torsdag 19 december 2013

När man vet att livet går mot sitt slut.


Det är tidigt på morgonen, jag har precis hållit i min Indoor Running klass på SATS Kompassen och kör ett alternativpass på crosstrainern för att rensa huvudet. Den senaste tiden har varit väldigt påfrestande och både kropp och knopp säger ifrån. Det blir reklam på TV:n framför mig, kameran filmar en barnfamilj i ett soligt semesterparadis, en liten kille som precis lärt sig gå töltar fram, kameran zoomar ut och visar en äldre dam, kameran går tillbaka på barnfamiljen, på kvinnan, på den lilla pojken, på den äldre kvinnan som reser sig tar tag i pojken, båda skrattar och hon kastar sig ner i poolen ihop med pojken, sedan filmar kameran en yngre kvinna som ler, pojkens mamma och en glad melodi spelas. Mina tårar rinner nerför kinderna och jag får en stor klump i halsen. Min pappas cancer som var obotbar har under hösten förvärrats och blivit okontrollerbar. Det har sedan en tid inte funnits några läkemedel som kan bromsa förloppet mot det oundvikliga. Sedan en och en halv vecka tillbaka är pappa på hospice. Ett fantastiskt ställe, med helt underbar personal. Men samtidigt det värsta stället på jordklotet. Första veckan blev det två rum lediga, av elva. Och det är inte så att någon flyttar hem utan människorna blir till änglar, eller vad vi nu blir när vi dör. När jag ser reklamfilmen kommer allt över mig. Det är inte så att vi gråter hela tiden, vi har fått förmånen att bearbeta sorgen ganska länge, vi har vetat vad som ska hända. Men jag har skjutit det ifrån mig. Henrik och jag är ju samtidigt nyblivna föräldrar. Igår blev Ville tio månader, en helt fantastisk liten kille som inte förstår varför vi tillbringar stora delar av dagarna på hospice. Men han har börjat känna igen sig och vi har hittat en rutin även för det. Ville har skoj när han går genom den långa korridoren med gåvagnen som finns där. Först funderade vi över varför det finns klossar, bilar, spel och andra leksaker där. Men det är ju så att jag inte är ensam om att ha en pappa som just blivit morfar som inte kommer finnas kvar. Dessutom finns det grader i helvetet. I rummet bredvid pappa ligger en kvinna som är några år yngre än mig. Hon födde sin underbart söta dotter dagen efter jag födde Ville. Det om något är smärtsamt. Hennes man känns som världens mest stabila och starka person, och hon också för den delen. Lilltjejen och Ville förstår sig inte riktigt på vad det är att leka ännu, men de ser varandra och det är roligt. Tänk att det mitt i den värsta av världar och den största sorgen går att hitta ljusglimtar. Jag önskar jag kunde göra något för dem. Livet är så orättvist.


Jag hade hoppats att Ville skulle fått möjligheten att lära känna sin morfar. De hade hittat på så många hyss och gjort så mycket roligt tillsammans. Nu blir det istället så som det blev för mig. Min morfar dog när jag var 2,5 år. Jag kommer inte ihåg honom, men jag har sett bilder och jag har fått berättelser om vilken fantastisk människa han var. Jag tror att jag har fått mitt intresse för att baka av min morfar. Wilhelm Ehlers hette han, och Ehlers bageri är för äldre göteborgare något välkänt. Gott, bra bröd bakades förr i tiden. Nu kommer det bli min uppgift att låta min pappa leva kvar, genom mig och Ville, det har jag lovat honom. Vår lille Ville som döptes i maj till Ville Per Ingemar. Henriks pappa heter Per och min älskade far heter Ingemar. Reklamfilmen är bara en sak som påminner mig om vad det är jag kommer sakna. Villes morfar och allt vad det skulle innebära är ju större än att bada i en pool tillsammans. Häromdagen när jag tog upp min mobiltelefon kom det över mig. Snart kommer ingen svara på numret som säger pappa i displayen. Det finns inte ord. Mitt hjärta gråter.

Vi har fått chansen att säga det vi vill till varandra. Pappa låg i helgen i sin sjuksäng och sa till Ville som kröp runt på golvet att han skulle vara duktig i skolan. Bara en sådan sak. Jag har kommit fram till att det inte går att hinna säga allt man vill säga. Livet behövs för att få sagt alla de ord och meningar man vill få fram. Det vi kan säga är att vi älskar varandra. För den som är döende är det ord som är bevingade som ska tas med in i framtiden som sägs. För den anhörige är det ord som ska göra att den sjuke känner sig älskad, hittar ett lugn och får en inre frid. Det är svårt att vara dödssjuk, men det är banne mig inte lätt att vara en nära anhörig heller. Livet är till för att lära sig saker, men vissa lärdomar skulle jag lätt hoppa över om jag hade kunnat slippa. Just nu är det väldigt mycket sjukdom som mina dagar handlar om. Men jag tvingar mig att träna samtidigt, utan träningen blir jag helt galen. Jag har fått lägga planerna på att springa en mara på rekordtid åt sidan för en stund. Men av erfarenhet så vet jag att så länge kroppen får träna och jobba fysiskt så kommer formen kunna komma när huvudet är redo. Var sak har sin tid.

Livet är satt på paus. Konstigt för vi får fortsätta våra liv senare, men pappas pausknapp kommer haka upp sig och livet kommer inte gå att starta upp igen. Sjukdomen suger för varje minut musten ur pappas kropp. Han fungerar inte längre och utan medicin skulle han ha fasliga smärtor. Medicinen i sin tur dränerar ju kroppen den med. Det blir som en ond cirkel. Och det är fruktansvärt att se sin klipska pappa som alltid varit snabb i käften bli förvirrad som en gammal man. Cancer är en hemsk sjukdom. 62 år är ingen ålder. Pappa är en skugga av den han varit. Stark som få har han kämpat i den största kampen. Kampen om sitt liv. Än är den inte förlorad. Pappa vägrar ge sig, han såg så fram emot att få vara med på Villes första jul. Någonstans inne i honom kanske det är det som får honom att inte släppa taget. Jag vill inte att pappa ska dö, men jag vill inte att han ska lida heller. Hoppet är det sista som överger oss. Pappa lever, men nu har vi tvingats inse att hoppet bara gör oss mer illa än gott i det här läget. Jag älskar dig pappa!

torsdag 28 november 2013

Torsdagsrutinen.


Torsdagar är en riktigt fin dag hemma hos oss. Klockan ringer och jag ger mig iväg för att hålla Indoor Running nere på SATS Kompassen. En fantastiskt rolig klass att få coacha, speciellt den här tiden av året när det gäller att hålla kvar den tuffa träningen även när kylan kryper in på skinnet. Då passar inomhuslöpning bra. Efter klassen får jag möjlighet att träna själv. Tidigare under hösten hade jag detta som min långa tröskeldag och gav mig iväg från gymmet med löparryggsäck på, värmde upp och körde sedan en lång sekvens av tröskellöpning. Eftersom tiden på morgonen är tidig så är det inte alltid farten blivit som jag önskat, men den har i vart fall legat som sämst på marafart och många gånger snabbare än så. Tröskel för dagen rätt och slätt där dagsformen och benen fått avgöra. Nu när kylan smugit sig på och när jag ändå är på gymmet så passar jag på att köra lite snabbare och kortare intervaller på löpband. Idag blev det 16x500m med 1 minuts vila. Totalt med upp- och nedvärmning skrapade jag ihop 14km. Jag har något begränsad tid för dessa pass eftersom Henrik tar med sig Ville till jobbet och jag hämtar upp honom där innan vi styr kostan hemåt. Och tur är nog det, för när jag drar igång så lägger jag gärna på någon extra intervall och kilometer här och där i vanliga fall.

Veckans mellersta dag har även inneburit att jag kört ett ordentligt styrkepass mitt på dagen. Då har Henrik antingen sprungit med Ville i vagn på sin lunch eller lekt med vår lille son. Logistik på hög nivå. Men det är också pusslet som ger dessa torsdagar charmen. Att Henrik just nu är ledig på fredagar gör inte saken sämre. För när torsdagskvällen kommer så infinner sig den där fredagsmyskänslan som man brukar ha sista arbetsdagen i veckan, sedan på den riktiga fredagen kör vi fredagsmys igen. Dubbelt upp när det gäller mysiga saker är aldrig fel.

Idag är min grymma PT Michael Hansson på SATS Kungsgatan uppe och arbetar i Stockholm och jag har gett mig själv ledigt ifrån att skapa träningsvärk. Istället ska Ville och jag göra klart en adventskalender med paket varje dag fram till julafton. Eftersom sonen inte förstår sig på att uppskatta paket riktigt ännu och dessutom får tillräckligt så är det mannen i huset som kommer få öppna ett paket fram till jul. Det kallar jag mys på hög nivå. Men så är han kärleken i mitt liv och utan honom hade aldrig torsdagarna startat så bra som idag heller. 24 paket är inte tack nog, men det är i vart fall något.

måndag 25 november 2013

En hektisk vecka bakom ryggen.


Vaknade imorse med nästan tio timmars sömn i kroppen. Det var väldigt längesedan och senaste tiden har vi tänjt på många gränser. Få sömntimmar, många träningstimmar och fullspäckade dagar. Att krypa ner i sängen lite efter klockan nio på kvällen skulle aldrig ha hänt innan vi fick barn och att se halv åtta som en sovmorgon var lika osannolikt. Sömn är viktigt och utan den slutar man fungera och idag känner jag mig mer utvilad än på väldigt länge. Så skönt.


Sitter vid vårt matbord med en bebis lekande bakom mig på golvet, med en god kopp kaffe och blåbärsgröt till frukost och njuter av den vecka vi tillsammans lyckades få ihop Henrik och jag. Två individualister som idrottare har blivit riktiga teamplayers. Utan Henrik hade jag aldrig kunnat träna så som jag gör och jag vågar påstå utan mig hade mannen ifråga inte fått ihop alla sina kilometer heller. Jag är nog lite duktigare på att hålla i piskan. Men så har ju jag inte lagt av min satsning heller. Henrik tränar för att må bra och bli bättre i för honom "fel" sport. Utöver all träning ska vi få veckor som den förra att gå ihop. När Henrik är ute på resande fot och jag har lilleman själv. När vi sedan planerat in helgen späckad med funktionärsuppdrag för min klubb, middag hemma hos oss med goda vänner, workshop och rolig teamspinningklass på gymmet jag är instruktör på och annat smått och gott så gäller det att hålla tungan rätt i mun. Det är då jag får gå upp i soluppgång och köra långpasset innan funktionärströjan dras på för en heldag på stående fot med ett tidtagarur i handen. Kanske inte helt optimalt, men egen träning prioriteras inte bort. En yngre klubbkamrat skulle träna efter vi varit funktionärer och hans visa ord ekade i huvudet på mig. När du vilar tränar dina konkurrenter. Så sant så sant. Ibland är vila bra och ett måste, men de flesta dagar om året är ju ändå träningsdagar. Och så var även söndagen.

