Ögonblicksbilder passerar revy i minnet. Det finns få tillfällen i livet som etsar sig fast så där hårt på näthinnan att man aldrig kommer att glömma dem. Det är lätt att framkalla känslorna igen och det känns som att man står på den där platsen igen. När flygplanen kraschade in i twin towers är ett sådant ögonblick, jag vet precis vart jag var när det hände. Morgonen efter att Olof Palme blev mördad är precis samma sak. Jag var barn och väntade på att God morgon Sverige skulle sändas men så var det istället en politiker som jag visste att min pappa inte sympatiserade med som fyllde rutan. Jag sprang in med tidningen till mamma och pappa som fortfarande sov. Och jag kommer ihåg det hela som om det var igår. Även om dessa båda händelser har påverkat världen så har de inte påverkat mig som person, utan det är viktiga tragiska delar i vår historia. Då är det värre med de där smärtsamma minnena. Ögonblicket jag fick veta att min farmor hade dött är ett sådant. Det känns fortfarande smärtsamt och jag tänker varje gång jag passerar backen nedanför Landala på min farmor som var en av världens snällaste människor. Mobiltelefonen ringde, de oväntade fruktansvärda orden från min dåvarande pojkvän, mitt spontana skrik rakt ut, tårarna på kinderna och folk som kom fram och frågade hur det var. Istället för att ta mig ner och jobba projektarbete på Handels så gav jag mig hem till pappas föräldrahem. Dagen jag 18 år gammal fick veta att mina föräldrar skulle skiljas och mitt liv förändrades radikalt. Jag kan framkalla smärtan jag kände i hela kroppen, men det är ingenting jämfört med den smärta jag fick utstå den 23 december 2009. Pappa ringde och jag var i utkanten av Sundsvall på väg att fira jul. Pappa hade fått cancer. Dan före dan det året är det datum som etsat sig fast värst i mig. Fram tills i år.
15 januari skrev jag mitt förra inlägg, helt ovetande om att dagen efter när vi kommit hem till Sverige efter att jag publicerat inlägget skulle bli ännu ett sådant där smärtsamt ögonblick som kommer att etsa sig fast inuti mig och mitt hjärta resten av livet. Det går inte att förbereda sig på dessa ögonblick, livets snabba kast, ibland charmiga när de är positivt laddade, oftast är dock de smärtsamma ögonblicken de man minns bäst. Och helst hade man sluppit dem. 16 januari 2012. Pappa hade på min 35-årsdag 6 dagar tidigare fått veta att hans cancer med största sannolikhet var tillbaka. Mina föräldrar som är goda vänner numer kom fram till att det var bäst att avvakta att berätta för mig tills vi var hemma. Och det kom som en chock. Från paradiset och världens mest lyckade träningsläger rakt in i helvetet. Vi har gått igenom det en gång och då var min självklara inställning att vi skulle klara det. Vi lade det bakom oss och det blev ett avslutat kapitel i livet, både för min pappa och för mig. Men så lyckligt lottade var vi inte. Allt tydde på att pappas cancer var som bortblåst, om än efter en riktigt tuff behandling. Men borta var den och tanken att den skulle komma tillbaka fanns inte. Den tanken var för smärtsam. Redan under behandlingen fick vi veta vad det skulle innebära om det kom tillbaka. Metastaser som sprider sig i kroppen från den ursprungliga tumören. Fredag 20 januari är en än mer smärtsam dag som jag aldrig kommer glömma. Uppe på onkologen på Sahlgrenska i ett sterilt avskalat rum svarar läkaren på våra frågor. Svaren vill inte gå in i mitt huvud, men trots det rinner tårarna på mina kinder. Jag vill inte höra orden han säger och jag kan inte skriva dem, för jag vill inte tro på dem. Själva essensen är att pappa inte kan bli frisk från sin cancer den här gången. Det finns ingen återvändo. Men jag vägrar att tro på det. Jag totalvägrar. Vi ska lura den här skitsjukdomen så länge vi kan. Vi ska lura den som ingen blivit lurad förr, vi ska kämpa och vi ska se till att min pappa som är den bästa på jorden finns kvar här länge till. Hur det ska gå till vet jag inte. Men en sak vet jag. Ger man inte upp, utan kämpar och tror på något så går det på ett eller annat sätt. I vart fall går det långt mycket bättre än om man ger upp. Januari blev en riktigt kass månad, februari med. Inte löpmässigt utan i livet. För löpningen är konstigt nog bara en liten del när det kommer till liv och död för de man älskar.
Varför skriver jag nu allt detta. Jo, för att utan min löpning, den inställningen man får genom att träna och tävla, allt det positiva jag får ut av varje träningspass så vet jag inte hur jag skulle klarat av de senaste sex veckorna. Att träna handlar inte enbart om prestationer, förbättra sig och flytta gränser. Det viktigaste med min träning har jag av erfarenhet märkt är att den får mig att fungera när livet i övrigt inte fungerar lika så bra. Under de tuffaste perioderna i livet har löppassen varit det som hållit mig uppe vid ytan, flytandes och levandes. Utan dem vet jag inte hur en del saker i livet skulle ha gått.
Pappa svarar bra på sin cancerbehandling även den här gången. Det vill säga, metastaserna blir mindre. Och så länge han svarar på behandlingen kan vårt liv fortsätta. För utan min pappa skulle inte mitt liv se likadant ut. Jag kan helt enkelt inte se ett liv utan att pappa finns med. Alla de tankar som man får i huvudet när en förälder i för tidig ålder drabbas av något sådant här kan göra en galen. Tankarna far runt och skulle kunna göra en sömnlös, deprimerad och att man mår väldigt dåligt. Och det gör även jag emellanåt, mest får jag en stor klump i halsen och gråter. Men de dagar som det snurrar runt mest funderingar i huvudet, de dagarna upplever jag är de viktigaste träningsdagarna. Huvudet får ett andrum, löpningen tar över, kroppen tröttas ut, endorfiner sprider sig, kroppen slappnar av och jag mår bra igen. För jag har bestämt mig, vi ger inte upp, vi tror att detta ska ordna sig och det är inte nu vi ska vara ledsna över något utan nu ska vi kämpa. Löpningen hjälper mig att behålla de positiva tankarna.
Under perioden efter Sydafrika har jag även haft mycket att göra på jobbet med en hel del resande och långa dagar. Det behöver ju inte handla om tråkigheter i livet för att man ska behöva stressa ner och tänka på annat. De flesta har mycket på sina jobb, alltid eller i perioder, och den bästa medicinen mot det är att ta sig tid för träning. När kroppen rör på sig släpper spänningar, man rensar huvudet, stressen rinner av en och har man låst fast i sina tankar så hjälper löpningen till att tänka om, och tänka rätt. Många briljanta idéer kommer tydligen fram på puben. Min pub är mitt löparspår. Ruset kommer bara till på ett annat sätt. Och livets snabba vändningar stillar sig ett ögonblick av välbehaget.
