Vardagsvärme.

Jag har fått två stycken så kallade awards. De delas vitt och brett ut bland bloggare, mellan varandra och man visar uppskattning för olika personers bloggar. Och jag började fundera lite kring det är. Detta är i allra högsta grad individuellt, partiskt och utan någon som helst statistik eller vetenskap bakom. Tycke och smak. Emotionella värden är det allt grundar sig i. Och jag känner en tacksamhet att jag fått två sådana här. Magnus och Johanna, varmt tack till er. Inte för att jag tror att min blogg är speciellt intressant. Inte heller för att jag tror att mitt liv är speciellt intressant för någon annan än mig själv och möjligen för de få som verkligen älskar mig. Men för att jag gillar att skriva, fundera, få ner de där tankarna på pränt och för att jag är glad att det finns någon eller möjligen några som tycker att det är kul att läsa. Att vara sig själv är för mig det viktigaste i livet. Har man levt en stor del av sitt liv och känt att man alltid varit annorlunda än alla andra, och därför försökt att passa in. Då är vara sig själv viktiga ord. I skolan ville jag inte uppfattas som sportfåne och plugghäst, så jag gjorde allt för att vara kompis med alla. Inga fiender. Bara vänner. Detta förföljer mig än idag. Att vara rätt. Att passa in. Att inte vara annorlunda. En sorts konflikträddhet. Vi är stöpta i en form och formen ger krav. Fyrkantigt och tråkigt, men alla ska helst vara likadana. Bloggvärlden har gjort att jag känner att det finns lika knäppa människor som jag därute. Sådana som älskar att leva sitt inrutade träningsliv. Och det gör att livet känns så mycket enklare. Det är ok att vara jag. Löparen som så gärna skulle vilja kapa några minutrar till. Tjejen som inte följer med kollegor på häftiga tillställningar i reklam- och medievärlden. Åtta år i en bransch där min prioritering varit träning när andras har varit after work med rödvin. Somliga tycker säkert att jag är på fel plats om jag inte uppskattar livet som följer med jobbet. Flickan som sedan elva års ålder valt träningspass framför i stort sett allt. Min prioritering har alltid varit solklar. Det har nästan känts som ett kall. Skolan och träningen. Det svåra började när yrkeslivets krav kom nära inpå. För i det här samhället belönas övertid, och tävlan om vem som kan jobba mest är den mest prestigefyllda. Den tävlingen kommer jag aldrig att vinna. Missförstå mig rätt, jag vill göra ett kanonjobb på min arbetsplats, och kunderna ska självklart alltid vara i fokus. Kräver det övertid så gör det. Man ska alltid göra sig själv rättvis och man är sitt eget varumärke. Det är självklart och sitter i ryggmärgen. Men jag skulle aldrig göra ett bra jobb om jag inte fick springa och göra allt det som den här bloggen handlar om. Jag vet att min blogg inte berättar om vad som händer i mitt liv varje dag. Och jag tror inte att någon är intresserad utav det heller. Varje träningspass skulle jag såklart kunna berätta om. Men likt många möten man är i så är det så många människor som gillar att prata och göra sin röst hörd. Jag brukar vara relativt tillbakadragen på de mötena för jag eggas inte av att höra min röst. Jag eggas av intervallträning, distans, svett och endorfiner. Då är jag nöjd. Det är en bra dag för mig. Att berätta om det varje dag skulle urvattna mig själv. Men det är ju det som är det underbara med att ha en blogg, du bestämmer vad du vill skriva och dela med dig av. Och om du vill skriva varje dag eller flera gånger om dagen så är det toppen, så länge det känns toppen för dig. Jag skriver när jag känner att min hjärna behöver andrum eller när mitt hjärta behöver lättas. Är du en av dem som läser det och kommer tillbaka till mitt löparhjärtas andrum så är jag glad. Är du en av de som ogillar mig och det jag skriver så är det helt ok. För man gillar inte alla människor eller alla bloggar. Man kan irritera sig och man kan tycka att folk är pretentiösa. Jag tror att bloggar är lite som med vänner. Lika barn leka bäst. Så de man känner gemenskap med är de man gillar. Ordet är fritt och vi har demokrati i det här landet. Man får lov att både tänka och tycka vad man vill. Skriva det, begrunda det. Hålla med eller förkasta. Det är ju det som är det vackra med bloggar. Så tack Johanna och Magnus för att ni läst och gav mig lite vardagsvärme. Jag skickar med glädje tillbaka awarden till er.

Min blogg är utan länkar och reklam. Men jag läser, och tar till mig av, vad andra spännande människor skriver och det finns många som jag skulle vilja ge lite värme. Här och nu var det sju som skulle väljas ut. Jag känner inte alla av dessa, men jag vill länka till följande härliga skribenter och personligheter som på ett eller annat sätt ger avtryck, inspiration och energi: Mannen i mitt liv, Cykelmyggan, Monika Björn, Compositemannen, Jennie Düring, Löpeld samt En marathonmammas weblog.

Och när jag ändå håller på så skriver jag träningsprogram till två härliga bloggande tjejer (utöver Cykelmyggan) som också är värda värme: Helena och Natalie. Ni ger mig energi genom vårt bollande av träningspass.

Slutligen, om man accepterar denna award, så ska man berätta sju intressanta fakta om sig själv. Jag får ge det ett försök, ger man sig in leken får man leken tåla. Eller hur?

1. Pratkvarn och långa utläggningar är en av mina specialiteter, när jag känner människorna i fråga och befinner mig på säker mark.

2. Blyg och vill gärna försvinna från jorden eller gå och gömma mig, när jag är bland självsäkra duktiga mer eller mindre mäktiga personer eller när jag befinner mig på osäker mark. Något människor gärna utnyttjar.

3. Nördigt idrottsintresserad och läser alltid sportdelen först i varje tidning jag kommer åt. Just nu ser jag fram emot kvällens SVT program kring OS, nästa Vinterstudion och självklart själva olympiska spelen. Vad är bättre än att först genomföra sin träning och sedan bänka sig med brunch i soffan och se på sport, bara sport, bara sport, bara massor utav sport.

