Syrebrist och blodkroppar.

Sitter i bilen på väg ner från Dullstroom till Johannesburg. Vi färdas från ett smultronställe där vi befunnit oss i tre veckor. Strax under 2100 meter över havet ner till i runda slängar 1800 möh i storstaden vi kommer att tillbringa sista natten i innan flygresan tar oss tillbaka till havsnivå och ett kallt hemland.

Dullstroom ligger öster om Johannesburg, ca 2,5 timmar med bil. Så fort man kör ut ifrån den stora staden öppnar sig de vidsträckta slätterna och ju närmre vårt slutmål för höghöjdslägrets sista tre veckor vi kommer desto vackrare blir det. Gröna sluttningar, frodiga böljande vidder så långt ögat kan nå. En ynnest att få befinna sig på en så här vacker plats. Fantastisk för de som vill vandra, fiska eller köra fyrhjuling för den delen. Eller för en löparsjäl som ser fram emot att utmana kroppen kilometer efter kilometer.

Staden är uppbyggd kring en genomfartsled mellan städerna Belfast och Lydenburg. Efter vägen från dessa båda städer finns ingenting mer än ett hav av grönska och röda grusvägar, en och annan sjö där man kan fiska Trout, några lodges där man kan äta en bit mat, men framförallt ta in över natten om man är en mer bemedlad invånare eller turist, järnvägen och lugnet. Fortsätter man förbi Dullstroom och vidare förbi Lydenburg kan man nå Kruger nationalpark med Afrikas vilda djur som största sevärdhet. På väg dit är det väl värt att stanna till vid God’s window och blicka ut över Afrikas Grand Canyon. Kruger ligger på ca 600 möh och det är en maffig syn att stå på höjden och se vidderna breda ut sig under. Vi stod över nationalparken denna gång och fokuserade på träning, återhämtning samt att vara kvar uppe på höghöjden och bevara effekterna som träningen häruppe ger.

Dullstroom är en liten by med ca 300 invånare. Vackra stenhus, som känns europeiska, i engelsk eller holländsk stil. Byn består till stor del av sommarhus, som går att hyra. Ett behändigt och bra sätt att bo eftersom vistelsen på hög höjd behöver vara en stund. Bra att kunna reda sig själv, laga mat och tvätta. Även om det finns riktigt bra restauranger och kaféer samt att när man hyr ett sommarhus så ingår städning varje dag. Tvätt kan man för en liten peng lämna in och få tillbaka fint vikt och tvättad.

Bortskämd är förnamnet på vad man som löpare blir när man bor här. Bäddad säng, en städerska som diskar all din disk varje dag. Det kändes till en början hemskt att någon annan skulle komma och städa upp efter en. Men efter att vi tänkte ett steg längre så gav detta jobb åt en människa som behöver alla likvida medel hon kan få. Vår städerska Patricia är både rolig och trevlig. Ungefär i vår ålder. I somras, deras vinter, så hade de snö i Dullstroom. Detta händer kanske vart sjunde år och när jag berättade om vårt klimat blev Patricia fascinerad och berättade hur mycket hon tycker om snön och att hon fotade bilder som hon ska ha på sitt rum. Hon bor hemma hos sin mormor med sin kusin, eftersom hennes mamma gick bort för många år sedan. Jag fick hennes adress och ska skicka några fina bilder på ett snöigt Göteborg. Hoppas att vi åker tillbaka hit på läger och att vi får träffa Patricia igen då.

Dubbla träningspass fyller många av dagarna på läger. Mellan dessa en god bok liggandes i sängen eller om det är ett lugnt distanspass på eftermiddagen så lapar vi sol på baksidan av huset. Väckarklocka var inget som behövdes i vårt hus, första veckan vaknade jag kl 05.37 varje dag av att stortuppen satte igång att gala och lilltuppen hakade på och körde kanon. Vi har sett ägg kläckas, hönor ruva och småttingar födas. Känns som att antalet höns dubblerats när vi varit här och maten tog slut sista dagarna så som vi matat dem. Vi har även sett baksidan av att vara kyckling. Hundar röja runt i hönshuset, kycklingar ligga platta och döda utanför. Det är ett hårt liv att födas som kyckling. Men ett lätt liv att vara höna och gå runt och picka hela dagarna. Picka på gräsmattan, skita på gräsmattan, picka lite till och skita igen. För tupparna är det ännu enklare, de pickar, skiter, befruktar hönan, och behöver inte ruva eller värma ungar under gumpen. Så ser livet på en pinne ut för dessa djur, så bara man överlever barndomen är det ganska så bekymmersfritt. Men nej, jag vill inte bli höna i mitt nästa liv, det verkar på tok för långtråkigt.

