Fru Nordström.

Om exakt 9 veckor så går vi hand i hand ut från kyrkan och vips så byts efternamnet ut. Mer skillnad än så blir det inte och tur är väl det. Alltför många människor tror att om de ger lite spice till förhållandet med ring på fingret eller barn i magen så kommer allt bli bra. Så är det inte. Och det är en sak livet har lärt mig. Om inte livet är bra i vardagen, varje vanlig grå och regnig dag, så måste man fundera lite på varför. Livet är att städa, vika tvätt och laga vanlig vardagsmat. Om inte det livet känns roligt och bra så är det något som är fel. Varför längta till framtiden vareviga dag när det är här och nu vi ska leva. Här och nu. Inte imorgon och inte igår. Visst jag ser också fram emot semester och fredagar är underbara dagar med helgen framför sig. Men det är inte för att det skulle vara fel på vardagen. Jag har haft perioder i livet när söndagsångesten varit så stark att jag inte riktigt vetat om jag klarar att gå upp dagen därpå. När hela helgen blir förstörd för att det snart är måndag. När varje dag i veckan känns hemsk och längtan bort är ständigt närvarande. Då är något fel och då måste man ta tag i det på rätt sätt. Inte genom att krydda livet på ett eller annat vis. En del säger att ett marathonlopp börjar sista 10 km. Och det är klart att det känns att man har sprungit långt. Men det går att ha en underbar löpkänsla med bra fart i ett helt marathonlopp, från start till mål. Sådant är livet också, varje dag kan vara en bra dag, från morgon till kväll. Varje vecka en fantastisk vecka, vardag som helg. Precis på det sättet vill jag att livet ska vara. Själva bröllopsdagen däremot, lördagen om exakt 9 veckor, får gärna vara extraordinär och speciell. Men sen vill jag att resten av livet ska vara som det är just nu. Bara att jag kommer att kunna läsa Therese Nordström i resultatlistorna istället.

In your head.

Ändra dina tankar och du ändrar din värld.

Idag ramlade jag över orden ovan. Mening eller slump. Det förstnämnda föredrar jag. Min tanke och min värld. Det är jag som bestämmer och ingen annan. Inget offer under omständigheter. Ingen annan kan påverka så mycket som du själv kan göra. Vill du så kan du. För du är mittpunkten i ditt liv. Du har huvudrollen och det är dig det handlar om. Ändrar du ditt förhållningssätt till omgivningen så ändras med allra största sannolikhet också omgivningen. I dina ögon. För det är du som har styrkan. Kraften sitter i ditt huvud. Utmana dig själv och tro på dig själv. Ett möte med en fantastisk människa i veckan gav snurr i mitt huvud och glädje i kroppen. Så nu spritter det i benen både för att det är vår, galonisar är kastade och stövlar nerpackade i källaren, men även för att jag fått så mycket roligt att tänka på. Det har med löpning att göra och vi får se vart det bär hän. Våga vrida på tanken, smaka på den och om den är riktigt god ta hand om den. Kanske är det den tanken du väntat på att huvudet ska jobba med för att du ska nå dit du vill. I din värld. I min värld.

Tygprov och tyll.

