Födelsedag.

Mycket har hänt det senaste året. Nytt jobb, en riktig tävlingssäsong, massor av minnen har skapats tillsammans med Henrik och listan kan göras lång. Sambos på riktigt. Helt klart det bästa. Underbart. Och nu är snart våren här. Optimistiskt tänkande. Mars är en vårmånad. Idag eller imorgon fyller den här fåniga bloggen ett år. 29 februari. När firar man sin födelsedag då? Hur som helst. Jag har haft riktigt kul och skrivandet har gett mig en hel massa. Inte minst några härliga träningsvänner, inspiration och mersmak. Får se hur länge det håller i sig. I vilket fall. En milstolpe. På något sätt.

Primavera.

Om några timmar hälsar jag våren välkommen. Några dagar i en för mig ny stad. Dessutom på uppdrag löparplåtning. Med löparskor under fötterna så hoppas jag att detta inte blir ett compito impossibile. Men det är ju inte mitt uppdrag att fånga mig på bild. Jag ska ju bara springa. Hur svårt kan det vara. Buon giorno Roma.

Tacksam.

Gårdagen var en riktig skitdag. På många sätt. Ibland är det bara så. Och det var en i särklass kass måndag. Med det sagt så vill jag tacka all underbara, härliga, glada, träningsvilliga deltagare som går på mina spinningklasser. Tack. Riktigt stort tack till er alla. Vet inte om någon läser detta. Men det är verkligen så att alla dessa klasser jag sätter ihop. Alla mina idéer och tankar som vi genomför. Allt detta skulle aldrig gett mig så mycket om inte det var för att ni kommer tillbaka vecka efter vecka och genomför dessa tuffa, svettiga utmaningar. Ni är helt underbara. Och det är sant. En helpissig dag ändras till en härlig kväll full av glädje efter att endorfiner fått spruta ur öronen och vi har tagit oss igenom alla berg, tempoväxlingar och intervaller. Jag är uppriktigt tacksam.

Taktik.

Idag när jag gick in för att uppdatera mig på hur det går i utmaningen vi har på jobbet så blev jag lite lätt sur. Antingen så är det jag som tänker fel. Eller så är det så att personen som dunkade in 193,55 km i ett bräde utan att ens ha synts till i tävlingen under de första 22 dagarna och som nu gick in på en klar andra plats är smart. Eller så är det dålig tävlingsanda. Det är vad jag kallar det. Och nu jävlar skall det piskas den sista veckan. Kilometrar skall det bli. Och jag är villig att ta några extra bara för att visa att tanken med det hela var ju att sporra varandra efter hand. Dag för dag. Vecka för vecka. Tjejerna ligger under. Killarna har tydligen fler som inte går in och synkar utan som sparar för att slamdunka i slutet. Jag skiter i allt vad taktik heter och springer istället. Ska bli intressant och se hur det här slutar. Jag har frågat mig flera gånger under resans gång varför jag ens bryr mig om att ha flest kilometrar. Men nu när jag har det så är jag allt lite sugen på att ta hem det här. Hur dum får man vara. Det gör ju inte mig till en bättre löpare att tänka så. Och absolut inte att räkna kilometrar. Kvalitet och mängdträning på valda tillfällen är det som borde få fullt fokus. Synd bara att det finns en liten tävlingsdjävul där som lockas fram. Vad det än gäller.

Festyra.

Den senaste veckan har snurrat förbi som en virvelvind. Vad roligt vi har haft. Tack alla som kom på Henriks 30-årsfest. Jag hann inte riktigt byta så många ord med er underbara människor som jag hade tänkt. Ändå började vi fixa med festen en vecka i förväg, med dukning och provsmakning av tapas. Problemet var dock de där tapasrätterna. Vi gillade inte det vi smakade så vi hittade på egna varianter. Planen om catering sprack och handlingslistan växte. Jag kan verkligen rekommendera att göra egna smårätter av olika slag, speciellt i fredags med ett glas vin i handen och ha ett gäng med olika grytor, plåtar och kastruller igång samtidigt. Det är som att tävla. Det är inte bara själva målet som är det roliga utan vägen dit har varit minst lika kul. Att spendera tid ihop och pula på. Jag älskar det. Speciellt när inte träningen behöver förhandlas bort. Nära tolv timmar effektiv träning. Nya roliga spinningklasser och ett gott gäng på Aktivitus-löpningen där jag coachade minst sagt högljutt i snön har även förgyllt den gångna yrvädersveckan.

