Slutspurten.

Senaste veckorna har jag nästan slutat skriva i min gravidbok och veckorna som var så viktiga att räkna ner flyger bara iväg. Gravidboken kommer skrivas ikapp, men den känns inte lika viktig längre utan livet i magen talar för sig själv och tillväxten är enorm i slutet. Bebisen blir starkare och större. En dokumenterande bok att skriva i har inte riktigt känts lika viktig, inte heller att läsa om graviditeter känns lika prioriterat längre. Känslan är att det där man längtat efter som varit så avlägset långt borta helt plötsligt kommer farligt och läskigt nära. Man är på något sätt van att vara gravid och magen är en del av en själv. Samtidigt är det mer påtagligt att det är en liten individ med vilja och kraft som finns därinne. Det är på riktigt, vi ska bli föräldrar. Svårt att förstå, något vi längtar till, men som man troligen aldrig blir redo för.

Hela hösten har på ett sätt varit en form av transportsträcka. Livet i övrigt som handlat mycket om hård målinriktad träning fick pausa lite grann även om jag kunde och faktiskt tränade på en hel massa. Men inte med målet att förbättra mig utan att hålla kvar så mycket som möjligt och må bra. Det har lyckats, jag har haft en fantastisk graviditet och mår strålande bra fortfarande. Januari har försvunnit i ett nafs, troligen gick det extra snabbt eftersom vi haft fullt upp med både jobb, att hålla i Indoor Running klasser på SATS och samtidigt få in fenomenet föräldrakurs och den mycket givande psykoprofylaxkursen samt den egna träningen såklart.

Psykoprofylaxen var något mina egna föräldrar gick igenom. På det glada sjuttiotalet så ingick det i baskursen, om man kan kalla det så, när man gick hos barnmorskan. Sedan försvann fokuset på andningen och att kroppen är skapad för att klara av att föda. Det är egentligen en fantastisk process som kroppen klarar av på egen hand, bara det att det är en stor påfrestning. Och det onda kan självklart lättas genom medicinsk lindring som ryggmärgsbedövning och annat. Nu har jag inte fött ännu, men jag har sprungit marathonlopp och känt på annan fysisk utmaning i livet och andningen spelar här en viktig roll. Så Henrik och jag bestämde oss för att gå dessa två tillfällen av psykoprofylaxkurs som numer är en tilläggskurs man bekostar själv. Och det var värt både tiden och pengarna. Intressant och en bra förberedelse. Verktyg som massage och avlastning på olika sätt som mannen kan hjälpa till med under själva värkarbetet gicks igenom. Och självklart det viktigaste, själva andningstekniken och hur man ska tänka och arbeta med sin andning under de olika delarna av en värk. Från att den startar till att den intensifieras och är uppe på sin peak innan den klingar av igen. Mellan 30-90 sekunder pågår varje värk och utan att veta så misstänker jag att det är ett rent helvete uppe på toppen. Men sedan blir det vila igen innan nästa värk går på. Mannen kan med hjälp av elektroniken hjälpa till att ha koll på när en värk drar igång och sedan hjälpa sin kvinna igenom den just genom att påminna om andningen, andas med samt stötta. Vi övade proceduren många gånger, dock med hjälp av att mannen nyper kvinnan i knävecket. Skrattretande jag vet. Men även om inte smärtan går att likna vid förlossningssmärtor så kunde Henrik nypa stenhårt så jag blev ordentligt öm efteråt och med hjälp av andningen så kändes det knappt. När han sedan visade hur hårt han hade nypt utan att vi fokuserade på uppgiften så var smärtan mycket starkare. Slutsatsen är att andningen hjälper och tar bort udden av smärtan och ger ett annat fokus. Men självklart kan man inte jämföra detta med det som komma skall. Dock är det ett hjälpmedel vi kommer användas oss av tillsammans. En av tjejerna på kursen, som var andragångsföderska, beskrev värkarna som att man går utanför sin egen kropp. Och det kan jag ju inte påstå att tjuvnyp i knävecket påminde om. Så det som väntar är något utomjordiskt och helt nytt, men ändå så naturligt, mänskligt och uråldrigt. Andningen, fokuset, delmål och målbild kommer vara en del i detta spännande äventyr som egentligen bara är början, även om graviditeten lider mot sitt slut.

