söndag 8 november 2009

2.49.02.


När vi väl stod där i fållan med minutrarna kvar så infann sig någonstans ett djupt lugn. Djupa lugna andetag. Ingen oro. Och samtidigt en rädsla större än någon. Stockholm Marathon i maj, mitt livs lopp. Skulle nu minnet av detta suddas ut. För alltid raderas. Skulle jag bli besviken och ledsen. Skulle känslan av att springa marathon vara en helt annan om några få timmar. Man måste våga förlora för att vinna. Courage. Som det står i sten ovanför skylten med bild på Paula Radcliff utanför Nike Town. Just do it. Hennes Nike vet hur man ska tänka. Men ibland är det inte värt det. Ibland vill man inte satsa allt och ta en besvikelse. Ibland vill man bara njuta av en djupt rotad känsla av underbarhet. Så som senaste maran. Att New York skulle kunna bli ett lopp med mitt livs lopp känsla fanns det inte en endaste tanke på. Målgång var en självklarhet. Men hur skulle det kännas. Skräckblandad förtjusning definierad. Allt kan hända under ett marathonlopp. Slå bort den tanken. Kunde Henrik se mitt falska leende. Kunde han se skräcken i mina ögon. Hörde han på rösten att jag var livrädd för att sekundrarna bara försvann. Mot start. Snart dags. De manliga elitlöparna presenterades. Det amerikanska hoppet. 27 år sedan en amerikansk man vann senast. Skulle det bli nu. Med facit i hand. Ja. Tvåsamhet. Minnen att dela. Jag hade kunnat välja en annan väg till min start. Jag accepterades till något kallat sub-elite program. Men det hade inneburit att Henrik och jag hade fått resa till starten separat. Att vi skulle skiljts åt på hotellet kl 04.45 och ses i mål. För mig var det aldrig ett alternativ. Minnen är till för att dela. Det var därför vi åkte till New York. Men jag var ändå lite orolig för att jag skulle hamna långt bak i starten och att funktionärerna inte skulle låta mig gå fram en bit. Dit min till synes låga nummerlapp hörde till. Inget jag sa till någon. Med facit i hand. Var det värt oron. Rungande ja. Visst. Henrik och jag fick aldrig tid att värma upp. Vi fick stå still och på ren göteborgska knö i över 40 minuter. Stå och titta på tjejerna och killarna i sub-elite springa stegringslopp. Se dem stå med mycket utrymme runtomkring sig och ladda. Men att få en kram innan start. Få vara stöd för Henrik på hans första marathonstart. Få hans stöd. Få dela detta oerhörda världsarrangemang ihop. Det var värt allt knö man kan tänka sig. Trots blå läppar och nerkylda kroppar när startskottet väl gick. Nationalsången. Där brann startskottet. Pip. Klockan igång. Sikte på första mile. Uppför Verrazano bridge. Hade inte känt på benen ett skvatt innan. Nu eller aldrig. Vinna eller försvinna. Sådan var känslan. Hur skulle kroppen kännas. Andningen. Hur skulle benen svara. De planerade 6.10 på första mile satt på sekunden. 3.50-tempo för den som funderar. Perfekt start. Kunde jag tempot. Kände jag det. Eller var det bara ett lyckokast. Kommande miles var avgörande. Till en början sida vid sida. Sedan tog jag häng på Henrik och en annan svensk kille. 5 km enligt plan, 19.13. En kvinna sprang förbi mig, liten dam eller tant skulle man kunna säga. Ropandes; go girl, continue with your great step. Färden fortsatte Brooklyn fram. Åskådare, polis och funktionärer. Mycket ljud. Jag i min egen bubbla. Inte min dag. Benen inte alls så lätta som i Stockholm. Då kändes tempot som jogg. Nu fick jag mer fokusera på att springa på i förutbestämt tempo. Hur skulle detta sluta. Hur länge skulle det hålla. Sakta ner. Nej. Den tanken fanns inte. Enligt plan. Javisst. Eller rentav lite fortare. 10 km passerades på 38.33. Nu var loppet igång. Folkmassorna blev allt större. Ljudet ännu högre. Nästan så att det var jobbigt. Nästan så att det överröstade mitt mantra. Brooklyn gick över i Queens. Steg efter steg. Nästa mentala anhalt. Passering över Pulaski bridge, halvmarathon, med tiden 1.23.00. Exakt, på sekunden, en minut snabbare än i Stockholm. Var det trots allt en bra dag. Andningen var med mig. Inget fel på den. Lätt i hjärtat. Men benen kändes. De som sprungit alla kvalitetspass. Intervaller i parti och minut. Snabbdistans pinande. Benen skulle vara med. Så var det bara. Andningen och hjärtat. Självklart. Mile after mile. Håll kvar. Bara kör på. Mot 16 miles markeringen. Där skulle mamma och hennes vän stå och heja. Dit skulle jag med stolthet. Framåt. Nästa bro. Queensboro bridge. Seg som kola. Men jag passerade löpare. Så jag var inte segast. 