Castellón Marathon.

Sitter just nu i ett fantastiskt hus uppe på 2097 möh och blickar ut över vidder som liknar Skottlands böljande grönska. Vi har varit på träningsläger i Sydafrika i en vecka och en dag. Ju mer kroppen acklimatiseras ju mer möjlighet ges att njuta av de röda grusvägarnas tuffa träning. Några dagar kvar på det här året och det är dags att summera ett år som kantats av olika problem. 2011 som var tänkt att bli ett riktigt bra löparår för mig startade med en skada som jag led av under vintern och som avlöstes av en problemfylld vår med andningsproblem som under sommaren kulminerade i genomgående undersökning där resultatet visade att jag har ansträngningsastma. Det förklarade en del, men lade viss sordi på stämningen och det tog ett tag för mig att acceptera detta faktum. Första höghöjdslägret startade förvånansvärt bra i St. Moritz, Schweiz, och en liten låga tändes. Den slocknade efter ett av mina hittills bästa träningspass när jag satte mig i en fåtölj och reste mig skadad. En låsning och överansträngning i höftböjarmuskulaturen som var så illa att jag inte kunde gå eller stödja på benet, än mindre springa eller ens alternativträna till en början. I efterhand något man kan skämta om, ”att göra en Therese” och sätta sig i en fåtölj eller det är farligt att vila. Men den där skadan var troligtvis bra för mig på flera sätt. När jag var yngre kunde löpningen bli tvångsmässig och ibland inte rolig. Nu springer jag enbart för att jag vill och för att det är skoj. Att få skadan i somras var bra för den fick mig att backa några steg, hitta glädjen och min egen drivkraft igen, som gick lite förlorad av att allt gick så fort under våren och med de problem som kantade vägen. Så efter en höst av uppbyggnadsträning efter skadan och ca 2,5 månads riktigt bra träning var det då dags för årets enda marathonlopp och mitt viktigaste lopp i år.

Spännande att resa till Spanien för att springa en mara och inte riktigt helt veta vart man har sig själv. Kroppen var mer tränad än någonsin, men en mara springs inte bara med benen och hjärtat utan det är en hel del huvud som ska till också. Med ett löparår som detta bakom sig är det fantastiskt att bara stå där på startlinjen och ha målsättningen att sätta pers med flera minuter. Jag sprang Varvet i maj och persade, jag sprang några usla millopp när jag var inne i de värsta andningsproblemen i somras och så sprang jag det senaste loppet i Borgholm den 15 juli, 9 km ”korta” Victorialoppet med ett gott resultat. Så med två bra lopp i bagaget, och fem månaders tävlingsuppehåll samt knappt fjorton månader sedan senaste marathonloppet så kände jag mig ömsom galen ömsom kaxig, men mest nervös och tokig som siktade på pers där i Castellón.

Marathonlopp handlar mycket om glädje till löpning och att komma dit förberedd. Vi var fyra löpare som reste från Sverige, tre meriterade landslagslöpare tillika grabbar och jag. Henrik var med som coach för mig och förste flaskfixare för oss alla, Mats Erixon som är Eriks tränare och coach reste med oss och Davids pappa kom ner. Förutom Erik och David så var det även Fredrik som sprang och vi alla fyra satsade på en rejäl putsning av våra tidigare marathonrekord. Vi flög till Barcelona, där en hyrbil väntade som vi körde utefter kusten ner mot Castellón de la Plana som stadens fullständiga namn är. Den ligger knappt tre timmar med bil nedanför Barcelona och ca tio mil ovanför Valencia. Dock fanns det inte lika bra flygmöjligheter till sistnämnda stad så vi valde vackra Barca. Loppet arrangerades för andra året i rad och detta år var det spanskt mästerskap där bäste spanjor och spanjorska direktkvalificerade sig till OS, så det var ett bra motstånd att möta och ett bra arrangemang med möjlighet att lämna in egna flaskor för eliten, en liten mässhall där fina goody bags lämnades ut och en god stämning i staden. Det där med egna flaskor visade sig vara over kill då man delade ut halvlitersflaskor med både vatten och sportdryck var tredje kilometer till samtliga löpare. Så inget jonglerande med plastmuggar där hälften hamnar i ansiktet utan riktigt bra för alla löpare avseende vätska. Dessutom hade man farthållare och annat smått och gott som de stora loppen har för motionärerna. Så i Castellón satsar man på att hamna på kartan över riktigt bra marathonlopp, vilket det finns goda förutsättningar för. Dock är det än så länge ett lopp med enbart 2500 anmälda och inte så trångt som det kan vara på de större racen, så för motionären som vill få en bra tid och som vill fly julstressen så rekommenderar jag loppet varmt. I år gick startskottet den 11 december kl 9 på morgonen.

Jag valde att jogga från hotellet till starten, med en liten omväg så blev det femton minuter i lugn takt och benen kändes bra. Nervositeten fanns närvarande i magtrakten och för varje minut som gick närmre startskottet tänkte jag att än så länge har jag dagens resultat i mina egna händer. Det finns bara en person som kan påverka utkomsten av detta och det är jag. In i startfållan, sköna spanska ord i öronen av alla medlöparna. Trevlig stämning, avslappnat på ytan men nervositet där inuti, på oss alla. 42.195 meter är inget att leka med och en målgång är alltid en målgång och en erfarenhet rikare. Pang, pang, pang. Var det flera startskott, var det omstart, lite förvirrat blev det men iväg var vi.

Castellón är inte en stor stad, men som tidigare nämnts så har man ambitioner och loppet går därför inne i staden hela vägen och som en loop, vilket resulterar i att det om man skulle sprungit banan på egen hand en helt vanlig dag skulle vara stört omöjligt att hitta runt på de olika små varven. Bansträckningen startar med en loop inne i stadskärnan, sedan springer man en lång raka ut från stan, vänder runt i en rondell, kör rakt ut åt andra hållet och där vänder man i en annan rondell. Och där har man tillryggalagt 15 km. Mina första 5 km kändes riktigt fina och jag hade problem att hålla tillbaka farten. Målsättningen för dagen var ett snitt per km på 3.54, och det skulle jag i början försöka hålla mig så nära som möjligt. Något jag spräckte redan på den första med 3.40 på klockan. Försökte hitta min egen rytm och då försvann några tjejer iväg framför mig, de andra var bakom och från 2 km och in i mål såg jag inte en enda av mina medtävlare. Så är det ju allt som oftast eftersom det är så långt mycket färre tjejer som springer marathon. Det som skulle visa sig bli ödesdigert för mig var att jag inte heller kunde avnjuta så mycket sällskap av det manliga könet. När man tävlar marathon så är ju tanken att första halvan eller rent av första 30 km är en ren transportsträcka och sedan börjar loppet där agnarna skiljs från vetet. Min dag var lite annorlunda. Vid 8 km började det kännas motigt, andningen strulade och jag fick inte till det bra, tappade modet en smula men bestämde mig där och då att målgång är det som räknas och valde att hitta en något lugnare rytm med några kilometer som gick något saktare. Här låg jag själv och hade en aning motvind, men det vände som bekant i rondellen. Efter en stund, runt 11 km kom två spanjorer ikapp mig, men de slog av något på farten när de kom ikapp eller så fick jag krafter, vi kom ikapp ytterligare en spanjor och vi fyra slog följe med fina km-tider runt 3.45-3.50 och det kändes lätt att springa. Banan var något sluttande här och lite vind i ryggen, det var skönt att slippa tänka på att hålla farten och istället lyssna på dessa spanjorers frenetiska konversation, de var inte tysta en sekund, munnarna gick i ett och det var riktigt kul att springa fram mot 15 km vändningen. Väl där hade vi svagt motlut, vind i ansiktet och de tre bestämde sig för att öka lite grann och prata desto mindre. Riktigt sega fyra kilometer väntade mig i total avsaknad av andra. Spanjorerna drog ifrån och jag var i ett vakuum. Vid passering 19 km stod Henrik och hejade på, som förövrigt även stått på flertalet andra punkter efter banan då den är riktigt åskådarvänlig för den som vill se de sina många gånger. En bit efter 19 km kom 2.45-gruppen ikapp mig. Inte visste jag att en sådan fanns och modet försvann än mer, min målsättning såg ut att rinna ut stort i sanden. Jag hängde på dem i 1,5 km fram till passering halvvägs. Det kändes bra att ligga i deras klunga men jag kände ändå att det hade tagit lite mycket på mina krafter, all den energi jag ödslat under tidigare delar av loppet, så jag vågade inte hänga med dem utan fick inse att med halva loppet kvar var det bäst att lyssna på min egen känsla och kropp.

