torsdag 14 april 2011

En halv livstid sedan och nu igen.

Småland för en halv livstid sedan. Jag kommer inte helt ihåg vilket år det begav sig men det var sisådär 17 år sedan och jag var 17 år. Lerigt, gräsigt, stenigt, backigt och tufft. Precis det som karakteriserar ett terränglopp. Två eller fyra varv på en 2 km bana brukar vara standardupplägget. Startskottet gick och vi sprang på. Det var året som jag var inne i någon form av mental svacka. Helt oförklarligt så klev jag av loppet. Vad jag kan komma ihåg så var känslan bra och det var inte av trötthet jag steg åt sidan utan snarare av rädsla för att prestera. Väldigt märkligt alltihop. Men där satt jag i senare delen av tonåren och brottades med alla möjliga tankar. Två timmar nere vid en sjö i en skogsdunge på en sten. Helt själv iklädd tävlingslinnet och med tårar i ögonen. Det känns som om det var igår. Jag hade kommit till någon punkt där jag inte helt visste vad jag ville. En sådan där tidpunkt när det är extra viktigt att ha lite äldre förebilder omkring sig som fångar upp en när det känns jobbigt och svårt. Jag hade några personer runt mig men ändå så tog andra saker i livet lite för mycket överhand och löpningen var inte längre allt här i livet. Det är lite lustigt att tänka tillbaka på det här. För det känns som att jag har varit en löpare, jag har varit friidrottstjej och jag har tävlat i mina ungdoms- och juniorår. Resultaten var mediokra och ibland helt ok. Jag har skrivit träningsdagbok och levt för min idrott i större delen av min uppväxt. Jag älskar löpning. Och kommer troligen alltid att göra det. Men så tog allt slut och jag pluggade, tränade lite annat mest på skoj, presterade i vanliga skor istället för löparskor och skaffade mig någon form av jobbkarriär inom en bransch många avundas och vill jobba i. Livet är lite som en terrängbana, det går uppför och det går utför, däremellan är det ganska så flackt men ibland lite snårigt. Och så tar livet sina vändningar. Ibland förstår jag inte vart åren tog vägen. Men helt plötsligt så har det gått 17 år till och det stundar ännu ett Terräng-SM.

I tisdags genomfördes sista hårda passet innan helgen. Lämpligt nog på ett bökigt underlag. Leran skvätte gott och händer, armar, baklår och framsidor, rumpa och vader var helt täckta. Till och med mellan tårna hade lerkornen letat sig in. 12x600m stod på programmet och de sprangs i ett helt ok tempo med tanke på hur min kropp reagerar när den känner lerigt, stenigt, vått och geggigt underlag under fötterna. Det är inte glädjetjut man hör och det gäller att hålla tungan rätt i mun. Sista intervallen blev lätt skrattretande. Den skulle gå extra fort och under de sista hundrametrarna trampade jag lite snett på en sten, vad händer då, jo mjölksyran slår till med sådan kraft att jag känner mig helt klubbad. Vinglar sakta in i mål och stoppar klockan surt. Hade jag bara fått springa på hela vägen så hade det gått. Men det går inte att leva på en dröm utan det ska tryckas ut och presteras också. Precis så kommer det att vara till helgen. Varje liten meter är värdefull och varje litet steg viktigt. Varje liten nedförsbacke kan bli avgörande för mig.

