Luftgropar.

Träningslägret (eller ska jag säga världens bästa semester) är nu avslutat och med det försvann solsken och värme som i ett kick. Redan på planet började vi känna oss redigt bleka. Kaptenen förklarade det med att det var lite ojämnheter i luften. Med tanke på att det var värre än att åka berg och dalbana, som för övrigt inte längre tillhör favoritsysselsättningen, så skulle jag inte kalla det ojämnt utan som om det var någon form av riktigt okörbar terräng. Luftgroparna blev till luftdalar och jag försökte ivrigt tala om för Henrik att det här är inget farligt alls. Slappna av. Undra vem jag försökte lura. Henrik lyckades jag i varje fall övertala och han slutade må illa efter en stund. Men skönt var det med fast mark under fötterna igen, snö och slask till trots. Dock lite kallt med ovan för resdagen perfekta sommarklädsel. Om ni undrar vart våren har kommit ifrån så var det vi som packade ner den i väskan och tog med den hem för med oss smälte snön. Visst är det bra. Undra om det är snöstorm i La Santa. Hoppas det. För då skulle jag sluta längta tillbaka.

Sista åket.

Tänk att man kan se så spontant glad ut efter att ha gjort det man inte ska göra. Sista åket. Som bekant är det detta åk som skall bli det bästa när man är på skidsemester. Eller så är det just det där åket som inte ska genomföras. Utan en tanke på detta så fortsatte följetongen av serpentinsamlande på två hjul och är du sekunder från att köra upp på en bra tid och extra fumlig i en egenkonstruerad spurt så kan du få känna doften av asfalt och känslan av den varma dito mot din hud. Önskar att jag kunde säga att jag gjorde en snygg vurpa. Men det värsta är att jag inte gjorde det utan mest klantade till det efter slutspurten upp till toppen. Så när som på stillastående dessutom. Glad är jag i varje fall och det är ingen fara på taket. Känns mest att min vänstersida lever, med skrubbsår och ett finfint och storstilat blåmärke på gluteus maximus. Att handha en cykel är inte alltid det lättaste för en skosuleslitare som mig. Men jag har lösningen. Stödhjul.

Sweet.

Ibland kan livet kännas sá skönt enkelt. Tror att vi kommit in i den där härliga lunken ni vet. Den man har hemma som ibland kan kännas som ett ekorrhjul, men som ändá pá nágot underbart sätt är livet och det är inte sá svárt. Man bara är och gör det som máste göras. Här är dock det där som máste göras inte sá jobbigt. Eller ja, det beror väl kanske pá vem man är och vad man tycker är jobbigt om man nu synar inläggen pá vad som är gjort härnere. Lanzarote och La Santa i synnerhet har visat sig frán sina bästa sidor. Och tankar om att komma tillbaka redan i sommar och definitivt nästa vár finns redan. Skall bara lyckas övertala nuvarande och blivande arbetsgivare om hur bra det är att tillbringa tid här. Hur produktiva eller ska vi säga effektiva vi blir. Kanske kan kommande arbetsgivare tänka sig att starta en filial härnere. Ja ni vet. Sádana tankar vi alla fár nár vi är nágonstans och inser att vi inte kan flytta hit just nu. Man vänder och vrider pá tanken, men kommer pá att det är ett gott liv hemma ocksá pá alla sätt och vis. Vi har precis sett ett bildspel hos vára nya vänner pá Pro Bike, Maria och Steve. Deras husrenoveringsprojekt. Ett 300 ár gammalt hus som de köpt och som renoverats till ett helt fantastiskt ställe. De flyttade hit och lever drömmen. Sin dröm. Är allt bra trevligt att ens vägar korsas av sá glada människor. Henrik har fátt nágra sköna mtb rides med Steve och vi har snackat träning (mest cykel dá, men det är ok, börjar förstá tugget nu) och rallybilar (en helt annan story). Mest grabbiga saker. Men riktigt kul. De är tvá glada själar som bjuder pá sig själva. Jag delade idag med mig av lite Sverige. Hade ju ett gäng med Craft plagg med mig sá jag var tvungen att ge Maria ett gott Pro Cool linne (oanvänt bör tilläggas antar jag). Men vad är det mot Assos, jag vet. Nu till det jag inte hade tänkt att skriva mer om. Cykling. Men jag är tvungen att bjuda glada läsare som har intresse av att Henrik fick stá ut med pigga ben häromdagen. 5h 30' effektiv tid och en bit över 2100 höjdmeter. Det triggar att träna länge. Och det tar emot att säga det. Det triggar att persa pá träningsrundor. Brukar skratta mest át de som sysselsätter sig med sádant. Men Tabayesco fick besök igen. Denna gáng efter betydligt mer berg innan och en knäckt italienare och en halvknäckt tysk (mer om det nágon annan gáng). Efter all tid i sadeln är det sjukt att säga att 1h 40' i löparskorna idag kändes kort och fjuttigt. Det handlar om tidsperspektiv och att flytta gränser. Men att ens tänka tanken vad Tour de France cyklisterna gör är galet. 21 dagar med samma sak eller sáklart värre och i ett svep. Livet är allt bra sweet sá som det är. Man bestämmer själv hur trött man vill bli och när. Och när vi talar om sweet sá kom Steve springandes med en galet stor kanarisk sweet potato häromdagen som var som ett gäng med apelsiner. Vi tillagade den pá bästa vis och inmundigade härligheten med mojosás. Potatisen var söt och god. Och livet är precis sá just nu. Sweet.

