Uppe på toppen och ner i djupaste dalen.

Tiden springer iväg och jag med den. Vart tog de senaste fyra veckorna vägen. GöteborgsVarvet och den där sub1.20-tiden jag längtat så länge efter. Nu känns den helt irrelevant. Obetydlig på något sätt, för 1.19.43 känns inte tillräckligt bra. Vad är problemet egentligen. Mitt problem. Varför kan jag inte nöja mig och känna en sådan där skön nöjdhetskänsla. Jag känner bara mersmak och att 1.19 inte är en bra tid. Inte tillräckligt bra. Hur kan jag känna så när jag så länge velat uppnå just den gränsen. Lustigt är det att uppnå något som emellanåt känts ouppnåeligt, eftersom försöken varit så många, och inte känna den där tillfredsställelsen omsluta kroppen och vagga in en i ett inre lugn.

Senaste veckorna har jag haft en både fysisk och psykologisk svacka. Närmsta dagarna efter loppet så kände jag mig glad och kunde bara tänka på att nu ska jag träna stenhårt och smida medan järnet är varmt. Sedan kom jag ikapp mig själv på något sätt. Och huvudet kändes trött och kroppen densamma. I efterhand har jag kommit på att det är en blandning av jobb, pollenallergi och lite för lite sömn. Men främst så tror jag att det har att göra med att det där målet uppnåddes och att jag trodde att en helt annan känsla skulle infinna sig. Men den kom aldrig. Och det är ju självklart att den inte gjorde, för jag vill ju mer. Men på 10 km och på marathonsträckan har jag för mig själv uttalat långsiktiga mål, satt i tid och till det formulerat delmål som jag vill uppnå inom en snar framtid. På halvmarathonsträckan har jag inte satt något långsiktigt mål utan det enda jag haft i huvudet är att ta mig under 1.20. Och jag vet att jag efter loppet både sa och skrev att nu ska jag inte sätta några mål utan nu ska det gå så fort som det bara kan gå. Men att famla i mörker utan ett mål är svårt. Och faktum är att jag har svårt att sätta ett mål på 21,1 km. Det eftersom marathonlöpare är så olika skapta. En del som springer på de tider som jag vill nå är riktigt vassa på halva sträckan och andra har personliga rekord som inte är så värst snabba men springer riktigt fort på marathon trots det. Det är väl så att man måste inte vara en snabb löpare för att lyckas på marathon utan man kan vara en seging. Och det är ju det jag har sett mig själv som. En sådan där löpare som kan ligga i ett tempo och hålla det länge, men som inte har någon speciellt snabb toppfart. Men nu helt plötsligt så vill även jag springa fortare och därför svävar jag i ovisshet och vet inte vad jag ska tänka om halvmarasträckan framöver. Det får mogna fram eller så får jag ta hjälp att formulera en rimlig tanke och tid. För rimlighet är viktigt. Att ha en plan som är förankrad i verkligheten och inte drömma sig bort. Målsättningar ska, för mig, vara realistiska om än tuffa. Löpning är inte bara att springa, det kräver inte bara hjärta och en härlig känsla som jag oftast hävdat. Det kräver en hel del strategi och hjärna om man vill komma dit man tänkt sig.

Vi får se om jag kommer dit jag vill. Nu har jag i varje fall varit glädjerusig, efter Varvet, på toppen av sinuskurvan men sakta dalat allt längre ner med dålig löpkänsla som resultat. Är det inte lustigt att det går att göra sitt livs snabbaste halvmarathonlopp och två veckor senare känna att självförtroendet är på botten och att det känns som att allt går i ultrarapid. Utan rytm, som om benen kämpade springandes i en bassäng full av mjukglass. Och när den där känslan kommer är det lätt att dessutom få någon liten känning någonstans. Lite ömhet här och där. Men nu får det vara nog. Nu har jag slickat mina sår tillräckligt och får skärpa till mig lite grann. Det gör ont både fysiskt och psykist att vara löpare. Och det är inte många träningspass som får betyg 9 av 10 på ett år. Många är kämpiga och rent av jäkliga, både på ett positivt och negativt sätt. Som allt i livet. Men när de där riktiga topparna kommer så är det så underbart och allt får en mening igen. För jag älskar ju att springa. Steg för steg, framåt, uppåt, mot nästa topp.

