Honeymoon.

Kärt barn har många namn. Bröllopsresa. Träningsläger. Semester. Honeymoon. Jag hade tänkt få frossa i bröllopsbilder. Brudklänningen, fracken, kyrkan, blommorna, näbbarna, festen, bröllopstårtan och allt annat underbart vi minns från den 29 maj. Vår bröllopsdag var fantastisk. Vi gjorde inte som på kronprinsessbröllopet. Vi kysstes i kyrkan. Men vi kysstes även utanför. Så som det ska vara på riktigt vis, det kungliga maneret. Fast jag tycker honeymoon är ett bra ord och då är you may kiss the bride minst lika bra. För de få som eventuellt tycker att bilder från bröllop är kul att se, så kan jag utlova ett urval av bilder som vår fotograf tog. Men det får liksom bild i tidningen, tack-kort och annat kring den här högtiden vänta tills efter träningslägret. Nåväl bröllopsresan, där enodorfiner kommer att blandas med bubbelvatten av ädlare art.

För er som tycker att bröllop och allt kring det är dravel så kan jag utlova fyra bröllopsreseveckor fyllda av mjölksyra, svett och många mil i benen. Det är löpsteg som gäller, i övrigt så mycket raklångt viloläge som det går med en bok i ena handen och vattenflaskan i den andra. Och de små inlägg som kommer att hamna här under den tiden kommer då inte handla om tyll, spets och vit klänning. Fyra löparskor, ett par cykelskor och ett par med liten klack. Packningen är klar. So long, farewell, auf Wiedersehen, adieu. Au revoir, goodbye, arrivederci, hasta luego.

Kämpa och inte ge upp.

I december fick min pappa diagnosen cancer. Han blev, tack och lov, aldrig så illa däran som många andra som drabbats av den här fruktansvärda sjukdomen. Hans chanser att överleva var enligt läkarna stora. Ett positivt besked även om det mesta kändes negativt. Att drabbas av cancer måste vara något av det värsta som kan tänkas. Att stå bredvid en anhörig är heller inte lätt. Det enda som hjälper är att inte tappa hoppet och att fightas som den värsta slagskämpen ute på fältet. Att ge upp hjälper inte någon.

Titta och lyssna gärna på Livestrong-låten ovan. Idoler är sådana man ser upp till. För mig är det personer som gör någonting enastående och då helst inte enbart för sig själva. Utan de ger till andra. I form av inspiration, glädje och hopp. För mig är Lance Armstrong en sådan person. Inte enbart i cykelsadeln. Det han gör genom Livestrong och för cancer är fantastiskt.

Vem som helst av oss kan drabbas. Därför är det viktigt att leva nu, njuta och ta vara på allt det vackra vi fått.

Min pappa har gått igenom helvetet, en tuff behandling är över. Nu ett tag senare lider han fortfarande av sviterna av den här behandlingen. Men han lever och läkarna tror att han blir fullt frisk. Jag håller alla tummar och tår för det. Jag älskar dig pappa. Och mamma, jag älskar dig också. Ni är bäst.

Morzine-Avoriaz en stark upplevelse.

Efter att ha tagit oskulden på Tour de France visste vi lite mer vad som väntade oss vår andra dag i franska bergen. Transportsträckan mellan Jura och alperna var en upplevelse i sig. Himlen brakade lös, bergen kröp på oss och vi befann oss helt plötsligt i franska alperna bland skidliftar och höga höjder. Vackert är förnamnet. Kvällen i Morzine gav oss en försmak på vad som väntade dagen därpå. Byn verkligen andades touren och lugnet före stormen på något sätt. Kravallstaket högt och lågt. Cyklister och cyklar mest överallt. Vi insöp atmosfären med gott franskt vin och härlig mat på en liten bykrog. Värmen på senkvällen skvallrade om att det skulle bli en varm söndag bland bergen. Det låg förväntan i luften.

Trots att viss erfarenhet nu införskaffats vad gäller att befinna sig på Le Tour så var nog ändå etapp 7 bara en liten piss i havet med sina medium mountains. Det var etapp 8 som skulle bli den första riktigt utslagsgivande. Och det märktes att vi inte var de enda som ville uppleva en high mountain etapp, dessutom den första på årets tour. Frukosten var snäppet bättre än dagen innan och vi laddade på rejält. Eftersom vägarna är avstängda så finns det tre sätt att ta sig upp på berget. Skidliftsystemet, cykel eller med hjälp av apostlahästarna.



