Lustigt.

Ibland så är det lustigt. Brukar som alla andra titta runt lite grann på olika bloggar emellanåt. Andras äventyr ger näring och inspiration. En sida jag gillar är marathon.se. Finns en hel del matnyttigt där för den som har myror i brallan eller som jag mer ser det, positiv energi som behöver omvandlas till spring i benen. Häromdagen trillade jag in på en av bloggarna där och fann en redogörelse om Granitloppet. Alltid roligt att läsa vad någon annan tycker och tänker om samma sak man själv upplevt. Min bild av den bohusländska terrängen delades helt klart av mannen som skriver bloggen benen på ryggen. En förövrigt rolig blogg att läsa. Det lustiga i det hela är att helt plötsligt kände jag inte bara igen terrängen utan mig själv i texten och så såg jag ju bilden på personen som ångade förbi mig när det började bli som bäst (läs värst) i terrängen och som jag sedan såg igen i slutskedet av banan. Lite kul. Gå gärna in och läs för att få en utförligare och annan beskrivning av loppet än mina små ord. Undra om det ska bli marathondistansen nästa år. Undra hur många granittoppar som skall bestigas då. Annars kan ju flacka asfaltsbanor vara hårda de också. Men då är det farten som dödar och inte terrängen.

Försommaridyll.

Resten av helgen och stora delar av den här veckan får gå till kontemplation och vila. Lyxigt nog så är jag ledig och solen kunde inte skina mer. Sommaren kunde inte vara på större intågande än den är och visst alla tidpunkter på året eller ska vi säga årstider har ju sin charm. Men den här tiden är precis lika skön som våren när knopparna brister. Full blom och värme som gör oss frusna nordbor mer sociala och vänligare. Konstigt är det, tystlåtna och inbundna springer vi ut i solskenet och blir glada, trevligare och mer utåtriktade. Jo, då pratar jag inte om er norrlänningar för ni är mest eftertänksamma och smart tysta, mest hela tiden. Tror jag. Inte konstigt att spanjorer och italienare är lite mer hetlevrade kanske. Efter lördagens äventyr så blev det lite cykel i ett prunkande Bohuslän. Så vackert. Ett kaffestopp i Smögen och genom kustbyarna som på sommaren är överhopade av människor. Vi hittade dessutom en klipphäll i Bovallstrand som var som gjord för timmar i solen, vattnet mindre än en meter från kroppen, iskallt, men vackert så länge man höll sig på rätt sida kanten. Inte ett moln så långt ögat kan nå. Resten kan ni. En perfekt sommardag med andra ord. Ibland är det gott att ha folk omkring sig men helgen som var visade en annan sida av Bohuslän. Sidan där man kan njuta av allt utan att behöva stå i kö och utan att behöva trängas. Sommaridyll i all sin prakt men försommaren är inte dum den heller när man har allt framför sig och kan njuta utan stress. Kanske borde man vara ledig oftare när inte andra är det. Idag verkar jag ha vaknat på en filosofisk sida. Inte min grej. Tur att en löptur i skogen kring Skatås/Delsjön hägrar så att det blir lite ordning på mig. Utlovar mer svettiga tankar och mindre av det idylliska svärmors snacket inom kort.

Älska utmaningen.

I mål efter loppet så visade det sig att det inte gick så pjåkigt ändå. Även om jag mest var nöjd med att sitta ner med ett glas saft och njuta av stämningen och applådera in alla andra. Summan av kardemumman blev att jag vann den lilla damklassen med sisådär 24 minuter. Och så lyckades jag komma ikapp två killar in mot mål där det var lättlöpt och kunde gå snabbt. Fast det jag egentligen vann var ett kryddmått av självförtroende vad gäller terräng. Och jag nådde målet, jag hade trots allt roligt. Men det kommer helt klart dröja länge tills jag funderar på att köra marathondistansen i den här terrängen och de små tankarna på bergsmarathon de har jag grävt ner därute i den bohusländska terrängen ett tag. Om jag skulle komma på andra tankar får jag åka dit och gräva upp minnena från det här loppet. Det måste gå betydligt snabbare på de svåra partierna för att jag ska ge mig på värre utmaningar. Väl i mål så tyckte någon medtävlande att det var långa kilometrar och det må hända. Hur långt det här loppet var det vet jag inte. Men att Henrik kom tvåa och piskade mig med åtta minuter det är fakta. Men så hade han ju blåsor och kunde inte gå dagarna efter. Tror med andra ord att han gjorde sig mer rättvis på distansen och jag är riktigt imponerad av hans terränglöpning. När han sedan säger att han skulle kunnat köra mtb på en hel del partier även om det innebar att bära cykeln under många sträckor så slutade jag fundera och konstaterar mig bara slagen. Min mtb ska aldrig misshandlas så. Räcker att mina Nike Zoom Elite fick stryka på foten. En sista anekdot från helgen är att Fredrik Ölmqvist sprang marathondistansen och intervjuades om terrängen efter loppet och han beskrev den som teknisk, tuff och utmanande. Känns ju skönt att veta för den mannen har genomfört en helt otrolig mängd med tuffa äventyrsrace. Vilken tur att jag kom i mål för mitt nya jobb som jag igår smygintroducerades i och som jag börjar på måndag skulle kanske inte accepterat att jag inte antog utmaningen i det hela. För ska man leva varumärken så måste man leva dem fullt ut och min nya arbetsplats står för Älska utmaningen. Behöver jag säga vart ni ska köpa era kläder att svetta ner framöver.