Veckan summerades ihop med 12 kilometer tröskel i ett svep. Fick bli på löpband denna dag, både för att det var kallt tidigt på morgonen och för att jag skulle infinna mig på gymmet för workshop och en cykelklass för våra medlemmar. Vi cykelinstruktörer på SATS Kungsgatan körde en 90 min klass där vi instruerade tio minuter var. Du kan tänka dig vilket ös det blir när nio taggade instruktörer får så få minuter var med headset på. Då blir det åka av varje minut. Energinivån var hög och jag fick se det som ett bonuspass efter mina 18 kilometer som veckans sista löppass med upp- och nedvärmning resulterade i. Vid sådana tillfällen är det bra att ha sprungit ett gäng med marathonlopp. Det är ingen stor grej att cykla en och en halvtimma när man känner sig nöjd och glad efter en träningsvecka som blev riktigt bra. Obligatoriska långpasset och tre fina tröskel-/kvalitetspass. Lite distans på det och två spinningklasser så blev det både fin mängd och god kvalitet. Styrka och smidighet blir som äggen i sockerkakan, det får allt att hålla ihop. Vecka ut och vecka in ska de olika ingredienserna av pass genomföras och om receptet visat sig vara tillräckligt bra så kan man plocka ut det bästa ur ugnen på tävlingsdagen.

onsdag 20 november 2013

Tempofylld barnvagnsrullning.


Ljuspunkterna är många som mammaledig till ett litet energiknippe som snart kommer lära sig gå. En av dessa är att få se solen. Den här tiden på året brukar man vanligtvis inte se så mycket ljus, det är mörkt när man går till jobbet och mörkt när man går hem. Ännu mörkare brukar det vara på såväl löppass före som efter arbetsdagen. Ville sover tack och lov väldigt bra i sin löpvagn. Och han är van sedan den vanliga barnvagnen med liggdel att åka i snabbare fart än söndagspromenadens. En vanlig onsdag i min mammaledighet kan allt som oftast innebära att mata sonen med gröt, leka lite och när han blir lagom trött packas han in i gosiga varma kläder, ner i vagnen och iväg. Idag blev det drygt 20 km knuffande av vagn i fint tempo. Jag hade inte valt att springa fortare utan vagn, så det fungerar perfekt. I motlut känns det att jag har barlast. 9,5 kg bebis plus vagn blir en del. Men på flacken rullar vagnen superbt och nerför drar den med mig i ett snabbare tempo än planerat. Motvind är tuffare än motlut, fast medvind blir som att springa med ett paraply så känslan blir flygande likt Mary Poppins. Vill tro att jag blir starkare av detta knuffande och ihop med övriga löppass utan vagn borde inte löptekniken förstöras alltför mycket.

Nu har jag varit gräsänkling i tre dagar. Måndagens arla tröskelpass avverkades innan mannen satte iväg på en fullspäckad jobbvecka. Hemma har Ville och jag haft träningsläger. Barnvagnsrace och styrka i hemmagymmet. Sonen tränar hela tiden och utvecklas ständigt. Han vill så mycket och blir så frustrerad när det inte riktigt går hans väg. Precis som sina föräldrar verkar han vara envis och bestämd i vad han vill. Men så länge jag har fått gjort min träning och följer min plan så får han träna hur mycket han vill. Jag är ju hemma för hans skull och tillsammans njuter vi av en annorlunda föräldraledighet med marathonlopp och barnben som springer i sikte. Men först får vi träna, träna, träna lite till. Spännande att se om sonen släpper sargkanten före sin mor och tar sina stapplande steg innan mamman gör maracomeback.

måndag 18 november 2013

3, 2, 1.


Nedräkning pågår förvisso till Villes första jul, till hans första födelsedag och till mammans comeback på marathonbanan. Det sistnämnda med högt uppsatta mål. Personligt rekord vore trevligt och för det krävs disciplin. Rubriken handlar därför inte om att räkna ner utan om intervaller. När jag var yngre och sprang banlöpning så hade siffrorna antytt längden på intervallerna i minuter. Men som marathonlöpare krävs lite mer mängd, distans och tuffa tag. Numer genomförs många pass före frukost, härdande både för kropp och knopp. Idag värmde jag upp 20 min, sedan körde jag 2x3km, 2x2km och 2x1km tröskel, avslutade med 10 min nedjogg. Totalt blev det 12km tröskel och en bit över 18km. Det är en bra start på veckan och på en regnig måndag. Nu har jag två distansdagar innan nästa tuffa pass körs på torsdag. Skillnaden på mig före och efter barn är att jag inte ältar varje löppass längre. Jag genomför, lägger det bakom mig och går vidare. Dessutom lägger jag inte så mycket energi och tankeverksamhet på passen innan, jag har slutat vara nervös för intervall- och tröskelpass. Jag vet att jag behöver dem för att nå mina mål. Distans och långpass har aldrig varit något problem för mig att motivera mig till. Men tuffa pass har jag tidigare varit lite rädd för. Rädslan att misslyckas på träning. Men nu resonerar jag att varje tufft pass kan inte innebära personligt rekord, oavsett om det blir ett grymt pass eller ett mediokert tröskelpass så kommer tempo och ansträngning främja vägen mot målet. Tror inte jag bara blivit mamma utan lite mer vuxen. Jag har konstigt nog börjat tycka om att köra många kilometer tröskel. Det är inte bara skönt efteråt utan roligt under tiden.


Ville firar nio månader idag, lika många månader utanför magen som inuti. Det är stort. Med en nyfiken liten krabat hemma går vi upp timmar tidigare än vad vi gjorde förr. Så det är inte riktigt lika tufft att ta sig upp och springa de där trösklarna på morgonen som det varit om alternativet var att ligga kvar i sängen. Nu går vi ändå upp eftersom sonen vill upp. Detta har resulterat i att Henrik och jag skaffat ett hemmagym i Villes barnrum. Där myser vi på mornarna, eller snarare tränar styrka. Lille Ynglis tror att vi leker när vi ligger där på golvet, men vi svettas och kör fina stärkande pass. Underbart att hela familjen kan ha roligt tillsammans innan Henrik piper iväg till jobbet. Veckorna passerar och vårt pussel läggs vecka för vecka. Familjepusslet där vi lyckats lägga till några bitar som inte ingick före vi fick barn. Och det är spännande. Nu lyckas vi köra styrka och jag gå på yoga, saker som förut var svårare att prioritera. Ibland blir man inte klok på sig själv. Men det är nog så att barn gör en mer effektiv. Lustigt nog.

torsdag 7 november 2013

Comeback på tävlingsbanan.


Jag tycker om att skriva och därför har jag haft en blogg. Och jag älskar att springa, så det är det jag mestadels skrivit om. Sedan Ville kom har jag njutit av att vara mamma och föräldraledig. Och jag har njutit av att träna, springa och se min kropp arbeta sig tillbaka till att bli den löpare jag var innan graviditeten. Jag hade planer på att skriva om detta, men så har det inte blivit. Jag har inte tappat suget för att skriva och det hade varit så roligt att i efterhand kunnat läsa om Villes vackra dop i maj och första leendet, första sommaren, att han är väldigt tidig på att både krypa och stå, vilket vi är stolta över samtidigt som det inte är någon brådska alls. Ja, det finns så mycket jag skulle velat föreviga i texter. Men ibland får man bara inte till det.

Dagarna med Ville springer iväg både med och utan löparskor. Att få in många kilometer löpning ihop med styrka och annat välbehövligt en löpare som aspirerar på att ta sig upp till elittider med svenska mått mätt i marathon kräver sin planering och tid. Löparvagnen har haft en betydelsefull del, stor vilja och min underbara Henrik, all bollning och stöd gör det möjligt att njuta av löpningen igen. Utöver att vara föräldrar och uppleva vår sons fantastiskt spännande utveckling i livet med att lära sig åla, krypa, stå och säga mamma så har jag lyckats få till en smygcomeback i tävlingslinnet.

Copenhagen half marathon några dagar innan Villes sjumånaders dag. Jag anmälde mig i ett svagt ögonblick i somras. Kände att jag var nyfiken på vad kroppen kunde klara av drygt ett halvt år efter förlossningen och med den träning som jag skulle lyckas få till innan loppet. Till det hela hör att jag tävlade GöteborgsVarvet 2012 senast och att jag två veckor efter det blev gravid med vårt lilla yngel. Jag gick in i graviditeten vältränad men med en överansträngning i låret vilket var anledningen till att det inte blev någon mara i huvudstaden, den där regniga och iskalla gången. När vi fick plusset som alla som vill ha barn pratar om bestämde jag mig för att inte köra någon intervallträning alls. En del tuffa pass på cykel och cross blev det dock i början av graviditeten, men alla löppass var distanspass. Jag hade även ett uppehåll med ingen löpning alls under fem månader. De sista två och en halv av graviditeten på grund av att jag fick lite ont i en fot, kroppen är ju lite skörare, samt de första två och en halv månaderna efter födseln för att ta det säkra före det osäkra och invänta efterkontrollen. Men jag mådde ju strålande i nio månader och tränade på både mycket och bra hela vägen fram till några timmar innan förlossningen drog igång. Och eftersom jag läkte ihop bra kunde jag cykla både hårt och bra ganska snabbt efteråt. Med allt detta sagt så var jag i somras väldigt nyfiken på vad min kropp kunde åstadkomma på ganska så kort tid med kvalitetsträning och därför anmälde jag mig till en halvmara. Samtidigt bestämde Henrik och jag att träningen behövde fokuseras.