För mig fanns inget alternativ. Springa Morzine-Avoriaz var för mig en självklarhet. Vi hade kikat en sväng på kartan och insåg att i runda slängar 75-90 minuter skulle det ta oss att springa upp. En lutning som heter duga och från första steget i Morzine till det sista på toppen i Avoriaz så är det lutning uppför. Serpentinsvängarna avlöser varandra och till slut är längtan efter varje sväng enorm för just i svängen så känns det som det går nerför trots att det fortfarande går precis åt andra hållet. I svängen är det dock slakmota jämfört med övriga delar som på vissa ställen är ordentligt branta.



Vi var inte direkt ensamma om att ta oss upp med den egna kroppen som enda hjälpmedel. Alternativ nummer två att cykla uppför var det enormt många som valt. Utan bilar på vägen, mer än de officiella få som fick köra där, så var det husvagnar, bilar och människor parkerade efter vägkanten och cyklister och vi två löpardårar som ägde vägen. Lustigt nog är att det på vissa partier verkar vara mycket lättare att springa än att cykla. I vart fall att döma av farten. Vårt tempo var moderat. Det handlar om en helt annan teknik och ett helt annat löpsteg att springa i berg och uppför under en så lång tid. Hjärtat jobbar, kroppen sliter och andra delar av löpmusklerna får sin beskärda del. Men trots det så flög vi om cyklister efter vägen som tittade på oss och såg fundersamma ut. En och annan tänkte nog idioter och någonstans i mitten började jag själv fundera. Men med hjälp av alla Le Tour entusiaster så fick vi höra många glada tillrop. Allez, allez, allez. Gemenskap och allt tvivel på att orka försvann. När vi tog sikte på 5 km markeringen så kom styrkan flygande. Enbart fem kilometer kvar och nu kunde huvudet jobba på ett helt annat sätt. Steg för steg, andetag för andetag, klättrade vi vidare mot målgången. Cyklisternas målgång.



Att få möjligheten att genomföra ett sådant här löppass var hälften av upplevelsen den här dagen. En enorm tillfredsställelse att ha sprungit sista tuffa berget upp som cyklisterna senare på dagen skulle övervinna och som skulle visa sig vara en svår nöt att knäcka för många av dem. Att först få uppleva stora delar av den 189,5 km långa etappen med bil dagen före och att sedan få springa de avslutande omkring femton tuffa kilometrarna med hög andning, ett hjärta som pumpar, ben som kämpar, muskler som gör allt för att ta sig uppåt var en fantastisk upplevelse. Dessutom tycker jag ofta att det är mer komfortabelt att heja på andra när jag själv har genomfört mitt dagsverke, alltså den egna träningen. Det är så skönt att känna att man är en del i gemenskapen. Att själv veta hur det känns när kroppen är slut, urlakad och behöver fylla på för att orka. Nu jämför jag mig inte på något sätt med Tour de France cyklisterna, för det som dessa atleter genomför är det väldigt få därute som någonsin har gjort. Det är på många sätt omänskligt och helt vansinnigt. Men det är en vacker sport och det är fantastiskt att få möjligheten att uppleva den på riktigt.



Väl uppe på toppen njöt vi av att ha tagit över 800 höjdmeter och lagt 85 minuter löpning till handlingarna. Avoriaz är en fantastisk skidort med möjlighet att ta sig över bergstoppen och åka såväl i Schweiz som i Frankrike. På sommaren grönskar det och de vackra byggnaderna i den bilfria byn tornar upp sig mot bergsväggarna. Törstiga hittade vi en liten mataffär att köpa dagens vätska och nödproviant. Ryggsäckarna som packats relativt lätt för löpturen fylldes nu med flera liter vatten, juice och godsaker. Genomvåta svettdränkta kläder byttes snabbt mot torra. En atmosfärsinsupande promenad kunde börja ner mot serparna och en plats runt sex kilometer från mål som vi spanat in under löpturen.



Perfekta stället i en tuff stigning som efter en serpentinsväng slingrade sig på berget mot nästa sväng. Möjlighet att se cyklisterna under en lång tid samtidigt som det svängde så att de skulle komma riktigt nära. Väntan började återigen. Kika i papprena över tidsschemat, fika lite, ta det lugnt och låta varje liten cell i kroppen dra in alpluftens sommardoft.