Hårt som sten.

Nu har jag varit ouppkopplad ett tag med solen skinande i ögonen. Perfekt helg för en långhelg. Vi backar bandet och tar det från början. Bansträckningen ni kan se ovan skulle varit 15 km men den uppmättes till en 16,5 km sisådär. Jag funderade lite innan loppet på varför man inte kunde få en exakt sträcka. Jo, jag är lite kontrollfreak emellanåt. Men det där med tider fick liksom släppas ganska så direkt. Klara för start var vi när initiativtagaren till loppet drog banbeskrivningen. Jag anade genast ugglor i mossen när han pratade om olikfärgade snitslar, först följer ni de rödvita som även gäller för korta banan, sedan går det över i orangevita och ni springer på leden och i slutet blir det rödvitt igen. Ta det lugnt nerför bergen och försök njuta av naturen uppe på bergen, men se vart ni sätter fötterna. Klart som korvspad. Eller. Starten gick och jag tyckte tempot var svagt så upp i täten och dra, där var mina 15 sek of fame (observera sekunder och inte minuter) innan de som kan springa terräng tog vid och visade vart skåpet ska stå. Henrik och jag är ju sedan tidigare lopp i år relativt jämna på jämna ytor, det vill säga stadslopp eller dito och då håller man ju sin toppfart så vi är nog relativt jämt tränade på löpning just nu skulle jag tro. Men som jag blev piskad. Han tog täten tillsammans med en polack och regerade loppet förutom i min smått kaxiga start. Ska aldrig göra om det igen. Några grabbar till hakade på täten men fick släppa och jag blev ensam lämnad mitt ute i ingenstans. Om ni undrar vad som står under Grantitloppet på röda lappen så står det en utmaning. Japp, jag log lite och funderade före start på om sträckan var utmaningen eller vari den låg. Jag ska stänga min stora mun och beundrar de som körde marathondistansen i den här terrängen. Imponerande måste jag säga. Redan efter 5 km funderade jag på (ursäkta uttrycket) vad f-n jag sysslade med. Helt galet var det men när jag smält att det inte blir bättre (läs värre) än så här så var det bara att hitta ett annat fokus. Överlevande in mot mål med så få människor som möjligt bakom ryggen. Vilket innebar att trycka på hårt där det gick, försöka klara av att ha kroppen hel och ren eller i vart fall i behåll på de sträckor där farten var skrattretande och terrängen kunde göra vilken asfaltslöpare som helst gråtfärdig. Ja, det var helt enkelt annorlunda och spännande att springa det här loppet. Första 10 km gick i samma fart som jag hade på 15 km på Varvet. Då kanske ni förstår. Kroppen kändes kanon så det var inte det som var problemet utan det var helt enkelt obanad terräng och anpassat för ett orienteringssläkte. Och det var inte få gånger jag stod där blickstilla uppe på någon av bergsknallarna och vände och vred på huvudet och funderade på vart leden och banan gick. Bra utmärkt var det men ändå inte helt enkelt att hitta klockrent i varje vägval. Så jämfört med race man är van vid så fick man använda huvudet lite extra här. Tur att jag är blondin. För hård som sten det var det inte jag som var. Snarare banan och de medtävlande.

Bästkusten.

