Mitt första höghöjdsläger blev en besvikelse i och med skadan. Det är svårt att njuta av de två första underbara och helt fantastiskt bra träningsveckorna när jag inte fick möjlighet att ta lägret in i mål och därmed komma hem och testa kroppen på de planerade tävlingarna. Men nu när det har gått ett litet tag sedan vi kom hem, skadan har läkt och jag har genomfört ett otal av vassa alternativpass, så känner jag att jag ändå kan utvärdera det jag var med om uppe på höjden.
Även att jag hade stora problem att genomföra någon vettig träning de sista två veckorna så kunde jag när vi kom hem efter jag genomgått tuff naprapatbehandling börja köra en hel del crosstrainer. Distans, långpass, tröskel- och kvalitetsintervaller gick att genomföra på ett bra sätt. Just när jag genomförde alla dessa pass under lite över en månads tid var det svårt att veta vilken effekt det skulle få på löpningen. Hur mycket jag kunde behålla av träningseffekt och hur mycket jag skulle tappa. Det intressanta var att jag upplevde att kroppen var otroligt stark på crossen. Jag kunde trycka upp pulsen och köra med mer motstånd än vad jag har gjort tidigare. På många pass kändes det som om det inte fanns något stopp utan det var bara att mata på intervall efter intervall utan att fundera. Annorlunda känsla som jag nu efter att ha börjat springa igen tror har med vistelsen på hög höjd att göra. Trots att jag inte kunde genomföra träningen helt optimalt och enligt plan i St. Moritz så verkar kroppen ha tagit till sig de effekter som träning på hög höjd skapar i kroppen. Och detta hade jag med mig in i en tuff alternativträningsperiod som krävdes på grund av min skada. Spännande är att det går att känna av effekten efter så lång tid och att det som gjordes där uppe inte var spilld mjölk vilket det kändes där och då när min kropp sa ifrån.
Nästa träningsläger har jag förhoppning om att vara hel och få ut full effekt av den investering som det är att vara där uppe och gå in i träningsbubblan. Fördelen är att jag både vet hur min kropp beter sig i början av vistelsen när en viss mån av invänjning behöver ske. Dessutom vet jag hur bra det går att prestera uppe på höjden och är inte rädd för tuffa pass, riktigt långa pass eller andra utmaningar. Kroppen fixade det fint sist och kommer göra det igen. Slutligen vet jag att kroppen får fördelar med sig som kan användas som en boost i träningen, det har känts lätt och som om jag utvecklats trots skadan. Kanske har det med lägret att göra och kanske har det även med den sjuhelsikes motivationshöjare det är att bli skadad och inte kunna springa. Jag pusslar dock gärna om pusslet och exkluderar skadan för att ta reda på de två sista pusselbitarna i höghöjdslägerpusslet. Hur kroppen svarar på de sista veckorna av träning, när ännu tuffare kvalitetspass skall till samt mest spännande hur kroppen svarar direkt efter återkomst till lågland och de efterföljande veckorna. Hoppas på att kunna planera ett framtida läger i bra anslutning till någon urladdande tävling för att få lära mig mer om mig själv, min kropp och fenomenet att befinna sig på hög höjd och träna. Livet är spännande och varje gång lär man sig något nytt.
Det där med att det är en motivationshöjare att vara skadad och inte kunna springa är egentligen lite att ta i, för ingen löpare vill vara skadad. Men när man är hel igen och tagit sig igenom eländet då har man sin skadeperiod så nära i bakhuvudet att det inte finns något pass man inte vill genomföra. De mest brutala pass är en njutning. Och när man är skadad så får man dessutom tid att tänka på vad som är viktigt och på vad man faktiskt håller på med. Är man då ordentligt taggad att dra igång maskineriet till max igen när man är frisk, då behöver man inte tvivla på om de prioriteringar man gjort är de rätta. Har man dessutom haft ett lite knaggligt år bakom sig så är man till och med sjukligt taggad för alternativträningspass. Jag tror aldrig att jag i hela mitt liv varit så dedikerad min alternativträning som den här skadeperioden. Jag har varit lätt manisk på crosstrainern. Nu är ju inte det så svårt, för bara man står på den där maskinen och drar i spakarna ser man halvgalen ut. Har man dessutom en tanke med passet mer än att enbart köra distans och jämn puls då lovar jag dig att folk tittar på en i gymmet som om man har något gravt problem. Men det är det verkligen värt. För alternativträning ger otrolig effekt. Jag har genom åren testat det mesta; vattenlöpning, cykel, spinning, rodd, simning och crosstrainer. Den sistnämnda ställde jag mig på första gången i vintras efter att jag blivit med coach. Innan dess var även jag en av alla som tittade snett på de som maniskt stod och trampade. Nu är jag totalt omvänd och skulle vilja hävda att crosstrainer är den i särklass bästa alternativträningsformen för en löpare. Ihop med tåhävningar, hantellöpning och lite vristhopp har jag lyckats hålla kvar en stor del av det jag tränat mig till innan senaste skadeproblemet. Trots att jag är spinninginstruktör och att jag under många år har tyckt att det har hjälpt mig i min löpning så känns det för mig som att spinning och cykling är ett bra komplement, men när du behöver byta bort all din löpträning mot något annat så tycker jag att crosstrainer har fungerat bäst som ersättare. Även bättre än rodd, simning och vattenlöpning som jag upplever blir för lågintensivt. De andra alternativformerna har också nyttjats, men merparten har under den senaste perioden legat på crosspass av olika slag. Liknande upplägg som man kör i löparskor, vilket även har känts psykologiskt bra. Svettigt, brutalt och maniskt. Och helt klart värt varje minut.
Med mindre än tre månader kvar av året ser framtiden ljus ut igen och jag njuter av löpningen. Träningen är just nu hård och siktar in sig på ett marathonlopp i slutet av året. Längtar efter den utmaning det är att springa en mara och hoppas att min kropp vill vara med hela vägen fram till startlinjen. Som Robert Broberg sjöng när man växte upp; målet är ingenting, vägen är allt. För det är vägen fram till loppen som är den mest intressanta.