25 km markeringen, 1.39.17 och fortfarande i fas. Manhattan. Och jag lyfts fram. Publikens rop är alarmerande. Det är nästan så man funderar på att vända tillbaka till lugnet på bron. Inte en djävul som hördes. Men nu. Skrik, rop, rävsaxar, ljudet stiger. Första tjej skriker någon. En annan, är det tjejer med i loppet också. Jo, jag har själv inte sett några. De stegringsloppsspringande av mitt kön på Verrazano bridge passerade jag redan där. Min fart. Mitt mantra. Jag bryr mig inte om någon. Men nu gick det upp för mig att jag var ganska så ensam med kvinnliga hormoner, bröst och definitivt margaretaflätor. Sporrande. Eggande. Minst sagt. Manhattan lyfte mig fram. Fokuserad nu. Inte överilad. Inte ta ut något i förväg. Trots allt lite drygt 15 km kvar. Men jag hade växt in i loppet. En lättare känsla. Mamma skulle få uppleva min målgång i New York. Hennes vän också. Och jag skulle passera linjen. Den underbara. Tanken stark. Glädjen av att springa marathon ramlade över mig. New York Marathon var inte riktigt njutbar i början. Långt ifrån Stockholms euforin. För mycket tankar i huvudet. Men glädjen, den sanna kröp fram efter hand. Ju fler miles jag tillryggalade desto mer glädje kände jag i hjärtat. En lärdom. Något att ta med sig. Livet är inte en dans på rosor. Man måste kämpa för glädjen. För livets underbara känslor. En bit före 30 km siktade jag svensken som Henrik tagit följe med. Jag passerade och ropade heja Sverige. Pretentiöst. Något kanske. Men under ett marathonlopp händer så mycket och ett tillrop av någon, några bytta ord, under loppet kan ge så mycket. Och jag fick tillbaka några ord jag med. Gemenskap. Något speciellt. Marathon är så mycket mer än bara ett lopp. En stund senare, också det före 30 km markeringen siktade jag med ledsamt hjärta Henrik. Det såg tungt ut och 50 meter framför mig stiger han ut åt sidan och börjar gå. Jag är rädd att något hänt. Så jag skriker rakt ut med full stämma, tömmer mina lungor på luften; älskling hur mår du, hur går det?! Sekundrar i ultrarapid. Jag fortsätter. Henrik säger att han har ont i låren. Jag förstår att han inte är sjuk. Jag förstår att det är de magiska 30 km som gör sig påminda. Det ligger något i att ett marathonlopp inte börjar förrän efter de 30 km. Själv har jag hittills haft tur att inte känna känslan av en vägg som tornar upp sig. Kroppsdelar som säger ifrån. Han ropar fortsätt spring. Jag vet att han är ok och hoppas bara att han tar sig in i mål. Sin första marathon. Den målgången är värd mycket. Oavsett tid. 30 km passeringen går av bara farten, 1.59.12. Manhattan är lång. Ett marathonlopp är långt. Mile after mile. Arbeta med huvudet. Utan att tänka. Inte det lättaste. 35 km passeras, 2.19.46. Nära nu. Men fortfarande kan allt hända. Mattan ryckas bort under fötterna. Tiden jag nu börjar förvänta mig kan tas ifrån mig innan jag fått den fastställd. Kör på. Tänk inte på det. Kör. Tänk inte. Med 20 miles bakom ryggen och 6 miles kvar är känslan skön. Benen känns. Jag lever. Jag ler. Jag ryser. Jag är första tjej. Jag passerar. Jag tar mig mot mål. Jag är stark. Jag har mer inuti mig. Med lätta ben kan allt hända. Jag ser fram emot målgång. 5 miles. Samma grymma känsla. Tillbaka på Manhattan från en snabbvisit i Bronx. 4 miles. Någon man skriker. Well done, go, only 4 miles left. Go! 3 miles kvar och en kvinna med ett barn i famnen gör tummen upp och ropar girl power. Go girl, go! In i Central Park. Banan går lite upp, lite ner, lite upp, lite ner. Vad föredrar jag. Uppför såklart. Det är inte för inte som Grete Waitz inte satte sitt rekord i Boston för många år sedan. Nerför är en ren pina den sista biten på en mara. Framsida lår är så rökta att du inte vill känna känslan. Rädsla för kramp varje steg nerför. Uppåt går bra. Banan är vacker i parken. Men 3 miles är inte som 3 kilometer, det är längre. 26.2 miles är kortare än 42,2 km, men ändå samma. Men när det närmar sig slutet så känns miles längre än kilometer, vilket är den krassa sanningen. En man trampar mig på hälen. Jag är hans farthållare, han skuggar mig. För nära och jag är trött. Snäser som en riktig bitch. Inte likt mig. Men det är inte direkt trångt. Vi är få och har allt utrymme vi behöver. Och lite till. Håll dig borta. 