När jag springer marathonlopp så delar jag upp dem i 5 km delar och tänker inget annat än fram till nästa 5 km-passering. Dock klockar jag mig även varje kilometer för att se att jag håller mitt tilltänkta tempo stadigt och jämnt. Så vid halvvägspasseringen var det 25 km jag tänkte på och det flöt på fint trots att jag återigen hamnade ensam, det var publik på den här sträckan av banan som hjälpte till att hålla huvudet högt och koncentrationen uppe. Mellan 25 km och 30 km gick det inte så tokigt heller. Vid passering 30 km brukar jag vilja bryta ner loppet i enkilometersdelar mentalt. Men mitt pers från Stockholm 2010 så behövdes inte det för känslan var så lätt. Samma sak hände i Castellón och jag fortsatte att jobba med 5 km sjok in mot mål. Dock blev det efter 30 km och fram till 35 km återigen ganska så motigt, vi var ute på en loop som gick i utkanten av stan där det var väldigt lite publik, vindkänsligt och känsla av motlut även om det troligen var flackt. Räddningen jag hade här var att jag började plocka manliga löpare från 2.45-gruppen, vilka tvingats släppa och som inte lyssnat på sina kroppar utan stumnade markant. De blev ingen riktig löphjälp, men det är en otroligt skön känsla att i slutdelen av ett sådant här långt lopp vara den som springer om och känner sig starkast. Innan banan svänger ner in i stan igen så skulle vi svänga höger i en rondell men jag fortsatte rakt fram. Utan löpare framför mig och inga nära bakom hade jag tur att det var några åskådare på cykel som skrek så högt att jag trodde att jag gjort någon form av lagbrott, men jag hade ”bara” sprungit för långt, började hoppa på stället, vände mig om och fick korrigera felet, vända och ta rätt väg. Några sekunder tappade, troligen inte mer, men rytmen bröts och jag fick det lite kämpigt att hitta in i det hela igen arg på mig själv. Dock dök 35 km skylten upp snabbare än kvickt och det är vid 35 km som jag överraskar mig själv i det här loppet. Jag tänker, nu är det bara 7 km kvar till mål, det är kortare än 8:an i Skatås och det är ingenting alls. Jag bestämmer mig för att göra allt jag kan för att inte tappa någon kilometer som jag brukar göra under den här delen av loppet. Det brukar alltid bli några riktigt dåliga kilometertider här, men jag lyckas hålla farten något så när uppe och gör min bästa avslutning någonsin på ett marathonlopp. Halvvägs passerade jag på 1.22.27, ca 45 sekunder saktare än vad jag hade halvvägs i mitt eget rekordlopp i Stockholm förra året och även långsammare än jag öppnade i Frankfurt förra året som också var en öppning på 1.21. Trots detta kan jag skatta mig lycklig när jag på upploppsrakan leendes ser att tiden kommer bli ett nytt personligt rekord, inte med de där dryga 3 minuterna som jag siktat på, men ändå en bra bit under tidigare rekord som sattes för 1,5 år sedan. Jag lyckades fokusera, njuta och ha roligt sista sju kilometerna, öka farten sista två och hålla ihop ett lopp som från kilometer 8 känts motigt och svårt. Först var jag inte nöjd alls, för jag trodde jag hade mer i kroppen och jag ville så mycket mer. Men efter att jag fått lite distans till loppet, funderat igenom året som varit och insett att en marathonmålgång är värd mycket varenda en, varje lopp ger viktiga erfarenheter att ta med sig in i framtiden. Och ett pers är alltid ett pers, du tävlar mot den enda som egentligen räknas, dig själv, och du lyckas slå dig själv. Vad mer kan man begära. Nästa gång ska jag slå mig själv med råge. Nu vet jag vart jag står idag och har en värdemätare att ta med mig in i framtiden. Något att bygga vidare på. Jag är glad och stolt att jag lyckades projicera energi och glädje när det var som motigast. Att jag inte lade ner verksamheten när det inte gick som på räls. Både efter sommarens skada och under ett lopp som inte riktigt blev som jag planerat. Nästa gång kanske det blir ett busenkelt race, eller så blir det som i Castellón ett lopp där huvudet är viktigare än benen och då vet jag att jag fixar det. Benen, hjärtat och huvudet, tre lika viktiga delar för en marathonlöpare.

Upplevelsen av hela helgen i mitten av december i Spanien var så mycket mer än att springa marathon och tävla. Att få äran att umgås med de tre fantastiskt trevliga, ödmjuka, roliga och kompetenta löpargrabbarna som liksom jag persade allihop och gjorde riktigt fina prestationer, var en ynnest. Vi hade avslappnad stämning innan loppet, med goda pastamåltider och mycket kul snack. Att Davids pappa Carl-Gustav och att Mats var med gjorde inte saken sämre. Att få höra sköna anekdoter från tiden det begav sig om löpning, träning och lopp gav otroligt mycket. Att lyssna på Mats som sprungit OS, VM och som är en av våra alla tiders bästa löpare var magiskt. Att dessutom av en sådan idol, á la Evy och Midde, få rådet att loppet ska vara roligt och att det är viktigt att känna harmoni och hitta glädjen var enastående. Snacka om att veta vilka ord man ska säga för att få löpare att må bra och inte känna prestationsångest. För vilken ångest skulle man inte kunna känna av att resa med ett sådant här gäng till en tävling, men istället känner man sig inkluderad och värd lika mycket som alla andra. Ödmjukheten är stor bland dessa storlöpare, både de som sprang och de som coachade. Och jag kan inte annat än tacka att jag fick vara med i gemenskapen och känna glädjen av att vara en av fyra som persade och vi alla hoppade in på tiobästalistorna för respektive kön i årsstatistiken. Rolig bonus så här i slutet på året eller kanske en lite för tidig julklapp. Kuriosa för den som undrar, även storlöpare som representerar vårt land har svårt att ta sig ner för trappor, sätta sig på toaletten och gå snabbt över övergångsställen dagarna efter en mara. Så det är alltså inte bara jag som känner av framsidorna av låren efter 42.195 meter i tävlingsfart.

Två veckor före marathonpers.

Ibland är det skönt att sitta ner och reflektera, fundera, tänka och filosofera. Det är svårt att stanna upp i vardagen och ta sig tid att göra det när träningspass ska bockas av, jobbet ska skötas och vardagen ska fungera med allt vad det innebär. Men efter ett marathonlopp så ger jag mig själv tiden att stanna upp lite grann. Det är på något sätt så definitivt att springa en mara att det krävs några dagar av bara vara efteråt för att sedan lägga loppet bakom sig och blicka framåt.



Uppladdningen för söndagens lopp har varit lite annorlunda. Mest för att jag blev skadad i somras och knappt kunde gå eller röra mig ordentligt överhuvudtaget. Det, för mig, viktiga marathonracet som jag sett fram emot skulle sprungits tidigare och säsongen skulle summerats för två månader sedan. Henrik fick i present av mig att åka till Rom. En resa som skulle avnjutits utan speciellt mycket löpning, som sen höstvila, och vara lite mer som en sådan där vanlig stadsresa som andra par gör. Vi har rest mycket ihop, säkert mer än de flesta, men eftersom jag valt (eller ska jag säga vi) att satsa mer och mer på min löpning så handlar all vår semestertid om träning. Två pass om dagen, massor av vatten och mat, liggande läge och vila mellan passen där hård tuff träning varit prioritet ett. Det där med att se världen med turistögon och resa runt bland hostande turister med kameror på magen, gå på grisfester eller festa hela nätterna är inget vi upplevt och troligen inget vi egentligen skulle uppskatta. Men Rom skulle bli lite åt ett vanligt Svenssonliv. Vi skulle äta gott, dricka goda viner och turista bland historiska byggnader och verk. Men som bekant, det blir inte alltid som man tänkt sig. Fast till Rom for vi, för alla vägar bär ju just dit.



Och vilken tur att jag blev skadad i somras, för vilken helg vi hade. När jag nu sitter här och tänker på helgens marathonlopp så funderar jag på vägen dit, uppladdningen och hur hösten varit. Glädjen till löpning, energin i vardagen som gör att det är så kul att springa. Veckor varvade av Stockholmsresor med jobbmöten och viktiga beslut, tidiga mornar, sena kvällar, allt för att få in alla de viktiga passen som gav kroppen hårdheten tillbaka efter skadan. Beslutet att ta hjälp av en fantastisk personlig tränare på Sats Kungsgatan i Göteborg, Michael Hansson, och få till styrketräning och prehab för att minska skaderisken. All fin hjälp min klubb ger mig, Ullevi och goda bästa Curre, samt min tränare Johan Wettergren och all bra bollning jag fått under det år som jag valt att ha en tränare och gå med i klubb. Ynnesten det är att vara nästan halvvägs till fyrtio från de trettio (bevare mig väl) och ändå kunna harva på där ute i spåret med så mycket kärlek till löpningen. Det är fantastiskt. Och jag känner en oerhörd tacksamhet.



Och så har vi den där galna cyklisten som gick på spinningklasserna för fem år sedan. Utan honom hade jag aldrig vågat älska löpningen så som jag gör. Han får mig att känna mig normal även om all min fritid går till träning så känner jag mig som vilken människa som helst. För hemma i la casa de Nordström är det Svenssonliv att träna som en halvtidstjänst, badrummet luktar svettiga träningskläder, blicken är hålögd de flesta kvällar klockan nio när träningen är avklarad och det enda kroppen vill ha är mat. Det skulle vara omöjligt att leva med en människa som inte vill att man tränar, tävlar och som faktiskt uppskattar allt det onormala och gör det till normalt. Så resan till Rom som vi sett fram emot blev en blandning mellan att upptäcka staden och göra det till träningsläger. Med två veckor kvar till årets viktigaste lopp för mig så fanns det i min hjärna inga alternativ och Henrik känner mig bättre än jag själv gör. För honom var det självklart att helgen två veckor innan maran var kritisk för hur loppet skulle gå. Det sista långpasset skulle håvas in, viktiga intervaller stod på spel och en träningsvecka med mycket mängd skulle avläggas. Tacksamhet för att en resa som hade en karaktär när den gavs bort i present kunde ändras till en annan ytterlighet och bli fantastisk. Livet handlar om inställning, vill man så kan man.



