Stoppa tiden.

Om en vecka har vi landat på Arrecife flygplats. Vi har tagit emot vårt specialbagage. De andra turisterna undrar vilka miffon vi är med gigantiska väskor. Vi har ringt taxichauffören från förra året. Vi har åkt taxi på de underbara vägarna som vi cyklade och sprang på. Vi har svängt runt hörnet i utkanten av Tijano. Den härliga vyn av La Santa har öppnat sig. Två underbara veckor framför oss. När jag tänker på La Santa så får jag samma pirriga känslor i magen som när man är nykär. Så där blixtförälskad. Samma fantastiskt sköna känsla får jag när jag tänker på Österlen. Det har till viss del att göra med dessa underbara platser. Men lika mycket har det att göra med de upplevelser som finns kvar på hornhinnan. Detta är livet. Njutningen. Att få vara med den man älskar och göra det man älskar. Som i en bubbla av allt det goda. Om en vecka somnar vi med vågskvalp utanför dörren och i drömmarna laddar vi för de första passen. Jag skall springa grusvägen upp. Uppåt i en timma i sträck innan jag vänder neråt en annan väg. I motvind på samma pulstal som uppåt. Så tufft. Så ljuvligt. Så älskvärt. Henrik cyklar bland lavastenar, berg och dalar. Lycka. Snälla kan någon frysa tiden. Att ha allt detta framför sig. Inom räckhåll. Så skönt.

Friskförklarad.

Den här veckan har jag varit förkyld, i en dag. Annorlunda upplevelse. Igår hade jag ont i halsen och kände mig allmänt sänkt. Planerat intervallpass fick stryka på foten och byttes mot våffelkurerande i soffan. Och sömn, massor av sömn. Idag vaknade jag frisk som en nötkärna och dagen avslutades med fina, snabba 90 minuters distans med en runda ut till Skatås och hem. Underbart är det att springa. I veckan har hälsotest avlagts på jobbet. Samma genomgång gjordes för knappt 2,5 år sedan på mitt förra jobb. Skulle kunna rabbla resultat och låta lite lätt självgod. Något jag verkligen hatar. Så jag nöjer mig med att säga att jag förbättrat min kondition med 15% sett till syreupptag (l/min) eller om man hellre vill kondital (ml/kg/min). Dessa test är till för att se om man är frisk, med allehanda mätningar. Men för mig som inte analyserar mig själv kliniskt så var det gott att veta syreupptagsnivå samt kondital och på det simpla sättet få en check att träningen har gett de senaste åren. Så nu ska det bli ännu roligare att tävla i år. Men viktigast är ju att man är frisk. Friskheten själv sa sköterskan och hälsopedagogen. Dock blev jag lite orolig. Läkaren granskade mitt EKG och jag fick ett samtal dagen efter att de skickat det på analys hos en hjärtspecialist. Anledningen var att de inte var så vana vid idrottshjärtan och min låga puls där på britsen efter en dags jobb gav inte läkaren något val än att skicka resultatet vidare. I sak gör det mig ingenting att mina hjärtslag analyseras. Är ju faktiskt bara att tacka och ta emot att få den fina servicen. Frågan är kanske om de inte borde idiotförklarat mig när de ändå höll på. Gränsen är ju hårfin.

091101.

Jag citerar:
Runners who meet the following qualifying time standards* in a race whose results can be certified online:

Open (Age 18-39)**
Men Marathon: 2:55:00 Half-Marathon: 1:23:00
Women Marathon: 3:23:00 Half-Marathon: 1:37:00

Masters (Age 40+)**
Men Marathon: 3:10:00 Half-Marathon: 1:30:00
Women Marathon: 3:38:00 Half-Marathon: 1:44:00

* All times must be run at, or faster than, the posted time.
** Your age on the day of the qualifying race.