Spektaklet drar igång igen med en teambuss som får värmestopp i serpentinen nedanför oss med ett stort polisupptåg och smärre kaos som följd. Härligt för oss åskådare att det händer något, stressande för tävlingsledningen som vet att för var minut som går närmar sig en karavan och efter det trötta cyklister med ett tydligt mål. Allt brukar lösa sig och så även den här gången. Föreställningen kunde börja.

I väntans tider återigen. Smattret av helikoptrar är åskådarnas startskott. Så nära, men ändå så långt borta. Entusiastiska amerikaner som inväntar sin Lance. Och vi två Livestrongbeklädda svenskar som vill se vår idol klättra i ensamt majestät och visa att gamla hundar kan sitta. Trettionio år på nacken och en av de äldsta i klungan. Still going strong. Än levde vi på hoppet. Amerikanerna och vi.









Om blickarna var tomma igår så var det fokusering och tunnelkörning vi såg på de flesta när de hade knappa sex kilometer kvar till mål. En lutning som heter duga där en vanlig dödlig har problem att föra cykeln uppåt. De trycker till och drar. Benens alla små muskler får kämpa, tröjorna är uppknäppta. Må starkaste och bäste man vinna. För dagen. Etapp 8 av 20 är nära att vara avklarad. En vilodag väntar cyklisterna efter målgången i Avoriaz. Tur är väl det för en och annan riktigt slut cyklist passerar.

Inte alla på touren har en egen helikopter som följer din position, din klunga, din minsta rörelse. Vi hoppades att vi missat Lance Armstrong i klungan med Contador, Evans och Schleck den yngre. Vi hoppades och Henrik ville övertyga mig att så var fallet. Tills den vita helikoptern kom smattrandes och han brister ut. En ensam helikopter som följer en klunga, då följer de Armstrong. Vi har inte missat honom, han är avhängd. Hans Tour de France är över. Jag vill inte lyssna. Men när det gäller cykling så har alltid Henrik rätt.

Alla bilder på cyklisterna blev skarpa. Alla utom en. Längst fram i en klunga avhängd med över elva minuter satt han. Den sjufaldige Tour de France vinnaren. Den glorifierade idolstatusen Lance Armstrong lyckats skapa kring sin person är fascinerande. Han har anhängare världen runt och han är mäktig. Likt bandet Kent som jag trofast håller fast vid år efter år så gillar jag verkligen den här cyklisten och det han står för. Symboliken i den blurriga bilden kunde kanske inte blivit bättre. En historisk etapp var nära sitt slut. Morzine-Avoriaz och årets Tour de France förlorades. Det spelade ingen roll hur mycket amerikanerna och vi skrek. Han reagerade, han tittade på oss, men han kunde inte förändra det faktum att han var besegrad. Hur mycket han än ville. Hur mycket alla vi andra ville se honom kick some ass. Det var inte läge att skrika Pain is temporary. Han var redan en slagen hjälte. Men för mig är Lance Armstrong fortfarande skarp och en otrolig cyklist.

Årets Tour de France har bara börjat, men en enorm tomhet infinner sig när vi tar på oss ryggsäckarna och beger oss nerför berget igen. Har du tagit dig upp på egna ben så får du på en avstängd väg stå ditt kast och ta dig tillbaka till utgångspunkten på samma sätt. Nedförslöpning mot Morzine. Brutal löpning för framsida lår och träningsvärken gör sig fortfarande påmind. Dryga 30 kilometers utflykt och en av de bästa dagarna i våra liv. Fullkomlig njutning och glädje. Gemenskap. Träning. Vackert landskap. Vackra cyklister. Vi kommer tillbaka, det är en sak som är säker. Upplevelsen är total. De egna endorfinerna och att njuta av andra som fightas ger den perfekta kombinationen. Styrkan i Tour de France är enorm.

Turist på Tour de France.

I fredags bar det av. Lätt packning, Henrik och jag kastade oss ut i ett äventyr ingen av oss riktigt visste vad det skulle innebära. Cykling vet vi vad det är. Tour de France på TV är en sak. Men skulle äventyret bli en besvikelse eller skulle det bli något helt annat. Henriks morgongåva och egotrippat nog fick jag själv njuta av den. Men den var till honom. Min cyklist.