4. Hatar att sjunga mer än något annat för att jag en gång fick höra att jag inte kan sjunga. Varje gång jag tar till ton så säger hjärnan till mig att sjung inte, du kan inte. Det kan jag inte heller men jag lyckades få 5:a i ämnet ändå, av någon konstig anledning.

5. Första reserv en gång i tiden på LÄFO, läkarutbildning med forskningsinriktning, där man valde ut de sökande efter IQ-test, betyg och test kring socialt beteende. En av mina yrkesdrömmar, som jag idag önskar blev sanning. Då hade jag kunnat ge pappa ett bättre stöd just nu.

6. Har nästan enbart Twist & Tango kläder i garderoben. Finns inget klädmärke som jag lyckas trivas i så bra som märket från Haga ett stenkast bort.

7. Ensambarn med prestationsångest och höga krav på sig själv.

Om du nu var en av de sju och ser detta så är tanken att du ska skriva sju saker om dig själv och ge den vidare till sju andra bloggare. Varför just sju. Måste vara för att det är ett heligt tal.

Guldkantad inspiration.

Triss i olympiska guld och ett silver. Det med hårt slit efterlängtade guldet på 10 000 meter höll jag i min hand igår. Så nära ett OS-guld kommer jag med stor sannolikhet aldrig att komma igen i mitt liv. Idrottsfanatiker är förnamnet. Imponerad av människor som med egen drivkraft når sina drömmar är efternamnet. Ödmjukheten är stor. Minnena vackert berättade. En man som på skollektionerna fördrev tiden med att skriva varvstider i läroboken. Räknade ihop dem. Lade till sekundrar och drog ifrån. Lekte med tiderna för att komma fram till det perfekta loppet. I teorin. En kille som av en händelse hade en syslöjdslärare som hade en bror som var framstående i sporten vi minns. En pojkspoling med högtflygande drömmar som valde att skriva en tid på 10 000 meter som var tio sekunder bättre än världsrekordet när grabbarna i klubben uppmanades att skriva sitt pers på skridskons ena sida. Kutymen sa att man före start sladdade med skridskon vid startlinjen och ingav respekt till motståndaren med sitt pers. Snacka om självsäkerhet. Prata om målsättning. Att ens våga fundera över att slå världsrekord. Att i praktiken nå dit. Vid senare tillfälle. Om och om igen. Att inte vara nöjd med ett OS-guld och ett silver. Se framåt, gå vidare. Hitta nytt driv. Nya mål. Våga tro på sig själv även om vägen är lång och allt handlar om ett enda lopp. Man mot man. Två personer i varje heat. Att få starta i början. Ta ut sig till max. Och sedan vänta på de andras resultat. Att få starta sist. Veta vad man matchas mot. Skillnaden för Tomas Gustafson var lika med noll. Hans lopp. Hans tider. Noga uträknade. Varv efter varv. Minutiöst planerade. En man. En klocka. Två ben. En kropp. Skridskoskär. Sida till sida. Varv efter varv. Stark avslutning. Där satt det. Vårt land hade en lång tradition att ta guld på 10 000 meter och på något sätt var det den distansen som räknades. För Tomas. I hans värld. Som han säger själv så hade en efterkonstruktion legat nära till hands om han inte lyckats ta det där guldet, jag hade i min hand, i Calgary den där vinterdagen 1988. Men han behöver inte fundera på varför det inte gick, vad som gick fel eller hur det hade känts att inte ha tagit det där efterlängtade guldet han siktade så starkt på fyra år tidigare. Då knep han guldet med minsta möjliga marginal på halva distansen, men fick se sig slagen med lika lite på den distansen som mentalt räknades för honom. Solskenshistorier som denna är underbara att lyssna till. För det handlar inte enbart om en person som lyckats med sin idrott. En person som fick till det den där dagen. Lyckades plocka ut allt precis vid rätt tillfälle. Nej, det handlar om så mycket mer. Det handlar först och främst om en stor passion. Utan den hade han aldrig tagit guldet. Passionen för träning, för att pressa sig till det yttersta, för att prioritera bort och välja väg. Allt grundar sig i passionen, glädjen, själen och hjärtat. Kärleken till sin sport. En kärlek som brinner och lever även de dagar man tvivlar. Under helvetespassen som måste genomföras. Det fanns inga tvivel för Tomas på om träningen skulle genomföras eller inte. Träningsprogrammet följdes. Han visste vad som krävdes. Och målet där borta var solklart. Utan vision. Utan en stark tro att det ska gå. Och utan en utstakad väg, dag för dag fram mot OS så hade det inte gått. Man måste veta vad man vill för att lyckas. Man måste våga erkänna för sig själv vad man vill. Och möjligen till och med för andra. För att lyckas. Men när det var presskonferenser och intervjuer kunde den fantastiska ödmjukheten och kanske svenskheten krypa fram hos honom. Men många gånger hann konkurrenterna svara fortare och täppa till tvivlet. En journalist frågade varför de var i så bra form så många veckor före OS, det där året. Tomas hann börja fundera och ett uns tvivel dök upp i huvudet. Norrmannen svarade att vi är starka och vi har mycket mer energi att ge. Vi kommer att höja oss en nivå till. Klockrent svar. Solklart. Mot nya världsrekord. Mot nya höjder. Världsrekord kan krävas för att vinna. Det är inget att vara rädd för. Det är snarare något att vara beredd på. Något att matchas mot i träning. På tävling. Varv efter varv. Eller när frågan om målsättningen med OS kom upp. Tomas funderade i termer av att en medalj skulle bärgas. Medan amerikanen sträckte upp handens fem fingrar och säger; I'm going for five. Fem olympiska guld. Målsättningar som detta och att befinna sig i den miljön fick vår svensk att växa. Att omge sig med rätt karma och rätt attityd är allt. Attityd. Smaka på det ordet. De som lyckas har attityd. Tomas hade det, skapade den rätta attityden till sin sport. Till tävlingsmomentet. Till varje träningspass. Han hittade mentala verktyg att plocka fram i lägen när nervositet och tvivel kröp närmre. Visualisera. Vara beredd. Mentalt. Fysiskt var det inga problem. När träningen är gjord så finns basen. Vid skarpt läge räcker inte alltid det. Plocka fram rätt inställning. Slå bort fel tankar. Gå in i bubblan. Prestera. Jag ryser när jag lyssnar på orden som kommer ur denna olympiers mun. Ödmjukhet och vänlighet är ord som dyker upp i mitt huvud hela tiden. Attityd till sin sport. Till kampen på banan, är en sak. Men det är inte hela ens personlighet som behöver inta den formen. Ödmjukhet. Vänlighet. Positiva personliga egenskaper. Attityd. Passion. Vision. En del kan man arbeta fram, jobba med och skapa. Andra delar kommer inte av sig själv. Du kan inte älska något om du inte gör det. Känslan till det du gör måste komma inifrån. Ärlig mot dig själv. Viljan att ge upp nästan allt för en dag långt där borta i framtiden. En dag du tänker på så ofta. Men som du måste slå bort tanken kring. Du kan inte leva i framtiden. Då blir du inte förberedd. Du måste leva i nuet och jobba med varje liten del. In i minsta detalj, på bästa sätt. Inte göra för mycket. Inte för lite. Utan helt perfekt enligt den plan och tro som finns. Drömmar är bra. Tydlig vision. Se dig själv vinna. Upprepa mantrat och gå igenom det gång på gång. Men när du väl står där på startlinjen så kan du inte redan ha stått på prispallen mentalt och tagit emot ett guld. För prestationen kan inte drömmas fram. Prestationen genomförs. Varv efter varv. Enligt tiderna som en gång skissats i en skolbok. Enligt en drömtid som en ung grabb skrev på en skridsko många år tidigare. Drömmen får oss att fortsätta. Men finns viljan att genomföra något riktigt stort så gäller det att fånga varje dag. Leva i nuet och prestera allt som krävs för att vara bättre än precis alla andra. Bäst när det gäller. Mentalt förberedd. Inte mentalt uttömd. Startskottet går och det finns bara en sak som gäller. Göra det du tränat för så länge. Du vet att du kan. Alla tvivel är som bortblåsta. Energin töms ur kroppen. Målet nås. Idrottshistoria skrivs. Fantastiskt. Enastående. Energin i min kropp flödar när jag lyssnar. Jag vill bara ut och springa. Inspirationen går nästan överstyr. Allt blir så klart. Det man älskar att göra ska man göra. Har man ett mål så ska man verkligen på allvar våga erkänna det målet för sig själv. Allt kan hända under vägen. Men har man aldrig satsat så har man inget vunnit. Och vägen är många gånger rolig den också. Målet är inte allt. Och alla når vi inte ens i närheten av något OS-guld. Men för någon kan halvmaran under två timmar upplevas så. För någon annan kan genomförandet av ett marathon kännas på liknande sätt. Du sätter själv dina gränser. Och det är du, bara du, som sätter dina mål i livet. Skriv upp dem på löparskons ena kant och sikta mot ditt världsrekord.


