Bröllop.

Idag är dagen vi längtat efter sedan Henriks frieri den 22 juli. Den vi ska minnas och fira resten av våra liv. Nu är vår bröllopsdag här. Den lyckligaste dagen i vårt liv. Hittills, som Henrik så vackert säger. Vi njöt av en morgontur ihop i löparskor och sprang förbi den lilla vita kyrkan vi gifter oss i om ett litet tag. Brudslöjan är på, jag sminkad och alla vackra vita kläder ligger framför mig. En stund för mig själv innan det är dags att kliva i brudklänningen. Och jag sitter här och känner mig så genomlycklig och fantastiskt glad. Precis hela jag. Vilken underbar dag det är! Och den har bara börjat. Fru Nordström. Bäst att smaka på det för snart är det jag. Håll tummarna för att han svarar JA. För jag vet vad mitt svar är.

Sluten cirkel.

Jag gillar verkligen rundor och varvet är en riktig runda. Starten utanför anrika Slottsskogsvallen och målgång genom marathongrinden, 150 meter spurtsträcka in över mållinjen under klockan som kan visa pers. Om man har dagsform och glädje med sig hela vägen, vill säga. Cirkeln sluts på ett vackert sätt när speakern ropar ut att bästa göteborgska kommer springandes. Jag gillar min stad, rent av älskar den och är en patriot. Här är jag född och här vill jag dö, den känslan har jag för Göteborg. Att då vara löpare och få ha världens största halvmara utanför porten är helt fantastiskt. Hela min familj och vänner till den engageras varje år i att vara hejarklack. På Skanstorget med runt 2,5 km till mål väntar applåder och öronbedövande skrik. Det går inte att göra annat än att bubbla av skratt och trycka till lite extra det sista. Runt hela banan står vänner, bekanta, kollegor och andra som på ett eller annat sätt vet mitt namn och skriker ut det. Känslan är obeskrivlig och väldigt speciell. Tusen tack för att jag fick så många hejarop. Dessa gjorde stora delar av min dag. Publiken, banden och auran runt hela loppet gör det till den folkfest det verkligen är.

Hur var då mitt lopp. Morgonen startade bra. Solen sken och det skulle bli en varm dag. Jag älskar att träna i värmen så det är inget som skrämmer mig. Däremot är det pollensäsong och det har jag lite mer problem med. Oron för att det skulle bli ett lopp likt förra året där jag var i en pollenbubbla större delen skrämde mig lite grann. Tankarna slogs dock bort och jag hade ett klart mål. Knyta näven på startlinjen och ha roligt. Uppvärmningen var seg, benen tunga och svarade inte alls så som man vill när det är ett startskott inblandat. Visste inte riktigt vart jag hade mig själv. Några stegringslopp där jag dock fick upp farten utan att kämpa gav mig hopp om livet. Stod och tog det lugnt en kvart före start i solskenet i elitstartfållan och kikade på de andra löparna. Försökte att inte stressa upp mig och tänka på att delar av Sverigeeliten skulle stå på samma startlinje som jag. Mitt lopp och min känsla. Jag och min löpning. Jag blir varken sämre eller bättre av att någon slår mig eller att jag slår någon annan. Det handlar om att slå mig själv. Förbättra min prestation, hitta löpkänsla och finna ett inre lugn och flyt. Springa steg för steg, andetag för andetag av ren och skär njutning. Försökte tänka på det när jag tog två djupa andetag. Knöt näven, log och så kom skottet. Klockan igång, jag iväg och flera andra med mig. Trångt, armbågar i sidan, någon som nästan trampar av mig skon. Men så är det. En del av charmen med att ställa upp i de här loppen är just hetsen i starten och de första kilometrarna av testosteron. Försökte känna på mitt eget tempo och hitta in i mitt lopp så snabbt det gick. Inte låta mig stressas av alla runtomkring. Tävlingslinnen och medlöpare.

