Höftböjaren eller ljumsken började släppa taget och jag såg en ljusare tid framför mig med fina löppass. Stockholm marathon, en favorit, visade inte direkt sin soliga varma sida i år så det gjorde väl inget att jag på grund av skada slapp loppet, så här i efter hand. Men när träningen inriktats mot ett mål så är det surt som rönnbär att inte få genomföra planen. Och ska jag vara ärlig så kan jag tycka att jag och livet omkring sprungit i lite väl mycket motvind det senaste både i löparskor som i andra sammanhang där inte direkt flytet varit med oss. Och då pratar jag såklart om pappas obotliga cancer som hänger över honom varje sekund och mig lika ofta. Hur som helst så hade skadan gett med sig och jag fått till två riktigt bra löpveckor. Det var dags att trappa upp med kvalitetsträning och lite tuffare tag igen. Och jag såg med glädje fram emot detta. Att få jobba mig tillbaka mot formen och om det ville sig väl stå på startlinjen längre fram i sommar.
För snart två veckor sedan sattes bildligt talat käppar i hjulet. Mina egna ben var käpparna och något skräp på marken var hjulet som käpparna fastnade i.
Steg för steg på en skön distans. Älvsborgsbron i solsken i motsatt håll jämfört med GöteborgsVarvets bansträckning. Andetag för andetag i den branta knäppan upp mot krönet. Kroppen var med mig denna dag och det var så kul att känna att smärtor och skavanker lämnats bakom ryggen. Ena foten framför den andra. Vänster fot trampar på en ring av stål, kanske 3 decimeter i diameter, den slutna cirkeln ställer sig upp och höger fot fortsätter framåt för att förflytta mig upp sista biten av bron. Istället för att foten sattes ner i asfalten åkte den in i ringen. Innan jag visste ordet av, på en millisekund, satt båda mina ben fast. Pang. Asfalt är hårt. Jag hörde smällen, kände den i hela kroppen och blev rädd. Helt stum och ställd. Inte ett ord, inga tårar kom ur mig. Sakta vände jag mig om från liggande på mage till att ligga på rygg. Sakta kände jag ifall något var brutet. Blodet rann från ena benet. Henrik som sprungit bakom mig såg skakad ut. Hans röst var det enda jag hörde medan jag själv rörde mig på marken som i slow motion. Han såg darrig och skakad ut. Hur gick det med ansiktet, hur gick det med ansiktet. Jag förstod inte vad han menade, det var ju mina knän som gjorde ont. Men ifrån hans vinkel snett bakifrån så såg han ju precis vad som hände. På något sätt har den här sega marathonkroppen någon form av reaktionsförmåga eller skyddsmekanism. Jag lyckades ta hela smällen med mina två knän med lite stöd av hakan och höger armbåge. Med blodet rinnande och en smärta i knäna insåg jag ganska snabbt vilken otrolig tur jag hade. Då kom lilleskutt-tårarna. Mest för att jag blev så arg på mig själv och förstod att det kommer ta ett tag tills jag är smärtfri igen. Men lika mycket av ilska för att jag tycker att det var orättvist att jag skulle råka trampa på något som skulle fälla mig brutalt.
Så här i efterhand inser jag att det är var tur att jag sprang uppför och inte utför. Tursamt att inte ansiktet fick ta den värsta smällen med tänder, näsa och annat som hade varit jobbigt att sätta på plats igen om de möblerats om. Handleder och axlar som lätt hade kunnat brytas eller rufsas till på annat sätt klarade sig bra.
Just nu med lite perspektiv på fallet så vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Vara tacksam över att det inte blev värre eller vara sur över att det efter två veckor fortfarande gör ont i båda knäna i varje liten rörelse och steg. I sängen om natten, vid skrivbordet om dagen och när jag ska försöka träna ska vi inte tala om. Mitt olycksaliga problem är ju ingenting jämfört med att vara cancersjuk. Och som min pappa varje tisdag vecka ut och vecka in behöva genomgå en heldag med tuff behandling för att sedan vara sängliggande och må dåligt resten av veckan. Vad är lite ont i knäna jämfört med det. Självklart ingenting. Så varför beklagar jag mig. Ja, varför beklagar sig så många människor över så små saker när det finns så mycket värre att vara ledsen över. För mig handlar det om att jag behöver min löpning för att orka med att vara ledsen över att min älskade pappa inte kommer att kunna bli frisk. När det blir för mycket tokerier och ledsamheter på en och samma gång så orkar man inte riktigt med. Och då ligger det nära till hands att tycka lite synd om sig själv och slicka såren en stund. Ibland behöver vi människor få tycka lite synd om oss själva även om det inte handlar om en dödlig sjukdom eller annat hemskt. Det är troligen mänskligt att inte alltid vara på topp och ropa hurra. Men det finns grader i helvetet.
Det är som om det finns en liten djävul däruppe någonstans som tycker att jag ska sättas ordentligt på prov. Så jag testar en ny taktik och tackar den däruppe som gör det jävliga ännu jävligare. Mig rår du inte på. Utan vi ska kämpa ser du. Min pappa är av segt virke och det är jag med. Och några små ljusglimtar ska vi allt finna mitt i töcken och dimma. Solen skiner ute. Än har inte jorden gått under.