You must have met the appropriate qualifying time between January 1, 2008, and May 1, 2009 (an exception will be made for runners wishing to use their time from the NYRR Half-Marathon Grand Prix Presented by Continental Airlines: Brooklyn in May, 2009). Include the race name and date with your application. Slut citat.

3 oktober 2008 utmanade jag rätt och slätt Henrik. Ni som läst mitt tjafs ett tag vet vad jag pratar om. The big apple. The real distance. The marathon. Det var det som gjorde att han sprang sin första halvmara. Annars hade det dröjt kan jag lova. Japp, jag tar åt mig äran för den finfina tiden han gjorde. Frågan är bara, vad händer nu? Snacka går ju. Kan man tycka. Antagen utmaning. Kvaltiden piskad. Vad väntar vi på. Vem skulle inte vilja tillbringa några dagar i spännande New York en solig senhöst. Årets utmaning. Ja eller nej?

En institution.

Skrapigt. Knivskarpt. Spattigt. Kontrollerat kaos. Noll förväntningar. Som en medpassagerare. För mig har det varit Ebba Grön. Die Mauer. Imperiet. Du ska va president. Fast i andra vågen. Thåström och jag har en sak gemensamt. Jag föddes och han bildade sitt första framgångsrika band. 32 år senare är han bättre än någonsin. I varje fall om man får tro Henrik som trots sin ringa ålder varit med sedan det begav sig. På något konstigt vänster. Så som jag älskar Kent. Varje ord. Varje strof. Så är Thåström för Henrik. Saker som hon gör. Fan Fan Fan. Visst, jag håller med. En grymt bra konsert.

Målgångskänslor.

En bild säger mer än tusen ord. Lyckorus och glädjefnatt. Den där härligt bubblande, tillfredsställande känslan fyller hela kroppen. När man presterat på topp. När man fått plocka ut. När man fått ge allt. När man får den härliga känslan av nöjdhet tillbaka. Alla tvåminutare. All mjölksyra. Alla hårda timmar. Helt klart värt det. Att njuta löpning är en livsstil. Att träna stenhårt och fokuserat under lång tid kräver att man får något tillbaka. Ett litet kvitto på att man är på rätt väg. Kroppen fylls av det stora vårskriket. Inombords. För ingen annan bryr sig. Man gör det för sin egen skull. Upprymd av glädje. Från topp till tå. Tack för bilden som kom idag. Leendet sprider sig fortfarande när jag tänker på i lördags. Man måste få gotta sig lite i det hela när det går bra. För det är långt ifrån alltid som målgångskänslorna är så här.

Tvåsamhet.

Äpplet faller inte långt från trädet. Trots att jag har försökt att förneka det i många år så är jag lik min mor i flera avseenden. När det finns något underbart, härligt och roligt att fira då är det bäst att ta tillfället i akt. Och då i synnerhet när det gäller någon man tycker om. Så har jag växt upp. Små vardagssaker att njuta av och fira. Allt för att pigga upp och krydda livets gilla gång. Det är nog därför som datumen på de gamla klasskamraternas födelsedagar från småskolan satt sig fast på näthinnan. Eller så var det för att jag gillade glasstårta. På senare år så skalas allt mer saker bort och det där firandet hålls mer och mer bland de riktigt nära och kära. Idag är en speciell dag. För oss. En kärlekens dag. Två år av underbar tvåsamhet. Min tvillingsjäl som förgyller varje dag av mitt liv. Henrik. Jag kan inte vara lyckligare.

Vårkänslor och galenskap.

Att det finns två sidor av samma mynt vet vi alla. Och på samma sätt tror jag att det är när folk säger att deras liv har gått som på räls. Det finns alltid en historia bakom. För livet mina vänner, det går inte som på räls. Det är som en härlig krokig stig med höga berg och djupa dalar. Tur är väl att många av oss löpare och även ni cyklister gillar uppförsbackar och njuter av nerförsditon.