Har man inga barn att skylla på så får man krypa till korset och be om en autograf till sig själv. Är man imponerad av någon, så är man.



Lite annan tyngd i den här pjäsen än i ett DM-guld, helt klart.

Svår balansakt.

Idag känner jag mig som en riktig liten fegis. Klen. Bräcklig. Känslig. Helt enkelt vek. Men vi backar bandet. Igår var en efterlängtad dag. Senaste tre veckorna, man skulle kunna säga det här året, har träningstiden eskalerat och den effektiva veckodosen skulle lätt kunna ses som en deltidstjänst. Om det nu varit så att löpningen var ett jobb. Nu är det ju varken så eller att det är de faktiska timmarna som räknas. Innehållet är det viktiga. Tur att variation förnöjer och dessutom ger effekt. Samma runda x antal gånger i veckan i samma tempo gör att man blir världsmästare på just den där rundan och farten. Mina veckor fylls av alla underbara ingredienser en långlöpare behöver. Och en av alla de passen är återhämtningsdistans. Den där sköna, avslappnande, kravlösa, vackra, mediterande löpningen. Nästan som yoga, fast i min värld bättre. Som jag längtat. Har dessutom läst på en och annan löparblogg om att gårdagen var en ny dag att fira i almanackan. Löpningens dag. Likt alla dessa härliga löpare där ute så vill jag att varje dag året om helst ska vara en löpar- och träningsdag. Men även alla dagar borde vara barnens dag, mors dag och fars dag. Och eftersom det inte är det så är det väl toppen att en konditionsidrott som faktiskt alla människor kan bedriva och skulle må bra av att utföra får en egen dag. Det fina i kråksången är att någon har en idé, den här gången en av våra främsta marathonlöpare genom tiderna, och så sprids den idén genom sociala medier och på diverse siter som skulle kunna ses som intresseorgan. Kul att se och roligt att få vara ute och myslöpa just en sådan dag. Kyligt och lite halt var det, men det gjorde inget för det skulle ändå inte gå så snabbt. Andningen ville inte riktigt svara, en konstig känsla uppenbarade sig, som om jag hade ett lock i halsen och inte kunde trycka ner luften. Något irriterande, men det skulle trots allt bara vara fokus på skön, vacker njutning av stadens gator denna dag. Så vad gjorde det att kroppen var lite små knäpp. Idag sitter jag här och är sur. Att jag aldrig kan tyda signalerna i tid. Andetagens spratt var ett litet tecken på sliten kropp. Något jag kände innan löparskorna snörades på. Men jag ville så gärna. Jag vill träna jämt, mer och massor. Helst som en halvtid effektiv tid, om det nu varit ett jobb. Dubbla pass flera dagar i veckan. Men då måste man få in den där vilan också. Urladdning. Kontemplation. Uppladdning. Det går inte att jonglera alla andra bollar i luften samtidigt och tro att man ska kunna prestera varje vaken timme. Kroppen måste få återhämta sig. Huvudet också. Jag vet. Men vem har sagt att jag är smart. Jag vill så mycket. För löpningen, att träna, har aldrig varit roligare än nu. Efterklokheten sitter idag som en smocka i magen, en rak höger rätt i diafragman. För idag var ju dagen jag längtat ännu mer efter. Nostalgitripp i en löpargång av sällan skådat slag. Men den får vänta en vecka till. Återhämtningslöpningen igår borde varit vila. Alternativträningen idag borde varit tuffa tag. Nu får jag längta efter den unkna doften av gammal intorkad svett på en tartanbana under jorden en stund till. Mer om det när den drömmen blivit verklighet. När jag fått uppleva svunna tider. Att vika ner sig och avvika från plan måste man göra ibland. Bättre att försöka vara klok och undvika en träningstoks största rädsla. Att bli skadad. Peppar peppar. Tvi tvi tvi. Ta i trä. Men det är aldrig kul att känna sig som en liten feg löpare som tvingas prioritera om. Plocka bort ett löppass man vet är det där passet som gör skillnad. Skillnaden jag vill se under framtida lopp. Men kanske också skillnaden mellan hel eller halv. Utan löpningen, det sistnämnda. En skruv lös. Javisst. Dumdristig. Nej tack. Det är en skör liten tråd vi balanserar på. Gränsen mellan att bli skadad och hålla sig hel. För att utvecklas behöver man vara en balanskonstnär av rang. En sådan där lindansare som jonglerar runt livet och aldrig någonsin tappar fotfästet.