Sommaren tillbringades till stora delar på resande fot och vi umgicks en del med både mina och Henriks föräldrar och fick hjälp med passning av Ville så att vi kunde köra en del pass ihop. Tiden som vi bara var vår egen lilla familj planerade vi perfekt så att vi båda kunde köra precis den träning vi ville men samtidigt vara förstagångsföräldrar med en liten krabat att njuta av. Vilken sommar det blev, underbar på många sätt. Och träningen arbetades upp från enbart distansträning till att under sju veckor före loppet innehålla rejäla tröskelpass. Till en början kändes det väldigt knackigt att springa fort. Det var inte flåset och hjärtat som satte stopp utan benen ville inte hålla det där snabba tempot de behövde. Men till slut blev passen riktigt bra och som exempel körde vi 5x2km med 1,5 minuts vila. Många längre trösklar och bara ett pass med renodlade kortare intervaller. De lite läskiga 10x1000m med en minuts vila. Och inte ens de är ju egentligen korta intervaller. Men det verkade funka för kroppen svarade på träningen och jag fick till farter som började likna den löpare jag var innan Ville kom till världen.

Vi tog bilen ner till Köpenhamn, Henrik, Ville och jag. Endast mina föräldrar visste om att jag skulle springa en halvmara och det berättade vi bara några dagar i förväg. Jag ville känna mig fri att göra som jag kände med loppet utan att någon skulle veta. Alla har vi våra skamgränser och ska jag tävla så vill jag underskrida vissa nivåer annars passar det mig bättre att träna. Vi njöt av sensommar i Danmarks fina huvudstad, åt lagom med pasta, försökte hålla ner förväntningarna på mig själv och se det som en rolig grej. Nummerlappen hämtades från ett trevligt expo. Jag hade trots allt anmält mig till elitledet på gamla meriter. Tjejen som delade ut nummerlappen visade mig startlistan och pratade om några efteranmälda löpare. Jag nickade trevligt och kände väl inte direkt att det var nödvändig information. Jag skulle ju mest ta oskulden på tävlandet som mamma, och inget annat.

Söndagen kom, frukostbuffé, amma bebis, göra tävlingsflätor, pussa på bebis, packa ihop tävlingskläder och torrt till efteråt, ge bebis gröt, spänna fast bebis i bilen och åka till starten. Amma bebis och sedan sticka iväg ut på uppvärmningsrunda i området kring starten. Nervositeten var enorm. Det var pirrigt och väldigt läskigt. Jag hade en plan att gå efter, inte starta för snabbt utan växa in i loppet men inte heller fega utan pers var det jag skulle gå för om kroppen svarade. Både Henrik och jag trodde att jag skulle kunna göra en tid lite under 1.19. Så hade träningen sett ut även om den inte var så diger så hade den gått förvånansvärt bra på så kort tid. Starten gick, jag höll min plan och tempot kändes riktigt bra och lätt. Flöt fram enligt plan, men någonstans kring milen började jag ana att benen stumnade något. Någonstans vid tretton kilometer hände något, jag och tjejen jag sprang jämnt med kom ikapp en annan tjej som började spela lite rävspel med oss, farten höjdes och sänktes. Samtidigt kom vi in på ett litet parti kullersten. Det sög till i mina ben och jag tappade mark. Fick det lite kämpigare att hålla den tänkta farten och fick dra ner tempot lite grann för att känna att jag kontrollerade det hela. Ville inte satsa för hårt och sedan längre fram springa in i väggen utan försökte lyssna på min egen kropp och springa därefter. Det lyckades och jag fick kraft tillbaka när jag närmade mig mål och under de sista fem kilometerna och speciellt de sista tre lyckades jag hålla ihop det och öka aningen. Klockan visade att om jag låg på bra in i mål så skulle den stanna på en tid under 1.20. Detta kontrollerades och med tiden 1.19.50 korsade jag mållinjen. Där fick jag bästa belöningen, en puss vardera av man och son. Även om man får sno en själv av den sistnämnda som inte vet bättre. Ville fick följa med upp på sin första prispall eftersom jag hamnade på en femteplats. Vi får hoppas att det blir fler för honom i framtiden och kanske även i min famn. Det får tiden utvisa.

Comebacken var rolig. Trots att jag siktade lite högre var jag i efterhand när jag smält det hela väldigt nöjd. Det var flera år som jag kämpade för att komma under de där för mig magiska 1.20. Att då springa 54 sekunder från pers och nära nästpersen var en helt ok dag i löparskorna. Jag bevisade för mig själv att det går att komma tillbaka efter en graviditet. Nu får jag spendera mer tid i träningsskorna och även bevisa, för mig själv, att det går att slå mina personliga rekord på både maran och halvan som mamma. Det är målsättningen. Tiden får även utvisa om detta är möjligt.

torsdag 16 maj 2013

Underbara april, vart tog du vägen.


April blev bloggtorkans månad på riktigt. Och jag kan skriva under på att tiden bara går med barn. Man gör hur mycket saker som helst hela tiden men ibland känns det som ingenting blir gjort. Märkligt men underbart. Livet har fått en annan mening även om jag älskade mitt liv innan så är det kärlek på riktigt nu. Till sonen. Till mannen. Och till livet.

April blev månaden som jag började känna mig som mamma på riktigt. Det tog ett tag för mig att hitta mammarollen och känna den där starka kärlekskänslan. Svårt att förklara, men för mig räckte det inte att få mitt barn på bröstet vid förlossningen. Utan lite tid att lära känna varandra behövdes för att de där bottenlösa, magiska och alldeles oerhört starka känslorna skulle forsa över mig. Tids nog kom de och nu är jag så galet kär i min son att jag inte kan sätta ord på det. Han lär mig saker hela tiden och han utvecklas för varje dag som går.


April gick i bakningens tecken. Har hittat mammarollen i takt med att det sprutat ut bröd och godsaker ur ugnen. Jag kunde inte hålla mig lugn utan behövde se någon form av resultat av mina dagar nu när jag inte jobbar och vad är inte mer perfekt än att producera i köket. Nu ska jag lugna ner mig på den fronten lite grann. Men faktum är att om inte träningen var ett så stort intresse så skulle jag nog prioritera bakning mer i mitt liv. Bagargenerna finns i familjen och det är en skön avkoppling att vispa ihop en kaka eller se en deg växa. God bonus är ju att resultatet måste ätas. Finfin kombination med hårdträning.


Träning, ja det blev inte bara bullar bakade utan även en hel del watt har producerats på trainern och kroppen svarar mer och mer på allt trampande. De första vacklande löpstegen togs också. Sakta, kort och kontrollerat men ack så underbart att springa. April var en härlig månad där mannen, sonen och jag hittade in i rutinerna av vårt nya liv som en riktig familj. Vi vågar planera mer och mer, drömma om framtida träningsläger och njuta av livet som tre.

tisdag 26 mars 2013

Träningsabstinens.


Klurar på det här med föräldraledighet. En god kopp kaffe i vardagsrummet ackompanjerad av skön musik och en bebis som sover sött. Inga egentliga måsten, ändå känner jag mig stressad av att inte jobba och göra vettiga saker. Behöver öva på att göra inget och sitta och titta på liten söt. Men det är svårt när man är van att ha tusen järn i elden. Lite löpstegsabstinens på det så klättrar man nästan på väggarna när man egentligen borde njuta av att ha en bebis på bröstet i soffan.

Första två veckorna efter förlossningen hade kroppen och huvudet nog med att läka och bearbeta alla nya upplevelser. Men efter att Henrik började jobba och dagarna blev mer vardag med nya rutiner började abstinensen krypa på mig. En vecka ytterligare och jag var nära på odräglig. Kan även ha med hormoner att göra som gärna spelar en ett spratt efter att miraklet har kommit ut. Kan även ha att göra med att amningen de första veckorna var ett rent helvete på jorden. När man googlar blod farligt i bröstmjölk inser man att sårskorporna är på riktigt och att det gör sjukt satans ont. Hittills det värsta rörande en graviditet om man frågar mig. Men så hade jag ju inga nämnvärda problem med att ha barnet i magen och inte att föda ut det heller. Första tre veckorna av amning gjorde ondare än att föda barn och var en ångest varje gång. Kan lätt erkänna att detta förtog mycket av de stormande mammakänslorna många beskriver. Det kan ta ett tag att förstå att man är mamma till det lilla livet och känna den där lyckokänslan när man kommer hem och leker mamma mu hela dagarna. Men det mesta är en vanesak, så även livet som mjölkko. Sår läker men träningsabstinens försvinner inte av sig själv.

Dagen som förlossningen drog igång stod jag 75 minuter på crossen i gymmet och körde distansträning. Så man kan ju säga att jag höll igång in i det sista. Tre veckors helvila är det längsta jag vilat sedan ungdomsåren. Längre ville varken kropp eller knopp hålla upp. Så måndagen exakt tre veckor efter lillemans födelse satt jag upp i sadeln och körde igång satsningen att komma tillbaka efter en graviditet. Pulsen högt upp i skyn, adrenalinpåslag som en galning snittade jag på en puls bara några slag under min i vanliga fall tröskelpuls. Kroppen spelar spratt med en efter ett träningsuppehåll, men ack vad skönt det var att svettas och träna igen.

Träningen fyller dessutom en viktig funktion när man nära på är livegen som ammande mamma till en nyfödd. Du får en liten stund för dig själv eller i vart fall tid som investeras i dig själv även om bebisen tittar på från baby sittern. Det är ju inte helt lätt att komma hemifrån och det vill nog inte de flesta heller. Efter att bebisen varit nio månader i magen är man ju ganska så ihopvuxna emotionellt. Då är det helt suveränt att vara gift med en cyklist, eller i vart fall före detta pedaltrampande tok, som har en dammig trainer i källarskrubben. Den står numer putsad och fin i barnrummet med min mtb uppkopplad. Så nu har jag träningsmöjlighet varje dag hemma när lillen sover. Lite som att köra spinning och den bästa konditionsformen ihop med simning efter att man fött barn enligt barnmorskan. Fick ihop några fina pass i veckan lilleman var tre veckor och sedan åkte jag på Henriks förkylning och fick ta det lite lugnt.