Precis så har den här helgen varit. Ena sidan av myntet är enbart en solskenshistoria med utslagna färgsprakande krokusar, vårsol, härliga känslor, njutning och detta helt underbart skojiga pers.


Andra sidan var precis lika galen som att se en anka använda övergångsstället, som om det vore det mest självklara i världen. Vi backar bandet lite grann. Den Haag och själva loppet kan verkligen rekommenderas. Resan dit är hur enkel som helst, flyg till Amsterdam, tåg direkt från flygplatsen till Den Haags central, där var det bara att snabbt och lätt byta till en pendel som tog oss en station till Haags gamla kvarter i Voorburg. Hit gick allt som på räls, sedan började lustigheterna. De hittade oss inte riktigt i bokningen på hotellet, ont i magen känslan kom snabbt. Hur skulle vi lösa detta, men ett bra tag senare lyckades de hitta en bokning och så var helgen räddad. Och vilket hotell vi lyckats få tag på, modernt och hur bra som helst till en vettig peng. Turen fortsatte. Mot stan och hämta nummerlappen. Anledningen att jag ville springa halvmaran i Haag så här tidigt på året var i huvudsak för att stöka av den där nervositeten som alltid infinner sig vid tävling och extra starkt när premiären brukar bli så sen som i maj. Perfekt är ju då att bege sig till en flack och bra bana där ingen känner en. Vad händer då. Jo, mitt framför ögonen kommer två bekanta ansikten joggandes, den ena nunan en trevlig skånebo som gett mig tips och inspiration i löpningen på ett läger för två år sedan, den andra en av Sveriges bästa manliga löpare och tillika lillebror till en gammal klasskamrat, Calle, som jag sprungit många mil med på idrottsdagar under uppväxten. Där fick jag för att slippa vara nervös och prata förväntningar på loppet. Ju närmre starten kom desto mer pirr i magen. Ska bli spännande att föda barn i framtiden och se om jag glömmer av smärtan lika fort som jag glömmer av hur jobbigt jag tycker att det är dagen och timmarna innan ett lopp. Och så utsätter man sig för det om och om igen för att det är en sådan upplevelse. Nu menar jag inte att löpning går att jämföra med att föda barn. Det måste vara både smärtsammare och enormt mycket underbarare. Såklart. Men så jämförs ju en förlossning med tre marathon på raken också. Och jag har länge funderat på ultralöpning. Vi får se vad som kommer först. Konstigt är i varje fall att när startskottet väl går så är allt vad nerver heter som bortblåst. Då är jag som i en bubbla och numer lyckas jag intala mitt sjuka huvud till att bubblan är positiv. En tränare sa en gång att benen springer om armarna gör det. Jag skulle snarare säga att benen springer om huvudet gör det. Men vi är alla olika. Efter loppet visade det sig att turen höll i sig. Om jag inte hade persat så hade vi inte haft några överdragskläder kvar. Det handlade om sekundrar att de skulle bli bortforslade av det minst sagt effektiva renhållningsverket. Startområdet, där man gärna lägger sina överdragskläder, var nermonterat. Soptunnor forslades bort och vi hade tur som i andra tunnan vi dök ner i lyckades finna vår påse. Skönt för Haag bjöd på perfekt syrerikt löparväder, vilket innebar kylslaget regnigt gråväder. Då är vantar och torra kläder guld värt. Voorburg som stadsdel är underbar, låga stenhus och urmysiga gator med härliga hak att skåla i vin och äta gott på. Rekommenderas starkt. En fulländad helg med ett fullbokat flyg som avslutning och lotten föll på oss att knappt komma med. Men i sista stund lyckades de klämma på oss med Henrik i första klass. Men så hade han ju bäst tid också och därmed värd all gåslever han kan få.


Souvenirer man kan äta eller dricka är det enda jag handlar med hem i vanliga fall. Men tulpaner från Amsterdam finns det väl ingen som kan vara utan. Femtio friska pryder bordet hemma och våren har kommit till Göteborg. Vårkänslorna flödar skönt. I synnerhet imorgon. 2 is the magic number. På många sätt.

