fredag 31 oktober 2008

The box.


Håll ditt huvud högt. Live från Eskilstuna i somras. Vi som var där kommer ihåg. Vi som var där hade en oförglömlig kväll. Så håll ditt huvud högt. För jag älskar allt du gör. Och håll ditt huvud högt. Jag har allt man kan begära. Det är allt man kan begära. Det är allt jag nånsin begärt. Ni få underbara människor som stått ut med mig sedan skottdagen. Eller ni som trillat in här av en anledning. Eller kanske helt utan anledning. Troligtvis det sistnämnda. De flesta av er kan inte ha missat att Kent är the shit. Alltså. Så här är det bara. Om något är the shit. I överhuvudtaget. På riktigt. Då är det Kent. Fasiken. Jag längtar tills nästa album släpps. Och så länge håller jag tillgodo med en snyggt designad box. The box. Fullmatad med läckra små omslag á la vinyl. Alla gamla godingar. Några nya varianter och en och annan helt sprillans. På allvar. Jag är nördigt kär. Ögongodis. Men främst örongodis.

Häxkonster.


Berget på motsatt sida från stranden är häxberget, Blåkulla. Och det är faktiskt sant. Berget på andra sidan från viken i Tjuvkil där mamma bor och där somrarna tillbringats sedan urminnes tider heter faktiskt Blåkulla. Men inte förrän idag som lite mer vuxen lekte jag i häxhatt på riktigt. Och troligen är det så, ju fler år vi plockar på oss ju barnsligare blir vi. Lustigt det där. Först en strävan om att vara vuxen och nu denna strävan om att förbli ung. Fast jag har inte nått vändpunkten ännu utan jag behöver all erfarenhet jag kan få och alla ålderstecken för den delen. För det lustigaste är att för mig är det tvärtom. När jag var liten gick allt väldigt fort och jag såg snabbt äldre ut än vad jag var och sedan vände det. Nu uppskattas jag alltid till yngre än jag är. Och det är inte alltid det är så bra. För det man har bakom pannbenet räknas inte alltid om man ser ut som en ung, blond, naiv och blåögd tjej. Undra då hur smart det är att berätta att man på fritiden klär ut sig till häxa. Antagligen helt klockrent. Borde hållit det för mig själv. Men så är det så kul att bjuda på sig själv ibland också. Och faktum är att det var säkert tio år sedan jag klädde ut mig sist och då var jag en god fe. Eller när jag tänker på det så hade vi ju en grym 80-tals fest på mitt gamla jobb. Julfest med hela åttiotalet. Då tackade jag gudarna för att jag är 70-talist annars hade man fått sota och inte kunnat driva med temat som vi gjorde. Glömmer aldrig när en skön kollega som nu är marknadschef på ett stort företag körde break dance så det skrek om det och the snake gav honom så mycket blåmärken att han knappt kunde gå på en vecka. Fasiken det var tider det. Mycket häxblandning var det på den festen. Säkert något många av er pysslat med, men inget för en friidrottare. Då finns det betydligat bättre häxbrygder att ta till. Ju surare desto magiskare. Varför konstla.

Halloween.


De flesta av oss får nog en pirrig känsla på morgonen om vi vet att det är något roligt som ska hända. När jag var liten och fyllde år så vaknade jag alltid tidigare i sängen och låg och funderade när mamma och pappa skulle komma in och sjunga. Och nu när jag är vuxen så kommer samma känsla när jag ska sticka iväg på en riktigt rolig resa. Det är hur enkelt som helst att gå upp mitt i natten om så skulle krävas. Idag hade jag den känslan. Med en snittpuls på 156 startade dagens första träningspass. Till saken hör att känslan av galen vakenhet kanske inte var så svår att skapa genom tokeriet att stå kl 06.30 och måla läpparna svarta. Samma färg prydde mig under ögonen och med min fina häxhatt på huvudet så kunde inte pulsen gå annat än upp. Nervositeten av att spöka ut sig. Det är inte ofta man välkomnar 17 vuxna människor, som ändå är relativt seriösa när de bestämt sig för att köra morgonklass, in i något lite lätt annorlunda upplägg. Jag var mindre seriös just idag, kan man säga. Spindelnätet låg tätt, mörkret spred sig, två läskiga berg tillryggalades och pumpan lyste så fint. Frågan är om jag var en elak häxa eller en lite väl gullig en i den där hatten. Om jag förevigar det hela ikväll så kanske jag delar med mig. Bitch eller witch? Pest eller kolera?

torsdag 30 oktober 2008

Trick or treat.


Imorgon gäller det. Ikväll förbereder jag mig till tänderna. Spindelnät, mörker, skräck, kyla, isande känsla, några värmande ljus i all läbbighet. Fast hur ska jag lyckas bli så läskig, häxhatten ser mest gullig ut, svarta naglar är ju inte direkt skrämmande och pumpan kommer troligen bara att bli skrattretande. Faktum är att jag aldrig varit så värst förtjust i att spöka ut mig, att leka låtsaslekar, spela charader och gå på maskerad tillhör inte mina favoriter. Då kan man ju undra varför jag frivilligt ska ägna torsdagskvällen åt förberedelser av den här arten. Därför att jag bestämt mig för att älska utmaningen. Varför ta den enkla utvägen när man kan ta tillfället i akt att skoja till det. Finns ju mer självklara teman för mig. Kent, U2, marathon, profiler från olika cykelrace. Ni vet. Men ibland behöver man gå utanför boxen lite. Hoppas att någon mer är utklädd. I så fall utlovas en belöning. Tur att jag bjuder på godis för vem vet vilka spratt som spelats mig annars.