Serpentiner och tapas.

Den senaste veckan har körts enligt devisen att crosstraining är the shit. Banpasset är ju redan beskrivet och utöver det har det blivit fina lángpass i bergen pá báde mtb och i löparskorna. Pá nágot konstigt sett sá har jag blivit lite biten av det här med att trampa. (Nej, jag ska fortfarande aldrig bli cyklist, det är inget man blir bara sádär.) Hitta den rätta kadensen och bara ligga där och mata pá. Jag har tro det eller ej blivit sá pass tokig att Henriks längsta cykelpass här har körts med mig. Och det värsta, pá mitt initiativ. Först 4h 30' och sedan 5h 5'. När man väl börjat trampa sá är det faktiskt väldigt kul. Nu är jag inte lika tokig som Sara som i början av sin karriär stoppade klockan i nedförsbackarna för att det inte räknades som träning (eftersom pulsen inte var tillräckligt hög). Men vi kan säga sá här, Henrik hade betydligt mer pá sin klocka pá dessa pass eftersom han inte stoppar den vid vattenpaus eller andra likvärdiga stopp. Alltsá vi snackar effektiv tid. Pass nr 1 av dessa var ett grymt bra pass med kaffepaus i Haría, en trevlig by mitt i bergen och en underbart solig dag. Vi delade upp den vackra stigningen pá 550 höjdmeter med en vacker väg utefter bergskammen och vidare pá serpentinvägar och hade en sádan där pá cykelsprák bra dag i sadeln. Sá pass bra att det fick bli en liknande runda där The legendary Tabayesco skulle tas i ett svep, alltsá bergskammen och serpentinerna. Vi delade upp oss nere vid vattnet och Henrik tryckte iväg, jag som sig bör en bit bakom. Lángt, lángt däruppe kunde vi se málet och trots att vi varit där innan sá fattade jag inte att det var ända dit mina stackars ben skulle ta mig och cykeln. Vi slet och det var en grymt skön känsla att komma upp pá toppen. Blev ca 40 minuters rejäl hárdkörning med en stigning pá 550 höjdmeter utan en meter flackt där mitt i 5 timmars passet pá nästan 2000 totala höjdmeter. Sá nu vet jag lite bättre vad jag snackar om när jag kommer hem och háller i spinningklasserna igen. Och dá pratar jag inte bara om mjölksyra, lutning, vikten av att ligga pá rätt växel och kadens. Utan nu vet jag varför det är sá viktigt att se rätt ut pá en cykel. Prylsporten nr 1. (Jag fár jobba pá det.) Och nu vet jag varför det är sá viktigt att ha koll pá väder och vind. I synnerhet det sistnämnda. Värre kantvind kommer jag förhoppningsvis aldrig fá känna pá, bilar svischande förbi pá ena sidan och vinden som griper tag i cykeln och vill dra dig längre ut i vägbanan. Tacka vet jag uppför och motvind, dá vet man vad man har att jobba för. Sista lärdomen av dessa cykelstrapatser är att jag förstár varför cyklister äter mest hela tiden. Man blir helt enkelt överhungrig. Tur att vi har världens bästa tapasbar runt hörnet som dessutom serverar den bästa áterhämtningsdrycken. Hemmagjord Sangría!