Nu ska vi uppåt i landet, om än bara för en liten bit. Granitklippor skall solas och slappas på. Vi har hyrt en lägenhet i Bovallstrand och gör en långhelg. Och kors i taket, jag ska tävla fjärde loppet för i år på lika många veckor. Börjar bli som i svunna tider när startskottet hördes allt som oftast. Fast med en enda viktig skillnad, jag känner glädje när jag tänker på att ställa mig på en startlinje. Och en liten sak till, jag tar på mig vad jag vill. När jag var i 15 års åldern var det inne med sparkdräkt. Ruskigt snyggt var det att springa banlopp med den. Skämdes man inte redan av vad puberteten gjort med kroppen så gjorde man ju garanterat det iförd den munderingen vi hade i min klubb. Löparshorts är en annan läcker grej. Blir inget med det, skönt och snyggt ska det vara. I omvänd ordning. Javisst. Det har cyklistvännerna lärt mig. 15 km på lördag återigen i skog och mark. En vacker bokskog har utlovats och så misstänker jag att det blir att ränna över en del klipphällar också. Spännande utmaning. Undra om Granitloppet verkligen är så hårt som det låter. I så fall ska jag vara hård som sten jag med.

Som ett kinderägg.

Dagarna efter det underbara loppet och upplevelsen i lördags har gått i lugna gatans tecken. Förra året var jag lite väl ivrig efter loppet och lyckades dra på mig någon form av överansträngning. Viktigast för mig är att träna och må gott i mina löparskor och emellanåt på min fina cykels sadel. Och då måste man tvinga sig till vila. Har flera vänner som tränar på hög nivå som är precis lika dumma som jag. (Ja vi är dumma!) Som alltså inte kan vila och lyssna på kroppens tecken utan kör på ända in i kaklet, helt enkelt tills det tar bom stopp och då är det försent mina vänner. Så nu ska jag bli smart och ta det försiktigt. Lyda en gammal tränares råd som kanske borde bli mitt motto: vila är halva träningen. Fundera på den du. Lördagens lopp gav ett gott formbesked och något att bygga vidare på mot nya delmål och roliga upptåg. Har blivit lite spinning, simning och löpning på konstigt nog fjäderlätta ben den här veckan. Igår tittade jag på backtempo i Delsjön. Vassa cyklister kämpade hårt och det var riktigt kul att se. Efteråt kom den belönande höjdpunkten, fika och prisutdelning. En eloge till Matte som slog sitt eget banrekord. Kul! Och till Henrik som gjorde ett starkt race på den lite mer tungcyklade mtb:n. Kul också att se Åsa in action, helt klart snyggast av alla i sitt rosa matchade kit. Dagens stora överraskning och kanske även årets största kom här på morgonkvisten. Ett samtal från en skön person på friidrottsförbundet i vår härliga stad. Som tidigare berättats så var jag ju 8:a i varvet runt stan och så trillade jag ju in som 3:e svenska tjej och dessutom bästa göteborgska. Galet är i sammanhanget att detta lilla kinderägg gav utdelning. Man kan se det som tre överraskningar i en och inte så lite heller. Jag bugar och tackar stort för detta bidrag. Ska fundera på om det kanske ska bli ett träningsläger för oss framöver. Tror nästan det. Riktigt skoj för en tjej med spring i benen.

Över linjen.