Världsklass.


Jag har ett par nya ögonstenar hemma. Lättviktare med smal passform som har potential att passa som Askungens sko. Helt perfekt. Ska självklart ge en ordentlig utvärdering när jag kört fart i dem. Allt av värde ska slås fast för att utröna om löparkänslan håller för att placera dessa lättfotingar på en särskild plats i hyllan eller om de blir ett par i mängden här hemma. Har det senaste fått rött på hjärnan. Stark signalfärg som inte klär alla men som jag försöker utvärdera om den klär mig eller inte. Igår var vi ett gäng med grabbar på ett av mina långa möten, och jag då. Dyker gärna upp ett och annat skämt man får le åt och faktum är att jag gillar jargongen mellan killar. Vet dock inte om någon uppmärksammade de röda strumpbyxorna. För dagen välanpassade. Ironiskt nog. Rödstrumpa. Ni fattar. Men faktum är att skämt och tokerier av mer grabbig karaktär aldrig rört mig i ryggen. Utan snarare fått mig att le ordentligt. Tror jag passar bättre i en grabbig atmosfär och kultur än tvärtom. Lättare, sportigare, rakare och på det stora hela ärligare. Oftast. Adizeron som tittar på mig är alltså vackert röd och tilltalar mig extra mycket redan innan jag känt på den på allvar. Viktig bakgrundsfakta är att detta är en ultralätt sko, med stilren japansk design som nyligen slagit världsrekord i marathon. Vad säger man. Potential. Eller en i allra högsta grad potent sko med tyskt blod i ådrorna. Weltklasse.

onsdag 29 oktober 2008

En applåd.


Står vid min dator på jobbet och lyssnar på Takidas första låt på albumet Bury the Lies. The Dread är skön att skrika till i bilen och den har precis gett den här dagen en tempofylld start. Nog för att min fars födelsedag (grattis pappa) började långt tidigare. Har tryckt kilometrar i Zoom Eliten i full fart mot jobbet. Snittpuls på 151, bra driv, gott tempo och en helt fantastisk morgon. Solen skiner, himlen är blå och klockans tidsomställning gör att mornarna blivit ljusa igen. Gårdagens kvällspass var ett famlande i mörkret, imorse behövdes inte ens reflexvästen. En underbar timma. Men det var inte den som egentligen gjorde att allt känns så positivt när jag står här nu. Tänk vad ett litet positivt ord kan göra. Tänk vad ett snällt leende kan göra. Tänk vad som kan hända när fyra ögon möts. En till synes varm äldre man strosade fram på cykelbanan på sin morgonpromenad när jag på lätta ben tryckte mig framåt. När han såg mig lyste det i ögonen, han applåderade och stannade upp invid kanten. Hans ögon och hans händer som entusiastiskt hejade på mig i den tidiga timmen fick mig ännu mer att förstå vad vår interaktion med andra betyder. Den äldre mannen har gjort min dag. Idag kan vad som helst hända. För jag avslutade mina sista kilometrar med ett riktigt fånigt leende på mina läppar. Och allt för ett par varma ögon och lite påhejande.

tisdag 28 oktober 2008

Megalomani.


Nej, jag kommer aldrig få storhetsvansinne. För jag njuter precis lika mycket när vi är sex sköna individer som kör spinning ihop som när vi är trettiosex. Jag får ingen egentlig tillfredsställelse av att ha fulla klasser. Jag blir tillfreds när de som väljer att komma på mina klasser är lika glada som jag efteråt och har kul under tiden. Men jag kan inte sticka under stol med att jag gillar att tävla och att jag gillar att följa upp de mål man sätter inom olika företag. I det här fallet så gäller det min fritidssysselsättning som spinninginstruktör. Och varje klass har ett tydligt mål uttalat. Igår åkte jag hipp som happ på vick och då blev gårdagens utmaning att köra klass i 2,5 timma. Det mest fantastiska var att sex galningar, utöver mig själv, satt kvar från första timman till min 90-minutare. Det är sisu det. Satans varmt och riktigt kul. Hade dessutom svängt ihop en ny klass med några härliga övningar; två progressiva berg och sedan lagtempo på näst sista och sista berget utmanade man varandra hårt i tuffa utbrytningar. Känns som spinningen har fått sig ett uppsving. Fulla klasser och totalt 72 pers som lät mig hållas. Det tackar jag för. Helt ödmjukt hoppas jag att alla får med sig något bra varje gång. För jag har sagt det förut, mina klasser, speciellt måndagsklassen är en av höjdpunkterna i min vecka. Och nu när höstträningen dragit igång på allvar så är det point of no return vad gäller längden på måndagsträningen. 2,5 timma är det som gäller fram till jul och en bit efter också för den delen. Självklart avbrott för underbar jul i Sundsvall och skön träning en vecka i värmen. Men har jag tur bjuds det på hårda tag där uppe i norr också. Har hört att man kan träna där med, trots halka och vinter. Idag var det lugn distans som gällde. Men det gick inte. Efter första tjugo tyckte jag att det gick för sakta. Ökade farten, ökade lite till och sedan fick jag stå för snackandet själv. Men springer man med en norrlänning så får man ta att de skyller på att fåordighet hör till. Jag tror att det var farten som dödade konversationen. Eller så är jag så otroligt ointressant. Kan vara så. Ett annat sorts vansinne är träningsmani. Men det har jag hört är som vin. Bra för hjärtat.