Föräldrakursen, ja vad ska man säga. Den hade kunnat bli hur som helst, Henrik och jag ville absolut delta och bestämde oss för att gå dit med öppet sinne. Fullt medvetna om att det är vuxna människor som alla ska ha barn och enda anledningen att vi träffas är att vi råkat pricka in en befruktning vid ungefär samma tillfälle med resultatet att ett, eller två, barn ska komma ut ungefär samma datum. Utöver detta kan vi ha massor gemensamt eller absolut ingenting. Det visade sig dock vara tre mycket trevliga tillfällen. Barnmorskan Margot som själv fött fyra barn och närmar sig pensionen guidade oss igenom sista tiden som gravida, hur graviditeten och ett kommande föräldraskap påverkat vår relation som par, vad som kommer hända under förlossningen med den berömda förlossningsfilmen, första tiden hemma med amning och annat. Vi pratade i grupper, de blivande papporna reflekterade ihop och vi tjejer fick prata av oss om hur det varit och är att ha en bulle i ugnen. Alla är vi olika och våra respektive resor som gravida har varit lika på flera sätt men även olika på lika många vis. Dock satt vi alla med tårar i ögonen när barnet i förlossningsfilmen tillslut åkte ut. Kanske en försmak av det känslosvall vi kommer uppleva ungefär ett år efter att känslorna var all over the place för våra kungligheter. Det var nyttigt, intressant och bra att få sätta ord på sina tankar ihop med människor som befinner sig i samma situation just nu. Även om man har kollegor, familj, släkt och vänner som fött barn och gjort sina respektive resor så är det skillnad när man är mitt uppe i det, vilket alla vi i föräldragruppen är. Just nu.

Det går inte att jämföra det ens egna föräldrar upplevde för över trettio år sedan. Om man glömmer den där känslan av trötthet i samband med ett marathonlopp och målgångslyckan redan några dagar efter så är det nog ändå så att den där omedelbara känslan försvinner även kring vad en graviditet innebär och att föda. Dessutom förändras utrustning som löparskor, nya rön kommer inom träningsfilosofi och nya rekord slås, men det går inte att jämföra den utveckling och forskning som hunnits genomföras inom det medicinska samt psykologiska området rörande barnafödande. Det finns en annan kunskap idag och vården erbjuder andra förberedande möjligheter. Vi pratar dessutom mer öppet om saker och ting idag än förr. Så det går inte att jämföra. Tips och råd är välkommet, och de erfarenheter andra har gamla som unga är intressanta och tacksamma att få, men till en viss gräns. För är det något jag är otroligt trött på att höra, något som verkligen står mig upp i halsen är att förlossningen gör enormt ont, att det är en omskakande omställning att få barn, hela livet förändras och det går inte att förstå. Nej, det går inte att förstå hur det är att träna sju-tio träningspass i veckan, jobba heltid, hålla klasser på SATS och få ihop en vardag heller. Så det är väl ändå så att man inte kan förstå saker innan man upplevt dem själv, oavsett vad det handlar om. Så låt alla gravida få sin egen upplevelse, var lyhörd för de råd personen vill ha och överös inte med en massa egna erfarenheter som kanske inte alls är relevanta. Håll inte på med egna sanningar som att om du har starka magmuskler och är tränad får du en svårare förlossning. Nästa människa säger precis tvärtom, du är så vältränad att det kommer gå så lätt. Vem kan veta det, låt mig uppleva detta själv. Att oroa någon annan är det värsta man kan göra, bättre att peppa och säga positiva saker. Och jag har fått höra det mesta från både väntade och oväntade håll. Dessutom förstår jag att det är en omställning. Men hur den kommer se ut för mig och Henrik, hur vår lilla familj på snart tre kommer reagera på detta är det bara vi som kommer få uppleva. För inget föräldraskap är det andra likt och alla lever vi olika liv idag som kommer påverka hur vi tar oss an den nya uppgiften. Ingen vet hur vi tänkt att lägga upp vårt liv som kommer kretsa 24h kring ett barn, ett nytt liv vi ska få den underbara uppgiften att ta hand om. Och det är faktiskt inte någon annan som ska bry sig i detalj om detta. Man kan tycka en väldigt massa om hur människor runt omkring både uppfostrar sina barn och hur de valt att leva. Men det är ju deras liv och de åsikterna får man hålla för sig själv. Så länge ingen far illa vill säga, fast det är en helt annan sak.

