2009.

Då var det dags. Årets sista dag och en summering av ett roligt träningsår är på sin plats. Året skulle ha börjat med härliga löppass i sol och värme på Gran Canaria. Men förkylningen satt som en käftsmäll och kanske var det kroppen som så fint sa ifrån och behövde vila. Så blev det i vart fall och det tog ett litet tag in på året innan träningen kunde komma igång på riktigt. Till slut var intervallerna i full gång och formen började så sakteliga komma. 6 mars fyllde svärfar (nåja blivande) 60 år och vi var uppe på Alnö och sprang de sista hårda passen i snöiga backar. Självklart firade vi och hade en mysig helg också. Som alltid så utesluter inte det ena det andra. Helgen därefter bar det då av till Haag. 14 mars. Tävling. Jag ville springa halvmaran i Haag för att slippa alla nervösa nerver under Varvet. Om jag kunde sätta en bra tid i mars så kunde ju resten av året bara få vara ett roligt löparår utan egna krav. Det var mitt mål. Henrik skulle debutera på sträckan och kvala till New York. Så det var på honom det hela hängde. City Pier City Lopp Den Haag som loppet heter är helt fantastiskt. Och vi lyckades båda två. Henrik såg till att vi senare under året skulle få uppleva The Big Apple och jag persade. Har inte riktigt sett det som att mina år är säsonger förrän nu. Möjligen att 2008 var en förkänning på vad en säsong kan vara. Förr om åren så var löpningen något annat. Nu är det enbart på skoj. Fast med en stor portion allvar i. Hur går det egentligen ihop. Jo, så länge det är skoj vill jag förbättras. Och ju bättre jag blir desto tuffare blir det att förbättras. Där kommer allvaret in i bilden. Välja väg. Så nu har jag erkänt för mig själv att 2009 var en tävlingssäsong. Och inte vilken som helst. Den bästa i mitt liv. Mersmak. Glädje. Driv. Vilja. Allt har kommit ur det här året. Efter mars kommer april och det var dags för träningsläger. Som vi sett fram emot La Santa och två underbara veckor i löparskor och i sadeln för Henriks del. Vi hann med ett gemensamt löppass på ankomstdagen. Första dagen på lägret var två pass inplanerade. Det första avverkades på ett underbart nostalgiskt vis, grusbacken upp och därefter genom de små byarna innan det bar nerför och hem. Några timmar av vila och så var det dags för det ödesdigra passet som slutade med en liten gråtande tjej som inte kunde klä av sig själv, än mindre borsta tänderna, laga mat eller sova. Brännsår av sanden och en axel som var dubbelt så stor. Variga sår som läkte och en axel som inuti aldrig kommer bli sig lik igen. Vem har sagt att löpning är en säker sport. Två lugna dagar och sedan tillverkade jag en mitella som höll armen fixerad vid kroppen. Så bar det av på långpass efter långpass och 20 mil senare bar det av till Svearike igen. Utan jävlaranamma och lite dumhet kommer man ingenstans. Sedan fortskred våren, utan mitella men med axelrehab som en ny ingrediens i träningen. Vackra Österlen gästades under några blomstrande, pollenrika, dagar. Intervaller som var sjukt jobbiga genomfördes. Den här gången var det inte farten som dödade utan snarare polleninhalerandet. Men det gör inget, för Brösarps Backar är bäst i klassen för hemmaläger. Intensiva maj drog igång med 10 km race i Helsingborg, Varvet på hemmaplan och höjdpunkten Stockholm Marathon. Det sistnämnda en oförglömlig upplevelse. När jag tänker tillbaka så är det som det var igår. Henrik var förste langare, en riktig coach, och jag kan inte tacka nog för vattenflaskor, peppning och att få höra orden det är nu du är som starkast med femton kilometer kvar till mål. Då bestämde jag mig för att