Så var det då dags. Loppets lopp som man alltid bävar för. Det är något magiskt med GöteborgsVarvet. På ett overkligt, lustigt och läskigt roligt sätt. Speciellt för en göteborgare. Det är som skolans 100 meters tider, alla har en och alla kan relatera. Så är det här också. En jäkla hets helt enkelt. Men ändå så kul. En standardöppning för mig verkar vara 3.32 på första kilometern och så även igår. Så långt enligt plan och jag följde min plan till pricka ett bra tag till. Första 10 km på 37.45 var mitt mål och det lyckades väl och sedan att bibehålla en fart under 3.50 per kilometer ett tag efter det gick finfint. Sista sex kilometrarna suger lite i benen och tro det eller ej Avenyn går uppför. Någonstans där kände jag att vårens knackiga löparresa med lite mindre fartträning och tuffa pass än vad jag velat gjorde att snabbhetsuthålligheten inte var som jag ville. Fick nöja mig med ett tempo lite under fyra minuter den sista biten. Stunsen fanns inte men hejarklacken 2,5 km före mål tyckte att jag såg stark ut och körde en uppvisning. Jag vet inte det jag. Supportrarna var ju minst sagt partiska. Men det finns lite att jobba på och gnistan att träna finns så om jag vågar tävla lite mer så kanske mitt pers kan förbättras ytterligare och jag kan nå mitt mål på halvmaran i framtiden. Under 1.20. Det vore något det. För dryga veckan sedan visste jag inte om det skulle bli något varv i år eller inte på grund av ischiasproblematiken jag dragits med sedan det där tuffa intervallpasset i mitten av februari. Men nu är jag nöjd om inte överlycklig över beslutet att springa trots allt. Förra veckans lopp i Helsingborg och hela förra helgens sköna känsla fick mig att ändra mig. Och nu står jag här med ett pinfärskt pers på halvmaran, 1.21.01 och till råga på allt en 8:e plats i damklassen. Rktigt kul faktiskt, även om jag egentligen inte tävlar mot andra utan mot mig själv och bryr mig om mina tider och inte om placeringar på det stora hela. Men ibland är det lite kul att vara topp 3 och ibland, som igår, extra kul att vara topp 10. Topp 3 var jag faktiskt också om vi räknar svenska damer. Hahaha, ja galet är det ibland, men så var ju inte vår vassa Sverigeelit med heller. Men vad gör det, varje lopp är ju en egen tävling helt enkelt. Och viktigast för mig är att jag lyckades med största målet, ha roligt och att mota bort tävlingsdemonerna och trots att dagen inte var den perfekta mentalt så var benen med mig större delen av loppet och det var en helt underbar känsla att genomföra sjätte varvet på raken. Årets upplaga hade en grym elit, vilken duell i herrarnas lopp och vilken uppvisning av norska Kirsten. Fantastiskt. Och återigen ett grymt lopp av Isabellah. Vilken utveckling den tjejen haft. Häftigt och inspirerande för en liten hobbylöpare som mig. Slutligen. Henrik sa till mig efter målgång att nu har jag gjort mitt för i år. Det ligger något i detta. Alla lopp resten av året ska bara vara helsköna och jag ska njuta av att pressa mig själv och om jag mår bra så kanske det till och med i år finns mer att hämta mellan asfalten och mina skor. Annars så är det 362 dagar kvar till nästa riktiga tävling. Mot mig själv.

Blå linje.

En klok person sa en gång till mig att det är bra att vara lite nervös för då skärper man till sig. Jag kunde förr inte riktigt tygla nervositeten så bra så tävlingshelger var hemska helger då jag vaknade och hoppades att jag var sjuk på morgonen eller ännu bättre att tävlingsarenan brunnit ner så att jag slapp ställa upp, så att tävlingen var inställd. Det var helt enkelt ingen positiv energi kring att tävla och allt blev mest destruktivt och inget kul. Numer så är det något helt annat. Det kan faktiskt, tro det eller ej att jag skriver detta, vara kul att springa lopp och tävla. Och faktum är att springa ett marathon kan vara en bra känsla från start till mål. Allt handlar om att känna sig själv, tygla sig och disponera sina krafter rätt i loppet. Och viktigast känna glädjen i det man gör. Jag håller med den kloka personen och ser numer nervositeten som ett positivt tecken på att jag börjar bli laddad och förberedd. För visst vill vi alla oavsett nivå prestera vårt bästa. Som Henrik brukar säga, när nummerlappen kommer på då finns det inget stopp då kör man och då gäller det att fokusera. Man blir en liten djävul helt enkelt, med skygglappar på och är i sin egen bubbla ett tag. Har varit många lopp på senare år som jag inte kommer ihåg vart loppet exakt gick för fokuset låg på att ta mig framåt mot mål, huvudet är till viss del blankt och det är en skön känsla att inte tänka utan att bara driva på och köra. Huvudet spelar dig oftast bara ett spratt mitt i loppet ändå. Det gäller att hitta en känsla, ett driv och sedan hålla det och inte ändra planen under loppet. Sluta tänk och tryck på helt enkelt. Igår kördes sista tuffa passet före lördagens varv runt stan. Blev lite tvåminutare i ett rasande tempo, kan inte minnas sist som vi hade den farten. Oroväckande på ett positivt sätt. Idag blev det att flyta igenom några enminutare och lugn upp- och nerjogg. Svårt att flyta dock när hela cykelbanan är full av mellanstadieelever som är på utflykt. De cyklade i min joggviletakt och det kändes som om jag sprintade om dem på intervallerna. Skulle flyta och försökte verkligen hålla nere tempot, men det är svårt när man får påhejande, gliringar och har publik. Bådar ju dock gott inför helgen för då går det inte att slippa åskådare hur mycket man vill. Att gömma sig på Varvet är helt enkelt en omöjlighet. Vi bor dryga två kilometer från målgång så veckan innan loppet brukar jag se den blå linjen bara jag närmar mig hemmet. En skön påminnelse för vad som komma skall. Idag fick jag se hur de målade upp den lilla blå och nu pryder den vägbanan med sin nervositetsprakt. På Norges nationaldag klockan 14 startar kenyanerna, några andra vassa löpare och en tjej med margaretaflätor och nr 115 på bröstet. Den blå linjen skall följas, eller snarare följa John för de flesta. Jag ska följa mig själv och ha uppriktigt kul.