Känslor, logik och kilometertider.

Jag är en känslomänniska. En sådan där med långa spröt. Ömtåliga. Ständigt pejlande på samtliga frekvenser. Inkännande. Fundersamma. Att ha känslor är alltid bra. Positiva som negativa. Om livet ständigt var på topp så skulle du till slut aldrig uppleva den riktiga glädjen. Om du jämt hade helg så skulle du aldrig njuta av den. Om livet alltid gick i ett rosa skimmer så skulle skimret inte kännas så ljuvligt till slut. Vi behöver dalarna i livet för att känna topparna. Precis som jag alltid sagt att det är med löpning. Uppförsbackarna behövs för att känna pulsen gå ner under utförslöpningen. Hård träning behövs för att kunna njuta av den lätta känslan. Vem skulle vilja vara utan toppar och dalar. Vem skulle vilja vara utan skratt och gråt. Ibland är dessutom gråten glädjetårar och skrattet skadeglädje. Antagonist. Protagonist. Känslorna har som så mycket annat sina motsatsförhållanden. Och utan dem vill inte jag leva. Utan känslor inget liv. Människor kan göra mig glad. Och ledsen. Det gäller att försöka omge sig med positiva människor. Energigivare. Och inte tagare. Jag säger inte alls att jag är en sådan person själv. Det är nämligen inte så lätt att ge energi om man inte får någon tillbaka. Och det är inte heller säkert att man får någon om man inte vågar ge. Det kan vara värt att fundera över. Om jag ger någon jag möter i löparspåret ett leende så får jag ett tillbaka. Om jag säger hej så får jag oftast ett hej tillbaka. Om jag som instruktör på spinningcykeln ser glad ut så blir deltagarna så mycket gladare. Om jag ser taggad ut och ger energi så får jag dubbelt tillbaka. På samma sätt fungerar det egna huvudet. Utan påverkan av andra. Om jag tänker positivt och ställer in mig på att jag ska vara glad och ha riktigt skoj på ett träningspass. Trots att det är världens tuffaste intervaller. Trots att jag är så trött i kroppen att jag inte vet hur jag ska orka 2h långpass som sista passet på en galen hård träningsvecka. Så blir oftast det där passet riktigt bra i slutändan. Jag säger bara Gunde Svan och ingenting är omöjligt. Smaka på det. För det är faktiskt sant. Så många människor har gjort så många bedrifter som verkar helt stört omöjliga. Men de har fixat det. Varför skulle då inte du, eller jag, klara saker som hjärnan tänker är omöjliga. Jag funderade på detta under helgens tuffaste pass. Intervaller, 6x5’ med 2’ joggvila, fick inleda en ordentlig träningshelg. Jag sprang kontrollerat i ett tempo en bra bit under 4 min/km, men insåg att jag hade kunnat pressa mig mycket hårdare, snabbare, flåsigare. Jag kom efter en hel del tankevurpor fram till att jag satt upp, nästan ristat in, vissa kilometertider i huvudet och likställt dem med tufft tempo. Och när tankekraften säger att det är fort så blir det med en gång mentalt tufft. Det blir en form av uppvaknande när fysiken är med en. Ju fler intervaller som tillryggalades desto fundersammare blev jag. För att försöka förklara tankegången så tar vi 4’-tempo, alltså 4 min/km, som exempel. För många låter detta snabbt eller rent av omöjligt. I mitt huvud har det tempot alltid varit någon form av gräns och fortfarande är det för min hjärna en respektingivande fart. Men det är helt fel. Och då menar jag verkligen på allvar helt fel. Min inställning till 4’-tempo begränsar hela mig och min löpning. Den sätter käppar i hjulet. Jag ska, eller borde, vara helt respektlös mot den farten. För det är samma tempo jag haft i snitt på mina två senaste marathonlopp (4.02 i Sthlm och 4.00 i New York). Har man klockat sig kilometer efter kilometer under 42,2 km så borde man ju känna att det är ett komfortabelt tempo att hålla, låt säga, under en timma. Och det är det också, rent kroppsligt, sett hur ben och puls svarar. Men det finns alltid ett men. Logiken styr inte över våra känslor och vice versa. Mentala barriärer är inte logiska utan de uppkommer ur våra känslor. Dessa barriärer är lika svåra att påverka som det är att börja skratta när man gråter. Om det nu inte är glädjetårar, vill säga. Inställningen är allt. Prestation händer inte på egen hand. Även om kroppen, de fysiska aspekterna av mig, är den som ska prestera, så måste hjärnan tydligt signalera vad det är som gäller. Köra på känsla fungerar inte vid skarpt läge. Skön träning, skön känsla. Tuff träning eller tävling, tuff känsla. Det sistnämnda kräver att vi kan kontrollera de där underbara känslorna. Lyssna på kroppen fungerar inte. Huvudet måste vara inställt på målet och arbeta proaktivt. Vi måste veta vad vi ska göra när huvudet spelar kroppen spratt och vara förberedda på att mota bort rädslorna. Stänga av allt tvivel och tro på oss själva. Även om det känns lätt i kroppen så kan tvivlet komma. JSM för många år sedan. Det hade aldrig gått så lätt att hänga med i täten. Men jag skulle ju inte hänga med där framme, inte jag. Min kropp skulle inte kunna springa i den farten. Tvivlet dök upp. Kroppen svarade och det var lätt, men huvudet spelade mig ett spratt. Det kommer aldrig gå hela vägen, aldrig någonsin. Helt fel mantra ekade. Jag bröt det loppet för jag var för rädd att hänga i. Jag trodde inte på mig själv. Även om kroppen var stark. Helt ologiskt. Vi vet att benen kan piska 4’-tempo i sömnen om det hade krävts. Vi vet, men vi gör det inte. De mentala barriärerna ställer sig i vägen, lurar logiken. Hjärnan sätter gränser, vilka i allra högsta grad påverkar benen. När vi tävlar, eller tränar hårt, handlar det om att våga trotsa sina rädslor. Vi måste dessutom våga misslyckas ibland för att lyckas. Friskt vågat, hälften vunnet. Det får bära eller brista. Eller min favorit alla kategorier. Jag har sagt det förr, för att jag gillar mannen som myntade orden. Pain is temporary. Quitting is forever. Det ska inte vara en skön känsla. Vi ska inte kontrollera allt i livet. Vi måste våga ge oss hän, ryckas med, låta känslorna flöda. Och när det handlar om fysisk aktivitet, prestationer, så är det så dumt att rista in kilometertider, tatuera in dem, i hjärnbarken. Dags att sudda ut dem. Det finns inga gränser. Helt ologiskt för hjärnan. Men ack så logiskt allt blir när kroppen svarar. Låt känslan i kroppen bana vägen, när känslan blir jobbig så ska logiken stötta in på ett positivt gränsöverskridande sätt. Inte tvärtom.

