Sommarlöpning.

Skaldjurstårta med rom på kavringsbotten, skålande i bubbel, trevligt familjärt sällskap, kubbspelande i trädgården, sill, färskpotatis, ostlåda och massor av annat gott som hör midsommarbordet till. Ett och annat myggbett och den ljuvliga jordgubbstårtan. Det är allt bra lustigt att i uppväxten är saker och ting på ett vis, sedan ska de prompt vara på ett annat sätt i några år just för att man ska slå sig fri och sedan känns det som bäst att det återgår till barndomsårens traditioner igen. Sådan är midsommar för mig. Back to the roots. Midsommar på vackra Tjuvkil hos min alltid lika givmilda och goda mamma. Det är med smålustiga känslor vi kör den sista biten genom området där jag blivit kär första gången, pallat alla de sorters hallon, lärt mig cykla, sprungit så många tvåminutare att jag inte kommer ihåg alla passen, badat i havet till kroppen var både blå och helt skrynklig, fiskat krabbor, grillat dem och provsmakat, lekt med käpphästar, matat levande hästar, borstat tänderna i saltvatten på bryggan, tittat på killar, blivit vuxen och nu blivit barn på nytt.

Även i år var midsommarstången på plats på fotbollsplan där jag sprungit en och annan diagonal förr om åren. Lika många barn är på plats för fiskedamm och dans runt stången. Även nu sitter trötta tonåringar och tittar på, en och annan nykär blickar mot ett pojkgäng därborta. Det är nu precis så som det var förr. Och det är underbart att fira midsommar här ute igen. Med utsikt över Skräddarön och med god vilja ser vi Marstrands fästning som ligger en mil bort. Det har funnits år då jag inte uppskattat den här pärlan till landställe som numer är min mors hem. Men nu är jag själaglad att lillstugan finns och kanske kan bli vår i framtiden. För jag vill att traditioner som jag upplevt ska fortsätta att leva länge till.

Lediga dagar är de bästa dagarna för träning och midsommarhelgen blev pricken över i på en vecka där marathonkroppen växte in i löpningen igen. Mina ben, min kropp och mitt huvud behöver en lite lugnare period efter en mara för att hitta tillbaka till den vanliga lunken. Veckodosen närmar sig nu tio mil igen och spinning på det. Lugnare pass än vanligt och en känsla av att vi tar det som det kommer. Lukta på sommaren, passera förbi kohagar och blomstrande ängar, se havet glimma och locka med salta stänk, känna vinden i ansiktet och solens strålar på allvar värma upp en frusen löparsjäl. Solskenslöparen som njuter av varma löppass. Det är jag. Träningsläger, tillika semester och bröllopsresa, närmar sig och då blir det varmt på allvar och många härliga mil i benen. Men innan dess ska jag fortsätta lyssna på känslan i min kropp och bara vara i löparskorna en stund till. Njuta av löpningen när den är som bäst. Lätta steg i tempot för dagen. Dagsform och vilja bestämmer hur passet ska bli. Så blir den här veckan också. Dock många kilometer och en del kvalitet som blir till en fin veckodos men med löpkänslan i fokus. Solen strålar och jag känner mig som en häst på grönbete.

Intervjuad av en idol.

Vet egentligen inte om jag gillar att bli intervjuad eller att läsa om mig själv. Men att få en pratstund med en idol och en av vår tids marathonkungar, Anders Szalkai, var riktigt roligt. Fantastiskt trevlig och sympatisk person att prata löpning med och en löpare precis som alla vi andra som älskar sin sport. Så uppfattar jag honom och pratstunden kändes just bara som en pratstund och ingen intervju. Undra hur han uppfattade mig. Lite läskigt är det allt att läsa om sig själv, men det händer ju inte heller så ofta. Så här blev i varje fall intervjun på marathon.se för den nyfikne och för mig att spara till framtida barn och barnbarn.

Running bride.

Inom kort kommer det att bli frosseri i bröllop och bilder på detsamma. Och då tänker jag inte på den kungliga historiska händelsen på lördag utan vårt eget. Även om erkännas bör att jag gärna ser en stund när de tu säger ja imorgon. Romantik, kärlek och löpning är det som präglar livet just nu. Jag har tagit det hela lite bakifrån. Marathonkänslorna sköljde över med en sådan kraft att det var tvunget att stanna upp och reflektera. Nu när detta är gjort och jag börjat sätta upp nya mål, planera för dessa och kratta vägen för att kunna uppfylla dem så sköljer alla underbara bröllopskänslor över oss båda här hemma. Vår underbara bröllopssaga är värd att spara för framtiden. Det här är bara en liten försmak. Running bride kommer jag alltid att vara. Run away, det är något helt annat.