Flyget tog oss via Frankfurt till Genéve. På nattkröken hämtade vi ut vår hyrbil och styrde kursen mot den lilla byn Moirans en Montagne. Mörkret kom in över Schweiz innan vi hann korsa gränsen till Frankrike. Jag önskar att jag kunde säga att tur är väl att vi har gps. Men så är inte fallet. Lite som själv är bäste dräng när det gäller annat i livet så var det kartboken som fick leda oss genom natten. Henrik som förare och jag som kartläsare. Sådant kan enligt erfarenhet sluta i katastrof. I vårt fall slutade det i magisk symbios. Vi njöt redan under fredagskvällen av vägar som cyklisterna dagen därpå skulle erövra. Väl framme väntade ett gulligt litet bergshotell och en skön säng.





Lördag och äventyret kunde börja. Som två små barn som väntar på tomten kastade vi oss ner till den franska baguette- och croissantfrukosten, vilken ackompanjerades av café au lait och de självklara franska ostarna. Ingen stress, lugn och ro men ändå med ett visst mått av pirr i magen och spritt i benen satt vi där och åt. Uppladdning som inför en tävling fast vi enbart skulle njuta hela dagen. In i bilen och iväg var vi. Vi körde resterande delar av den kuperade etapp 7 med bil för att få uppleva den väg som cyklisterna senare på dagen skulle cykla. Siktet låg inställt på sista berget, ett kategori 2 dito. Vid foten av stigningen var vägen avstängd. Möjligen ett rookie mistake men som i slutändan visade sig bli till vår fördel. Vi fick vända om och köra en annan väg upp på toppen till målgångsbyn Les Rousses.



Stekande solsken och Frankrike visade sig från sin bästa sida. Bilen fulladdad med vatten och nödproviant i form av allehanda lättburna icke solkänsliga godsaker. Parkerade bilen, hoppade på en buss som körde ner till målgången. Löparkläder på och ombyte i varsin liten ryggsäck tog vi beslutet att promenera en bra bit ner för att hitta den perfekta platsen att avnjuta racet. Och vilken plats vi fann, efter ett gäng med kilometers knatande neråt förbi åskådarmassor kom vi någonstans till en plats där en och annan lokalbo stod placerad, några husbilar och vi. Relativt få personer med andra ord och riktigt bra ställe att kunna se cyklisterna under en längre tid. Dessutom i en stigning som gör att det går lite långsammare för dem.



Tålamod är en dygd, sägs det, och ska du uppleva touren live så är detta något du måste ha. Och solkräm kanske, något som vi missat med solbränna som följd. Det gäller nämligen att vara i rejält god tid för att komma på plats eftersom vägar är avstängda och många vill vara i hetluften när cyklisterna passerar. Solläge i gräset i vägrenen, vatten och nödproviant intogs. Och vi väntade. Och väntade. Såg ett gäng med australiensare måla gatan med Aussie, Aussie, Aussie och en känguru för att heja på sin Cadel Evans på ett ordentligt sätt ihop med flaggor och banderoller. Själva hade vi valt att inte riktigt spöka ut oss mer än att bära Livestrong i sann Armstrong-anda. Ett framgångsrikt val, visade det sig när väl cyklisterna passerade och vi fick vår souvenir.



Spektaklet, för det är verkligen spektakulärt, drar igång på allvar med att teambussarna passerar, därefter kommer ett gäng med olika officiella bilar, massor av poliser på motorcyklar och i bilar. Sedan tar det en liten stund innan karavanen anländer. Då är det high chaparral på hög nivå. Den ena grejen efter den andra kastas ut som souvenirer till åskådarna. Självklart reklamtrick från olika företag, men det fungerar. Alla vill ha något med sig hem och kastar sig på det som flyger från bilarna. Polka-dot-kepsar är bara en av dessa saker.

Höjdpunkten. Cyklisterna. Såklart. Helikoptrarna smattrar högljutt och första cyklist närmar sig. Ståpäls och adrenalintillströmning. Det är spännande att stå vid vägkanten i en kurva som är bäst att ta just där du står. Du får cyklisterna så nära dig att du vid minsta felsteg skulle ställa till en katastrof. Det är en speciell känsla att få vara en liten, pytteliten, del av detta storslagna idrottsevenemang. Det är ett arrangemang som är obeskrivligt, vilken logistik, vilket engagemang från alla runtomkring teamen. Och det är en taktik i den här sporten som jag ibland inte gillar men ändå är det fascinerande. En efter en passerar världens bästa cyklister, bara några decimeter ifrån dig. Du ser dem på riktigt, precis som du ser på TV. Du får ögonkontakt och om du har tur ett leende. Stämningen går att likna vid andra stora idrottsevenemang på plats. Men det är inte som att se en fotbollsmatch live där du ser bättre på storbildsskärmen, eller friidrott på en arena någonstans. Det är något helt annat om det är idrottsutövarna du vill komma nära. Du kan nästan andas in deras trötthet. Endorfinet kokar och svetten lackar hårt i bergen. Tomma blickar med ett fokus du kan ta på.



