Castellón Marathon.

Sitter just nu i ett fantastiskt hus uppe på 2097 möh och blickar ut över vidder som liknar Skottlands böljande grönska. Vi har varit på träningsläger i Sydafrika i en vecka och en dag. Ju mer kroppen acklimatiseras ju mer möjlighet ges att njuta av de röda grusvägarnas tuffa träning. Några dagar kvar på det här året och det är dags att summera ett år som kantats av olika problem. 2011 som var tänkt att bli ett riktigt bra löparår för mig startade med en skada som jag led av under vintern och som avlöstes av en problemfylld vår med andningsproblem som under sommaren kulminerade i genomgående undersökning där resultatet visade att jag har ansträngningsastma. Det förklarade en del, men lade viss sordi på stämningen och det tog ett tag för mig att acceptera detta faktum. Första höghöjdslägret startade förvånansvärt bra i St. Moritz, Schweiz, och en liten låga tändes. Den slocknade efter ett av mina hittills bästa träningspass när jag satte mig i en fåtölj och reste mig skadad. En låsning och överansträngning i höftböjarmuskulaturen som var så illa att jag inte kunde gå eller stödja på benet, än mindre springa eller ens alternativträna till en början. I efterhand något man kan skämta om, ”att göra en Therese” och sätta sig i en fåtölj eller det är farligt att vila. Men den där skadan var troligtvis bra för mig på flera sätt. När jag var yngre kunde löpningen bli tvångsmässig och ibland inte rolig. Nu springer jag enbart för att jag vill och för att det är skoj. Att få skadan i somras var bra för den fick mig att backa några steg, hitta glädjen och min egen drivkraft igen, som gick lite förlorad av att allt gick så fort under våren och med de problem som kantade vägen. Så efter en höst av uppbyggnadsträning efter skadan och ca 2,5 månads riktigt bra träning var det då dags för årets enda marathonlopp och mitt viktigaste lopp i år.

Spännande att resa till Spanien för att springa en mara och inte riktigt helt veta vart man har sig själv. Kroppen var mer tränad än någonsin, men en mara springs inte bara med benen och hjärtat utan det är en hel del huvud som ska till också. Med ett löparår som detta bakom sig är det fantastiskt att bara stå där på startlinjen och ha målsättningen att sätta pers med flera minuter. Jag sprang Varvet i maj och persade, jag sprang några usla millopp när jag var inne i de värsta andningsproblemen i somras och så sprang jag det senaste loppet i Borgholm den 15 juli, 9 km ”korta” Victorialoppet med ett gott resultat. Så med två bra lopp i bagaget, och fem månaders tävlingsuppehåll samt knappt fjorton månader sedan senaste marathonloppet så kände jag mig ömsom galen ömsom kaxig, men mest nervös och tokig som siktade på pers där i Castellón.

Marathonlopp handlar mycket om glädje till löpning och att komma dit förberedd. Vi var fyra löpare som reste från Sverige, tre meriterade landslagslöpare tillika grabbar och jag. Henrik var med som coach för mig och förste flaskfixare för oss alla, Mats Erixon som är Eriks tränare och coach reste med oss och Davids pappa kom ner. Förutom Erik och David så var det även Fredrik som sprang och vi alla fyra satsade på en rejäl putsning av våra tidigare marathonrekord. Vi flög till Barcelona, där en hyrbil väntade som vi körde utefter kusten ner mot Castellón de la Plana som stadens fullständiga namn är. Den ligger knappt tre timmar med bil nedanför Barcelona och ca tio mil ovanför Valencia. Dock fanns det inte lika bra flygmöjligheter till sistnämnda stad så vi valde vackra Barca. Loppet arrangerades för andra året i rad och detta år var det spanskt mästerskap där bäste spanjor och spanjorska direktkvalificerade sig till OS, så det var ett bra motstånd att möta och ett bra arrangemang med möjlighet att lämna in egna flaskor för eliten, en liten mässhall där fina goody bags lämnades ut och en god stämning i staden. Det där med egna flaskor visade sig vara over kill då man delade ut halvlitersflaskor med både vatten och sportdryck var tredje kilometer till samtliga löpare. Så inget jonglerande med plastmuggar där hälften hamnar i ansiktet utan riktigt bra för alla löpare avseende vätska. Dessutom hade man farthållare och annat smått och gott som de stora loppen har för motionärerna. Så i Castellón satsar man på att hamna på kartan över riktigt bra marathonlopp, vilket det finns goda förutsättningar för. Dock är det än så länge ett lopp med enbart 2500 anmälda och inte så trångt som det kan vara på de större racen, så för motionären som vill få en bra tid och som vill fly julstressen så rekommenderar jag loppet varmt. I år gick startskottet den 11 december kl 9 på morgonen.