Flytande känsla.

Kan vara så att det bara är jag som upplever en skum känsla i benen när jag varit ute på havet. Benen liksom svävar över marken och kroppen har inte den där foten på jorden känslan. Samma känsla infinner sig när jag sprungit på löpband. Det där med att springa inomhus på en maskin har jag alltid haft svårt för. Konstigt kan tyckas eftersom jag sedan tidernas begynnelse, åtminstone sedan spinningens start i vårt land, har gillat träningsformen att cykla inne. Lite andra muskler tränas vid cykling, men för mig har komplementet ändå varit klockrent. Den största och viktigaste muskeln i kroppen tränas, hjärtat. Samma tidsintervall som jag löptränar och liknande moment kan utföras på en spinningcykel, med i stort sett samma pulsdiagram som resultat. Riktigt fint. Men som bekant blir man bra på det man tränar. Och jag har inte tänkt att tävla spinningcykel om åtta veckor då säsongsdebuten är. Utan det är ju fokus på löpning. Jag har sedan jag blev långlöpare alltid sprungit ute. Året runt. Enligt devisen det finns inget dåligt väder bara dåliga, ja ni vet. Här i Göteborg har det aldrig varit några problem. I år har jag dock känt en viss stress över vädret och då i synnerhet underlaget och kylan. Jag vill dels inte ramla och bryta benen, dessutom går det inte att pinna på i snömodd med ett kvickt steg i högt tempo. Det har varit svårt. Jag vill inte heller dra ner för mycket kyla för snabbt i lungorna och därför har det i stort sett varit omöjligt att trycka upp tempot i den viktiga tröskeln och över. I vår vackra stad har vi en superb friidrottshall, Friidrottens Hus. Där har jag tryckt tartanbana till tårarna sprutat, mjölksyran skapat kräkkänning och blodsmaken förgyllt tillvaron. Det var innan jag blev långlöpare det. Numer är det med viss portion rädsla jag tänker på doserade kurvor och alla dessa 200-ingar. Men vad roligt vi hade på den tiden. Och vad bortskämda vi var som hade sådana faciliteter under vinterhalvåret. Fast det har en baksida, vi gick in i hallen för tidigt på hösten och var kvar där för sent in på våren. Vintern fostrar. Snö, is och jävelskap härdar. Vinden som en vägg ger styrka. Kylan ger hårdhet. Ojämnheter under fötterna ger fotstyrka. Den här veckan gav jag dock upp. Tidigare har jag aldrig vikt ner mig för vintern. Senaste tio åren är det vid två tillfällen i övervärme och lite speciell omgivning som jag tvingats använda bandet. Senast för tre år sedan i Thailand. Jag testade löpning på Bangkoks gator, efter det fick jag inse att träningen av flera anledningar var bättre att bedriva inomhus. Tre år före det, alltså för sex år sedan, var det i ett sommarhett USA som jag fick inse att varken Floridas gator eller den knappa kilometern högst upp på ett kryssningsfartyg var lämpade för löpning. Nu var det alltså dags igen. Klinisk träning på löpband. Och vilka maskiner vi har på Sats. Jag testade först bandet ståendes vid sidan av så att jag inte skulle få någon tråkig överraskning av att bandet bara gick i 16 km/h, vilket jag hört är somliga bands begränsning. Kan låta som tillräckligt, men 3.45 min/km är halvmarathontempo och intervaller bör ligga en bra bit under den fart jag håller på ett 10 km race. Därav mitt i-landsproblem. Glädjande nog så stack bandet iväg i Kenyan-hastigheter. Underbart vackert tempo en bra bit under 3 min/km. Ingen fart jag tänkt att testa. För vem vill sitta som en fluga i väggen bakom bandet. Dock bra vetskap. Uppvärmning, sedan bar det av på 3x10' tröskelintervall i lite lätt lutning på bandet. En timma med korta tajts och linne är aldrig fel. Tuff träning som gav mersmak. Det var inte sista gången ett löpband fick mig att piska fram träningsvärk. Trots att riktig löpning bedrivs utomhus. Syre, betydande omgivning, backar och dalar, stigar, solsken, regn och rusk. Allt är enligt mig bättre än statisk löpning stirrandes framför sig. Trots allt upptäckte jag fördelarna. Fysiskt så blir tempot precis det man bestämmer sig för. Mentalt, om man börjar tvivla på orken, så får man jobba med huvudet sista minutrarna utan att tempot går ner, vilket det ju faktiskt kan råka göra utomhus. Här står bandet på samma hastighet rakt igenom och längtan till vila infinner sig verkligen. Nedräkning, sekund för sekund. Jag vill göra detta igen. Och det man vill gör man. Trots att benen svävar över golvet efteråt med en skum löpbandskänsla.