det skulle hålla hela vägen in i mål. Att få springa förbi en vitryska några kilometer före mål var extra kul. Att persa och springa in som 5:a på Stadion var magiskt. En upplevelse att minnas. Rysningar, glädjetårar och ståpäls. Det går inte med ord att beskriva känslan av att överträffa sig själv. Marathon är något speciellt. Jag hade nästan glömt av det underbara med sträckan. Det var tre år sedan sist, 2006, men i år var det dags igen. Och nu vågar jag kalla mig marathonlöpare. Nästa år vill jag ha mer av alla dessa händelserika metrar. Lyckorus kan göra mycket med kroppen. Två veckor efter maran var det dags för startskott igen, i Malmö. Ännu ett skojigt lopp. Men ack vad ont 10 km gör. Bita ihop, ligga på, aldrig tappa huvudet och tänka på annat. Ända in i kaklet. Då sitter perset. Och det gjorde det för såväl Henrik som mig. Belöningen god middag på Möllevången i sommarkvällen satt fint. Sommaren förflöt i perfekt harmoni. Mycket träning. Höjdpunkten de tre veckorna i La Santa, Lanzarote. Passen som var tänkta att göras under påsken fick avnjutas nu. Utan mitella. Adrenalin och endorfiner. Bergstoppar, pittoreska byar, calimavindar, solsken, salt solbränd hud, starka ben som inte vill sluta springa, hög puls och ett fånigt leende på läpparna. Jag kan inte nog berätta om mitt La Santa. Den vackraste stunden hittills i mitt liv. 22 juli. 2h långpass som går till historien. Min och Henriks. Jag önskar alla människor den stunden av lycka som jag upplevde där och då. För den nyfikne så finns stunden dokumenterad där i juli. La Santa var speciellt innan men efter sommaren så är jag övertygad om att det är en plats vi kommer att återvända till om och om igen. Sommaren led mot sitt slut och hösten tog oss med storm. Några skojiga 10 km race hann vi med, bland annat i Trelleborg. Skåne är ett återkommande inslag och det är förbaskat trevligt därnere måste jag säga. Ju fler dagar som gick på hösten, desto närmre kom vi dagen D. Träningen blev alltmer preussisk. Vidrig snabbdistans avlöstes med än värre intervallpass. Men vad jag älskar det. Känslan efteråt är gudomlig. Mer av den varan får det bli nästa år. Fostrande. Pinande. Hårt. Läskigt. Effektivt. Vad gör man inte för att nå sina mål. Det finns inga genvägar. Halvmaran i Stockholm vispades av med någon form av förkylning i kroppen. Oktober gick av bara farten och så stod vi där på startlinjen, frusna med blå läppar, i New York den där första dagen i november. Resten är historia. Men vilken härlig historia att få bära med sig resten av sitt liv. Det är nuet livet handlar om. Framtiden kommer snabbare än vi anar. Men historien och minnena, utan dem hade vi inte varit någonting. 22 juli ovanför La Santa, Stockholm Marathon och New York Marathon. Några av mina roligaste och vackraste minnen har skapats under det här året. Tidsmålen, fakta och siffror, lyckades jag inte helt nå de uppsatta. 36.30, 1.19.59, 2.52, så löd målen. 36.46, 1.20.02, 2.49.02, är mina nuvarande pers från Malmö, Haag och New York. Nära skjuter ingen hare. Jag vet. Men skam den som ger sig. Sub 1.20 kommer och med det en snabbare 10 km tid. Marathondistansen är jag inte klar med. På maran persade jag med dryga 8 minuter, vilket resulterade i en sjunde plats på årsbästalistan. Summa sumarum är jag glad och nöjd med löparåret 2009. Kalla fakta, hårda siffror. Men det är inte allt. Det underbara med att springa är det viktiga. Tillbakablick och reflektion av det gångna är härligt på sitt sätt. Men nu blickar vi framåt. Och jag önskar alla ett underbart nytt år med allt gott man kan tänka sig. 2010. Bring it on.