40 km passeras, 2.40.13, och mållinjen hägrar. Fortfarande snabbare än Stockholm. Pers inom räckhåll. 25 miles. Där står mamma och hennes vän igen. Mamma på ett kravallstaket. Jag vinkar. Mamma och vännen skriker. Tack och bock. Jag ger slängkyssar och leenden. Mindre än 2 km kvar. Det här ska gå. Som i en liten ask. Men inte ta ut något i förskott. Hade det varit en tävling i att pricka tiden hade jag inte lyckats gissa rätt. Jag gissade dagen innan på 2.52. Och då var jag hoppfull. Men vilken fin tid jag fick. Och då menar jag sifferkombinationen. 2.49.02. Men som Henrik påpekade så fick han ju mer träningstid denna dag. Behöver jag tillägga att jag med glädje ligger 17 minuter minus i jämförelse mot honom. Sist jag spurtade mot målgång i New York Marathon gick jag under drömtre. Nu mer än tio minuter bättre. Då min andra mara. Nu min femte. Mersmaken är stor. Och den här gången skippar jag snacket om mitt livs lopp och något jag aldrig kommer få uppleva igen. Den här gången vägrar jag att aldrig få uppleva det här igen. Jag vill ha mer. Mer av New York. Mer av stadens marathonlopp. Jag är inte färdig med marathondistansen. Inte alls. Jag längtar redan tills nästa gång. Även om jag vet att jag kommer må dåligt innan. Nervositeten. Ångesten. Men det är värt det. Ingen glädje slår marathonkänslan. Det är något speciellt. Obeskrivligt. Det är tufft att springa marathon. Kanske inte alltid för hjärtat. Men du ska ta dig från A till B utan att stanna. Kroppen har energi för ca 90 minuter i sina depåer. Påfyllnad i farten. På cykeln kan du äta. I löparskor har du en mage att tänka på. Den kan krångla. Du kan få håll. Krampen kan komma när du minst anar det. Du har kontroll. Tror du. Men så smäller det till. Och då försvinner sekundrarna, minutrarna. Det kan bara ta pang bom stopp. Ena sekunden stark, med tillförsikt. Kanonbra. Tiderna klockas och du ligger i linje med din tanke. Nästa sekund kan huvudet spela dig ett spratt. Men oftast är det avgörande på marathondistansen vilka spratt din kropp spelar dig. Vätskebrist. Energibrist. Eller helt enkelt inte brist på något alls. Som tåget. Starkare ju längre loppet går. Mile after mile. I 26.2 miles. Mantrat ekar. 800, 700, 600, 500, 400, 300, 200, 100. Meter för meter. Joan Benoit Samuelson, världens allra första olympiska mästarinna på marathon när det begav sig för 25 år sedan i Los Angeles passerades en bit före mål. Kvinnan som sprang om mig runt fem kilometer och ropade om mitt steg. Kvinnan jag glömt att jag hade framför mig var nu bakom mig. Tjejernas lopp var avgjort sedan länge. Damernas elitfält i New York startar 30 minuter innan den stora massan där jag startade. Inte mig emot. Med hjälp av publiken och alla grabbar runtomkring. På egna ben ångade jag fram. Och efter mållinjen togs jag emot som en vinnare. Jag har aldrig varit med om något liknande. Efter mål mottogs jag av en personlig ledsagare som gav mig vatten, räckte mig ett heatsheet, visade mig vart jag kunde bli fotograferad och talade om vart jag skulle gå vidare. Hon hänvisade mig mot tältet för sub-elite löparna. Där jag valt att inte tillhöra. Tjejerna jag slog. Alla bakom mig. Trots deras uppvärmning, stegringslopp, tänjningar och tävlingsinstinkt. Jag promenerade en sisådär kilometer fram mot UPS bilen med våra överdragskläder. Och jag ryser när jag tänker tillbaka. En efter en applåderade och ropade. First girl. You are the first woman we have seen today. Ovationer utan dess like. Femton tjejer var före mig. Totalt. De riktiga marathonlöparna. Femton kvinnor i världens största marathonlopp. Alla startande i elitfältet. Flera av dem världselit. Och så kom jag in i mål. Först av alla kvinnor i den stora massan. Mottogs som en vinnare. Fast jag bara kom på 16:onde plats. Före flera av de som fick starta i elitfältet. Före alla i sub-elite fältet. Men det spelar ingen roll. Ingen roll alls. Jag tävlar mot mig själv. Och jag uppnådde det jag ville. En underbar känsla. Vilken säsongsavslutning. Jag älskar verkligen att springa. Och allt det roliga som kommer med denna härliga hobby. Fantastiskt. Jag kan bara tacka för att jag kan springa. Att jag mår bra. Och att jag får uppleva allt detta. Mitt liv. Mer närvarande än så här kan man inte vara. Skojigare kan man inte ha. Gåshud. Glädjefnatt. Upprymdhet. Underbarhet. Nä, jag är inte religiös. Men jag skulle kunna bli. Nästan.