Sakhelwe är kåkstaden som tillhör Dullstroom och ligger 1 km utanför. Här bor ca 3000 invånare i långt mycket sämre standard än de vackra sommarhusen i byn. Som nämnts så bor ca 300 personer i sommarhusen som är enorma med gräsmattor, trädgårdar, jeepar på uppfarten och en standard som kan jämföras med finare områden hemma. I Sakhelwe är standarden lite annan.

De flesta städer i Sydafrika har en kåkstad där de mörkhyade bor. Husen i dessa communities kan variera stort. I en del kåkstäder man passerar förbi från Johannesburg upp till Dullstroom så finns det boenden i form av plåtskjul där vi i Sverige inte skulle förvara våra djur. Rostiga, skeva och håliga bostäder där det ser ut som att minsta regn eller blåst skulle bringa förödelse. Förvånande för en västerlänning kanske kan vara att man känner en stolthet av att bo där man bor. De som lyckas jobba upp sig och tjäna pengar skulle man kunna tro flyttar ifrån kåkstaden, men istället bygger man ut och förfinar det boende man redan har eller bygger ett mer riktigt hus, med fönster och dörr, på ett annat ställe i samma kåkstad. Det är där man känner sig hemma och det är där man väljer att bo även om andra möjligheter har öppnat upp sig. Sakhelwe är relativt sett en bra kåkstad med en hel del hus av bättre standard. Det ser rent och fint ut, människorna är otroligt vänliga och det känns säkert att besöka den lilla staden utanför staden. För det är så det är, Sakhelwe har sin egen skola, gräslöparbana, en mindre sjukstuga, ett kafé, någon bar och andra serviceinrättningar som drivs av invånare i Sakhelwe för befolkningen i densamma.

Vi köpte en cykel för 500 Rand, knappt femhundra kronor, i Potch som vi tog med oss till Dullie. Den gav vi innan vi for till Patricia och hjälpte henne frakta hem till hennes hus. När vi kom dit och Patricias kusin fick veta vad som pågick blev det glädjetjut och kusinen satte sig på cykeln och for iväg på den direkt. Glädjen var total. Vi har även gett bort några gamla löparskor som tagits emot med orden God bless you och stora leenden. Det är inte mycket som krävs för att de som bor i kåkstaden ska bli glada och visa tacksamhet som man idag nästan inte kan se i Sverige. De tvättar bilar, putsar, dammsuger, gnider och fixar i två timmar för en kostnad av 50 Rand, mindre än en femtiolapp, och då ger man kanske 20 Rand i dricks, vilket uppfattas som givmilt. När du ställer bilen efter huvudgatan är det många afrikaner, mörkhyade behöver jag nog inte nämna, som har som sitt yrke att fråga dig om de får vakta din bil medan du går in och äter. Det är hemskt att sitta på kaféerna och se dessa människor vakta en bil när en vithyad sydafrikan kommer ut från en restaurang, övergödd och proppmätt, tar sin bil och kör iväg utan att ge en peng ifrån sig. Det är inga stora pengar för den som kan äta på restaurang, utan 2-5 Rand är tillräckligt och ger personen som bor i Sakhelwe så mycket. Snålheten är läskig att se och klyftorna är stora. Trots det så är min uppfattning att de som varit trevligast mot oss av människor man bara stöter på så är det de mörkhyade. Leenden och morsanden när man kommer springandes förbi tar aldrig slut.

Träningen har varit i fullt fokus under de senaste tre veckorna och det är några av alla löppass som etsat sig fast mest på näthinnan. Ett av de första löppassen när vi sprang något som kallas kostigen. En envägssväng där man springer upp genom Sakhelwe ut på de böljande kullarna där det går lösa kor. När man sprungit halva sin distans så vänder man helt sonika tillbaka igen och har man tur så får man kåkstadens barn som sällskap springandes i full karriär bitvis i slutet på träningspasset. Hejandes och frågandes how are you i kör. Språkmässigt är det inga problem att ta sig fram, engelska är gångbart överallt. Utöver det pratar man africaan, vilket på gehör påminner om holländska samt en mängd afrikanska språk, där ett av de största är zulu, i de olika provinserna.