I slutet av förra veckan med lilleman på fyra veckor var jag kry igen och trampade mig igenom de första riktigt tuffa passen på ett bra tag. 2x20 min hård tröskel samt ett pass med 4x8 min tröskelintervaller. Sista åttan var det tuffaste jag gjort sedan träningen innan GöteborgsVarvet förra året. Tuffa tag, skön känsla att få ta i ordentligt igen även om det är på en cykel och inte springandes. Löpningen får vänta ett litet tag till på rekommendation av barnmorskan. Ingen idé att stressa och kanske få ett bakslag i att kroppen inte är helt läkt när man kan trycka till pedalerna hårt och känna av den härliga endorfinstinna känslan igen. Sista minuterna på den sista åttan log jag åt mig själv av tanken som passerade i huvudet att jag har ju fött barn så vad är en intervall. Så har jag alltid tänkt innan jag födde barn att efteråt så ska jag inte vara så mjäkig på de hårda passen utan ta i och plåga mig lite extra. Vi får se om jag kan behålla den tanken när löparskorna åker på framöver. Har även Johan Olssons ord från intervjun efter femmilen i bakhuvudet. Att han tränat hårt och känt den plågande känslan man har i slutet av en femmil så många gånger på träning att han är van vid känslan. Det är nog det jag behöver bli, mer van vid det tuffa och inte mjäka på brutala pass. Har man fött barn så måste det ju gå att plåga sig lite längre med syra och ett bultande hjärta. Ska bli kul att se framöver om det funkar så.

Igår startade en ny vecka, lilleman fem veckor och jag firade det på trainern med en sovande bebis fullmatad efter amning bredvid mig när jag trampade mig igenom 90 sköna minuter. Idag ordinerade mannen, som får agera cykelcoach här hemma, ännu ett intervallpass bestående av finfina 10x3 min. Upp- och nedvärmning på det så var dagens träningsdos avklarad med en sussande liten söt som lyssnar till trainerns susande. Inte så dumt alls att kunna träna på dagen hemma så här i början. Perfekta mammalediga dagar måste jag säga. Promenader, lite styrketräning och knipövningar på det så ska nog kroppen tids nog hitta tillbaka till löpningen igen. Ett steg i taget, försöka vara förståndig, skynda långsamt tillbaka till marathonformen och ta chansen att bygga upp kroppen successivt. Som en omstart på datorn, fast det är min kropp det handlar om. Huvudsaken just nu är att träningsabstinensen stillas, då känner jag mig glad och då blir jag förhoppningsvis en bra mamma till vår lilla son varje dag här hemma i den föräldralediga nya lite lätt annorlunda världen.

Lilleman utvecklas för fullt. Han har gått upp över ett kilo de första fem veckorna, fokuserar blicken mer och mer, sparkar och fäktas som i magen och har en stark egen vilja. Han är världens snällaste bebis och är bara ledsen när han är hungrig. Men han är inte dum, han vet precis att mamma kommer och sätter tillbaka nappen i munnen om han tappar den och skriker till. Fantastiskt att se en så liten upptäcka världen. Undra vad han tänker på när han sitter och tittar på trainern och hör ljudet av hjulet surra. Hoppas han blir inspirerad när han förstår vad det är hans tokiga mamma håller på med. Och att han blir sugen på att själv testa att trampa tuffa pedaltag framöver. Hans far lärde sig ju cykla som 2-åring så han har att brås på. Själv ramlade jag av cykeln och fick hjärnskakning som liten tjej, men det behöver jag ju inte berätta för sonen. Nyfikenheten är stor på om han kommer uppleva endorfinernas underbarhet och njuta av adrenalinkickar som sina föräldrar. Eller om han blir en liten person som väljer helt andra vägar.

måndag 11 mars 2013

En upplevelse större än alla marathonlopp.


3 veckor, så kort men ändå en evighet. Det är så längesedan, eller nära i tiden, lilleman valde att se dagens ljus. Vi har hunnit uppleva så mycket sedan dess och det är nästan att ögonblicket han kom ut och förlossningen redan försvunnit ur huvudet. Ett minne vi aldrig kommer glömma, men likt en fantastisk tävling så kommer man ihåg resultatet och inte all kämparglöd och känslor i slutet av ett lopp, när det gör ont och man måste hålla ihop det för att lyckas. Vår bebis är här, det fantastiska resultatet av nio månaders graviditet. Underbart och stundom tufft med allt det nya i att vara förälder. Jag vill dock gärna minnas förlossningen, så det är hög tid att sätta ord på den. Allt var så mycket bättre än vad jag kunnat föreställa mig och det gjorde inte så ont som jag innan fått höra. Det var häftigt och något helt annorlunda än allt annat jag tidigare varit med om.

Kl 23.30 på kvällen den 17 februari förstod jag att något var på gång. Det finns en del tydliga tecken på att en förlossning kan vara nära förestående. Bland annat ska den där slemproppen upplösas som bland annat ser till att hålla bakterier borta från livmodern. Den kan försvinna utan att man märker det, hela på en gång eller i omgångar under flera dagar. När den väl är borta kan det ta ytterligare några dagar innan förlossning, men den kan även starta i samband med detta. Innan vi la oss för att sova så sa jag till Henrik att det kommer bli bebis i veckan och vi kommer inte gå över tiden, för nu har proppen gått. Men än kan det ta ett par dagar, så vi kan nog vara lugna och sova gott.

En timma senare kl 00.30 den 18 februari var jag av en helt annan åsikt. Låg och vred mig i sängen, hade ont på ett sätt jag inte känt tidigare. Och jag förstod. Det alla sagt var sant, när det väl är dags så förstår du. Jag hade dock hört att man kan ha förvärkar som känns som riktiga och det var detta jag trodde att det var. Till en början. Försökte hålla mig lugn och inte väcka Henrik. Vankade lite av och an i lägenheten. Kröp ner i sängen en stund, men fick ingen ro.

Kl 01.45 så var det allvar. Då hade jag ändrat min prognos om att vi skulle ha barn om några dagar till att det kunde vara på riktigt. Men ändå inte helt säker. Det gjorde ont, men inte så ont som alla förvarnat om. Värkarna var dessutom relativt korta, runt 30 sekunder. Men de kom med 1,5-3 minuters mellanrum. Vi ringde förlossningskoordinatorn som sa att de lät korta men att de kom ofta. Hon frågade Henrik, som fick ringa eftersom jag hade lekt duktig flicka och sagt att det inte var så farligt om jag skulle ringt själv, hur ont det gjorde. Han beskrev att det gjorde väldigt ont, men att jag kunde klara av det själv och hantera det hela. Vi fick rådet att ta en Alvedon eller två och försöka vila. Än var det nog inte dags. Vi följde rådet. Henrik sittande i sackosäcken och försökte vila. Jag i soffan med kuddar. Andades mig igenom de intensiva värkarna som fortsatte att vara ca 30-45 sekunder korta men som kom med jämna mellanrum och fortfarande såpass ofta. Jag trodde inte att det var sant att det var så här det skulle kännas i början av värkarbetet. Vad jag då inte visste var att jag redan var en lång bit på väg att föda barn. Jag trodde själv att detta bara var början, och att det skulle göra så långt mycket mer ont när det verkligen drog igång på sjukhuset. Men jag ville kämpa på hemma så länge det gick för att minimera tiden i förlossningssalen. Jag hade ju dessutom en bild av mig själv där jag inte skulle ha någon smärtlindring så vad skulle vi på sjukhuset att göra, andas kunde jag ju göra hemma. Samtidigt blev jag lite rädd för vilka smärtor som skulle komma när det hemma i soffan kändes som det gjorde. Jag visste ju inte då att jag var öppen och nästan redo för nästa fas i födandet. Utan jag tog värk efter värk greppandes hårt om en kudde utan att riktigt veta att det gav resultat. Jag hämtade in en pilatesboll till soffan för att jag trodde att det skulle hjälpa mig. Men det enda som hjälpte var att andas, greppa hårt med händerna om en kudde när värken kom och övervinna den. Viloandas lugnt och på det igen. Som de tuffaste maxintervaller med blodsmak i munnen och mjölksyra till tänderna, fast en helt annan smärta som inte går att beskriva utan behöver upplevas för att förstå.

Kl 03.45 ringde vi in igen, värkarna artade sig fortfarande på samma sätt. Relativt korta, intensiva med jämna korta mellanrum. Jag som siktat in mig på värkar som skulle vara en minut upp till en och en halv, men att vilopausen mellan skulle vara mellan fyra och sex minuter. Så som det står att läsa på de flesta ställen och så som vi övat på psykoprofylaxen. Hemma trodde vi att det bara var i sin linda, så jag klarade andningen utan hjälp av Henrik. Vi tänkte spara coacharbetet till senare skede. Hursomhelst så fick vi nu klartecken på att packa ihop oss och köra ner till Varberg där vi beslutat att vi ville föda. Väskan var redan packad med det viktigaste, men lite sista saker skulle läggas ner. Det är komiskt att tänka tillbaka på hur jag tog en värk och sedan hade ca två minuter på mig att fokusera på packningen ihop med Henrik. Ta på mig jackan, ta en värk, gå ut genom dörren, ta en värk, gå nerför trapporna, ta en värk, Henrik hämtade bilen, jag tog några värkar, satte mig i bilen och vi var iväg.

Kl 04.25 satt vi i bilen. Värkarna blev allt intensivare, jag fick frossa som tack och lov gick över efter en stund. Det var inte många bilar ute, men det var en otrolig dimma. Jobbigast var det nog för Henrik som körde. En fru i sätet bredvid som andas intensivt, är tyst och har ont. Att hålla huvudet kallt och köra lugnt och säkert kräver sin man. Det där med att ta en värk är verkligen användbart. Känna att den kommer, andas djupt, få in mycket syre, kontrollera andningen så mycket det går, känna värkens topp, att den klingar av och lägga värken bakom sig för att invänta nästa. Så arbetade jag i bilens tystnad och nu förstod vi båda att det kommer att bli bebis idag. Nu var det ingen tvekan längre. Värk efter värk under koncentrerade former, som löpsteg för löpsteg, men nu andetag för andetag. Det går inte att göra något annat, tänka på något annat utan man är helt i sig själv och i sin process av att ta värken på bästa sätt. Fascinerande i efterhand att det gick att göra på det sättet. Utan panik och utan rädsla arbeta sig igenom målmedvetet trots att det är smärtsamt och helt outforskad mark där man aldrig tidigare varit.