Lance Armstrong passerar i en klunga med Contador. Fantastiskt att få se honom så nära. Jag blir stum och lyckades inte skrika. Någon mindre klunga senare står vi med gult linne och tröja á la Livestrong och skriker allez allez allez. Jag fotar en riktig närbild och känner en duns på min fot och vatten skvätta ut. Henriks och min dag var gjord. Vi fick en vattenflaska och inte vilken som helst. Alla åskådares stora dröm, att få en av cyklisternas flaskor nedsläppt eller kastad på sig. Vi fick, Lance Armstrongs team, RadioSchacks flaska.



Tomheten när sista cyklist kör förbi går även den att ta på. En fantastisk tävlingsdag var till ända. Etapp 7 i årets upplaga av Tour de France. Och vi satte av i löparskor mot toppen och målgången. Efter den var det folksamling och alla skulle gå i sakta gemak upp mot Les Rousses en dryga sju kilometer högre upp. Ibland är det extra bra att vara löpare. Omkring tretton kilometer rikare och en timma senare var vi vid bilen medan andra åskådare fortfarande knatade mot bergsbyn i vackra Jura-området. Vi slapp bilköer och började vår resa mot Morzine omgivna av alptopparnas storslagenhet. En historisk händelse för en av tidernas största Tour de France cyklister skulle ta plats här. Etapp 8 och dess spännande upplösning väntade oss. Fortsättning följer.

Tour de France.

Det finns marathon och det finns marathon. Och så finns New York Marathon. The Marathon. Det finns cykeltävlingar och så finns det cykeltävlingar. Och så finns TdF. Tour de France. The Race.

En sak är säker. I vår familj ligger båda dessa tävlingars tävlingar oss varmt om hjärtat. New York Marathon kommer vi aldrig glömma, och vi kommer tillbaka. Tour de France har vi upplevt hemma i vardagsrummet, i Monte Gordo och i La Santa. Eurosport i soffan hemma har varvats med tyska kommentatorer på hotellrummet i Portugal och spanjorer på den lilla TV:n i "vår" lägenhet på Lanzarote. Segervittringen från de sistnämnda spanjorerna förra året när Contador intog den gula tröjan och behöll den var fascinerande. Och jublet när hans vinst var säkrad visade vilken patriotism det finns inom sporten. På Sats har vi flera säsonger haft just TdF-tema. En etapp varje vecka och nya klasser producerades vecka ut och vecka in. Riktigt kul att plocka in utomhuscyklingen och snacka bergspris, spurtpoäng, polka dot jersey, green, white och yellow dito. Som spinninginstruktör tycker jag dessutom att det är ett krav att förstå sig på riktig cykling. Vi trampar på pedaler och våra ben är gasen och hjärtat motorn. Klart vi måste förstå oss på varifrån den här motionsformen härstammar. Klart vi måste snacka cykeltermer. Simulera spurter, utbrytningar, lagtempo, backintervaller och leka lite med fantasin. Visualisera berget och få cyklisterna att förstå att det just är cyklister de är. Övriga gruppträningsformer kommer från dansens värld eller har andra influenser, vilka kommuniceras starkt av karismatiska personligheter. För mig är det då självklart att cykelinstruktörer förstår sig på konditionsidrottens rötter och väsen.