Pers, vem är det?

Helgen har varit helt fantastisk. Bilen snabbpackades i fredags efter jobbet och tog oss ner till Helsingborg. Lediga stunder tillbringas gärna på kusten och gärna på sydligare breddgrader. Helsingborg har flera år varit vald till Sveriges bästa stad av sina medborgare, inget som förvånar oss alls. Vi checkade på kvällskvisten in på ett mysigt litet hotell mitt i gamla stan och firade in den sköna pingsthelgen med gott vin och god mat. Kanske inte den bästa uppladdningen inför ett lopp. Men vi hade i förhand bestämt oss att må gott och ta det som det kommer. Vilket visade sig vara en bra taktik. Lördagen var en vacker dag som vi valde att tillbringa med varsin bok i handen, inomhus. Jo, lite seriositet finns det allt när man ska pusha sig själv och försöka flytta lite gränser. Eller som vi sa till mannen på stan som undrade om vi skulle springa när vi kom med nummerlappar på. Vi ska ha kul och ladda upp för kvällens begivenheter, fick svaret bli. Alltid gott att avdramatisera lite grann så att tävlingsdemonerna försvinner. Som bekant så gillar jag inte att tävla utan mer att göra min grej. Och det fick jag. Startskottet gick och jag hade koll på första kilometern samt att det efter cirka två skulle gå uppför ett tag. Och visst det var en ganska så backig bana bitvis så några kilometrar fick lite sämre kilometertid än vad man önskat. Men vad gjorde det en dag som denna när andra halvan av loppet gick fortare än första och när jag kom i mål och det kändes som om jag kunde springa fem kilometer till. Underbart varmt väder, sisådär 20-25 grader, strålande sol, härlig publik och bra driv med lätta ben. En underbar försommardag i en vacker stad när allt känns bra. Vad mer kan man önska. Att slå pers kanske. Som en gammal kompis frågade för många år sedan när jag kom till skolan och sa att jag slagit pers. Vem är det? Underbar noll koll. Ni vet vad pers är och mitt nya på 10 km stadslopp lyder på 37.24. Och härligast är inte att jag slog pers utan att jag hade en skön löparupplevelse. Att sedan komma 2:a spöad med massor av Sveriges löpardrottning just nu var en riktig bonus. Kul att skaka hand och byta några ord med imponerande Isabellah. Hon kommer att gå riktigt långt den tjejen. Fantastiskt kul. Förutom att slå pers så slog jag min Henrik. Han tog det dock bra och nu står det 1-1 i år. Fast jag har bäst pers. Än så länge. Vi har samma mål i år, en 36-någonting tid på milen. Det hade varit kul det. Tur att man gillar att träna.

Adjöken fröken.

Att ta farväl har aldrig varit min grej. Hade bestämt beslutat mig för att inte låta tårarna fylla mina ögon men det är ingen idé att streta emot. Kommer ihåg när jag var ett litet yrväder till tjej som skulle resa till kusinerna i England i slutet av 80-talet. Första gången på egna ben i ett flygplan. Tårarna ville inte sluta rinna när jag skulle åka från mor och far. Två härliga veckor senare så upprepades samma episod, men nu var det hem jag inte ville resa. Typiskt mig. Avsked har alltid varit tårdrypande historier. Men så har jag hamnat i kategorin känslomänniskor också. På gott och ont. De senaste sex åren har inneburit en del tårar, ilska och dårskap men samtidigt en hel massa underbar, skojig, leende galenskap och många solskensstunder. Tror att jag har lärt mig hur människor är funtade, hur världen, arbetslivet fungerar och vilka spelregler som finns. Även detta på gott och ont. Men mest har jag lärt mig om mig själv. Och är inte det ändå det viktigaste, att man känner sig själv och kan vara ärlig mot sig själv och sina reaktioner. Man är långt ifrån stolt över allt man gör, men så länge man varit ärlig mot sig själv så känns det oftast bra. Nu tänker jag inte ta farväl av alla sköna reklambyråkollegor eller snarare glada människor och vänner. Utan på återseende. Livet är en balansakt, fyllt av festliga utmaningar.

