Har du en blogg?

För någon vecka sedan fick jag den frågan av gode Magnus Gårdmark. En helt och fullt relevant fråga. Blogg ses för många som en dagbok med uppdateringar i många fall flera gånger om dagen. För mig har detta mer varit ett sätt att för mig själv få ge utlopp för en ådra jag inte använder så mycket annars. Och jag gillar det. Men det senaste året känns det som för var dag som gått, vecka och månad så har allt runtomkring eskalerat. Accelerationen i det som heter livet har tagit proportioner som jag inte riktigt vill vara med om. Jag har helt enkelt inte hunnit med att skriva här. Jag kan inte blogga till klockan tre på natten när jag behöver min sömn. Jag har också pratat med en vis person som fått betydelse i mitt tränande liv om att blogg kan vara både bra och dåligt. Nu har jag värkt på det här och kommit fram till att blogg är bra. För mig. Men inte som ett måste utan som en del av det som heter livet. Och då just för den delen i mitt liv där jag är löpare.

Runt den delen har jag reflekterat, funderat och bestämt mig senaste tiden. För även om jag inte funnits i bloggosvären, så finns jag här. Livs levande. Under den här tystnadens tid fick jag en fråga om att bli intervjuad av alltid lika trevliga och härliga Pelle Crona på Göteborgs Friidrottsförbund. En intervju om mig och min löpning. Vad jag har för mål och tankar kring mina steg i löparskor. Så även om det är tveksamt om jag har en blogg fortfarande så är jag i allra högsta grad en av alla oss löpare som älskar att springa. Steg för steg, andetag för andetag, mot nya utmaningar och mål. 2011 ska bli världens roligaste löparår!

Vill du se intervjun med lilla mig så finns den här på GFIF:s hemsida. Känner mig dock som en katt bland hermelinerna.

Höstvila och spinningyra.

Vissa saker säger emot sig själva även om det för mig känns självklart. Måndagen före maran utlovade jag lagtempo på min spinningklass en vecka senare. Alltså, dagen efter race day. Om ni varit på en av mina lagtempoklasser skulle ni inse att det är den sjukaste klassen att hålla i för att försöka göra det bra. Jag kan som instruktör inte välja vilka förningar i laget som är mina, utan alla är mina. För alla som är med på klassen är värda att få samma pepp av mig som instruktör. Så det blir åka av rakt igenom med en puls som inte är att leka med. Coachar och kör på som en ångvält i salen. Det är också en av de klasser jag verkligen älskar att hålla i. Att då säga att min höstvila börjar måndagen den 1 november blir lite konstigt. Men för mig har de senaste snart två veckorna verkligen varit höstvila. Trots att jag förra veckan satt i spinningsadeln i runda slängar åtta timmar effektiv tid. Mina tre ordinarie klasser och en eventklass där vi körde sista 2h på Paris-Roubaix med projektor, fullt ös över pavéavsnitten och självklart en sjukt bra målgångskörning när Magnus Bäckstedt visade glädjetårar efter målgång. 2004 var året och det var ett fantastiskt spännande och rafflande race. Jag hade kul och hoppas deltagarna hade minst lika skoj i salen som immade igen totalt och hade en luftfuktighet som en våtbastu. Hard core och spinning när det är som bäst. Vi gör det igen framöver.

Nu sitter jag på tåget och det är fredag. Två cykelklasser är avverkade och en vecka som varit smått tokig läggs bakom ryggen. Kontrasterna mellan att arbeta som kundansvarig på en av Sveriges största mediebyråer (och självklart den bästa), vara en elitsatsande löpare (får väl ändå kalla mig det nu) och samtidigt hålla spinningklasser på SATS är spännande. Kastar mig själv mellan budgetar och intressanta kundkontakter till att vara iklädd träningskläder med instruktörshatten på där vi alla är likasinnade och så stenhårt fokus på den egna träningen stor del av övrig tid. Senaste veckan har jag lyckats klämma in budgetarbete för 2011, briefarbete för nästa år, utbildning på SATS, resa till Sthlm onsdag med härliga tåget kl 05.54, heldags kreativ workshop med efterföljande trevligheter, fortsättning på workshopspånandet dagen efter och sedan hemresa. Packa om väskan torsdag kväll, spinningklass 06.45 fredag morgon, arbete på kontoret med full fart på att ta igen en del som missas när man är på resande fot. Nästa spinningklass kl 17.30, sedan ytterligare en tågresa till huvudstaden. Den tredje i raden på lika många dagar. Om inte snön ställer till det med frusna växlar eller något annat tok som emellanåt händer när man tror att allt ska gå på räls så hoppas jag vara framme lite före midnatt. En god natts sömn och sedan ska jag gå på core-utbildning i helgen. Puh. Jag tror jag behöver en semestervecka efter viloveckan. Det är tur att jag har höstvila för det hade inte gått att få in några 10-15 mil den här veckan inte. Men det var ju inte heller planen. Hade det varit det så hade jag planerat annorlunda. Det gäller att passa på när tillfälle ges. Som förra lördagen. The Convention i Göteborg.

Inspiration av andra. Fantastiska cykelklasser av Magnus Gårdmark och Jessica Clarén. Ni fick mig att verkligen vilja ta ut mig maximalt och tävla mot mig själv mindre än en vecka efter säsongsavslutningen. Jag njöt av er professionalism och er leverans. En dröm när jag har instruktörshatten på är att få hålla i en cykelklass i ett större sammanhang någon gång och då hoppas jag leverera som ni gjorde. Även om tilläggas att större sammanhang inte krävs när jag har förmånen att cykla med ”mina” grymma medlemmar på SATS Kungsgatan vecka efter vecka.

Mellan båda ovan klasser lyssnade vi på Spark i Baken Terese Alvén. Inspirerande att lyssna på och en fantastiskt ödmjuk människa. Roligt att få höra att vi haft våra bloggar lika länge. Man kan ju säga att min är en liten anonym en som inte så många vet om. Medan vi alla vet vad Terese åstadkommit. Fantastiskt och imponerande.

Efter en underbar pastalunch av modell större, tack och lov, avslutades dagen i cykelsadeln. Först ut var Terese Alvéns klass. Krämen i benen var slut och det var dags att ligga lite lägre i puls och glida fram. Lite svårt var det att hålla den planen när en härlig klass presenterades där vi fick åka jorden runt musikmässigt. Terese är inte enbart duktig på sociala medier utan en instruktör väl värd att cykla för. Så får du chansen, ta den.

Slutligen Andreas Wester. Fantastiskt trevlig, ödmjuk och duktig instruktör. Och det är alltid lika roligt att få cykla för honom. Lite som back to the roots för mig. När det begav sig, när jag var en stammis vecka efter vecka på klassen som jag sedan några år tagit över stafettpinnen för. Måndagsklassen på 90 min. Klassernas klass. Mannen ifråga har jag mycket att tacka för. Det var Andreas som frågade mig om jag ville bli spinninginstruktör en gång i tiden och som trodde på mig. Tacksam är bara förnamnet på vad jag är. Trodde aldrig riktigt själv att långlöparen som trivs i sin ensamhet i skogen skulle passa in på ett gym längst fram i salen. Men efter snart fem år som instruktör har jag kommit fram till att jag inte är i fokus alls. Det är de som kommer på klassen som är i blickfånget. Jag är en katalysator, en coach med en tanke och en plan vi ska hålla oss till. Jobbet gör vi gemensamt. Ger man energi så får man.

Nu närmar jag mig Stockholm. Det är med spänning jag tänker på helgen jag har framför mig. Bålstabilitet för hela slanten. Koordination och kontroll på andning, armar och ben. Vi får se om projektet core-instruktör faller ut väl eller om jag ska hålla mig till mer beprövade områden som att sätta ena foten framför den andra i ett par löparskor eller att veva pedaler på en cykel. Spännande blir det och hotellfrukost ser jag fram emot redan nu. Underbart bra.

Höstvila för mig innebär att jag tränar det som faller mig in för dagen. Utan speciella mål för varje pass. Jag håller igång kroppen och trycker på när jag känner för det och tar det lugnt med en låg puls och myskör när jag känner för det. Behöver jag vila för att jag är ute och reser med jobbet så gör jag det. Inga inklämda träningspass utan då vilar jag istället. Ingen speciell tanke mer än att få svettas lite och ha skoj. Har inte sprungit ett steg sedan maran. I Stockholm i helgen ska första löppasset genomföras och nästa vecka kommer jag att börja upptrappningen. Sakta men säkert. Distanspass varvat med fem spinningklasser eftersom jag ska vicka lite grann också. Veckan efter det blir det några ytterligare mil och så har jag tänkt att hitta tillbaka till full löpdos i början av december, dock med fokus på grundträningsperiod fram till jul. Träningsläger väntar också i december. Sedan hoppas jag få ett bollplank eller liknande för att ta min egen träning en nivå till. Har tränat mig själv länge nog och kommer troligen att fortsätta med det också. Men känner att jag vill ha viss hjälp av rätt person för att nå de drömmar och mål jag har med löpningen. Vi får se vad som händer med det. Och hur då planen kommer att bli nästa år avseende tävlingar och annat. Snart dags att summera det här året, men jag suger lite på karamellen och fortsätter att fundera på hur sjutton det ska gå i helgen. Coremuskulatur, mage och rygg. Andas in, andas ut. Det är väl det höstvila handlar om.

Frankfurt the race.

Sitter vid frukostbordet på hotellet där jag dagen före njöt av en dignande frukostbuffé med allt man kan önska sig och lite till. Jag tuggar på en macka med ost som växer i munnen och den vill inte försvinna ner i magen dit den bör, dit den ska, för att ge sista lilla energitillskottet före loppet. Konstigt för en halvtimma tidigare när vi steg upp kände jag mig inte alls nervös. Men vid frukosten på en marathondag så startar min kropp på allvar att förbereda sig och då i synnerhet mentalt. Huvudet blir från sekunden jag känner nervositeten komma krypande, med mackan i handen, avgörande för hur det ska gå. Träningen är sedan länge avklarad och lagd bakom ryggen. Den här gången på ett lite annorlunda sätt med två uppladdningsveckor där jag endast sprang 3 löppass på vardera en timma. Till det en del alternativträning i form av spinning för att hålla igång kropp och knopp. Satt där i hotellmatsalen och funderade på om vaden skulle hålla. Kunde det verkligen vara så att Patrick, naprapaten, lyckats få mig smärtfri på två behandlingar. Det verkade ju så. Jag var inte skadad, bara en liten ischiaskänning. Ingen fara på taket men inte helt optimalt två veckor före årets målsättning. Nu var det i varje fall dags och dagen jag längtat efter inne.