Kl 05.15 rullade vi in på parkeringen på Varbergs sjukhus. Jag kunde inte gå för värkarna kom så ofta och var så intensiva att jag behövde stanna upp varje gång. Så om vi gått hade vi troligen aldrig kommit fram genom korridorerna till förlossningen. Fortfarande trodde jag dock att det bara var början och att det kommer bli så enormt mycket värre. Jag började tveka lite på det där om smärtlindring. Om det skulle bli tjugo gånger värre eller mer som jag trodde efter andras berättelser så insåg jag att det skulle bli ett mindre helvete. Men så blev det inte. Henrik körde mig i rullstol genom de välkända korridorerna efter vårt besök på BB några veckor tidigare. En lång navelsträng målad på väggen, jag tog värkarna som nu varade aningen längre medan vi följde målningen fram till förlossningen. Skön känsla att vara bekant med miljön och veta vad som väntade i form av förlossningsrum, familjerum efter förlossning på BB och annat. En form av kontroll mitt i ett kaos av noll kontroll.

Barnmorskan som mötte oss trodde nog att jag var paralyserad och i någon form av chock, men jag hade bara otroligt intensiva värkar ihop med frossa som återkommit. Något jag läst kan hända när barnets huvud går förbi spinae taggarna. Den trängsta delen i bäckenet och barnets huvud skruvas neråt förbi detta område och mot dagens ljus. Men så långt gången var jag väl ändå inte. Jag började tvivla och var lite rädd för att de skulle säga att jag bara var öppen några centimeter.

Kl 05.45 gjordes undersökningen av barnmorskan. Och med orden du har andats på väldigt bra hemma, du är öppen 8 centimeter som en vacker melodi i öronen tittade jag på Henrik och log. Det blev som jag ville, det gjorde inte så ont som jag hade trott att det skulle göra och jag behövde ingen smärtlindring. Men än var det arbete kvar att göra innan vårt barn var ute. 2 centimeter och krystarbete.

Någon gång runt kl 06.30 startade krystvärkarna. Under den knappa timman av sista värkarbete för att öppnas hade jag testat lite lustgas, fast jag upplevde inte att den hjälpte mig speciellt mycket. Men i min bild innan av hur förlossningen skulle vara så hade jag tänkt att lustgas skulle vara ett hjälpmedel värt att testa så det var mer någon form av signal från hjärnan att jag skulle använda den. En inställning och jag skulle ju haft den mycket tidigare i min värld, men då var vi ju hemma. Andningen var det bästa redskapet och det jag förlitade mig till fullo på. Och samma sak när krystarbetet startade. Jag var lite rädd för att spricka men hade fantastisk personal som vägledde i hur mycket jag fick pressa på och om jag skulle hålla igen. Det är en teknik att krysta och det tog en liten stund innan jag hittade rätt här. Jag vågade inte ta i för mycket av rädslan att gå sönder, så jag fegade lite i början. Men när jag väl kom underfund med sättet att krysta så gick det rätt väg och det hände grejer. Bebisens huvud syntes gång på gång och banade väg för att kunna komma ut i det fria.

Kl 07.43 hände det. Vår son kom till världen och det är en helt obeskrivlig känsla. Att efter fokuserat arbete ha nått mållinjen och känna den lilla krabaten komma ut är helt galet. Även om man vet att det är en levande människa inne i magen som ska ut så är det något helt annat den sekunden han kommer ut. Det går inte att förstå innan och det går i ärlighetens namn knappt att förstå nu efteråt att det är vårt älskade lilla barn på tre veckor som legat inne i min mage. Där har han ju varit så långt mycket längre än han varit här ute. Och det är svårt att ta in på något sätt. Fyra dagar för tidigt, 39+2 valde han som sin födelsedag. Det är en natt som vi aldrig kommer att glömma. Timmarna hemma, resan i bilen ner till Varberg och de ynka två timmarna på sjukhuset innan det vi väntat på i nio månader var över. Omtumlande, spännande, utmanande, roligt och vackert på en och samma gång. Känslan att få honom på bröstet, se in i Henriks ögon och gemensamt uppleva de första minutrarna med vårt barn ger en samhörighet och känsla av kärlek som inte går att sätta ord på.

Att föda barn, och vara gravid för den delen, har lärt mig många saker, men mest att det inte går att planera och ta saker för givet. Det blir som det blir, och betydelsen av go with the flow har aldrig varit tydligare. Vi hade massa planer för förlossningen eftersom vi trodde det var en utdragen process på sjukhus. Vi trodde innan att man skulle vanka av och an i en korridor, få gå på en promenad för att det skulle dra igång på allvar, bada i varmt vatten, använda TENS-maskinen, sitta på pilatesboll, lyssna på musik, andas en massa ihop med Henrik och arbeta sig successivt mot målet. Så blev det inte riktigt, men det blev ju så mycket bättre, enklare och mindre ont än jag kunnat föreställa mig. Jag fick skatta förlossningen efteråt i siffror på skalan 1-10. Min förlossning får en klar tia. Jag är otroligt nöjd med personalen på Varbergs förlossning såväl som på BB. Ett fantastiskt sjukhus med en helt underbar personal och logistik kring barnafödande. Bättre start på föräldraskapet kunde vi inte få. Henriks stöd var fantastiskt och för en gångs skull är jag nöjd över min egen prestation.

Jag hade bestämt mig för att inte få någon smärtlindring, jag ville se vad min kropp klarade av och jag lyckades fokusera inåt på mig själv. Ta värkarna starkt och andas mig vidare till vår guldklimp pressades ut. Jag lyckades med hjälp av den fantastiska personalen hålla mig hel i den nedre regionen och jag lyckades vara närvarande i det under och den magi det är att föda barn. Visst gjorde det ont, visst krävdes det stort fokus och mod att ta sig igenom. Men vi kvinnor är skapta för detta och rådet från barnmorskan att det är något som ska ut och att inte hålla igen hjälpte bra. Och att ta det som det kommer, en bit i taget även om det aldrig blev tal om att klocka och räkna varje värk som om det vore intervaller. Det gick för fort för det och jag var för inne i mig själv för att prata och jobba med metaforer just i den stunden. Jag hade en bild i mitt huvud av att andningen var det viktigaste och egentligen enda som skulle få mig att må bra och överleva smärtan. Och andningen är otroligt viktig. Så mitt enda råd om någon skulle fråga är att gärna gå pskykoprofylaxkurs och lära in rätt andningsteknik. Som konditionsidrottare har vi mycket gratis, enligt min mening, men att andas rätt är något alla kan lära sig och ha nytta av. Sedan skulle jag säga att vi alla är olika och att varje förlossning är unik. Så bara för att någon känner på ett sätt säger inte att det kommer bli så för en annan. Där har jag gjort fel, jag har lyssnat för mycket på alla andra och hur ont de haft. För mig var det inte alls så. Utan det var en fantastisk upplevelse. Smärtan var underordnad lyckan. Känslan av att jag kontrollerade mina värkar och kunde ta mig igenom dem gjorde mig starkare. Det är häftigt vad våra kroppar klarar av och jag är glad att få ha varit med om detta. Ett marathonlopp är ingenting i jämförelse. Personliga rekord i all ära, det är underbart at överträffa sig själv i ett par löparskor. Men att föda barn är en helt annan kick. Större adrenalinkick går inte att få.

torsdag 28 februari 2013

18 februari kl 07.43.


Vår underbara son bestämde sig för att komma till världen måndag morgon min första dag som föräldraledig. 3290 gram tung. 49 centimeter lång. Och helt perfekt på alla sätt. Ynglis i magen visade sig vara en fantastisk liten kille, älskad redan när han var inne i kulan och varmt välkommen till världen. 10 dagar gammal idag och jag som trodde min längsta vila från träning på väldigt många år, kanske till och med längsta sedan ungdomsåldern, skulle bli abstinensbetingad. Men likt efter ett marathonlopp, efter prestationen i sig och i synnerhet när man är grymt nöjd över sin insats, så är inte träning det man behöver mest utan vila och kontemplation känns prioriterat. Bebisbubblan finns och nu njuter hela lilla familjen Nordström av den och allt det nya i livet. Lugnt och stilla.

fredag 15 februari 2013

39 veckor bakom ryggen.


Nedräkning pågår med största allvar. De där veckorna man fokuserar på som gravid har helt plötsligt förvandlats till dagar att räkna. Sju kvar. Jag säger det igen, sju ynka dagar kvar till bf. Beräknad förlossning för den icke invigda i graviditetsterminologi. Kroppen har försatts i någon form av väntläge. Förväntansfulla känslor blandas med de där oroliga vibbarna när man inte har kontroll utan måste flyta med. Ena dagen vill jag att det drar igång, att startskottet går, jag känner mig redo och taggad till tänderna. Nästa dag känner jag mig inte helt i form och vill gärna ha några dagars mental förberedelse till. Precis så som det känns när man ska springa en viktig halvmara eller mara med målet att prestera på toppen av sin förmåga.

Jag är dock lugnare nu, än för några veckor sedan, och känner att jag mer och mer är redo för utmaningen. Det är nog så jag fungerar när jag har ett datum att sikta mot, ju närmre det kommer desto mer redo blir kroppen och huvudet. Mentala bitarna börjar falla på plats och jag kan slappna av för att hitta den där rätta känslan av harmoni och att jag vill anta utmaningen. Fysiskt är förberedelserna gjorda, träningen inför loppet sitter i ryggen och kan inte påverkas längre. Precis som med graviditeten, barnet ligger där inne i magen och jag kan inte påverka när processen drar igång och hur kroppen kommer reagera. Inte på annat sätt än att jag har gjort de förberedelser jag kan. Tränat kroppen för att klara en förlossning så bra det går, fysiskt i form av alla träningspass som gravid och andnings- samt avslappningsövningar. Mentalt genom att vara så påläst som det går.

Just nu flyter jag med och tillåter mig att successivt bli mer och mer fokuserad, laddad men inte övertänd. Det är bara timmarna innan det där viktiga loppet som fullt fokus ska kopplas på, nerverna som pirrar ska hjälpa en och koncentrationen på uppgiften är det enda som ska finnas inne i huvudet. Jag brukar vara inåtvänd som i min egen bubbla. Jag vet vad som krävs och nervositeten hjälper mig även om den är obehaglig. När startskottet väl gått infinner sig den skönaste av känslor. Strunta i alla andra, nu är det jag, mina löpsteg, min plan mot mål, min klocka, mina kilometertider och alla positiva tankar ska matas fram i huvudet som ett mantra. Målgång är det som räknas med bästa möjliga resultat för dagen.