Urpremiär.

Då var det avklarat. Nya cykeln med tillbehör är invigd, finjusterad i växelparti och incyklad. Två pass i eftermiddagssolen fick det bli efter löpträning på förmiddagen och utan större krav. Viktigast var att hitta en skön känsla och tycka att cykling i Sverige är kul och inte bara i serpentiner på Lanzarote. Och om det var skoj. Riktigt bubbelskrattframkallande och gott var det att få flyta fram i ett vårrusigt landskap med en för mig alldeles för bra utrustning. Att se mig på cykeln skulle kunna liknas vid en teaterföreställning, ibland med vissa sånginslag när jag avhjälper rädslor med små illtjut. Kan nog ses som skräckblandad förtjusning och kanske kan vi kalla det cykeloperett, ångesten är inte riktigt lika stark som vid opera. Teaterapa och sångfågel har aldrig varit min grej men om jag kan gå från operett till glad musikal så kanske jag någon gång vågar använda min mtb till det den är gjord för. Ojämnt underlag. Patetiskt, jag vet, men än så länge är det mina omtalade asfaltsstigar som gäller. Bra träning ger det och skoj har jag, så varför utmana ödet och göra saker som känns mindre roliga. Sköna timmar i sadeln blev det och jag är redan sugen på nästa pass som får bli en långkörare nu när jag vet att skorna sitter som gjutna och att cykeln verkar gilla mig. Ömsesidig kärlek. Det ni. Idag är det min tur att titta på cykelskådespel. Och då snackar vi mer garvad sort när hårdhudad, härdad pedalkraft och såklart starka rakade ben skall ställa skåp därute i skogarna.

Fina fisken.

Civilisationen på Österlen är helt i min smak. Människorna är trevliga, pratar skön skånska, är avslappnade och vänliga. Och då kommer jag ändå från staden där vi ses som goa gubbar hela högen. Sommarens vistelse var av mer utforskande karaktär, denna gång sträckte sig bilåkandet inte längre än någon mil från Brösarp ner till Kivik. Besöket i Kiviks hamn var inte direkt inplanerat det heller, men kunde inte undvikas tackvare den tidigare nämnda belöningen efter lerlöpet. God mat lockar alltid och vi startade hamnbesöket med en gigantisk brunch i solsken och mitt i motorcykelåkarnas kaffestopp. Sedan tog vi oss några meter in i butiken och handlade på oss en gudomlig middag. Jag kan verkligen rekommendera en liten visit till Kiviks hamn och en påhälsning i butiken. Allt en gourmand kan önska, och lite till, finns där. Tur att vi hade kvar gott mousserande vin att fira denna festmåltid med. Om jag inte blev göteborgare med fina fisken jargongen så önskar jag att jag blivit skåning. Välmående ålasläkte men inte alls så hala som nämnda fisk.

Smultronställe funnet.

Asfaltsstigarnas välmående till trots så lockade skogen in mig igen. Vi har precis in på dörren från stugan vi hyr den orangemarkerade leden som tar dig över allt det vackra fridfulla men även så utmanande backiga. Lördagen bjöd på långdistans. Förrädiskt slingrar sig leden neråt och du vill inte vända förrän du inser att du är trött och då har du hela vägen att ta dig tillbaka. Uppför. Visst är det underbart. Allt det vackra får ses från två håll och samma stockar, stenar, snår, svängar, ängar och trollbindande skog njuts dubbelt upp. Denna gång på riktigt trötta ben men vad gör det när man kan vara ute i två timmar och vara livsnjutare till fullo. Som ett hån mot en trött kropp sprang jag förbi den lilla röda skylten. Den stirrade på mig och talade om vad jag borde ägna mig mer åt. Den fick till och med trötta läppar att le. Ett stenkast från huset vi hyr finns en liten stuga till salu. På just den stugans staket hängde de rätta små orden. Ibland blir man förvånad över sig själv och ibland helt överraskad. Lugnet intog oss i helgen och sittandes där tittandes på lågornas lek i elden lyssnandes på lugn musik på kanalen som spelar densamma på radion så kändes livet bara så skönt och enkelt. Vi har funnit det där stället man längtar till och bara vill bara vara på. Tre timmar hemifrån. Tänk den som fick ha sin egen stuga där, långt bortom verklighet, och odla smultronminnen.