Jag fascineras verkligen av taktiken inom cyklingen. Och jag kan bli arg över den när en stark cyklist inte släpps fri för att han är hjälpryttare. Jag har svårt för att snacka placeringar som är viktigare inom cyklingen än tider. Jag är ju uppfostrad med att prata kilometertempo och räknade, eller ska jag säga räknar, mellantider till frukost. Men trots detta så älskar jag att titta på touren. Min självklara favorit har alltid varit Lance Armstrong. Livestrong bandet sitter på min handled och åker sällan av. Jag har läst och fascinerats över hans böcker. Och jag imponeras av viljan att vinna som han besitter. Oavsett om vi pratar cancer eller etapplopp. Att vinna sju TdF på raken, att lägga av och sedan komma tillbaka och placera sig trea i sammandraget är något utöver det vanliga. Jag hade personligen gärna sett honom som vinnare i år. Och han får gärna ställa till något spännande på söndagens etapp, den första riktiga bergsetappen på årets tour. Han kanske inte är karismatisk på alla plan. Vad vet jag. Men han är en stor idrottsman som verkligen älskar sin sport. Hans hjärta klappar för cykling så som mitt klappar för löpning. Det gillar jag.



I New York i höstas klappade vi på några av hans cyklar när de såldes på Sotheby's. Fantastiskt vackra cyklar med små budskap på. En av dem med riktiga fjärilar. En annan med orden never forget your beginners spirit. Henrik är cyklist i själ och hjärta. Kommer alltid att vara. Morgongåvan från mig innebär målgång i Les Rousses på lördag och målgång i Morzine/Avoriaz på söndag. Stage 7 och stage 8 på årets Tour de France ska upplevas på plats. Jag hoppas att vi får ett minne för livet, lika speciellt och vackert som det var att springa i New York båda två. Löparskorna är nerpackade och våra kroppar redo att njuta av ett storartat idrottsevenemang i storslagen miljö. Croissant, café au lait och champagne. Alla goda ting är ju tre.

Vive la France! Eller om jag får bestämma. Pain is temporary. Quitting lasts forever. Go Lance!

Två broar på lunchen.

Träning kan genomföras närsomhelst. För det är väl ändå träning som blir genomförd som räknas, oavsett tidpunkten. Att det inte alltid blir så optimalt får man på något sätt leva med. För emellanåt är det svårt att få till alla de där passen man så gärna vill få till i en och samma vecka. Även om jag sedan många år resonerat som så att mitt dygn har 22h till förfogande, för de 2h extra alla andra har går åt till träning. Efter att ha blivit långlöpare så krävs ibland mer än de där två timmarna. Det är ju inte enbart den effektiva tiden i löparskor eller sadeln om räknas. Stretch, bålstabilitet, annan styrka som borde göras, dubbelpass, dusch och eftersnack är sådant som tillhör träningen. Det skulle med andra ord inte vara så svårt att räkna om de där 2h till 4h och då återstår 20h till annat. Vips skulle dessutom träningen kunna ses som en halvtidstjänst. Ihop med vanligt arbete, spinningklasser och resten av livet så inser jag att tiden är knapp och varje sekund är värd en hel del. Så här är det för många av oss, kanske de flesta. Och det gäller att planera och pussla. För det finns ändå ingen ursäkt att inte hinna med det man vill. Vill man så går det. Så är det bara. I min värld. Vill du så kan du. Det är dock inte helt säkert att man når sina mål, för resultat kan inte enbart planeras fram. Men att putta in det som krävs det kan alla så länge viljan finns där. För många är träningstid bäst på helgen, för andra är det efter jobbet som är bästa tillfället. Det många kanske glömmer är att det går att träna innan jobbet och på lunchen.

Efter några veckor av upptrappning och lyhördhet samt de senaste två veckorna med bra mil i benen så är det dags att intensifiera träningen igen och köra hårt ett bra tag mot kommande mål. Så det var med bestämda steg jag satte av på lunchpass idag. 70' senare och hungrig som en varg intogs skrivbordet igen. Nöjd med en go känsla i kroppen av att dagens löpträning är genomförd. 90’ spinning måndag kväll som alltid på agendan. Men att vara instruktör är något helt annat än att sköta sin egen träning. Jag svettas, tar i och räknar mina spinningklasser i den totala veckodosen. Fast jag är där för deltagarnas skull och inte min egen. Det är det viktigaste. Min egen träning som är minst lika viktig genomförs på andra tidpunkter. Och ett spinningpass som jag själv håller i kan inte ersätta min egen träning. Då skulle aldrig ekvationerna gå ihop. Varken min löpning eller mitt instruktörskap. Broarna jag sprang över på lunchen är inte svåra att gissa. Det blir en fin runda att springa efter vattnet, över broarna och lite extra. Testa gärna om du är i Göteborg på semestern.

Grillning och mil i benen.