Så ska det bli att föda barn, även om jag inte riktigt vet vad som blir startskottet. En slempropp som släpper, vattnet som går eller värkar som sätter igång. Men när väl startskottet gått så kommer jag förstå. Och då är det fullt fokus framåt. Mitt första 12h eller 24h race i livet ska genomföras. Utan löparskor. Utan tävlingslinnet med nummerlapp nålad på bröstet. Barfota, mänskligt, naket och utlämnat. Jag ser fram emot att lära känna en annan dimension av min kropp. Så långt ifrån löpning man kan komma. Men rent filosofiskt väldigt nära. Enligt de som vet, den häftigaste upplevelsen i livet. Jag längtar tills det där udda startskottet slår till. Kampen in mot mål, eufori, sprakande känslor, en emotionell explosion, ett fyrverkeri av kärlek.

torsdag 14 februari 2013

Förevigad kärleksmage.


Just nu när det närmar sig slutet av graviditeten har jag fått för mig att jag kommer sakna magen och därför valde vi att föreviga kulan som minne. En mysig stund tillsammans med Lise Korsedahl som är en duktig fotograf och tillika instruktörskollega på SATS. En härlig kvinna som lyckades fånga oss på bild i vecka 36.


Tänk att min gravidmage, den där kulan som växt och växt de senaste månaderna kunde bli till något som jag är stolt över och som jag känner mig fin i. Det kunde jag aldrig tro när gravidäventyret startade där i somras. Jag trodde jag skulle vantrivas med min kropp, känna mig ful, obekväm och inte alls tillfreds med mig själv. Men det blev helt annorlunda. Jag har njutit och jag klappar på den där magen så mycket att pappa frågade mig någon gång när halva graviditeten var passerad vad som är så speciellt med gravidmagar att man måste sitta och klappa på dem hela tiden. Som om man har någon form av fetisch för dem. Och så är det nog. Den enda riktiga förklaringen varför handen söker sig till magen är att det ger en alldeles speciell närhet till den lilla individen som finns därinne. Ju mer magen växer och ju starkare krabaten därinne blir, desto mer gensvar får man. Det kan räcka att jag lägger handen på ett visst ställe så får jag en spark eller buff tillbaka. Underbar känsla är det.


Magisen låg länge på den där snittkurvan vid varje mätning hos barnmorskan, men nu i slutet av graviditeten har den exploderat och närmar sig den övre kurvan med stormsteg. Kanske är det en lång krabat eller så har den rört runt och slagit så många kullerbyttor så att den skapat sig lite mer plats. Det är härligt att höra hjärtljuden och se att magen växer så det knakar.


Henrik sa häromdagen att han aldrig kommer att glömma den där magen och att han också kommer sakna den. Jag har haft någon konstig förkärlek för att dra upp tröjan eller linnet när vi sitter hemma i soffan och ha kulan bar i luften. Som om det känns skönt att lufta magen och som om bebisen därinne kommer närmre oss. Vi har njutit båda två av att se magen växa och följa utvecklingen på det som vi gemensamt skapat som finns därinne. Det, just det, som vi inte vet hur det ser ut, vad det är för kön, för liten person. Nyfikenheten tar inte slut och magen som var en liten bula, som blev till en kula, fotboll, medicinboll och stundom rugbyboll som står helt snett och vint åt alla håll ska snart likt en ballong explodera. Och ut hoppas jag av hela mitt hjärta att det kommer en liten en som mår strålande bra och vill vara med och leka. Allt annat är egentligen oviktigt så länge Ynglis, som vi kallar den, mår bra. Livet är så skört och ett litet barn är ett mirakel. Trots att jag haft lillhjärtat i magen så länge och trots att det idag bara är åtta dagar kvar till beräknat datum så går det inte att förstå. Det enda jag inser är att nu tror vi att vi kommer sakna magen att klappa på, men så fort bebisen kommer ut så finns det ingen mage att sakna. Då är det lilla hjärtat här, det vi har väntat på och redan på något konstigt vis älskar. Varje rörelse, varje spark, även när du stångar mig på en nerv i bäckenet nu i slutet eller sparkar till på ett revben så att jag kvider till gör att jag älskar dig ännu mer. Du finns inte här ute i syret och verkliga livet, men du lever inuti mig och det är påtagligt att du är en energisk liten en som gillar rörelse. Välkommen ut när du är redo, blir det för trångt nu i slutet är det bara att med bestämda rörelser sätta fart på processen. Nu har vi väntat tillräckligt och du borde vara klar. Vi är redo att bli din mamma och pappa. Och vi ska göra vårt bästa.

måndag 4 februari 2013

Huvudet ner och fötterna upp.


Så kan det kännas veckorna före ett marathonlopp. Man har inte helt börjat ladda, men det mesta av den viktiga träningen är avklarad och tvivlen börjar komma. Tankarna snurrar i huvudet och alla de där drömmarna om personliga rekord, grymma tider och placeringar känns avlägset på något vis. Nervositeten kickar in. Nu ska inte jag springa något marathonlopp och jag ska inte heller ge mig på att stå på händer utan det är vårt lilla yngel som har vänt sig uppochner med huvudet långt ner fixerat i bäckenet och resten av kroppen står uppåt. Rumpan vid naveln där den brukar trycka sig stenhårt som om den försöker pressa sig ut eller sitta ner. Benen mest ut på min höger sida där den hittat ett hålrum att pressa fötterna så att hela magen ser skev ut. Ganska så charmig verkar den lilla filuren vara. Svarar när man klappar på magen. Hicka känns av och det strålar lite lätt obekvämt när huvudet stöter i bäckenbotten.

Senaste barnmorskebesöket var för två veckor sedan, då var jag i vecka 36 nu i vecka 38. Hjärtljuden låg stabila och fina, lite lägre puls än tidigare men fullt normal. Magens mått som legat på snittkurvan hela vägen hade nu skjutit i höjden och låg mellan snittkurvan och den övre kurvan för sin vecka. Misstänker att det blir en lång rackare som kommer ut, men vi får se. Kan ju vara att den bökat runt så mycket i all denna rörelse som jag känner dagarna i ända som gjort att den skapat sig plats därinne, vem vet. Jag mår ju strålande bra fortfarande och några tester gjordes inte på mig i den här veckan mer än blodtrycket som såg fint ut. Min vikt har totalt sett inte ökat så mycket men allt annat tyder på att graviditeten fortskrider som den ska. Bebisen tar det den vill ha helt enkelt och fortsätter träna hårt därinne verkar det som. Ben som sparkar, en kropp som ålar sig, ett huvud som stångas och hickan indikerar att lungorna förbereder sig för chocken att börja andas luft.

Från vecka 37 till 42 ses som helt normalt att föda. Ett spann på fem veckor. Det är inte så ofta man ställs inför dilemmat att vilken dag som helst säger din coach till dig att det är idag marathonloppet du ska persa i går av stapeln. På med tävlingslinnet, turstrumporna och börja ladda, starten går om sex timmar. Men så är det att invänta guldklimpen i magen. Vilken dag som helst blir det två marathonlopp på raken. Du ska vara fulladdad med kolhydrater, redo för smärta, ha humöret på topp, viljan stark och prestera tuffare än du någonsin gjort tidigare. Inte kilometer för kilometer utan snarare värk för värk och då snackar vi inte siffran 42,2 utan snarare det dubbla och lite till. Om man inte vill tänka värk för värk kan man jobba sig centimeter för centimeter. Bara det att från 3 cm öppning till de där magiska 10 cm när krystvärkarna tar vid så tar varje liten centimeter en timma. Lite jobbigt att ha ett delmål att bocka av så sällan som varje timma. Jag väljer att tänka en värk i taget och vi ska andas igenom detta.

Andningen tror jag kan vara allt. Och min inställning är att jag ska klara mig med massage från min käre man, TENS-apparaten som vi haft hemma vilken vanligtvis hjälper våra trötta ben att få genomblödning efter hårda träningspass samt andningsteknik. Jag vill inte ha någon medicinsk smärtlindring mer än lustgas. Men jag vet, det är lätt att vara stursk och säga allt det här före stormen. Dock så ska man ha en tanke innan, som är genomdiskuterad med partnern ifråga som ska vara med på förlossningen, detta skrivs i ett brev ihop med barnmorskan och det ska vi göra på onsdag, när vi har 2 veckor och 2 dagar kvar till beräknat datum. Jag har alltså redan passerat de magiska 37 fulla veckorna och varje minut tar oss närmre bokslut av dessa nio månader. Min tanke är klar och sedan går jag in i en av livets stora utmaningar med öppet sinne, hjärta och ögon. För man kan alltid ändra sig. Fast likt att springa ett marathonlopp och beta av varje 5-kilometersjok så handlar det om att beta av de olika faserna i en förlossning och där tror jag att den mentala biten ihop med inställningen är viktiga verktyg. Dels att tro på sig själv, att ens partner stöttar en och ser sin kvinna som stark och kapabel att föda. Jag vill ha en coach bredvid mig som säger att jag är stark när det är som jobbigast både fysiskt och mentalt. Likt så Henrik ropat på de tre senaste marathonloppen när jag av olika anledningar kanske inte sett så pigg och självsäker ut, men ändå lyckats hålla ihop loppen och sätta personliga rekord. Tider som jag idag är stolt över, även om tanken är att de ska förbättras.

Maror har jag många chanser att springa, men barn kommer jag inte föda så många så den här gången gäller det att vara bäst när det gäller på riktigt. Peppad för uppgiften, laddad och sugen på att kämpa även när det är som tuffast i huvudet och för kroppen. Även om jag känner att det inte går, att jag inte orkar så gäller det att hålla ihop varje värk in mot mållinjen när vår älskade bebis ser dagens ljus. Positivt mantra i huvudet, andningsfokus, inställningen att inte hålla emot utan ge efter för det som ska ut, lustgas, massage, pilatesboll, rörelse, varma bad och TENS. Mentalt har jag bilden framför mig. Kroppsligt har jag inte en aning, mer än att jag tror att det gör hundra gånger mer ont än att springa marathon. Det är ändå en början. Och än så länge håller jag fast vid en så naturlig födsel som bara är möjlig. Det jag tror på och vill göra är nog det som passar mig bäst. Sedan kan det vara en helt annan lösning som någon annan väljer. Blir spännande och jag längtar, eller snarare ser fram emot att anta utmaningen.