Promenaden från hotellet en knapp timma före start var perfekt. Medlöparna vallfärdade i samma riktning, väl framme spelades musik och vi satte oss på en betongsugga för att fascineras av skådespelet när allehanda löpare hade startat sin uppvärmning en timma innan. När de joggade fram och tillbaka framför mig funderade jag på varför en gammal farbror som sprang så lugnt att jag insåg att han skulle ta väldigt lång tid på sig att tillryggalägga sträckan värmde upp så lång tid i förväg med alla sina flaskor på vätskebältet dinglandes runt kroppen. Vi hann se många löpare att fundera kring, alla med olika ritualer. Marathonlopp är speciellt för alla och det är en spänning och förväntan som går att ta på där före start.

Själv värmer jag inte upp alltför länge, men även jag hänger upp mycket vid känslan på uppvärmningen. Kommer benen att kännas lätta och kommer kroppen kännas redo när de första trevande stegen tas på joggen före start. Den här gången hade jag stora skälvan för det jag minst av allt ville känna var känslan av knivstick i vaden så att jag skulle behöva kliva av innan jag ens klivit på och startskottet gått. Kroppen kändes dock över förväntan. En gnista av hopp tändes.

Mannen bredvid mig i startfållan tittar uppifrån och ner och upp igen. Undrandes vad jag gör i hans startgrupp. Själv är han kittad med Polarklocka och fotpod. Mannen på andra sidan har en Garmin av fin modell med gps. Jag ser på dem att de känner sig snabbare än vad de tror att jag är. Jag som står där med margaretaflätorna, gröna linnet och min gamla löparklocka från förr. Den lilla enkla klockan som är lätt att knäppa av kilometertider med. Det sistnämnda det enda jag vill veta när jag tävlar. Kilometer för kilometer klockar jag mig mot målgång. Jag känner att tävlingsdjävulen tänds i mig. Vi får väl se vem som kommer först i mål tänker jag, lite smått elakt i starten. Två djupa andetag. Nedräkningen börjar på tyska och med precision. Drei. Zwei. Ein. Och vi är iväg.

Hittar in i ett jämnt tempo ganska så snart efter den första tjurrusningen som alltid verkar ske när ett startskott är inblandat. 3.49 per kilometer klockar jag en efter en i början. Lätta andetag och lätta ben och tar ett beslut att fortsätta flyta på i den här farten. Känns enkelt och skönt. Visst jag vet att det pekar på en tid runt 1.21 halvvägs. Men det är ungefär det min plan är. Det är det jag tror jag ska fixa med formen jag hade två veckor innan. Någonstans höga 1.21 och låga 1.22 är målsättningen att starta i. Anders Trygg, den yngsta Varvetlöparen genom tiderna och en himla trevlig prick (som jag när jag var liten friidrottstjej för sisådär arton-tjugo år sedan hade ett gott öga till, något han aldrig fick veta om) kommer uppglidandes bredvid mig och frågar vad jag har för schema som jag springer efter. Vi småpratar lite lätt och jag säger väl att jag mest hoppas att vaden håller ihop. Anders själv har som målsättning runt 2.48 som är en ”skamgräns” för honom då det är 4 min/km som snittempo. Han är tränad för långt mycket snabbare tider men kände nog precis som jag att han inte visste vart han hade sin kropp just för dagen. Och det är ju så med marathonsträckan. En halvmara kan man på något sätt lättare ta sig igenom med hedern i behåll och 10 km är enklare att lyckas pressa sig till en ok tid även om kroppen och dagsformen är helt kass. Men på en mara så kan mycket ställa till det. Tack Anders, jag hade det väldigt trevligt den stunden det blev att vi hade sällskap. Vet inte riktigt om det blev sisådär tolv till femton kilometer vi låg bredvid varann och bara matade på. Någonstans där kändes det som om grabbgänget jag hade runt mig möjligen ökade lite grann och jag kände att mitt tempo som fortfarande låg ungefär mellan 3.49 till 3.55 var lagom och att jag absolut inte skulle öka utan snarare bibehålla så länge som möjligt.

Loppet fortskrider och jag har medlöpare runt mig men ändå inte. Det är långt ifrån packat med folk och massor av utrymme. Jag fortsätter att göra mitt eget lopp i min egen takt men låter mig såklart inspireras av alla andra peppade löpare och den härliga publiken. Det är ju det som gör att det går att prestera så mycket mer på tävling än träning. Det är allvar och kroppen är laddad och redo för att ge det lilla extra fast med en gnutta lekfullhet, sunt förnuft och disponering. Passerade halvvägs på 1.21.45 och fortsatte min resa mot mål. Vaden hade jag inte direkt tänkt på förrän någonstans då. Lite smått stel, ni vet en sådan där känsla av att det har varit något där men inte är det längre. Och var det inte värre än så, så kanske det skulle hålla. Jag började fantisera om både pers och underbar målgång på den röda mattan i Festhalle. Tidigare hade jag inte trott på målgång men nu började jag inse att jag skulle komma dit och att jag faktiskt var i bra form trots allt. Varför tänkte jag den tanken? Smärtsamt skulle jag bli påmind om att ett marathonlopp inte är slut förrän mållinjen passerats.

27 kilometersmarkeringen passerades. Jag kommer inte helt ihåg vad jag tänkte på. Men det var spårvagnsspår framför mig, någon ojämnhet i marken och jag hade något med vaden i åtanke igen. Att det kanske kändes lite men att det inte var någon fara och att 15 kilometer till skulle gå. Pang. Armar vevandes och fallet gick inte att undvika. Jag hann tänka att det är kört och så låg jag med knäna före på marken. Mest chockad än att det gjorde ont. Adrenalinpåslag och endorfiner som pumpar, då känner man inte mycket. Sist jag föll när jag sprang gjorde jag illa axeln ordentligt och när något läskigt har hänt tidigare så är våra kroppar så käcka att de påminner oss om det. Livrädd för att något knasigt hänt så att jag inte skulle kunna fortsätta mitt lopp reste jag mig upp. Dessutom kände jag mig otroligt dum, så som man alltid känner sig när man snubblar eller något liknande händer. Jag hörde publiken andas när jag föll, en snäll dam kom framspringandes men jag var relativt snabb upp på benen och på någon blandad svensk-tysk-engelska hasplade jag ur mig att allt var alles gut, ok, no problem. Försökte hitta mina två ben och armar och få dem att starta upp i tempo igen. När du faller och har sprungit så pass länge, till råga på allt i ett relativt snabbt tempo så är det lättare sagt än gjort att finna rytmen. Kroppen hinner smått stumna till och koncentrerar sig mer på att stå upp än att sätta fart i under 4’-tempo igen. Lyckades samla mig ok efter lätta snyftningar och lite medhåll från två tyska killar på cykel som ville langa vatten men jag avböjde. Likt ett barn med tårar i ögonen och en klump i halsen var jag samtidigt förbannad på min egen fumlighet. Aldrig har jag fallit tidigare på en tävling, så någon gång ska väl vara den första. Och man kan kanske se det från den ljusa sidan och säga att jag fick vila en kort stund. En intervall på 27 km och en sista på 15 km. Inte direkt vad jag tänkt mig. Passering 28 km på klockan kändes mindre upphetsande tidsmässigt och många tankar hinner komma i huvudet. Som att jag skiter i det för det blir ändå inte som jag vill nu. Visste att Henrik skulle stå vid 32 km med tio kvar. Bestämde mig för att forcera tillbaka farten till någotsånär acceptabelt och lyckades passera vid 29 km på 4.06. Den kilometerpasseringen behövde jag. Någonstans kände jag att målgång var det som räknades. En erfarenhet rikare och den glädje jag ville känna årets sista lopp.

Henrik stod inte vid 32 kilometersskylten men väl vid 33 km fick jag en flaska nuun att surpla på. Jag får ur mig i farten att jag har ramlat för att få lite medhåll. Henrik ser frågande på mig, noterar att jag fallit men kontrar med att fråga om vaden gör ont. Jag svarar att den är ok. Henrik springer bredvid mig några meter och talar om att om vaden inte gör ont så är det bara att fortsätta. Vaden är det viktiga så det är bara att köra. Där och då tackade jag inte för den kommentaren och inställningen. Men som alltid är det endast sådana saker man ska säga till någon som tävlar. Det enda man behöver höra är att det gäller att fortsätta mot mål och fortsätta ligga i. Att det är där och då man är som starkast och att det bara är att mata på, meter för meter, andetag för andetag. Precis så som jag skriver i mina träningsprogram till andra. Någon gång under ett lopp sviktar tron på dig själv. Innan fallet hade jag inte tvekat på mig själv under själva loppet i Frankfurt, men efter den lilla incidenten så fick jag troll i huvudet och de små demonerna fick jag snällt jobba bort på egen hand. Medlidande av någon hade snarare matat trollen än hjälpt mig att få bort dem.

Tröttheten intog i slutskedet av loppet framsidorna av låren och jag hade inte kraften att forcera fram energin som krävdes för pers. Så är det bara. Hjärtat och andningen har aldrig känts så i fas. Jag kände mig urstark. Trots fallet så kunde jag med tolv kilometer kvar ärligt tänka att 12 km det är ingenting för mig. Ingenting. Tolv kilometer kan jag springa i sömnen om det krävs och det blir enkelt att bara ta dem en efter en in i mål. Musklerna i låren var inte lika kaxiga som huvudet. Begränsningen i Frankfurt de sista tolv satt i att få benen att orka hålla steget uppe och våga trycka på med rädsla för kramp. Balansgången i slutet var frustrerande eftersom känslan på något sätt var lätt men ändå var benen riktigt slitna framtill. Jag har funderat på detta en hel del efter loppet och tror att de sista två veckorna innan ett race så behöver min kropp springa en hel del, så som den brukar göra, för att undvika det som hände i mina lår mot slutet. Fallet hade troligen inte speciellt mycket att göra med just den möra känslan i framsida lår. Men att jag inte kunde träna ordentligt i förberedelseperioden hade inte bara påverkan mentalt före loppet utan även en viss inverkan på känslan i slutet av loppet. Då det verkligen gäller att hålla ihop in över den efterlängtade linjen.