Jag vill tillbaka till den där underbara målgångskänslan som det är att gå i mål på främst ett marathonlopp men även på halva distansen. Den där härliga endorfinstinna känslan. Kroppen är helt slut, trött, urvriden som en disktrasa har det sista lilla krämats ut under slutkilometrarna. Målgångslöpningen mot klockan. Mållinjen. Lyckoruset. Den totala lyckan. Den obeskrivliga som måste vara självupplevd. Jag älskar att springa marathon. Jag har marathonabstinens. Tålamod, tålamod, nästa marathonlopp kommer och då ska jag vara starkare än någonsin. Det är därför min lilla plan som jag hade förra året om tre maror reviderades till att satsa allt på ett kort. Träna smartare och ge kroppen en chans att utvecklas. Så att disktrasan kan vridas ur lite ytterligare och jag kanske kapa till och med fem minuter. Tänk om det går att persa med fem minuter till hösten. Det vore mer än underbart. Och då är denna långa väntan på lyckokänslorna i kroppen värd varje sekund. Vägen dit är dessutom den mest spännande någonsin. Fyra veckor kvar till semestern och tre lopp innan dess. Semestern innehåller löpning, löpning och mera löpning. Majoriteten av dessa steg ska tas på hög höjd. Tiden är kommen för mitt första höghöjdsläger. Spännande värre hur kroppen ska klara av påfrestningen det innebär. Otroligt rolig semester har vi framför oss. Efter den blir det löpning i tävlingsstass två dagar i rad och hård träning hemma under några veckor innan nästa riktiga mål är här. Stockholm halvmarathon. Efter det finns det enbart ett mål kvar i år och det är marathonloppet. Det ska bli så roligt att springa marathon igen att jag får glädjefnatt i kroppen bara av att skriva ordet. Det kommer nästan vara ett helt år mellan senaste maran och den kommande. Men än är det långt kvar. Nu tar vi morgondagens 10 km lopp först. I staden där sola skiner för jämnan.

Vägen mot 1.19.43.

Så stod jag där på startlinjen igen med ett otal halvmaror i ryggen. Åtta GöteborgsVarv, tre Stockholm halvmarathon och två halvmaror i Den Haag. För fjortonde gången skulle de där 21.097,5 meterna tillryggaläggas. För fyra år sedan träffades Henrik och jag. Hösten innan hade jag gått igenom en jobbig period i mitt liv och träningen hade under den perioden varit mitt andningshål så det var inte någon förvåning när jag sprang GöteborgsVarvet 2007 på 1.21.22. Jag persade med 3 minuter. Vägen dit hade jag persat varje år med flera minuter men efter det där loppet för fyra år sedan så stagnerade min utveckling något och jag har sedan dess radat upp inte mindre än åtta lopp på 1.20-1.21. Men under den där sabla 80 minutersgränsen har jag inte lyckats komma. Förrän nu.