Möjligheten att få träffa andra par i samma situation och tankar irrandes i huvudet just denna sekund är toppen. Och föräldragruppen, med information och fakta från gulliga barnmorskan Margot, diskussioner och trevlig fika, var väl värd att delta i. Sju par där första datum är 11 februari och sista är tvillingar som beräknas i mars. Vi ligger i mitten av enbarnsfödslarna med vårt beräknade datum 22 februari. Vi får se vem som blir först ut. Spännande är det. Men innan dess så har vi det vid sista träffen obligatoriska datumet för träff utanför MVC där vi nästa vecka ska ses för en middag. Allt för att gruppen inte ska rinna ut i sanden utan att vi ska hålla kontakten så att vi sedan kan få chansen att prata om våra upplevelser, frågor och säkerligen osäkra förvirrade tankar med några som har liknande funderingar och är lika trötta vid samma tidpunkt. Är troligen väldigt nyttigt, även om man inte tror det just nu. Promenader med barnvagn känns för mig lika avlägset som att ställa upp i en tyngdlyftningstävling med mina sparrisarmar. Men snart är det verklighet, jag som knappt kört en barnvagn tidigare och som inte gillar att promenera utan som helst springer livet igenom. Bara det blir en omställning att insupa.

Nu har vi alltså bockat av de flesta delar vi planerat som förberedelser inför ankomst. Packa väskan, skriva en graviditetssammanfattning med förlossningsbrev, välja BVC och två inplanerade barnmorskebesök är det som står kvar på agendan. Om vi nu hinner med innan det lilla livet därinne med sin egen dygnsrytm och vilja behagar se dagens ljus. Nedräkning pågår till duathlonbebisen kommer ut.

Lappkastens år.

Tänk att ett år kan passera så fort. Min 35-årsdag firades uppe på hög höjd bland de vackra slätterna i Dullstroom Sydafrika. Idag är det ett år sedan. Vad jag inte visste då var att resten av 2012 skulle bli ett väldigt konstigt år på många sätt. Sorgligt och jobbigt men samtidigt det bästa hittills i mitt liv. Livet är inte en dans på rosor och småhopp på gulliga fluffiga moln. Inte varje dag i vart fall. Men när väl solen ler mot en och allt går ens egen väg så är det precis så underbart och fantastiskt. 2012 var ett år där jag fick känna på det mesta i form av känslosvall. Från toppen i Sydafrika, till botten här hemma i Sverige. Från fantastiska löpupplevelser, personligt rekord på halvmaran och underbara minnen skapade ihop med min älskade man, till skadebekymmer, men ändå värst pappas cancer som kommit tillbaka.