Träningstid.

Tiden är knapp men det finns alltid tid att träna. Tid är en prioriteringsfråga. För visst är det så att man hinner allt man vill i livet. Sedan är frågan varför man gör något och om man ser det som ett måste, ett kall eller att det görs av pur kärlek. Och så kommer den där starka viljan in i bilden. Min mamma talade om för mig häromdagen att jag har bestämt sedan jag var fyra år. Jag tror att hon tänker på ett av tillfällena då jag satt redo och påklädd i sängen med min rosa klänning. Inget i världen kunde få mig att ta av klänningen. Där och då började min starka vilja ta form. Konstigt är det. För i många situationer så gillar jag inte att bestämma. Stå på barrikaderna och skrika ut min åsikt. Höra min röst mässa. Inte riktigt min tekopp. Men att bestämma i relation till att ha en vilja och en egen åsikt är inte samma sak. Jag står för vad jag säger och vad jag tycker. Jag är beslutsam och jag vill mycket. Så har det alltid varit. Så kommer det alltid att vara. Jag kan ha långa utläggningar om saker. Mest för att inte trampa någon på tårna och för starkt pådyvla mina tankar. Jag tar omvägar i ord för att nå pudelns kärna. Omständligt eller kanske ödmjukt. När människor säger att de inte hinner träna så är det enligt mig för att träning inte betyder tillräckligt mycket för dem. Och det är helt ok att känna så. Men om då träning betyder mycket för mig så vill jag få samma bemötande tillbaka. Istället för att utomstående tycker att det är kul att man har en hobby att brinna för så får jag en obehagskänsla av att somliga tittar snett. Tycker att man är konstig. Ingen vill känna sig annorlunda. För att spä på all min konstighet så är juletid lika med träningstid. En av de bästa tillfällena för träning. Likt fredagar i ungdomsåren då dagen efter innebar sovmorgon och läxfri dag. Likt träningsläger då allt fokus ligger på just att svettas och ta ut sig. Årets juldagar bjöd på nysnö, kyla och vita vintervägar. Snömängd och min egen varningsklocka för halka tvingade oss in i spinningsalen på de tuffa passen. Träningstok eller inte. Jag lyckades överträffa mig själv i träningstid dessa dagar. Tre juldagar. 6h 15' i löparskor och cykelskor. Distanspass utomhus för löpband tar jag enbart till när det inte finns något annat alternativ. Minus femton och snö var inget undantag. Bättre än löpbandet. Underbart. Ibland snedtänd och lynnig av endorfiner för att kroppen inte orkar halka, ett bak två fram, längre. Muskler man inte trodde man hade hittades. Såväl i rumpa som i lår. Fotstyrka när den är som bäst. Halkan fick mig att få hjärtat i halsgropen någon gång. Men då ska man veta att mitt hjärta snabbt rusar till halsgropen efter fallet i La Santa. Så egentligen var det ingen fara på taket. Spinningpassen gav fina tröskelintervaller. 3x10' juldagsintervaller och 6x5' annandagsintervaller. Även födelsedagar är dagar för träning. Om ett litet tag intas ett nytt år. Några dagar efter det blir jag ett år rikare. Har fått frågan någon gång att när du fyller år vilar du väl ändå. Och eftersom jag hatar att träna så är det självklart att jag inte vill göra det på min födelsedag. Eller hur var det nu. Tvärtomspråket. Precis som med rövarspråket, skönt att det finns ibland. Idag firar vi Henrik. Grattis älsklingen min. Trettioett har pojkvaskern blivit. Giftasmogen, får vi hoppas. Tränat har vi gjort. Ätit gott. Tagit det lugnt. Och mer gott ska intas. Det ena måste inte utesluta det andra. Imorgon tränas det gamla året ur kroppen. På nyårsdagen tränas det nya året in. Frågan är om bröllopsdagen är en träningsdag. Om jag likt en fyraåring fortfarande får bestämma då, så är det så. Vit klänning som rosa.

Vinterlöpning.