Kärlek.

En bild säger mer än tusen ord. Jag säger inget mer.

Äventyr eller utmaning.

För stora lår, för stor näsa, ful profil. Listan kan göras lång. Men nu är jag inte tonåring längre utan har accepterat hur jag ser ut. Fast fortfarande är jag hellre bakom kameran än framför. Ändring på det, inom kort. Karin, min goa kollega och jag ska ut och leka i Europa. Rom nästa. Fotomodeller för två dagar. I jobbet. Löparkläderna packas ner. Shopping. Vin. Och fotografering. Spännande. Både en utmaning och ett äventyr. Helt olikt mig att känna mig entusiastisk över något som detta. Man fasiken vad kul vi ska ha. Tur är väl att löparkläder och löparskor är det som skall visas på bild. Löparbilder. Inga leenden. Ingen inställsam pose. Nejdå. Högt knälyft och det perfekta löpsteget. Snabb, svettig med högt steg. Det blir mitt mål. Hard work. But someone got to do it.

Paraskavedekatriafobi.

Förra veckan gav baksmälla. Eller snarare de senaste veckornas träning har varit stenhårda och i helgen så var det så när som på att droppen rann över bägaren. Men jag lyckades fånga upp den mitt i fallet. Har haft lite småkänning lite här och där. Fast det är väl som det ska vara när gränser skall tänjas på. Problemet är att jag har så satans svårt att fatta att jag måste säga stopp och vila när kroppen säger ifrån. Det är så kul att träna. Det är en himmelsk drog. Tisdagen kom som en räddning, lite bålstabilitet och inget annat. Onsdagen så ville jag bara vila, fick smak på det där soffläget. Fick bli några kilometrar ändå. Inga intervaller och jag var grymt missnöjd. Kände mig inte nöjd förrän balansen var återupprättad igår. Fasiken vilket pass. Trötta kroppen levererade. Riktigt kul serie intervaller. Kan rekommenderas. Huvudet fick vara med, farten varierades och resultatet blev trettio minutrar av effektiv intervalltid. Inte dumt. 3 (4', 3', 2', 1'). Joggvila 1', -6 grader i luften, klarblå himmel och torrt fint underlag. Löpning när den är som bäst. Kroppen svarade och veckan kändes i fas igen. Skadad. Bara mitt förnamn. Tur att det bara gäller huvudet. Idag är det en speciell dag. Nej, jag har inga större rädslor eller fobier. Mer än den där ormskräcken som är nedärvd från farmor via pappa. Antar att även mina barn kommer att snubbla över rötter i skogen och tro att det är ormar efter två timmars distans när tröttheten slår till. Men är det inte värre saker de får av mig så får vi vara glada. Jag lägger nycklar på bordet varje dag. Så den där fobin jag inte kan uttala som har med idag att göra, fredag med oturssiffran, den är jag inte så rädd för. Men ändå så tänker man på att det är en speciell dag. Nästa gång den infaller är om fyra veckor. Då flyger vi till Amsterdam för att ta oss vidare mot Haag. Inte läge för otur då heller. Lika bra att skippa skitsnacket. Tror man att man blir förkyld så blir man det. Tror man att man ska få otur så får man det. Helt enkelt. Det är mycket som sitter i huvudet.

Fem veckor.