Oh yes! Där satt den. Devisen, allting ordnar sig, lever jag efter. Jag småspringer Avenyn tillbaka efter att ha ilat samma gata upp några minuter tidigare. Med taktfasta, raska och grymt bestämda steg ångade jag in på brudklänningsaffären på lunchen idag. Den trevliga kvinnan undrade vad jag var nyfiken på. Jag sa att jag vill köpa en brudklänning vid namn X. Hemliga namnet för att Henrik anglosaxiskt inte ska se mig före vigseln. Åh, den är vacker fick jag till svar. Jajjamensan, den är vacker och på bild helt perfekt. Och den vill jag ha. Jaha, ska du inte prova den, blev svaret. Jodå, det är väl bäst, kontrade jag. Men jag var övertygad om att det var den jag skulle ha. In i provrummet, av med kläderna, hopp i underkjol och klänning över huvudet. Surrealistiskt. Några storlekar för stor badade jag i vittyg och tyll framför spegeln. Som om jag skulle dansa på Moulin Rouge. Fast aningen oskuldsfullare. Några nålar i ryggen och saken var klar. Det är den jag vill ha. Ok, när gifter du dig. Den 29 maj. Oj, det var nära. Du vet väl att man egentligen måste beställa flera månader i förväg. Hmmm, kan vi kanske ordna det på något sätt. Ett samtal senare fick jag veta att jag hade tur. Hole in one. Rätt upp i krysset. Eller kanske mer stolpe in och pucken i mål. Ja, antingen är det skicklighet eller så var det rena rama turen att jag fick den enda klänning jag kan tänka mig. Kvinnan i affären var lite chockad över hur lätt det gick att sälja en klänning och skrattade fram att jag ju var som en grabb. Bara kommer in och säger att jag ska ha en brudklänning. Mindre än trettio minuter senare är det klart och betalt. Lite lustigt det där för när jag ska ut och springa eller till jobbet kan jag ha stora problem vad jag ska ta på mig. Vänder och vrider på klädtanken. Men det här kändes bara så rätt. Jag såg en bild och det räckte. Jag kommer inte se ut som en prinsessa och inte som en löpare utan rätt och slätt som en brud i en klänning jag längtar att få ta på mig. Nu gifter jag ju inte mig med klänningen utan med Henrik men han kommer få svårt hårt att få av mig den när kvällen lider mot sitt slut. Nej, det är ingen kroppsmålning och inte heller något fodral. Och nej, inte en massa knappar eller korsettknäppningar. Man hoppar i och ur den fort. Men jag älskar verkligen den där klänningen och den känns så jag på ett konstigt onaturligt sätt. Ibland känns bara saker helt rätt och det krävs ingen fundering. Precis som med Henrik. Jag hade kunnat gifta mig efter tre månader istället för lika många år som det nu blivit. Tygprov och tyll. Det är nästan så det skulle kunna var en Kent-låt. Bara att livet är vitt och underbart, inte svart och vemodigt som i så många av texterna jag bara älskar. I söndags på konserten frågade jag min blivande man vad han trodde att de skulle ha för att spela på vårt bröllop. Sedan sa kantorn att vi kunde välja en låt vi gillar som utgångsmusik så kunde hon tolka den. Jag funderade på Mannen i den vita hatten, Kevlarsjäl och 747 men kom på att om inte löparskor passar så passar inte heller Kent. Var sak har nog helt enkelt sin tid. Precis som våffeldagen.

Säsongsdebuten from hell.

Examensdag. Den Haag, Holland. Söndagen den 14 mars. Vinterns tuffa träning, alla löpbandspass med hårda intervaller, svettig snabbdistans före jobbet kl 7 på morgonen, sena distanspass efter jobbet, ännu mera intervaller, både innan och efter jobbet, löpning före spinningklasser. Ja, den där målinriktade träningen kan radas upp på långa pergamentrullar och när jag kikar tillbaka så är jag glad för att vi genomfört den här perioden av hårdhudad löpbandsträning. Jag hatade löpband vid årsskiftet. Nu kommer jag att behålla ett pass tuffa intervaller i veckan på det där bandet för att det är kliniskt, mätbart och tufft på ett helt annat sätt. På ett fostrande positivt sätt. Fokuseringen har varit mer total än tidigare, på de flesta plan. Och jag gillar det. Men så var det dags att få bevis på att kroppen har svarat på träningen och att jag är på väg att bli en bättre löpare, en snabbare och jäkligare sådan. Hårdhudad och elak mot mig själv när det gäller. Mer villig att plåga mig in mot mål. Och som jag fick plåga mig. Men vi backar bandet lite.