Mantrat fem, fem, fem och kilometer för kilometer fungerade relativt bra. Första 5 km kändes riktigt värdelösa. Benen inte bra, känslan seg och viljan sisådär. Sedan kom Yannick Tregaro förbi mig på Älvsborgsbron. Vi känner inte varandra men tränade intensivt i Friidrottens Hus förr om åren båda två. Fantastiskt att denna ödmjuka och trevliga person har blivit löpare. Vi bytte några ord som gav en glädjekick. Lite mer avslappnad efter att ha fått säga till någon att jag inte alls skulle springa under 1.20 utan bara ha roligt släppte lite på min egen press på mig själv. För visst vill jag persa och trycka mig en bit under den sabla gränsen som jag vill tro att jag har inom mig. Men igår var inte den dagen. Igår var en vecka före vårt bröllop och ett lopp som skulle njutas av. Kilometrarna gick och 37.34 visade klockan vid 10 km markeringen. Jag sprang förbi löpare efter löpare, växte mig starkare in i loppet. Kände att värmen tog på alla andra men att jag själv kunde hålla farten och drivet. Jag var lyhörd och beslutsam. Inte pressa på för hårt, inte gå in i någon vägg, utan ta varje kilometer som den kom. Anpassa tempot och inte pressa mig. Slita åt mig muggar med vatten och hälla över huvudet för att kyla ner skallen. Det sistnämnda rekommenderas och varje mugg ger en enorm och välbehövlig kick. Brukar inte ta en endaste mugg men igår var det värt att sakta in farten, få en mun vatten i farten och resten på knoppen. Ständigt närvarande, lyhörd på min kropp och dess känsla. Avenyn skulle vara rolig och njutbar. Det var den. Sista kilometrarna kom jag på mig själv med att tänka att det bara är fem, fyra, tre, två, en kilometer kvar. Ingenting och alldeles för lite. Tror jag börjar bli sugen på att springa maran igen. Det är ett gott tecken.

Jag kan sammanfatta årets varv runt stan med att jag kontrollerade loppet. Pressade mig inte i överkant förrän sista kilometern. Inget flås, ingen tuff känsla i andningen, ingen ribba som höjdes och som skulle falla till marken av syrebrist på grund av pollen eller något annat. Lite feg var jag nog när jag tänker efter. Men kanske var det smart med två veckor till maran. Jag väljer att inte fundera på det. Utan målsättningen var att ha mitt gladaste varv någonsin. Och det var första gången jag kunde jogga genom kurvan efter mållinjen, ta två trappsteg i taget uppför trappan förbi banan- och kexchokladutdelningen, hoppa ner på andra sidan och kasta mig lycklig om halsen på Henrik. En vecka kvar tills vi gifter oss och jag lyckades att inte bli sur, arg och besviken. Jag var ärligt glad när jag korsade linjen 48 sekunder från årets målsättning. Ett mål jag är taggad för att klara av med råge. När det blir är det bara ödet som vet. Och det är en del av att idrotta. För mig är tävlingsresultat en bonus. Fast det är otroligt roligt, givande, spännande och härligt att ha något att sikta på. Vägen dit, träningen, är det som driver mig. Varje vecka av många mil i benen, salt och en svettig kropp. Endorfinkickar och rusig träningslycka.

GöteborgsVarvet visade sig i år verkligen vara en förfest för något annat. Både Henrik och jag lurades till möhippa respektive svensexa. För mig kunde dagen inte vara bättre vald. Att få avsluta den ihop med underbara vänner, så omtänksamma och härliga. Äta god mat, prata tjejsnack och kärlek. GöteborgsVarvet blev en del av min möhippa och bättre förfest än så här inför vår bröllopsdag kunde jag inte få. Tack för att ni gjorde det här för mig. Bonusen blev att sova över och ha tjejsnack halva natten med goda Jenny, vakna upp till en solig morgon, springa återhämtningslöpning, fortsätta att njuta av snicksnack och en god frukost. Nu sitter jag trött, med min ännu tröttare blivande man, med ett brett leende på läpparna och en underbar känsla i precis hela kroppen. Varje liten cell ler mot mig och jag känner mig tillfreds med det mesta.