Så efter fyra dagar i Rom så rekommenderas den här staden starkt även för oss löpare. Staden fick bekänna färg i löparskor. Morgonjogg i Villa Borghese rekommenderas starkt, likaså ett tidigt distanspass genom stadens större gator, förbi Coloseum, Vatikanen, Quirinalen, Piazza del Popolo, Forum Romanum, Piazza Navona. Eller varför inte ett långpass genom delar av staden men framförallt med lugnt flyt efter den underbara kanalen som skär genom staden. Springer man ner några trappsteg och följer det ringlande vattnet så behöver man inte stanna en enda gång utan det går en cykelbana utefter kanalen som man kan ligga på i tempo fram och tillbaka för att få ihop ett riktigt fint pass. Underbar löpning, pasta och framförallt glädje till livet är inte att underskatta när allvaret närmar sig. När du lägger alla dina kort, all din träning under ett år på bara en dag, ett lopp, då gäller det att hitta glädjen långt innan och känna att du mår bra i hela kroppen.



Så när jag nu njuter av post-marathonkänslorna så är det inget vemod jag känner utan snarare positiva känslor till att den här hösten gick snabbt, det var fokus rakt igenom, men det var lika mycket glädje och anpassningsbarhet till omständigheterna. Vi gjorde någonting bra utav en skada som var nära att krossa mig. Och det är nästan så att en skada kan bli till tacksamhet. För får man inte stanna upp ibland och tänka så uppskattar man inte allt i livet som man får. Det finns många måsten, men det finns lika många möjligheter. Och jag väljer de sistnämnda och skippar de där ordet måste. Det går att ladda upp i Rom, kilometer, endorfiner, kolhydrater och skratt. Även om landningen på hemresan var det värsta jag varit med om. Men det är en helt annan historia och den väljer jag att glömma.

Ubon Ratchathani.

När vi bokade resan till Thailand och pappas 60-årsfirande så var tanken att en framgångsrik, rolig och intensiv säsong med många tävlingar skulle vara till ända. Så blev det som bekant inte riktigt. Så det var med blandade känslor vi satte oss på flygplanet för en lång resa till ovisshet och ledighet. Värme och sol i all sin ära, men när kroppen är hel igen och jag anmäld till en mara som jag ser fram emot med hela hjärtat så var det inte riktigt vila och solskenssemester som behövdes. Men i samråd med coach så hade jag genomfört en riktigt intensiv och bra träningsperiod innan vi for, så tanken var att veckan långt borta skulle bli en lugn och fin med underhållande träning, korta pass och hålla igång farten.



Vi landade i ett Bangkok med en känsla av lugnet före stormen, från flygplanet kunde vi se översvämningarna men väl inne i stan bland tuck-tuck, rosa taxibilar och sky-trains så märkte vi knappt av den tragedi som höll på att drabba landet. Om det inte hade varit för sandsäckarna som vissa butiker inhägnade ingången med samt som ambassader och andra nyckelbyggnader byggde barrikader med så skulle det mesta vara som vanligt. Lumphini park med en mängd av människor som utövade spontangymnastik samt Banyan tree building var de två höjdpunkterna. Den sistnämnda som Heaven23 i Göteborg fast 63 våningar och baren överst rätt uppe på taket med stjärnhimlen fri ovanför huvudet. Vertigo är det passande namnet och fantastiskt goda drinkar med tilltugg serverades uppe i skyn med utsikt över denna världsstad. Ljummen luft och en njutning för själen. One night in Bangkok, som låten heter, är kanske inte så mycket men vi hann med en hel del och ingenting. Varken H eller jag är sugna på marknader med billiga fynd eller shopping utan vi är mer ute efter att skaffa oss en uppfattning av världen där borta samt njuta av mer västerländska godheter som en latte på Starbucks och löpbandslöpning på ett fantastiskt gym som vi tjatade in oss på med motiveringen att vi är elitlöpare. En sanning med modifikation, i varje fall för en utav oss. Men väl uppe på löpbandet så var vår hastighet den dubbla mot det tempo övriga i gymmet joggade fram i, så för dessa vänliga thailändare såg det nog ut som vi var proffs på det vi höll på med. Lustigt.



Slutdestination Ubon Ratchathani med flyg dryga timman från Bangkok visade sig vara en långt mycket större stad än vi fantiserat om. Och det var väldigt roligt att få uppleva genuina och riktigt inhemska delar av Thailand. Det var inte många ord på engelska vi kunde göra oss förstådda med. Men att sätt ihop handflatorna och säga kaponkaa kommer man långt med. Ihop med ett leende på läpparna så kommer man ännu längre. Ubon som vi förkortar stadens namn till har det mesta förutom hav som man vill ha av Thailand och lite därtill. Framförallt finns det en sjö, Huai Wang Nong som är ca 7,5 km runt. Den ligger en bit från flygplatsen i ett lite lugnare område omgivet av några thaiboxningsklubbar. Så just runt den här sjön är man van att se boxare morgonjogga ett varv allt som oftast. Det ger en viss trygghet när man springer, för thailändare kör vanligtvis som galningar. Dock är de inte vana att se lintottar med löpartop och korta tights samt att det inte tillhör vanligheten att en tjej stegar fram. Men om jag var ett exotiskt inslag för dem så var alla road-kills ett spännande inslag för mig, ormrädd som jag är. Riktigt feta ordentliga ormar kunde ringla fram, jag hade dock turen att de jag såg var tillplattade och döda. Annars hade jag tvingats genomföra några rejäla spontanruscher som troligen kunde slutat hur som helst. Vänstertrafiken är också lite lurig och det gäller att hålla tungan rätt i mun. Något som visade sig vara överraskande var att de lösa hundarna inte var det minsta intresserade av oss som kom springandes. Hade det varit på Lanzarote så hade man haft huggtänder i rumpan om man inte passat sig noga. Kossor med långa öron, buddhatempel mitt upp i allt och ett otal 7Eleven-butiker var inslag att vänja sig vid.

Ubon har ett universitet och i anslutning till det finns det en 400-metersbana att tillgå för den som vill. Detta var inte aktuellt den här gången för vår del, men bra att veta till en annan gång. Gymmet på Sunee Grand Hotel var välfungerande om än något varmt. När det känns som att min kropp brinner på sista tröskelintervallen då är det varmt på allvar. Jag brukar klara 35-gradig värme utan större problem, men det här var något helt annat. Men det blir ju svalare och svalare under den närmsta tiden, så ett träningsläger i Ubon i december-januari skulle fungera bra tror jag. Om man vill göra något annorlunda, vill säga. H och jag kommer definitivt åka tillbaka, men så har vi ju min pappa att hälsa på under vintern. Viloveckan blev drygt 12 mil med fina distanspass och bra tröskelintervaller samt kvalitetspass. Med andra ord ingen vilovecka, så som straff fick jag en medeltuff vecka hemma istället.

Vi kom hem lagom till nedräkningen mot maran. Den 11:e var det exakt en månad kvar och drygt ett år sedan jag sprang min förra mara samt ett och ett halvt år sedan jag satte mitt pers i Stockholm. Nu är jag riktigt sugen på att ge distansen vad den tål och den här gången tänker jag inte ge efter en tum. Om det blir tufft i slutet så är det jag som tänker bita ihop ordentligt. Nästan så att jag ser fram emot sista 7 kilometrarna mest av allt. När benen är trötta, tömda och det suger i låren ordentligt. När det gäller att kämpa varje kilometer, när det går lite utför på banan så är man rädd för att få kramp, men man matar på, håller farten som i trance, steg för steg in mot mål. Väl 200 meter innan målgång så ser man på klockan att man lyckats. Målet är uppnått och man vågar öka det där lilla de sista metrarna. Väl i mål kommer tomheten som ett slag i ansiktet. Marathonloppet är över, vad händer nu. Post-marathon blues.

Men nu är det pre-marathon och känslorna flödar över. 42.195 meter pur glädje är det som hägrar. Nu har jag härdat mig i värmen, dags att knyta ihop kappsäcken av träningspass med två tuffa träningsveckor för att försöka boosta och skapa det lilla extra för att plocka ut det under loppet. För även om delar av släkten tycker att jag borde sluta springa, vuxen som jag tydligen är och slitigt för kroppen som de tydligen tycker att träning är, så planerar jag att springa otal många roliga lopp till. Sån är jag och med knappt två månader till 35-årsdagen har jag blivit ännu odrägligare. Den stora frågan är hur många marathonlopp jag hunnit med innan 40-årsdagen. Innan dess ser jag inget stopp på härligheten. Segare blir man med åren och redan nu är jag en tjurskalle som när någon tycker att jag ska göra på ett visst sätt gärna gör precis tvärtemot. Thailändarna lever efter en devis jag från och med nu tagit fasta på: Man gör som man vill.

Effekt av höghöjd och alternativträning.

Mitt första höghöjdsläger blev en besvikelse i och med skadan. Det är svårt att njuta av de två första underbara och helt fantastiskt bra träningsveckorna när jag inte fick möjlighet att ta lägret in i mål och därmed komma hem och testa kroppen på de planerade tävlingarna. Men nu när det har gått ett litet tag sedan vi kom hem, skadan har läkt och jag har genomfört ett otal av vassa alternativpass, så känner jag att jag ändå kan utvärdera det jag var med om uppe på höjden.