Fredag eftermiddag för dryga veckan sedan. Tokigt mycket att göra på jobbet, ett flyg som inte väntar och jag stressar mot deadline. Klockan 17.25 skulle planet lyfta med två springsugna resenärer. Sånär som på tjugo sekunder höll det på att bli fiasko redan där. Final call, vi i säkerhetskontrollen, spurt genom avgångshallen och vi kunde pusta ut. Mejlen skulle dundras ur min dator, Henrik stod med motorn igång utanför jobbet. Stackars man, att han orkar med mig är ett under värt att tacka högre makter för. Jag är inte lätt att leva med. Inte ens för mig själv. Rivstart från parkeringen, biltjuvkörning genom rusningstrafiken var nog skillnaden mellan icke tävlingspremiär och premiär. Väl i Amsterdam var det lugna gatan och slappt. Tåget till Den Haag och vårt hotell från förra året. Riktigt trevligt och som det utnyttjades. Jag skojar inte när jag säger att min kropp var urlakad redan innan loppet. Jag sov 26 timmar på två dygn, före loppet. Hela lördagen var jag under lakanen med trötta ögon. Hur skulle den här kroppen kunna springa. På något sätt forcerade jag fram energi och kraft. För det var ju examensdag och jag hade gjort läxan. Jag hade läst på inför provet, tränat väl och laddat kroppen. Nu var det dags. Med den välkända skräckblandade förtjusningen och sug efter att gå i mål med nöjd och stolt känsla startade uppvärmningen. Vilka ben, vilken lätt känsla. Något bra var på gång. Och rädslan för starten var inte längre närvarande, dock hade jag druckit lite väl mycket vatten där innan start och det var jag inte ensam om. Den ena kenyanen efter den andra med ensiffriga nummerlappar från samma startfålla som jag köade upp för en sista drill. Två minuter till start och jag ångar in i fållan. Kikar mig omkring och ser dessa fokuserade tävlingslöpare igen. I New York senast det var ett startskott närvarande så var det med helt andra löpare omkring mig. Nu var det fokus och en känsla av att något stod på spel. För mig ett underkänt, godkänt eller med beröm väl godkänt. Jag har alltid föredragit det sistnämnda och inte nöjt mig med något annat. Så vad jag gick för var ingen tvekan om. Pers, pers och åter pers. Första 5 km gick av bara farten. Med både kropp och huvud i symbios klockade jag in finfina tider och startade på 18.29 vilket var helt enligt min plan. Segt virke brukar det vara i mig och efter några marathonlopp så har respekten för halva sträckan minskat och jag brukar kunna ställa in benen på ett tempo och sedan hålla det utan att tappa alltför mycket. Med det självförtroendet så tog jag kilometer för kilometer i början. Sedan var dagen förstörd. Tvärstopp. Magen och ryggen krampade. Jag gick från närvarande till frånvarande. Människor omkring, både löpare och åskådare försvann ur mitt synfält och jag var i en egen bubbla. En läskig sådan med ögon som grumlades och öron som stängde ut allt annat. 16 km överlevnad startade där och då. På något sätt lyckades jag trots det att forcera fram benen i ett tempo som flera hade varit nöjda med. Men vi är olika och för mig har 4'-tempo blivit lite av en komfortfart när jag är i form. Alltså på kortare sträckor, än så länge är det ju tävlingstempot på maran så längre än så har jag inte hållit det. Ett beslut togs. Bryta loppet och gå vidare i livet. Det kommer fler lopp och det är inte värt det. Men så gick det upp för mig att det skulle bli så mycket jobbigare att ta mig till mål i kylan gåendes om jag inte hittade lift. Så jag tog beslutet att springa träningspass 20 km och kliva av där för att slippa en tid jag ändå inte ville ha registrerad. Nu kan någon tycka att det är helt fel resonerat och jag kan hålla med. Men tävlar man och vill bli bättre så är det inte kul att få ett resultat registrerat som är öppningstempot du har på maran. För även om man inte borde bry sig om vad andra tycker så finns det en och annan som läser resultattabeller och tycker att det är otroligt spännande att se att andra har försämrats och som till och med lite elakt gläds åt det. Något jag föraktar. Och det mina vänner är inget jag har lust att bjuda på när det är examensdag och jag metaforiskt fått hjärnsläpp utan svar på en enda fråga. Jag vet ju att jag är förberedd och att jag kan. Åtminstone tror jag det, för ingen är bättre än sina resultat. Sagt och gjort jag malde på. Destruktiv löpning utan glädje, varje steg var en plåga och ett rent helvete. Mentalt och fysiskt. Sista 4 km släppte det lite grann och jag kunde öka tempot, kikade på klockan för att se vad jag kunde göra åt den usla dagen. Och döm om min förvåning när jag ser att jag lyckats hålla ett tempo som gjorde att om jag öste på lite på slutet nu när det lättat lite i mage och rygg skulle kunna kämpa mig in nära min bästa halvmaratid. Det blev inget brutet lopp, det blev inget fiasko utan det blev mersmak. 1.20.51 är ingen dålig tid. Det är min näst bästa och vad ska man begära på en skitdag som denna. Jag är bara en lite löpare som älskar att springa, viktigare än så är det inte. Men jag eftersöker njutningsfull glädjelöpning och den var som bortblåst. Med en erfarenhet rikare, en 12:e plats i loppet och en tid i bagaget som visar att jag verkligen borde kunna nå det där målet på sub 1.20, for vi hem och lämnade våren i tulpanernas land bakom oss. Nästa år är vi tillbaka. Tredje gången gillt. Kanske det.