Mitt åttonde varv är till ända och tiden den bästa av dem alla. Genomförde igår mitt näst bästa halvmarathonlopp någonsin och tillika den bästa tiden jag haft på GöteborgsVarvets bana. 1.20.47 känns helt klart godkänt. Nu är det ett år kvar till nästa målgång. Lustig känsla att det känns precis så. För nästa målgång, för mig, är ju om mindre än två veckor. Men för många i min stad så är det bara den här målgången som räknas. Då sluts cirkeln på rundan igen.

Läskande linje.

Klockan 13.30 imorgon går startskottet och jag skickas iväg på kända gator genom min stad tillsammans med det bästa startfältet någonsin i loppets historia. Det är läskigt att vara i elitstartfältet när man inte ser sig själv som elit och inte riktigt är det heller. Jag längtar tills imorgon och starten. Och det är första gången jag har känt så här inför GöteborgsVarvet. Det ska bli riktigt jäkla roligt att springa. Hoppas att jag stöter på alla godingar från spinningklasserna och annat härligt folk som ska springa så att vi får peppa varandra. I vanliga fall brukar jag vilja vara för mig själv. Men i år känner jag att glädjen och suget efter att springa är extra stort. Och i år ska jag vara urstark uppför Avenyn och där ska jag ha som mest roligt. De sista sex kilometrarna ska vara de bästa. De första femton kör jag med taktiken och mantrat; fem, fem, fem. De tre etapperna om fem kilometer ska vara i ungefär samma hastighet. Första lär väl gå lite fortare eftersom jag lätt rycks med och gör en 3.28 kilometer på den första. Det slår aldrig fel. Sedan lugnar jag ner mig till mitt tempo och hittar jämnheten. Efter tre stycken femmor så är det dags att gå ner på ettor och jobba kilometer för kilometer. Huvudet starkt, viljan likaså och glädjen, leendet och skrattet ska imorgon vara ständigt närvarande. Så snälla om du ser mig och jag är sammanbiten skrik gärna åt mig att ändra tanken. För då behöver jag nog hjälp på traven att lyckas med mitt mål imorgon. Springa mitt gladaste varv någonsin.

Nu är jag sugen på att följa linjen. Den pockar på min uppmärksamhet och läskar mig tre trappor ner. Den blå linjen var förr om åren tre. Jag hörde att det var för att Adidas ville förstärka sitt varumärke och sina tre streck på skorna genom att måla linjen trefilig. Långsökt till och med för en gammal reklambyråråtta som mig. Det är alltid en speciell känsla dagarna innan när linjen lyser från balkongen. Den går inte att undvika utan sträcker sig aptitretande och pulshöjande utefter vår gata. Snart så. Sexton timmar kvar till start. Sjutton timmar och tio minuter så passerar jag här nedanför. Hejarklacken på plats utanför vår port som med sina glädjerop gör att de sista två kilometrarna känns så mycket lättare än vad de borde vara. Om sjutton timmar tjugo minuter, plus minus någon minut, så är det målgång. Tartanbanan har spurtats ner och jag har ett lyckligt leende på mina läppar. Det är något speciellt med GöteborgsVarvet. Trots allt.

Festen kan börja.

Idag är det den där dagen jag längtar till inför ett lopp. Träningen ligger bakom ryggen och det går inte att göra något mer. För allt du gör i träningsväg stjälper snarare än hjälper. En skön men något läskig känsla att ha med sig. Det är idag det gäller att boosta självförtroendet, tro på sig själv och att de där träningspassen varit rätt och perfekta för just det du ska utföra. Hitta löpglädje och en längtan till startlinjen. Visualisera loppet och hitta det inre lugnet. Få huvudet med på att du med lätthet kommer att springa en halvmara i ett tempo du haft på snabbdistans eller kanske på intervaller. Det är nu energin ska plockas ut.