Halva januari tillbringades i värme, med kortbent och linne i löparskor springandes på röda grusvägar däruppe på drygt 2000 meters höjd. Glädjen var enorm och upplevelsen fantastiskt. Varje minut var en njutning och min älskade Henrik och jag fick ännu ett minne för livet. Träningen gick strålande och jag var i en fin form när vi kom hem. Men där ändrades allt. Musten drogs ur mig likt en propp dras ut i ett badkar och vattnet bara forsar ur. Nyheten om att pappas cancer som läkarna sagt med största sannolikhet inte skulle komma tillbaka hade börjat växa igen. Och inte i modertumören utan metastaser hade bildats och det var inte bra. Våren var fruktansvärd för det var så ovisst att veta om behandlingarna skulle bita på cancern och vad som skulle hända. Att sedan läkaren inte målade upp den bästa prognosen gjorde inte direkt saken bättre. Medicinen bet inte och det var en tuff tid. Mest för pappa som är den sjuke, men lika svår för oss vid sidan av fast på ett annat sätt. Ny behandling som bet och det kändes hoppfullt igen. En hemsk behandling som bröt ner pappa allt mer under våren, sommaren och hösten. Fruktansvärt tuff för kroppen och återigen fick man påminna sig om att det inte var cancern som gjorde att han mådde som han gjorde utan att det var behandlingen som tog styggt på kroppen. Men det är inte lätt, utan det är jobbigt varje vecka att veta att man har en förälder som precis passerat 60-strecket som har en så hemsk sjukdom. När den form av cancer pappa har kommer tillbaka så är det allvarligt och det gör allt ännu jobbigare. Livet är orättvist och på många sätt fruktansvärt.

Att vara glad och njuta av det faktum att jag är gravid är inte det lättaste när ens egen far är sjuk. Livet är fullt av utmaningar. Jag hoppas att vi kan lura pappas cancer så länge som det bara är möjligt. Helst så hårt att den försvinner. För man måste våga tro. Och min älskade pappa ska bli morfar. Det ska bli fantastiskt att få se honom hålla i sitt barnbarn. Något jag drömt om i mitt liv och fantiserat om. Ens egen uppväxt och ens föräldrars påverkan under den blir extra påtaglig när man själv ska bli förälder. Och jag har haft en fin barndom och det är dags att ge den vidare till nästa generation. Det första barnbarnet för både mina och Henriks föräldrar.

En utmaning som är en av de svåraste är att försöka fortsätta leva som vanligt när allt inte är som vanligt. Att hitta energi och vilja, att inte få dåligt samvete att man kan ha roligt, skratta och le. Det är inte alltid så lätt. Jag har bestämt mig för att vi ska fightas med cancermonstret och pappa ska ge det en ordentlig match och med det förhållningssättet i huvudet så är det lättare att låta livet i övrigt fortgå med jobb, andra åtaganden, träning och inte minst att våga sätta ett nytt litet liv till världen.

Året som gick passerade förbi i rasande fart och allt var inte svart utan ljusglimtarna var trots allt väldigt många. Perset på halvmaran i Milano var en underbar upplevelse. Vilket lopp, vilken uppbackning på plats och vilken känsla att få springa på en 1.18-tid. Mersmaken blev stor och jag ser med tillförsikt fram emot en stark comeback i tävlingslinnet som mamma. 10:e GöteborgsVarvet på raken genomfördes. Dock med en skadad höftböjarmuskel och med minuter till start visste jag inte om jag skulle starta på grund av haltande i uppvärmningen och ont i varje steg. Men lite adrenalin av startskottet gjorde att jag kunde forcera mig igenom loppet jag så gärna ville genomföra. Och som bonus en 5:e plats på SM i halvmarathon samt den bästa tiden jag haft i det här racet. Bäst var ändå sviten med de tio loppen på raken, den härliga hejarklacken på Skanstorget med få kilometer kvar till mål och tårtan ackompanjerad av champagne efter målgång. Vad ingen annan visste då var att Henrik och jag bestämt oss för att ta en paus från tränings- och tävlingsfokuset och ge det här med barn en chans i vårt liv. Eftersom jag var skadad visste jag att det inte skulle bli något Stockholm Marathon och möjlighet att kriga om personligt rekord och SM-medaljer som målet för året var. Min skada var oläglig, men ihop med insikten att vi vill bli en familj så passade det bra att låta livet bestämma för oss. Och ödet ville oss väl, snabbt började ett litet frö, troligen ett busfrö, att växa inuti mig. Och träningslägret på hög höjd i St. Moritz blev till något annat än planerat. Fokus på att träna för att utvecklas och bli bättre flyttades ju mer sommaren gick till att träna för att må bra, för att jag älskar det och för att jag vill komma tillbaka som en stark löpare längre fram. Under en graviditet kan man träna väldigt mycket, så länge man lyssnar på kroppen. Med sex veckor kvar så har jag blivit många erfarenheter rikare träningsmässigt och lärt känna min kropp ännu lite mer. En sak är säker, det är en utmaning att träna med måtta och att känna att du blir sämre ju fler månader som passerar. Kroppen svarar på ett helt annat sätt. Då gäller det att mentalt vara med och låta träningen bli lättare.

