Dagens.

Vilken dag. Svårt att vara missnöjd idag. Då får man skylla sig själv. Uttrycket fånga dagen definierat. Sovmorgon, solen högt på en blå himmel, tuffa intervaller i hettan. Härdande. Nästan som i La Santa. Härligt. Jag gillar skarpt att träna i värme. Löpningen får ytterligare en dimension. Idag 10x2' med 1' joggvila. Hård första minut, sedan var det bara att hålla. Henrik körde framför och första fem drygade han succesivt ut sitt försprång. Som sig bör, med andra ord. Vändning efter hälften och det var min tur att försöka hålla avstånd så länge som möjligt. I teorin skulle han ju inte komma ikapp förrän precis när sista intervallen avslutades. I praktiken är det fler saker som spelar in. Som att joggvilan kanske går i olika tempon. Dagen till ära höll jag undan. Hur som helst så var detta ett himla bra sätt att köra intervaller ihop. Istället för att jogga ihop på vilan och starta varje intervall tillsammans. Grymt bra pass. Riktigt hårt blev det. Denna vecka var starten på hårdträningen inför sensommarens och höstens race. Slut på sötebrödsdagarna efter den glada maran. Imorgon är det långpass. Igår var det dubbelt. Nu blickar vi ut över västkusten och dagens intervallväg med en rubrik i handen.

Solsting.

En tokig men rolig vecka går in på upploppet. Och jag gillar slutspurter, speciellt långa sådana. Två veckor kvar till semester. Och imorse hade jag min sista spinningklass på ett tag. Jag har ett litet sommaruppehåll tills det drar igång med ett härligt höstschema igen. Kommer köra samma klasser till hösten. Måndag cy blå 90’, fredag cy blå 45’ på morgonen och cy blå 55’ på eftermiddagen. Det var någon som undrade varför jag cyklar när jag vill bli bra på att springa. Det kan man ju undra och frågan är befogad. Speciellt om man kör efter devisen du blir bra på det du tränar. Nu har jag lärt känna min kropp och kör efter eget huvud. Så länge jag förbättras är jag nöjd. Ska formulera mina mål med löpningen när säsongen är avslutad. Kanske medför kommande mål förändrad träning och annat fokus. Men just nu vill jag ha en höst till med "mina" medlemmar. Jag vill inte leva utan mina klasser. Och av en enda anledning. Det är fantastiskt roligt varje gång. Spelar ingen roll vilket humör jag är på före klassen. Efteråt är jag alltid strålande glad. Kanske tänker jag fel. Kanske borde jag satsa allt på ett kort. Kanske har jag verkligen fått solsting. Den här veckan har en massa spännande galenskaper hänt så det kan lätt kännas så. Några avgörande och andra spontant skojiga. Alla har gett mig ett leende på läpparna. Och jag är genomglad i hela kroppen. Varje liten cell, minsta millimeter mår väldigt bra just nu. Igår kväll lekte jag detektiv för polisen, via telefon. Kände där för en sekund att jag var med i en Beck-film. Små lustigt. Och idag fick jag glädjande nog visa legitimation på vårt monopol för alkoholhaltiga drycker. Med trettiotvå och ett halvt år på nacken känns det ganska så fint. En härlig tid nu. 28 grader och solsken. Massor av träning. En halv säsong genomförd. Och en hel massa att se fram emot. Nya utmaningar i och utanför löparskorna. Jag längtar till semestern. Ser samtidigt fram emot september, maran 1 november och spinning med tända ljus och pepparkakor mot slutet av december. Men först en härlig sommarhelg på landet. Tänk om tiden gick att frysa.

Rock n' roll midsommar.