Jag valde att jogga från hotellet till starten, med en liten omväg så blev det femton minuter i lugn takt och benen kändes bra. Nervositeten fanns närvarande i magtrakten och för varje minut som gick närmre startskottet tänkte jag att än så länge har jag dagens resultat i mina egna händer. Det finns bara en person som kan påverka utkomsten av detta och det är jag. In i startfållan, sköna spanska ord i öronen av alla medlöparna. Trevlig stämning, avslappnat på ytan men nervositet där inuti, på oss alla. 42.195 meter är inget att leka med och en målgång är alltid en målgång och en erfarenhet rikare. Pang, pang, pang. Var det flera startskott, var det omstart, lite förvirrat blev det men iväg var vi.

Castellón är inte en stor stad, men som tidigare nämnts så har man ambitioner och loppet går därför inne i staden hela vägen och som en loop, vilket resulterar i att det om man skulle sprungit banan på egen hand en helt vanlig dag skulle vara stört omöjligt att hitta runt på de olika små varven. Bansträckningen startar med en loop inne i stadskärnan, sedan springer man en lång raka ut från stan, vänder runt i en rondell, kör rakt ut åt andra hållet och där vänder man i en annan rondell. Och där har man tillryggalagt 15 km. Mina första 5 km kändes riktigt fina och jag hade problem att hålla tillbaka farten. Målsättningen för dagen var ett snitt per km på 3.54, och det skulle jag i början försöka hålla mig så nära som möjligt. Något jag spräckte redan på den första med 3.40 på klockan. Försökte hitta min egen rytm och då försvann några tjejer iväg framför mig, de andra var bakom och från 2 km och in i mål såg jag inte en enda av mina medtävlare. Så är det ju allt som oftast eftersom det är så långt mycket färre tjejer som springer marathon. Det som skulle visa sig bli ödesdigert för mig var att jag inte heller kunde avnjuta så mycket sällskap av det manliga könet. När man tävlar marathon så är ju tanken att första halvan eller rent av första 30 km är en ren transportsträcka och sedan börjar loppet där agnarna skiljs från vetet. Min dag var lite annorlunda. Vid 8 km började det kännas motigt, andningen strulade och jag fick inte till det bra, tappade modet en smula men bestämde mig där och då att målgång är det som räknas och valde att hitta en något lugnare rytm med några kilometer som gick något saktare. Här låg jag själv och hade en aning motvind, men det vände som bekant i rondellen. Efter en stund, runt 11 km kom två spanjorer ikapp mig, men de slog av något på farten när de kom ikapp eller så fick jag krafter, vi kom ikapp ytterligare en spanjor och vi fyra slog följe med fina km-tider runt 3.45-3.50 och det kändes lätt att springa. Banan var något sluttande här och lite vind i ryggen, det var skönt att slippa tänka på att hålla farten och istället lyssna på dessa spanjorers frenetiska konversation, de var inte tysta en sekund, munnarna gick i ett och det var riktigt kul att springa fram mot 15 km vändningen. Väl där hade vi svagt motlut, vind i ansiktet och de tre bestämde sig för att öka lite grann och prata desto mindre. Riktigt sega fyra kilometer väntade mig i total avsaknad av andra. Spanjorerna drog ifrån och jag var i ett vakuum. Vid passering 19 km stod Henrik och hejade på, som förövrigt även stått på flertalet andra punkter efter banan då den är riktigt åskådarvänlig för den som vill se de sina många gånger. En bit efter 19 km kom 2.45-gruppen ikapp mig. Inte visste jag att en sådan fanns och modet försvann än mer, min målsättning såg ut att rinna ut stort i sanden. Jag hängde på dem i 1,5 km fram till passering halvvägs. Det kändes bra att ligga i deras klunga men jag kände ändå att det hade tagit lite mycket på mina krafter, all den energi jag ödslat under tidigare delar av loppet, så jag vågade inte hänga med dem utan fick inse att med halva loppet kvar var det bäst att lyssna på min egen känsla och kropp.