Varje marathonlopp är unikt. New York förra året var magiskt på så många sätt. Stockholm i somras på ett helt annat sätt, en vecka efter vårt underbara bröllop och fortfarande mitt pers. Frankfurt marathon är ett lopp med en bansträckning jag verkligen kan rekommendera. Min prestation är jag enormt nöjd med. Onsdagen 11 dagar före loppet hade jag så ont i min vad att jag började bearbeta huvudet att det inte skulle bli någon mer tävling i år. Och ju fler dagar som gick utan löpning desto mer vande mitt huvud sig vid att det enbart skulle bli en mara i år. Jag kunde då inte se mig själv gå i mål i Frankfurt. Jag visste inte ens när jag stod på startlinjen om det skulle hålla in i mål med vaden. Jag såg mig inte gå i mål där och då. När jag passerade 40 km kände jag en enorm lycka. Två kilometer och de där 195 meterna till målgång. Försökte öka lite grann men struntade i om det skulle bli pers med några sekunder eller om det skulle bli strax över. Jag visste att jag skulle springa under 2.50 och jag visste att jag genomfört mitt bästa marathonlopp någonsin även om tiden inte skulle visa det. Och även om jag är långt ifrån nöjd med de faktiska siffrorna så är jag stolt över mig själv att jag forcerade fram positiv energi och vilja efter att det inte blev som jag tänkt mig veckorna före loppet. Att jag när jag föll faktiskt reste mig och efter en stund mellan hopp och förtvivlan så tog jag mig samman och gjorde det enda rätta. Sprang, sprang och sprang. Den röda mattan kom för fort, jag ville njuta av stunden att gå i mål ett litet tag till. Jag ville njuta av det jag älskar en lång stund längre. Om inte klockan tickat på så hade jag stannat och beskådat den röda mattan i Festhalle, publiken, klockan över mållinjen och allt det vackra som händer i kroppen när den har sprungit ett marathon och är så nära linjen. Tillfredsställelsen är stor och gemenskapen vid målgång är fantastisk. Anders klarade sin ”skamtid” trots att även han hade stora problem efter banan av ett hugg eller sträckning i baklåret, om jag förstod det rätt. Men skam den som ger sig. Att bita ihop gör att man är värd målgång än mer. 19:e kvinna över linjen. 2.49.16. Inga glädjetjut direkt. Men tänk vad relativt allt är. För ett år sedan var jag några sekunder snabbare i the big apple och då strilade glädjetårarna ner för kinderna. Nu rycker jag på axlarna över jämnheten på de senaste marorna och är som en bortskämd gnällig unge efter lördagsgodis. Fast mina karameller är minutrar som halas in. Skärpning! Jag springer för att det är underbart, harmoniskt och roligt. Hur svårt ska jag ha att förstå det när det kommer till race day. Har jag gått och blivit tävlingsmänniska?! Konstigt.

Frankfurt före och efter.

Ju mer jag tänker en vecka bakåt i tiden så njuter jag. Det är svårt att hitta saker i livet som känns rätt men just marathonsträckan för mig känns rätt. Jag tycker det är fantastiskt roligt att springa. Från start till mål. Och allt däremellan. Nästa år hoppas jag på 3 maror. Stockholm är lika givet som att simmar fiskar. Enormt bra arrangemang och nära tillhands. Dessutom SM på sträckan och det är kul på sitt eget lilla vis. Sedan hoppas jag på ett lopp innan det någon gång på vårkanten och sedan ett på hösten. De två sistnämnda i andra länder i städer som erbjuder flack bansträckning och även städer vi vill se. För visst vill jag jaga tider. Sticker inte under stol med att sub2.45 är mitt första mål. Efter det får vi se vart gränsen går. Men minst lika viktigt, om inte viktigare, är upplevelsen och njutningen. Att Henrik och jag har riktigt genuint roligt dit vi reser och det vi gör runtomkring själva loppet. Marathonlopp är en del av livet och just nu en del som jag funderar en hel del på. Ska sätta ord på mitt lopp men först några bilder från staden som överraskade positivt. Frankfurt är värt ett besök och maran är riktigt fin.

Vårt hotell. Ett stenkast från centralstationen dit man kommer med tåg tre hållplatser från flygplatsen. Hotell Bristol, fyra stjärnor, suveräna rum och en härlig frukost, allt till riktigt bra pris.

Nummerlappsutdelning och sportmässa. Något mindre än i New York som vi var förra året samma helg. Men ordning och reda som sig bör i Tyskland. Och jag fick både nummerlapp, chip och en goody bag som bland annat innehöll en ask med fyra kokta ägg. Lustigt och oväntat, men varför inte. Det är ju äggen jag kommer ihåg i den bagen så hade jag varit tysk kanske jag köpt dem någon gång. Vem vet. Skylten Life is running var ändå det bästa på mässan.

Så lite promenad som möjligt dagen före en mara. Spårvagnar i Frankfurt am Main fungerar ypperligt. Har man dessutom 42 195 meter sightseeing framför sig så är man mest sugen på att slappa. Tur är väl att jag är gift med Henrik för det var inte jag som grinade över trötta ben, fötter och för mycket tid utanför rummet dagen före race day. Det var mannen i mitt liv. Europeiska centralbanken var en av de så kallade sevärdheterna vi åkte förbi. Även om troligen Starbucks var det jag njöt av mest.

Pastaladdning. Två italienare lägligt tillhands ute på mysiga torget vid hotellet. Den ena på fredag kväll, den andra på lördag och laddningen var avklarad med precision och tillfredsställda smaklökar. Buenissímo fast med tysk kärlek.

I mitten av bilden, i myllret av människor stod jag redo för start. Nära ett snöre som drogs mellan elitfältet och oss som ligger bakom. Jag och ett stort pack med män som tittade på mig och min nummerlapp, skor, klocka, uppifrån och ner innan startskott. Jag tittade tillbaka och intalade mig själv att när startskottet väl går så kommer jag att lämna flera av er bakom mig. Innan start kunde jag knappt andas, klaustrofobiskt och nästan så att inte fötterna stod i marken väntade jag på att vi skulle få starta. Mer rädd för att falla i starten än att faktiskt tillryggalägga det där loppet. Fallet sparade jag till passering 27 km dock utan trängsel och andra människors lemmar vevandes omkring mig.

Höstvilan startade direkt efter loppet. Med en start kl 10.00 så innebar det att höstvilan redan började före klockan ett och alltså lagom till lunch. Med brittsommar och allt vad det innebär en söndag i Frankfurt så njöt vi i fulla drag. Henrik med frankfurter wurst und bier och jag mest med kartoffelsallat und apfelsaft. Ok jag erkänner, apfelwein. Låter godare än vad det var dock. Marathonlopp kräver dock lite mer återhämtningsenergi och eftersom jag inte är en korvälskare som min far så blev det Subwaymacka innan vi skålade i det min mor gillar bäst av ädla drycker. Varje marathonmålgång är unik och bör firas. Så även denna.

Utan rätt stöd i tillvaron är en idrottande människa oavsett nivå ingenting. Jag har funnit en människa, även om han alltid säger att det var han som fann mig, som förstår vad det innebär före, under och efter en tävling. Det är få förunnat att få leva med en sådan person. Och jag är tacksam. För jag är inte lätt att leva med, det ska gudarna veta. Så jag tackar desamma för att han orkar med mig och mitt eviga tjat. Och jag är tacksam att han vet exakt vad han ska säga för att få mig på bättre tankar oavsett situation. Jag hade aldrig sprungit på de tider jag gör om inte Henrik trodde på mig. Så är det bara. Man måste tro på sig själv, men det hjälper om någon mer tror på en också. Som med det mesta i livet.

Marathonlopp förenar människor. En underbar person som jag berättar mer om när jag tar mig för att få loppet på pränt höll mig sällskap de första tio, tolv, femton kilometrarna sisådär innan han pilade iväg. Och mannen på bild var en av Sveriges bästa cyklister när det begav sig. Nu genomförde han sin andra mara på ett grymt sätt. Och till våren ska han bestiga Aconcagua med sin far. Spännande kille, dessutom otroligt trevlig, ödmjuk och rolig. Lite häng på vårt hotell avslutade en händelserik marathondag. Vet inte om Marcus eller jag var stelast i benen men ett som är säkert är att det inte avskräcker någon av oss att anta utmaningen igen. Och igen.

Marathonlöpare och inte åskådare.

Marathonlöpare var för mig självklart att jag skulle vara när jag anmälde mig till Frankfurt Marathon och pers var det enda målet jag hade. Närmare bestämt 2.45 var tiden som skulle införlivas. Jag hade tränat för det och ställt in siktet både mentalt och fysiskt. Men ett marathonlopp och långlöpning är så mycket mer än att planera och genomföra enligt en plan. Och det är hela charmen med det. Jag blev inte marathonåskådare som mycket väl fallet kunde blivit utan jag tog mig i mål. Tiden stavas missnöje av hög dignitet men prestationen är troligen den jag hittills i ett par löparskor värderar högst och är mest nöjd med. Jag svek inte mig själv när det var som mest djävligt och ensamt i ett par löparskor. Jag tog mig i mål. Jag sprang över den röda mattan under skylten Ziel med enorma marathonerfarenheter i bagaget. Jobbveckan har satt käppar i hjulen för race report. Men för den intresserade så kommer den för jag tycker det är kul att spara alla löparupplevelser här. Varje marathon är unikt och i söndags fick jag lära mig en hel del om mig själv och hur mycket jag älskar att springa just marathon. 42 195 meter, svårt att vara utan.

När det inte blir som man tänkt sig.

Det är väldigt lätt att skriva en blogg när saker och ting går precis som man tänkt sig. Det är inte alls lika kul att skriva om magkramp när man tror sig vara i sitt livs form på en halvmara i Haag och tvingas ta sig in i mål istället för att rusa fram besinningslöst. Det är inte kul att ett halvår efter den där halvmaran igen behöva ta sig runt, in i mål, i Stockholm på samma distans fast med en tid och prestation av mindre tilltalande art. Långt ifrån nöjd och helt utan den där sköna känslan av att ha tävlat, presterat och tryckt ut max. Dessutom är jag så dum att jag innan mina lopp gärna berättar om dem för de som går på mina spinningklasser. Men vem vet, kanske ger jag ett litet uns av inspiration genom att berätta om egna mål, tankar, nervösa demoner och annan galenskap. Om så är fallet så berättar jag gärna. Och då är det bara att stå rakryggad efter en mindre stolt prestation och med ett leende på läpparna berätta om något man helst vill glömma. Som om det vore med en klackspark alla mil är tillryggalagda inför loppet och som om det är världens mest självklara att det kommer fler lopp. Det är ju en halvmara i huvudstaden även nästa år och då kanske kroppen inte är förkyld och istället svarar enligt plan. Vad många runtomkring inte tänker på är alla träningspass som ska genomföras innan dess. Det är inte så enkelt som det låter. Ställ skorna på startlinjen så går de av sig själv.