Jag lovade mig själv en gång därbak i tiden när jag slutade med friidrotten att aldrig mer springa terräng. Jag hatar terränglöpning och jag älskar asfalt. När det kommer till tävlingar alltså. Träningspass avnjuts gärna i skogen, men när det ska gå fort så vill jag ha kontroll och fast mark under fötterna. Det är troligen därför flacka stadslopp kanske passar mig bäst och gärna de längre sträckorna. Terräng-SM löps på 4 km alternativt 8 km, 2 eller 4 varv. Det är för kort för mig och det är läskigt på så många olika sätt. Men vad gör man inte när klubben ska ha lag och jag på något konstigt vänster tros platsa in. Eftersom jag är livrädd för att tävla i terräng så har jag i år härdats med att springa terräng-DM och även en träningstävling över 8:an i Skatås. Den förstnämnda blev ett skratt i ansiktet på mig. Slutresultatet var helt ok även om tiden var till missbelåtenhet. Men att det ska avgöras i nedförsbackarna för mig är helt otroligt. Första nedförsbacken och de övriga flög ner och ställde av mig så det skrek om det. Jag stod formligen still i första nedåtlutan. Och jag fick jaga ikapp och plocka löpare resten av loppet. En upplevelse det också. Med det i bagaget tycker jag nästan att det är roligt och spännande att åka till Uppsala. Dessutom kanske det kan vändas till en styrka att känna att det här med terränglopp är kort. För när man är i mål på 4 km så hade man på ett marathonlopp haft dryga 38 kilometer kvar. För går det att springa så många kilometer till så borde det ju gå att trycka upp farten och hålla kvar den i de få kilometrarna som ska avverkas i helgen. Det handlar troligen om att knyta näven och älska smärtan, mjölksyran, flåset och det hårda med att försöka springa fort. Och just detta hade jag inte förstått för 17 år sedan. Någonting lär man sig när man blir äldre. Även om jag tar löpningen på precis lika stort allvar nu som då. Med den stora skillnaden att nu gör jag det med ett leende på läpparna och springer hela vägen in i mål.

fredag 1 april 2011

Syreskuld.


Trappor, värst vad många trappsteg det finns här i världen. Ett trappsteg ska ju förlänga livet, men jag vet inte riktigt om det gäller efter gårdagens löppass. Hur är det egentligen möjligt att vara en relativt vältränad löpare och samtidigt känna sig totalt otränad när man ska harva sig uppför trapporna till jobbet. Det är för mig helt oförståligt. Samma sak gäller ju om man behöver springa efter spårvagnen, de få gånger jag åker den av risk för bakteriehärdarna som finns där. Med andan i halsen och ben som pulserar kliver man på. Lustigt att det kan vara så när jag utan större problem kan avverka intervaller som på löpande band. Jag får inte ihop ekvationen. Men det måste ha med uppvärmningen att göra. Eller inställningen, för allt handlar ju om inställning. Vem är taggad att springa efter vagnen och vem är taggad att gå trapporna upp till jobbet. Men inför de värsta löppassen är det bäst att vara taggad för att nå dit man vill. De där viktiga passen.

Igår körde jag ett härdande och otroligt viktigt pass. Lång fostrande tröskel. Jag älskar de här passen. De är så brutala för psyket, men så sköna för huvudet när man klarar av dem. De är så härdande för benen och andningen. De är helt enkelt fantastiska och troligen helt avgörande för årets målsättningar. Igår var det 14 km tröskel uppdelad i tre sekvenser med knappt någon vila att prata om. Än så länge går jag på invänjning vad gäller den här typen av träning. Innan jag egentligen kan snacka om att jag är härdad, så ska jag troligen upp på tröskel en bra bit över 20 km. Men det säger jag utan att veta. Den utmaningen kommer som en glad överraskning och jag längtar redan. Varje vecka nu för tiden är som ett kinderägg. Tre härliga överraskningar som ska genomföras med koncentration och fokus. Och sedan en massa annan träning som kommer på köpet. Distans, långpass och spinningklasser är ju i min värld inte lika överraskande som just gårdagens tröskelpass. Idag sitter jag nöjd i kontorsstolen. När jag väl tog mig dit via spinningsalen ocoh morgonklassens energigivande deltagare. Och de där trapporna då.

Henrik sa en gång till mig att det är respekt att åka hiss. Som elittränande ska man ta varje tillfälle till att vila när man inte tränar. Det ligger något i det där. Hiss eller inte hiss, men balansen mellan vila och hård träning är troligen lika viktig som de där tröskelpassen. Resten av dagen är det troligen bäst att välja hissen för imorgon är det på det igen. Intervaller ska avverkas. Sista tuffa passet innan nästa tävling. Den andra för i år. Blickar fram emot året där tävlingarna kommer att dugga tätt. Det här är bara början. Jag ser med spänning och stora fjärilar i magen fram emot utmaningarna. Förhoppningsvis på lite lättare och starkare ben än just idag.