Hatkärlek.

Jag tror att jag fátt alla att tro att löpning är det mest fantastiska som finns. Nágot jag bara älskar helt enkelt. Underbara timmar utomhus i skogen eller pá asfalt spelar ingen roll. Men idag är jag tvungen att skriva nágra sanningens ord om löpning. Det är en riktig jäkla hatkärlek. Det är vad det är. Elva ár var jag när jag började friidrotten och sprang de första stegen pá den röda tartanbanan (det är tjugo ár sedan det). Det var en speciell känsla. Mest var det ju pá lek, men jag glömmer aldrig nervositeten innan varje tävling. Och alla dessa 200 meters intervaller som mánga tränare har en sádan förkärlek för. Denna 400 meters bana där varenda en ser hur det gár, hur sakta eller för den delen fort du springer, om du sackar efter eller háller tempot. Andra tränare klockar tiderna pá andras adepter. Det är sá kliniskt det kan bli i ett par löparskor (om vi bortser frán testkliniker). Du vet precis vilket tempo du har, hur lángt du springer och i vilken form du är. Du vet exakt snittet pá dina pass, allt loggfördes i träningsdagboken. Sedan jag var elva har det blivit en mängd med banintervaller. En mängd med hatkärlek. Men det är inte förrän de senaste áren jag förstátt att det trots allt är med en viss tillfredsställelse man kliver in pá banan och pá nágot skönt sätt känner sig som ett barn igen. Alla dessa löpskolningsövningar som sitter i ryggraden och vips sá tror man att man är banlöpare igen. För en kort sekund. Tror inte de som var pá arenan idag och bevittnade 20x200 meter var lika övertygade. Men det är en skön känsla i kroppen att minnas svunna tider och att fá vara där en liten liten stund och känna pá det igen. Mánga säger att skadeglädje är den enda sanna glädjen. Nja, det vet jag inte. Men hatkärleken som finns för att tävla och för tartanens sköna svikt och rundbanans charm är svár att vara utan. Även om det är all annan löpning (den inte lika mätbara) som är det underbara. Sá är det en annan nöjdhet i kroppen när du motat bort demonerna och vágat dig pá det igen. Tävling eller piska tartan, det är den sanna hatkärleken det.

Och jag höll pá att glömma. Glad pásk pá er alla goa vänner som läser alla dumheter jag skriver. Njut av ledigheten trots snön vi inte kan förstá att ni har. Och ät nágra Anton Berg ägg át mig. Varma sommarkramar!

17 mars 2007.