Marathonkänslor.

Tiden sedan Stockholm Marathon har gått fort. Verkligheten efter våra tre fantastiska helger ramlade på oss snabbare än väntat. Nu är sommaren dock på intågande med sköna små andhål inom räckhåll. Ouppkopplad utan en sekund över har varit senaste tidens signum. En tidsbrist jag inte riktigt kan förlika mig med, så de där andningshålen är efterlängtade. Sitter på ett tåg och tänker tillbaka på Stockholm Marathon. Njuter och längtar efter att dra igång den tuffa träningen på allvar igen. Kroppen är snart redo och mitt huvud är redan där. Målet är underbart, men vägen dit är den bästa. Träningsglädje är min största drivkraft.

Stockholm Marathon var långt ifrån ett drömlopp och det är jag glad för. Om det varit mitt drömlopp hade det varit så mycket svårare att nå mina mål. Nu när det inte var det har jag en känsla i kroppen som är oslagbar. Min känsla säger mig att jag har persat men att jag har mer att ge. Vi får se när det blir. Huvudsaken är den härliga känslan. Träning och tävling för mig handlar om just den där känslan. Det är många som undrar varför jag inte är med i en klubb så att jag hade fått "mitt" SM-brons. 2.48.19 och mitt lopp räckte ju till en 9:onde plats av kvinnorna och en 3:e plats bland de svenska dito. Men är man klubblös så väntar varken SM-ära, prispengar, blommor eller plakett. Och det vet jag om. Men en sak är säker, jag hade varken varit bättre eller sämre just nu. Allt är ju precis samma med eller utan löparklubb och den där medaljen, för man blir varken bättre eller sämre av att slå någon annan eller att bli slagen. Det handlar om känsla och prestation. Min känsla, min prestation och att slå sig själv.

Jag fick känna känslan av att springa in på Stadion. Jag fick vara mig själv. Jag fick njuta av ståpäls och att vara stark hela vägen genom loppet. Avskalad löpning, att ta det ena steget efter det andra. Rysa av publikens jubel, känna tröttheten komma, tvivla på mig själv men lyckas samla ihop mig. Hålla in i mål, göra det jag vill, känna att min egen komponerade träning gett. Alla pass jag skrivit ihop själv, genomfört själv eller med peppning av Henrik har gett resultat. Jag är på rätt väg. Jag har inte tidigare sprungit någon snabbare mara. Och jag vill ha mer.

Någon gång är det dags att gå med i en klubb igen. Jo, jag har varit dedikerad friidrottstjej med spikskor på tartanbana i en härlig klubb en gång i tiden. Fostran av tränare präglade hela min uppväxt och dessa ledare gav mig grunden till den kärlek jag känner för löpning än idag. Och jag är tacksam för det jag upplevde under de åren än idag. Jag var själv tränare ett tag i klubben och jag kommer att ge tillbaka av min träningsglädje till någon klubb framöver. Framtiden har alltid spännande saker att erbjuda. Men det ska vara för min egen skull och när det känns rätt för mig. Det senaste året, sedan förra Stockholm Marathon, har fått mig att mogna. Nu ser jag mig som en marathonlöpare som närmar sig eliten med små myrsteg. Den stora frågan är om jag verkligen kan ta klivet in där på riktigt. Några minuter till, ett gäng av dem, och jag är där. Frågan är om jag har det. Det. Träningsviljan finns, är lite annat som ska till för att lyckas. Viktigare än viljan är glädjen. Den har jag. Genuin glädje upplevs i ett par löparskor. För en icke-löpare är detta svårt att förklara. Majoriteten av alla människor därute tycker att jag försakar tid som håller på såhär. Men det finns en hel del löpare därute, ni vet vilka ni är, och ni vet vilken oslagbar känsla jag pratar om. Sann löpglädjekänsla. Den går inte att beskriva. Den måste upplevas. Och det gjordes på Stockholm Marathon. Under delar av loppet och efteråt.