1.20.02.

Rubriken skulle kunna vara säsongsdebut med skön känsla. Men då hade jag delvis ljugit. Timmarna innan loppet var ett rent helvete. Duggregn, blåsigt, kallt och jäkligt. Fullt av fjärilar i magen, tvivel och annat otyg. Måste jobba på det. För bevisligen så går det ju att springa. Och med facit i hand så var vädret syrerikt och riktigt bra för långlöpning. Och på något konstigt sätt så höll jag mig till planen. Jag gjorde precis som jag sa innan. Tog 5 km, 10 km, 15 km och efter det var det som ett mantra som gick i huvudet. En kilometer i taget, en kilometer i taget och nog sjutton gick det att hålla tempot. Vet inte om jag ska tacka arrangörerna som lät mig starta i en startgrupp bakom elitfältet. Jag var rosenrasande första kilometrarna för alla slöfockar som ställt sig framför. Starten var seg som kola. Startkanonen (japp en riktig kanon avfyrades) gick och där fick vi stå och vänta. Kanske är jag bortskämd eller så är det tävlingsmänniskan inom mig som bubblade upp när jag skrek mindre trevliga ord i starten. Henrik var lika adrenalinstinn han så vi gjorde gemensam sak i början. Sicksack, vassa armbågar, knuffar och det tog ett bra tag innan det stabiliserade sig. Men väl när det gjorde det så hade en perfekt fart hittats. Så det var bara att stå på och hålla. 3.45/km plus minus någon sekund. Kilometer för kilometer, in i mål. Den ena medlöparen, eller ska man kalla det konkurrent, efter den andra tillryggalades. Slutsnitt på 3.48/km och en 15 plats i loppet. Och det är alltid lika gott att persa. Det går inte att komma ifrån. Att ens egna kropp aldrig har presterat bättre. Det är ett skönt kvitto och en underbar känsla. Inte det perfekta loppet. Men något härligt att ta med sig och bygga vidare på. Mersmak och en vilja att satsa på bättre tider eller kanske rent av riktigt bra. Hade varit kul att se vad den här kroppen tål. Men viktigast. Det var verkligen roligt att tävla igen. I övrigt en helt fantastisk helg med små lustiga händelser. Man skulle kunna säga att likt loppet har vi verkligen haft flyt helgen igenom. Mer om det framöver. Nu skålar vi i att möjligheten för säsongsavslutning i New York finns. Om vi vill.

6 månader och 6 dagar.

Då är man där igen. Upp till bevis. På många sätt kul. På lika många vis nervöst. Det är något visst med att sätta fast de där säkerhetsnålarna på linnet. Att fixa ordning chipet på skon. Köra de sista träningspassen innan en tävling. Det är nästan så att man blir otålig att få köra de där sista förberedande passen så att man är av med dem på något sätt. Att förberedelserna ligger bakom ryggen. Det finns inget mer att göra. Vila är sällan något jag längtar efter. Men just de där dagarna före en halvmara, eller en mara för den delen, är liksom magiska. Kroppen ska suga åt sig den extra vilan, den extra pastan, det extra vattnet och det lilla extra mentala fokuset man får av att tänka på ett lopp som kräver just det lilla extra. Millopp i all ära, men de kräver inte samma förberedelse. Tio kilometer handlar om att ha ont och pina sig i ett tufft tempo under en relativt begränsad tid. Halvmara och det dubbla är en helt annan känsla. Det gäller att hitta ett hårt tempo, men det gäller att också kunna hålla det. Börjar tiderna dala kilometer efter kilometer då är man helt enkelt rökt. Inte gå ut för hårt. Inte heller gå ut för lätt. Det gäller att våga lägga ribban högt. Inte underskatta sig själv. Men inte heller vara övermodig. Det gäller att vara smart och taktisk. Känna sig själv och sin kropp. Det perfekta tempot. I fem, tio, femton kilometer. Sedan ska det börja suga och då trycker huvudet på. Benen gör vad huvudet säger. Kilometer för kilometer tar man de sista sex utan att tappa för mycket. Då sitter tiden. Då sitter det perfekta loppet. Den känslan, det loppet, vill jag ha i framtiden. När återstår att se. Dryga halvåret sedan nervositeten var på den här nivån. Skav i halsen, småsnuva, pirr i benen och andra lustiga inbillningssjukor visar förhoppningsvis att kroppen börjar bli laddad. Haag ska bli en njutning. Riktigt kul ska det bli. Stålmannen som sussar bredvid är inte det minsta nervös. Han som aldrig sprungit någon halvmara förut. Han som kan förvandla den tidiga tävlingspremiären i tulpanlandet till en skojig säsongsavslutning i äppelstaden over there. Vi får se.