När jag springer marathonlopp så delar jag upp dem i 5 km delar och tänker inget annat än fram till nästa 5 km-passering. Dock klockar jag mig även varje kilometer för att se att jag håller mitt tilltänkta tempo stadigt och jämnt. Så vid halvvägspasseringen var det 25 km jag tänkte på och det flöt på fint trots att jag återigen hamnade ensam, det var publik på den här sträckan av banan som hjälpte till att hålla huvudet högt och koncentrationen uppe. Mellan 25 km och 30 km gick det inte så tokigt heller. Vid passering 30 km brukar jag vilja bryta ner loppet i enkilometersdelar mentalt. Men mitt pers från Stockholm 2010 så behövdes inte det för känslan var så lätt. Samma sak hände i Castellón och jag fortsatte att jobba med 5 km sjok in mot mål. Dock blev det efter 30 km och fram till 35 km återigen ganska så motigt, vi var ute på en loop som gick i utkanten av stan där det var väldigt lite publik, vindkänsligt och känsla av motlut även om det troligen var flackt. Räddningen jag hade här var att jag började plocka manliga löpare från 2.45-gruppen, vilka tvingats släppa och som inte lyssnat på sina kroppar utan stumnade markant. De blev ingen riktig löphjälp, men det är en otroligt skön känsla att i slutdelen av ett sådant här långt lopp vara den som springer om och känner sig starkast. Innan banan svänger ner in i stan igen så skulle vi svänga höger i en rondell men jag fortsatte rakt fram. Utan löpare framför mig och inga nära bakom hade jag tur att det var några åskådare på cykel som skrek så högt att jag trodde att jag gjort någon form av lagbrott, men jag hade ”bara” sprungit för långt, började hoppa på stället, vände mig om och fick korrigera felet, vända och ta rätt väg. Några sekunder tappade, troligen inte mer, men rytmen bröts och jag fick det lite kämpigt att hitta in i det hela igen arg på mig själv. Dock dök 35 km skylten upp snabbare än kvickt och det är vid 35 km som jag överraskar mig själv i det här loppet. Jag tänker, nu är det bara 7 km kvar till mål, det är kortare än 8:an i Skatås och det är ingenting alls. Jag bestämmer mig för att göra allt jag kan för att inte tappa någon kilometer som jag brukar göra under den här delen av loppet. Det brukar alltid bli några riktigt dåliga kilometertider här, men jag lyckas hålla farten något så när uppe och gör min bästa avslutning någonsin på ett marathonlopp. Halvvägs passerade jag på 1.22.27, ca 45 sekunder saktare än vad jag hade halvvägs i mitt eget rekordlopp i Stockholm förra året och även långsammare än jag öppnade i Frankfurt förra året som också var en öppning på 1.21. Trots detta kan jag skatta mig lycklig när jag på upploppsrakan leendes ser att tiden kommer bli ett nytt personligt rekord, inte med de där dryga 3 minuterna som jag siktat på, men ändå en bra bit under tidigare rekord som sattes för 1,5 år sedan. Jag lyckades fokusera, njuta och ha roligt sista sju kilometerna, öka farten sista två och hålla ihop ett lopp som från kilometer 8 känts motigt och svårt. Först var jag inte nöjd alls, för jag trodde jag hade mer i kroppen och jag ville så mycket mer. Men efter att jag fått lite distans till loppet, funderat igenom året som varit och insett att en marathonmålgång är värd mycket varenda en, varje lopp ger viktiga erfarenheter att ta med sig in i framtiden. Och ett pers är alltid ett pers, du tävlar mot den enda som egentligen räknas, dig själv, och du lyckas slå dig själv. Vad mer kan man begära. Nästa gång ska jag slå mig själv med råge. Nu vet jag vart jag står idag och har en värdemätare att ta med mig in i framtiden. Något att bygga vidare på. Jag är glad och stolt att jag lyckades projicera energi och glädje när det var som motigast. Att jag inte lade ner verksamheten när det inte gick som på räls. Både efter sommarens skada och under ett lopp som inte riktigt blev som jag planerat. Nästa gång kanske det blir ett busenkelt race, eller så blir det som i Castellón ett lopp där huvudet är viktigare än benen och då vet jag att jag fixar det. Benen, hjärtat och huvudet, tre lika viktiga delar för en marathonlöpare.