Under sista månaderna av året så fick pappa en välbehövlig paus i sin behandling som gjorde att hela han kom tillbaka lite grann som människa. Livet blev lite roligare och mer värt att leva igen. För det är det som är det läskiga, behandlingen är så tuff mot kroppen att patienten nästan inte orkar leva. Och vad är ett liv att ligga i sängen och inte orka någonting, knappt kunna äta och bara ha en massa tankar som snurrar i huvudet om hur allvarlig sjukdom man har. Det kan de flesta bli tokiga av, men pappa har fixat det bra. Så bra man kan göra. Nu har han repat sig lite och fått en annan form av behandling som vi hoppas ska bita lika bra på metastaserna som under uppehållet började röra lite på sig. Och som vi hoppas är en behandling som låter pappa må bättre under behandling och som på det sättet gör livet både roligare och mer värt att leva varje vecka och dag. Det är svårt, men när det finns en ständig oro gnagandes och en sjukdom man inte kan kontrollera som drabbat någon man älskar, så gäller det att försöka leva än mer i nuet. För det vi har nu det vet vi om. Hur livet blir i framtiden, det vet faktiskt inte någon av oss. Även om vi är friska just nu, så vet vi ingenting. Det är charmen med livet, men det är också det som gör livet sårbart. En lärdom att dela med sig av är att vi alla borde leva lite mer här och nu. Ta vara på varandra och det vi faktiskt har.

Ett nytt litet liv har funnits inuti min kropp större delen av 2012. Och de flesta säger att det är nu livet börjar. När man får barn, när man blir förälder. Om detta vet jag inget ännu. Det är som ett oskrivet blad eller snarare en hel bok som jag hoppas jag får vara med att fylla. Jag tar ingenting för givet, utan nuet får råda. Dock är de senaste sju månaderna de i särklass bästa och häftigaste i mitt liv. Jag som trodde att en graviditet var en transportsträcka att behöva genomlida. I synnerhet för en tränande person med höga mål. Men ack vad jag bedrog mig. Att vara gravid har för mig varit en njutning rakt igenom. Ett lyckorus av gemenskap och starka känslor. Självklart har jag varit orolig och rädd. Livet är som bekant sårbart. Men jag har mått bra och känt mig fylld av kärlek. Graviditeten har gjort mig levande på ett helt annat sätt än jag trodde var möjligt.

Idag fyller jag 36 år. Om 6 veckor är vår bebis beräknad. Nu återstår lite boande hemma för att förbereda att två blir tre. Några inköp som vi inte tidigare vågat göra ska nu fixas. Mer redo än så kan vi inte bli, mer redo går troligen inte att bli. För jag tror inte någon är redo att bli förälder, utan det är en uppgift man växer sig in i och det är en utmaning jag är redo att anta. 2013 här är jag, slå mig så hårt du kan, för jag tänker stå upp och njuta av livet, löpningen och det jag älskar, med dem jag älskar. Har du tråkigheter i ditt bagage så kan du lika väl slänga av dem direkt, för jag tänker inte ta emot några tråkigheter det här året. Så det är lika bra att du håller dem borta. Positiva tankar, glädje, värme och underbarhet. Kunde tro försätta berg. I så fall kör vi på det.