Känslan är att min kropp gör sig redo samtidigt som det känns som att det är ett litet tag kvar. Dock svårt att veta som förstföderska. 22 februari är datumet vi siktat in oss på, frågan är vad livet i magen fått för arvsanlag. Läste att det inte har med storleken på barnet eller om det fixerat sig att göra, utan vad det har för anlag. Jag föddes 5 dagar för tidigt och Henrik ungefär detsamma. Det borde stämma med min känsla att kroppen gör sig redo. Jag har dock planerat att jobba till en vecka före, det vill säga denna och nästa. Det är spännande att inte veta när det verkligen kommer sätta igång, vilket datum och i vilken situation jag befinner mig då. Hursomhelst bebisen kom inte väldigt tidigt eller före årsskiftet, den kom inte på Henriks födelsedag och inte heller på min, den kom inte i januari utan nu har vi gått in i en ny månad, den som faktiskt vårt barn är tänkt att födas i. Det är inte skottår, så det går inte att pricka in den dagen. Om barnet kommer på alla hjärtans dag må det vara hänt eftersom det ändå kommer vara vårt lilla hjärta resten av våra liv. Svärfars födelsedag den sjätte mars är datumet som närmst är det vi hoppas undvika och dit är det långt kvar. Innan dess tror jag att han har blivit farfar, Henrik pappa och jag mamma. Men det är inget vi kan råda över. Bara att flyta med och låta Ynglis huvud borra sig allt längre ner och njuta av de välriktade sparkarna uppåt i min kropp, snart är de ett minne blott.

torsdag 31 januari 2013

Slutspurten.


Senaste veckorna har jag nästan slutat skriva i min gravidbok och veckorna som var så viktiga att räkna ner flyger bara iväg. Gravidboken kommer skrivas ikapp, men den känns inte lika viktig längre utan livet i magen talar för sig själv och tillväxten är enorm i slutet. Bebisen blir starkare och större. En dokumenterande bok att skriva i har inte riktigt känts lika viktig, inte heller att läsa om graviditeter känns lika prioriterat längre. Känslan är att det där man längtat efter som varit så avlägset långt borta helt plötsligt kommer farligt och läskigt nära. Man är på något sätt van att vara gravid och magen är en del av en själv. Samtidigt är det mer påtagligt att det är en liten individ med vilja och kraft som finns därinne. Det är på riktigt, vi ska bli föräldrar. Svårt att förstå, något vi längtar till, men som man troligen aldrig blir redo för.

Hela hösten har på ett sätt varit en form av transportsträcka. Livet i övrigt som handlat mycket om hård målinriktad träning fick pausa lite grann även om jag kunde och faktiskt tränade på en hel massa. Men inte med målet att förbättra mig utan att hålla kvar så mycket som möjligt och må bra. Det har lyckats, jag har haft en fantastisk graviditet och mår strålande bra fortfarande. Januari har försvunnit i ett nafs, troligen gick det extra snabbt eftersom vi haft fullt upp med både jobb, att hålla i Indoor Running klasser på SATS och samtidigt få in fenomenet föräldrakurs och den mycket givande psykoprofylaxkursen samt den egna träningen såklart.

Psykoprofylaxen var något mina egna föräldrar gick igenom. På det glada sjuttiotalet så ingick det i baskursen, om man kan kalla det så, när man gick hos barnmorskan. Sedan försvann fokuset på andningen och att kroppen är skapad för att klara av att föda. Det är egentligen en fantastisk process som kroppen klarar av på egen hand, bara det att det är en stor påfrestning. Och det onda kan självklart lättas genom medicinsk lindring som ryggmärgsbedövning och annat. Nu har jag inte fött ännu, men jag har sprungit marathonlopp och känt på annan fysisk utmaning i livet och andningen spelar här en viktig roll. Så Henrik och jag bestämde oss för att gå dessa två tillfällen av psykoprofylaxkurs som numer är en tilläggskurs man bekostar själv. Och det var värt både tiden och pengarna. Intressant och en bra förberedelse. Verktyg som massage och avlastning på olika sätt som mannen kan hjälpa till med under själva värkarbetet gicks igenom. Och självklart det viktigaste, själva andningstekniken och hur man ska tänka och arbeta med sin andning under de olika delarna av en värk. Från att den startar till att den intensifieras och är uppe på sin peak innan den klingar av igen. Mellan 30-90 sekunder pågår varje värk och utan att veta så misstänker jag att det är ett rent helvete uppe på toppen. Men sedan blir det vila igen innan nästa värk går på. Mannen kan med hjälp av elektroniken hjälpa till att ha koll på när en värk drar igång och sedan hjälpa sin kvinna igenom den just genom att påminna om andningen, andas med samt stötta. Vi övade proceduren många gånger, dock med hjälp av att mannen nyper kvinnan i knävecket. Skrattretande jag vet. Men även om inte smärtan går att likna vid förlossningssmärtor så kunde Henrik nypa stenhårt så jag blev ordentligt öm efteråt och med hjälp av andningen så kändes det knappt. När han sedan visade hur hårt han hade nypt utan att vi fokuserade på uppgiften så var smärtan mycket starkare. Slutsatsen är att andningen hjälper och tar bort udden av smärtan och ger ett annat fokus. Men självklart kan man inte jämföra detta med det som komma skall. Dock är det ett hjälpmedel vi kommer användas oss av tillsammans. En av tjejerna på kursen, som var andragångsföderska, beskrev värkarna som att man går utanför sin egen kropp. Och det kan jag ju inte påstå att tjuvnyp i knävecket påminde om. Så det som väntar är något utomjordiskt och helt nytt, men ändå så naturligt, mänskligt och uråldrigt. Andningen, fokuset, delmål och målbild kommer vara en del i detta spännande äventyr som egentligen bara är början, även om graviditeten lider mot sitt slut.

Föräldrakursen, ja vad ska man säga. Den hade kunnat bli hur som helst, Henrik och jag ville absolut delta och bestämde oss för att gå dit med öppet sinne. Fullt medvetna om att det är vuxna människor som alla ska ha barn och enda anledningen att vi träffas är att vi råkat pricka in en befruktning vid ungefär samma tillfälle med resultatet att ett, eller två, barn ska komma ut ungefär samma datum. Utöver detta kan vi ha massor gemensamt eller absolut ingenting. Det visade sig dock vara tre mycket trevliga tillfällen. Barnmorskan Margot som själv fött fyra barn och närmar sig pensionen guidade oss igenom sista tiden som gravida, hur graviditeten och ett kommande föräldraskap påverkat vår relation som par, vad som kommer hända under förlossningen med den berömda förlossningsfilmen, första tiden hemma med amning och annat. Vi pratade i grupper, de blivande papporna reflekterade ihop och vi tjejer fick prata av oss om hur det varit och är att ha en bulle i ugnen. Alla är vi olika och våra respektive resor som gravida har varit lika på flera sätt men även olika på lika många vis. Dock satt vi alla med tårar i ögonen när barnet i förlossningsfilmen tillslut åkte ut. Kanske en försmak av det känslosvall vi kommer uppleva ungefär ett år efter att känslorna var all over the place för våra kungligheter. Det var nyttigt, intressant och bra att få sätta ord på sina tankar ihop med människor som befinner sig i samma situation just nu. Även om man har kollegor, familj, släkt och vänner som fött barn och gjort sina respektive resor så är det skillnad när man är mitt uppe i det, vilket alla vi i föräldragruppen är. Just nu.

Det går inte att jämföra det ens egna föräldrar upplevde för över trettio år sedan. Om man glömmer den där känslan av trötthet i samband med ett marathonlopp och målgångslyckan redan några dagar efter så är det nog ändå så att den där omedelbara känslan försvinner även kring vad en graviditet innebär och att föda. Dessutom förändras utrustning som löparskor, nya rön kommer inom träningsfilosofi och nya rekord slås, men det går inte att jämföra den utveckling och forskning som hunnits genomföras inom det medicinska samt psykologiska området rörande barnafödande. Det finns en annan kunskap idag och vården erbjuder andra förberedande möjligheter. Vi pratar dessutom mer öppet om saker och ting idag än förr. Så det går inte att jämföra. Tips och råd är välkommet, och de erfarenheter andra har gamla som unga är intressanta och tacksamma att få, men till en viss gräns. För är det något jag är otroligt trött på att höra, något som verkligen står mig upp i halsen är att förlossningen gör enormt ont, att det är en omskakande omställning att få barn, hela livet förändras och det går inte att förstå. Nej, det går inte att förstå hur det är att träna sju-tio träningspass i veckan, jobba heltid, hålla klasser på SATS och få ihop en vardag heller. Så det är väl ändå så att man inte kan förstå saker innan man upplevt dem själv, oavsett vad det handlar om. Så låt alla gravida få sin egen upplevelse, var lyhörd för de råd personen vill ha och överös inte med en massa egna erfarenheter som kanske inte alls är relevanta. Håll inte på med egna sanningar som att om du har starka magmuskler och är tränad får du en svårare förlossning. Nästa människa säger precis tvärtom, du är så vältränad att det kommer gå så lätt. Vem kan veta det, låt mig uppleva detta själv. Att oroa någon annan är det värsta man kan göra, bättre att peppa och säga positiva saker. Och jag har fått höra det mesta från både väntade och oväntade håll. Dessutom förstår jag att det är en omställning. Men hur den kommer se ut för mig och Henrik, hur vår lilla familj på snart tre kommer reagera på detta är det bara vi som kommer få uppleva. För inget föräldraskap är det andra likt och alla lever vi olika liv idag som kommer påverka hur vi tar oss an den nya uppgiften. Ingen vet hur vi tänkt att lägga upp vårt liv som kommer kretsa 24h kring ett barn, ett nytt liv vi ska få den underbara uppgiften att ta hand om. Och det är faktiskt inte någon annan som ska bry sig i detalj om detta. Man kan tycka en väldigt massa om hur människor runt omkring både uppfostrar sina barn och hur de valt att leva. Men det är ju deras liv och de åsikterna får man hålla för sig själv. Så länge ingen far illa vill säga, fast det är en helt annan sak.