Långpassmöjligheterna är oändliga om du gillar kuperad terräng. Vill du ha det lite mer flackt så kan man ta bilen en bit mot Belfast och springa runt en sjö i något som liknar en skog. Även om den med våra mått mätt är en något begränsad skog sett till antalet träd. Första långpasset var jag urstark och det gick snabbt som attans, samma sväng två veckor senare gick jag in i väggen och hade svårt att förstå hur lätta alla backarna var gången innan. Det är charmen med löpning och att springa kuperat på hög höjd är som intervallträning och tuffa tag. Fint med 25 km intervall. Långpass á la Dullstroom.

Morgonjogg och vanliga distanspass kan utan problem springas direkt från husknuten och det går att få till flacka rundor eller mer varierad terräng, allt efter tycke och smak. Eller kanske efter hur hårt hjärtat pickar i den tunna luften och hur slitna benen känns som en effekt av detta. Höghöjdsträning kan vara väldigt tufft och en del uppfattar att hela vistelsen är jobbig både fysiskt och psykiskt eftersom tiderna blir långsammare än hemma och kroppen kan behöva mer återhämtning och vila. Dessutom svarar alla löpare individuellt på träningen här uppe och det går inte att jämföra med någon annan. Däremot är det otroligt viktigt att lyssna på känslan i kroppen och anpassa träningen efter den. Ännu mer lyhördhet än på lågland.

Min kropp verkar anpassa sig snabbt och relativt lätt till omständigheterna och påfrestningarna uppe ovan molnen. Som en konsekvens av det så har jag lyckats springa många kilometer mängdmässigt i veckan senaste månaden likväl som dosen kvalitet och tröskel kunnat hållas hög. Värstingpasset under perioden måste nog 2x5 km i backe klassas som med sex minuters vila ner i bil emellan. Tempot var inte direkt snabbt men pulsen var konstant högre än tröskelpuls och laktatvärdena visade att trots den ringa farten så var det 10 klockrena kvalitetskilometer som benen fick med sig. Backen går i ett svep där första 2 km är något flackare och sista 3 km är redigt i motlut. Så där så att man vill svära sig upp och blir förbannad på coach för att han hittat på det här passet och enbart till mig dessutom. Så är det att vara marathonlöpare, man ska härdas. Janne Holmén har kört backpass i samma backe och det är inte fy skam att få springa ett tufft pass i hans fotspår.

Tröskelpass har annars blivit mina favoritpass såväl hemma som på hög höjd. Det är gott att ligga på i bra fart, känna flytet, ventilera ordentligt och inte stumna utan känna kontroll och styrka under en längre tid. Några riktigt fina TÖ-pass har körts på flacka röda grusvägar. Perfekt är då de vägmarkeringar i sten efter kanten som finns efter varje kilometer. Då behövs inga GPS-klockor eller uppmätta sträckor utan det går att köra mer spontant. Dock så brukar våra pass alltid ha en tanke och nya platser rekas före så att förutsättningarna för löppassen blir de rätta. Efter dessa fina stenmarkeringar och ljuvliga vägar har även kvalitet i form av tusenmetare införlivats samt ett spännande pass med tusingar där varje ska gå fem sekunder snabbare tills det inte går att öka längre. Spännande, för de första känns som rena barnleken, någonstans efter hälften nås tröskelpuls och så kör man några med tröskelkänsla och lite över men ändå med kontroll och så kommer man till den sista och får bekänna färg. För det är verkligen så uppenbart att det är den sista intervallen när man väl är där, den näst sista är relativt kontrollerad och sedan på den sista så smäller det till. Skillnaden mellan kontroll och mjölksyra är hårfin på hög höjd. Det är svårare att avgöra när gränsen överskrids än hemma och det räcker att man råkar ligga på några hundrameter i lite för optimistiskt tempo för att ett pass ska bli förstört eller i vart fall få ett annat syfte än tanken var. Lärorikt och spännande på många sätt. Oftast kan känslan beskrivas som solen i ansiktet och vinden i ryggen, men några dagar är det precis tvärtom.