På banan.


Om man någon gång har läst lite psykologi så finns det ju förklaringar på det mesta som händer i huvudet. När jag pluggade på Handels så talade en av professorerna om för oss hungriga elever att ekonomi och psykologi går hand i hand. Om ni har möjlighet att läsa lite psykologi vid sidan av så är det inte fel, mässade han medan auditoriet nickade. Där satt jag med mina 20 poäng i ämnet och kände mig nöjd. För stunden. Om sanningen ska fram så hade jag inte haft något emot att läsa mer inom ämnet, men inte för att bli bättre i ekonomi. Där klarar man sig med lite sunt förnuft skulle jag tro. Fast det är klart, det hade ju varit intressant att se om lite beteendevetenskap hade gjort att världsekonomin skulle sett annorlunda ut just nu. Men jag tror att läran om själen hjälper oss att förstå oss själva till viss del. Och jag vill gärna förstå allt med mig själv. Låter kanske flummigt. Och ju mindre flum desto bättre. Men faktum är att för var dag som går så lär jag mig något mer om mig själv. Hoppas att ni som läser också gör det. Alltså om er själva. Inte om mig, det är inte så intressant. Jag har under den senaste tiden, speciellt de senaste dagarna, kommit fram till lite olika saker. Alla är vi olika, vilket ju inte var något nytt precis. Men man måste verkligen respektera alla människors olikheter och det är de flesta dåliga på ibland. I torsdags hade jag en tuff dag. Om jag ska vara krass så var hela förra veckan helt knäpp. Jag kan inte förklara varför. För jag vet inte. Men jag skulle lätt kunna kalla det för en schizofren vecka. En vecka som egentligen inte har med mig i sak att göra i överhuvudtaget. För nästan inget berörde mig. Direkt. Men så är jag en förbannad känslomänniska med alldeles för långa tentakler. Och så blir jag påverkad av det som händer utanför min bubbla, utanför den värld jag egentligen ska bry mig om. Det där skit i alla andra funkade kanske så där. Återigen. Men nu gör jag ett nytt försök. Jag är grymt ego när det gäller min träning. En av de största egoisterna jag känner. Men i övrigt så funderar jag mycket, analyserar och påverkas. I torsdags upptäckte jag mitt i allt detta en sak med mig själv som var läskig. Självförtroendet kan ryka på en sekund, bara så där. Trots att man några dagar tidigare kände sig på topp, så kan allt man byggt upp raseras. Det värsta är inte när ett förtroende viker ner sig, det kan man klara av. Det värsta är vilken tid det tar att reparera det hela igen. Och det går så mycket onödig energi. Det slutade dock där det började och efter 2,5 timma i sadeln framför galet många människor öppnades ett litet fönster i mitt hjärta och ljuset kikade fram på nytt. Livet är skumt ibland.

fredag 24 oktober 2008

Botten.


Hade en chef en gång som sa att vi är på uppstuds, tror att jag nämnt det någon gång förrut. I varje fall om botten är nådd då är man verkligen på uppstuds. Och jag har funderat om jag ens ska orka blogga. För sakta men säkert har den här veckan fått mig att gå mot botten. Sakta men säkert har jag sjunkit som en sten. Varför tänker jag inte ens förklara. Men om ni hade sett mina ögon hade ni säkert kunnat läsa dem. För jag är nog mest som en öppen bok. Inte direkt svårläst. Om jag förstått rätt. Eller så är det så att man måste känna mig lite grann för att verkligen kunna läsa och se. Kanske snarare så. Hur som helst. Igår var i varje fall botten nådd. Och då menar jag verkligen nere som en liten blöt pöl. Inte vatten värd. Vickade spinningklass och insåg efter en stund att inte allt stod helt rätt till med mig själv. Total sinnesrubbning. Komplett tunghäfta. Oro i hela kroppen. Jag kan inte beskriva det. Jag kan inte ta på det. Men jag önskar inte någon den känslan jag hade. Genomled något som jag egentligen älskar att göra. Och för att göra en lång historia kort så var jag den ärligaste personen på jordklotet. Och i efterhand är jag glad för det. Jag bröt helt enkelt ihop. På ett sätt jag inte trodde var möjligt. Ett sätt jag inte trodde att jag någonsin skulle uppleva. Helt oförklarligt vid första anblick. Psycho i efterhand. Men efter egen analys så har jag kommit fram till att jag tror att jag upplevt en bråkdel av hur det måste kännas för människor som verkligen bryter igenom isen totalt. Utan rätt utrustning. Som tur var hade jag människor omkring mig som fångade upp mig. Som tur var hade jag ishackan redo. Som tur var har jag underbara kollegor på mitt jobb som går att byta ord med. Igår insåg jag hur fort livet kan ändras. En millisekund så är allt, precis allt, helt annorlunda. Tänk om man var en robot och inte än känslomänniska av rang. En analyserande blondin med blå ögon som så gärna vill tro gott om alla tills motsatsen bevisats. Så banalt. Så naivt. Jag trodde att jag lärt mig vid det här laget. Egna agendor. Den hårda världen. Det elaka spelet. Att jag aldrig kan lära mig. Hur svårt ska det vara. Varför kan jag inte vara en hårdhudad gås. Då skulle allt rinna av och ingen skulle kunna tränga igenom min kevlarsjäl. Men likt en glittrig liten studsboll så har jag skrapat den blöta asfalten och med full fart lite sargad i kanten så är jag på väg upp igen. Mot stjärnorna. Eller i varje fall mot toppen av isberget.

söndag 19 oktober 2008

För kort.