Under åren som jag skrivit av mig kring min träning och tävling med långa race reports så har jag förskonats ifrån att behöva ställa in lopp. Jag har haft turen med förkylningar och små skavanker i kroppen. De har kommit vid rätt tillfälle. Eller hur man nu ska se det. Dessutom vill jag tro att alla mina år på nacken gjort att jag lärt känna min kropp och dess signaler. Tävlingar är för mig bonus. Varje vecka och dag har så många potentiella träningsmöjligheter att jag helt enkelt inte kan tillåta mig själv att inte få njuta av livets goda. Endorfiner i massor som släpps lös i kroppen. Tävlingar kan på det sättet vara ett onödigt ont i och med att man måste ladda, minska på träningen och bli nervös för något man egentligen älskar att göra. Springa kilometer efter kilometer. Men så vill jag ändå mäta mig, jag vill förbättra mig och jag vill bli en riktigt god marathonlöpare. På något sätt. Om jag nu kan det. Och då krävs en startlinje och vässad form. Och jag gillar känslan efter ett lopp där jag själv ger mig mycket väl godkänt. Som på maran i Stockholm tidigare i år. Total tillfredsställelse och obeskrivbart. En känsla jag vill känna igen. En känsla jag hade hoppats få njuta av på söndag. I Frankfurt. Men återigen, livet är en liten gåta.

Lustigt att kika på förra inlägget om att nästsista veckan inför en mara genomförts på väldigt olika sätt. Förra veckan blev ett lysande exempel på att det inte går att ta något i livet för givet. Och en helt annorlunda nedtrappningsvecka genomfördes. Den stavas cykling eller snarare spinning. Kände mig lite sliten efter lägerhelgen av senaste veckornas träning. Avslutade söndagen med duathlonklassen jag höll i på SATS. Löpning, cykel, löpning. Härligt gäng och roligt hade vi. Men min ena vad ville inte helt vara med under löpningen och just det här passet var troligen det som fick droppen att rinna över bägaren. Startade därför nedtrappningsveckan återhållsamt. Men har bägaren redan blivit för full så är det svårt att hålla kvar ytspänningen när kroppen leker hela havet stormar och är i obalans. Nu har jag lärt mig något och det är att naprapaten jag för flera år sedan fick rekommenderad av Jenny kan trixen att få obalans att bli till balans. Han har fixat mig flera gånger när jag haft någon liten känning och Patrick är verkligen guld värd. Enormt kompetent på det han gör och jag har fullt förtroende för att han verkligen vet vad han pysslar med. Är det någon jag rekommenderar så är det Patrick på Ryggakuten, utan tvivel. Alla har vi någon akilleshäl. Min sitter i svanken eller ländryggen. Har jag ont någonstans så verkar det alltid bottna i att något är obalanserat och låst här. Så även den här gången. Ischiasnerven har nypts åt nere i vaden och musklerna därnere har fått för lite blodtillförsel och blivit stumma. Låsningen i ryggen har gjort att jag felbelastat hela rörelsepaketet. Och för att göra en lång historia kort så insåg jag när jag i måndags efter naprapatbesöket gjorde magstyrka att den där låsningen troligen suttit där sedan sommarsemestern. Det var då jag kände mig stel i ryggen och det var då jag tyckte att jag var lite mindre rörlig vid vissa bålstabilitetsövningar. Troligtvis var det då jag började dra mig själv snett. I måndags kunde benen vara helt raka i samma övning och jag ta ut magmuskeln på rätt sätt igen. Det var inte stela baklår som gav en känsla av stelhet, det var en låsning i ryggen. Kroppen är spännande och lite läskig. Och ibland räcker det inte att man lyssnar och är lyhörd på sin egen kropps signaler när man inte känner någonting utan helt plötsligt bara kommer det onda utan egentlig förvarning. Lärdomen av detta är att ett naprapatbesök då och då för att gå igenom kroppen är en bra investering. Lite som att stretcha efter varje löppass för att förebygga eller som att äta extra bra med C-vitamin på vintern. Tänka efter före får bli det nya mantrat.

En vecka går väldigt fort. När det inte går som man tänkt sig får man tänka om. Finna sig i förändringen för det går inte att backa klockan. Förra onsdagen kändes det som om någon stack en kniv i vaden varje steg jag tog sista tjugo minutrarna hem. Idag, en vecka senare, efter lite för många cykelpass för att mentalt kännas bra inför söndag kändes benen buslätta. Så nu vet jag inte vad jag ska tro. Det kändes som om jag sprang i mockasiner på små moln och knivhuggen i vaden var som bortblåsta. Nu känns det lite lätt stelt men förhållandevis bra. Imorgon kommer avgörandet. Sista löppasset på morgonen, sedvanliga flytintervaller med en förhoppning om bra känsla eller ingen känsla alls om vi pratar om vaden. Naprapatbesök efter det. Någonstans där borde jag veta svaret på min skälvande fråga och ta ett beslut. Marathonåskådare eller marathonlöpare på söndag?!

Inspirerad.

Blickar tillbaka på en fantastisk helg. Jag hade förmånen att få åka med när stadens bästa juniorer inom medel- och långdistanslöpning samlades med tränare för en helg där flera av dem skulle försöka kvala till NM nästa helg. Tilläggas bör att även några seniorer var med även om det är tunnare bland eliten bland de äldre så finns det några riktigt duktiga och dessutom fantastiskt trevliga löpare. Själv var jag väl lite som en katt bland hermelinerna. Äldst och inte alls samma meritlista som de här härliga löparna. Men vi har samma passion för det vi gör och det var en otroligt inspirerande helg. Jag känner mig priviligerad som fick följa med. Många av juniorerna befinner sig i den åldern som jag gjorde när jag la av med löpningen. Nu springer jag ju tillsynes igen, men jag hade ett uppehåll i löpningen under flertalet år. Och projektet som ligger bakom helgens läger ska försöka finnas bakom som stöd när dalarna kommer som de gör för de flesta juniorer som ska ta klivet över till senior. Löpprojektet är fantastiskt och jag blir så glad för den här typen av initiativ i en idrott som kanske inte är den med mest pengar och inte heller den mest glamorösa. På programmet stod en hel del vetenskapsbaserat tänkande kring träning och då med fokus på höghöjdsträning. Intressanta diskussioner och en bra genomgång av fördelar och nackdelar kring att träna på hög höjd. Men det som satte mest griller i huvudet på mig var norrmannen och tillika elitlöparen som pratade om hur norska löpare bedriver sin träning. Jag visste inte att träningsfilosofin skiljer sig så från den här hemma i Sverige. Men jag gillade vad jag hörde. Efterföljande träningspass på 8x5 min på norsk tröskel med 1 min vila var en trevlig upplevelse. Jag som är en ensamlöpare eller springer med Henrik fick nu springa med ett gäng duktiga juniorer och det var fantastiskt kul. Dessutom mättes laktat på några utav dem för att sedan visas som teori. Puls- och laktatbaserad träning är intressant och den norska filosofin har mycket i sig som jag kommer att fundera vidare på för min egen träning. Idag känner jag mig upprymd och inspirerad men samtidigt trött efter en riktigt tuff träningsperiod nu liggandes i bagaget.

Mindre än två veckor kvar till årets sista målsättning. Lite läskigt är det allt. Men å andra sidan så är det alltid spännande och smått nervöst att ställa sig på startlinjen i ett marathon med önskan och viljan att prestera något ens kropp aldrig tidigare gjort. En snabbare tid. Och det är mitt mål. Det är det jag vill. Fast jag har också lovat mig själv att ha riktigt roligt i Frankfurt. För vem vet när jag kommer att springa just Frankfurt Marathon igen. Nästa år väljer jag troligtvis andra bansträckningar och kanske på andra tidpunkter. Så varför inte passa på att njuta när jag har chansen. Sedan är marathonlopp så för mig, en njutning och något jag verkligen gillar att göra. Att jag vill under 2.48.19 som det där perset och årsbästat lyder är något annat. En inre drivkraft som vill se hur många fler sekunder den här 33-åriga kroppen har att plocka ut. Finns det en eller finns det flera. Framtiden får utvisa det.

Hur som helst har jag nu kommit till den där puckeln i träningen när det inte finns så mycket mer som kan göras innan marathonloppet som ligger där framför mig. För många pass just nu stjälper snarare än hjälper och det är nu, under de närmaste två veckorna, som någon typ av form ska byggas upp. Kanske det jag tycker är svårast med att vilja förbättra sig samtidigt som man älskar att träna. Våga vila och förlita sig på genomförda pass. De hårda träningsveckorna är bakom ryggen och det är dags att känna sig nöjd och komfortabel med det. Nu handlar det om att dra ner på träningen och få till effekter i kroppen som gör att den blir starkare, uthålligare och kan prestera ännu lite mer än den gjort tidigare. Att gå från något sliten och nedbruten till pigg och laddad. Under de närmaste två veckorna är det sistnämnda mitt fokus.

Senaste fyra veckorna har passerat med både bra kvalitet och mängd. Siffernörden i mig tittar i träningsdagboken och summerar 51 mil fördelat på 12, 14, 13 och 12. Till det har jag hållit i någon löpträning som inte räknas som egen träning och så har jag haft sedvanliga 3,5h spinningklass i veckan med undantag för Rosa Dygnet då det blev 5h. Förvisso som instruktör. Men mina ben cyklar och det blir en form av alternativträning för mig att köra de roliga cykelklasserna med gänget på Sats Kungsgatan varje vecka. Egentligen är jag emot att skriva exakt upp hur många mil som springs för jag gillar inte jämförelser som folk gör med varandra utan att veta vad som ligger bakom de där milen och framförallt så är vi alla på olika nivå och det gäller att successivt jobba sig upp i kilometerdos. I helgen hörde jag om en junior som tränar 25 mil i veckan, något som för mig i min livssituation och med min kropp skulle vara helt omöjligt. Så jämför inte med andra utan låt dig inspireras av andras träning och forma sedan din egen efter dina mål och förutsättningar. Din kropp är unik och det handlar om att ta reda på vad som fungerar för en själv. Jag vet vad som brukar fungera för mig sista veckan innan en mara eller halvmara. Jag har hittat mitt upplägg som jag känner mig komfortabel och trygg med. För det är just trygghet som är viktigt att känna inför ett lopp. Nu är det veckan före sista veckan och den har jag genomfört väldigt olika genom åren beroende på om andra lopp legat i nära anslutning eller inte. Om jag får önska så vill jag ha lika lätta ben som jag hade i Stockholm förra året, benen var enormt lätta och det var något speciellt med just det loppet. I New York senare förra året och i Stockholm i år hade jag visserligen bättre tider men inte alls samma lätta steg som på små tussar av moln. Och det är bra, för jag vet att jag kan kämpa med lite tunga ben och ändå springa acceptabelt. Men tänk att få lätta ben och flyga fram genom Frankfurt. Helgens inspiration tas med in i nästa träningsperiod. Nu lutar jag mig lite mer tillbaka än vanligt med benen i högläge och drömmer om ett underbart marathonlopp. Hälften sitter i benen och andra hälften i huvudet. Nästan.