Den här tiden på året kan vara en långlöpares mardröm. Isiga gator, halkigt, bakhalt, slaskigt, svårsprunget, ruggigt, vindpinande, mörkt och förrädiskt. Eller så kan det vara glimmande vackert. Klarblå himmel med hög syrerik luft. Krispigt och marken glimmar som små ädelstenar. Första långpasset avklarades för snart två veckor sedan. En underbar lördag. Iklädd Craft, Buff, Hestra, Seger och Nike intogs vintermorgonen. Steg för steg, minut för minut, njöt hela kroppen av att vara igång igen. Långpass är något av det bästa jag vet. Pinna på i en hastighet som är relativt moderat. Andas ut, andas in, lugnt, kontrollerat, harmoniskt. Varje kilometer är viktig. Varje steg är ett steg närmare nästa marathonlopp. Intervaller, snabbdistans och annan tempoträning i all ära. Kvalitet, visst är det essentiellt. Om man vill förbättra sig vill säga. Men långpassen är elementära. Grunden i allt. Utan distans blir man enligt mig ingen löpare. Och utan de långa, vackra, sköna passen där just längden tar ut sin rätt blir man ingen marathonlöpare. Muskler, ligament, senor och varje liten del i kroppen behöver vänja sig för att sedan kunna tillryggalägga en ännu längre sträcka i ett avsevärt högre tempo. Jag springer inga marathonsträckor på mina långpass. Det sliter, enligt mig, för hårt. Skulle jag tävla ultra så skulle jag såklart öka på antal kilometer med en lägre hastighet till följd. Men just nu är fokuset ett annat. För mig är allt som tangerar två timmar och däröver ett långpass. Nu är två sådana pass avklarade eller ska vi säga nu har två sådana pass avnjutits. En viss skillnad. Och träningen inför nästa år, eller vågar jag säga nästa säsong, har påbörjats. Det tar tid att bygga upp en grund att springa på och det tar tid att ta den grunden vidare in i framtiden för att utvecklas. Det gäller att ha tålamod. Stor portion vilja. Ännu mer glädje. Jävlaranamma. Aldrig ge upp. Och tro på sig själv. Det sista tycker jag är det svåraste. Snart är det dags att summera det här löparåret. Men först hinner vi med några vackra vinterpass till. Igår 90 helt fantastiska minutrar i Västerås. Stannade över natten på väg norröver och hade lyckan att få bästa tänkbara vinterföre. Längdåkare hade älskat det. Men det går lika bra att springa på snö. Knarrande med bra fäste ökades farten successivt och helt plötsligt fylldes kroppen av endorfiner och lycklig löpkänsla. Granarna slokade av pudersnö, träden gnistrade av vinterfägring. Och vi löparbitna log ikapp ju mer väderbitna kinderna blev. Bra start på en av årets värsta bilåkardagar. Vidare for vi i sakta gemak till Alnö. Ibland vill man ligga på och trycka sig fram i löparspåret och ibland vill man hålla gasen i botten, köra om och ta sig framåt. Men när räven raskar över isen och när julen lackar då är det helt enkelt bäst att hålla sig i skinnet. Fram kom vi. Och idag är det jul. Vissa dagar får bara inte vara utan ett löppass. Julafton är en sådan dag för mig. Och idag blev det inte vilket löppass som helst. Bästa julklappen. Vinterlöpning definierad. Nysnö utanför dörren och en sisådär 15 grader minus. Dubbelt utav allt på kroppen bar det iväg på 90 underbara minutrar. Norrländsk torr kyla. Vackrare vinterlandskap får man leta efter. Istappar i ögonfransarna. Iskristaller i ögonbrynen. Knirr, knarr, tipp, tapp, löpsteg för löpsteg i den vackraste vintersagan. Magiskt.

I have a dream.