Times like these.

Senaste veckorna har gått som i dimma. Tankarna är inte där de borde vara. Huvudet spinner snabbare än benen. Tankarna yr runt. Livet har ställts på sin spets. Stora delar av det här året kommer att handla om verkliga livsavgörande värden i livet. Och det här året kommer att bli viktigare än något annat. Framtiden är inget jag tänker på. Det går inte just nu. Jag som alltid levt med målsättningar och planer. Gillat att ligga steget före i tanken och i agerandet. Nu har jag fått lära mig att ta varje dag precis som den kommer. Som i sirap beta av punkt efter punkt. Livet måste ticka på. Alla svårigheter ger erfarenheter. Så länge man överlever dem. Så mycket, eller lite, har livet lärt mig. När livet stannar upp tvingas man skala bort saker och prioritera det som är absolut viktigast. En sådan här period i livet så ser dagarna ut som en fin pulskurva från ett intervallpass. Tio tvåminutare där pulsen toppar nära max och dalar långt ner på vilan. Sådant är humöret. Fågel, fisk eller mittemellan. Glad, ledsen eller likgiltig. Det sistnämnda, likgiltig, blir man till bagateller som folk beklagar sig över eller världsliga problem som känns banala när livet tagit en skarp sväng ner i diket. Det förstnämnda, glad, kan man faktiskt vara trots svårigheter. Man lär sig att fånga dagen och ta till vara på de ljusglimtar som finns. Underbara människor kan ge ljus. Tre finfina s får mig att klara varje dag. Springa. Spinna. Svettas. Jag kan fortfarande le och skratta. Ge energi och få energi. Fylla på knoppen och kroppen. Skapa kraft och styrka till att finnas där, stötta och klara av den tuffa vardagen som trillat på mig. Livet var busenkelt innan jag tvingades lära mig allt om cancer. Där kom ordet. Det fasansfulla. Jag ville bli läkare en gång i tiden. Nu önskar jag att jag såg till att bli det. Då hade jag inte på detta smärtsamma sätt behövt sätta mig in i det jag nu tvingar mig själv. För utan kunskap och vetskap är man inte något bra stöd. Nu är det inte så att den här bloggen, mina ord, texter och tankar ska handla om sjukdom. Inte alls. Här sätter jag därför punkt. Punkt. För den typen av resonemang, funderingar och verbala tankevurpor. På samma sätt som jag hoppas att vi ska sätta punkt för pappas cancer. Den kommer prägla mig, antagligen mer än något tidigare gjort. Varje meter jag springer, varje tramptag jag tar är i min värld lite närmare ett friskt liv. Antingen kan jag välja att sluta skriva, sätta punkt för den här bloggen, eftersom alla löpsteg och tramptag är oviktiga i sammanhanget. Eller så kan jag välja att fortsätta skriva om passionen för löpning och träning samtidigt som den viktigaste kampen pågår i sin tysthet även om huvudet skriker. Jag har funderat. Det finns två saker som ger mig energi oavsett hur resten av jag mår. Springa och spinna. En träningspassion jag vill fortsätta att dokumentera. Bara för att det är kul att skriva och för att det är kul att spara. Vem vet, man kanske blir en tokig mormor någon gång. Därför ska jag snart ta mig samman och formulera mina mål med löparåret 2010. För livet går vidare. Det måste det göra. Det ska det göra. Precis som alltid så är livet som löpning. Ibland är det motigt, stentufft och rent jävligt. Men man ger inte upp. Man sjunker ner i djupet, hittar nya krafter och kommer igen. Ibland är det för underbart för att vara sant. Kanske för bra. Och har man upplevt livet på riktigt så vill man dit igen. Och det är dit vi ska. Livskvalitet. Livsglädje. Många år till. Foo Fighters ord har hjälpt mig att trycka ut det sista i benen ett flertal gånger. Och då har jag tänkt att det är löpningen som lärt mig att leva. Så är det nog till stor del. Fostran i löparskor som speglar av sig i övriga livet. Utmaningar i livet ger erfarenheter och skapar utveckling. Varje dag som går är en utmanande dag just nu. För att klara det handlar det om att bryta ner livet i delmål. Precis som på en mara. Mile after mile. Kilometer efter kilometer. Nu är det dag efter dag. Kamp efter kamp. It’s times like these you learn to live again. It’s times like these you give and give again. It’s times like these you learn to love again. It’s times like these time and time again. Tänkvärda ord.

10.01.10.