Även att jag hade stora problem att genomföra någon vettig träning de sista två veckorna så kunde jag när vi kom hem efter jag genomgått tuff naprapatbehandling börja köra en hel del crosstrainer. Distans, långpass, tröskel- och kvalitetsintervaller gick att genomföra på ett bra sätt. Just när jag genomförde alla dessa pass under lite över en månads tid var det svårt att veta vilken effekt det skulle få på löpningen. Hur mycket jag kunde behålla av träningseffekt och hur mycket jag skulle tappa. Det intressanta var att jag upplevde att kroppen var otroligt stark på crossen. Jag kunde trycka upp pulsen och köra med mer motstånd än vad jag har gjort tidigare. På många pass kändes det som om det inte fanns något stopp utan det var bara att mata på intervall efter intervall utan att fundera. Annorlunda känsla som jag nu efter att ha börjat springa igen tror har med vistelsen på hög höjd att göra. Trots att jag inte kunde genomföra träningen helt optimalt och enligt plan i St. Moritz så verkar kroppen ha tagit till sig de effekter som träning på hög höjd skapar i kroppen. Och detta hade jag med mig in i en tuff alternativträningsperiod som krävdes på grund av min skada. Spännande är att det går att känna av effekten efter så lång tid och att det som gjordes där uppe inte var spilld mjölk vilket det kändes där och då när min kropp sa ifrån.

Nästa träningsläger har jag förhoppning om att vara hel och få ut full effekt av den investering som det är att vara där uppe och gå in i träningsbubblan. Fördelen är att jag både vet hur min kropp beter sig i början av vistelsen när en viss mån av invänjning behöver ske. Dessutom vet jag hur bra det går att prestera uppe på höjden och är inte rädd för tuffa pass, riktigt långa pass eller andra utmaningar. Kroppen fixade det fint sist och kommer göra det igen. Slutligen vet jag att kroppen får fördelar med sig som kan användas som en boost i träningen, det har känts lätt och som om jag utvecklats trots skadan. Kanske har det med lägret att göra och kanske har det även med den sjuhelsikes motivationshöjare det är att bli skadad och inte kunna springa. Jag pusslar dock gärna om pusslet och exkluderar skadan för att ta reda på de två sista pusselbitarna i höghöjdslägerpusslet. Hur kroppen svarar på de sista veckorna av träning, när ännu tuffare kvalitetspass skall till samt mest spännande hur kroppen svarar direkt efter återkomst till lågland och de efterföljande veckorna. Hoppas på att kunna planera ett framtida läger i bra anslutning till någon urladdande tävling för att få lära mig mer om mig själv, min kropp och fenomenet att befinna sig på hög höjd och träna. Livet är spännande och varje gång lär man sig något nytt.

Det där med att det är en motivationshöjare att vara skadad och inte kunna springa är egentligen lite att ta i, för ingen löpare vill vara skadad. Men när man är hel igen och tagit sig igenom eländet då har man sin skadeperiod så nära i bakhuvudet att det inte finns något pass man inte vill genomföra. De mest brutala pass är en njutning. Och när man är skadad så får man dessutom tid att tänka på vad som är viktigt och på vad man faktiskt håller på med. Är man då ordentligt taggad att dra igång maskineriet till max igen när man är frisk, då behöver man inte tvivla på om de prioriteringar man gjort är de rätta. Har man dessutom haft ett lite knaggligt år bakom sig så är man till och med sjukligt taggad för alternativträningspass. Jag tror aldrig att jag i hela mitt liv varit så dedikerad min alternativträning som den här skadeperioden. Jag har varit lätt manisk på crosstrainern. Nu är ju inte det så svårt, för bara man står på den där maskinen och drar i spakarna ser man halvgalen ut. Har man dessutom en tanke med passet mer än att enbart köra distans och jämn puls då lovar jag dig att folk tittar på en i gymmet som om man har något gravt problem. Men det är det verkligen värt. För alternativträning ger otrolig effekt. Jag har genom åren testat det mesta; vattenlöpning, cykel, spinning, rodd, simning och crosstrainer. Den sistnämnda ställde jag mig på första gången i vintras efter att jag blivit med coach. Innan dess var även jag en av alla som tittade snett på de som maniskt stod och trampade. Nu är jag totalt omvänd och skulle vilja hävda att crosstrainer är den i särklass bästa alternativträningsformen för en löpare. Ihop med tåhävningar, hantellöpning och lite vristhopp har jag lyckats hålla kvar en stor del av det jag tränat mig till innan senaste skadeproblemet. Trots att jag är spinninginstruktör och att jag under många år har tyckt att det har hjälpt mig i min löpning så känns det för mig som att spinning och cykling är ett bra komplement, men när du behöver byta bort all din löpträning mot något annat så tycker jag att crosstrainer har fungerat bäst som ersättare. Även bättre än rodd, simning och vattenlöpning som jag upplever blir för lågintensivt. De andra alternativformerna har också nyttjats, men merparten har under den senaste perioden legat på crosspass av olika slag. Liknande upplägg som man kör i löparskor, vilket även har känts psykologiskt bra. Svettigt, brutalt och maniskt. Och helt klart värt varje minut.

Med mindre än tre månader kvar av året ser framtiden ljus ut igen och jag njuter av löpningen. Träningen är just nu hård och siktar in sig på ett marathonlopp i slutet av året. Längtar efter den utmaning det är att springa en mara och hoppas att min kropp vill vara med hela vägen fram till startlinjen. Som Robert Broberg sjöng när man växte upp; målet är ingenting, vägen är allt. För det är vägen fram till loppen som är den mest intressanta.

Rosa Dygnet 8-9 oktober i Göteborg.

Igår var det LIVESTRONG Day, en dag som i huvudsak firas i det stora landet over there. Lance Armstrong säger sig varje år fira den dagen han fick sitt cancerbesked och igår var det 15 år sedan han fick det. Det var då han bestämde sig för att leva och det var då en stor kamp började i hans liv och för hans nära och kära. Lance Armstrong är en stor idrottsman, men även en enorm förebild i och med det han gör för de cancerdrabbade och deras familjer.

Till jul är det 2 år sedan min pappa fick sitt cancerbesked. Och jag stod där med mobiltelefonen i handen på väg att fira jul uppe på Alnö hos Henriks föräldrar. På en parkeringsplats utanför stan, precis innan vi skulle köra förbi de för julen ljusdekorerade skorstenarna som är så karakteristiska för Sundsvall, ändrades vårt liv. Just där stannade Henrik bilen när jag skrikandes och gråtandes inte kunde förstå att det pappa sa i telefonen var sant. Marken rämnade under mina fötter. Det är den värsta stunden i mitt liv, men det var ju bara början. Allt vi fick gå igenom i familjen under pappas sjukdom och behandling är en resa jag inte önskar min värsta fiende. Det min pappa gick igenom som cancerpatient var fruktansvärt och obeskrivligt. Nu mår min pappa bra och varje dag som går hoppas jag att han inte kommer att få tillbaka sjukdomen eller att någon annan i familjen kommer att drabbas.

Cancer har för mig hamnat lite högre upp på agendan och jag vill gärna vara med och hjälpa. Likt förra året så kommer jag hålla en cykelklass samt en inspirationsklass för löpare på Rosa Dygnet. Ett träningsevent till förmån för Cancerfondens Rosa Bandet-insamling som anordnas nu till helgen i Göteborg med start lördag 8 oktober kl 13 och som sedan rullar på i ett helt dygn med avslut kl 13 söndag 9 oktober. Mina klasser håller jag på söndag morgon. Kl 9 startar jag med en Cirkelfys för löpare där vi kommer träna en del teknikträning, så kallad löpskolning, i uppvärmningen och sedan kör vi en rolig cirkelträning med enkla övningar lämpade för löpare. Kl 10 kör jag en utmanande och rolig intervallklass i cykelsalen. Bokar dig gör du här: cykelklasser och övriga klasser.

Varje dag får tusen och åter tusentals människor ett hemskt besked som ändrar deras eget och deras anhörigas liv. Och vi behöver alla ta ett ansvar för detta. Genom forskning och att vi alla bidrar med det lilla så kan vi gemensamt hjälpa så många. Min pappas cancer lärde mig att ta vara på livet och njuta av det lite mer. Därför känns det extra bra att kunna vara med och bidra till det fantastiska energifyllda event som Rosa Dygnet är. Vad väntar du på? Gå in på: Rosa Dygnet läs mer och anmäl dig nu! Vi kan alla göra skillnad!

Himmel och helvete.

Tiden går så fort och hösten är snart här på allvar. Det här löparåret hade jag så mycket planer, men det blev inte som jag tänkt mig alls. Sista augusti började jag skriva ett inlägg med rubriken; Bryt ihop, och kom igen. Men jag hade varken lust eller ork att skriva klart det. Så nu står jag här en månad senare och har brutit ihop, varit besviken, arg och ledsen. Men likt draken har jag lyft i motvind och är på rätt väg igen. Igår kom vändningen, första fartpasset sedan jag föll ihop som ett korthus. Eller det kanske redan var i söndags som det vände på ett riktigt långpass, exakt åtta veckor efter jag skrev min glada berättelse om löppasset till Isola. 8 veckor sedan jag sprang ett av mitt livs bästa löppass, det var en fantastisk känsla just det där långpasset med 10 km tröskel på över 1800 meters höjd efter 18 km löpning. Det har jag levt på i 8 veckor för det är dit jag vill tillbaka. Både till alpernas underbara löpvägar och till formen som var på ingång där och då. Jag har funderat många gånger på vad som hade hänt om jag inte på vilodagen hade satt mig ner i den där oturliga fåtöljen, skrivit några mejl, läst lite och sedan rest mig och känt att något var fel. Så otroligt fel i hela kroppen. Jag haltade, kunde inte stödja på höger ben. Verkligen från 100 till 0 på en sekund. Tänk att inte känna minsta lilla ont eller känning på dina träningspass och så sätter du dig ner och tar det lugnt en liten stund och då blir resten av säsongen förstörd. Marken under dig rycks bort och du faller ner utan stopp. Huvudet hänger inte med på sådana saker, det går för fort för att förståndet ska följa. Alla mina drömmar gick upp i rök just då.