Imorgon börjar hösten likna det den ska vara, det den varit de senaste åren. Hårda måndagar som sätter standarden för resten av veckan. Nu är det slut på sötebrödsdagarna. Förra veckan pissade två killar på mig rejält genom att köra dubbelt. Först timman före min klass och sedan min 90 minutare. Är väl i sig inget speciellt. Men jag brukar sitta där och sätta standarden. Så snart hösten är igång, då sitter jag där och kör. Så nu är det med andra ord hög tid. Övade mig idag utomhus. Var länge sedan jag trampade på riktigt. Och min cykel är verkligen gudomlig. Vaknade lite lätt sliten imorse men kände att jag ville träna. Fast jag har lovat mig en sak det kommande året och det är att använda ihåligheten mellan axlarna lite mer och försöka att inte bli skadad. Skadefri, med många mil i benen och några träningsläger så hoppas jag på att nå mina mål. Så idag fick det bli alternativt. 2,5 timma med skön distanspuls på 141 känns stabilt. Nu är jag redo för morgondagen. Spinning i lika antal minutrar är definitivt tuffare, varmare och svettigare. Blir kul att se hur kroppen reagerar på det. Idag var det för kort för att ta en fika och tillräckligt många road kills för att kallas distans var det inte heller. Dessutom hade jag lite väl mycket krut kvar i benen på slutet. Men så är jag ju inte cyklist så jag gör ju vad jag vill i sadeln utan regler och riktigt svordomskul hade jag också. Inte ens vatten tilläts. Härdande. Men inte alls lika härdande som att cykla dubbla tiden på Lanzarote. Tripplar man gradantalet och quadruplar blåsten. Då snackar vi välförtjänt kaffestopp.

lördag 18 oktober 2008

Bokstäver.


Veckan fortsätter i dur. 90 minuters distans startade dagen med idag. Riktigt distanstempo á la cyklistpuls med ett snitt på 138. Välbehövligt efter veckans strapatser. Var skönt i huvudet, skönt i andningen och själen. Med benen var det desto värre. Men så brukar det vara på lördagar om fredagens spinningklasser har varit tuffa, så det är inga konstigheter. Ska vara segt ibland. Tur att det inte var tävling. Måste dock erkänna att jag blev lite sugen på att åka ut till Sävedalen och dra en repa på 8 km när Jenny så fint deklarerade per sms att Svante nio år och hon eller Martin skulle köra race i ösregnet. Imponerande och kul. Men jag vek ner mig mot distans över broarna och över dryga dubbla distansen. Var ett smart val. Ett ännu intelligentare val var att strunta i allt som har med datorer och tankeverksamhet att göra och helt vila huvudet från jobb dagen till ära. Så skön dag. Det enda nya intrycket och lärdomen jag tagit är att mitt favoritvarumärke (för er som missat - Twist & Tango) kommer från Haga. Tänka sig. Granne med mig sedan barnsben. Att jag inte vetat om detta tidigare är ju lite småpinsamt eftersom garderoben är fullproppad med dessa plagg och det säkra kortet sedan många år har varit butiken ifråga. Visst, det har varit butiken på Vallgatan, granne med förra jobbet som varit välbesökt. Men nu när jag jobbar i förorten är det själva Haga-butiken som gäller. Så även idag, och en svart liten sak kom med hem. Detta innan vi begav oss till en annan förort där ett annat ursvenskt trikåföretag har ett litet hål i väggen. Så underbar butik och varje gång man lyckas ta sig för att åka dit så är det något som åker med hem. Om jag säger Ö, gissar att ni då har lite koll på vad jag snackar om. Grundat 1935. Vi snackar anrikt företag som poppat till sig på senare år. Det är kul med bokstäver och vad man förknippar dem med. Svante som hjälpt mig att döpa denna blogg har även stavat mitt namn väldigt vackert en gång i tiden. Barn är smarta. Smartare än vad man någonsin kommer att förstå, tror jag. Om jag skulle skaffa mig ett eget varumärke så skulle det helt klart heta Tres. Bokstäver är spännande.

fredag 17 oktober 2008

Igen.


Favoriter som går i repris är oftast fel. Helt fel. För de har med TV:n att göra och mina vänner TV-program det är inte livet. Visst, jag håller med, det kan vara skönt att efter en lång dag vila ögonen på något som inte kräver en minsta tankeverksamhet. Men och det är ett stort sådant. Den där lilla platta saken på väggen gör ingen av oss lyckligare. Måhända att den är ett sällskap för många och sällskap i ensamheten är aldrig fel. Personligen så gillar jag favoriter i det vanliga livet, det riktiga. Som fredagens take away latte från And the Bakery på Viktoriagatan. Den är oslagbar. Sedan råkar jag vara riktigt tråkig, men Twist and Tango har verkligen allt jag behöver i det civila. Tråkigt. Skönt. Nu är jag inne på att köra en påsk utan ägg, utan sill, utan Jansson, utan allt svenskt. Igen. Ok då, några Anton Berg kommer att åka med. Men i övrigt så är det ett par tre löparskor, cykelskor, min Giant, hur mycket träningskläder som helst och ett par bikinis. Sedan är det takterrassen, bergen och träningen som gäller. Utspädd med tapas, favoritmackorna á´la Nordis och Sangria såklart. La Santa nos vemos en Semana Santa. Viva la vida española!