Nedräkningar och annat hets har aldrig varit min grej. Det är med darrande läpp och pirrig mage som jag ser dagarna mot de där högt uppsatta målen bockas av. Men jag har mognat. Eller så har jag helt enkelt äntligen efter trettiotvå långa svåra år börjat att inse att ett misslyckande är inte hela världen. Har du någonsin gråtit efter att ha haft två fel på ett prov, men ändå en femma i betyg. Eller har du grämt ihjäl dig av att inte ha satt det där läxförhöret med maxresultat. Om inte. Då vet du inte hur det känns att känna sig misslyckad trots att många andra hade varit överlyckliga. Sådan är min löpning. Inte en jävel bryr sig. Egentligen. Men så länge jag och min hjärna gör det så har jag ett stort problem. För att lyckas måste man kunna leva med sina misslyckanden. Punkt. Ett misslyckande är ett steg närmare att lyckas. Med den mognaden i sinnet så är jag en liten bit på väg att kunna ha riktigt kul även på tävling. Det är ju så det ska vara. Älska det onda i benen, den höga pulsen, adrenalinet som rinner till. Och älska att hänga på om någon annan är starkare. Likt ett intervallpass så kan det några kilometer senare vara jag som är stark och inte den bredvid. Och i ärlighetens namn. Jag blir ju inte sämre om någon annan är bättre. Om jag tar ut mitt max. Ger allt. Trycker ut all kräm som finns. En endaste gång. Då är ju inte jag sämre för att någon annan kommer före. Det handlar om att skita i alla andra och göra sig själv rättvis. Och så ska hela min säsong vara. Jag. Min löpning. Att ha roligt från startskott till målgång. Jag längtar till Haag och tävlingsdebut. Mest för att det är då detta roliga år kickas igång på allvar. Tävling, träningsläger, mera tävlingar, ännu fler grymma lägerpass och så full fart in i sommarens underbart svettiga äventyr. Om fem veckor. Exakt. Då gör vi som nu. Skålar i ett gott vin. Då har det smällt. Då har mållinjen skurits. Då firar vi framgångar eller motgång mot kommande framgång. Bring it on.

Fikarunda.

Gårdagskvällen gav mig dåligt samvete. Jenny och jag skulle ta en sådan där härlig löptur för att prata av oss och umgås. Vi ställde in skorna på det trevliga prattempot efter att vi möttes upp och jag sa höger och vänster där det kändes bra. Efter dryga timman var vi långt hemifrån och egentligen skulle J, som rehabiliterar sig från hälseneproblematik, inte ens ha en timma i benen. Men när man har roligt och fikaspringer så försvinner tiden så lätt. Får skylla på att det är en sådan där vecka med flyt i benen. De bara vill ha mer och de bara vill kicka kilometrar. När det är jobbigt i en motluta så vill benen bara öka för att det ska bli ännu lite tuffare. Och när det borde vara dags att stanna så vill benen bara springa mer. Förstår inte vad som har hänt just den här veckan. Allt logiskt tänkande kring träning säger att just nu borde det vara segt och jag borde vara trött både mentalt och i varje liten muskel som springer och cyklar. Men det är ju inte så att jag längtar efter att ha sega ben. Så det är väl bara att tacka och ta emot. Vis av erfarenhet så kan den lätta känslan vara som bortblåst redan imorgon. Träningen fortsätter oavsett hur benen känns. Kilometersamlandet likaså. Vi är inne på sjätte tävlingsdagen och tjejerna leder stort i utmaningen. Känns stabilt. Och det är väl bara för mig att fortsätta lägga en iPod i fickan på varje pass. Imorse visade nämligen en kollega hur ställningen individuellt är och vart jag ska kika för att hålla mig uppdaterad på detta. Tydligen någon de flesta på kontoret haft koll på. Jag har koncentrerat mig på att träna istället och inte letat funktioner på Nike+ siten. Måste dock erkänna att jag just nu känner en viss tillfredsställelse. En utmaning är alltid en utmaning. En tävling är alltid en tävling. Om vi alla har en liten löpare inom oss så är min en riktig löpartävlingsdjävul just nu.

Bålboll.