Henrik, min tvillingsjäl. Han är inte bara ett stöd och peppar, utan han vet hur det verkligen känns att vilja något med sin idrott. Han kan säga 'been there, done that' och med besked vet han vad det innebär att ha en stark vilja inom sig och försöka samla sig trots nervositet att misslyckas med sin egen vilja. Ingen annan ställer krav, men du själv vill något så oerhört och ingen annan än du själv kan åstadkomma det. Han vet och han känner mig utan och innan genom sig själv. Ingen annan förstår mig och min löpning som Henrik. För jag tror verkligen att han förstår, inte bara för att han vill utan för att han kan läsa mig genom sina egna erfarenheter och upplevelser. Jag är min egen coach vad gäller min träning, men jag gillar när Henrik går in i rollen som coach H vid utvalda tillfällen.



Jag gillar känslan när benen har fått värma upp med lätt jogg och kroppen samlar ihop sig för batalj. Det går att ta på den där förväntningen och känslan före urladdningen. Stretch och tid för kontemplation på Stadion före start är ett sådant tillfälle. Blicka ut över arenan och andas in alla lopp som genomförts just där. Jag kommer ihåg när jag var på min första Finnkamp på Stadion som liten löpartjej. Så mycket glädje det fanns i den lilla flickan med flaggor målade på kinderna. Då visste jag inte hur mycket löpningen skulle komma att betyda för mig i mitt liv. Nu vet jag bättre. Jag känner mig halv utan löpsteg och andetagens kraft. Och Stadion är speciell på så många sätt. Mitt första marathonlopp glömmer jag aldrig. Känslan att springa in på Stadion och tårarna som rann nerför kinderna av glädje att ha sprungit 42195 meter är ett varmt minne i mitt hjärta. Ingen målgång blir som den första. Men varje marathonlopp med start, genomförande och målgång är unikt på sitt sätt.



Fångad på bild under loppet. En bild jag fann på en annan blogg och lånade. Tack. Jag kikade in på fotositen för att se hur jag såg ut under loppet. Själv upplever jag att jag log en del och hade roligt. Bildbevisen visar dock på fokus, fast ett avslappnat sådant. En bit innan den här bilden togs hade jag ropat till Henrik att det var lite småsegt. Vi är på väg mot passering 29 km. Gärdet var avklarat och där gör ensamheten sig påmind och ett starkt huvud är det viktigaste just där och då. Segheten höll i sig ett tag, men publiken gjorde att huvud och kropp harmonierade igen innan andra gången Västerbron skulle passeras. Farten bedarrade något under segheten, men inte så farligt ändå. Skönt att ha med sig in i framtiden. Att kunna mota Olle i grind på något sätt. Marathon i synnerhet visar att en löpare inte enbart springer på fysik utan det mentala spelar in oerhört. Frågan är vilken procentuell fördelning det handlar om. Om det tvistar de vise.



Publiken utanför Stadion, runt hela banan (utom på Gärdet) är fantastisk, men inget slår de sista metrarna inne på den anrika arenan. Att dessutom få höra sitt namn och många personliga ord därtill bär jag med mig i mitt hjärta lång tid framöver. Det skapas olika minnen i livet och de knappt 300 meter som avslutade loppet är något alldeles speciellt att minnas.



Målgången i ett marathonlopp är obeskrivlig. Känslorna svallar och glädjen är överväldigande. Mitt fjärde Stockholm Marathon är avklarat och mitt sjätte marathonlopp någonsin. Låt det bli många fler upplevelser lika härliga som denna. En önskan jag hoppas slår in.



Få känslor är skönare än endorfinstinnheten en stund efter en marathonmålgång med glädjebubbel och skratt. Solen skiner ikapp med en själv. Skulle vara bröllop då, som slår den där känslan.

Therese Nordström, 2.48.19.

Henrik sa JA! Och livet är helt underbart!

Nu har vi kommit hem från bröllopsyra i dagarna tre. Våra underbara familjer och vänner gjorde förra helgen helt oförglömlig. Tusen tack kära ni! Bröllopskänslorna kräver sitt eget inlägg, eller troligen flera. Efter att våra hjärtan spelat oss spratt så gick musten ur, någon drog ur proppen och vattnet läckte ur, ballongen stacks hål på och luften gick ur oss båda. Vilken tur att vi fått ledigt från våra jobb. Säfsen, vackra lugnet i Dalarna. Vilken perfekt 'honey week'. Självaste 'honey moon' kommer att bli en månad med tränings- och livsglädje, men det spar vi till semestern längre fram i sommar. Säfsen var en nödvändig bonus. Ni som gift er vet. Planering, förväntan, glädje utöver det vanliga och helt plötsligt är det över. Fast det egentligen bara är början. Man pratar ibland om post-marathonkänslor och den depression som kan infinna sig. Att gifta sig med den man älskar djupt inne i sitt hjärta slår allt vad post-marathon heter. Om jag brukar babbla om marathon efter ett genomfört lopp så är det inget av vad man behöver och vill prata av sig efter ett bröllop. Alla dessa underbara och helt galet bra intryck. De finns där i huvudet som ett lyxigt glädjebubblande rus. Hela huvudet känns tokigt och ord finns inte att beskriva det hela. Där har jag och Henrik befunnit oss den senaste veckan. Underbart och totalt ofokuserat.