Ungefär 35 kilometer före Dullstroom ligger som nämnts Belfast och här finns en fin grässtadium med en 400-metersbana för den som vill springa lite mer medeldistansinriktade intervaller. Något mjukt underlag jämfört med tartanbanan men fullt fungerande och skonsamt för kroppen. Själv hade jag inga så korta och snabba intervaller på programmet, men var med nere och kikade på ett av träningskompisarnas pass samt passade på att köra en lättare distans på det golfbanelika underlaget. Inte dumt alls och till råga på allt snällt för skorna. Det är troligen den enda nackdelen med löpning här, de röda grusvägarna sätter bokstavligen talat färg på tillvaron. Vader, lår och skor antar en annan nyans efter varje pass. Och finns det inte något annat att klaga på så är livet ganska så enkelt.

För en lattegalning som mig så stillas även den hungern på ett av alla mysiga kaféer som ligger utmed huvudgatan. Och en god take-away mugg kan fås med hem á la Starbucks eller Espresso House, fast här heter det Seattle Coffee. En kontrast man inte tror är sann här uppe mitt i ingenstans. Dessutom finns det ett flertal restauranger som håller god kvalitet och till det några finare för att fira födelsedagar eller varför inte nyårsafton. För den som inte vill springa sönder sin tid så finns det några söta butiker att strosa runt och kika i. Dessutom var det orienteringsrace en helg med en kontroll utanför husknuten som gav spänning till den dagen. Och suktar man efter mer spänning än så kan jag utlova blixtar och dunder av en helt annan dimension än vad vi är vana vid. Blixten har slagit ner och gjort oss utan el och vatten vid två tillfällen, vilket kanske inte var så roligt när kroppen var svettig och full av röd jord. Men desto mer mysigt och upphetsande är det att kura inomhus när blixt efter blixt kommer från himlen följt av åskans muller. Det känns som om du är i stormens öga och naturen lever sitt eget liv. Vädret har varit magiskt och läckert på många sätt. Vi har upplevt alla årstider under samma dag. Ljumma vårvindar, sommarhetta och underbar sol, följt av höstregn när himlen öppnar sig och på det vintrigt hagel där det är bollar som faller ner från himlen. Dullstroom är en suverän plats på jorden, ett smultronställe att njuta av, som vi sett solen gå ner över sista gången på det här träningslägret.

Tankar från Sydafrika.

Idag har vi varit uppe på den riktigt höga höjden, i Dullstroom, i två veckor och två dagar och jag trivs som fisken i vattnet. Vi startade för tre veckor sedan, några dagar före jul, vår resa från ett kallt och ruggigt hemland till landet långt borta längst ner på en kontinent som är spännande, skrämmande och på många sätt orättvis. Efter en mellanlandning i Amsterdam landade vi i Johannesburg sent på kvällen. När vi lämnade Europa under oss blickade vi ut över obebyggda vidder mil efter mil, ett landskap fyllt av sand, öken och berg. Det var annorlunda att göra en flygning på dagtid istället för som de flesta väljer att åka på långresa under en natts sömn. Eftersom det inte är någon tidsskillnad, mer än en timme, från vår tid hemma så vara det som en lång dag med tid att komma ner i varv och slappna av. Dock är det inte lika njutbart att vara vaken när det är luftgropar och marken under ser ut som den beskrivna, det hade blivit en lång vandring om vi hade tvingats nödlanda mitt ute i ingenstans bland Afrikas vilda djur. Fascinerande när flygplanet flög in över en stad där belysningen inte ville ta slut. En stor stad i ett magnifikt land på en gigantisk kontinent.

Äventyret hade börjat, tio dagar efter mitt marathonlopp var det alltså dags för träningsläger i en månad i värmen och på hög höjd. Första fem dagarna och över dopparedagen valde vi att vara på en något lägre höjd, ca 1400 möh, i universitetsstaden Potchefstroom väster om Johannesburg. En mycket trevlig stad med det mesta man kan behöva och lite till. Perfekt att vara på läger i för den som vill testa hög höjd första gången eller för den som har det tufft på de höga höjderna träningsmässigt. Vi var ett stort och gott gäng löpare från Sverige och merparten goa Götet på plats. Och de första dagarna i Sydafrika kändes inte riktigt som Afrika. Det var mer när vi en kväll satt och inväntade lite take-away mat på en av de trevliga restaurangerna och pratade med de som jobbade där som vi blev påminda om vart vi egentligen är. Vi fick veta att Potchefstroom är en lugn stad och att det under 2011 enbart hade varit ett enda mord, att jämföra med övriga större städer där han sa att det i runda slängar begås 3-4 mord om dagen. Det satte lite saker i perspektiv för oss som upplevt Potch, och det Afrika vi hittills kommit i kontakt med, som lugnet självt.