En avslappnad och underbart skön midsommarhelg börjar närma sig sitt slut. Den startade i torsdags med mysig stund hos mitt gulliga spralligt glada gudbarn och hennes härliga familj. Torsdagskvällen dansade Henrik runt hemma till sköna Kent-toner med gott vin i handen. Självklart tackade jag inte nej till denna spontanfest. Midsommarafton var planerad sedan länge. Cyklarna styrde med oss i sadeln mot landet. Efter en omväg och färjeresa rullade vi in på min barndoms uppfart. Så många sommarminnen jag har från vackra Tjuvkil. Vi bockar och bugar för ännu ett familjärt glatt minne. Och som sig bör gick barnen och lade sig tidigast. H och jag alltså. Mätta och fullständigt belåtna. Tusen tack. Mina päron festade ihop med släkt och vänner vidare in på småtimmarna. Bara att inse. Mina föräldrar kommer alltid festa sju resor värre än mig. Midsommardagen, en vilodag med solsken i sinne. Utflykt till Marstrand, god mat, vin och rekreation på landet. Nu är det rock n' roll på allvar. Efter en molntusslångdistans i 1h 45' avslutas midsommarhelgen på Ullevi med Highway to hell.

Vilken smäll.

Idag är en dag som jag känner mig tacksam för att jag kan springa. Om jag med full kraft i nedförslutan hade slickat marken med mitt knä först eller ansiktet så hade det nog varit mindre roligt just nu. Om den ödesdigra lördagen den 4 april hade slutat annorlunda så hade det helt klart varit andra rehab-bullar i dagsläget. Tur i oturen så landade jag ju likt en tecknad figur från rätt uppstående till liggande på armbåge på en millisekund. Något gick sönder. Det hörde jag. Och det kände jag. Hade det inte varit första dagen på ett djupt från hjärtat efterlängtat träningsläger så hade jag nog bara lagt mig hemma i sängen och varit sjukskriven några dagar. Sur som ättika. Men nu var det läger och alla mina mål med det här året fick inte raseras och försvinna i det oturliga fallet där i La Santa på en av mina favoritträningsrundor. Mitt i det vackra lavalandskapet. Jag vägrade. Och det är jag så glad för. Man kan springa med armen i mitella i stekande solsken och hetta. Jag lovar. Och vilken hjälp man har av det på en stekhet mara i Stockholm i slutet av maj. Nu är ultraljudet genomfört och jag är märkt för livet. Två jack i skelettet som jag aldrig blir av med. Två lika finfina jack i senorna vid axelleden där musklerna infraspinatus och supraspinatus fäster. Och dessutom så är något helt av där bland senstråken. Ihop med vätskan som ligger där och gottar sig i leden så får jag bara tacka högre makter att det är min axel och inte något mer löpväsentligt som ballat ur. Nu återstår att gå hos min grymt kunniga sjukgymnast på IFK Kliniken och få ordning på detta. Jag känner mig otroligt stark när jag ”viftar” runt med enkilosvikterna på gymmet och gör små lustiga rehabövningar. Inte alls. Läkaren idag sa att det mesta kommer att läka tids nog och att ingen operation krävs. Men allehanda axel-, rygg- och armstyrka kommer jag att få dras med en tid. Jag som får tvinga mig till att genomföra bålstabiliteten. Härlig utmaning. Och vem vet. Fallet kanske blir min uppgång.

Trippel.

Regnet stod som spön i backen igår vid incheckning och det här med en långhelg i Malmö kändes mindre lockande. Tack vare detta blev det många lugna timmar i en hotellsäng. Inget fel med det. Race day och solen strålade. En helt underbar dag om än ganska så blåsig. Kroppen är väl som den ska efter urladdningen i Stockholm för två veckor sedan. Men jag ville verkligen springa dagens lopp. Utan tuff fartträning så var mitt upplägg en chansning. Men det gick hem. Första 5 km på 18.16, sedan relativt jämn avslutning. Pers med 27 sekunder är gott. Sluttiden 36.46 ger mersmak. 2:a platsen kämpade jag för, med en stark Sandra strax bakom.Vann gjorde urstarka och alltid lika positiva Camilla. Halvtid i årets tävlingsplanering uppnådd. Nu är det två månader fulla av träning och skojigheter innan det börjar om på nytt. Pers på alla tre distanserna känns fantastiskt roligt. Träningsglädje och mersmak i massor. Och än är det bara den längsta distansen jag nått mitt årsmål på. Så jag hoppas få skriva rubriken igen när jag summerar detta underbara springår.