Möjligheten att få träffa andra par i samma situation och tankar irrandes i huvudet just denna sekund är toppen. Och föräldragruppen, med information och fakta från gulliga barnmorskan Margot, diskussioner och trevlig fika, var väl värd att delta i. Sju par där första datum är 11 februari och sista är tvillingar som beräknas i mars. Vi ligger i mitten av enbarnsfödslarna med vårt beräknade datum 22 februari. Vi får se vem som blir först ut. Spännande är det. Men innan dess så har vi det vid sista träffen obligatoriska datumet för träff utanför MVC där vi nästa vecka ska ses för en middag. Allt för att gruppen inte ska rinna ut i sanden utan att vi ska hålla kontakten så att vi sedan kan få chansen att prata om våra upplevelser, frågor och säkerligen osäkra förvirrade tankar med några som har liknande funderingar och är lika trötta vid samma tidpunkt. Är troligen väldigt nyttigt, även om man inte tror det just nu. Promenader med barnvagn känns för mig lika avlägset som att ställa upp i en tyngdlyftningstävling med mina sparrisarmar. Men snart är det verklighet, jag som knappt kört en barnvagn tidigare och som inte gillar att promenera utan som helst springer livet igenom. Bara det blir en omställning att insupa.

Nu har vi alltså bockat av de flesta delar vi planerat som förberedelser inför ankomst. Packa väskan, skriva en graviditetssammanfattning med förlossningsbrev, välja BVC och två inplanerade barnmorskebesök är det som står kvar på agendan. Om vi nu hinner med innan det lilla livet därinne med sin egen dygnsrytm och vilja behagar se dagens ljus. Nedräkning pågår till duathlonbebisen kommer ut.

torsdag 10 januari 2013

Lappkastens år.


Tänk att ett år kan passera så fort. Min 35-årsdag firades uppe på hög höjd bland de vackra slätterna i Dullstroom Sydafrika. Idag är det ett år sedan. Vad jag inte visste då var att resten av 2012 skulle bli ett väldigt konstigt år på många sätt. Sorgligt och jobbigt men samtidigt det bästa hittills i mitt liv. Livet är inte en dans på rosor och småhopp på gulliga fluffiga moln. Inte varje dag i vart fall. Men när väl solen ler mot en och allt går ens egen väg så är det precis så underbart och fantastiskt. 2012 var ett år där jag fick känna på det mesta i form av känslosvall. Från toppen i Sydafrika, till botten här hemma i Sverige. Från fantastiska löpupplevelser, personligt rekord på halvmaran och underbara minnen skapade ihop med min älskade man, till skadebekymmer, men ändå värst pappas cancer som kommit tillbaka.

Halva januari tillbringades i värme, med kortbent och linne i löparskor springandes på röda grusvägar däruppe på drygt 2000 meters höjd. Glädjen var enorm och upplevelsen fantastiskt. Varje minut var en njutning och min älskade Henrik och jag fick ännu ett minne för livet. Träningen gick strålande och jag var i en fin form när vi kom hem. Men där ändrades allt. Musten drogs ur mig likt en propp dras ut i ett badkar och vattnet bara forsar ur. Nyheten om att pappas cancer som läkarna sagt med största sannolikhet inte skulle komma tillbaka hade börjat växa igen. Och inte i modertumören utan metastaser hade bildats och det var inte bra. Våren var fruktansvärd för det var så ovisst att veta om behandlingarna skulle bita på cancern och vad som skulle hända. Att sedan läkaren inte målade upp den bästa prognosen gjorde inte direkt saken bättre. Medicinen bet inte och det var en tuff tid. Mest för pappa som är den sjuke, men lika svår för oss vid sidan av fast på ett annat sätt. Ny behandling som bet och det kändes hoppfullt igen. En hemsk behandling som bröt ner pappa allt mer under våren, sommaren och hösten. Fruktansvärt tuff för kroppen och återigen fick man påminna sig om att det inte var cancern som gjorde att han mådde som han gjorde utan att det var behandlingen som tog styggt på kroppen. Men det är inte lätt, utan det är jobbigt varje vecka att veta att man har en förälder som precis passerat 60-strecket som har en så hemsk sjukdom. När den form av cancer pappa har kommer tillbaka så är det allvarligt och det gör allt ännu jobbigare. Livet är orättvist och på många sätt fruktansvärt.

Att vara glad och njuta av det faktum att jag är gravid är inte det lättaste när ens egen far är sjuk. Livet är fullt av utmaningar. Jag hoppas att vi kan lura pappas cancer så länge som det bara är möjligt. Helst så hårt att den försvinner. För man måste våga tro. Och min älskade pappa ska bli morfar. Det ska bli fantastiskt att få se honom hålla i sitt barnbarn. Något jag drömt om i mitt liv och fantiserat om. Ens egen uppväxt och ens föräldrars påverkan under den blir extra påtaglig när man själv ska bli förälder. Och jag har haft en fin barndom och det är dags att ge den vidare till nästa generation. Det första barnbarnet för både mina och Henriks föräldrar.

En utmaning som är en av de svåraste är att försöka fortsätta leva som vanligt när allt inte är som vanligt. Att hitta energi och vilja, att inte få dåligt samvete att man kan ha roligt, skratta och le. Det är inte alltid så lätt. Jag har bestämt mig för att vi ska fightas med cancermonstret och pappa ska ge det en ordentlig match och med det förhållningssättet i huvudet så är det lättare att låta livet i övrigt fortgå med jobb, andra åtaganden, träning och inte minst att våga sätta ett nytt litet liv till världen.

Året som gick passerade förbi i rasande fart och allt var inte svart utan ljusglimtarna var trots allt väldigt många. Perset på halvmaran i Milano var en underbar upplevelse. Vilket lopp, vilken uppbackning på plats och vilken känsla att få springa på en 1.18-tid. Mersmaken blev stor och jag ser med tillförsikt fram emot en stark comeback i tävlingslinnet som mamma. 10:e GöteborgsVarvet på raken genomfördes. Dock med en skadad höftböjarmuskel och med minuter till start visste jag inte om jag skulle starta på grund av haltande i uppvärmningen och ont i varje steg. Men lite adrenalin av startskottet gjorde att jag kunde forcera mig igenom loppet jag så gärna ville genomföra. Och som bonus en 5:e plats på SM i halvmarathon samt den bästa tiden jag haft i det här racet. Bäst var ändå sviten med de tio loppen på raken, den härliga hejarklacken på Skanstorget med få kilometer kvar till mål och tårtan ackompanjerad av champagne efter målgång. Vad ingen annan visste då var att Henrik och jag bestämt oss för att ta en paus från tränings- och tävlingsfokuset och ge det här med barn en chans i vårt liv. Eftersom jag var skadad visste jag att det inte skulle bli något Stockholm Marathon och möjlighet att kriga om personligt rekord och SM-medaljer som målet för året var. Min skada var oläglig, men ihop med insikten att vi vill bli en familj så passade det bra att låta livet bestämma för oss. Och ödet ville oss väl, snabbt började ett litet frö, troligen ett busfrö, att växa inuti mig. Och träningslägret på hög höjd i St. Moritz blev till något annat än planerat. Fokus på att träna för att utvecklas och bli bättre flyttades ju mer sommaren gick till att träna för att må bra, för att jag älskar det och för att jag vill komma tillbaka som en stark löpare längre fram. Under en graviditet kan man träna väldigt mycket, så länge man lyssnar på kroppen. Med sex veckor kvar så har jag blivit många erfarenheter rikare träningsmässigt och lärt känna min kropp ännu lite mer. En sak är säker, det är en utmaning att träna med måtta och att känna att du blir sämre ju fler månader som passerar. Kroppen svarar på ett helt annat sätt. Då gäller det att mentalt vara med och låta träningen bli lättare.

Under sista månaderna av året så fick pappa en välbehövlig paus i sin behandling som gjorde att hela han kom tillbaka lite grann som människa. Livet blev lite roligare och mer värt att leva igen. För det är det som är det läskiga, behandlingen är så tuff mot kroppen att patienten nästan inte orkar leva. Och vad är ett liv att ligga i sängen och inte orka någonting, knappt kunna äta och bara ha en massa tankar som snurrar i huvudet om hur allvarlig sjukdom man har. Det kan de flesta bli tokiga av, men pappa har fixat det bra. Så bra man kan göra. Nu har han repat sig lite och fått en annan form av behandling som vi hoppas ska bita lika bra på metastaserna som under uppehållet började röra lite på sig. Och som vi hoppas är en behandling som låter pappa må bättre under behandling och som på det sättet gör livet både roligare och mer värt att leva varje vecka och dag. Det är svårt, men när det finns en ständig oro gnagandes och en sjukdom man inte kan kontrollera som drabbat någon man älskar, så gäller det att försöka leva än mer i nuet. För det vi har nu det vet vi om. Hur livet blir i framtiden, det vet faktiskt inte någon av oss. Även om vi är friska just nu, så vet vi ingenting. Det är charmen med livet, men det är också det som gör livet sårbart. En lärdom att dela med sig av är att vi alla borde leva lite mer här och nu. Ta vara på varandra och det vi faktiskt har.

Ett nytt litet liv har funnits inuti min kropp större delen av 2012. Och de flesta säger att det är nu livet börjar. När man får barn, när man blir förälder. Om detta vet jag inget ännu. Det är som ett oskrivet blad eller snarare en hel bok som jag hoppas jag får vara med att fylla. Jag tar ingenting för givet, utan nuet får råda. Dock är de senaste sju månaderna de i särklass bästa och häftigaste i mitt liv. Jag som trodde att en graviditet var en transportsträcka att behöva genomlida. I synnerhet för en tränande person med höga mål. Men ack vad jag bedrog mig. Att vara gravid har för mig varit en njutning rakt igenom. Ett lyckorus av gemenskap och starka känslor. Självklart har jag varit orolig och rädd. Livet är som bekant sårbart. Men jag har mått bra och känt mig fylld av kärlek. Graviditeten har gjort mig levande på ett helt annat sätt än jag trodde var möjligt.

Idag fyller jag 36 år. Om 6 veckor är vår bebis beräknad. Nu återstår lite boande hemma för att förbereda att två blir tre. Några inköp som vi inte tidigare vågat göra ska nu fixas. Mer redo än så kan vi inte bli, mer redo går troligen inte att bli. För jag tror inte någon är redo att bli förälder, utan det är en uppgift man växer sig in i och det är en utmaning jag är redo att anta. 2013 här är jag, slå mig så hårt du kan, för jag tänker stå upp och njuta av livet, löpningen och det jag älskar, med dem jag älskar. Har du tråkigheter i ditt bagage så kan du lika väl slänga av dem direkt, för jag tänker inte ta emot några tråkigheter det här året. Så det är lika bra att du håller dem borta. Positiva tankar, glädje, värme och underbarhet. Kunde tro försätta berg. I så fall kör vi på det.