Pilates, yoga, core och alla de där andra jag borde aktiviteterna jag aldrig tar mig för men som vore så bra för min löpning. Men nu är det slut på det där. Jag har tagit steget och blivit med gymkort. Icke ekonomiskt försvarbart kan man kalla det eftersom jag tränar gratis på Sats i och med mitt instruerande. Men det är helt klart försvarbart för min kropp. Ett hemtrevligt litet källargym skulle jag beskriva det som. Vi är väldigt få på passen, det är tyst, lugnt och riktigt harmoniskt. Emellanåt är vi dessutom några kollegor som gärna hetsar varandra lite. Men ändå så avslappnat. Trivs i och för sig väldigt bra på mitt Kungsgatan och pratar så gärna med alla underbara människor. Men på det lilla anonyma gymmet kan jag vara lite tystlåten och fokuserad på mig själv för en stund. Som i Norrland ni vet. Nu skaffade jag kortet av en enda anledning. Jag har för länge sagt att jag inte riktigt hinner med mage och rygg tillräckligt och övrig livsnödvändig styrka för en löpare. Men på lunchen hinner man alltid. Speciellt när det tar fem minuter från kontoret tills man är ombytt. Helt idealt. Tisdagens bålstabilitet är det jag först och främst kommer att prioritera. Jag hittar nya pyttesmå muskler varje gång, vilka jag inte trodde jag hade i rygg och mage. Träningsvärk på ett skönt sätt. Och i måndags upptäckte jag det mest fantastiska. Redan efter fyra gånger av träning på den där lömska bollen så sitter jag stabilare och känner mig starkare i cykelsadeln. Riktigt kul att vara nybörjare på bollen och att få känna att träning ger. En pusselbit på väg att falla på plats mot att bli en lite mer komplett löpare. Förhoppningsvis. Stretchmattan och balansbrädan i sovrummet kommer få sällskap av en pilatesboll inom kort. Mersmak.

Lustig lätthet.

Idag var det sedan länge planerad vilodag. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. Den där myskvällen, ni vet en sådan där man verkligen ser fram emot och längtar efter, blev som bortblåst när Henrik fick order om att ta hand om danskarna på jobbmiddag. Känner man H så vet man att ingen bestämmer över honom. Eller snarare, genom sig själv känner man andra. Jag är precis likadan. Om inte värre. Vilodagar skall med andra ord njutas fullt ut. Annars kan det kvitta. Och det var precis vad det gjorde idag. Med ett grymt lätt distanspass som följd. Det lustiga i det hela är att passet i sig inte var så lätt, sett utifrån tempo, utan det var känslan i benen som kändes som om vi hade haft vilodag redan och inte alla dessa veckor med träningsdagar på raken. Kroppen är bra lustig. Men med det passet i bagaget så kan vi nog palla intervallerna om några få timmar. Innan dansken skall forslas norröver och jag blir gräsänka. Undra om det räcker att ha vila i åtanke och känna sig avslappnad för att kroppen skall få rekreation. Spännande tanke. Slaskmil är härdande. Eller snarare. Slaskmil finns inte. Varje kilometer i löparskorna har sin mening. Återhämtningsdistans är allt bra underskattat.

Igång.