Like a virgin.


Finns många slagdängor som skulle kunna passa finfint på denna sköna introduktion i livets njutningar. First time, first love, är en annan. Oskuldsfullt och vackert. Det blir aldrig samma sak igen, som den första gången. Och jag lovar, det är enbart marathondebuten jag pratar om. Fasiken, det är svårt att komma ifrån. Men det är verkligen få saker som slår den sista biten av min första mara. Ståpäls, tårar och total lycka. Jag vill göra det igen. Verkligen. Men det blir inte samma sak. Hur jag än vrider och vänder på det.

Glädjespridare.


Vissa dagar är helt enkelt bättre än andra. Och tur är väl det. För lite så här är det ju ändå. Om livet vore enkelt jämt, om livet vore roligt jämt, om livet var rosaskimrande, fluffigt, vackert och aldrig motigt, hårt och utmanande, då hade det till slut flutit ihop till en geggamoja som inte uppfattades som så speciellt längre. Jag tror på tuffa tider, jag tror på kaos, för utan detta hade jag aldrig fått känna de underbara känslorna och riktigt roliga dagarna. De dagar som gör skillnad. De dagarna som gör livet värt att leva. Helt enkelt det som gör livet levande. En sådan dag har jag haft idag. Riktigt jäkla bra dag. Startade dagen med att sätta pers. Japp, hela livet är en enda lång tävling. Dagens tävling handlade om antal deltagare på min morgonklass. 25 pers stövlade in med sömnen kvar i ögonen. Helt otroligt. Kändes som en eftermiddagsklass och så härliga människor som kommer på mina klasser. I måndags var det förövrigt också rekord, 31 underbara träningssugna tokar var med och körde tuffa tag. Och måndagarna är verkligen en höjdpunkt på veckan. Jag har redan nu lite lätt ångest för att jag en måndag i november måste vara borta på möten i Stockholm. Missförstå mig rätt, jag åker gärna dit upp på möten, men just måndagar är lite heliga just nu. Det har hänt något den här hösten. Efter ungefär tretton år av spinningcyklande så är det roligare än aldrig förr. Konstigt, men en skön känsla. Har en hypotes om att det har med deltagarna på mina cykelklasser att göra. Sköningarna på Sats Kungsgatan sprider otroligt mycket glädje. Och en dag som känns tuff och jobbig kan vändas till en helt underbar måndag, eller fredag för den delen. Och veckan får en bra start, eller slut, hur jävligt det än är för stunden. Om vi som instruktörer skall vara glädjespridare så måste jag säga att det är de som kommer som är de egentliga sprudlande diton. Välkommen som gäst om du vill en måndag på 90 minuters äventyr. Eller varför inte under höstens kvarstående 3-timmarsklasser. Timmarna mellan dagens två pedalvevande övningar var riktigt bra de också. Många skratt och leenden idag. Men så är det ju så att klyschan är sann. Det blir inte roligare än vad du gör det. Själv.

torsdag 16 oktober 2008

Kakmonster.


Helt fantastisk morgon idag. Klockan ringde och jag vaknade från djupsömnen som varit konstant i hela sex timmar. Benen smordes igår kväll in med Set-n-me-free aloe vera hot & cold. Krångligt och långt namn för en enastående kräm. Beprövad sedan barnsben när Raffe lät oss andas höghöjdsluft i en maskin och gick loss med att känna energier i kroppen på oss adepter. Med handen en decimeter ifrån huden kände han vart vi hade lägre energinivåer och därmed hade en högre skaderisk. Så tolkade jag det i vart fall. Den linimentluktande krämen har i varje fall levt kvar i både mitt och Jennys liv. Jag vet dock inte om det är tron på den eller om det verkligen är så att den helar och hjälper återhämtningen. Men något gör den, för slitna ben sedan de senaste två tuffa löppassen var något så när pigga imorse. Första halvtimman krävde sin reflexväst, andra halvan hade staden vaknat på allvar och jag slog mig fram genom Eklanda och förbi Åby travbana bland cyklister, bilar och en ryggsäcksburen pendlare på rullskidor. Alla färdsätt är bra utom de dåliga. Någonstans i höjd med gamla Pripps började det lukta vaniljbullar. Så gott, helt underbart. Och jag upptäckte idag ett sådant där hembageri som fanns förr om åren. På de svunna tiderna innan jag var född. Ett sådant där fantastiskt ställe, likt det som finns i Säfsen. Fullproppat med alla dess läckerheter, från bröd till tårtor och en hel disk full med småkakor. Ett paradis för en sådan som mig. Så frukosten idag blev väl inte den hälsosammaste direkt, en halvgrov nybakad fralla ackompanjerades med en mandelbiscotti av större storlek och en helt perfekt hallongrotta fullmatad med sylt. Kan en dag börja bättre. Suger fortfarande på karamellen om man ska svettas med sina kollegor eller inte. Men det är klart det vore en fröjd att köra utfallssteg med hela högen. Men jag kanske inte är ett sådant monster ändå, utan håller mig till den sockersöta sidan ett tag till.

onsdag 15 oktober 2008

Skållad råtta.