Säfsen kräver egentligen ett eget inlägg även det. Kortfattat kan sägas att det är världens mysigaste lilla by med så många vackra löpstigar att hälften varit nog. Tystnaden definierad och en del mygg såklart. Mötte en man i min ensamhet på en av dessa när jag i tisdags skulle köra en 90' distans före stundande mara. Och efter att ha sett alldeles för många thrillers genom åren så hittade mitt huvud på det ena och det andra. Fartökningen var ett faktum. Jag rusade i alldeles för snabb fart fram på stigar med stock, sten, rötter och gräs. Höll mig på fötter men skapade en olustig träningsvärk i höftböjarna och ryggen. Kändes väl sådär inför maran. Dessutom med den där utdragna proppen så började jag i ärlighetens namn att ångra att jag sedan länge anmält mig till en mara lördagen efter vårt bröllop. Huvudet var helt tomt och totalt urblåst i veckan. Och en mara springs som bekant inte enbart med benen utan även med den mentala kraften. Kanske var lite väl tilltaget med dessa tre lördagar i en rad; GöteborgsVarvet, Bröllop (med stort B) på Alnö och slutligen Stockholm Marathon. Var sak för sig är helt underbar. Men alla tre i en rad kan lätt bli lite övermäktigt. Men det var ju så vi ville. Och nu sitter jag här med en större post-varvet-bröllop-marathon än jag någonsin haft. Jag höll ihop det. Lyckades njuta av alla tre delmomenten, med det i mitten som mest betydelsefullt. Allt klaffade och jag är överväldigande lycklig. Livet är fantastiskt. Och i natt kunde jag knappt sova en blund. Mentalt urlakad.

GöteborgsVarvet är historia, men känslan jag hade efter loppet var härlig på många sätt. Och efter igår vet jag att jag har snabbare halvmaratider i kroppen. Någonstans långt därinne. För igår öppnade jag 'bara' en minut långsammare än vad jag sprang Varvet på för två veckor sedan. Förövrigt mitt näst snabbaste halvmaralopp. Och igår fortsatte jag lika långt till. Det var en fin öppning. Nu kräver maran även den sitt eget lilla inlägg för tankarna är många. Gårdagens lopp var en lång och varierad resa genom en alltid lika vacker huvudstad. Dessutom gillar jag att skriva race report för att spara minnena för framtiden, så en sådan kommer framöver. Summan av det hela är att jag gjorde mitt hittills snabbaste marathonlopp. Långt ifrån perfekt. Segt huvud innan och jag förstod inte att jag stod på startlinjen i ännu en mara förrän 30 sekunder före start. Trots auran Stadion ramas in i med uppvärmning i Lill-Jansskogen och stretch på den anrika arenan. På startlinjen förstod jag att det var dags för favoritdistansen. Men jag vill så mycket. Mer än jag vill erkänna. Nedräkning till start. Alla duktiga elitlöpare och jag. Då knöt jag näven och bestämde mig för att det här skulle bli riktigt kul. Och viktigast av allt, att jag skulle göra mitt eget lopp oavsett vad alla andra gjorde. Jag och min löpning. Det jag älskar att göra. På något sätt gick det vägen. Taktiken fungerade. Jag lurade ett trött post-bröllopshuvud till att skapa rätt sinnesstämning. Att träningen fanns där i benen visste jag. Men det handlar inte bara om vad kroppen har att erbjuda. Marathon och långlöpning är så mycket mer.


Nu har vi skålat i champagne på vår soliga balkong. Firat att vi för första gången är ett gift par på hemmaplan. Henrik svarade JA och i resultatlistan står det hädanefter Therese Nordström. Vi är en familj. Och jag är både stolt och glad att mitt pers på maran står i detta namn. Bonusen blev en 9:onde plats bland damerna och en 3:e plats av de svenska. 2.48.19. En tid jag är nöjd med. En tid jag vill förbättra. Men var sak har sin tid.