32 kommentarer:

Johan Petersson sa...

Ho HOo!! va du är grym! stort grattis!

Anonym sa...

Vilken underbar berättelse!
Jag har tårar i mina ögon för jag känner igen din känsla så väl!
jÄttegrattis till din upplevelse och tid!
njut nu!

Maria ANdersson
(tror vi såg i Trelleborg där du vann o jag kom tvåa...)

Helena sa...

Vilken underbar text!! Nu blir jag lite väl litterär, men det här är ju poesi. Har aldrig sprungit en mara men får rysningar av din beskrivning. Fast jag inte vet nåt om detta förmedlar du ändå din känsla starkt. Grattis till en superprestation. Du borde ju hamna i tdningarna här hemma och Sportnytt ikväll. Eller nästa söndag!

Helena sa...

Får jag länka till din blogg förresten?

Cykelmygga sa...

Aaaaaa... Läsning och underhållning när den är som allra bäst:)

Och direkt ur verkligheten dessutom!

Kram Myggis

Anonym sa...

Grattis! Fantastiskt bra sprunget! Jag ryser när jag läser.

pyret sa...

Vad underbart du skriver om vägen till start och hela vägen in i mål. Jag känner känslan, och blir grymt sugen på att springa en mara NU!
Grattis till en kanonprestation!

Linda sa...

Underbart att läsa om ditt äventyr! Och GRATTIS! Grymt bra gjort. Blev nästan tårögd när jag läste för jag känner igen känsla, och det är inte mkt som går upp mot den. Hoppas vi ses snart!?

sofie sa...

jag är så tacksam för att du skriver om allt detta, det är sååå kul att läsa! stort stort Grattis! fick pytteskinn av att läsa :)

Staffan sa...

wow...jag sitter här med rysning och gåshud, grymt sprunget, grymt berättat!!!

Staffan

Daniel sa...

Härlig berättelse!!! Jag är grymt imponerad!! :)
Fick ju själv uppleva samma lopp och visst var det fantastiskt!! :)
Stort Grattis till din suveräna prestation!!!

Anna sa...

Wohoooo! Fasiken vad du är grym. Stort grattis till din fantastiska tid och tack för att vi fick glädjen att få uppleva den genom din blogg. Vilket lopp!

