torsdag 31 maj 2012

Tio på raken.


I år firar jag tio år i mitt yrkesverksamma liv inom media, reklam och marknadsföring. Det startade på en reklambyrå i Göteborg. Där och då startade även min svit i tio GöteborgsVarv på raken. Efter att ha arbetat på företaget ett år och pratat om att jag varit löpare när jag var yngre samt att jag fortfarande sprang en del för skojs skull startade något som jag idag är både glad och stolt över. Min andra ”satsning” som löpare. En kollega till mig slog vad om och trackade mig en hel del för att han skulle slå mig. Varje år sprang han på 1.45 plus minus någon minut. Min goa Jenny och jag var ute på våra morgonlöpningar på fredagar före jobbet. Och den enda träningen jag bedrev var sköna distanspass och så gick jag på en och annan spinningklass på Sats Kungsgatan, på den tiden Olympic, där jag numer är instruktör själv.

Året var 2003. GöteborgsVarvet var för mig något långt och outforskat. Jag hade som liten G-kicka i friidrotten många år tidigare varit funktionär. Flaggvakt och delat ut vattenmuggar, påhejandes alla tokar som skulle springa så där galet långt. Det jag då inte hade förstått var att 800m, 1500m och 3000m inte var mina sträckor, utan det var ju de här längre skräckinjagande tokloppen på flera mil som var min grej. Jag kommer ihåg att Jenny och jag veckan före första Varvet på ett distanspass sprang in på Slottsskogsvallen och testade att springa in oss på femminuterstempo i några varv. Det tempo jag hade tänkt hålla större delen av loppet förutom en liten ökning på slutet för att slå kollegan och komma segrande ur vadet.

Tävlingsdagen var kommen. Jag nervös som aldrig förr. Startskottet gick där bak i näst sista startgrupp. Vi promenerade fram till mattan som satte igång min tid på chipet. Efter en fantastisk folkfest och mycket zick-zack löpning sprang jag i mål på den välbekanta tartanbanan där jag i ungdomsåren sprungit många medeldistanstävlingar och än fler intervaller. Tiden mitt första GöteborgsVarv blev 1.37.16.

Jag vann vadet och min kollega hade nog inte riktigt trott att jag skulle slå honom och med flera minuter. För mig var dock inte vinsten av ett vad det viktiga utan att jag kunde känna glädje till löpningen och stå på en startlinje igen.

När jag sitter här och filosoferar inser jag hur mycket det betyder att springa för mig. Den tanken slår mig allt som oftast och jag har skrivit om det förut. Men när jag tänker tillbaka på mitt första GöteborgsVarv, från att jag var 26 år och tiden fram till nu, så inser jag allt mer vilken betydelse det hade att jag stod där på startlinjen och vågade springa de där 21 097,5 meterna genom min hemstad. Nu är jag 35 år och möjligen nio år visare. Fast jag känner mig precis som samma människa som då, om än lite löpstarkare och med fötterna lite mer stilla och fast på jorden. Som 26-åring efter att ha avslutat en utbildning och jobbat ett år på första riktiga arbetet är man av naturliga skäl lite uppe i det blå. Efter tio år i en stundom tuff bransch i en ännu hårdare värld lär man sig både ett och annat om sig själv och om andra människor. När jag reflekterar så inser jag dock att det som lärt mig mest om livet är min löpning och upplevelser som jag haft i samband med den. Och en kraftfull insikt är att vad som än händer i livets bergochdalbana så har jag löpningen att krampaktigt hålla mig fast vid. I glädje och i sorg. När jag slutade satsa som junior sammanföll det tråkigt nog med två skadeuppehåll, mina föräldrars skilsmässa, min student och de första stapplande stegen in i vuxenvärlden. Så här i efterhand kan jag le och se det som erfarenheter för livet. Men just då var det inte så lätt att försöka stå på egna ben samtidigt som en stark identitetskris drev in när löpningen försvann ut. Något jag inte kunde sätta fingret på då.

Uppehållet från löpningen i slutet av 90-talet och början på det nya årtusendet var skakiga år. Jag utbildade mig förvisso på Handelshögskolan i Göteborg, läste en del utomlands och tog vara på tiden väl skulle man väl kunna säga. Med ett gäng av extraknäck som lärarvikarie samt även lärare med egna klasser och andra jobb under en studietid jag inte ser tillbaka på med glädje. Utifrån sett verkade nog allt vara väldigt bra och jag duktig. ”Duktig flicka syndromet” är det värsta jag vet. Men det visste jag inte då, utan med näbbar och klor hölls jag fast inuti det. Och det skulle väl bara vara den där lite väl smala kroppen som fanns där under en period som skvallrade om att något inte stod helt rätt till. En erfarenhet även det, så här i efterhand. Det gör ont när knoppar brister. Det gör ont att bli vuxen. Men om det handlar om att knoppen blommar ut i en prunkande vacker pion, eller min favorit ranunkel, må det vara hänt om det är några jobbiga år som resulterar i ett vackert liv. Så det är så jag ser tillbaka på de där tuffa åren, det blev ju bra tillslut. Löpningen gjorde mig hel och den hjälper mig varje vecka att må bra och njuta av livet precis så som livet är. Upp och ner.