Idag är det alla ettor och nollors dag. Etta är ju det man vill vara, inte en nolla. Jag är en nollett, ettnolla. Alla år. Men i år är det eufori i de två siffrorna. 10.01.10. Fast egentligen handlar allt om två stycken treor. Vet inte om du får ihop det. Man kanske kan säga så här. Jag har en förkärlek för siffror. På löppassen prickar jag gärna fina tider. Snygga. Vackra. Sett som sifferkombinationer. 01.00.10 är en sådan, alltså 1h distans, fast klockan stoppas snyggt. Eller varför inte ett långpass på 02.00.20. 90 min passen är många i min bok, standard ett a kan man säga. Men på klockan är det 01.30.30. Snyggt ska det vara. Precist. Exakt. Knäppt. Sjukt. Galet. Kalla det vad du vill. Men så stannar jag aldrig efter 56 min när passet ska vara 1h heller. Är det 90 min så är det. Och är det 2h så är det inte några jag är nöjd med 1.58 tankar. 2 min är ju flera metrar. Eller hur. Två ynka minuter kan vara avgörande. Vem stannar en halv kilometer från mål i ett marathonlopp. Så lång tid är det. Varje meter, kilometer, sekund och minut räknas. Allt. Precis allt du gör räknas. Antingen håller du med, eller så tycker du att jag är än mer skruvad i tanken. Vilket som så firar vi idag ettnollnollettettnollansdag eller 10.01.10. Kl 01.03 i natt var höjdpunkten för en siffernörd som mig. Jag skrev om den här dagen för exakt ett år sedan. Jag skrattar åt mig själv när jag ser att jag är lika störd nu som då. Vissa saker förändras aldrig. Tur är kanske det. Veckan startade med ålderskrämpor. 2,5h spinning där sista 90 min var min klass. Jag var taggad till tusen och alla mina underbara medlemmar likasinnade. Vi körde, ökade, tryckte till och där satt krampen i ena låret. Hårt ska det var. Skojade bort det med att jag bli ett år äldre den här veckan. Några minuter senare satt krampen lika hårt i andra låret. Har aldrig hänt innan. Leendet, skrattet och att få bjuda på sig själv är härligt. Vi tränar ihop. Jag älskar mina spinningklasser för att de som är med är helt fantastiska personer. Jag kommer aldrig att kunna ha ett påklistrat leende. När jag är ledsen märks det, när jag får kramp märks det, likaså när jag är gladast av dem alla. Det bästa är att köra stenhårt och ge det lilla extra ihop med alla andra. Det sistnämnda märks också, svetten står som skyfall och jag vrider av motståndet på volymknappen på stereon istället för på cykeln. Det bjuder jag på. Att vara sig själv. Att få kramp. Det är mänskligt. Det där med ålderskrämpa var med glimten i ögat. Veckan avslutades med de nära och kära på tårtkalas. Just det, klockan tre. Träningsmässigt slutfördes veckan med långpass och summering av träningstimmar. 13h effektiv tid. Snygga siffror.

Min älskade pappa.

Det här inlägget, årets första, är tillägnat min älskade pappa som, liksom min mamma, alltid funnits där för mig. I vått och torrt. I mörker och i ljus. Glada dagar. Ledsamma dagar.

Som enda barnet får man total uppmärksamhet av sina föräldrar. Massor av kärlek och säkerligen en lite för stor portion av bortskämdhet. Det närmar sig 33 år som min pappa har varit just pappa. Idag för 34 år sedan gifte mina föräldrar sig, ett tag efter det producerades jag på sedvanligt vis. Nio månader senare krystades jag ut av min starka mamma med pappa stöttandes bredvid. Där och då började deras resa som föräldrar. En resa jag misstänker är full av utmaningar och svårigheter, men mest glädje och säkerligen en del oro. Den sista tiden har jag fått anledning att tänka tillbaka. Det finns tillfällen i livet när allt bara stannar. Tid och rum står helt still. Mattan rycks undan. Jorden rämnar under fötterna. Jag vill bara skrika rakt ut. Högljutt. Ohämmat. Avgrundsvrål. Men ingenting hjälper. Känsla av maktlöshet. Utan kontroll. Man kan inget göra. Mer än att hoppas. Då börjar jag tänka. Tankarna virvlar runt. Ögonen tåras. Jag hinner inte ens få en klump i halsen för allt går så fort. Tårarna är där snabbare än ljusets hastighet. Sorgligt. Orättvist. Hemska tankar stormar runt i huvudet. De som får en att känna att ingenting känns viktigt utan just livet självt. Existens. Att finnas. Att andas. Att existera. Ingenting är viktigare än just det. Livet. Min pappa. Snällare pappa är svårt att få tag på. Och så kommer skrattet. Lika snabbt som gråten. Panik och rädsla byts till varma tankar. Känslorna blandas i en höghastighetsmixer av bästa sort. Virrvarr. Känslosvall. Glädjen som varit. Minnena. Inget ska få ta min pappa ifrån mig.

Jag har hört många roliga berättelser om mina föräldrar. Sådant som utspelade sig före min tid. Mamma och pappa träffades unga och min far var en så kallad ligaledare. Det låter det. Och jag ler när jag tänker på det. Ligaledare förr och nu är inte samma sak. Pappa var helt sonika den fräcka killen alla ville vara med. Eller så är det en dotters försköning av verkligheten. Hur som så har handlingskraft och driv präglat allt min far har gjort. En naturlig ledare och entreprenör. Skojiga upptåg, fart och fläkt har alltid omgett mina föräldrar. Historierna är många. En av dem har lärt mig mitt första tyska ord. Nockenwellenzahnrad. Kamhjulsdrev. En bilresa genom Europa, bilen gick sönder och päronen var strandsatta ett bra tag. Mina föräldrar är sådana där som många kompisar i uppväxten tyckte var roligare än sina egna. Skojfriska. Långt ifrån mossiga. Dans på borden är den klockrena beskrivningen. Öppenhet. Tillit. När man inte har några syskon kan det bli ensamt ibland, men det rådde mor och far bot på. Kompisar var ständigt välkomna, såväl hem som ut till landet. Jag är stolt över båda mina föräldrar.