Förra året växte en tanke och känsla fram inom mig. Kanske hade det med åldern att göra när en fråga poppade upp i huvudet på mig allt som oftast. När jag är femtio år, vad vill jag inte ångra att jag inte gjorde när jag var yngre? De flesta saker är inte åldersbegränsade. Men vill du satsa på din idrott och har möjligheten att göra det så kan det inte sparas till pensionsåldern. Nu är jag inte så duktig att jag pratar om någon heltidssatsning. Dessutom är inte marathonlöpning något du livnär dig på. Men jag är beredd att satsa helhjärtat lite mer än tidigare på det jag älskar att göra mer än något annat. Springa långt. Och Henrik är med på detta och tycker att alla upptåg vi planerar är minst lika roliga som jag tycker. Höghöjdsläger, tävlingar land och rike runt samt att min träning är den som styr i princip all vår lediga tid. Jag tror att mannen njuter lika mycket som jag och det baserar jag på hans härliga uttalande att han skulle kunna leva som idrottare på heltid även om han inte tävlar. Så mycket gillar han att träna och så mycket tycker jag om att träna, med den enda skillnaden att jag ska tävla och nå mina mål. Målet att bli en elitlöpare på riktigt. Som ett led i detta valde jag i höstas att gå med i Ullevi FK där Utby IK är själva moderklubben då Ullevi är en friidrottsallians mellan tre klubbar i stan. Förövrigt en fantastiskt duktig klubb. Där finns Curre, en man i sina bästa år som gett mig möjligheten att satsa lite extra. Och jag ska göra allt för att prestera bra för min nya klubb. För jag kan ändå sätta epitetet nya på den eftersom jag har ett förflutet som banlöpare i yngre dar, då i en annan av stans klubbar. Något som är svårt att tro när jag försöker mig på banintervaller med de yngre förmågorna i staden. Då blir jag avhängd så det stänker om det. Men så är ju de bland landets bästa och jag är en seging. Ett annat led i att göra mig till en så bra långdistanslöpare jag kan bli är att jag inte längre tränar mig själv. Alla tidigare års prestationer har jag lyckats skapa genom att träna efter eget huvud och det blev ju ändå ganska så bra. Men i höstas av en slump så trillade jag på en kille, också i sina bästa år (bara lite yngre bra år än Curres, som förövrigt kunde varit tvilling med min mor då de är födda på samma dag) som tränat fantastiska löpare och som jag själv hade ett förflutet med genom att vi varit på träningsläger tillsammans när jag var i de där yngre åren. Detta kom inte han ihåg, men är man tonårstjej och åker på läger med två år äldre grabbar då kommer man ihåg detta. Mycket ögongodis var det och en rolig tid i livet. Nu korsades i varje fall min väg med denna roliga prick igen, som alltså nu titulerar sig min coach. Så den senaste våren har varit omvälvande på många sätt. Jag sätter höga krav på mig själv och vill väldigt mycket med löpningen. Då kan det vara jobbigt att vara med i klubb samt ha en tränare. Inte för att dessa kräver något av mig, men det är ändå känslan att det finns fler som önskar att det ska gå bra. Sedan har jag tränat ihop med andra. Ett fantastiskt gäng löpare med den rätta inställningen, viljan och glädjen till löpningen. Dessutom otroligt duktiga. Jag är några pinnar äldre och det är roligt på sitt sätt. Tillråga på allt träffade jag några dagar före Varvet en mycket trevlig journalist som ville prata med mig om loppet, min löpning, mina mål och tankar. Och i detta forum berättar jag glatt och villigt att jag ska springa under 1.20. Detta sändes ut i vår lilla stad i SR P4 Göteborg. Och han skulle vänta i målfållan och göra en uppföljande intervju direkt efter loppet. Med allt detta i huvudet så blev årets lopp ett race där jag verkligen ville nå mina mål och framförallt bevisa för mig själv att jag är på rätt väg.