Linslöss och fånleenden.

Två veckor har gått sedan min goa kollega Karin och jag befann oss på ett minst sagt annorlunda jobbuppdrag i vackra Rom. Vi har inte fått se de skarpa bilderna ännu. Men vi fick med beröm godkänt. Jag citerar: "Thanks for your great modelling skills - the pictures look great." Haha, skämtar någon med mig. Jag formligen hatar att vara med på bild. Enda gångerna resultatet blivit ok är när jag fått springa eller ha löparkläder på. Den som ändå fått ett sött ansikte med vackra läppar, perfekt näsa. Ja, ni fattar. Men vi gjorde det. Karin och jag lyckades. Kanske var det för att de riktiga modellerna inte förstod engelska som det gick så bra för oss. Vi förstod ju vad vi skulle göra. Till skillnad från de snygga italienarna. Första dagen handlade det inte om att springa på bild som vi trott. Nejdå, vi skulle agera. Jag. Agera framför kameran. Det var bara att ta på sig ett fånleende och älska utmaningen. Leka att vi aldrig varit annat än linslöss. Om sanningen ska fram så brukar Karin och jag i våra förra jobb vara med och bestämma i egenskap av reklamköpare eller reklambyrå. Så det var annorlunda att någon skulle bestämma hur vi skulle ha håret, hur vi skulle sminkas och vad vi skulle göra. Bara att lägga bort allt vad integritet heter och låta någon bestämma över din kropp och vad den ska göra. Omtagningar. Poser. Naturliga leenden.

Självklart fanns det en story bakom den första bilden. En kreatör som hade en tanke, en kund som hade en liten vridning av den första tanken och en fotograf som skulle visualisera detta, på sitt egna sätt. Minst sagt spännande. Men vad som var ännu mer spännande var andra dagen då två gulliga italienare skulle med upp i bergen. Vi skulle springa på bild. Jag har ju som bekant kutat några kilometrar i mitt liv. Även Karin är van med löparskor på. Hur blir det då när vi i en underbar bergsvy ska ta några steg och bilden ska visualisera oss bakifrån. Jo, de två italienarna hade inte tagit så många löpsteg i sina liv. Så mitt upp i fotograferingen var det bara att leka löparcoach och med förvrängd spanglish tala om hur ett löpsteg ser ut. Löpskolning är inte det enklaste när den ena leker pajas framför de blonda svenskorna och dessutom ser ut som han gjort i brallan och den andra forcerar fram armarna som en gymtränad robot. Så nu förstår jag hur hårt det är för de som jobbar som modeller på riktigt. Ordet omtagning definierat. Där satt den. Tre förlösande ord.

Överraskning.