Jag har många härliga minnen som gör mig varm i hjärtat. Som när pappa glömde vår lilla hund utanför servicebutiken och en boende i området hittade vårt telefonnummer och ringde hem en bra stund senare. Alla myskvällar pappa och jag haft när mamma jobbade natten på Handkirurgen. Kvalitetstid pappa och dotter. Världens bästa mamma hade fixat två stora tallrikar med alla de gottigheter som stod redo i kylen för oss två bortskämda, pappa och jag, att hugga in på. Vi hyrde filmer. Inga kulturella direkt, utan sådana där filmer jag gillar än idag. IQ-befriade amerikanska actionfilmer, en och annan thriller eller komedi. Koppla av och ha en skojig stund. Die Hard filmerna var självklara favoriter. Mamma gillade inte de här filmerna, utan det var pappas och min grej. När vi sett den första Tillbaka till framtiden var vi i videobutiken och tjatade otal gånger om uppföljaren. Det tog, enligt oss, för många år innan den kom. Pappa och jag doppade ostmackor i varm choklad och spelade badminton hellre än bra. För ett barn går tiden ibland långsamt. Pappa var inte sen på att komma på någon form av lek, frågesport i bilen på väg till landet, ”vänta-på-mig-leken” när man springer ikapp på väg till skolan. Uno var ett annat kul tidsfördriv. Var jag snäll så kunde vi köra några omgångar på morgonen före skolan. Det var just morgonen som var pappas och min stund på dagen. Som egenföretagare jobbar man mycket. I perioder sågs vi knappt alls. Jag tränade, pluggade och hade mina egna saker för mig. Pappa jobbade mycket. Men helgerna hade vi tillsammans. Då lagade pappa söndagsfrukost. Världens godaste stekta äggmacka special. Ingen gör den som honom. Annars var det min mor som stod för den goda kokkonsten. Allt utom pappas tolkning av lasagne, som är gjord med spagetti. En riktig höjdare. Höjdpunkten på året var sportlovsresan till San Agustín. Där kopplade vi av tillsammans, vår lilla familj. Trillingskålade och hade det bra. Pappa och jag aktiverade oss bland annat med dartspelande. Jag badade och hittade vänner. Pappa spelade vattenpolo, skrattade och njöt av livet. Mamma lapade sol, njöt och dansade. Vi var tillsammans. En familj. Mamma var den som fick ta det stora familjelasset och höll ihop oss tre. Jag är evigt tacksam för det. Och jag älskar min mamma precis lika mycket som min pappa. I min familj är vi optimister. Tidsoptimist är en tolkning av det. Mina föräldrar är inga akademiker, men den akademiska kvarten har alltid utnyttjats. Det var inte sällan gästerna ringde på dörren och pappa fortfarande stod i duschen. Allting ordnar sig är ett mantra jag växt upp med. Jag vill tro att allt verkligen kommer att ordna sig. Jag vägrar tro något annat.

Jag är en blandning av mina föräldrar, vilket alla barn är. Pappas ben har jag fått höra att jag har. De verkar ju kunna springa, så jag antar att jag ska vara tacksam för ett par karlben. Skämt åsido. Pappas dotter har jag alltid varit. Inte så tjejig av mig. Skämten och upptågen mina föräldrar hade för sig som jag som tonåring skämdes för, men som jag idag är stolt över. De gillade att ha kul. Bejaka livet. De var sig själva. Spelar ingen roll var de var någonstans. De var sig själva och det är det som till syven och sist räknas. Och än idag är de sig själva. Till och med när pappa har fått det värsta beskedet man kan få så kan han säga små skämtsamma saker för att han inte vill att det ska kännas för jobbigt för mig. Lätta upp stämningen, locka fram ett skratt. Vi har gått igenom tuffa tider förut. Inte minst mina föräldrars skilsmässa när jag var arton år. Något som präglat mig sedan dess. Och självklart dem, det var ju deras förhållande och inte mitt. Men föräldrar tar man förgivet. Att de ska finnas där. Leva ihop. Folk går isär. Förhållanden går i kras. Men barn är alltid barn. Oavsett ålder. Föräldrar mår dåligt när deras barn inte mår bra. Men det är faktiskt vice versa. När ens föräldrar mår dåligt, då mår man inte speciellt bra själv heller. Jag vet. Jag har varit med förr. Då skilsmässa. Nu sjukdom.

En riktig streber och kämpare. Det är min pappa det. Arbetat sig igenom livet, byggt upp ett företag, slitit ihop med sin bror och lyckats. Första bilden jag kommer ihåg av min pappa och mig är ett gammalt fotografi. Lilltjejen utan hår och pappa med långt blont hårsvall, vilket jag sedermera ärvt, klassisk gul tröja med blå kronor (möjligen vice versa). Ursvensk stolt pappa. Han som flera gånger sedan dess sagt och önskat att jag var så där liten igen. Pappas lilla dotter. Kärt barn har många namn. Sedan dess har jag varit Stumpan. Tårarna rinner ner för mina kinder och du kanske undrar varför jag skriver allt detta. Möjligen för att skriva av mig och för att må bättre. Troligen för att det allt handlar om kommer att prägla varje månad, vecka och dag det här året. Livet är viktigare än löpningen. Viktigare än allt. Och jag kan inte blunda för den bistra sanningen. Hur gärna jag än vill. Jag kan inte sticka ut och springa, kilometer efter kilometer, mil efter mil, rensa huvudet och tro att allt är bra igen när jag kommer hem. Det går inte. Inte den här gången. Den 23 december kom ett besked som fick hela jorden att skaka. Ovissheten under jul var olidlig. Resan vi påbörjade dagarna före nyår är smärtsam. Det fruktansvärda beskedet. Den lilla lågan av hopp som fanns över juldagarna slocknade tvärt. Svart på vitt. Ingen återvändo. Nu börjar den riktiga resan. Resan mot ett friskt liv. Pappa, jag älskar dig. Jag finns för dig. Nu ska vi kämpa starkare än på det värsta marathonloppet. Med vittring på världsrekord. Målmedvetet. Kraftfullt. Jävlaranamma. Fighting spirit. Tro kan försätta berg. Pappa, nu vinner vi det här loppet.