Det har funnits många stora människor. Betydelsefulla ord har kommit ur deras munnar. Martin Luther King var en sådan man. Likt honom så har jag en dröm. Likt honom så handlar den om frihet. Storheten i min frihet är lika liten som kvarkar. Men även materiens minsta beståndsdel är viktig. Sommarens träningsläger är ett minne blott. Semestern som lade grunden för det som visade sig bli säsongens höjdpunkt. Alla backar som är som berg. Alla långpass som är som ultrapass. Alla distanspass som är som en enda lång backintervall. La Santa är helt fantastiskt för träning. Vilket troligen ingen har missat, eftersom det är en av mina starkaste åsikter och något jag gärna kommer tillbaka till med jämna mellanrum. I mitt filosoferande, men även fysiskt. I början av hösten ringde telefonen. En av Henriks cykelvänner från Lanzarote, tillika fotograf, undrade om han fick använda en av de bilder vi tog på den annorlunda utflykten vi gjorde en varm och solig eftermiddag. Vi åkte runt till fem olika platser på ön, sprang och cyklade medan kameran sköt av. Träningslägren på ön är egentligen semesterdagar. Och alla brukar vi ha fina bilder att visa efter semestern. Det blir bara lite lustigt att visa familjemedlemmarna bilder på när vi solar eller äter middag och ingenting annat. Sevärdheterna alla jagar på sin semester. Bildbevisen. För oss har de varit spårlöst försvunna. Sightseeingturerna görs i träningskläder. Men vem har en kamera i handen på ett svettigt löppass eller en fartfylld cykeltur för den delen. Fast det är klart. Det skulle man ju kunna ha. Om inte ståndpunkten vore att träning är träning. Stopptid för att fotografera finns inte i vokabulären. Jag har dock ett skönt exempel på den galenheten. Min första New York mara när asiaten bredvid mig sprang förbi, stannade, fotade, kom efter, kom ikapp, sprang förbi, stannade, fotade och så fortsatte det kilometer efter kilometer. Och när jag formulerar det så, då skulle intervallpass egentligen vara det bästa sättet för sightseeing. Förena nytta med nöje. Men eftersom löpningen är båda delarna för mig och fotograferande sekundärt, så var eftermiddagen med en proffsfotograf extra rolig. För när andra i familjen visar upp slott, katedraler, lunch på en piazza och liknande så kan vi nu visa upp vad vi gör på vår semester. Leker fotomodeller. Nej, inte just det. Snarare svettas, får endorfinkickar, ser magnifik natur, njuter av den och mjölksyra. Låter tröttheten krama ur det sista unset av energi, samtidigt som solens strålar etsar sig fast och skapar den klassiska cykelbrännan eller för mig löpardito. Kan verkligen rekommendera den här typen av utflykt. Jag är tacksam för att Steve lyckades fånga oss på bild för varje dag blir jag numer påmind om mitt favoritträningsställe. Att jag skulle bli ytlig på kuppen och hamna på omslaget var inte riktigt tanken. Men där gick en av Henriks drömmar i uppfyllelse. Att gifta sig med en omslagsflicka. Skämt åsido, så har vi alla mer eller mindre banala drömmar. Min dröm är att få vara den där löpande omslagsflickan i La Santa varje dag. Fast bilden ska vara levande. Än lever drömmen.

Är det bara jag.

Inläggen duggar inte direkt tätt som det är nu. Konstigt. Julefridstid som det är. Känner ni inte lugnet, harmonin och det fridfulla. Tid för reflektion och njutning. Visst är det så december ska vara. Kravlöst och vackert. Nej just det. Så var det när man gick på dagis. Efter det så är i varje fall jag lika förvånad varje gång det skyltas för jul. NK brukar hålla på traditionerna. Skyltsöndag. Men i övrigt går världen i spinn. Julpyntet kryper in i oktober. Inte en dag för tidigt. Sarkasm. Söndag och imorgon är det måndag. Igen. Känns dock som att måndagen som kommer imorgon är måndagen som kom för tre veckor sedan. Alltså. Jag ligger mentalt tre veckor efter. Och så säger min käre farbror på lite över de sextio att vänta du tills du blir äldre. Då går tiden så fort att du inte vet varken ut eller in. Jag är ju galen redan nu. Undra hur det blir då. Påskkänslor när det lackar mot jul. Då kommer jag att ligga ett halvår efter mentalt och inte några ynka veckor. Kanske är det därför min alltid lika spännande och halvtokiga mormor ständigt legat en säsong efter hemma. Vid juletid hade hon precis hunnit stöka bort midsommar. Det är inte lätt att vara gammal. Och inte är det lätt att vara ung heller. Nä jag är inte bitter. Inte alls. För när det kommer till kritan så handlar det om I-landsproblem. Och när jag verkligen reflekterar. På riktigt. Då inser jag att jag i skrivande stund är frisk, har människor omkring mig som älskar mig eller nåja, tycker om mig i vart fall. Och jag själv vill, kan och får ge kärlek till andra. För det är ändå det allt handlar om. Att ge. Glädje. Kärlek. Godhet. Ge. Inte få och inte ta. Och när jag funderar lite till så inser jag att många av oss är lyckligt lottade. Speciellt vi som skriver och delar med oss via bloggar eller läsare av de samma. Alldeles för bra. För vem skriver egentligen om negativa saker. Och då menar jag riktigt ledsamma och tragiska saker. Det är inte många. Och visst, inte är det kul att läsa. Om sjukdom eller värre. Om misär och tragik. Inget av detta har drabbat mig. Personligen. Men under senare tid har jag fått anledning att reflektera och verkligen känna tacksamhet. Och jag tror faktiskt att det kan vara bra att reflektera. För i samhället som sådant är det långt ifrån alla som njuter under jul. Det är en överlevnad. Man kan inte ge det man vill ge i form av paket och annat. Och i den här världen så är det inte just glädjen, kärleken och godheten som regerar. Utan det är allt som köps för pengar. Tänk de många som inte har en familj att dela dessa tre med. Tänk de som har det svårt ekonomiskt och inte kan ge sina barn det som dessa barns klasskamrater får. Julen kan vara en misär. Något man bara vill genomlida. Ensamheten. Sitta hemma, ingen som bryr sig. TV:n som sällskap. Titta ut genom fönstret. Öppna dörren i trappuppgången. Känna dofterna från grannarna och höra glada röster. Ledsen om jag förstörde Luciastämningen för någon. Men om du har stämning, då har du kärlek omkring dig. Och det är detta allt handlar om. Inte alla måsten, krav och förväntningar. De tre får mig att vilja sätta mig på första bästa plan långt långt bort och bara vara. Äta, träna och sova. Kanske är det bara jag. Eller så är det så att jag istället ska vara tacksam för att jag faktiskt har måsten, krav och förväntningar att bekymra mig över. Så är det nog.

