torsdag 19 december 2013

När man vet att livet går mot sitt slut.


Det är tidigt på morgonen, jag har precis hållit i min Indoor Running klass på SATS Kompassen och kör ett alternativpass på crosstrainern för att rensa huvudet. Den senaste tiden har varit väldigt påfrestande och både kropp och knopp säger ifrån. Det blir reklam på TV:n framför mig, kameran filmar en barnfamilj i ett soligt semesterparadis, en liten kille som precis lärt sig gå töltar fram, kameran zoomar ut och visar en äldre dam, kameran går tillbaka på barnfamiljen, på kvinnan, på den lilla pojken, på den äldre kvinnan som reser sig tar tag i pojken, båda skrattar och hon kastar sig ner i poolen ihop med pojken, sedan filmar kameran en yngre kvinna som ler, pojkens mamma och en glad melodi spelas. Mina tårar rinner nerför kinderna och jag får en stor klump i halsen. Min pappas cancer som var obotbar har under hösten förvärrats och blivit okontrollerbar. Det har sedan en tid inte funnits några läkemedel som kan bromsa förloppet mot det oundvikliga. Sedan en och en halv vecka tillbaka är pappa på hospice. Ett fantastiskt ställe, med helt underbar personal. Men samtidigt det värsta stället på jordklotet. Första veckan blev det två rum lediga, av elva. Och det är inte så att någon flyttar hem utan människorna blir till änglar, eller vad vi nu blir när vi dör. När jag ser reklamfilmen kommer allt över mig. Det är inte så att vi gråter hela tiden, vi har fått förmånen att bearbeta sorgen ganska länge, vi har vetat vad som ska hända. Men jag har skjutit det ifrån mig. Henrik och jag är ju samtidigt nyblivna föräldrar. Igår blev Ville tio månader, en helt fantastisk liten kille som inte förstår varför vi tillbringar stora delar av dagarna på hospice. Men han har börjat känna igen sig och vi har hittat en rutin även för det. Ville har skoj när han går genom den långa korridoren med gåvagnen som finns där. Först funderade vi över varför det finns klossar, bilar, spel och andra leksaker där. Men det är ju så att jag inte är ensam om att ha en pappa som just blivit morfar som inte kommer finnas kvar. Dessutom finns det grader i helvetet. I rummet bredvid pappa ligger en kvinna som är några år yngre än mig. Hon födde sin underbart söta dotter dagen efter jag födde Ville. Det om något är smärtsamt. Hennes man känns som världens mest stabila och starka person, och hon också för den delen. Lilltjejen och Ville förstår sig inte riktigt på vad det är att leka ännu, men de ser varandra och det är roligt. Tänk att det mitt i den värsta av världar och den största sorgen går att hitta ljusglimtar. Jag önskar jag kunde göra något för dem. Livet är så orättvist.


Jag hade hoppats att Ville skulle fått möjligheten att lära känna sin morfar. De hade hittat på så många hyss och gjort så mycket roligt tillsammans. Nu blir det istället så som det blev för mig. Min morfar dog när jag var 2,5 år. Jag kommer inte ihåg honom, men jag har sett bilder och jag har fått berättelser om vilken fantastisk människa han var. Jag tror att jag har fått mitt intresse för att baka av min morfar. Wilhelm Ehlers hette han, och Ehlers bageri är för äldre göteborgare något välkänt. Gott, bra bröd bakades förr i tiden. Nu kommer det bli min uppgift att låta min pappa leva kvar, genom mig och Ville, det har jag lovat honom. Vår lille Ville som döptes i maj till Ville Per Ingemar. Henriks pappa heter Per och min älskade far heter Ingemar. Reklamfilmen är bara en sak som påminner mig om vad det är jag kommer sakna. Villes morfar och allt vad det skulle innebära är ju större än att bada i en pool tillsammans. Häromdagen när jag tog upp min mobiltelefon kom det över mig. Snart kommer ingen svara på numret som säger pappa i displayen. Det finns inte ord. Mitt hjärta gråter.

Vi har fått chansen att säga det vi vill till varandra. Pappa låg i helgen i sin sjuksäng och sa till Ville som kröp runt på golvet att han skulle vara duktig i skolan. Bara en sådan sak. Jag har kommit fram till att det inte går att hinna säga allt man vill säga. Livet behövs för att få sagt alla de ord och meningar man vill få fram. Det vi kan säga är att vi älskar varandra. För den som är döende är det ord som är bevingade som ska tas med in i framtiden som sägs. För den anhörige är det ord som ska göra att den sjuke känner sig älskad, hittar ett lugn och får en inre frid. Det är svårt att vara dödssjuk, men det är banne mig inte lätt att vara en nära anhörig heller. Livet är till för att lära sig saker, men vissa lärdomar skulle jag lätt hoppa över om jag hade kunnat slippa. Just nu är det väldigt mycket sjukdom som mina dagar handlar om. Men jag tvingar mig att träna samtidigt, utan träningen blir jag helt galen. Jag har fått lägga planerna på att springa en mara på rekordtid åt sidan för en stund. Men av erfarenhet så vet jag att så länge kroppen får träna och jobba fysiskt så kommer formen kunna komma när huvudet är redo. Var sak har sin tid.

Livet är satt på paus. Konstigt för vi får fortsätta våra liv senare, men pappas pausknapp kommer haka upp sig och livet kommer inte gå att starta upp igen. Sjukdomen suger för varje minut musten ur pappas kropp. Han fungerar inte längre och utan medicin skulle han ha fasliga smärtor. Medicinen i sin tur dränerar ju kroppen den med. Det blir som en ond cirkel. Och det är fruktansvärt att se sin klipska pappa som alltid varit snabb i käften bli förvirrad som en gammal man. Cancer är en hemsk sjukdom. 62 år är ingen ålder. Pappa är en skugga av den han varit. Stark som få har han kämpat i den största kampen. Kampen om sitt liv. Än är den inte förlorad. Pappa vägrar ge sig, han såg så fram emot att få vara med på Villes första jul. Någonstans inne i honom kanske det är det som får honom att inte släppa taget. Jag vill inte att pappa ska dö, men jag vill inte att han ska lida heller. Hoppet är det sista som överger oss. Pappa lever, men nu har vi tvingats inse att hoppet bara gör oss mer illa än gott i det här läget. Jag älskar dig pappa!