Det ligger en förväntan i luften inför GöteborgsVarvet. Många med mig ska springa och alla har sina egna mål. Oavsett vilken tid det tar att springa runt stan så är det en bedrift. Jag gillar det här loppet men det är med stark hatkärlek. Just för att alla pratar om det och på ett eller annat sätt har en relation till Varvet. Kollegor, samarbetspartners, kunder, vänner, bekanta och annat löst folk. Alla känner de någon som ska springa eller har sprungit och alla har de en uppfattning om vad Varvet är, om tider och bedrifter. Även om de själva aldrig skulle snöra på sig skorna. Jag råkar dessutom tillhöra en kategori löpare som det är extra kul att ta pulsen på innan loppet. Kolla av formen, hetsa och fråga om jag är laddad. Tror det är för att jag får äran att starta längst fram med kenyanerna och att min placering genom åren hamnat relativt högt för att vara en vanlig tjej precis som alla andra. Lite lustigt det där för jag själv har ingen lust att snacka GöteborgsVarvet som om det vore det viktigaste som händer under året. De andra loppen som springs då, dessa är det ingen som bryr sig om. Det kanske är ett annat halvmarathonlopp som jag satsar mina kort på. Det här kanske bara är en genomkörare för ett marathon om två veckor. Det är det ingen som ens kan förstå eller tänka sig. För vem har sagt att jag har lust att vara som mest laddad inför ett lopp som går utanför min port. Jag kanske bara vill vara med, delta och vara en del av folkfesten. Precis som de flesta andra.

I år är det precis det jag ska vara. Det är åttonde gången gillt för mig och jag ska vara en del av en fantastisk fest. Den innehåller publik, applåder, härliga band och det är rekordmånga som är anmälda till den här festen. Kanske det bästa är att de flesta är likasinnade, linimentälskande löpare. Kan det bli bättre. Jag ska inte vara den sammanbitna löparen som vill persa. Än mindre ska jag jaga årsmålet sub1.20. Det får komma vid annat tillfälle. Jag har längtat efter den här helgen. Jag har tre underbara lördagar framför mig som aldrig kommer tillbaka i mitt liv. Det är här och nu. Lördagen före Henriks och mitt bröllop är det GöteborgsVarvet. Helgen efter vårt bröllop är det Stockholm Marathon. Ni som känner mig lite mer vet att detta inte är en slump, utan det är meningen. Precis så här som vi ville ha det. Varvet är en förfest till nästa veckas bröllopsyra. Henrik hejar på och jag springer. Och maran i huvudstaden är efterfesten och första gången jag får äran att springa i det Nordströmska namnet. Henrik kommer att vara coach som förra året och sköta langningen. Mellan dessa båda festligheter ståndar bröllopsfesten.

Det är inte varje gång som uppladdningen och den mentala formtoppningen inför ett lopp startar iklädd brudklänning. Men så har det varit idag. Klänningen kom äntligen. Var för en sekund jag blev som en tokig brud, en bridezilla, och undrade om jag skulle få gifta mig i löparkläder. Men så dök den vackra vita upp i butiken igår eftermiddag och vips var jag där iklädd en annorlunda kreation i en alldeles för stor storlek. Nu är den nålad och på sömnad. Dessutom är nummerlappen 118 hämtad. Allting brukar ordna sig och kanske gör det även så den här gången.

Det här är tre lördagar att ta till vara på. Röda tråden rakt igenom ska vara glädje och lycka. När lopp inte blir som jag vill är jag allt annat än glad och lycklig. Därför har jag satt upp några mål för mig själv när den blå linjen ska följas på lördag. Jag ska le minst fem gånger under loppet, jag ska digga med banden jag gillar när de passeras, jag ska göra high-five om någon försöker göra det med mig och jag ska knyta näven vid startlinjen och låta nervositeten försvinna bort. Dessutom ska jag försöka att se glad ut när jag närmar mig älskade Slottsskogsvallen, där många intervaller piskats förr om åren, och inte så sammanbiten som sist. Nedräkningen till bröllopet är i full gång. Och lördagens lopp oavsett all nedlagd träning den här våren, oavsett löpkänsla och resultat får förstöra allt det roliga som nu börjar på allvar. På lördag ska jag bara ha förbannat hjärtligt roligt. Förfesten kan börja. Varvet jag är redo. Bring it on.