Familjen Nordström är samlad. En fantastisk trerätters är inmundigad. Champagne, blommor och paket. Hurrarop, skålande och traditionsenlig sång. Men vi backar bandet till igår kväll. Kl 18.45 lyfte en Fokker 50 från Landvetter och flög oss från vår till vinter. På Midlanda väntade en hyrbil och snövallar. Tur att det finns motorvärmare. Vi körde förbi det kända Y:et, vidare förbi Timrå som förövrigt vann första kvarten. Hockey ni vet. Men vi hejar ju på Modo. Har konverterat. Så the T-team är ett skällsord. Den lilla Yarisen stannade på Flaggspelsvägen några hus bort. Dan före dan. Överraskningar är kul. Det är roligare att ge bort saker än att få. Svärfar Per blev glatt förvånad. Sista kvällen på femtinågotsidan firades med ostbricka och rött. Imorse vaknade vi kl 07.15 med en spritt språngande älg på uppfarten. Norrland när det är som bäst. Nu och resten av kvällen, helgen, i dagarna tre, är det storslaget 60-årsfirande på vackra Alnö.

Snedvriden.

Skjuta från höften är inget man ska göra när det gäller träning. Har haft en liten stelhet vid sidan av pelvis ett litet tag och alla dessa veckor med tuffa intervallpass har ju inte gjort saken bättre. Lite vuxen har jag nog blivit för naprapattiden bokade sig ju inte av sig själv. Väl där hos Göteborgs grymmaste naprapat fick jag svart på vitt. Längre vila är skit för kroppen. Vilodagar ja. Men inga längre uppehåll. Mitt längre upphåll var en vecka över nyår när vi var förkylda. Och jag hade en fast uppfattning om att det säkert var bra för min kropp att ta det lite lugnt i en vecka, låta förkylningen bli helt bra och en hårt tränad kropp få vila ligament, leder och muskler. Men det var feltänkt. Igår fick jag veta att min stelhet i höften uppkommit av att jag är snedvriden och att det har blivit en låsning i ryggraden och på lite andra ställen. Efter att en fullvuxen karl hängt sig över mig i alla möjliga kontiga vinklar och det har knakat loss otäckt mycket så känns det som om jag går rakt igen. Med två lika långa ben. Och anledningen är helt enkelt att kroppen stelnade till när den fick vila och då kom de små känningarna som ett brev på posten när träningen dundrade på som vanligt igen. Något att tänka på för framtiden. Ett ljus gick dessutom upp för mig. Förra året kom den falska ischiasen med känning från rumpa ner till vad i samma period och döm om min förvåning när jag kikar i kalendern och ser att förkylningsuppehållet var detsamma förra året, om än lite kortare. Nu måste man ju vila om man är sjuk, såklart. Men lite försiktighet och vi som tränar mycket eller rent av väldigt mycket kanske borde boka en naprapattid lite mer tätt än titt. Så att säga. Nu är jag halft om halft tillrättalagd. Några omgångar till sedan ska nog kroppen och jag dra jämt igen.

Mission completed.

Tjejerna gjorde det de skulle och lyckades ta hem priset. Försäljningschefen på Nike får springa Tjejmilen iklädd peruk och tjejkläder till sommaren. Tror tävlingen sporrade de flesta och kan rekommenderas till andra arbetsplatser som en liten kul grej. För de som gillar könsrelaterade utmaningar så startar nu Nike en 38 dagars around the world challenge där tjejerna kör mot killarna igen. Är bara att gå in på nikeplus.com och anmäla sig. Själv är jag klar med dessa utmaningar för en stund. Tävlingsdebut närmar sig och det är från nu och framåt allt det roliga börjar i år. Grunden och vinterträningen är lagd, nu ska det jobbas vidare in i fågelkvittret och vårkänslorna. Kroppen tinar upp igen och allt underbart kommer när knopparna brister.


Slutställningen är egentligen ointressant eftersom det var en lagtävling. Men den lilla djävulen inom mig piskade kilometrar även sista veckan. Och det är bara att erkänna. Det är en grymt skön känsla att vinna. Mot andra. Absolut. Men ännu bättre är att vinna mot sig själv. Att slå sina egna mål. Får se hur det blir med den saken. Nu när de riktiga målen närmar sig.