Ljusglimtar en vanlig vecka.

Försöker stanna upp för en kort sekund och fundera lite över livet. Det här året har varit ett av de viktigaste i mitt liv men samtidigt ett av de tuffaste. Gång på gång har jag blivit påmind om att det är nu vi ska leva. Kan leva. Vill leva. För livet kommer inte tillbaka. Utan det tickar på likt en gigantisk klocka. Minut för minut, år efter år. Förra måndagen stannade tiden till för en stund. Lunchlöpning och jag skulle klämma in veckans snabbdistans. Kontoret ligger nära gymmet så jag ilade ner, hoppade upp på bandet, värmde upp och det var då det hände. En man gick förbi och kikade som så många andra in genom fönstret likt man ser på apor i bur. Men den här mannen var annorlunda, min blick fastnade vid honom. Han linkade sakta fram med ena handen på sin rullstol. Han hade en ledsagare med sig som gick bredvid. Solen sken utanför och lyste upp gestalten. Våra ögon möttes. Som de gör med så många andra utan att man reagerar. Men mannens ögon lyste och han log världens varmaste leende. Rakt in i hjärtat. Jag sprang där på bandet och blev varm i hela kroppen samtidigt som jag kände en stor klump i halsen. Där sprang jag ett fånigt löppass på band medan mannen utanför kämpade för varje steg. Och då slog det mig att man ska vara enormt tacksam över de små sakerna. Mannen utanför såg mig som sprang och såg genuint glad ut, varför ska jag då få klumpar i halsen när han utstrålar sådan värme. Vem ger mig rätten att känna så. Den här mannen satte prägel på hela veckan och fick mig att ännu en gång vakna upp ur livets lilla ekorrhjul. Behöver jag säga att snabbdistanspasset gick fortare än tidigare och att jag la på tio minuter extra. Det fanns liksom ingen ursäkt att inte göra det. Jag älskar att springa och jag vill bli bättre, då gäller det att ligga i och vara positiv. Mannen kunde likaväl bli körd i rullstolen, men han ville gå och han gick. Allting är relativt, men det mesta handlar om vilja.

Och med vilja kommer man långt. Exakt hur långt Stefan Manning och Sara Rönne kom när de cyklade 24h i ett sträck på Rosa Dygnet vet jag inte. Men en sak är säker. I min bok är det en imponerande, fantastisk och enastående prestation. Tänk att sätta sig själv i andra hand och tänka vad är lite skav i rumpan och trötta ben mot en sjukdom som cancer. Stefan och Sara, det var underbart att se er cykla efter 21 timmar och se era leenden och fighting spirit. Jag är glad att jag fick hålla i både det passet och även lördagens löprelaterade aktiviteter. Det kokade av energi och ljusglimtarna var många. Gladast blev jag när Stefan efter cykelklassen säger att jag fick honom att snedtända och ta i som en galning och att han hade roligt. Efter 21 timmar i cykelsadeln. Det gjorde mig varm i hjärtat.

Lika varm i hjärtat blev jag på lördagsmorgonen när jag fixade med föreläsning med ena handen och mixade cykelklass med den andra och H kommer hem med en take-away latte att avnjuta. Även om han tycker att just den typen av kaffe är helt onödigt att spendera pengar på. Små som stora ljusglimtar i livet ska man ta till vara på och bevara i sitt hjärta länge. Härligast är att få vakna varje morgon bredvid den man älskar. En sådan ljusglimt slår allt på en dag.

Wear yellow. Or pink.

På lördag, den 2 oktober, är det LIVESTRONG Day. Det kommer jag att fira med långpass på morgonen i löparskor. Sedan fortsätter min dag på Rosa Dygnet i Göteborg med föreläsning kl 16-17 om intervallträning efterföljt av ett härligt pulshöjande löppass kl 17.15-18.15. Efter mina egna åtaganden kommer jag att gästa Magnus Gårdmarks spinningklass kl 19. LIVESTRONG Day pågår lördag, men i Göteborg fortsätter Rosa Dygnet hela natten till söndag och under förmiddagen den 3 oktober. Så på söndag morgon kl 10 kommer jag att hålla i en utmanande och rolig spinningklass. En helg att se fram emot och en helg man varken får eller vill missa!

Träning är det bästa som finns, löpning och spinning i synnerhet. Att då få möjlighet att förena dessa båda och träna för den goda sakens skull och samtidigt vara en liten minikugge i ett stort mäktigt hjul som samlar in pengar till Cancerfonden känns fantastiskt. Och även du kan vara en kugge! Det enda du behöver göra är att gå in på www.rosabandet24timmar.se och välja vilket av alla roliga pass du vill vara med på och anmäla dig. Det är inte försent!

Boka in dig nu på www.rosabandet24timmar.se och gör gärna mig sällskap på lördagens löpning eller söndagens spinning. Då blir det garanterat utmaning och träningsglädje när vi knyter näven ordentligt för livet och fighten mot cancer.

Back on track.

Ibland blir jag rädd för mig själv. Någon nyser i mataffären, en annan hostar på tåget, en tredje är snuvig i ett möte och jag kan fortsätta räkna upp scenarier då jag misstänksamt tittar upp, håller andan tills jag inte har luft kvar, tvättar händerna för femtioelfte gång eller bara blir livrädd. En förkylning tar träningsdagar, dränerar kroppen på energi och förstör så mycket för någon som satsar på sin idrott. En vanlig person tycker att det är jobbigt att vara hostig och snuvig men det står inte så mycket på spel. Och därför kanske de inte tänker på vad de utsätter andra för. Om jag är förkyld och exempelvis ska på kundmöte så meddelar jag innan att jag är förkyld och att vi kanske ska ställa in. Samma gäller i privata sammanhang. För man har inte alltid lust att utsätta sig för smittorisk. Och för mig handlar det om respekt för andra. I Kina bär man munskydd för att visa hänsyn när man känner sig krasslig. Visst nu är det bra att bli förkyld då och då. Stärka immunförsvaret lite grann. Jag har hittat ett vad jag tror bättre sätt att stärka det där försvaret. Spinninginstruktör vecka ut och vecka in i en sal med trettio-fyrtio personer som flåsar, svettas och fräser. Det blir en del bakterier i den salen och lite som att vara dagisfröken eller läkare. Kanske har det hjälpt mig. Jag hoppas det, för till Kina har jag inte planerat att flytta och mer tappad träningstid inför årets målsättning har jag inte råd med just nu. Känner mig faktiskt stressad över min träning för första gången på länge. Förkylningen som satt i benen under halvmaran slog till med full kraft i förra veckan. Jag hann med att hålla spinningklasser och springa några löppass, så veckan var inte helt värdelös. Men utan kvalitetsträning inget pers och framförallt ingen underbar flygande känsla den sista oktober. Och det är känslan jag vill åt. Känslan som får mig att rysa och älska marathondistansen. Oslagbart att närma sig mållinjen och känna sig stark även om energin håller på att ta slut helt. Väldisponerat och vacker löpning. De känslorna skapade högtflygande planer för träningen under sju veckor fram till maran. Nu försvann en vecka bara sådär. Snytpapper och nässpray. Åt pipsvängen med den veckan.


Inget ont som inte har något gott med sig. Benen, huvudet, kroppen, psyket, viljan, allt finns nu här redo att ta itu med veckorna fram till race day. I måndags bestämde jag mig att jag bara måste vara back on track, alltså löpduglig igen. Det var med ringrostigt flås jag satte av på lunchlöpning. Kanske inte helt rätt att testa lite 3.50-tempo, men jag var bara tvungen att känna på det en stund. Och det kändes, mer kanske jag inte behöver säga. Lungorna visste att de levde om man säger så. Tuff start första löppasset efter en förkylning. Inget jag rekommenderar för någon annan. Inte ens för mig själv. Men jag var tjurig i måndags. Förbannad. Spinningklassen gjorde mig på gott humör på kvällen. Men tisdag var ännu en sötsur dag. Avslutades med 90 minuters distans med en andning som inte var helt återhämtad. Halsen snörpte ihop sig i de värsta motlutorna men pulsen svarade helt ok. Onsdag morgon, igår, var det då dags att på riktigt se till att de här apostlahästarna får ordning på sig igen. Intervallstegen som jag vet har blivit flera personers favorit. 2x5', 2x4', 2x3', 2x2' och 2x1'. Hela kalaset med 1' joggvila. 15' uppvärmning och lika nedlöpning ger effektiv träningstid på 70'. Effektiva intervalltiden på 30' är för mig ett minimum på den här typen av intervallpass. Nuförtiden, bör tilläggas. Det där måste ju stegras över tid, för intervallträning sliter hårt på kroppen. Och efter en förkylning ska man vara mer lyhörd än jag har varit den här gången. Viljan är lite stark just nu och veckorna få. Jag ska tillbaka till den fina löpkänslan jag hade när vi kom tillbaka från semestern. Och det kommer inte gratis. Det kommer med 10-15 mil i veckan. Som semesterlöpningen var. Så jag önskar att jag kunde springa året om. Sanningen är ibland brutal. Och det är då man får bestämma sig för att lägga sig under täcket och somna om. Eller helt enkelt ta tjuren vid hornen och genomlida lite smärta. Jag har valt det sistnämnda. Gårdagens intervaller före jobbet gick enligt plan. Lite feg på tempot, men en riktigt bra genomkörare. På kvällen, efter jobbet, 70' distans och så var onsdagen över. Imorse tog jag tåget till Stockholm kl 05.54. 3h resa dit, 3 möten och 6h senare satt jag på tåget hem igen, 3h tillbaka till Göteborg. På med löparskorna och ut på distans. Det är inte alltid lätt att få till allt i livet som man vill. Men är viljan tillräckligt stark så går det. Distansen kändes lätt i benen och i andningen. Tågresan var skräckfylld av alla baciller som flög runt, host, snuva och nysningar. Nu håller jag tummarna för att få vara kurant och kunna genomföra varje planerat löppass. Bara för att det är så roligt att springa och bara för att det är så underbart att springa i mål på ett marathonlopp. Imorgon är det löpfri dag, som alltid på fredagar. Två spinningklasser och två timmar i cykelsadeln ger bra återhämtning för mina ben. Sedan är det tre löppass kvar den här veckan. Lördag startar med tuffa intervaller och senare en avkopplande distans. På söndag är det veckans höjdpunkt. Vackert långpass och exakt fem veckor till marathonmålgång. Som alltid skräckblandad förtjusning.

Vad är en bal på slottet?!