Två veckor kvar.

Underbart att få komma upp till Norrland igen. Vitsipporna har gått från knoppar till utslagna sedan vi var här sist och våren kikar nu fram på allvar. Två veckor till och träden kommer vara skimrande skira av limegröna små blad. Då kommer kyrkklockorna på Alnö gamla kyrka att ringa in för vigsel. Men vi börjar njuta av Alnö redan nu. Tänk om man fick önska sig vädret som är idag, över tjugo grader, strålande solsken och våryra i luften. Alnö påminner mig emellanåt om att vara i La Santa på Lanzarote, fast i miniatyr. Lustigt är det för den lilla norrländska ön är likt kanariediton sprungen ur vulkanisk aktivitet, har ett rikt nätverk av stigar, grus- och asfaltsvägar och är kuperad. Det går dock inte att få till någon timma i motlut som det gör därborta i söder, men vägarna ger en perfekt möjlighet för löpträning. I torsdags kördes en 90 minuters distans på kenyanskt vis. Jag har läst lite om hur de duktiga löparna tränar och kommit fram till att en del av de där passen inte är helt olika de vi bedriver här hemma. Just den typen av distans gillar jag. Kroppen får vakna till liv de första kilometrarna i mer moderat fart men efter hand ökas tempot, snabbare och snabbare ju mer tiden går och sista timmen häromdagen var som en snabbdistans. Benen svarade, andningen hängde med bra och känslan var himmelsk. Riktigt fint pass bland de där vitsipporna som vackert blandas upp med blåsippor och tussilago. Driv i benen uppför, tryck i dem nedför och på flacken. Så härliga är inte alla träningspass, vilket gör känslan till en underbar väl värd att ta till vara på. Fredag och spinningen byttes ut mot Alnö-löpning. Tvåminutersintervaller med ett riktigt bra tryck. Andningen var inga problem trots viss pollentendens, hjärtat ville vara med och leka höga pulstoppar och djupa dalar. Benen fick troligen lite syrakänning för nedjoggen var relativt seg men så är den svår att få utan motlut också. Fostrande med kuperad terräng. Saken är den att på Alnö blir det inte för mycket av det goda utan lagom. Benen tvingas springa fort och släppa på utför och sedan kommer fina flacka partier där det bara är att hitta flytet i löpningen innan det går uppför igen och då gäller det att hålla stumt och låta hjärtat utmana lite extra.

Helgens syfte var inte i huvudsak träningslägerkänsla även om just den känslan är mer än välkommen. Lördag har varit en kontrasternas dag. Upp i ottan för en timmes morgonjogg, vilken mer kunde liknas vid distans, med spegelblank norrländsk sjö utefter Alnösundet. Solen kikade fram och värmde successivt upp den låga dimman som lade en vacker mystik över vägarna vi sprang utefter. Hästhagar, vitsippsbackar, ängar och sommar i luften. Det var inte våren vi söp in utan det var den riktiga sommardoften. Det är något märkligt med Norrland. Det kan vara 5 grader och ruggigt när du landar en onsdag kväll och sedan är det över 16 grader lördag morgon kl 7. Lika stora skillnader har det varit under dagen. Från svettiga kläder och salta kinder till bröllopssminkning. För att vara tjej är jag troligen väldigt tråkig för det jag vet om smink ryms i orden mascara och ögonskugga. Och mer än så krävs för att få mig till en vacker brud. Tur är då att andra kan och att svärmor inte bara känner en fantastisk frisör utan även en riktigt trevlig och jordnära hudterapeut som kan sminka. Jag hoppas att vi fick till en naturlig men fin makeup som håller för både skratt och tårar när vi gör om den igen om exakt två veckor. Kände mig otroligt ompysslad och tittade både en och två gånger i spegeln under dagen för att känna på de där ögonen, läpparna och kinderna. Så att de kändes som jag och ingen annan. Nästa anhalt var att träffa vår präst och gå igenom vigselakten i detalj. Det kändes skönt att sitta ner med lugnet själv och berätta hur vi har tänkt oss att vår vigsel ska vara. När jag var yngre ville jag att Richard Chamberlain i Törnfåglarna skulle viga mig och mannen jag skulle leva mitt liv med. Vår präst är några år yngre, aningen kortare men för oss helt perfekt och i mina ögon lik barndomsdrömmen. Att han sedan kom åkandes i en snygg Jaguar som hade sett lite av tidens tand gjorde inte saken sämre för brudgummen.