Jag höll igång med spinning en hel del under de där åren, så pumpen fanns väl där och jag sprang ett och annat pass också efter att ha ingått det där vadet. Första halvmaran, eller första maran för den delen, glömmer man aldrig. Jag kan än idag känna frustrationen när jag på slutet på cykelbanan innan Änggården och över den smala gångbron inte kom förbi löpare. Jag var stark hela vägen och min första halvmara blev startskottet på att upptäcka långlöpningens underbara värld, en mersmak som jag aldrig tror kommer ta slut. Varje år sedan dess har jag sprungit GöteborgsVarvet och tiderna har sänkts efter hand. Från de där 1.37 till 1.31, 1.28, 1.24, 1.21, 1.21, 1.22, 1.20 och 1.19 förra året.

GöteborgsVarvet 2012. Mitt tionde på raken och en dröm om att placera mig fint i resultatlistan på den bästa tiden av de varv genom stan jag tillryggalagt. Helst av allt hade jag velat sänka den där första tiden från 2003 med 20 minuter. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. Och jag får i efterhand vara glad att jag kom i mål.

Träningen efter Stramilano och perset där gick bra. För bra skulle man kunna konstatera när mitt huvud talar om för benen att springa lite väl mycket och hårt. Paketet som kom på posten hade adressaten överansträngd. Det var jag det. Varför lär jag mig aldrig. Den analysen har jag nu gjort och en del förändringar kommer att göras för att få bukt med mitt problem att inte lyssna på kroppen, men det är en annan historia. Till start kom jag i vart fall och efter en uppvärmning på tjugo minuter där varje steg kändes som ett knivhugg var det dags. Adrenalin och endorfiner är bra skit, så höftböjaren eller ljumsken på vänster ben kändes inte så värst mycket under själva loppet. Men med så få löppass som jag hade med mig i bagaget kunde ingen förvänta sig stordåd. Jag själv gjorde ju det ändå, vilket gjorde loppet till en enda stor pina. Frustration, enorm frustration, under varje meter i ett halvmarathonlopp är varken bra för psyket eller kroppen. En eloge och stort tack till de som hejade på mig. Så mycket gensvar i form av leenden och vinkningar bjöd jag inte på. Men springer du från kilometer fyra till sexton med den enda tanken i huvudet; vart är det smidigt att bryta och göra slut på det här lidandet någonstans, så är det inte så värst muntert. Bryta hade jag egentligen ändå bestämt mig för att inte göra om inte benet skulle gå av, men frustrationen av att inte kunna göra mig själv rättvis och få ut det jag löpmässigt ville var enorm så det gick inte att tänka positivt utan enbart en negativ kamp mot mål. Någonstans inom mig fanns troligen en så stark vilja att springa i mål på mitt tionde att benen gick av sig själv. Så att jag inte behövde huvudet och den mentala biten som brukar vara det som hjälper mig framåt. Största incitamentet att springa i mål, på vilken tid som helst och till vilket pris som helst, var att min älskade cancersjuka pappa och min underbara mamma samt annan släkt och vänner stod och hejade på Skanstorget som alla år. Och dit skulle jag bara. Och dit kom jag. Och från passering Skanstorget utanför bästa Café Con Amor, med kärleksfulla tillrop så blev mitt tionde GöteborgsVarv till något positivt trots allt. Med en klump i halsen och njutning kunde jag springa de sista knappt tre kilometerna in i mål. Fyra sekunder till godo på tiden från året innan, och därmed den bästa tiden på detta lopp någonsin. 1.19.39. Femtonde platsen var väl helt ok, men jag hade velat ha mer än en femte plats i SM-klassen. Dock med lite perspektiv på uppladdningen inför så har jag kommit fram till att jag får vara glad för målgång. Dagen efter kunde jag knappt stödja på benet och sedan dess har jag rehabtränat. Men det tionde på raken var värt det onda efteråt och är jag lite smart så ska jag nog ändå få njuta av skön löpning under sommaren trots allt.

Tio GöteborgsVarv med minnesvärd löpning emellan är svårt att summera. Första åren var det bara Varvet som hägrade i maj, men sedan beslutade jag mig för att testa den dubbla distansen efter att en halvhjärtad satsning på att genomföra Klassikern gick i stöpet. Och efter mitt första marathon i Stockholm 2005 blev jag helt fast. I slutet av det året i New York, på min andra mara, lyckades jag precis springa in under de där sub3 som så många längtar efter. Sedan dess ser jag med skräckblandad förtjusning fram emot kicken det är att springa de sista 12 km på starka ben och in i mål på den klassiska sträckan 42 195 meter. Under de senaste fem åren har det rullat på i olika spännande löprelaterade upplevelser, fantastiska resor med många kilometer i benen, härligt många löparskor har slitits ut, favoritskomodeller slutat tillverkas och många pers slagits i roliga lopp. En del tårar över skador och missnöjsamhet över prestationer har runnit ner för kinderna. Men mest av allt har de senaste nio åren med GöteborgsVarvet i maj som en höjdpunkt varit underbara och minnen för livet har skapats.

Nästa år har jag bestämt mig för att njuta av loppet vid sidan av. Heja på alla löpare och känna stämningen i stan på ett annat sätt. Tio år på raken är en fin svit. Femton eller tjugo år ännu finare, tycker någon. Och det är just det där som gör att jag sätter punkt nu. Skulle jag göra mitt elfte så vet jag att det blir ett tolfte och då skulle det vara så nära ett femtonde. Vips skulle jag vara 45 år och summera tjugo år i maj. Och någonstans där på vägen skulle glädjen försvinna för det finns roliga vårmaror och andra fantastiska upplevelser jag inte vill missa. Löparskorna kommer fortsätta sitta på fötterna, vi får bara avvakta och se vart de väljer att gå i mål nästa gång.