Vi drar till Malmö.

Klockan 15 imorgon går starten. Mitt pers på 10 km stadslopp är härifrån förra året. Då var jag arg som ett bi efteråt för jag ville så mycket mer. Och för att Henrik slog mig stort, vilket var första gången sedan han började springa på allvar. Nu vet jag bättre. Både han och jag har utvecklats som löpare under det senaste året. Och viktigast, man ska inte jämföra sig med andra. Jag är aldrig sämre bara för att någon annan är bättre. Sedan att det är tävling och att det är kul med framskjutna placeringar är en helt annan sak. Jag lever fortfarande i min marabubbla full av glädjesolstrålar i hela magen. Sydligare breddgrader borde spä på detta med vackert väder, värme och solsken. Det ser jag fram emot. Lika mycket som jag längtar efter tio kilometer underbar löpning; starta bra, köra på i mitten och avsluta starkt med en god känsla. Dock så ska jag bita i hårt de sista tre kilometrarna, det har jag gett mig attans på. Placeringar och tider funderar jag däremot inte det minsta på. Om jag gör mitt bästa imorgon så är jag nöjd. Och oavsett så skall Henrik och jag fira med bubbel. Den här säsongen har startat bra och det är många underbara tävlingar kvar. Fast ännu bättre. Löpning, vackra träningspass, på betydligt sydligare breddgrader väntar. Träningsläger, semester och många långa hårda sköna löppass väntar där bortom hörnet.

CuAl6(PO4)4(OH)8·4H2O.

Ibland när jag är på riktigt gott leende humör så har jag fått kommentaren att mina ögon är turkosa. Det är en komplimang jag blir glad av. För jag gillar turkost, det är en färg som blivit min favorit och som har stannat kvar genom åren när andra färger simmar in i bild och ut igen. Vissa saker består på något sätt. Så för att göra min blogg lite mer clean i sitt utseende och lite mer personlig så är den nu turkos. Dessutom med en bild som väcker minnen av en löptur jag aldrig kommer att glömma. Uppe bland moln och i en stadigt stigande terräng på den lilla ön La Gomera. Helt fantastisk löpning om man gillar att springa eller halvt klättra uppför och för den delen brant ner när man ska hem igen. Löpturen på bilden höll på i dryga timman uppåt med en puls på stadiga 165-170 på grund av bergets lutning. Då är man trött när man vänder nerför och det sliter fint i framsidorna. Ombyte och variation förnöjer. Och nu har jag sugit på den här bloggvyn hela veckan och bestämt mig för att så här får det bli. I varje fall ett tag framöver. Men det är lite som med att klippa håret. Jag är ju samma person oavsett det långa ljusa eller när jag i en svag stund i mitt liv färgade det orange. Bevare mig väl. Rubriken kan man fundera lite över. Ledtråden kanske ger svaret; en sällsynt kryptokristall, ett sekundärt fosfatmineral.

Coach T.

Vad vore alla stora idrottare utan sina tränare. Vad vore ett hockeylag utan coach och materialare. Så vad vore H och hans löpning utan coach T. Såklart precis lika vass. Idag har Henrik blivit löpare på riktigt. Fantastiskt roligt att se. Ordentligt kul att de fostrade cyklistbenen formats om av alla löppass de senaste två åren. Jag glömmer inte när vi träffades och han var elitcyklist av god kaliber. Första löppasset ihop. Jösses som jag fick släpa denna styltigt löpande man framåt. Många löppass sedan dess. Löpskolning och så har han lärt sig stretcha. Vilken utveckling. Träningsglädje, vilja och ett starkt hjärta. Jag visste att det gick. Och idag var det dags. Med råge under 35'. Grymma 34'32''. Här ska firas. Hoppas det ger mersmak. För de senaste två lördagarna, förra och idag, ger mig glädjerysningar. Jag vill ha mer, som löpare och vid sidan av. Coach T eller Spring-Therese kvittar. Det här är livet. När det är som bäst.