Vi tar det från topp till tå. Buff, Craft Extreme, Haglöfs, Hestra, Nike och Adidas. Alla var med mig idag. Om något saknades så skulle det vara outsidern Puma som har riktigt snygga grejer både att njuta i spåret och lite mer casual. Kanske ska överväga att ta ut Eutopia i spåret framöver, men så är de fortfarande relativt snygga och turkosa som de är i skohyllan. Mitt största problem är ett riktigt I-landsdito. Man skäms för att säga det. Men i och med att jag nu omger mig med leverantörer och snygga prylar och uppdaterade kollegor hela dagarna så är jag ju tvungen att hålla mig själv uppdaterad. Med andra ord, snart kan jag inte glida runt i mina DS Trainer från det här året hur som helst. Och det är ju lite så att vissa skor springer jag skiten ur och andra står mest i hyllan och får följa med till jobbet i civila kläder. Men nu känns det som att det är lika bra att jag springer slut på alla favoritplagg, för jag kan ju inte dyka in på jobbet nu när jag börjat nya pendlarstilen och springa i gammalt skräp. Nu har jag alltså ännu en anledning till att skaffa mig en ännu större löpargarderob. Så synd. Så roligt synd. Tre gånger är en vana och nu är det tredje veckan som jag springer fram, eller snarare hem, och tillbaka till jobbet. Igår blev det en snabb 90 minuters resa i riktigt fint men blåsigt brittsommarväder. Puls strax över 150 i snitt indikerade på bra tempo med tanke till den flacka terrängen. Idag packade jag helt sonika ner trekvartar. Bra val måste jag säga. 10 grader, snålblåst, finfördelat regn och blötmark. Perfekt. Men har man bestämt sig så har man. Är distansernas distansvecka den här veckan. Och idag genomfördes tredje 90 minuterspasset på raken. I måndags var det förvisso spinning, men den värmen och den pulsen jag hade på det passet borde räknas fullt ut. Idag tillryggalades till en början färre metrar per sekund än igår, men sedan smög sig mörkret på och jag omslöts av skogen, tystnaden och ensamheten. Jag och mina andetag. Då är det lättare att hålla ett högt tempo och stänga in sig i sig själv med sällskap av musikens värld. Tempot ökades med andra ord och jag fick till ett fint pass med en snittpuls lite under 150 i lite mer varierad terräng än gårdagens. Småfrusen och lerig som få snubblade jag in på Ica. De har vant sig nu. Är sällan de får se mig med kläder på. Tror att man i en snabbköpskassa får vara med om det mesta. I Haga får de se mycket tajts och löparskor. Först när jag klev innanför dörren insåg jag hur smutsig jag verkligen var och hur kall jag hunnit bli. Duschen är ibland en löpares bästa vän. Så skönt att bara stå där och höja värmen utan hejd. Har funderat på att ge mina kollegor en liten utmaning och sätta standarden. Ska sova på saken. När pulsen höjs igen har jag bestämt mig. Om några timmar är det tillbaka till jobbet som gäller. Ingen vila ingen ro.

söndag 12 oktober 2008

Vilken överraskning.


Ja, jösses vilken helg vi har haft. TACK Matte och Sara. Verkligen tusen tack. Det hela började i lördags, vi sov ut, åt en god frukost och beslutade oss för vilodag. Benen pulserade av att gå i trappor och vi kom fram till att veckan haft tillräckligt med mjölksyra för ett tag och att återhämtningen skulle bli bäst i form av vila. Vi packade det vi fått order om; tandborste, tandkräm och ett ombyte. Klockan 14.30 kom sms:et och kort och gott stod det att vi skulle få övernatta på Hällsnäs med middag och frukost inkluderat. Och vilken övernattning. Inte nog med överraskningen i sig utan på rummet när vi öppnade så stod en fullproppad korg med allehanda gottiga saker, bubbel och vin. Middagen som serverades var gudomlig. Förutbestämd och i en symfoni av perfekt avvägda smaker kunde man inte annat än att njuta maximalt. Kvällen avslutades skönt, bland annat med en drink i herrgårdens bibliotek över ett parti Trivial Pursuit. Hela helgen har varit en njutning och ett lugn. Härliga höstdagar och bara vara tid utan några som helst krav. Idag var vi lite lagom sociala med dop av min favoritkusins tredje tjej. Riktigt trevlig tillställning och extra kul att få se dopföremålets systrar, den ena mitt gudbarn. En riktigt kavat tjej. Äldsta systern har en vilja av stål och tjattrar som jag gjorde som barn. Jag säger då det. Barn är helt enkelt för härliga. Kors i taket men vi har inte tränat en meter. Och det är galet, men jag är helt nöjd med det. Man behöver inte alltid träna för att bli bättre. Den här helgen har gett så mycket mer mentalt än alla mil man kan tänka sig. Bortskämda är bara förnamnet. Och vi kan inte annat än att buga och bocka.

fredag 10 oktober 2008

AW.


Vi har hittat ett koncept. Fredagarna har blivit något helt annat den här hösten jämfört med förra. För ett år sedan hade vi en deal att man varannan fredag planerade och inhandlade det som skulle förtäras, varannan behövde man inte tänka alls utan bara njuta med ett glas vin i handen medan den andra lagade och fixade. En bra idé som höll i sig till tävlingssäsongen satte igång. Den här hösten har det fallit sig naturligt att vi kör de två spinningklasserna med en heldag jobb emellan och när man kommer hem så är vårt krypin i köket den självklara platsen. Och allt är tillåtet. Så länge det är kravlöst. Gott att dricka, lite gott att knapra på, lyssna på musik, prata eller inte prata, blogga om man vill, fundera över livet och bara vara för en stund. Det är så skönt. Och jag har aldrig sett fram emot fredagar som nu. Stämningen var uppslupen på jobbet idag, folk droppade av vid fyra, småpiffade, med läppglans och raggardusch. Veckans AW skulle starta. Jag var den stora svikaren. Men nu sitter jag här i köket, sippandes på en findrink. Man vill ju inte missa en AW. After Workout. Det är det nya nu.