Bröllopsyra.

Kan man gifta sig i ett par löparskor? Inte för att jag vill fly och springa ifrån Henrik därframme vid altaret. Utan för att det känns som att ett par löparskor är mer jag än ett par vita högklackade. Stilettklackar blir det i varje fall inte. Måste man ha en långklänning på sig med ett långt släp att ta hand om? Jag ser mig själv snubbla kyrkgången fram iklädd ett stort vitt lakan. Det är ju skrida fram, vacker svalt och lätt, jag vill. Problemet är att jag inte ser mig som en skridare på modellben utan snarare som en löpare som tar rejäla steg. Inte trippa, inte älga utan skrida. Får öva på det. Det blir att sväva intervallerna fram den närmsta tiden. Kanske kunde brudklänningen vara av ett sportigare snitt. Fast ändå kvinnlig. Vacker, utan att vara maräng. Bekväm, men ändå fin. Den ska vara jag. Spännande utmaning. Och så har vi håret. Hur ska det sitta? Ja, på huvudet får vi hoppas. Margarethaflätorna tillhör tävlingsstassen och det är med samma pirr i magen känsla och förväntan vårt bröllop närmar sig. Så kanske de där flätorna är bra. Vinnande koncept och min lilla gimmick på alla race. Jag gillar margarethaflätor. Men mitt liv är inte en tävling och bröllopet är livet. Så på något sätt känns det som om de där flätorna ändå är fel. Då återstår utsläppt, hästsvans eller avancerade svinryggar med hårtester som snirklar sig som små ormar på huvudet. Jag gillar inte ormar. Dessutom medför avancerat en oro för att jag inte ska kunna vara mig själv. Stelryggad måste jag hålla mig still för att inte förstöra håret. Oj, en nagel gick sönder. Inte riktigt jag det där med hår- och nagelbryderi. Och vem vill gå runt och vara orolig på sin bröllopsdag.

Ett av orosmolnen är att Henrik inte ska se mig innan vigseln. Tänk om det inte blir som han tänkt sig. Han blev ju kär i mig från en spinningcykel. Mina vader och armar var det han föll för och att jag svettades som en karl där framme på instruktörscykeln. Och vad anbelangar håret så satt det stramt i en knut. Uppsatt gillar han, så det får nog bli något sådant. Utan ormarna då. Men det där med svettpärlor på armar och vadmuskler som späns, hur ska jag uppnå det med charm, stil och kvinnlig fägring som det handlar om när man ska stå brud. Kanske får satsa på en kortare sportigare variant av vittyg ändå med skor som ger möjlighet till spända vader, vilket de flesta klackskor borde lyckas med när tårna får spännas för att hålla kvar fötterna i skodonen. Men vad beträffar pärlor så får de sitta i öronen och runt halsen. En uppgift jag fått är att leta fram bilder på hur jag vill ha det där blonda svallet och ta med för diskussion till frisören jag aldrig träffat. Jag är sämsta tjejen i universum på att förklara hur jag vill ha saker som har med mitt utseende att göra. Köpte därför en hög med bröllopstidningar, men de ligger mest här och skräpar. Runners World går före, så de förstnämnda ger mest ett dåligt samvete att jag borde engagera mig mer i läsning inför vår underbara dag. För visst är det med glädjefnatt, kärleksyra och lyckokänslor jag tänker på dagen som närmar sig. Och oavsett hur jag ser ut så kommer tårarna att förstöra sminkningen. Jag har blivit så blödig det senaste för att jag inser att allt i livet kan ryckas ifrån en så fort. Jag brukar gråta till ledsamma filmer men nu kan jag få tårar i ögonen och en klump i halsen bara jag tänker på något ledsamt. Samma gäller glädje. Tårarna kryper fram och jag kommer behöva alla näsdukar jag kan komma över den där dagen. Dessutom har jag alltid haft lätt för att gråta när andra gråter. Så hur ska jag kunna se Henrik i hans vackra ögon när ringar ska växlas. För jag har en föraning om att även han kommer plocka fram sin blödiga sida den där vackra dagen. Ni vet den sidan män gärna mörkar. Men ska man gifta sig så visar man ljusa såväl som mörka sidor för varandra. Känslor av alla slag är bland det vackraste jag vet.