Årets mål skulle införlivas. Stockholm Halvmarathon, tillika SM-tävling på sträckan, och jag skulle kliva under de för mig magiska 1.20 på distansen. Årets målsättning och sista chansen att klara den. På 10 km har jag inte haft en gräns jag fastnat vid. Minut för minut har jag klivit neråt. Samma gäller marathonsträckan. Sub3 bara hände och sub2.50 likaså. Utan att tänka och utan funderingar. Men sub1.20 på halvmaran verkar för mig ha gått troll i. Vet inte riktigt vad jag gör för fel. Men jag har helt enkelt inte fått till det. 1.21-lopp har jag gjort så många under de senaste 3,5 åren att jag inte kan räkna längre. Tre 1.20-lopp har jag lyckats klämma in, men inte under. Vansinnigt trött är jag på det. Jag ratar 1.21-tider. Jag är inte sugen på dem. Jag vill nästan kliva av banan och skita i loppet. Inte gå i mål utan bara lägga ner. Hur urbota dumt är inte det egentligen. 1.21 är ju en tid som de flesta skulle slita sitt hår för. Men jag gör de där tiderna i sömnen just nu. Tröttsamt och tråkigt. Men statistiken talar för sig själv. 2007 sprang jag mitt första 1.21-lopp. 2008 gjorde jag två. 2009 sprang jag tre halvmaror på 1.20, 1.22 och 1.21 och i år har jag hittills presterat 1.20, 1.20 och 1.21 igår. Och dessutom startade jag Stockholm Marathon på höga 1.21. Alltså är det där en tid jag kan hålla första halvan av ett marathon och fortsätta en halva till. Borde vara en baggis att gå under mitt mål, med andra ord. Det värsta är att jag blivit snabbare, uthålligare och segare. Men jag får inte plocka ut det på den däringa sträckan. Har jag stagnerat i utvecklingen? Nej, jag tror inte det. Utan jag tror att det finns därinne i löparhjärtat. Men det måste ut. Likt en tiger vill jag släppa loss ilskan och övervinna den där gränsen. Tids nog kommer det. Jag vill inte ge mig. Jag tänker inte ge mig.


Förra helgen fick jag en förkylning som jag vägrade ta emot. Med vitlöksklyftor motades Olle i grind och den bröt aldrig ut på riktigt. I veckan har jag kunnat genomföra uppladdningen som vanligt fast med en snorig tät näsa i behov av nässpray. Men jag vägrade att inte få stå på startlinjen. Smart eller inte. Där var jag i varje fall. Iklädd ärtigt grönt linne och leg sleeves signade Zensah. På uppvärmningen gav jag nästan upp. Huvudvärken i vänster tinning var enorm och gjorde ont så hela vänster öga värkte. Men benen kändes lätta. Och på spinningklassen dagen före, på morgonen, var benen sprättiga och pulsen låg. Jag brukar ha just den där morgonspinningen som en värdemätare. Jag har alltid kvar den klassen även om jag ska tävla och har lärt mig att känna känslan. Så någonstans inom mig ville jag tro att det skulle gå. Startskottet brann av.


Första 2 km gick i 3.30-tempo och jag var lite småstressad att hänga på. Brukar inte bry mig om alla andra. Men det gröna linnet gjorde att jag gärna ville prestera för andra än bara för mig själv. Så stressad var jag. Men kom till slut in i min egen känsla och de där snabba kilometrarna gjorde ingenting. Men kroppen svarade inte som den ska. Benen kändes som om de sprang i sirap. Knälyftet lägre än vanligt, en sittande löpning. Kanske inte för ögat, men känslan av att benen var vobbliga i varje steg irriterade och var markant. Ingen spänst i steget utan varje gång foten landade i marken fick jag kämpa för att få den att lyfta sig igen. Knäna ville böja sig under kroppen och jag hade ingen löpkänsla. Första 5 km på 18.23 var stabilt, 10 km på 37.38 likaså, sedan kom raset och jag kunde inte stå emot längre. Det var inte hjärtat som sa ifrån utan kroppen var inte med mig och det gick enbart att snällt tassa på och köpa läget. Göra det bästa av situationen och ta mig i mål. Kunde åtminstone forcera lite energi mot slutet och driva på i stigningen omkring sista 3-4 km. Där lyckades jag befästa min placering i loppet. Sista kilometern kunde jag pressa upp farten till 3.40-tempo och jag var på inget sätt slut när jag kom i mål. Men igår hade jag inte mer i kroppen. Det är verkligen en sanning. Igår var inte min dag och jag hade inget mer att ge. Att jag bet mig fast i loppet och lyckades gå i mål på 1.21.08 är för mig själv helt otroligt. Det ger mig på något sätt mersmak och jag vill tro att gårdagens lopp och tid verkligen visar för min egen kropp och själ att de där sub1.20 inte är någonting alls när dagen är min och känslan är med mig. Men hur är det. Du är inte bättre än din senaste match?! Senast i Stockholm var jag tredje bästa svenska på maran. Nu var jag sjätte bästa dito. Och den här gången får jag räkna det på riktigt. Det är jag glad för. Det är jag nöjd över. Ett av mina senaste beslut i livet känns rätt. Och den känslan fick jag inte känna förrän jag gick i mål. SM-sexa är ingenting och placeringar är inget viktigt för mig. Men jag gillar att ge tillbaka när jag får någonting. Så blev det igår och jag känner tacksamhet och glädje över just det. Mersmak på löpning och att bara njuta av de där löparskorna. För det är ju ändå därför jag springer. Sightseeingtur i Stockholm. Det är alla dessa lopp i huvudstaden som gjort att jag känner mig som hemma när vi är där var gång. En bal på slottet må vara dötrist och långtråkig men varje halvmarathon har sin charm och i efterhand så känns det alltid alldeles alldeles underbart. Med en helmara kvar i år funderar jag på att även springa en halva till. Ge det hela ytterligare en chans. Ska jag, eller ska jag inte. Det är frågan.

Höstfavoriter.

Livet efter semestern drog igång kraftfullt med en udd av spänning. Solbrännan börjar blekna. Färgerna i naturen får förgylla istället. Just nu är det så många olika projekt som rullar på runtomkring att jag inte vet om jag ska ducka, ta enhandslyra eller jonglera runt allt på en gång. Är bara rädd att någon boll ska falla i marken när jag inte lyckas ge den luft under vingarna. Henrik har ett enormt intressant projekt framför sig. Och jag stöttar honom till fullo. Han är enastående med en enorm drivkraft. Mer om det inom kort. Jag själv har tagit några mindre livsavgörande beslut men för mig ändå viktiga i livet. Vi har lärt oss en del om html-kodning båda två. Fast undra vad vi gjort utan min gamla goda kollega som även hon valt väg. Jag har bakat kakor och firat ett år på min arbetsplats. Vänner runtom har valt att ändra på sina liv på ett eller annat sätt. Jag har dragit på mig en förkylning, den första på 1,5 år så jag var väl värd den. Eller hur man nu ska se det. Spinningklasserna har dragit igång på allvar. Jag älskar verkligen höstträning. Det blir mörkare ute och mysigare att vara inne. Jag spånar på ett gäng med olika specialklasser under höst och vinter. Det blir åka av i cykelsalen. När jag ändå spånar, så spånar jag rejält. Den egna löpningen funderas på och andras löpning. I lördags genomfördes Incycle löpardag. Jag körde två löppass samt höll i två teoriblock. Frosseri i löpning. Som jag trivs då. Söndag var en kreativ dag på flera sätt. Ett av dem resulterade i gårdagens poserande framför kameran. Annorlunda uppgift en onsdag i september. Hemlighetsfullt och roligt. Idag vilodag och vi har tittat på väggarna i en tom lägenhet och planerar för Henriks projekt. Pastaladdning. Ta hand om lillnäsan så att den mår bra på lördag. Årets mål på sub1.20 må bli en dröm med tanke på känslan i kroppen. Men det kommer fler år. Och det kommer ett marathon i oktober. På lördag ska jag ha kul i Stockholm och minnas senaste loppet där. Vilken mara det var. Underbart på alla de sätt. Nu halva sträckan. Ren och skär njutning. Kör på ärtigt gröna leg sleeves, signat Zensah, och ett grönt linne på lördag. Ackompanjerar höstbären så fint. Undra vilket av bären som är min favorit. Gojibär, havtorn, blåbär, björnbär, tranbär eller röda vinbär. Perfekta blandningen i en paj. Fast vilka bär är inte perfekta under ett smultäcke när man får dränka kalaset i vaniljsås. Just det. Alla är perfekta.

Rosa Dygnet 2-3 oktober i Göteborg.

Missa inte höstens viktigaste träningshelg! Jag vill slå ett slag för en oerhört angelägen sak. Ni som kikar in här då och då har troligen inte missat att jag är ett fan av Lance Armstrong, som cyklist, som entreprenör och grundare av LiveStrong samt som canceröverlevare. I Sverige är inte insamlingen och stödet till de cancerdrabbade färgat i gult utan i rosa.

Boka in 2-3 oktober i Göteborg och Rosa Dygnet. Ett helt dygn av träning för livet till förmån för Cancerfondens Rosa Bandet-insamling. Du kan cykla i lag, du kan välja att vara med på enstaka cykelklasser eller varför inte köra hela dygnet på 24 timmar i cykelsadeln. Du kan köra gruppträning eller bara titta förbi och köpa en fika eller gå på en föreläsning.

Läs mer om träningspassen:
www.rosabandet24timmar.se/dygnet-2/

Eller anmäl dig direkt:
www.rosabandet24timmar.se/anmalan/

Cancerfondens Rosa Bandet-insamling är en angelägenhet som rör oss alla. Det är lätt att tänka att man aldrig själv kommer att drabbas. Det är lätt att skjuta bort tanken lika fort som den dyker upp. På grund av smärta. På grund av rädsla.

Alldeles för många drabbas av cancer. Så är det. Men genom insamlingar och bidrag kan många få en hjälp som förlänger livet och i många fall som botar sjukdomen. Ta därför tillfället i akt och boka in dig helgen 2-3 oktober. Gå på ett cykelpass, eller flera, och bli inspirerad och ha riktigt roligt för din egen skull men även för den goda sakens skull.

PS. Vore kul om du kommer på min cykelklass, söndag kl 10. Tokenergi, träningsglädje och intervallträning när den är som bäst. Fighting Spirit. Gör mig sällskap!

Déjà vu i Trelleborg.