Så kändes det och jag var ordentligt nedbruten. Funderade på varför jag prioriterar bort så mycket annat i livet mot att springa. Huvudet har gått på högvarv och funderat på om det är värt att satsa på något lite mer istället för att nöja sig. Om det är värt att bli besviken. Om det är värt att försöka bli bättre, för vem vet hur mycket bättre det går att bli. Det är väl ok att springa på 1.21 på halvmarathondistansen gång efter gång, 1.20 några gånger och att ligga på 2.48 på maran är inte fy skam det heller. Men jag vill ju mer. När jag sprang GöteborgsVarvet i år på de där 1.19 så kändes det så självklart och inte alls snabbt för jag tror ju att det går att kapa fler minuter. Och jag hade så mycket mer i kroppen under sommaren. Men är det värt att bli skadad? Är det värt att träna sönder sin egen kropp för att nå sina mål?

Nu kan ju någon reflektera över att jag lipar över en enda liten skada. Men det här året har varit mer än en enda liten skada. Det har kantats av olika småproblem i kroppen som jag lyckats hantera. Sedan har jag haft andningssvårigheter under en längre tid men slitit som en liten varg och förklarat bort det med pollen och känslighet för kyla. När det i själva verket är ansträngningsastma som jag lider av. Jag som helst inte äter huvudvärkstabletter har fått tänka om. Är det värt att medicinera för astma för att kunna genomföra de tuffa träningspass jag behöver för att kunna bli en bättre löpare. När luftrören drar ihop sig och du inte får luft går det inte att springa. Det är frustrerande att inte kunna trycka på i den fart du vet att du klarar för att det snörper ihop sig i halsen och du inte får luft. Men det är också frustrerande att fundera över om du vill göra det här mot din kropp. Är det otal pass i kyla som gjort att jag fått de här problemen. När man balanserar på sin egen gräns och får ont samt kanske till och med åsamkar sig själv en sjukdom så kommer funderingarna. Allt ställs på sin spets.

Jag älskar av hela mitt hjärta att springa. Det är svårt att förklara varför. Det finns inte ord för det. Löpningen är som en livslång kärlek. Ibland hatar man den bara för att man älskar den så mycket, men mestadels bara älskar man den djupt och innerligt. Och jag kan inte vara utan denna livskamrat. Och jag vill fortfarande bli riktigt förbannat bra på att springa. Det här året får ses som året med lite skit i maskineriet. Nu är det utrensat och nu satsar vi framåt igen, jag och min lilla maskin till kropp.



Ibland när målsättningarna höjs så glömmer man av vad som verkligen är viktigt. Det är då gamla goda visa och underbara Jenny är som bäst. Jag har själv funderat över det mesta men inte kunnat sätta ord på det. Jenny satte ord på det hela häromdagen när vi fikade och jag vaknade upp lite till. Jag har pratat väldigt mycket mål och tider under det här året. Men inte visat så mycket glädje som jag brukar. Och precis där klämmer skon. Det är lätt att tro att man presterar som bäst när man blir nitiskt fokuserad, men det handlar inte enbart om vilja, fokus och träning. Utan det handlar om glädje och att vara sann mot sig själv. Att njuta av det man gör, ha roligt och inte känna några måsten. Hur kunde jag glömma det. När jag slutade springa som junior var det ju precis det jag lovade mig själv. Aldrig mer destruktiva måsten utan pur glädje i allt som har med träning att göra. Nu sitter jag här drygt 8 veckor efter Schweiz nationaldag när kroppen la av och jag inte kunde gå eller stödja på mitt ben och är tacksam över skadan som gjorde mig så ledsen. För nu vet jag vad jag vill och att jag kommer att lyckas. Jag vill fortfarande ta ett rejält kliv i min löpning men mest av allt vill jag njuta av att springa och träna för att det är så fruktansvärt roligt. Nästa år vill jag stå på startlinjen i de lopp som inte blev av i år och bara ha så satans sjukt skoj. Då kommer resultaten att komma. Var så säker. Och då vill jag göra St. Moritz i löparskor igen och igen. För det är sant som det står på skylten, El Paradiso, close to heaven. Det är aldrig försent för drömmar att återuppstå.

Isola, vackraste långpasset.

En femtonmilsvecka ligger bakom ryggen och en ny vecka har precis startat. Idag firas Schweiz nationaldag och vi har vilodag här i St. Moritz. Den enda inplanerade under lägret om vi bortser från de två resdagarna. Vad ska man då göra under en helt planlös dag uppe bland bergen. Solen sken när vi vaknade på morgonen, ingen väckarklocka denna dag utan vi lät våra kroppar få vila ut ordentligt. Packade ner goda mackor i en ryggsäck och tog med en filt och startade en härlig vandring uppför en av de otal stigar som finns precis utanför husknuten. Skön dag med ett enda mål, njuta av gott olivbröd och gruyèreost samt promenera en bit till för att komma till El Paradiso. Henrik fick ett presentkort med fyra överraskningar av mig när vi firade förlovningsdag och en av de fyra presenterna var att just ta en härlig fika bland bergen i paradiset. Och denna alpkrog gjorde sannerligen skäl för sitt namn. Härlig miljö och ett perfekt sätt att avnjuta en ledig dag.



Promenaden hem är nedför och gav tid att blicka ut över omgivningen vi nu genomfört många löp- och cykelpass i. Hittills är det två pass som etsat sig fast mest, för mig. Tisdagens långpass på 35 km och gårdagens långpass med fartinslag på 30 km. Att ens få möjlighet att genomföra två såpass långa pass under samma vecka med en stark kropp och bra känsla är få förunnat. Att få göra det här uppe bland molnen är än bättre. Det sistnämnda passet var för ett halvår sedan något helt nytt för mig. Att springa 18 km och kloss an på det göra en fartökning under marathontempo i 10 km och sedan avsluta med 2 km vanligt distanstempo igen kräver både fokus, mental stabilitet och lite jävlaranamma. Just igår ansåg jag mig inte ha huvudet helt med mig eftersom jag vaknat med tandvärk, sista visdomstanden ska tydligen ut, och ont i huvudet. Men skam den som ger sig, iväg på långpass bar det. Och ca 85 minuter senare var det då dags för lite tempo och i min egen bubbla lyckades jag få till det så att jag kände mig nöjd, vilket ändå är det viktigaste. Kroppen kändes bra, tröskelfarten infann sig och jag lyckades riva av de där 10 km snabbare än planerat, det vill säga 1,5 min från mitt pers på distansen. Att få gå in i dagens vilodag med gårdagens pass i bagaget känns riktigt skönt. Tre veckors semester kvar och nu är tanken att tempot ska trissas upp lite, för den 12 augusti väntar för mig årets största eller i vart fall mest oväntade och något läskiga utmaning. Eller möjligen att jag ska se det som 25 varv av ren glädje.



Bästa passet hittills är dock St. Moritz - Isola tur och retur med en tröskelökning väl tillbaka i byn igen. Isola är inte bara ö på italienska, det är en skiva som Kent gett ut och det är en liten gullig alpby efter sjöarna på vägen från St. Moritz i riktning mot Maloja. Dagen till ära hade jag bästa benen, det gick inte att hålla tillbaka tempot hur mycket tillsägelse jag fått innan att just göra så. Benen gick av sig själva, solen sken och jag njöt av att springa bortåt på nya grusvägar och stigar. St. Moritz ligger i en dalgång och det går att få fin relativt flack löpning trots att omgivningen är bergstoppar och hisnande stigningar. Från sjön i St. Moritz Bad springer man mot Italien och passerar Silvaplana efter att ha sprungit efter ännu en sjö, sedan tar en äng vid innan nästa sjö och en liten motluta ger sig till känna. Vattnet är vackert skiftande beroende på om du är nära efter strandkanten eller kommit upp en liten bit på bergskanten. Blått, turkost eller vackert grönt. Med bergen, träden, himlen och tystnaden så är det obeskrivligt att springa här. Jag trodde inte att det skulle kännas riktigt så här bra. Senaste årens träningsläger i värme, sol och lavasand har varit storslagna på sitt sätt. Visst kan jag sakna La Santa och våra vänner Steve och Maria, den lilla lägenheten vi hyr av spanjorerna och allt det fina i byn vi förälskat oss i så. Men var sak har sin tid och till vår fiskeby kommer vi att återvända många gånger till, det är jag övertygad om. Men att få vara här på hög höjd och träna, med nya intryck och en annan känsla i kroppen är både spännande och härligt. Och jag tror att både Henrik och jag vill tillbaka nästa år om vi får möjlighet. Efter att ha passerat Silvaplana och över ängen kommer nästa sjö som tar dig till Sils im Engadin/Segl, ytterligare en vacker alpby att ta sig igenom. Dit tar det lite under 50 minuter att springa från St. Moritz och min vändpunkt för dagen skulle vara efter 70 min, då tanken var att vara tillbaka vid startpunkten efter 2h 20 min för att då köra min tröskelökning på 10 minuter och en bit över 2,5 km flackt runt sjön i vår by för att sedan avsluta med 2 km distans innan passet var avslutat och 2h 40 minuter tillryggalagda. Min färd fortsatte således i riktning Maloja och Italien i 20 minuter till. Målet var byn Isola. Med Kent, passande nog, spelandes i öronen fick jag ta den kuperade stigningen för att ta mig ända fram till den lilla söta byn. Väl där hade jag tid till godo och en skön flack sträcka sprangs över en åker innan jag vände tillbaka igen.