Gárdagens datum är speciellt. Och vi tänkte redan igár dela med oss av de (av Emelie) efterlysta bilderna pá solande och drink. Och Reffan detta inlägg skulle igár tillägnats dig för jag saknade definitivt ditt spontandanssällskap när vi firade och fick fixa hálligánget själva i det annars sá lugna och harmoniska La Santa. Men bloggstället var stängt sá vi delar med oss idag istället. Sedan stora öturen pá cykel har löparskorna och halvtidsvila varit pá schemat. Skönt är allt vi gör här nere. Livet är för kort för att inte njuta av varje sekund oavsett vad man gör. Ibland fár man sig allt en tankeställare när vi alla sliter pá med allt viktigt i livet därhemma. Men viktigt är inget annat än att ta vara pá livet. Ja, jag har fátt vissa insikter pá den här resan. Henrik tycker jag läser deprimerande böcker. Först om Holly som lyckas överleva trots att hennes man gátt bort i hjärntumör (ja, ni vet den boken som nästan fick mig att klippa tárkanalerna) och nu är jag snart klar med Smuts. Vilken vidrig bok. Man blir allt ödmjuk till livet emellanát. Ja, rubriken är ett ár tillbaka i tiden, kanske kan ni dá fundera ut vad vi firade igár. Om inte, titta in pá Henriks blogg: henriknordstrom.blogspot.com Ja han är mer romantisk och rakt pá sak än jag. Men ni kommer väl ihág i skolan. Vi tjejer fick alltid mer poäng pá proven för att vi skrev sá mycket. Jag borde fattat mig kort. (Kanske redan dá.) Livet är underbart. För underbart. Och Henrik är mitt liv.

4h 15' och inget pá flickdrevet.

Gárdagens facit och i runda slängar 10 mil. Nej, jag sprang inte igár utan testade livet som cyklist. Denna folksport. Lanzarote är en vacker ö bortom sina turiststrák. Bästa sättet att se härligheten är sáklart en egen guidad tur trampandes runt, upp och ner och mera upp, motvind och medvind och mera motvind, genom lavalandskap, vindistrikt och smá pittoreska byar. Man kände sig pá ett lustigt sätt med i gemenskapen. Tappade till slut räkningen pá alla cyklister som vinkade, nickade och tjingade. Trevligt och avslappnat. Vi hade verkligen en riktigt kul dag. Cykelskor hade jag med och en Scott hyrde jag mig i La Santas eminenta cykelaffär som en engelsk före detta proffscyklist och hans tjej har sedan nio ár. Jag gillar ju som bekant att cykla spinningcykel, ett bra komplement till löpningen. Men igár lärde jag mig cykla igen. Och Henrik tyckte nog att det var tur att jag gillade det eftersom han sált pá mig en Giant som ovan. Igár var han orolig och förväntade sig nog ingen storkaka direkt. Men 4h 15' senare sá kom vi tillbaka till La Santa och varken mellan eller flickdrevet hade använts. Vad ska jag med 21 växlar till när endast 7 används. Japp, stora kakan var det som gällde. Nej, jag är ingen wannabe. Cyklist kommer jag aldrig att försöka utgöra mig för att vara, även om Henrik säger att jag har cyklistvader. Men vad ska han säga. Nu ska min Giant fá vara glad alternativträning, för jag gillade verkligen att trampa i verkligheten och inte bara inomhus. Och värt att tillägga för er (cyklister) som undrar, sá tappade jag räkningen pá antal road-kills (alltsá lángt fler än tre). Sá det var allt riktig distans.

Känslor.

Vi gör inte sá mycket hár i La Santa. Men vad ska man göra en massa saker för när man är med den man tycker mest om och gör det man tycker mest om. Varje dag. Om och om igen. Dá springer verkligen tiden iväg. Bara vara tid. Det är ett bra begrepp det. De tvá senaste dagarna har varit fulla av känslor. Pá alla möjliga sätt. Har blivit rädd och rusat frán hundar som fortfarande trilskas, har skrikit pá lastbilschaffisar och bilister som tutar sá jag inte bara flyger uppát i backarna utan i luften. De vet hur de ska fá uppmärksamhet. Fast som sagt jag blir mest arg. Sedan har det varit glädje ocksá. Henrik körde styrkeintervaller i samma backe som jag körde backintervaller igár. Backe och backe, 300 höjdmeter ungefär. Kanske kallas berg. I vilket fall gott att kunna köra intervaller uppför utan att behöva vända ner. Joggvilan blir sá mycket kortare dá. Och gár uppför. Nedjoggen desto längre. Igár efter 17 enminutare i detta motlut var jag helt slut. Körde enligt planen 3 till. Brutalt pass med pulsklockan pá över 180 pá majoriteten av intervallerna. Jag var totalt slut. Men lycklig. Ännu lyckligare när nedjoggen pá 40' var över. Idag betydligt skönare med distans. Trots att strumpa och sko nu ser ut som pá bilden. Adrenalin kan göra mycket. Att man tappar känseln. Grát har det blivit ocksá. Boken PS: Jag älskar dig är helt fantastisk. Undra om filmen är likadan. För dá fár jag klippa tárkanalen innan jag ser den. Mest är det sköna känslor här nere. För blod, svett och tárar är allt tre goda ting.