Kl 07.30.

Lördag morgon. Staden sover fortfarande. Några bilar viner förbi på leden vid sidan av min morgonrunda. Temperaturen skvallrar inte direkt om sommarmånad. Ensam springer jag fram på lätta ben. Inte en människa i närheten. Efter en halvtimma vänder rundan in mot stan igen. För varje minut som går så vaknar staden upp. Från yrvaken till klarvaken. För varje kilometer som tar mig närmre stadskärnan är jag nöjd över att det inte är min dag idag. Benen gör sig påminda om sin existens. Har läst någonstans att det tar lika många dagar som kilometer att återhämta sig efter en mara. Nu tror jag inte att jag behöver så lång tid. Men det gäller helt klart att vara rädd om kroppen. Skadad är det sista man vill bli. Så nu sitter jag här på en klippa, omgiven av salt västkustdoft. Idag är jag coach T. En roll jag gillar starkt. Något jag förstår mig på. 10 km race i vackra Varberg står på agendan. De yngre körde sitt lopp innan. Och de är för söta när de sticker iväg i maxfart, plattan i mattan från start utan rädsla för trötthet. Stora lopp i all sin ära, men det är arrangemang som detta som gör löpningen så stor. Löpning från hjärtat. Med hjärtat.

Spontana detaljer.

Maran är över och mastodontinlägget är avklarat. Det där ner på nitty gritty. Långrandig. Jag?! Nu förstår jag inte. Mästaren på långa jobbmejl när andra skriver kortare än kortast. Bäst på att lägga ut mina ord i sms så att mottagaren inte orkar läsa. Och världsmästare på att pladdra på i situationer där jag känner mig säker. Där jag känner ett engagemang eller då jag verkligen tycker om något eller någon. Och det här med träning och löpning är livsnödvändigt. Eller som Cykelmyggan skrev; jag tänker hålla på med det här när jag är en skinntorr kärring också. Min plan är samma. Och då är det kul att spara de riktiga godbitarna. Jag är vass på att lägga genomförda träningspass bakom mig och att sätta en stor bock efter varje tävling. Avklarat. Nu går vi vidare. Men den här gången är allt så annorlunda. Jag vill njuta. Och vad jag njuter. Jag vill träna. Och i ett nafs blev viloveckan till en alternativ träningsvecka. Bara för att det är träna jag gillar som bäst. En jobbvecka som kunde blivit hur som helst blev underbar för att jag har tillåtit mig själv att le åt allvaret. Det mesta i livet handlar om detaljer. Just nu är jag inne på att ändra utseendet på den här bloggen. Beslutsångest likt den man kan ha på morgonen när man vill ha sommarklänningen på fast det är 7 grader kallt och regn. Vi får se om jag är lika djärv som med klänningen. Jag har också funderat på vad som ska göra mig till en bättre löpare. Och då handlar det troligen mest om finjusteringar. Inga stora ändringar. Utan lite hårdare. Lite längre. Lite mer. Av det mesta. Träning. Och vila. Detaljer. Det är som att den tråkigaste byxa kan förgyllas av ett väl utvalt skärp. Det handlar om att en vansinnig dag på jobbet kan kännas helt underbar för att någon ler åt en när man mest behöver det. Det kan vara som idag, en helt vanlig spinningklass mitt i ett tufft parti när en söt treåring står utanför fönstret och tittar på de knäppa vuxna som sitter inomhus på cyklar och svettas som besatta. Det lilla extra kan vara allt. Små saker i vardagen ger helheten på hur själva livet känns. Samma små pusselbitar av träning bygger upp den perfekta helheten. Det optimala. Krydda det med lite spontanitet utan att missa för många pusselbitar. Pricken över i:et. Grädden på moset. Det är det som kan göra skillnaden.