Det är fascinerande att springa 70 minuter åt ett håll och veta att du ska hela vägen tillbaka men det bekymrar dig inte det minsta för du vet att du har det i dig och du känner att det flyter på, andningen är med dig, benen pinnar på och du har hittat den där rätta känslan som får dig att tro att du skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Långt ifrån alla långpass är som detta, men att kunna sticka iväg i 3.45-tempo efter att ha sprungit runt 30 km är en skön känsla och det är troligen det som gör att jag gillar den här typen av långpass så mycket. Det ger en annan dimension att sättas på prov på det här sättet när kroppen varit aktiv under redan så lång tid. Att efter passet kunna säga att jag idag kunde springa en timma till är knäppt. Bäst att skylla det på den höga höjden eller möjligen de vackra vyerna. Det är lätt att träna i St. Moritz. Kanske för att det är vackert eller möjligen för att det är syftet med att vara här. Nu fortsätter en välbehövlig vilodag för jag har hört att kommande vecka bjuder på nya utmaningar, inte lika långa men långt mycket snabbare. Och det är som bekant det snabba syrekrävande som är det riktigt jobbiga här uppe. Men vad vore livet utan utmaningar, det är genom dem vi växer. Så jag gör mig redo för sista delen av mitt första höghöjdsläger, men troligen inte det sista.

Vinter på Piz Nair.

Alpblommorna är utslagna, kossorna njuter i gräset i det som på vintrarna är skidpister och det kan vara uppemot 30 grader och sol här uppe på höjderna. Eller så kan det vara blott 2 grader när du vaknar på morgonen och ska springa ditt första tröskelpass på hög höjd och du undrar om någon skämtar med dig. Du har packat ner ett gäng med korta tights, träningstoppar och bikinis för att avnjuta sommaren i solen. Men du tvingas leta djupt i väskan efter understället och löparjackan som du turligt nog hade sinnesnärvaro att packa ner eftersom det ändå är alperna du ska till. Även vantar och mössa har åkt med av en slump i den noga utvalda och nerbantade packningen. Tackar högre makter för det. När det sedan visade sig att pass nummer två en av de första dagarna och den hittills mest snöiga var en vandring och i slutet ren och skär klättring så kom kläderna än mer till pass. Frukosten intas i köket varje morgon blickandes ut över berget med den lilla glaciären. Dagen till ära så har det snöat en hel del ovanför trädgränsen och jag funderar på om det verkligen är en bra idé att vandra upp till toppen just den här dagen. Coach som tycker att utmaningar stärker en verkar dock inte tveka det minsta. Och om jag yppar att jag tycker att något är mer eller mindre obekvämt, som att hoppa från femman i ett hopptorn ner i vattnet eller att vandra i snö på ett berg så verkar det snarare trigga honom att jämföra det med löpning och att höja sig själv för att nå sina mål. Jag väljer därför inte att yppa ett ord om mina rädslor utan Henrik, coach och jag ger oss iväg efter lunch för en promenad upp till Piz Nair.



There ain't no mountain high enough, ain't no valley low enough, ain't no river wide enough, to keep me from getting to you. Marvin Gaye och Tammi Terrells låt får mig att tänka på filmen Remember the Titans. Vacker film och omgiven av alpbergens tysta skönhet är det lätt att reflektera över saker och ting. Det är få saker som egentligen är viktiga i livet och det är skönt att bara få vara en stund och inte tänka så mycket utan bara leva varje dag utan att tänka varken framåt eller bakåt. Bara ta dagen som den kommer och insupa atmosfären, andas andetagen och göra det du gillar allra bäst. Umgås med den du älskar och utföra det i livet du tycker allra bäst om att göra. Så mycket svårare behöver det inte vara. Livet är egentligen väldigt enkelt. Vi människor gör det svårare för oss än det är, kravfyllt skapar vi problem för oss själva och andra, när det är enklast att bara leva fullt ut varje dag och ta tillvara på livet vi faktiskt fått och själva förfogar över. I synnerhet vi som kan sitta vid datorer och skriva eller läsa bloggar, vi har det oförskämt bra jämfört med många andra. Det är svårt att inte njuta av livet, naturen och löpningen här. Mer behöver jag inte så länge Henrik är här och de där hemma mår bra. Livet är ibland lite för vackert. Och jag lite väl blödig på väg upp mot toppen.



Större delen av vår vandring upp på berget kändes helt ok. I början kände jag knappt av att vi är på en hög höjd, men efter hand gick pulsen upp och stabiliserade sig kring en puls som på lågland skulle innebära lätt distans. Så viss ansträngning är det allt att vandra i berg här uppe. Vårt mål var att ta oss från vårt hus på 1950 meter över havet upp till toppen av Piz Nair som ligger på 3057 meter. Sista biten fick jag dock mitt hjärta halvt i halsgropen några gånger. Det där med att promenera i berg med snö och våt slipprig stig under fötterna är inte helt min tekopp. Men när man paralyserad står helt still för att inte glida bakåt och är en bit upp så inser man ganska så snart att gå ner igen inte är något alternativ utan det är bara att bita sig fast i berget likt en bergsget och fortsätta sin strävan mot den där varma chokladen vid liftstationen en bit under toppen.



Henrik och coach på väg mot toppen. Dessa båda män med lite mindre problem och rädslor än mig. Jag som fick peppa mig själv med små mantran steg för steg, emellanåt gåendes på alla fyra, var helt klart den harigaste. Men kanske är jag då den som konfronterat mina rädslor och därför är den som växer mest av äventyret. Vem vet? Sista biten hade snön blåst mot berget och på vissa ställen blev det knädjup kramsnö att pulsa fram i. Hala löparskor kunde kilas in i snön på andra ställen och greppet blev bättre och jag gladare. Mindre glad var troligen coach som ärade dagen med shorts. Varför inte, det är ju ändå juli och högsommar här i alperna.



Två söta stenbockar uppe på liftstationen och en stenbock bakom kameran, med bara några meter kvar till toppen. Coach som varit här tidigare går in till Lollo som tagit liften upp med sin lite onda fot och vi två stenbockar tar den sista biten upp för att besegra berget och bli värda den där varma drycken.



Äntligen ända uppe på toppen. Det är i slutet av juli, fingrarna är ordentligt nedfrusna, tårna likaså. Godare latte var längesedan även om fingrarna behövde den mer än kroppen som gått sig varm. Och jag har bestämt mig att efter jag har läst sista kapitlen i den vackra, men dock melankoliska, En dag av David Nicholls, så väljer jag att läsa K2 - på liv och död av Fredrik Sträng. Berg är fascinerande och jag skulle aldrig få för mig tanken att klättra på riktigt trots klätterkurserna jag gått för snart tjugo år sedan, sele och skor som finns långt inne i garderoben där hemma. Vissa saker stannar vid drömmar och ska nog så göra. Min kropp är skapt för att ha fötterna stadigt på marken och jag får inga kickar av att prestera med rädsla. Men jag kan förstå vad fantastiskt det måste vara att nå toppen på enorma fasansfulla fascinerande berg. För mig kan det bara liknas vid en marathonmålgång. Ingen bergstopp är den andra lik, inget marathonlopp är det andra likt. Varje målgång är unik och mycket kan hända på vägen. Det tar jag med mig ner från Piz Nair. En erfarenhet rikare.

St. Moritz.

Höghöjdsläger, mitt första någonsin. Vi befinner oss i Schweiz och den exklusiva lilla byn på lite över 1800 höjdmeter i hjärtat av Alperna beskrivs som Top of the world. Kanske är det att slå sig lite väl hårt på bröstet att välja en sådan pay-off eller så är det jag som är yrkesskadad för den krassa sanningen är att St. Moritz är ett paradis för varje löpare. Och cyklist, om man frågar Henrik. Det är som att bo mitt i ett vykort. Eller som coach säger, vyn från balkongen är en kuliss. Det är så vackert att det inte kan vara verkligt, och då har han ändå varit här otal gånger.



Som sig bör när det är träningsläger så handlar det om disciplin och fokus. Vi är fyra personer som hyr ett hus, 150 höjdmeter ovanför St. Moritz Bad, det vill säga högt upp i St. Moritz Dorf. Det ger ett boende på i runda slängar 1950 meter över havet. Att vara på träningsläger på lågland är en sak, högre höjder kräver något helt annat. Är det första gången som en knapp månad ska tillbringas på höjderna så gäller det att ha några saker klart för sig. Tacksamt är då att få suga i sig kunskap från de som är mer erfarna inom området. Jag har läst på och försökt att förbereda mig så bra som möjligt. Dessutom har jag förmånen att resa med en oerhört erfaren medresenär och tillika coach. Min egen hypotes innan vi for var att jag är tålig för värme och har tillbringat många träningsläger och långa pass i ordentlig värme och sol, vilket min kropp klarat bra. Så därför trodde jag att jag skulle klara den höga höjden på liknande sätt. Dock så var jag förberedd på motsatsen, att det skulle kunna kännas som att springa i sirap, med en känsla av att bära rymddräkt och andas genom ett sugrör. Men så blev det inte riktigt.