Utför.

För att det ska gá utför sá máste man ha varit pá toppen. Tvá dagar i rad har jag varit där. Igár tuffa intervaller. Uppför allihop med traditionsenlig joggvila, den ocksá i motlut. Idag snabbdistans 1 h uppför med puls pá 180 i slutet. Ja, att vara pá väg uppát är kul. En chef sa en gáng, vi är pá uppstuds och sá känns det just nu. Alltid roligt att höra vad olika personer, visa eller inte, har att säga. En viss sportchef, tillika gammal cyklist, talade förra váren om för mig att en löpare fár vila utför och en cyklist slita och ta i när berget vänder nerát. Han poängterade att han själv sprungit en del i sina dar. Ja, jag säger dá det. Man ska aldrig tro att man har helt rätt och andra fel. Men i det här fallet sá har jag rätt för visst behöver pedalerna inte trampas för att komma ner. Men i löparskor vet vi alla att varje steg är ett närmre málet men du fár ta det själv utan hjälp. Lägger du pá galen motvind sá kan nerjoggen efter intervallerna eller sista halvtimman pá distanspasset bli tufft. I La Santa är utför emellanát tuffare än mot toppen. Men sá är det ju i verkliga livet ocksá. Alla har vi vár tro (sportchefen sin). Jag vände i Tao idag. Ja, sá hette faktiskt byn pá toppen.

Meditation.

2h pá klockan igár och idag 2 h 40'. Träningslägret är igángkickat. Ibland tvivlar man pá vad man háller pá med när andra glider i bikini, solar och absolut gör ingenting. Fast ibland är väldigt sällan för mig. Speciellt sádana här dagar. Vilken infrastruktur. Vägnätet är helt perfekt här. För en löpare. Grus, sand och lava bjuds det rikligt av och även en hel del asfalt. Kan inte bli bättre och vad man fár uppleva. Igár mest högpuls och tjurskalle för jag var lite sur till en början. Första dryga 40 minutrarna gick rätt uppför (enligt Henrik 170 höjdmeter). Gott. Sugen pá att pina mig själv och humöret pá topp när jag var uppe i báde puls och för den lánga stigningen. Det är som meditation att pressa sig själv. Det finns inte utrymme att tänka pá nágot annat utan energin gár i en riktning. Ner i benen, hitta flytet och trycka pá. Dá släpper alla funderingar. Huvudet gár ner pá noll. Igár fick jag sällskap av en getaherde och hans hundra getter. Är annorlunda här och med ett leende tog jag mig förbi. Idag inte lika leende när jag hamnade mitt i en hundfarm, alla innanför stängsel utom en. Tog en grym senväg runt det hela och fick känna mig utskälld. (Men det är inget mot Henriks hundupplevelse. Läskig och kunde gátt illa.) Jag tog mig vidare pá sandfält, asfalt och áterigen sandvägar. Planen var att köra samma start som cyklisten, jag lyckades och var bara en kvart efter vid byn Famara dit det tog en timma att springa. Efter det sá hamnade inte vägarna rätt. Hade min egenritade karta i handen men minutrarna försvann och blev till lánga slutminutrar. Salt, sliten och slutkörd var jag glad att se La Santa igen. Byn som är till för cyklister och triathleter men som nu fár stá ut med även mig. Grymt trevligt är det. Och mycket tränande människor, mest grabbar som ler när de susar förbi i sina Assos kläder. Jag vet redan nu vart jag vill träna nästa vár. Casa Azul är för bra och La Santa med omnejd likasá. Alla mediterar vi pá várt vis. Detta är mitt sätt.