Nostalgitripp.

Förr om åren. På den tiden jag var ung och oförstörd. Det måste varit för länge sedan, tänker någon. Helt rätt tänkt, jag var elva år. Och ja, det närmar sig med stormsteg 22 år sedan. Men det känns som om det var igår. Den senaste veckan har jag blivit påmind om den tiden. Friidrottsepoken. Jag har reflekterat och tänkt. Den betyder nämligen precis allt för mig. Den jag är idag är jag tack vare den prägel och fostran jag fick som ung liten blondin i en friidrottsklubb i Göteborg, GKIK. Gymnastik hade flera år tidigare visats sig vara som att kasta pärlor för svin. Bakåtkullerbyttorna blev sneda och jag kunde varken stå på händer eller hjula. Rida var väl helt ok, några år gick till det där. Innan friidrotten på allvar tågade in i mitt liv. Vi var ofta sena till ridningen och jag fick alltid lilla Shetlandsponnyn Isak. Han var gyllengul, liten och söt, men ettrig som få och stack gärna iväg rakt fram rätt mot manegens väggar. När alla andra skulle göra snett igenom, trava och gallopera på kommando så lyssnade inte lille Isak på mig. Han hade en egen vilja, eller så var det så att min var för svag. Till slut visade det sig. Ridning var ingenting för mig. Abrupt avslutades karriären som ryttare på ett ridläger. Jag skulle vara med i hopptävlingen och det tog jag på allvar. Bildligt talat. Hästen stannade och jag hoppade över hindret med huvudet före. Två gånger om. Hetlevrad häst den gången också. Eller mer troligt så var det personen bakom ratten, nåja, tyglarna, som det var fel på. Scouterna, och skogen, fick även de en chans. Men jag hamnade i en grupp med två år äldre tjejer som tyckte att jag var en gullig sminkdocka. Så där satt vi på scoutläger, jag blev sminkad, de tittade på killar och jag längtade hem. Till slut så kom den där ödesdigra idrottsdagen, vilken präglat resten av mitt liv. Vi sprang 60 meter. Jag vet inte hur jag lyckades, men just den dagen lyckades jag klå alla i klassen och så väcktes mitt intresse för springning. Löpning, vem visste att det hette så. Inte mina föräldrar i varje fall. Så där letade vi i telefonkatalogen efter någonstans att ta den arma flickan med spring i benen. Springklubb. Finns det någon sådan. På något sätt hamnade jag rätt. Vackra Slottsskogsvallen.