Reflekterande.


Bra träning den här veckan. Nu är hösten verkligen här. Jag är en sådan där jobbig känslomänniska. Ni vet en som är glad som satan och vissa uppskattar en och tycker att man är en glad prick. Men så har jag den där sidan av mig själv som grubblar, överlägger och analyserar. Titt som tätt blir man då eftertänksam, ledsen och lite nere. Men det är väl så att livet går upp och ner och jag med. Man kan helt enkelt inte vara formtoppad jämnt. Men det här har varit en riktigt bra vecka. Njuter av det mesta och tycker att det känns balanserat och bra. Det är klart man skulle ju alltid kunnat träna lite mer, köra lite förebyggande styrka, lite mer rörlighet och stretch. Men det kommer. Hösten är i sin linda och de senaste två veckorna har varit som de ska vara. Mängd, mil och distans. Gott. Riktigt gott. Pendlade i veckan igen. 90 minuter hem i onsdags och 60 minuter till jobbet tidig torsdag. Med fyra spinningklasser på det, tre med intervallbetoning, 90 min, 70 min, 60 min och på det en morgonåterhämtning idag på 60 min. Timmarna plockar på. I helgen blir det enbart löpning. Nu börjar mörkret falla på allt tidigare så det gäller att njuta av ljuset på helgerna. På veckorna blir det Crafts perfekta reflexväst. Syns man inte finns man inte. Tänk på det.

torsdag 9 oktober 2008

Perfektionist.


Lika bra att vara ärlig. Jag har ett syndrom. Vi är många som lider av den här skiten. Riktigt pretantiöst är det också. Duktiga flicka syndromet. Känner du igen dig i detta så är boken av Katarina Pietrzak väl värd att läsa. Jag läste den för länge sedan, man ska nog slå upp den igen. Ni grabbar därute ska vara riktigt glada för att ni är just män, killar, grabbar, det testosteronfulla könet. XY är nog inte så dumt ändå när man väl funderar över att ha dubblerat i XX själv. Jag fick några råd igår. Peka med hela handen. Skit i vad andra säger. Var inte så jävla duktig. Skit i saker som är mindre viktiga. Säg att du inte vet. Lös inte allt. Stäm inte alltid av. Helt enkelt, bara kör på. Lita på dig själv, ta dina beslut och kör på. Och det var inte min mor som sa det här utan min chef. Vi pratade olika scenarion och ett var hur det skulle vara om jag bara reste mig upp i ett möte och sa rakt ut till alla, sluta älta, skit i det där nu, det är inte viktigt. Min chef skulle troligen applåderat. Herregud. Hur skulle jag kunna göra det utan dåligt samvete och utan att människor runtomkring undrar vad mitt problem är. Men det ligger väldigt mycket i det vi pratade om. Jag har fått en arbetsbeskrivning för första gången i mitt liv och en riktigt välskriven sådan dessutom. Det är en ny situation för mig att ha en chef som hoppas att jag har en pärm hemma som det står Therese på och som jag fyller på med saker om mig själv. En pärm som är full med godsaker som utgör mitt CV. En chef som går igenom min befattningsbeskrivning och som säger vad som är viktigt i mitt CV för att jag ska nå dit han tror att jag vill. Konstruktivt och spännande är det. Även om min världsbild skakades om lite grann. Utmaningen ligger inte i kunskap, kunnande och kapacitet. För det är tydligen så här. Om man gör åttio procent, kommer vidare och presterar så är det bättre än hundra perfekta procent. Och det är precis det som är utmaningen.

Inte alls B.


Jag trodde verkligen att jag var ett påläst fan. Eller ska jag säga fantast eller rent av fanatiker. Men icke. Har snurrat baksidor den senaste tiden. Alltså baksidan på singlarna. Fasiken Kent är fördjävla bra. Jag får helt enkelt inte nog. Det är som en drog att höra dessa svarta texter, dessa härliga musikslingor. Musik som kräver lite av ens egen hjärna. Jag gillar det. Knivskarpt. Jag mår inte annat än bra. Nästan lika beroendeframkallande som att piska asfalt. Nästan lika mentalt lugnande som ett distanspass i frisk luft en kall höstkväll. Att jag missat några B-sidor gjorde rent av ingenting. För är det inte underbart så säg. Några få gamla blir som nya för dig. Nihilisten, Tick Tack, Förändring, Alla Mot Alla. Nu är i varje fall samlingen komplett. Ingen annan än Kent gör så berusande bra B-sidor.

onsdag 8 oktober 2008

Det funkar.


Konstigt. Jag har tvivlat många gånger. Men marknadsföring verkar fungera. Kanske har jag valt rätt bransch ändå. Läs här >>

måndag 6 oktober 2008

New York, New York.