Eleverna på universitetet har lov just nu eftersom den här perioden då vi i Sverige har den värsta mörka vintern är sommar, sol och värme här. Sommarlov under jul, jo man tackar. Solskenslöpning och en bra bit över 30 grader på löppassen dessa första dagar är troligen det man kan förvänta sig av Afrika, i synnerhet på den lite lägre höga höjden. Njutbart på alla sätt men bäst att ta med sig egen solskyddsfaktor för här lyckades vi enbart finna faktor 20 och högre. Lite sol på näsan vill man ändå ha med sig hem. Fascinerande att prata med de oerhört trevliga städerskorna, på Annies guest house där vi bor, som har en hy några aningar mörkare än mig, vara rädda för solen för att den orsakar cancer. Det kan man även se på de med samma hudtyp som jag, de är riktigt bleka. Och i många länder, exempelvis Thailand, strävar man efter att vara blek eftersom det är bönderna som är solbrända och det anses därför inte fint nog. Den attityden råder också här bland de vita medan de mörkhyade är solrädda. Men så är det ju ett land med sin historia väl värd att minnas och som besökare ta hänsyn till. Vi är alla människor med samma värde, men här i Sydafrika blir man ständigt påmind om att världen inte är så enkel. Och vi västerländska stolpskott till löpare solar oss halvt fördärvade och tycker att det är snyggt att bli bruna. Världen är allt bra konstig, men det är också svårt att ändra invanda mönster som präntats in sedan barnsben på var och en av oss oavsett etisk bakgrund och kontinent. Var och en har vi vår egen tro och det blir extra synligt när man besöker länder som är så olika det land man själv kommer ifrån eller växt upp i.

Vi fortsatte vår lektion i Sydafrikakunskap på restaurangen medan de kokade ordning en fantastisk måltid. Och fick veta att det gäller att ha huvudet på skaft och tänka efter före samt vara lite mer om sig och kring sig här. Som exempel fick vi veta att det inte var att tänka på att åka taxi om man vill ha livet i behåll. Det är med livet som insats man hoppar in i en bil i fel område eller om man har otur med chauffören. Servitören, som ursprungligen kom från Kapstaden men som bosatt sig i Potch och trivs med lugnet i den mindre staden, var snäll att upplysa oss om att det finns många som skulle döda för en iPhone. Han fascinerades av att varenda västerländsk snorunge verkar ha just en telefon av detta märke och han sa att hans kompisar brukar skämta om att borta i Europa slänger de dessa telefoner efter oss gratis. Viss portion allvar låg i hans uttalanden, väl värda att ha i åtanke.

Vår första anhalt i landet långt borta var hur som helst underbart bra med härligt sällskap av alla goa löpare samt tränare, där några av de sistnämnda varit riktigt duktiga löpare när det begav sig. Det är något som jag njuter mest av när jag får vara iväg så här, ynnesten av att få höra en person som Midde Hamrin berätta om sina erfarenheter. Vilken löpare hon var, och vilka många rent av fantastiska löpare vi har haft hemma i Sverige som besitter så mycket kunskap och spännande upplevelser som de kan dela med sig av om man bara vågar fråga och vill lyssna. Jag tycker det är underbart att få höra berättelser och tankar från de som har en enorm löparkarriär bakom sig, en karriär man själv aldrig kommer att komma i närheten utav. Att vara på läger handlar inte enbart om att träna själv utan att ta in allt runtomkring, och det gjordes i Potchefstroom på bästa sätt.