Fredag kl 06.45 kickades en hektisk dag igång med spinningklass i instruktörssadeln. Svettigt och ljuvligt. Snabbdusch på det, borsta håret och sminka mig i bilen. Kl 08.15 och bussen kör från Nils Ericssonsterminalen mot Jönköping. 10.30 kliver jag av rätt in i stan jag jobbade ett litet tag i. En latte i farten och vidare med taxi ihop med min Stockholmskollega till Elmia och lastbilsmässa. Fantastiskt trevligt kundmöte ihop med reklambyrån. Varje liten minut utnyttjades, precis som det ska vara. Klockan tickade på och vi alla förvånades över hur tiden kunde springa iväg så. Det går fort när man har roligt har någon sagt och det stämmer. Ny taxiresa i ilfart för att hinna med våra respektive tåg. Kollegan tillbaka mot Stockholm och jag mot Malmö den här gången för att landa i Skåne inför lördagens tävling. Henrik hämtade upp mig på Malmö station, vidare till Trelleborg och Palmfestivalen. Staden kokade nästan över och vi med den. Checkade in på ett fantastiskt mysigt Bed & Breakfast, Systrar och Bönor. Fick i oss en pastaportion efter en dag utan tid att andas. Sedan kraschade vi båda i sängen med en klocka som slagit elva. Fredagen där varje sekund var värd mycket och ingen tid blev slötid var min uppladdning för årets Trelleborgslopp. Racet jag hade förhoppning att persa på och som jag förra året vann. Då skrev jag så här. I år blev loppet på många sätt samma, men ändå annorlunda.

Startskottet gick även i år på den lilla söta arenan bortanför Vångavallen. Jag fick en fin start då killarna i täten pinnade iväg och jag la mig i rygg på den siste av dem ut från stadion. Resan mot mål startade klockrent och jag tror aldrig att ett lopp har startat så smidigt tidigare. Ingen tjurrusning, perfekt tempo från start, mitt tempo, inga armbågar och inget tåtrampande. Utan flytkänsla steg för steg mot första kilometerpassering. 3.37 på den första, 3.32 på den andra och loppet var igång på allvar. Befann mig lite i ett vakuum i början, ensamt majestät med grabbar framför som första tjej. Första delen av loppet är riktigt lättlöpt och det är enkelt att förivra sig i ett för högt tempo och bränna krutet för fort. Med det i åtanke var jag lyhörd och höll farten stabil runt 3.40. Kom ikapp en kille som i efterhand visade sig vara en trevlig spanjor jobbandes i Sverige. Han märkte att jag kom ikapp honom och var en gentleman i några kilometer. Vi sprang ihop och jag fick en rygg att gå på och han fick en tjej som jagade honom. Vi kom ikapp fler grabbar och vid passering 5 km kände jag att övriga tappade men jag var stark. Trots att kilometer fem till sex blev en sopig en med lite småknixar som saktade ner farten lite för mycket så lämnade jag övriga bakom mig och hittade mitt vakuum igen. Jagade mig själv framåt och in på den mer lättlöpta delen av banan. Kilometer för kilometer och vips var det bara 3 km kvar. Tog en efter en utan att ta i för mycket. Kontrollerad löpning och i efterhand tror jag att jag kunnat fortsätta 5 km till. Målgången talade för sig själv. Jag brukar vilja stå still och flåsa en liten stund för att få ner pulsen. Men den där pulsen efter målgång kändes stabil. Vacker lagerkrans runt huvudet och déjà vu känslor från förra året. Inte varje dag jag får en krans runt huvudet. 36.50 stannade klockan på och jag är nöjd men vill ha mer. Varför är det alltid så?


Om tävlingar skulle kännas som igår varje gång så skulle jag lätt kunna tävla varje vecka. Ingen större nervositet innan. Lite stel i ett baklår och småsega ben efter en första jobbvecka som tog på krafterna. Men det fina var att det där försvann ur huvudet när endorfinerna började kicka in under loppet. Jag kontrollerade ett för mig relativt högt tempo. Kände mer att det var som ett snabbdistanspass än en tävling. För mig brukar 10 km lopp vara läskiga och tuffa. På något sätt så är det hårdare att springa så korta lopp för du tvingas ligga så nära din tröskel och ska både våga och ha sinnesnärvaro till att ligga på varje steg loppet igenom. Tappar du gnistan och drivet för en sekund så förlorar du värdefulla sekunder. För 10 km handlar mer om sekunder än vad andra lopp gör. Halvmarathon och marathon är för mig något helt annat. Tempot är inte avgörande på samma sätt utan det är andra saker som spelar in mer. Det mentala och det muskulära att springa under så lång tid. Gårdagens lopp gav mig stor mersmak för 10 km och jag vill förbättra mig en minut innan jag sänker ambitionen. Det är en redigt tuff minut, jag vet. 4 sekunder från pers igår och jag är glad över att trycka mig under 37 minuter ännu en gång. Fast inte direkt lysande när årets målsättning är 36.30. Delar av mig vill leta reda på ett bra lopp för att ge det hela en chans till i år. För igår var inget perfekt lopp, jag var för pigg efteråt. Men å andra sidan så var jag oftast det förr om åren som medeldistansare också. Efter de bästa loppen var jag så pigg att min tränare, jag hade då, lät mig springa av mig på några 200-meters intervaller bara för att lugna ner mig. Igår blev det inga intervaller efteråt och inte ens någon nerjogg. Det blev däremot glada skratt och tillfälle att umgås med Myggan som jag skriver löpprogram till och som dängde till med ett riktigt gott pers. Det var en seger om något. Stort grattis och så roligt att se en vän bli så glad i sina löparskor. Och dessutom fick både Henrik och jag umgås en stund med andra underbara löpare; Daniel, Sofie, Anna, Sara och Maria. Solen och leendena sken ikapp. Ni är så härliga allihopa.

En del lopp passerar förbi obemärkta, men gårdagens race blev ett sådant där välbehövligt avstamp för mig. Jag brukar säga att det tar tid att lära sig att springa marathon. Nu har jag efter många års nötande i löparskor kommit på att 10 km är inget man bara gör så där. Det tar lika mycket tid och lopp att lära sig att springa så här relativt korta lopp. Mersmak för intervallträning, mersmak för snabbdistans, mersmak för de där ruggiga passen som gör ont och inte alltid är så roliga. Var sak har dock sin tid och nu närmar sig en mastodont träningsvecka. Vi får se om det blir något mer 10 km lopp i år. En sak är dock säker, imorgon bitti före jobbet väntar snabbdistans och nu hembakt sockerkaka.

Löpardag - lördag 4 september.

För dig som vill få inspiration och bli en bättre löpare kommer jag tillsammans med Monika Björn att ta med dig på en dag fylld av träningsglädje. Oavsett vad du har för målsättning med din löpträning får du med dig verktyg att jobba med på egen hand för att utvecklas.

En fulladdad dag med teknikträning, styrka för löpare, rörlighetsträning, intervallpass och inspiration till att skapa ditt eget träningsprogram står på schemat.

Pris: 795:- inkl. moms. Lunch ingår.

Boka genom att betala in beloppet på bg: 222-9029.
Uppge namn, e-post samt medlemsnummer vid bokning.

Frågor? Maila: monika@incycle.se

Vore fantastiskt roligt om vi blev ett härligt löpargäng denna dag!

I samarbete med:

Midnattsloppet.

Så var det vardag igen. Vårt kontor har flyttat och jag klev in i en ljus nymålad lokal. Vita väggar, kryddat med rosalila detaljer och min chef har gjort ett fantastiskt jobb med vårt nya tillhåll. Gillar det skarpt. Som pricken över i, grädde på moset och ja ni vet, så ligger nya stället en minut från Sats där jag har mina cykelklasser och tio minuter från vår lilla lägenhet. Inte mycket tid som ska spillas här inte. Efter jobbdagens slut var det dags att kliva in i cykelsalen igen, inta instruktörsrollen och försöka leverera. Inget att hålla på, hösten kickades igång med hardcorecykling direkt. Lagtempo var ett faktum. 90 minuter underbar energi. Vi har tidigare haft 36 platser på klasserna och någon extracykel. Men det händer grejer även på Kungsgatan. Nytt skåp i omklädningsrummet. Fick liksom skrivbord på jobbet även välja sist här, men det är helt ok. Skrivbord och skåp är liksom inte det viktiga, så länge de fyller sin funktion och står på ett relativt ok och ostört ställe. Viktigast var att det idag fanns 44 cyklar att fylla och vi hade fantastiskt roligt. Åtminstone jag. Vilken energi och vilket driv. Kände mig ringrostig efter att ha sprungit hela sommaren, med undantag för de två utomhusspinningklasserna på Playitas, så det var med lätt nervositet jag klev in i salen. Fast det är ett sundhetstecken. Nervositet är bra, man skärper sig. Utan att vara nervös inför en tävling så skulle det inte gå bra. Nervositeten släpper loss saker i kroppen och vi gör oss redo för kamp. Nu är jag inte nervös inför varje cykelklass, för det är inte en tävling utan något helt annat. Men nu är hösten i vart fall startad och faktum är att jag i hjärtat saknar att spinna när jag har längre uppehåll ifrån det. En otroligt bra träningsform som komplement och när man får träna med så taggade människor kan man inte annat än le. Entusiastiska, glada och fulla med jävlaranamma. Peppar varandra, ger järnet, ger av sin energi och suger åt sig. Vad kan man mer säga än att ödmjukt tacka att jag får träna med er vecka ut och vecka in. Nu kör vi, varje måndag (och fredag om ni vill) hela vägen in i kaklet, ända fram till jul. Och jag lovar vi ska cykla delar av Paris-Roubaix någon gång under hösten. Bäckstedt vann etappen vi kommer köra och på varje kullerstensdel kommer det att svida i våra ben likt det gör i cyklisternas i filmen. Utbrytningarna duggar tätt och målgången är rafflande. Att det blir åka av är ett understatement.

Vardagen startade efter att semestern avslutades. Logiskt nog. Och det gjorde den med att ligga i soffan och slappa i lördags. Se på film, läsa böcker, äta och tävla. Midnattsloppet gjorde sitt intåg i stan och jag är en människa som gillar traditioner. Eller som min far sa en gång; har man satt djävulen i båten får man ro i land. Lite så är det med traditioner. Lite så är det med mig. Har svårt att släppa GöteborgsVarvet-traditionen med åtta raka lopp. Får mig osökt att tänka på hur ska jag göra med Varvet och maran i Stockholm nästa år?! Går det att köra båda, ska jag bryta sviten eller hitta en annan mara. Vem vet. Med Midnattsloppet fick jag möjlighet att vara med från början här i Göteborg. Tredje gången i år, men jag var mindre sugen i och med att vi trillade in hemma efter fyra veckors bortavaro i fredags eftermiddag. Men så vill man vara med i gemenskapen och det handlar om mer än att tävla. Dessutom är traditioner jobbiga att bryta, så nog stod jag där på startlinjen likt förra året. Lite annan, tuffare, bansträckning i år. Men ändå mer dynamisk på något sätt trots sina knixar, kurvor och kullerstenar. Kul kan sammanfatta loppet. En happening, folkfest och något annorlunda. Trottoarkanter att se upp för, spårvagnsspår och mörkret som faller ger loppet en annan utmaning och karaktär än den vanliga vid löpartävling. Tidpunkten är även den en spännande faktor att väga in. Men det är inte lösningen på en löparekvation jag är ute efter utan ett bra fartpass, ett startskott att öva på och en rolig upplevelse. Och det sistnämnda blev det. Hejarklacken, den trogna hemma och de som skrek runt banan, lyfte oss löpare fram. Tack och bock. Tiden är inget jag fäster så mycket vikt vid. Den här gången. Placeringar brukar jag inte bry mig så mycket om, men det var roligt att prata med den ödmjuka och glada norskan som vann. Och även träffa på andra härliga likasinnade i mål efter loppet och vid starten. Och det var roligt att få vackra blommor och ett bidrag till kommande träningsläger. En härlig bonus och fin inramning på en vacker sommarkväll.