Planeringen är minst sagt i full gång och vi har koll på läget på ett skönt gemensamt sätt. För det är verkligen ett projekt det här med bröllop. Fick frågan om vi skulle göra det på någon typ av arena. Jo, jo, undra vad familjen hade sagt om vi fick för oss att gifta oss mitt under ett marathonlopp eller en cykeltävling. Dessutom är risken stor för att svaret på frågan; tager du, inte riktigt skulle bli det man önskar. Runaway bride eller groom. För jag känner min Henrik. Och han känner mig. Vet inte hur du skulle göra. Men ponera att pers är på gång, en riktigt jäkla bra tid, du har sprungit 32 km och har tio kvar. Inte sjutton kan man då stanna, säga ja och springa enade över mållinjen i någon form av kärlekstöcken. Det vore att förstöra både bröllopskänslan och marathondito. Var sak har liksom sin tid. Bröllop ska vara bröllop. Även om vi har huvudbry hur vårt bröllop verkligen ska vara. Personligt. Vi. Jo, det är väl just det som personen som frågade tänkte och tanken var inte så dum.

Passionen för varandra och vårt idrottande är vårt liv. Tänk om det växte löparskor och cykelhjul på träd, då vet jag hur brudbuketten skulle se ut. Nu är det en sak till att fundera på. Tårtan en annan. Tänk att få till en man med en cykel och en tjej med springskor på toppen i marsipan, inte några festklädda typer som inte ser ut som vi. Undra om Söråkers tårtmakeri har fått den beställningen förut. Någon gång måste annars vara den första. Och kanske den sista. Egentligen skulle vi inte frakta gästerna med buss de där kilometrarna mellan kyrka och festligheterna. Vi borde hitta en skosponsor som delar ut skor till alla så att de kunde njuta av Alnö på rätt sätt. Men det är klart, bara för att vi är två tokar så är ju inte alla som kommer på ett bröllop det. Och för den delen så gillar jag bubbel och civila kläder också. Det är bara det att jag vill att vårt bröllop ska andas vi. Och lika viktigt är att bröllopsgästerna ska få en underbar dag, eller rent av helg, eftersom flera åker långväga upp i norr för att vara med. Om ni kommer vill säga. Jag vill att alla ska känna att de blir omhändertagna, att de får så där galet tokroligt och att de i efterhand känner att det var värt att åka så långt för att förgylla vår dag. Att de har fått en portion Alnö-harmoni med sig hem in i sommaren. För mig är egentligen inte alla de små detaljerna så viktiga. Om något inte råkar bli precis som tanken var. Om det inte finns precis den sortens fisk vi valt till varmrätt den dagen så är det helt ok. Jag är ingen bridezilla. Kommer aldrig att bli. Men jag vill att helheten och auran ska bli vacker. Jag vill att var och en som är med ska känna sig varmt välkommen och må så där underbart bra hela helgen. Och så vill jag att Henrik och jag ska känna oss hemma i att gifta oss. För om ärligheten ska fram så är varken min blivande man eller jag några korsettmänniskor. Ni vet sådana där som bara älskar att få klä upp sig från topp till tå och visa upp sig. Mingla och stå i centrum. Vår förlovning blev perfekt. Henrik kunde inte veta vilken väg jag hade tänkt springa just den där dagen. Han kunde inte veta att det skulle bli så bra som det blev. Utan det var meningen att vår förlovning skulle andas vi. Naturen, cykling, löpning, svett, salt och tårar. Det var vackert som i en saga. Det perfekta var inte att Henrik köpt ringar, planerat datum och fixat inför den där dagen. Utan det underbara var att vi två, Henrik och jag, sa ja till varandra. Två människor som älskar varandra, som är menade för varandra, förenas i en obeskrivlig lycka.