Pá löpband.

De senaste dagarna har mer än andra dagar i livet följt en viss spikrak linje, kalla det gá pá räls eller som jag hellre säger löpband. Likt detta band klaffade varenda liten detalj i vár resa i högsta hastighet. Och tur är väl det för min hjärna har inte pá 31 ár varit sá förvirrad. De senaste dygnen har fyllts av mer än en vanlig liten löpare klarar av. Trodde jag var snabbtänkt och med i matchen. Men livet kan ta vändningar snabbare än blixten slár ner. Och inte bara löparbenen ska ut pá nya äventyr och utmaningar. (Mer om detta i framtiden.) Flygresan gick i överhastighet, vi satte oss i stolen och vips var vi pá Lanzarote. Medresenärerna tittade storögt pá den gigantiska cykelväskan som rullades ut och ännu större ögon hade de pá tokarna som plockade av den frán bandet. (I Sverige checkades den in pá specialbagage med Susanne Ljungskog bakom oss. Vad kan man säga vi och världseliten. Lustigt.) Taxichaffören kliade sig mest i huvudet innan han surrade fast den pá taket och iväg skulle vi när han frágade om adressen i La Santa. Ja, vi hade ju glömt den petitessen. Men vi hade numret till de vi hyr av sá efter ett samtal pá ringrostig spanska ákte vi iväg, fortfarande utan adress, men de visste ju att vi var här. Väl i La Santa stannade vár trevliga chafför polisen och försökte fá hjälp med vart Casa Azul lág och dá fortsatte allt helt rätt med turen pá vár sida, Tere som vi hyr av stannade och vinkade. Hon hade ingen aning om hur vi ság ut, kanske var det väskan pá taket som räddade oss, eller uppsynen av tvá blekfisar i en taxi. Jag vet inte. Men vi är nu pá plats. Lika oplanerat, spontant och pá lópband som vanligt. Ingen har väl missat att höra hur vi hittade till huset pa Österlen i somras, detta var en liknande variant. Apropá löpband sá gillar jag egentligen inte detta alls, utan det närmsta jag kommer löpning som i ett ekorrhjul är nog en löparbana. Lukten av tartan och adrenalinet som kommer när du stár laddad inför nästa intervall är skrämmande men underbar pá sitt sätt. Kanske att gamla minnen ska áterupplevas här. Vi fár se.

Träningsläger.

Då var det äntligen dags. Tre par löparskor är nedpackade, alla somriga träningskläder ihopvikta och benen laddade. Det spritter i hela kroppen och magen slår glädjeskutt. Tre veckors ledighet, tre veckors sol och tre veckors fullt fokus på löpning, träning coh avslappning. Oj, vilken känsla det är i kroppen varje gång man har det här framför sig. Jag glömmer aldrig alla träningsläger på friidrottstiden. Då var det ju inte lika långt som detta läger och inte lika långa pass heller för den delen. Men jag glömmer aldrig när alla andra skulle köra 200-meters intervaller och jag 8x400 m själv med 1' vila i relativt bra fart. Den röda tartanbanan piskades men det fanns inget stopp den gången, 20 intervaller senare så hade jag susat fram i 20x400 m. Det gick av bara farten och jag hade alla inom loppet av en sekund. Intervaller som heter duga och en företeelse som nog alltid karakteriserar ett träningsläger är ju just det där lilla extra. Det finns en slags magisk känsla och extra glädje, kraft och energi bara dyker upp som man sedan får med sig in i säsongen. Förra årets Portugalvistelse är en av de bästa träningsresorna jag gjort men jag är övertygad om att denna kommer slå allt. Japp, förväntansfull är bara förnamnet.

Varför Spring-Therese.