En del av mitt hjärta.

Endorfindrogen intog min kropp till fullo de två första veckorna på sommarsemestern. Träningsläger i sann löparanda. Löpningen i fokus och inget annat. När du inte ligger plant ner i en säng eller i ömsom sol och skugga med en god bok eller sovandes så äter du och fyller på med vatten. Alla andra ingredienser är onödiga för de snor din träningsenergi. Du vet vart ditt fokus ligger och du vet varför du valt bort allt annat just där och då. Träningsglädje i en bubbla. Mitt livselexir. Livskvalitet. Att kunna göra det du vill med din kropp. Det är ingen annan som sätter din ena fot framför den andra och får dig att springa nära 2h varje dag. Du har en tanke, du uttalar den och håller dig till den med en lyhördhet.


Vila är lika viktigt som att träna. Hemma är det dock lite svårt att få till den där siestan som spanjorerna håller fast vid. Jag tillhör exempelvis en av alla människor som säger att jag inte hinner läsa böcker och det är verkligen sant. Jag har inte en timma över om dagarna för att försjunka mig djupt ner i en bok, vilket är synd och skam. För jag gillar att läsa, Henrik också, och därför fick vi betala övervikt på resan ner. Och hem. Men det var det värt. Deckare har blandats med verklighet där bland annat en bok om kronprinsessan har sträcklästs, Mia Skäringers bok med en något snuskig titel har plöjts igenom, Michael Nyqvists bok och Liam Norbergs Insidan är två andra biografier. Familjens projektledare säger upp sig, av en härlig Gunilla Bergensten som jag jobbade ett kort tag med i början av mitt yrkesverksamma liv. Tänkvärd och provocerande på ett bra sätt. Kriminalromanen Mamma, pappa, barn av Carin Gerhardsen rekommenderas, liksom Miraklet i Anderna av Nando Parrado. Bara några av alla böcker vi släpat tur och retur. Jag gillar att läsa om olika livsöden. Verkliga berättelser och inget hittepå. Livet är inte enbart en dans på rosor och att läsa om olika händelser som drabbat andra ger stor behållning och dessutom lär man sig mycket om sig själv genom de funderingar som dyker upp. Men att få bryta av med en spännande kriminalare eller en relativt blond och IQ-befriad tjejbok kan också vara skönt. En sådan där bok med rosa framsida som andas läppglans så långt ögat når, en bok Henrik inte skulle ta i. Två sådana hade jag med också, för balansens skull. Något måste väga upp hans maffiaböcker. Mixen av böcker vi hade med var perfekt. Harmoni och balans. Lite som med löppass. Långpass varvas med vanlig distans, bryter av med dubbelpassdagar, blandas med kortare löppass, varieras med intervaller, snabbdistans och annan hårdare körning.


Det har blivit dags att summera årets semester, träningsläger eller bröllopsresa, om man så vill. Första halvlek i La Santa var fantastiskt bra och i siffror blev det 30 mil uppdelat på två 15 mila veckor. Två långpass i veckan för att miljön tillåter och lockar mig till det, intervallpass på bana, tuffa bergspass och ett helt gäng med vanliga underbara lavadistanspass. Sedan vände vi blad som Myggan så fint beskrev det. Vi lämnade det spartanska livet på Lanzarote mot bröllopsreselyx på den sandigare grannön Fuerteventura och byn Playitas. Den här gången hade jag dock riktigt svårt att släppa taget och inse att tiden i byn är semester och lånad tid. Mitt liv är inte där, även om jag så gärna vill. Jag hoppar in i andra människors liv och gästspelar. Med löparskor njuter jag av det som för dem är frukost, lunch och middag. Men den här gången var det annorlunda. Vi har aldrig haft det bättre i La Santa. Både Henrik och jag har svårt att sätta fingret på vad det var som gjorde det. Melankoliska och med en stor saknad klev vi ombord på den där färjan och sa hejdå för den här gången. Efter en lång resdag med cykelväska, resväska och bag samt en IKEA-kasse (!) införskaffad i Arrecife som extra hjälp i vår lilla semesterflytt ankom vi Playitas. Lokalbussen var vårt färdmedel, vilket är en stor kontrast till det vi landade rätt in i. Chartervärlden, ytlighet och ett hotellkomplex med golfbana. Om jag ska vara elak. Med höga förväntningar var det många saker som gjorde oss besvikna när vi kom. Men det mesta låg i vårt eget huvud för att vi kom från vårt paradis och hade en annan bild av vad det här stället skulle erbjuda oss.


Vi ska inte grotta in oss i tråkigheter och därför lämnar jag vårt första intryck åt sidan. Men måste poängtera att det är dåligt av ett hotell som marknadsför sig som träningskomplex med bland annat löpning och cykel i fokus att inte kunna berätta något i överhuvudtaget kring vart man bäst springer. Mer än att du kan springa i ytterkanten av golfbanan om du vill eller ta dig en tur mot piren där du hittar markerade grusvägar fast markeringarna är bortplockade så det kan vara svårt att hitta rätt rutt. Säger man så till mig så tänder jag på alla cylindrar. Henriks svar blev; ge mig en färgburk och en karta så kan jag märka upp dem åt er. Hur svårt ska det vara? Ja, jag håller med, hur svårt kan det vara. Men jobbar man som guide och inte har tagit ett löpsteg själv och inte kikat runt hörnet på hotellet man jobbar på, så kanske man ska vara ursäktad. Fast nä, det ska man inte för vi betalar en hel massa för att åka dit för att springa och cykla. Och den här typen av hotell kräver lite andra guider i min mening. När Henrik sedan på frågan vart cyklar jag bäst mountainbike får svaret det gör du bäst nere i Morro Jable (över 5 mil bort) eller i Corralejo (runt 10 mil bort) så tappar jag nästan fattningen. Så han ska cykla asfalt 5 alternativt 10 mil tur och retur (alltså 10 respektive 20 mil) för att där kunna cykla sitt träningspass på single tracks, när han har åkt till hotellet på ön som marknadsför sig som ett paradis för löpare, cyklister och motionärer som gillar andra typer av aktiviteter. Lite lustigt kan tyckas.


Hur som helst så är vi inte missnöjda alls. Faktiskt inte alls. Utan vi har fått riktigt bra träning och haft en underbar andra halvlek med bad i vår egen pool, lugn och ro på vår egen altan i den trerumsvilla vi hyrde som honeymoon boende sista två veckorna. Påhälsning av våra vänner Steve och Maria. Moet i solnedgången, massvis av tapas och god mat, gott vin, solsken och bokläsning. Testat spinningklasser och coreklass utomhus under bar himmel med vacker utsikt på hotellet. Instruktörerna är riktigt duktiga och då är jag något (läs: väldigt) kräsen. Åkt runt med bil och sett hela ön och alla trevlig surfbyar samt mindre trevliga överbyggda turistorter. Men jag hade inte planerat att springa mina kvalitetspass på löpband när jag skulle befinna mig i paradiset. Det finns en löpbana att låna nyckel till som troligen är ypperlig i Gran Tarajal. Kändes dock lite ensamt att vara där själv och blåsten som står som en vägg i ansiktet varje dag var inget bra alternativ för att få till riktig kvalitet på de tuffa passen. Så jag har njutit av löpband i sjuk värme inomhus. Något borde det ha gett, hoppas jag. I vart fall lite lagom med pannben. Långpass lyckades jag samla på mig, men i ömsom mycket trafikerad väg och ömsom motvind så att det var värre än värst. Svårt att beskriva, men när du springer i femminuterstempo men får trycka på som om det vore 3.45-tempo så förstår du. Vinden har vissa pass varit så extrem att jag tappat glädjen i löpningen. Det är svårt att njuta av att trycka på hårt när det går sakta, mer motiverande att trycka på när du känner farten i ansiktet och trycket i benen. Men det är säkert härdande på något sätt det också. Och jag har haft några riktigt fina pass också och fått fina mängdveckor blandat med kvalitet även på den sandiga ön.


Nu låter det kanske som om jag inte skulle rekommendera Playitas till någon. Men faktum är att Fuerteventuras träningspärla nog passar de flesta bättre än vad mitt smultronställe gör. Om vi får barn så är Playitas perfekt för att kombinera sin träning med kul för kidsen. För min mamma som älskar att träna och hennes Kjell så är det ett riktigt bra ställe att åka på aktiv semester till och de kommer att åka dit framöver. Men för en marathonlöpare som vill springa många, långa varierade rundor är det inte bästa stället i min mening. Men gillar man att kombinera med annan träning och få en härlig vecka kan det ändå vara värt ett besök. Allt är som vi vet relativt. Och vi måste alla skaffa oss vår egen åsikt. Själv kommer jag att välja enbart La Santa nästa gång. För om man trots bröllopsreselyxen saknar det spartanska livet i en liten lägenhet i en spansk by på Lanzarote så vet man helt enkelt vart hjärtat hör hemma. Semestern sjunger på sista versen. Winnerbäck sjunger är det jobbigt att tiden går och man blir äldre eller är det kul att vara med. Och vi njuter till fullo av de sista skälvande timmarna med ännu en god bok i handen. Den jag sparat till sist för att njuta som mest. Chasing Lance. En bok om Armstrongs sjunde raka Tour de France seger. Det är kul att vara med som svar på Winnerbäcks fråga och det är en underbar sommar som lider mot sitt slut. Vardagen är här. Spinningklasser, jobb, löpning och lite annat däremellan. Livet hemma är det riktiga livet. Men jag kan inte säga borta bra men hemma bäst. För La Santa är lika bra som här. Nu går deras liv vidare och vårt här. Bebispojken blir äldre, Maria och Steve jobbar på i cykelbutiken, Basil serverar tapas och kaffe. Och någon gång tangerar vi varandra igen. En del av mitt hjärta finns där.