Upplevelsen av hela helgen i mitten av december i Spanien var så mycket mer än att springa marathon och tävla. Att få äran att umgås med de tre fantastiskt trevliga, ödmjuka, roliga och kompetenta löpargrabbarna som liksom jag persade allihop och gjorde riktigt fina prestationer, var en ynnest. Vi hade avslappnad stämning innan loppet, med goda pastamåltider och mycket kul snack. Att Davids pappa Carl-Gustav och att Mats var med gjorde inte saken sämre. Att få höra sköna anekdoter från tiden det begav sig om löpning, träning och lopp gav otroligt mycket. Att lyssna på Mats som sprungit OS, VM och som är en av våra alla tiders bästa löpare var magiskt. Att dessutom av en sådan idol, á la Evy och Midde, få rådet att loppet ska vara roligt och att det är viktigt att känna harmoni och hitta glädjen var enastående. Snacka om att veta vilka ord man ska säga för att få löpare att må bra och inte känna prestationsångest. För vilken ångest skulle man inte kunna känna av att resa med ett sådant här gäng till en tävling, men istället känner man sig inkluderad och värd lika mycket som alla andra. Ödmjukheten är stor bland dessa storlöpare, både de som sprang och de som coachade. Och jag kan inte annat än tacka att jag fick vara med i gemenskapen och känna glädjen av att vara en av fyra som persade och vi alla hoppade in på tiobästalistorna för respektive kön i årsstatistiken. Rolig bonus så här i slutet på året eller kanske en lite för tidig julklapp. Kuriosa för den som undrar, även storlöpare som representerar vårt land har svårt att ta sig ner för trappor, sätta sig på toaletten och gå snabbt över övergångsställen dagarna efter en mara. Så det är alltså inte bara jag som känner av framsidorna av låren efter 42.195 meter i tävlingsfart.

Två veckor före marathonpers.

Ibland är det skönt att sitta ner och reflektera, fundera, tänka och filosofera. Det är svårt att stanna upp i vardagen och ta sig tid att göra det när träningspass ska bockas av, jobbet ska skötas och vardagen ska fungera med allt vad det innebär. Men efter ett marathonlopp så ger jag mig själv tiden att stanna upp lite grann. Det är på något sätt så definitivt att springa en mara att det krävs några dagar av bara vara efteråt för att sedan lägga loppet bakom sig och blicka framåt.



Uppladdningen för söndagens lopp har varit lite annorlunda. Mest för att jag blev skadad i somras och knappt kunde gå eller röra mig ordentligt överhuvudtaget. Det, för mig, viktiga marathonracet som jag sett fram emot skulle sprungits tidigare och säsongen skulle summerats för två månader sedan. Henrik fick i present av mig att åka till Rom. En resa som skulle avnjutits utan speciellt mycket löpning, som sen höstvila, och vara lite mer som en sådan där vanlig stadsresa som andra par gör. Vi har rest mycket ihop, säkert mer än de flesta, men eftersom jag valt (eller ska jag säga vi) att satsa mer och mer på min löpning så handlar all vår semestertid om träning. Två pass om dagen, massor av vatten och mat, liggande läge och vila mellan passen där hård tuff träning varit prioritet ett. Det där med att se världen med turistögon och resa runt bland hostande turister med kameror på magen, gå på grisfester eller festa hela nätterna är inget vi upplevt och troligen inget vi egentligen skulle uppskatta. Men Rom skulle bli lite åt ett vanligt Svenssonliv. Vi skulle äta gott, dricka goda viner och turista bland historiska byggnader och verk. Men som bekant, det blir inte alltid som man tänkt sig. Fast till Rom for vi, för alla vägar bär ju just dit.