Start spreading the news, I'm leaving today
I want to be a part of it - New York, New York
These vagabond shoes, are longing to stray
Right through the very heart of it - New York, New York

I wanna wake up in a city, that doesn't sleep
And find I'm king of the hill - top of the heap

These little town blues, are melting away
I'll make a brand new start of it - in old New York
If I can make it there, I'll make it anywhere
It's up to you - New York, New York

New York, New York
I want to wake up in a city, that never sleeps
And find I'm a number one, top of the list, king of the hill
A number one

These little town blues, are melting away
I'm gonna make a brand new start of it - in old New York
And if I can make it there, I'm gonna make it anywhere

It's up to you - New York, New York

Hur svårt ska det vara. Manhattan, Little Italy, Chinatown, SoHo, Greenwich Village, Wall Street, Broadway, Times Square, Fifth Avenue, Upper West Side, Downtown, Midtown, Empire State Building, Chrysler Building. Och såklart allt njuts med en latte från Starbucks i handen. Staden som aldrig sover. The Big Apple.

söndag 5 oktober 2008

Rysningar.


Det går inte att beskriva känslan. Den måste upplevas. Ett marathon vart som helst i världen är något speciellt. Och alla som genomför utmaningen är hjältar. På ett eller annat sätt. Men att genomföra New York Marathon. Det är extraordinärt. För mig var det helt fantastiskt. Upploppet går inte att beskriva. Lyckan ännu mindre. Jag grät och rös när jag sprang in på Stockholm Stadion, sista 300 metrarna på min första mara. Den andra maran var just New York och det är något jag aldrig glömmer. Ett minne jag vill återuppleva. Ett minne jag önskar att alla löpare får vara med om någon gång. På sitt eget sätt. Före första maj måste anmälan in. Jag har kvalat i år. Henrik, du har halvmaran i Haag på dig och om det inte skulle gå vägen så är det ett flackt lopp i Kungsbacka i mitten av april. Dessa båda lopp kan ge dig biljetten till underbara upplevelser. Vi lever väl för att skapa minnen. Vad kan då vara bättre än ståpälsminnen. Central Park. Målgång. 42 195 meter. Glädje.

fredag 3 oktober 2008

Årets utmaning.


Min chef talade om för mig och min goda kollega idag att om vi är överens så är det bara att ta varandra i hand och hoppa. Det hela handlar om en stor investering och det handlar om att om vi sätter djävulen i båten så får vi helt enkelt ro det hela i land. Tillsammans. Livet är spännande mest hela tiden. För att göra det hela ännu mer spännande så har jag fått en helt underbar idé. Jag utmanar Henrik på att springa ett marathon nästa år. Inte vilken mara som helst utan the real marathon. The New York Marathon. Det enda som krävs är att mannen ifråga springer en halvmara på 1.23.00. Det är kvalgränsen för att slippa åka Svensson-trip på ett bananskal in i racet. Det är kvalgränsen för att kunna sy ihop vår egna resa. Den perfekta marathonresan till världens kanske inte bästa, men helt klar mesta stad. Jag sprang som tidigare nämnts detta underbara lopp för tre år sedan. Det bästa jag någonsin har gjort. Och jag är sugen på att ställa mig på startlinjen igen. Höra nationalsången. Bli framburen av tre miljoner åskådares glädjerop. Lance Armstrong hade samma tid som mig första gången. Jag vill ha samma tid som han hade på gång nummer två. Henriks utmaning är inte tidsmässig. Utan bara att åka till New York, njuta av atmosfären och att genomföra den härligaste utmaningen man kan göra i ett par löparskor. Jag blir glad när jag tänker på det. Jag är redo. Är du?

onsdag 1 oktober 2008

Pendla.


Idag skulle man kunna kalla mig pendlare. En sträcka till jobbet tog 90 minuter. Ok, med en viss omväg och med löparskor på fötterna. Men ändå. Imorgon ska jag pendla igen, då ska det ta en timma till jobbet även då med min Haglöfs på ryggen och med löparutstyrsel. Henrik är i Danmark och har bilen med sig. Funderade ungefär en sekund på att åka spårvagn till jobbet men insåg att det inte fanns en chans att jag skulle göra det. Tidskrävande och som vi säger i Göteborg, knöigt. Inte min tekopp alls varken på eftermiddagen eller till frukost. Så valet var lätt. Packa ihop ett par ombyten och flytta in på jobbet. Det var nog så det såg ut när jag dök in idag. Men vilken perfekt lösning. Sitter nu och stretchar hemma och är grymt nöjd över den här veckan hittills. Måndagens spinningklass var lyckad, igår körde vi en timma distans i riktigt bra tempo. Det sistnämnda mest på grund av att jag pratade för mycket jobb och Henrik tröttnade på att lyssna och jag blev sammanbiten och tryckte till lite för att utnyttja adrenalinet. Lätta ben och resultatet blev en snabbdistans. Och alltså nu pendling hem via Skatås. 90 minuter i bra tempo. Riktigt kul. Fick perspektiv på tillvaron när en kille körde intervaller i mitt distanstempo. Frågan är om han fick perspektiv på sitt tempo. Han höll en sisådär 4.20/km på sina 1000-metare. Jag körde tempot i 90 minuter. Alltid kul att sätta sin egen träning i relation till andras. Imorgon blir det lätt distans och fredag är det dubbla spinningpass igen. Gott. Lördag löpning och söndag då kör vi igång Aktivitus-löpningarna återigen. Coach T står för löpskolning och fartträning. Vad kan man säga. Tur att det finns så många skor att välja mellan där i hyllan. För nu har löpsuget och träningsviljan kommit tillbaka på allvar. Under ett möte idag fick jag frågan om jag ifall jag haft chansen skulle kunnat tänka mig att springa på heltid. Tror ingen kunde ta miste på svaret. Ögonen säger mer än ord.