Hur yra i huvudet vi än må vara just nu för att få planering och beslut på plats så är jag övertygad om att när det är den 29 maj och klockorna ringer in i Alnö gamla kyrka så kommer lugnet att infinna sig. För det handlar bara om en sak. Två ska fortsätta att vara två, men säga ja till ett liv tillsammans. Två tokiga pusselbitar har hittat varandra och känner sig mer kompletta ihop än isär. En cyklist och en löpare ska bli världens bästa duathlonteam. Stark tvåsamhet.

Delad glädje.

Veckorna går i spinn. De går i dur och i moll. Dagarna försvinner ifrån mig och det är ständigt måndag eller fredag i mitt liv. I och för sig dagar jag älskar för då har jag mina spinningklasser men de andra dagarna vill upplevas också. För det här är livet, inte ett världsrekordförsök i att få tiden att gå. Hade det varit det så hade jag vunnit för länge sedan. Åtminstone legat ruggigt bra till. Så bra till vill jag inte ligga. Livet ska levas. Inte stressas. Kommer bli ändring på det. Men inte just nu. Helgen var helt galen. Lördagen startade med att Henrik skrek rakt ut; nej, nej, nej vi har missat spinningen. Fan också. Stackaren trodde det var fredag och att han lyckats sätta klockan fel så att vi missat min morgonklass. Jag visste att det var lördag och var mer orolig att jag missat kursen, jag äntligen prioriterat att gå, som startade kl 10. Icke. Klockan stod på 07.13 och vi klev upp för att köra intervaller. Zombievarning men intervallerna gick riktigt fint. Blir kul att se om den hårda löpbandsträningen gett resultat eller om det krävs finputsning utomhus på fast mark för att hitta formen. På söndag vet jag. Då går startskottet. Men det är långt kvar dit. Även om tiden kommer flyga fram. Helgen spenderades i övrigt på spinningcykeln, vilket jag redan berättat om. Utmaningar, svett och tårar. Söndagen förärades med tidigt uppvaknande och 90 min distans före kursen. Min träning. Och träning på att utvecklas som instruktör. Sedan var helgen nästintill slut. Fast en livsavgörande sak fick vi gjort. En tokig cyklist och en löpargalning ska gifta sig. Tack vare min vän och goa gamla kollega Malin så är inbjudningarna vackra och dessutom utskickade. Sent om sider kan tyckas. För mig är det en delseger i livet. Pappa mår såpass bra att vi kan gifta oss som planerat. Livet fortsätter. Även om vi inte kan ta ut någon riktig seger ännu så är vi en bit på väg. Både glädje och sorg är roligare respektive lättare när man inte är ensam. Skrattet blir så mycket skönare ihop med andra och bördor i livet är lättare om de delas. Individualisten Therese. Tjejen som jämt kan själv, och levt ett liv enligt devisen det blir bättre om jag gör det själv, har hittat en likasinnad. Sin tvillingsjäl. Delad glädje. Dubbel glädje. Minst.

Ont att utvecklas.