Molntussar under mina fötter.

I lördags var vi många som sprang två varv runt Stockholms centrala delar. Och alla hade vi vår egen resa från start till mål, vår egen marathonberättelse. Jag har sugit på min lilla marathonkaramell med ett leende på läpparna i ett tag nu. Min resa genom stan var fantastisk. Och min marathonberättelse känns som en solskenssaga jag aldrig vill glömma. Startskottet gick och första kilometrarna kändes som jogg. Tänk att jogga runt i 3.50-tempo. Självklart var det inte jogg. Men allt handlar om känslan. En galen känsla. Duktiga löpare, eliten i vårt land omgav mig. Men min lätta känsla gjorde att inget kunde skrämma mig. Jag bestämde mig ganska så snabbt för att hålla det jag lovat mig själv. Ha roligt och behålla leendet hela vägen in i mål. Oavsett vad som skulle hända under loppet. Och det var någonstans vid tre kilometer som jag kom på att det var väldigt roligt att springa i den tjejklunga vi bildat. Publikstödet var enormt där vi ångade fram. Tempot skrämde mig inte och efter hand dämpades det till mitt uppsatta mål, att springa runt 4 min/km. Lite snabbare första milen med en tid på 39.03, perfekt upp till halva distansen: 1.24.00 och så fortsatte det. Sluttiden 2.50.27 ger ett snittempo per kilometer på 4.02. Och jag tappade inte mer än knappa 2,5 minuter på andra halvan, vilket känns riktigt väldisponerat. Kraft ända in i mål och jag kunde passera löpare hela vägen. Efter 5 km låg jag på en tionde plats, sist i vår klunga. Men efterhand som jag växte in i loppet så insåg jag att lika mycket som jag gillade glädjen så tyckte jag om utmaningen och att lyssna på känslan i min kropp. Härliga, duktiga men framförallt glada Johanna Bohlin och jag bytte några ord och vi hade precis samma mål med loppet. Att ha roligt. Spännande tjej som lyckades med sitt mål, med pers som bonus. Till slut, någonstans mellan 15 och 20 km markeringen, så försvann de härliga tjejerna bakom mig och jag låg sexa i loppet. Där låg jag och tuggade mig framåt i mitt tempo. Skillnaden från att springa i Göteborg och i Stockholm är ganska så stor. På Varvet är det många gamla vänner, kollegor och bekanta som hejar efter banan. Och det gör en hel del att höra sitt namn. Utöver det så är Stockholm en helt fantastisk stad att springa race i. Välarrangerat och så mycket goa människor på gatorna som hejar på. Extra kul att då vara just göteborgare. Vid flertalet tillfällen fick jag höra speakers som glatt härmade oss i dialekt och skrek heja Göteborg. Tillrop och glädje från omgivningen ger massor av energi. För två år sedan var jag i Portugal på träningsläger och träffade en av våra i särklass bästa långlöpare genom tiderna, den fantastiska och ödmjuka Evy Palm. Att denna kvinna skulle komma ihåg mig och ropa mitt namn vid 20 km passeringen är något jag inte glömmer. Tackar för detta glädjerop. Fick en stund efter att tjejklungan splittrats sällskap av en kille som tyckte att jag höll ett för honom lagom tempo. Vi småpratade lite grann och han tyckte att vi tjejer hade det lite väl förspänt med alla människor som hejade på just när vi kom. En annan kille, med långt hår, som gjorde oss sällskap tyckte det var perfekt. Publik och speaker efter banan tog honom för tjej så han fick extra mycket stöd. Han tog det med ro och jag passade på att säga att han inte skulle ta illa upp. Han såg inte ut som en tjej. Den första killen med det perfekta tempot sa någonstans vid halvtid att det var en fräck känsla att ha krafter kvar när så många nu började tröttna. Jag kunde bara hålla med honom. Det är skönt att springa en mara när man har kropp och knopp med sig. Någonstans efter det försvann både han och mannen med håret bakom mig. Och jag kände mig ganska så ensam. I ett marathonlopp måste man vara beredd på att få en svacka. Någonstans kommer den och då gäller det att vara redo för mental fight. Min svacka kom i motvinden över Gärdet. Få löpare runt omkring mig, inte så mycket publik och det där lilla unset av tvivel ifall farten skulle kunna bibehållas till mål. Men är man bara beredd på att dalgången kommer så går det att vända huvudet och hålla i tempot. Mitt sätt att lyckas med detta är att bryta ner loppet i mindre delar. Där vid 23 km passeringen så