Temperaturen har stigit hela dagen och 22 grader firade vi med ännu en kenyanskt trissande distans. Intervallerna på eftermiddagen byttes ut mot en timmes mer homogen löpning. Lyhördhet är viktigt när det ska tränas hårt och intervallerna från igår var så fina att det idag passade bättre att lyssna på kroppen och anpassa eftermiddagspasset efter hur benen svarade. Förvånande nog kändes de pigga efter en stund och passet bör troligtvis kallas snabbdistans. Fin kvalitativ träning som gav mersmak i sommarvärmen. Imorgon väntar sista långpasset före årets tre stora helger där den mittersta är av störst betydelse. Nervositeten för den första och sista helgen kommer att komma tids nog. För så är det när det vankas tävling, det hör liksom till. Största orosmolnet för mittenhelgen, som inte är en tävling utan går i kärlekens tecken, är att Henrik lokaliserade en dörr två meter från hans plats bredvid predikstolen, vilken skulle kunna ta honom ut i det fria. Om han nu skulle ångra sitt eget sommarfrieri, vill säga. Detta sa han högt när prästen hörde på. Så det är väl som med en tävling trots allt. It ain't over til it's over.

Lundaloppet.

Lund tur och retur över en lördag är det inte varje dag man gör. Och det är inte fy skam. Har sett fram emot att sitta i bilen och filosofera. Vila benen, hämta ut nummerlappen, sitta lite mer i bilen, värma upp och sedan höra startskottet skicka iväg mig på en bana genom Lund som jag aldrig sprungit förut. Skåne är underbart. Om Göteborg någon gång skulle bytas ut så är det för att flytta söderöver. Helst till ett varmt land med lite mer mañana-mentalitet. Men ju mer jag besöker Skåneland desto mer gillar jag upplevelse. Senaste två åren har Helsingborg gästats för löpning den här helgen, även Malmö har fått oss som löparturister i juni och förra året gästades Trelleborg i slutet av augusti för två varv runt stan. Till det kan adderas några träningsläger på Österlen. Skåningar är sköningar. Och jag gillar att känna denna avslappnade lite mer kontinentala känsla som råder där nere i syd.

Lundaloppet visade sig vara ett fantastiskt gulligt och välarrangerat lopp. Vägen ner i bilen var blöt och kall. Gradtalet indikerade skämtsamt på 2 grader och hällregnet var ett faktum. Suget att springa mattades av något i och med vädergudarnas bistra uppsyn. Men väl framme på idrottsplatsen var graderna uppe i 6 och regnet höll sig undan. Friskt kan man gott säga om vädret, med andra ord ett riktigt fint krispigt löpardito. Målsättningen med loppet var att få en genomkörare för det som komma skall, med ett startskott inblandat. Tidigare i år hade jag planer på att ta loppet lite mer på allvar och sikta in mig på att persa. Men med tanke på den förlorade träningen som skulle bli resultatet av att släppa upp på densamma innan loppet samt vad det skulle ge för sviter efter loppet gjorde att jag beslutade mig för en annan väg. Dubbla pass i både torsdags och fredags samt snabbdistans i onsdags var det som satt i benen där på startlinjen. Kroppen kändes dock alert och jag bestämde mig för att gå på relativt hårt för att få ett riktigt bra kvalitetspass med mig hem.