I helgen har jag lärt mig mycket om mig själv, och om andra. Egentligen hade jag inte tänkt att skriva något om det här, men det snurrar i huvudet så att jag håller på att bli tokig. Jag blev spinninginstruktör för fyra år sedan och jag bara älskar det. Jag gillar inte att vara i centrum. Jag njuter inte av att spotarna är riktade mot mig. Jag har aldrig kunnat höra min egen röst inspelad, så att jag ens vågar prata i ett headset är en gåta för mig. Jag tjoar och tjimmar inte speciellt mycket. Flaxar inte med några armar. Flörtar inte hejvilt omkring mig. Det finns instruktörer och det finns instruktörer. Och så finns det några till. Som medeldistansare trivdes jag aldrig riktigt inne på tartanbanans intima cirkel. Alla såg mig, varje steg jag tog uppmärksammades. När jag tappade tätkänning på tävlingarna så såg varenda kotte det och hoppet om att vinna loppet var förbi. Att tävla på tartanbana gjordes med rädsla och krampaktigt för att jag så gärna ville springa. Löpning. Jag älskar löpning. Nu har jag hittat mig själv igen, mitt sätt att springa bortanför allt vad en 400-meters rundbana heter. Och jag tycker ändå att jag någonstans har lyckats med det. Mina krav på mig själv är höga, såväl i instruktörssadeln som när jag lever löparlivet. Att vara instruktör är ännu intimare och läskigare än att springa varv efter varv på en tartanbana. Varför blev jag då instruktör och varför fortsätter jag. De frågorna har jag frågat mig flera gånger den här helgen. Jag älskar att träna. Jag vill förmedla min träningsglädje till varenda kotte. Att få uppleva endorfiner och glädje ihop med andra ger så mycket. Att få se andra utvecklas, nå sina mål och framförallt må bra triggar mig. Alla måste inte älska mig. Jag älskar inte alla. Kroppsspråk, röst, ögon och ansikte, musik och upplägg är verktygen vi har. Dessa ska matchas och energinivån på samtliga ska stämma överens. Låter enkelt. Men det finns så många sätt att göra det här på. Kursen Be The Best handlar mycket om att tänka utanför boxen. Så långt är det relativt lätt. Tänka har jag inga problem med. Men så ska du även utföra. Leverera. Act outside the box. Vi instruktörer skalades av nakna för att sedan byggas upp igen successivt. Varje verktyg användes ett och ett. Prova att instruera allt du vill säga med bara ögonen. Visst är det enkelt att med ögonen berätta om mitt genomtänka upplägg av intervaller. Prova att med kroppsspråket förmedla att vi ska köra tröskelpass idag. Eller försök att leverera precision och perfektionism i en låt du hör för första gången. Du har tre sekunder på dig att tala om vad vi ska göra. Bara att bestämma dig vad som ska ske och köra på den linjen. Jag lever i en strukturerad träningsbox. Mina klasser bygger på noga genomtänkt träningsmetodik. Jag varierar klasser varje vecka för mina medlemmar. Vi arbetar som ett team mot våra egna mål. Vi har hög energinivå och vi har otroligt roligt tillsammans. Om det är någon av er som brukar gå på mina klasser som läser detta så vill jag säga att ni är underbara. Var och en är helt fantastisk. För utan er hade jag slutat att vara instruktör. Utan er hade jag aldrig vågat tro på att jag har något att komma med uppe på podiet. Jag tänker och agerar gärna utanför en massa olika boxar så länge det känns som jag. Utan trovärdighet och att jag själv älskar musiken, rörelsen och upplägget så faller tanken att vara instruktör för mig. Missförstå mig rätt. Jag kan utmana mig själv och köra temaklasser med tokig musik och galna mer eller mindre ogenomtänkta upplägg där enbart glädjen är i fokus. Någon gång ibland. Men träning för mig är som min löpning. Fokus. Struktur. Mål och mening. Varför tränar vi? Mitt svar på det handlar om tre saker. För att det i själ och hjärta är roligt. För att vi vill må bra. För att det ska ge resultat. Vilket resultat bestämmer medlemmen själv. Men handlar det om spinning då handlar det för mig om konditionsträning och då är det den som primärt ska förbättras. Och hur man förbättrar konditionen det vet jag. Är det något jag vågar säga att jag kan här i världen så är det just det. Alla andra delar har jag själv ifrågasatt den här helgen. Jag är en tänkare som ständigt vill bli bättre. Och jag tar åt mig alla visa tankar och tips som våra fantastiska lärare på kursen gav. Och jag suger i mig all inspiration alla underbara kollegor sprudlade av. Vi har haft roligt, många skratt och tokerier. Men jag har även visat den känslosamma sidan av mig själv. Rannsakan och reflektion. Det gör otroligt ont att utvecklas. Speciellt när det handlar om att utmana dig själv och din inre krigare. Jag vill utvecklas. Jag vill ta mitt instruktörsskap en nivå högre. Som sagt det finns instruktörer och instruktörer. Alla behövs på sitt sätt. Och jag behövs på mitt. Underbara möten och människor gör mina tre cykelklasser till veckans höjdpunkter. Så ska det få fortsätta vara. Även om det gör ont när knoppar brister. Tids nog har alla knoppar brustit och då är det bara att hoppas på att blommorna är vackrare än någonsin. Dock kommer jag att få nya knoppar som ska brista livet ut. För är man nöjd så kan man, som en kollega så klokt sa idag, lika väl ställa skorna på hyllan och lägga av. Fulla klasser och kölistor i all ära, men nöjer sig vi instruktörer där och får hybris så är man helt fel ute. För alla kan vi lära av varandra och om oss själva. Livet ut.