tänkte jag kör till 30 km, där börjar nedräkningen till mål, inte innan dess. Det gick finfint. Jämfört med första varvet när jag mer eller mindre flög i joggkänsla genom stan och kollade på folk så fick jag nu istället plocka ut energi och fokusera på att få i mig vatten, gel och sportdryck, att inte missa muggen över huvudet och att fortsätta med glädje. För det var ju målet med hela maran. Och när jag närmade mig 30 km passeringen så hade jag fortfarande farten inställd på 4 min/km, passerade på 2.00.03 och det gav mersmak. Nedräkning mot mål var inget jag var sugen på utan jag tänkte först fullt spett mot 32 km, men reviderade tanken till 35 km. Under den tiden lyckades jag få sköna gliringar om vad pigg och fräsch jag såg ut, att jag log och såg stark ut. Och det verkade stämma. Förra gången jag sprang maran så ropade jag till mina påhejande vänner vid 32 km passeringen att nu är det bara en mil kvar. Den här gången var det en kille som ville göra high-five och det bjuder jag gärna på. Att ge lite extra glädje till omgivningen gör att man får dubbelt tillbaka och det gäller även i ett marathonlopp. GöteborgsVarvet kändes av under de sista femton, framsida lår bet lite extra. Men det ska kännas att springa en mara, var bara lite orolig för att få krampkänning som så många jag sprang förbi hade oturen att få. Mitt uppe på Västerbrons andra varv skymtade jag ett känt ansikte som jag till min förvåning sprang om. Tröskelkungen (och hans fru, In the zone) har en skön inställning till löpning och det var inte med någon glädje jag sprang om. Jag om någon vet hur det känns att ha en dålig dag och att inte kunna stå på som man vill och som man vet att man kan. Men är det något jag är övertygad om så är det att denna goa löpare kommer att komma igen. Och då blir jag avställd så att det sjunger om det. Denna gång hade jag flytet och försökte peppa så gott jag kunde medan jag passerade förbi. Målet närmade sig och de sista kilometrarna blev ingen riktig kilometer för kilometer kamp för flytet fortsatte. En kille skrek att jag var nära vitryskan vid ca 4 km kvar. Och när det var 2,5 km till mål så dök hon upp. Tanken slog mig att jag kunde ta häng på henne en stund. Men så kom jag på att om jag har kommit ikapp så borde jag springa förbi. Smart drag, hon distanserades med över en minut på sista 2 km. När ännu en av våra i särklass bästa löpare genom tiderna, Ingmarie Nilsson, vid 1,5 km kvar skrek håll i du blir femma så insåg jag vart jag var på väg. Att jag hade lyckats hålla mitt uppsatta mål och att jag lärt känna min kropp. Men jag kunde inte drömma om ett resultat som detta. Man tror sig veta att man är löpare och har det i sig. Men det ska ut, det ska presteras och det är inte förrän på tävlingsdagen man vet hur kroppen känns och inte ens då vet man. För det är inte förrän målgång man verkligen vet sin kapacitet. Alla, verkligen alla, oavsett tider och placeringar, som genomför ett marathon gör en otrolig insats. Många känner ett tomrum efteråt. Det krävs lång tid att återhämta sig till fullo. Jag tycker att alla grymma marathonlöpare därute ska klappa sig på axeln och känna sig stolta. Det är en bedrift att vara glad, nöjd och stolt över. Länge länge. Just nu lever jag i en stor glädjebubbla. Min bubbla. Och jag är enormt tacksam. För så många saker. En sak vill jag lyfta upp som viktigast. Utan det obeskrivliga stöd som jag har haft av Henrik så hade min resa mot mål inte varit vad den var. Som det norrländska lugnet före start. Med rätt valda ord i lagom mängd. Stödjande men samtidigt peppande. Glad men ändå förstående för det lilla allvaret som alltid finns när det är tävling. Ivrigt påhejandes vid 6,5 km, langandes ny gel och fantastiskt energigivande ord vid dryga 21 km. Men viktigast var nog vid 28 km när mannen i mitt liv säger till mig att nu är det som du är som starkast. De orden ekade i huvudet hela vägen mot mål. Även om man har det inom sig så ger det så otroligt mycket när någon annan tror på en. Utan detta så hade min marathonberättelse inte slutat som en saga. Jag tävlar mot mig själv. Och jag slog mig själv. Måhända att det här var mitt livs lopp. Kanske det. Fast jag hoppas att jag får chansen att flyga på moln fler gånger.