Har inte haft något riktigt smeknamn i min uppväxt (mer än sådana föräldrar har på sina barn, ja ni vet sådana man inte gärna säger högt och är så stolt över). Första och enda riktiga smeknamnet (ett jag faktiskt kan förlika mig med och gilla) det är Spring-Therese, eller Spring-Tres som upphovsmakaren själv stavade det vid 2 års ålder. Vid 1 års ålder såg han sin mamma, min härliga vän Jenny (som även varit min tränare förr om åren), och mig sticka ut på våra löpturer på alla möjliga tidpunkter. Sonen, som heter Svante, såg sömndrucken sin mor och mig ge oss ut i arla morgonstund, han nattades med löparkläder på efter att vi tagit en kvällstur, han fick åka med i springvagnen och på helgerna kunde han få en glimt också. Vad skulle han tro, lill-killen såg mig jämt bara i löparkläder och springskor (som han kallade det). Vad ska man då tänka och vad ska man då säga om man är ett år. Klart man sätter ihop namnet med det personen gör. Så Spring-Therese det var det jag fick heta. Och fortfarande heter. Namnet har gått i arv till lillasyster Elna som nu är dryga två år. Sju år av ett prefix som jag gillar. Hoppas att det hänger kvar ett tag till. Om inte annat här.

En helt vanlig måndag.

Fredag må vara veckans bästa dag alla kategorier men måndag är inte dum den heller. Man får en chans att lägga standarden för veckan och starta den på ett perfekt sätt. Och igår lyckades detta. 2,5 h på spinningcykeln med hög puls och proisiskt fokus första timman. Brukar värma upp med klassen innan min egen 90 minutare. Är flera medlemmar som gör samma sak, gott att ha ett positivt inflytande på folk. Eller också inte. Har ett grymt gott gäng som står ut att lyssna på mig och mina upplägg varje vecka. Och vi har riktigt kul ihop när vi kör. Inte för att någon ler utan full fokusering och bra driv karakteriserar det hela. Och man bli taggad av att peppa andra, är inte så att man själv tar av motstånd direkt snarare tvärtom. Nu blir det ovanliga måndagar ett tag. Ombyte förnöjer, men jag kommer sakna svettpölarna och alla sköna människor.

Sommarmånad.

Solen skiner! Och det gjorde den igår också (med vacker solnedgångslöpning som resultat). Med det i åtanke och den stundande solskensturen på 22 dagar så kommer endast sju dagar av den här månaden att ligga i riskzonen för icke soliga dagar. Vilken sommarmånad. Årets riktiga aprilvädermånad är ju annars oberäkneliga mars. Lättlurad vill man lätt vaggas in i att det är vårskor på eller än värre vettvillingarna i spåret som har för mycket kläder på vintern som nu illa kvickt kastar av sig dem nu när solen lyckas värma luften till några plusgrader. Jag har alltid lika roligt åt dessa optimister. Fantastiskt, frysande, fånigt. Vintertajts och Craft får allt vara på ett tag till. Tre dagar närmare bestämt. Ibland är livet underbart.

Flexibel.

Idag blev det 2 h i löparskorna. Långpass är min favorit. Hjärnan rensas och det gör inte speciellt ont utan mest en skön känsla av att susa fram. Dessa pass brukar höra söndagar till i min lilla värld. Men imorgon är det ju Vasaloppet och vem vill missa detta. Och då menar jag inte att staka 9 mil utan att sätta väckarklockan på lite i åtta och ta täcket med ut till soffan och avnjuta flera timmar av underbar idrott. Visst jag älskar att svettas och pressa mig själv. Men jag slits alltid mellan att själv träna och bevittna härlig idrott vid sidan av. När prioritering måste ske. Med andra ord, idag har jag varit flexibel. Flyttat mitt söndagslångpass till lördag för att kunna avnjuta blod, svett och tårar vid sidan av. Fast jag, flexibel och träning hör inte ihop så det får bli löpning imorgon med, dock ett sådant där "jag kör vad jag känner för" pass, då veckans alla planerade pass är igenom. Bakom ryggen. Med blicken framåt. Och det jag ser nu är Garajonay vinet på bild. Sparad sedan underbara La Gomera. Med minnen från nationalparken med samma namn, men mest minnen från världens bästa semester. Nu ska här firas. Skål.