Så var det dags att ge benen de viktiga långpassen igen. Första två veckorna efter maran var lugna och spinning blandades med mycket återhämtning och en del fikalöpning. Sådana där löppass som känns som att man sitter med en latte och en godsak i solen. Löpning som är som balsam för själen. Fast på ben som är lite lätt vingliga och vrånga. Jag har genom åren lärt mig att lyssna på min kropp på ett helt annat sätt än jag gjorde förr. Fast då menar jag inte känna efter för mycket utan snarare att försöka vara smart så att både huvud och kropp håller. Efter en mara behöver i varje fall både mitt huvud och min kropp en kort paus av kontemplation. Lite återhämtning, en möjlighet att känna sig nöjd eller sjunka djupt ner och vara missnöjd. Nu är jag glad för att jag fick känna de positiva känslorna. Men har man målsättningar och vill mer så finns det inte ro i kroppen för att ta det alltför lugnt så länge. Inte heller för att gå och känna sig så värst nöjd. Utan vill man mer så vill man ju just mer och då är man inte helt nöjd, även om det såklart är viktigt att ge sig själv en klapp på axeln lite då och då.

Det kan te sig lite lustigt det där med att inte kunna ta det lugnt. Vet inte om någon känner igen sig. Men ibland har jag upplevt det som så att tävlingar förstör min träning. Att behöva minska på träningen för att skapa utrymme för lite form och lättare ben gör ju att man missar viktiga träningspass på helheten. Men det måste ju finnas delmål, många sådana, för att nå de större målen man har. Fast kanske att man inte ska ta alla tävlingar som tävlingar. Inför GöteborgsVarvet i år fick det bli lite åt det hållet. Söndagen innan sprang jag sista långpasset inför maran, 2h 30’. Det hade jag aldrig gjort en vecka före en halvmara om det var halvmaran som var målet. Men nu var det ju maran jag siktade högre på, den som var mer i fokus. Men det är svårt det där. Att ställa sig på en startlinje och inte kunna prestera som man vill skulle ju bli konsekvensen ifall man inte trappade ner. Och kanske är det just detta jag behöver öva på. Att lägga in tävlingar som träningspass, så som så många andra gör. För det måste inte alltid persas, utan en tävling kan ses som en bra genomkörare utan att prioriteras. Kanske skulle jag då inte uppleva att tävlingar förstör träningen utan då skulle de nog kunna tillföra riktigt bra effekter istället. För de riktiga löparna formtoppar sig inte så värst många gånger per år, det skulle bli alldeles för kostsamt för dem i deras träning och så är det ju lite för oss andra också. Jag har två mål kvar i år, en halvmara och en mara. Allt annat är träning. Oavsett om det är ett millopp jag vill persa på, eller något annat som innehåller ett startskott, så ska det vara träning. Jag laddar för två lopp till, det får räcka. Då kan det bli fina träningsperioder. En period som börjat med mastodonthelgen.

Lördagen förärades med första riktiga långpasset sedan maran. Många längre löpturer har gjorts sedan den glada lördagen i Stockholm för fyra veckor sedan, men inget jag kallar långpass. Så var det då dags igen, i runt 30 graders värme kickades asfalt och grus med svetten lackandes. Underbart och bra träning inför La Santa i sommar där 30 grader alltid är lägsta temperatur på sommaren. Förra året var det värsta passet en 90’ distans där gradantalet gick över de 40. Då slutade jag svettas och blev lite rädd för mig själv. I år ska jag undvika de där passen för det ger inte så mycket att springa i den där värmen. Jag ska ändå inte springa något extremlopp i Sahara så vad ska jag med den träningen till. Det blir upp före tuppen och på dubbelpassdagarna ska de värsta värmehålen undvikas.

Inte bara långpass var inplanerat i lördags utan en tur ut på västkusten för mysiga stunder på Lilla Askerön hos vänner och med vänner förgyllde tillvaron lite extra. Fantastiska vyer, ett otroligt landställe, underbart bra sällskap, havsdopp, krabbfiske med de små som var med och god grillad mat med massvis av färskpotatis. Träningshelgen och veckan avslutades med dubbelpass. 80 minuter kuperad distans på förmiddagen just på Askeröarna samt 70 minuter flackare dito hemma på Tjuvkil med omnejd. Och mera grillning fast nu på landet och ännu mer mys fast med familjen istället. Sommaren är allt bra härlig.