Startskottet närmade sig. Nu eller aldrig. Nu. Eller. Aldrig. Jag borde vara mer nervös än jag var. Men i uppvärmningen kändes benen oroväckande kvicka och lätta. Huvudet hade dagarna före varit riktigt nervöst men på tävlingsdagen vaknade jag utvilad och i total balans. Jag räknade inte på kilometertider, jag funderade inte ens. Utan jag visste att vi hade pratat om att jag skulle öppna på 37 minuter första milen, möjligen strax över. Och sedan skulle jag bara hålla kvar farten avslappnat och bra. Ett halvmarathonlopp flåsar man som bekant sig inte igenom utan större delen av loppet består av löpning i kontroll. Viktigt var att jag inte startade första kilometern för fort, vilket jag alltid brukar göra. Och jag försökte verkligen lägga band på mig själv, men det gick ändå för fort. 3.32 stannade klockan på. Flöt fram, försökte sänka farten, hörde mitt namn skrikas några gånger genom Slottsskogen. Andra kilometern gick långsammare, men istället för långsamt med 3.49. Jag hann bli lite stressad och tänkte att jag inte har den där kontrollen i kroppen på känsla och fart som jag brukar ha. Jag flöt Säldammsbacken upp kontrollerat, öste på lite extra nedför så att jag skulle ta igen den tappade tiden det blir uppför en sådan stigning. Vi passerade 4,5 kilometer och jag sprang förbi den enda tjej jag såg under loppet. De tio som kom före mig i mål var långt framför mig hela vägen, världslöpare av rang från Etiopien och Kenya samt fantastiska Isabellah. De bakom såg jag inte heller någon skymt av utan där var jag på väg mot första mattan som skulle skicka sms-tider till Henrik och andra nära och kära. Coach skrek att öppningen var perfekt och klockan stannade på 18.33. Bättre kunde det väl inte bli. Men det tog ändå några kilometer till innan jag upplevde att flytet infann sig. Vid ungefär 8 kilometer kände jag att jag hittat rytm och tempo. Jag hamnade lite själv i år, med killar som kom ikapp bakifrån. Några gånger kunde jag ta rygg en liten stund, men av en anledning kom de ju ikapp och jag höll jämnt tempo och skulle inte öka. Och så kom jag i min tur ikapp löpare, men dessa var jag tvungen att ta mig förbi. Så det blev en blåsig motvindshistoria på några ställen. 10 km passerades på 36.56 och där och då var känslan toppen. Jag hade lyckats med delmålet att nå just denna markering på uppsatt tid. Nu var det bara att jobba sig vidare kilometer för kilometer. Vid 15 km markeringen stod coach igen, skrikandes uppe på bron hördes han över alla andra och tjejerna som mindre etiskt korrekt hejat på mig från sina cyklar fick veta mitt namn och kunde byta ut orden första vita kvinna mot Therese, vilket kändes väldigt mycket bättre i mina öron. Jag passerade på 55.55, förövrigt en mycket snygg tid och visste nu att det skulle gå vägen. Jag har aldrig tidigare haft kontroll under ett halvmarathonlopp på att det ska bli en sluttid som jag haft för avsikt att det ska bli. Utan det har mer blivit som det blivit och jag är nöjd med tidigare resultat. Bara det att jag nu vill något helt annat. Lite mer allvar i den roliga löpleken, skulle man kunna beskriva det. Sista sex kilometerna tappade jag lite mer än jag planerat. Huvudet började spela mig ett spratt och känslorna att jag skulle klara 80 minutersgränsen tog överhanden. Jag tappade fokus och i efterhand känns det inte som om jag pressade mig själv tillräckligt det lilla sista utan jag sprang kontrollerat fram till sista kilometern där jag öste på lite extra. Sista stegen in mot mål hörde jag orden, bästa göteborgska, näst bästa svenska och att Therese äntligen sprungit under 1.20. Detta borde varit en härlig känsla, men det tog en liten stund att få det hela att sjunka in. Att det verkligen var min verklighet, att jag klarat det jag snackat om. Den där magiska gränsen, den läskiga mentala spärren. Utraderad för alltid.

I den lilla intervjun så nämnde jag att jag ska springa under 1.20 innan jag slutar. Så då skulle jag kunna sluta nu, men det är precis tvärtom. Det här är bara början på en vad jag hoppas otroligt rolig löpperiod i mitt liv. Den härliga reportern gjorde en deal med mig innan loppet, om jag klarade sub1.20 så skulle han börja löpträna. Ska bli spännande att följa detta löfte. Även om jag lätt skulle gå med på att stryka det hela för jag kan ändå tacka honom för att jag hade det att tänka på sista kilometerna. Visste att vi skulle mötas i mål och att ett efter-loppet-snack väntade mig. Och då vill man inte vara missnöjd utan då vill man stråla av lycka och känna sig glad. Och det är precis vad jag tror att jag gjorde. En lättnadskänsla som är obeskrivlig och en stollighet som fick mig att be om ursäkt till irländska tjejen som kom i mål bakom och sa grattis och att hon försökte men inte klarade att komma ikapp mig. Tror jag har en hel del mer att lära mig, lite mindre be om ursäkt och kanske lite mer armbågar krävs för att komma någonvart. Jag vet inte. Men nu är vi en liten bit på väg. 1.19.43, det är faktiskt pers på GöteborgsVarvet med över en minut. Tänk om det går att kapa den tiden med 1,5 minut till nästa år. Drömma får man och det bästa är att vägen dit är minst lika rolig som själva målgången.