Man brukar säga att tre gånger är en vana och nu har tre veckor passerat med två intervallpass i veckan. För vissa kanske detta inte låter som något speciellt. Utan snarare som en självklarhet. Särskilt med tanke på alla dessa mål som satts upp. Men faktum är att det ibland med ett heltidsjobb och med spinningklasser på det kan vara svårt att få till den där yppersta energin för att trycka intervaller på riktigt utan mjäk. Men nu är det en vana. Riktiga intervaller. Vi är igång på allvar med träningen inför fjällmaran. Årets roligaste mål. Och vilken skön känsla det är. Helgen tillbringades i Falkenberg med mamma och hennes vän. Mycket trevligt. Och vi hittade härliga ställen att springa på. Intervallerna som blev enminutare i full fart blev en spännande tillställning. Det är extra lustigt att springa korta intervaller bland folk. Vilan är sakta jogg men med ett stort frustande flås så att människor som promenerar nog undrar om man har sämst kondition på planeten. Kul upplevelse blir sedan att trycka sig förbi dem på en maxad enminutare. Vi joggade förbi ett par i vår ålder, vände sedan och körde intervallen tillbaka och efter några intervaller till så var det återigen vändning och vi mötte dem i fullt språng och fick rungande applåder och tillrop. Då är det inte svårt att le ikapp på intervallen och öka ytterligare. Facit blev ett riktigt bra pass. Söndagen blev inte sämre den. Solen sken ikapp med oss och från att förra veckan ha kämpat oss igenom långpasset med slitna kroppar så kändes det efter två timmar som om jag kunde hålla på i minst en till utan större problem och utan minsta energiintag. Ibland är det så enkelt att springa. Falkenberg har verkligen visat sig vara en underbar träningsstad. Utefter Ätran och bort över åkrar och hästhagar kan man njuta utan minsta störningsmoment. Månadsskiftet innebar dessutom att jag nu är igång med kilometersamlandet. Man får helt enkelt ta en för laget. Jag hatar att vara en del i en lagsport. Men vad ska jag göra. Kontorets mest inbitna löpare kan ju inte direkt vika ner sig och inte delta. Hur skulle det se ut. Så nu har klonen fått energi. Som i mina drömmar sprang hon över häckar efter att jag matat henne med över två timmars löpning. Imorse gjorde hon glädjehopp likt en cheerleader och just nu jabbar hon som en boxare. Tänk att vuxna människor håller på med sådant här. Fascinerande.

Min klon.

För er som inte besökt nike+ siten så måste jag säga att Nike lyckas med allt de tar sig för och är otroligt duktiga på att hålla sitt koncept och varumärke fullt ut. Precis som Apple. Det är inte för inte som jag gärna kör Mac både hemma och på jobbet. Och det är inte för inte som jag gång på gång kommer tillbaka till att jag gillar att löpa i mina swoosh-skor. När då dessa båda varumärken gör en gemensam kraftansträngning så är det kul att testa. Kommer aldrig att överge min Polar, den har koll på både mig och tiden. På tävling har jag gärna en enklare gammal beprövad löparklocka som tar kilometertiderna. Något mer behöver inte störa mig under loppet. Och egentligen behöver jag inte en massa features och skräp att bära runt på när jag tränar heller. Lika avskalat som vårt hem är lika avskalad är löpningen. Ett par riktigt bra skor är det som egentligen bara behövs och tyg på kroppen. Men så är det så kul att få leka med olika prylar eftersom vi har det så bra med möjligheten att göra det. Så nu har jag gått på det hela. Jag har skaffat mig en så kallad Mini som har sett sur ut, slagit ut med armarna och bollat med en pingisboll helt uttråkad den senaste veckan. Jag bestämde mig nämligen för att innan tävlingen drar igång så drar inte jag igång med några tidskrävande saker som att ladda in tider på en hemsida som egentligen inte gör mig till en bättre löpare. Men jag har en klon och från och med idag ska den lille djävulen som tydligen blivit en del av min löpning den närmsta månaden bli matad med energi så att hon blir helt stissig och önskar att hon blev någon annans dubbelgångare. Jag hoppas ni ser likheterna.

Löpning för en månad.

Vi har en tävling på jobbet där jag måste dra mitt strå till stacken. Det hela innebär att jag ska bära med mig barlast i form av en sensor i skon och iPod utrustad med Nike+ för att kunna ladda in alla mina kilometrar i tävlingen. Den går ut på att tjejerna skall slå killarna. Lite fjantigt kan tyckas. Men faktum är att det inte spelar någon roll hur tävlingen är formulerad för redan nu snackar folk rundor med varandra och kilometrar. Och då har man ju lyckats få folk lite mer aktiva och lite mer sugna på att komma igång. Och efter en månad har nog effekter börjat kännas av så då kanske folk till och med fortsätter vara löpare. Vi får se. Min största oro är att jag kommer tänka mängd istället för kvalitet och så ska det inte vara just nu. Så håll gärna lite koll på mig. Vill gärna bli månadens löpare. Men inte i mängd, slitenhet och på bekostnad av skador. Och kanske inte i februari. I en kamp om flest kilometrar. Dum är jag. Men förhoppningsvis inte så dum.