Och vilken tur att jag blev skadad i somras, för vilken helg vi hade. När jag nu sitter här och tänker på helgens marathonlopp så funderar jag på vägen dit, uppladdningen och hur hösten varit. Glädjen till löpning, energin i vardagen som gör att det är så kul att springa. Veckor varvade av Stockholmsresor med jobbmöten och viktiga beslut, tidiga mornar, sena kvällar, allt för att få in alla de viktiga passen som gav kroppen hårdheten tillbaka efter skadan. Beslutet att ta hjälp av en fantastisk personlig tränare på Sats Kungsgatan i Göteborg, Michael Hansson, och få till styrketräning och prehab för att minska skaderisken. All fin hjälp min klubb ger mig, Ullevi och goda bästa Curre, samt min tränare Johan Wettergren och all bra bollning jag fått under det år som jag valt att ha en tränare och gå med i klubb. Ynnesten det är att vara nästan halvvägs till fyrtio från de trettio (bevare mig väl) och ändå kunna harva på där ute i spåret med så mycket kärlek till löpningen. Det är fantastiskt. Och jag känner en oerhörd tacksamhet.



Och så har vi den där galna cyklisten som gick på spinningklasserna för fem år sedan. Utan honom hade jag aldrig vågat älska löpningen så som jag gör. Han får mig att känna mig normal även om all min fritid går till träning så känner jag mig som vilken människa som helst. För hemma i la casa de Nordström är det Svenssonliv att träna som en halvtidstjänst, badrummet luktar svettiga träningskläder, blicken är hålögd de flesta kvällar klockan nio när träningen är avklarad och det enda kroppen vill ha är mat. Det skulle vara omöjligt att leva med en människa som inte vill att man tränar, tävlar och som faktiskt uppskattar allt det onormala och gör det till normalt. Så resan till Rom som vi sett fram emot blev en blandning mellan att upptäcka staden och göra det till träningsläger. Med två veckor kvar till årets viktigaste lopp för mig så fanns det i min hjärna inga alternativ och Henrik känner mig bättre än jag själv gör. För honom var det självklart att helgen två veckor innan maran var kritisk för hur loppet skulle gå. Det sista långpasset skulle håvas in, viktiga intervaller stod på spel och en träningsvecka med mycket mängd skulle avläggas. Tacksamhet för att en resa som hade en karaktär när den gavs bort i present kunde ändras till en annan ytterlighet och bli fantastisk. Livet handlar om inställning, vill man så kan man.



Så efter fyra dagar i Rom så rekommenderas den här staden starkt även för oss löpare. Staden fick bekänna färg i löparskor. Morgonjogg i Villa Borghese rekommenderas starkt, likaså ett tidigt distanspass genom stadens större gator, förbi Coloseum, Vatikanen, Quirinalen, Piazza del Popolo, Forum Romanum, Piazza Navona. Eller varför inte ett långpass genom delar av staden men framförallt med lugnt flyt efter den underbara kanalen som skär genom staden. Springer man ner några trappsteg och följer det ringlande vattnet så behöver man inte stanna en enda gång utan det går en cykelbana utefter kanalen som man kan ligga på i tempo fram och tillbaka för att få ihop ett riktigt fint pass. Underbar löpning, pasta och framförallt glädje till livet är inte att underskatta när allvaret närmar sig. När du lägger alla dina kort, all din träning under ett år på bara en dag, ett lopp, då gäller det att hitta glädjen långt innan och känna att du mår bra i hela kroppen.



Så när jag nu njuter av post-marathonkänslorna så är det inget vemod jag känner utan snarare positiva känslor till att den här hösten gick snabbt, det var fokus rakt igenom, men det var lika mycket glädje och anpassningsbarhet till omständigheterna. Vi gjorde någonting bra utav en skada som var nära att krossa mig. Och det är nästan så att en skada kan bli till tacksamhet. För får man inte stanna upp ibland och tänka så uppskattar man inte allt i livet som man får. Det finns många måsten, men det finns lika många möjligheter. Och jag väljer de sistnämnda och skippar de där ordet måste. Det går att ladda upp i Rom, kilometer, endorfiner, kolhydrater och skratt. Även om landningen på hemresan var det värsta jag varit med om. Men det är en helt annan historia och den väljer jag att glömma.