Mariga bilder.

Jag hade tänkt sätta lördagens underbarhet på pränt, men den bubblande glädjen inom mig har gjort att jag inte riktigt kommit till skott. Jag njuter och delar så länge med mig av lite bilder från min lördag. En av de bästa dagarna i mitt liv. En dag då allt klaffade, en dag då varje millimeter av min kropp kände glädje över att få springa och njuta av solskenslöpning.


Dagens mål. Att vara glad. Före maran och efter.


Stadion i sin anrika prakt.


Tid för eftertanke. 35 minuter till start.


Lätt uppvärmning. Nästan så att man är rädd för att börja jogga upp innan en mara. Den enda känslan man vill känna en sådan dag är lätta ben. En kort tur fick det bli i Lill-Jansskogen och lite stretch omgiven av god tartanbanelukt. En lukt som påminner mig om tävling.


Starten har gått (och jag fångades på bild). Ju snabbare man kommer in i sitt eget tempo och hittar flyt desto bättre. Brukar ta någon kilometer eller två. Det gäller att inte förivra sig. För det är ändå dryga 41 km kvar efter att första är avverkad. Spännande tanke.


Smartaste draget av alla har jag lärt mig av min cyklist. Full koll på vätske- och näringsintaget är ett måste under en varm sommardag. Varannan vatten gäller på krogen. På maran är det vätska på varje kontroll som gäller. Vatten varvat med sportdryck. Dessutom duschade jag mig själv i en och annan vattenmugg över huvudet. Varje tillfälle som fanns att få vatten över kropp och knopp togs. Energipåfyllning med gel. Och allt gick som på räls.


Målgången som jag såg så fram emot. Rysningarna och glädjetårarna jag pratat om. Och det är verkligen en speciell känsla att gå i mål på en mara och att göra det på Stadion är något man inte glömmer i första taget.


Jag citerar: "Sann glädje i sin renaste form." Tydligen var det så jag såg ut när jag passerade mållinjen och vidare ut från Stadion. Har även fått berättat för mig att jag såg ut som ett enda stort leende på upploppet. Precis så kände jag mig. Och om det även syntes, då verkar jag ha lyckats med mitt mål. Att bara ha roligt i 42 195 meter. Total lycka. Total glädje.


Dagens mål. Att vara glad. Före maran och efter. Kände mig otroligt pigg och oförskämt fräsch i kroppen. Kvällen firades storstilat.


Drömresultatet. Vilken bonus på en helt fantastisk dag i löparskor.