Och så blev det. Underbar upplevelse att springa igenom Lund. Några skarpa svängar, lite förrädiska kullerstenar, trottoarkanter och en tvåvarvsbana med en något seg knäppa som togs två gånger gör att jag känner mig riktigt nöjd och glad med tiden 37.06. Ett stadslopp precis som ett stadslopp ska vara och en stor eloge till arrangörerna, varav en lärt mig ett och annat om löpning för några år sedan. Bonusen dagen till ära var att få känna känslan av att passera som första tjej över mållinjen. Men det är som sagt bara en bonus för det är en annan känsla jag jagar. Den perfekta löpkänslan när allt bara stämmer och känns helt perfekt. Så var det inte i lördags och det var inte tanken heller. Hade jag haft en coach som bad mig springa 5 km racet som startade tjugo minuter efter målgång så hade jag troligen gjort det. Och det är en fin känsla att ha med sig hem. Liksom att benen idag sprang 90 minuter solskensdistans i bra tempo utan att känna sig ledsna efter gårdagen. 3h spinningklass ihop med glada Sussie och ett fokuserat men glatt Kungsgatan-gäng satte pricken över i denna söndagseftermiddag. Grädden på moset, det där lilla extra, som inte benen behöver men som ger så mycket annat till knoppen. Träningsveckan summeras och en ny startar strax.

Det är ingenting.

Trots att marken fylls av vackra blommor och träden spricker till liv igen så har jag valt att hålla kvar ett löpbandspass i veckan. Snabbdistans före jobbet. När klockan ringer tror jag inte att det är sant att jag tjugo minuter senare ska stå på ett löpband och värma upp. Väl där tror jag fortfarande inte att det är sant och undrar vad jag håller på med. Benen känns oftast som bly efter passet kvällen innan eller efter helgen som fyllts av kilometer. Men på något konstigt sett så behövs bara tio minuter för att benen ska vakna och huvudet bli suget på att peppa benen i bra fart. Känslan efteråt är obeskrivligt bra och med det i bakhuvudet blir allt lättare.

Många veckor den här våren har just startat med brutal träning före jobbet. Den här veckan var ett undantag då Alnö gav bra med mil under tre dagar och måndag morgon spenderades bäst i sängen. Men i onsdags fick kroppen känna på den tyska träningen igen. För mig känns snabbdistans på band, eller löpbandsträning i överhuvudtaget, preussisk. Ordning och reda. Ingen tid förspills utan varje sekund används. Dessutom tycker jag att tempoträning av det slaget är lite läskigt. Kliniskt och svart på vitt. Det är svårt att maska när du exakt vet farten. Och det är straff på att trycka på pilen nedåt och låta farten bedarra. Höja tempot däremot är ok men då ska det hållas hårt ända in i kaklet.

Kanske är du bra på att leva som du lär? Jag försöker så gott jag kan att använda de verktyg, ord och tankar jag förmedlar till de jag coachar. Men det är lättare att säga till andra vad de ska göra och tänka än att uppfylla det själv. Jag har fått höra från adepter att jag sitter på axeln och säger saker i de tuffaste stunder. Då blir jag varm i hjärtat, för att ett avtryck har skapats och att jag kan hjälpa till och kanske göra lite skillnad. För det jag säger är inte tomma ord, utan det har både mål och mening. Dessutom är det ofta taget från mina egna erfarenheter i löparskor. I onsdags morse kom jag på mig själv att gång på gång tänka; det är ingenting, det är ingenting, det är ingenting, om tiden som återstod av tuff ansträngning. Och jag lyckades skapa en bild i huvudet att de där 30 minutrarna av fartträning inte var någon match och jag lyckades höja min nivå mer än jag hade trott den morgonen. Så jag bockar och bugar Sina, för att jag fick äran att få ha dig på axeln istället för tvärtom. Leende tog jag mig stark igenom onsdagens pass och kom på att det inte är så dumt alls att vara coach till andra och inte ha någon själv. Det ger så mycket att bolla andra personers träning och jag får så otroligt mycket tillbaka i den egna utvecklingen som löpare. Även om såklart även jag kan sakna ett bollplank att skicka en fråga till då och då. Någon som kan säga vilken sluttiden kommer att bli på ett lopp och ge mig inre säkerhet att prestera över min förmåga.