Vi har varit här i ca 1,5 vecka och det är ungefär den tid man beräknar att det tar att acklimatisera sig. Personligen tyckte jag att det tog kortare tid. Min upplevelse har varit alltigenom positiv. Kanske beror det på att jag mentalt tänkt att det kan bli ett rent helvete för kroppen och inte tagit något för givet. Hur som helst så har det varit njutning och glädje från första passet och utan problem att tillgodose kroppen med syre. Vyerna, bergstopparna, alpsjöarna och allt det vackra hjälper troligen till en del för att göra träningspassen extra härliga. Samt självklart att vi skyndat långsamt och sett till att göra rätt träningspass och låtit kroppen vänja sig vid de nya förutsättningarna. Man skulle kunna säga så här, hade jag själv lagt upp träningen så hade det troligen blivit pannkaka. För visst är det skillnad för kroppen att träna här uppe även om det går bra och känslan är långt över förväntan. Samtliga träningspass hittills har känts riktigt bra, men klockan har visat andra tider och pulsen varit en bra bit högre jämfört med vad den ligger på i samma tempo hemma. Speciellt i början av vistelsen. Under första distanspassen, så var pulsen i lugnt tempo samma som den är när jag trycker på under ett distanspass hemma. Och på vår bergsbestigning som var en lång klättring i promenadtempo så var pulsen som om jag sprang lugn distans hemma. Men redan efter några dagar kändes en markant skillnad och nu upplever jag att kroppen svarar på samma sätt här som hemma, sett till puls och fart under distans och långpass. Däremot är det lite skillnad att springa intervaller och tröskel. Även här upplever jag en acklimatisering, men att helt kunna hålla samma tröskelfart här som hemma kommer det troligen inte bli tal om, även om sekunderna plockas nedåt och upplevelsen är att det går lättare, det vill säga snabbare, ju fler dagar som går. Viktigast är att tröskelpuls på lågland är tröskelpuls här och samma gäller intervallpulsen. Känslan är allt och hastigheten oviktig, i synnerhet på tröskelträning och långa intervaller eftersom det är den träningen som är tuffast för kroppen att klara av på hög höjd. Distans är inte alls lika utslagsgivande och korta intervaller säger man till och med kan vara lättare att genomföra på hög höjd på grund av lufttrycket. Under acklimatiseringen har jag därför kört intervaller som för mig känts som rena rama sprintdistanserna, 150 metare och 200 metare. Nostalgi att springa på den röda tartanen igen. Att göra det omgiven av alptoppar är som en dröm och det är nästan så att jag önskar att jag var en begåvning och ett gäng med år yngre så att jag kunde få springa många banpass. Men det är på de längre distanserna utmed banan i ett stadslopp eller på träningspass i skogen jag hör hemma. Det är harmoni när ingen ser en, anonymiteten är underbar i att vara långdistanslöpare. Det är exempelvis ingen som ser dig speciellt många gånger på ett marathonlopp, men på tartanbanan syns du hela tiden. Varv efter varv, intervall efter intervall. Men dagens 200 metare med lika lång joggvila var konstigt nog fantastiskt skoj. Jag kände mig som en riktig löpare och kommer ihåg alla dessa halva varv av intervaller jag sprungit som ungdom och junior. Och här uppe kunde gammelkroppen prestera tider som liknar de jag hade då. Måste vara den höga höjden. För det är så. Annorlunda drömmar på nätterna eller andra konstigheter skylls på den höga höjden. Vätskebrist och ett ökat matintag beror på den höga höjden. Vilopulsen på morgonen är högre, även om de senaste dagarna börjar te sig mer och mer normala. Det är ett spännande äventyr att genomföra sitt första höghöjdsläger. Och det bästa är att det fortsätter ett bra tag till.

Uppe på toppen och ner i djupaste dalen.

Tiden springer iväg och jag med den. Vart tog de senaste fyra veckorna vägen. GöteborgsVarvet och den där sub1.20-tiden jag längtat så länge efter. Nu känns den helt irrelevant. Obetydlig på något sätt, för 1.19.43 känns inte tillräckligt bra. Vad är problemet egentligen. Mitt problem. Varför kan jag inte nöja mig och känna en sådan där skön nöjdhetskänsla. Jag känner bara mersmak och att 1.19 inte är en bra tid. Inte tillräckligt bra. Hur kan jag känna så när jag så länge velat uppnå just den gränsen. Lustigt är det att uppnå något som emellanåt känts ouppnåeligt, eftersom försöken varit så många, och inte känna den där tillfredsställelsen omsluta kroppen och vagga in en i ett inre lugn.

Senaste veckorna har jag haft en både fysisk och psykologisk svacka. Närmsta dagarna efter loppet så kände jag mig glad och kunde bara tänka på att nu ska jag träna stenhårt och smida medan järnet är varmt. Sedan kom jag ikapp mig själv på något sätt. Och huvudet kändes trött och kroppen densamma. I efterhand har jag kommit på att det är en blandning av jobb, pollenallergi och lite för lite sömn. Men främst så tror jag att det har att göra med att det där målet uppnåddes och att jag trodde att en helt annan känsla skulle infinna sig. Men den kom aldrig. Och det är ju självklart att den inte gjorde, för jag vill ju mer. Men på 10 km och på marathonsträckan har jag för mig själv uttalat långsiktiga mål, satt i tid och till det formulerat delmål som jag vill uppnå inom en snar framtid. På halvmarathonsträckan har jag inte satt något långsiktigt mål utan det enda jag haft i huvudet är att ta mig under 1.20. Och jag vet att jag efter loppet både sa och skrev att nu ska jag inte sätta några mål utan nu ska det gå så fort som det bara kan gå. Men att famla i mörker utan ett mål är svårt. Och faktum är att jag har svårt att sätta ett mål på 21,1 km. Det eftersom marathonlöpare är så olika skapta. En del som springer på de tider som jag vill nå är riktigt vassa på halva sträckan och andra har personliga rekord som inte är så värst snabba men springer riktigt fort på marathon trots det. Det är väl så att man måste inte vara en snabb löpare för att lyckas på marathon utan man kan vara en seging. Och det är ju det jag har sett mig själv som. En sådan där löpare som kan ligga i ett tempo och hålla det länge, men som inte har någon speciellt snabb toppfart. Men nu helt plötsligt så vill även jag springa fortare och därför svävar jag i ovisshet och vet inte vad jag ska tänka om halvmarasträckan framöver. Det får mogna fram eller så får jag ta hjälp att formulera en rimlig tanke och tid. För rimlighet är viktigt. Att ha en plan som är förankrad i verkligheten och inte drömma sig bort. Målsättningar ska, för mig, vara realistiska om än tuffa. Löpning är inte bara att springa, det kräver inte bara hjärta och en härlig känsla som jag oftast hävdat. Det kräver en hel del strategi och hjärna om man vill komma dit man tänkt sig.

Vi får se om jag kommer dit jag vill. Nu har jag i varje fall varit glädjerusig, efter Varvet, på toppen av sinuskurvan men sakta dalat allt längre ner med dålig löpkänsla som resultat. Är det inte lustigt att det går att göra sitt livs snabbaste halvmarathonlopp och två veckor senare känna att självförtroendet är på botten och att det känns som att allt går i ultrarapid. Utan rytm, som om benen kämpade springandes i en bassäng full av mjukglass. Och när den där känslan kommer är det lätt att dessutom få någon liten känning någonstans. Lite ömhet här och där. Men nu får det vara nog. Nu har jag slickat mina sår tillräckligt och får skärpa till mig lite grann. Det gör ont både fysiskt och psykist att vara löpare. Och det är inte många träningspass som får betyg 9 av 10 på ett år. Många är kämpiga och rent av jäkliga, både på ett positivt och negativt sätt. Som allt i livet. Men när de där riktiga topparna kommer så är det så underbart och allt får en mening igen. För jag älskar ju att springa. Steg för steg, framåt, uppåt, mot nästa topp.

Jag vill tillbaka till den där underbara målgångskänslan som det är att gå i mål på främst ett marathonlopp men även på halva distansen. Den där härliga endorfinstinna känslan. Kroppen är helt slut, trött, urvriden som en disktrasa har det sista lilla krämats ut under slutkilometrarna. Målgångslöpningen mot klockan. Mållinjen. Lyckoruset. Den totala lyckan. Den obeskrivliga som måste vara självupplevd. Jag älskar att springa marathon. Jag har marathonabstinens. Tålamod, tålamod, nästa marathonlopp kommer och då ska jag vara starkare än någonsin. Det är därför min lilla plan som jag hade förra året om tre maror reviderades till att satsa allt på ett kort. Träna smartare och ge kroppen en chans att utvecklas. Så att disktrasan kan vridas ur lite ytterligare och jag kanske kapa till och med fem minuter. Tänk om det går att persa med fem minuter till hösten. Det vore mer än underbart. Och då är denna långa väntan på lyckokänslorna i kroppen värd varje sekund. Vägen dit är dessutom den mest spännande någonsin. Fyra veckor kvar till semestern och tre lopp innan dess. Semestern innehåller löpning, löpning och mera löpning. Majoriteten av dessa steg ska tas på hög höjd. Tiden är kommen för mitt första höghöjdsläger. Spännande värre hur kroppen ska klara av påfrestningen det innebär. Otroligt rolig semester har vi framför oss. Efter den blir det löpning i tävlingsstass två dagar i rad och hård träning hemma under några veckor innan nästa riktiga mål är här. Stockholm halvmarathon. Efter det finns det enbart ett mål kvar i år och det är marathonloppet. Det ska bli så roligt att springa marathon igen att jag får glädjefnatt i kroppen bara av att skriva ordet. Det kommer nästan vara ett helt år mellan senaste maran och den kommande. Men än är det långt kvar. Nu tar vi morgondagens 10 km lopp först. I staden där sola skiner för jämnan.

Vägen mot 1.19.43.

Så stod jag där på startlinjen igen med ett otal halvmaror i ryggen. Åtta GöteborgsVarv, tre Stockholm halvmarathon och två halvmaror i Den Haag. För fjortonde gången skulle de där 21.097,5 meterna tillryggaläggas. För fyra år sedan träffades Henrik och jag. Hösten innan hade jag gått igenom en jobbig period i mitt liv och träningen hade under den perioden varit mitt andningshål så det var inte någon förvåning när jag sprang GöteborgsVarvet 2007 på 1.21.22. Jag persade med 3 minuter. Vägen dit hade jag persat varje år med flera minuter men efter det där loppet för fyra år sedan så stagnerade min utveckling något och jag har sedan dess radat upp inte mindre än åtta lopp på 1.20-1.21. Men under den där sabla 80 minutersgränsen har jag inte lyckats komma. Förrän nu.