Träningsmässigt tio dagar efter en mara vet man inte riktigt vad man ska förvänta sig. Och att åka på läger så snart var som bekant inte ursprungliga planen. Men planer måste ibland revideras och så var det i år, därav intogs extra mycket lyhördhet i början. Och det var perfekt att starta i Potchefstroom där mjukstarten visade sig bli riktigt bra. Och jag har aldrig efter varken ett marathonlopp eller halvmara för den delen känt mig så snabbt återställd i kroppen och knoppen. Huvudet kan man ju själv påverka, då det handlar om inställning, men det är tufft även mentalt att ladda ur ett års träning in i en mara så det är inte bara att snöra på sig löparskorna och gå in i en hård träningsperiod mot nya mål hur som helst. Men när kroppen svarade så som den gjorde redan på de första löppassen så blev allt så mycket lättare. Benen ville springa och kändes helt återhämtade tio dagar efter race day. Det var inte muskulära faktorer som satte stopp för att köra tuffa pass utan det var sedvanlig invänjningsperiod på hög höjd som krävdes för samtliga. Den tunna luften och syrebristen som uppstår kräver att man smyger igång med distans och lugnare pass i början. Men vis av sommarens upplevelser i St. Moritz så visste vi med oss hur jag upplever träning här uppe och i Potch kändes det som det inte var så tufft alls även om pulsen stack iväg några slag extra på distanspassen. Universitetsstaden satsar stort på rugby så träningsmöjligheterna är uppbyggda efter detta med vidsträckta gräsplaner att springa på. Som stora välklippta golfbanor och under loven är det ingen som spelar så då kan vi löpare på läger husera fritt. Till det kan man finna asfalts- och grusrundor för längre pass eller som omväxling. Distansmöjligheterna för en långlöpare är dock något begränsade om man vill variera varje pass, men det är välordnat och känns tryggt, vilket är minst lika viktigt. Det finns även ett välutbyggt gym med det man behöver i styrkeutrustning samt även roddmaskiner, spinningcyklar och andra konditionsmaskiner för alternativträning. Till det finns både ett varmbad och ett isbad som verkligen kändes så som namnet antyder. Bra för trötta ben, men värre än värsta mjölksyrapasset i smärta. Anklar, tår och fötter börjar värka redan efter några sekunder i kylan och vi pratar minuter att stå där. Benen blir som glasspinnar.

Julafton, 13 dagar efter maran och 3 dagar på hög höjd, var det dags för första tröskelpasset. I löparkretsar känns det som födelsedagar och andra högtidsdagar gärna firas med härliga löppass och helst ett tufft sådant. På läger är detta än mer legitimt för väljer man bort julen på hemmaplan så har man sina anledningar och vår anledning stavas bra träning i en främjande miljö. Pretentiöst så det förslår, men ack så underbart. Mindre angenämt var dock passet på 3x3 km tröskel där jag la mig på den tröskelpuls jag har hemma och hamnade i ett tempo bra långsammare än tröskelfarten på havsnivå och mer i tempot jag hade på maran. Något som efter laktatmätning visade sig vara på tok för snabbt. Så visst påverkas min kropp av höghöjden och behöver acklimatisering. Och visst sitter 42.195 meter tävling kvar i benen och mer än två veckor behöver förflyta. Det fina är att känslan i kroppen var tröskel och att det gav mersmak för det som skulle komma senare på lägret uppe på den riktigt höga höjden dit vi begav oss på juldagen efter ett trevligt julfirande med braai, afrikansk barbecue, julklappslekar och trevligt umgänge.

Resan från Potchefstroom till Dullstroom via Johannesburg tar knappt fem timmar i lugn och maklig takt. Rolig och sevärd bilfärd där man sakta men säkert kör från ca 1400 möh upp till de 2097 möh som är Dullstrooms högsta punkt. Kontrasternas land med fina byggnader och kvarter på ena sidan vägen där det är relativt få som bor till kåkstäder på andra sidan där majoriteten av befolkningen, som hör till respektive stad, är bosatta. En ytterligare kontrast som slog mig är att det trots den höga höjden inte är ett berg i sikte som i St. Moritz där bergen gav frid och visade på sin storhet. Här sitter det pampiga i långa vidsträckta böljande gröna kullar, liknande de som återfinns i Skottland. Oavsett om du vänder blicken åt norr, söder, väster eller öster tar det inte slut förrän horisonten sätter stopp. Det är som att blicka ut över ett hav men här är det blommande grönska, slätter med slumpvis utplacerade träd, röda grusvägar och några av asfalt som likt havet ger stillhet och lugn på varje distanspass. Dullstroom är fantastiskt och vi har njutit av både härliga och tuffa utmaningar i löparskorna i drygt två veckor. Med en knapp vecka kvar har jag kommit fram till att jag trivs här precis lika bra som i La Santa. Och den som känner mig vet att den lilla fiskebyn på Lanzarote har en speciell plats i mitt hjärta, smultronstället jag alltid kommer vilja återvända till. Nu har jag ett till ställe att spara i hjärtat och återvända till när möjlighet ges. Idag blir jag veteran i löparsammanhang och det firas med dubbla pass. Trettiofem år, en milstolpe bland alla andra mil som avverkats här uppe. Och många fler hoppas jag att det blir.