Igår presterade jag dock utan någon på axeln men med beska kommentarer och en jag inte vet hur jag ska tolka från Henrik. Morgondistans på 60' och sedan enminutare på kvällen som skulle vara flytbetonade inför lördagens Lundaloppet. Men jag blev ilsk av kommentarerna, de beska, och tryckte gasen i botten. Istället för att höra det är ingenting som ett mantra inne i huvudet så brister Henrik ut att det är som att springa med en kille att springa med mig. Hur ska jag ta den kommentaren? Jag väljer att le precis som jag gör på bilden från höstens New York Marathon.

Vintern har rasat ut och pulsen höjs.

Träningslägret är ett minne blott. Flånäsan och lite frisk färg på kroppen är det som återstår samt alla de där ljuvliga milen i benen som jag fortfarande är nöjd över. Jag är en solskenslöpare som älskar att svettas i värmen med stark sol brännhet mot kroppen. Det är jag i ett nötskal. Tänk att få bo några vintermånader i ett solsäkert varmt land och springa benen fulla med kilometrar och emellanåt lite mjölksyra. Jag hade med glädje avverkat femton-tjugo mil i veckan med ett sådant upplägg. Nu är det på träninglägren som den där träningen får tillskansas, njutas utav och boosta kroppen. Hoppas att känslan hänger kvar länge till i benen. I övrigt har verkligheten intagit min kropp till fullo.

Men vilken verklighet. 24 dagar kvar tills vårt bröllop äger rum. Helgen som var tillbringades på Alnö slipandes på detaljer inför vår dag. Bland annat träffade vi fotografen som visade sig vara en grymt trevlig prick och tillika son till en av Sundsvalls stoltheter. Han hade många bra idéer och jag har fullt förtroende. Den tuffaste utmaningen, förutom 5-minutersintervallerna, var att berätta för frisören hur jag vill ha håret. När hästsvans, bulle på huvudet och flygande fritt i vinden uteslutits så är det med varm hand jag lämnar över till de som kan sin sak. Det är någonting som slår mig var gång vi är uppe i Sundsvall, hur naturnära och lugna människorna är. Och precis så kändes den trevliga frisören som jag överlåter mitt hår till, positiv, glad och jordnära. Vi har även smakat på tårtfyllning och jag kan utlova en fantastiskt fin tårta som smakar sommar. Och så har vi valt ut blommor, ätit fantastiskt god mat hos mina blivande svärföräldrar, funderat på brunchmat, pratat igenom bröllopshelgsplanering, värmts av valborgselden samt såklart njutit av Alnös fantastiska vägnät.

Det är helt enkelt inte svårt att förstå varför Henrik är den han är. Att växa upp på Alnö är fantastiskt om man gillar att träna. Och vilken tur för mig att det är just så. Långhelgen innebar 6 timmars löpning utspritt på tre dagar och fyra pass. Allt från lugn återhämtningsdistans till riktigt härliga långintervaller i bra tempo samt såklart det fantastiska långpasset. Det sistnämnda i grym motvind mot slutet och det var en trött Spring-Therese som kom tillbaka in till Nordströms. Svärfar tyckte att vi skulle lugna ner oss lite med träningen nu när det är så mycket. Men det är ju just alla dessa härliga pass, sköna som tuffa, som gör att vi orkar med allt omkring oss med bröllop, jobb och annat man vill. Ni kommer väl ihåg. Inte måste. Dessutom fortsätter livet efter bröllopet och ett liv utan spring i benen är inget liv för mig. Alnö kommer att intas ännu en gång för träningshelg kombinerad med att träffa prästen och testa sminkning. Kontrasternas vår där alla blir saliga på sin tro.