Andréa sa...

Stort stort grattis!! Och tack för att du delar med dig av dina upplevelser! Tror man måste vara väldigt hårdhudad för att inte få en tår eller två i ögonvrån av att läsa.

Anonym sa...

Gött,, Nu fick man lust att tokträna inför ROM-marathon i mars. Stort grattis.. Du är helt suverän

Tomas.S

louise sa...

therese, helt fantastiskt! stort grattis! kan bara instamma med andra har om hur val skrivet detta var. jag aterupplever med gashud pa armarna min forsta mara, som aven den sprangs i miles. tack for att du delar med dig, inte bara av kanslan nar allt klaffar, utan aven de inlagg om tvivel, langa harda intervallpass, och allt annat som ligger bakom denna otroliga prestation!

Anna (Orka mera) sa...

Så himla häftigt!! Ett stort stort jättegrattis till en enorm prestation! Grymt!

Emma sa...

Verkligen underbar läsning! Grattis igen och man blir verkligen sugen på New York Marathon!!

Dunceor sa...

Grym berättelse om att marathon inte alltid är guld och gröna skogar =) Ett riktigt kanonlopp och jag förstår känslan att springa med din man (fästman?) så vore det nog roligt att kanske få ställa upp i elit-delen nästa gång? =)
Grattis!

linnea18 sa...

Herregud! Man blir alldeles rörd av att läsa om den här upplevelsen! GRATTIS!

Anders sa...

Hej. Det var en kul och intressant blogg att följa, följer nästan eller rättare sagt aldrig bloggar, men denna var kul :-) Inte bara löpning och mellantider utan även tankar, funderingar och känslor.

Keep up the good

Anders Trygg

Hjalmar sa...

Hej! Hittade hit via Henriks sida. Jättehärlig läsning på alla sätt, och rysningar längs ryggen! Fantastiskt kul, och motiverande till min första mara, Sthlm 2010 =)
Väl sprunget!

Anonym sa...

Nu har jag hunnit läsa hela texten, mycket trevlig läsning... GRATTIS Therése, du är så duktig. En härlig förebild. Kram - Sara

Staffan sa...

Jag var bara tvungen att skriva ett inlägg på min egen blogg med en länk till den race-rapporten. Har läst den flera gånger nu, får rysningar varje gång - vill också uppleva detta någon gång!!!

Sofia sa...

Vilken underbar berättelse.. Grattis till en grymt bra tid!!

mialena sa...

Oj vad härligt skrivet, känns nästan som om man var med på följebil bakom :) Grattis till tiden - och upplevelsen!

Emelie & Jörgen sa...

Fantstiskt, som alltid!!! Du imponerar igen och igen!

Ellinor sa...

Vilken resad u gjorde! Härligt! :-)

Helena sa...

Nu har du fått ett inlägg och en länk på min blogg! Jo, jag är intresserad av träningsprogramscoaching eller vad jag ska kalla det. Har du lust att ge mig din mailadress i en kommentar så kan jag skriva lite mer om vad jag söker? Hittar inte den på din blogg. Vill du vara anonym så publicerar jag inte ditt inlägg med adressen i.
Helena

Tobias sa...

Fantaskisk berättelse jag blev riktigt rörd av att läsa om din upplevelse!

Spring-Therese sa...

Tusen tack från mitt hjärta för de fina kommentarer som jag fått av er. De sprider värme och gör mig glad.

Roligt att läsa att min marathondag, mitt fantastiska löparminne, kunde beröra er så som det verkar. Tack för att ni berättade det för mig och skrev så härliga ord. Både vänner, bekanta och nykomlingar som hittat hit och som jag inte visste om tidigare. Ni är helt underbara allihop!

Kramar och njut av höstlöpningen!
Therese

Benet sa...

Wow! Ramlade in på din blogg av en klassisk internet-surf-"slump" och läser detta fantastiska inlägg som perfekt uppladdning inför Berlin om en vecka! TACK för en fantastisk berättelse och GRATTIS till ett fantastiskt lopp!

s-kils sa...

WOW! vilket lopp - vilken tjej! riktigt så jag (som slött lunkande motionär) kan leva mig in i känslan.. tack för denna fina berättelse!