Där och då började det. Min första tränare Herman Richter och hans fru Inger var fantastiska friidrottsföräldrar som gav mig en bra start på något som skulle bli en hittills livslång passion. Sedan kom Ralf in i bilden. Han som lärde mig allt möjligt om träning, löpning och livet. Det Ralf sa var lag för mig. Han sa bland annat att kaffe har mer än femtio gifter i sig. Numer skriver jag träningsprogrammen själv. Och dessutom är jag ett lattefreak av hög rang. Men det tog självklart lång tid innan giftet intog min kropp. Efter Raffe kom Jenny in i bilden. Min underbara vän som har samma känslor för löpning som jag. Enda skillnaden är hennes naturliga snabbhet, till skillnad från sega tråkiga jag. Friidrotten fostrade och lärde mig det mesta om livet. Vännerna fanns där, de likasinnade. Glädjen fanns där, vi gjorde det vi älskade att göra. Träna var det bästa jag visste. Disciplinerad i skolan, med fokus, så att resten av tiden kunde ägnas åt att träna. Kände jag mig förkyld gick jag till skolan, för jag visste att om jag var hemma skulle jag inte få gå till träningen. Väl där så fanns det alltid något att göra. Var man snuvig så fanns det styrketräning. Alltid kunde man förfina något. Allt för att bli bättre. Idolerna fanns där. Maria Akraka var min. Numer är det Paula Radcliff. Målsättningarna fanns där. Då var drömmen att få springa Finnkampen. Numer är det att se hur min kropp kan utvecklas och prestera. När tar stegen slut? Vilken prestation kommer vara min att minnas för evigt? Inte är det alla medeldistanslopp förr om åren i vart fall. 800 m, 1500 m, 3000 m. Att ingen kunde ha talat om för mig att jag var kass. Ingen naturlig snabbhet i överhuvudtaget. Hur skulle jag kunna springa medeldistans. Det är på asfalt, långt och länge som jag gör mig bäst. Synd att ingen såg det. Fast vad gör det. Jag hade roligt. Och jag fann min passion. Det är mer värt än något. Det är det som räknas. Ibland önskar jag dock att jag varit bättre förr. För då hade jag kunnat hålla på mer nu. Men vem vet. Hade jag brunnit som nu. Älskat det som nu. Kanske inte. För mig var det inte bättre förr. För mig är det som bäst just nu.

Tiden står stilla. Jag reflekterar. Funderar. Njuter av det som varit. Det jag blivit påmind om. Så kul att få tänka tillbaka. Jag fick dispens för att få träna med mina två år äldre klubbkamrater. Friidrottens Hus. En dröm. Tartanbanans unika lukt. Intervaller. Kvalitet. Fokuset i träningen. Och jag missade inte ett pass. Jag rabblade mellantider. Skrev träningsdagbok. Ville så mycket. Men det var träningen jag brann för. Tävla var läskigt. Jag var slagen innan startskottet hade gått. Jag visste vart jag skulle placera mig, innan vi ens hade kommit in på upploppet. Jag var en förlorare innan loppet var avgjort. Lustigt, för numer tror mina kollegor att jag är en tävlingsmänniska av naturen. Viljan är stark. Men rädslan större. Jag minns min första bantävling. Hade det varit förr i tiden nu så hade inomhussäsongen precis startat. Ingen av träningskompisarna hade sprungit 800 meter under 3 minuter, vi var elva år och det var Julklappsjakten. Doserad kurvlöpning och fyra varv på den nya fina inomhusbanan. Pappa hade fått engagera sig i att rigga utrustning för eltider. Tänk vad föräldrar kastas in i. Startskottet gick. Varv efter varv. Mållinjen passerades sekunden under de viktiga tre. Och på den vägen är det. Många intervaller, blodsmak, mjölksyra, tårar, glädje, ilska, uppgivenhet och benhinneinflammationer senare finns det inget som heter inomhussäsong. I mitt huvud. Jag slutade friidrotta efter ett gäng med skadeperioder. Allt eller inget. Så var det under en lång tid. Jag hade bestämt mig för att aldrig springa igen. En idrottsläkare hade talat om att en av skadorna hade gjort att jag aldrig skulle kunna springa som innan. Mattan rycktes bort. Jorden rämnade för en stund. Livet fick en annan mening. Men ett tomrum växte sig större och större. I mitt hjärta. Jag var inte hel. Något saknades. Innan jag slutade med löpningen hade jag ett standardsvar när någon undrade hur jag hann träna så mycket. Jag resonerade lite lätt snusförnuftigt att mitt dygn hade 22 timmar till förfogande, eftersom 2 timmar alltid gick till träning. Kanske är det just den tanken som följt mig livet igenom och som gör det så enkelt att avvara tid för det som verkligen räknas. Det handlar inte om att prioritera. Det handlar om att se träningen som något självklart. För mig är det inte ens en självklarhet längre. Det är essentiellt. Alltså. Livsnödvändigt.