Böljande backar.

Regnet torkade snabbt upp och vi också framför brasan i stugan. Korvgrillning och vin framför elden kan vara både rogivande och sövande. Utvilade vaknade vi upp till sköna majsolen och fredagen den andra maj blev en riktig träningsdag ute i det fria över böljande kullar och vacker (greppbar) terräng. Brösarps backar intogs först i intervallfart i bästa löparskorna och senare på eftermiddagen sågs vidare vyer när vi vevade pedaler bland raps- och maskrosfält. Behöver jag säga att det dagen till ära var asfalt som gällde. Ljuvliga Österlen. Infrastrukturen för en löpare och tillika hobbycyklist är enormt utbyggd. Asfalten går genom bokskogar, över ängar, genom små byar och samhällen, över åkrar på ett lite konstigt intimt sätt som får dig att kunna njuta av underbar storslagen miljö trots att det inte är inne i skogen och på ängen du är. Asfaltsstigen har gett sig till känna.

Riktig terräng.

Vilken helg vi haft på solskens Österlen. Men allt började inte riktigt lika soligt. Första maj tillbringades i lervälling och hällregn. Det sistnämnda försökte jag febrilt få till strilande sommarregn. Ja, vad gör man inte för att få humöret lite mindre vått och mer glatt sådär före tävlingsstart. Javisst, vi har tävlat. Galet men sant. Såg det mest som en kul grej och ett roligt träningspass. Och träning blev det, utöver det vanliga. De som känner mig vet att riktig terräng är inget för mig, det går mycket upp, lika mycket ner och om det stannat där hade det varit ok, men stigarna är smala så att en fot precis får plats framför den andra och det svänger hej vilt mellan rötter, grenar och taggar. Ja, ni vet. Sådan där terräng som man kan vricka foten av och då är den torr nu var den hal av lera. Skrattretande tillställning. Det finns mästare på detta och så finns det sådana som jag. Utmaningen antogs i vart fall. Två varv på en fem kilometers bana. Hade kikat lite på banrekordet som inte verkade mördande direkt och tänkte att det fick bli min utmaning att slå. Vi rivstartade iväg upp för grässlänten och första kilometern på denna bana gick rätt upp och efter en stund in i skogen och leran, där höll vi oss till sista kilometern som gick utför och tillslut fast mark under fötterna. Asfalt. Äntligen. Jösses, vad jag älskar asfalt. Men vips upp i gräset igen och samma runda ett varv till. Henrik känner mig vid det här laget och trodde att jag fint skulle kliva av efter några kilometers stångande med underlaget. Och det hade jag mycket väl kunnat göra om det inte varit för tjejen bakom som flåsade mig i nacken och formligen iglade sig fast i min rygg. Jag kunde helt enkelt inte ge upp och se mig besegrad när jag inte var trött utan kräsen på underlaget. Tjejen sprang ett varv och hade en bra tid på gång sett till banrekordet så jag intog en ny roll, började snacka och peppa henne mot mål vilket gjorde allt så mycket roligare. Hon gick in i mål sekunden bakom mig på ett nytt banrekord på fem kilometers loppet. Jag sprang vidare ett varv till i ungefär samma tempo och slog banrekordet som jag siktat in mig på med dryga 2,5 minut på en tid jag är långt ifrån stolt över. Helt enkelt en urkass miltid. Men det var inte det som var grejen den dagen utan det var att ha kul i lera och löparskor. Och det hade vi. Henrik med sina mtb-ben slog mig stort denna dag och käkade grus resten av kvällen. Trea kom han och jag vann med tjugo minuter i damklassen och tog som sagt mitt första banrekord sedan gymnasiets skolrekord på idrottsdagens mindre snirkliga terrängbana. Det är något att berätta för barnbarnen det. Eller också inte. När vi njöt kanelbulle och korv efter loppet delades det dessutom ut pris, presentkort på delikatesser från en trevlig fiskbutik i Kiviks hamn. Inte dumt alls. Eller ska man säga fina fisken för oss som gillar romsås och röror.