Förra året växte en tanke och känsla fram inom mig. Kanske hade det med åldern att göra när en fråga poppade upp i huvudet på mig allt som oftast. När jag är femtio år, vad vill jag inte ångra att jag inte gjorde när jag var yngre? De flesta saker är inte åldersbegränsade. Men vill du satsa på din idrott och har möjligheten att göra det så kan det inte sparas till pensionsåldern. Nu är jag inte så duktig att jag pratar om någon heltidssatsning. Dessutom är inte marathonlöpning något du livnär dig på. Men jag är beredd att satsa helhjärtat lite mer än tidigare på det jag älskar att göra mer än något annat. Springa långt. Och Henrik är med på detta och tycker att alla upptåg vi planerar är minst lika roliga som jag tycker. Höghöjdsläger, tävlingar land och rike runt samt att min träning är den som styr i princip all vår lediga tid. Jag tror att mannen njuter lika mycket som jag och det baserar jag på hans härliga uttalande att han skulle kunna leva som idrottare på heltid även om han inte tävlar. Så mycket gillar han att träna och så mycket tycker jag om att träna, med den enda skillnaden att jag ska tävla och nå mina mål. Målet att bli en elitlöpare på riktigt. Som ett led i detta valde jag i höstas att gå med i Ullevi FK där Utby IK är själva moderklubben då Ullevi är en friidrottsallians mellan tre klubbar i stan. Förövrigt en fantastiskt duktig klubb. Där finns Curre, en man i sina bästa år som gett mig möjligheten att satsa lite extra. Och jag ska göra allt för att prestera bra för min nya klubb. För jag kan ändå sätta epitetet nya på den eftersom jag har ett förflutet som banlöpare i yngre dar, då i en annan av stans klubbar. Något som är svårt att tro när jag försöker mig på banintervaller med de yngre förmågorna i staden. Då blir jag avhängd så det stänker om det. Men så är ju de bland landets bästa och jag är en seging. Ett annat led i att göra mig till en så bra långdistanslöpare jag kan bli är att jag inte längre tränar mig själv. Alla tidigare års prestationer har jag lyckats skapa genom att träna efter eget huvud och det blev ju ändå ganska så bra. Men i höstas av en slump så trillade jag på en kille, också i sina bästa år (bara lite yngre bra år än Curres, som förövrigt kunde varit tvilling med min mor då de är födda på samma dag) som tränat fantastiska löpare och som jag själv hade ett förflutet med genom att vi varit på träningsläger tillsammans när jag var i de där yngre åren. Detta kom inte han ihåg, men är man tonårstjej och åker på läger med två år äldre grabbar då kommer man ihåg detta. Mycket ögongodis var det och en rolig tid i livet. Nu korsades i varje fall min väg med denna roliga prick igen, som alltså nu titulerar sig min coach. Så den senaste våren har varit omvälvande på många sätt. Jag sätter höga krav på mig själv och vill väldigt mycket med löpningen. Då kan det vara jobbigt att vara med i klubb samt ha en tränare. Inte för att dessa kräver något av mig, men det är ändå känslan att det finns fler som önskar att det ska gå bra. Sedan har jag tränat ihop med andra. Ett fantastiskt gäng löpare med den rätta inställningen, viljan och glädjen till löpningen. Dessutom otroligt duktiga. Jag är några pinnar äldre och det är roligt på sitt sätt. Tillråga på allt träffade jag några dagar före Varvet en mycket trevlig journalist som ville prata med mig om loppet, min löpning, mina mål och tankar. Och i detta forum berättar jag glatt och villigt att jag ska springa under 1.20. Detta sändes ut i vår lilla stad i SR P4 Göteborg. Och han skulle vänta i målfållan och göra en uppföljande intervju direkt efter loppet. Med allt detta i huvudet så blev årets lopp ett race där jag verkligen ville nå mina mål och framförallt bevisa för mig själv att jag är på rätt väg.

Startskottet närmade sig. Nu eller aldrig. Nu. Eller. Aldrig. Jag borde vara mer nervös än jag var. Men i uppvärmningen kändes benen oroväckande kvicka och lätta. Huvudet hade dagarna före varit riktigt nervöst men på tävlingsdagen vaknade jag utvilad och i total balans. Jag räknade inte på kilometertider, jag funderade inte ens. Utan jag visste att vi hade pratat om att jag skulle öppna på 37 minuter första milen, möjligen strax över. Och sedan skulle jag bara hålla kvar farten avslappnat och bra. Ett halvmarathonlopp flåsar man som bekant sig inte igenom utan större delen av loppet består av löpning i kontroll. Viktigt var att jag inte startade första kilometern för fort, vilket jag alltid brukar göra. Och jag försökte verkligen lägga band på mig själv, men det gick ändå för fort. 3.32 stannade klockan på. Flöt fram, försökte sänka farten, hörde mitt namn skrikas några gånger genom Slottsskogen. Andra kilometern gick långsammare, men istället för långsamt med 3.49. Jag hann bli lite stressad och tänkte att jag inte har den där kontrollen i kroppen på känsla och fart som jag brukar ha. Jag flöt Säldammsbacken upp kontrollerat, öste på lite extra nedför så att jag skulle ta igen den tappade tiden det blir uppför en sådan stigning. Vi passerade 4,5 kilometer och jag sprang förbi den enda tjej jag såg under loppet. De tio som kom före mig i mål var långt framför mig hela vägen, världslöpare av rang från Etiopien och Kenya samt fantastiska Isabellah. De bakom såg jag inte heller någon skymt av utan där var jag på väg mot första mattan som skulle skicka sms-tider till Henrik och andra nära och kära. Coach skrek att öppningen var perfekt och klockan stannade på 18.33. Bättre kunde det väl inte bli. Men det tog ändå några kilometer till innan jag upplevde att flytet infann sig. Vid ungefär 8 kilometer kände jag att jag hittat rytm och tempo. Jag hamnade lite själv i år, med killar som kom ikapp bakifrån. Några gånger kunde jag ta rygg en liten stund, men av en anledning kom de ju ikapp och jag höll jämnt tempo och skulle inte öka. Och så kom jag i min tur ikapp löpare, men dessa var jag tvungen att ta mig förbi. Så det blev en blåsig motvindshistoria på några ställen. 10 km passerades på 36.56 och där och då var känslan toppen. Jag hade lyckats med delmålet att nå just denna markering på uppsatt tid. Nu var det bara att jobba sig vidare kilometer för kilometer. Vid 15 km markeringen stod coach igen, skrikandes uppe på bron hördes han över alla andra och tjejerna som mindre etiskt korrekt hejat på mig från sina cyklar fick veta mitt namn och kunde byta ut orden första vita kvinna mot Therese, vilket kändes väldigt mycket bättre i mina öron. Jag passerade på 55.55, förövrigt en mycket snygg tid och visste nu att det skulle gå vägen. Jag har aldrig tidigare haft kontroll under ett halvmarathonlopp på att det ska bli en sluttid som jag haft för avsikt att det ska bli. Utan det har mer blivit som det blivit och jag är nöjd med tidigare resultat. Bara det att jag nu vill något helt annat. Lite mer allvar i den roliga löpleken, skulle man kunna beskriva det. Sista sex kilometerna tappade jag lite mer än jag planerat. Huvudet började spela mig ett spratt och känslorna att jag skulle klara 80 minutersgränsen tog överhanden. Jag tappade fokus och i efterhand känns det inte som om jag pressade mig själv tillräckligt det lilla sista utan jag sprang kontrollerat fram till sista kilometern där jag öste på lite extra. Sista stegen in mot mål hörde jag orden, bästa göteborgska, näst bästa svenska och att Therese äntligen sprungit under 1.20. Detta borde varit en härlig känsla, men det tog en liten stund att få det hela att sjunka in. Att det verkligen var min verklighet, att jag klarat det jag snackat om. Den där magiska gränsen, den läskiga mentala spärren. Utraderad för alltid.

I den lilla intervjun så nämnde jag att jag ska springa under 1.20 innan jag slutar. Så då skulle jag kunna sluta nu, men det är precis tvärtom. Det här är bara början på en vad jag hoppas otroligt rolig löpperiod i mitt liv. Den härliga reportern gjorde en deal med mig innan loppet, om jag klarade sub1.20 så skulle han börja löpträna. Ska bli spännande att följa detta löfte. Även om jag lätt skulle gå med på att stryka det hela för jag kan ändå tacka honom för att jag hade det att tänka på sista kilometerna. Visste att vi skulle mötas i mål och att ett efter-loppet-snack väntade mig. Och då vill man inte vara missnöjd utan då vill man stråla av lycka och känna sig glad. Och det är precis vad jag tror att jag gjorde. En lättnadskänsla som är obeskrivlig och en stollighet som fick mig att be om ursäkt till irländska tjejen som kom i mål bakom och sa grattis och att hon försökte men inte klarade att komma ikapp mig. Tror jag har en hel del mer att lära mig, lite mindre be om ursäkt och kanske lite mer armbågar krävs för att komma någonvart. Jag vet inte. Men nu är vi en liten bit på väg. 1.19.43, det är faktiskt pers på GöteborgsVarvet med över en minut. Tänk om det går att kapa den tiden med 1,5 minut till nästa år. Drömma får man och det bästa är att vägen dit är minst lika rolig som själva målgången.