När det inte blir som man tänkt sig.

Det är väldigt lätt att skriva en blogg när saker och ting går precis som man tänkt sig. Det är inte alls lika kul att skriva om magkramp när man tror sig vara i sitt livs form på en halvmara i Haag och tvingas ta sig in i mål istället för att rusa fram besinningslöst. Det är inte kul att ett halvår efter den där halvmaran igen behöva ta sig runt, in i mål, i Stockholm på samma distans fast med en tid och prestation av mindre tilltalande art. Långt ifrån nöjd och helt utan den där sköna känslan av att ha tävlat, presterat och tryckt ut max. Dessutom är jag så dum att jag innan mina lopp gärna berättar om dem för de som går på mina spinningklasser. Men vem vet, kanske ger jag ett litet uns av inspiration genom att berätta om egna mål, tankar, nervösa demoner och annan galenskap. Om så är fallet så berättar jag gärna. Och då är det bara att stå rakryggad efter en mindre stolt prestation och med ett leende på läpparna berätta om något man helst vill glömma. Som om det vore med en klackspark alla mil är tillryggalagda inför loppet och som om det är världens mest självklara att det kommer fler lopp. Det är ju en halvmara i huvudstaden även nästa år och då kanske kroppen inte är förkyld och istället svarar enligt plan. Vad många runtomkring inte tänker på är alla träningspass som ska genomföras innan dess. Det är inte så enkelt som det låter. Ställ skorna på startlinjen så går de av sig själv.

Under åren som jag skrivit av mig kring min träning och tävling med långa race reports så har jag förskonats ifrån att behöva ställa in lopp. Jag har haft turen med förkylningar och små skavanker i kroppen. De har kommit vid rätt tillfälle. Eller hur man nu ska se det. Dessutom vill jag tro att alla mina år på nacken gjort att jag lärt känna min kropp och dess signaler. Tävlingar är för mig bonus. Varje vecka och dag har så många potentiella träningsmöjligheter att jag helt enkelt inte kan tillåta mig själv att inte få njuta av livets goda. Endorfiner i massor som släpps lös i kroppen. Tävlingar kan på det sättet vara ett onödigt ont i och med att man måste ladda, minska på träningen och bli nervös för något man egentligen älskar att göra. Springa kilometer efter kilometer. Men så vill jag ändå mäta mig, jag vill förbättra mig och jag vill bli en riktigt god marathonlöpare. På något sätt. Om jag nu kan det. Och då krävs en startlinje och vässad form. Och jag gillar känslan efter ett lopp där jag själv ger mig mycket väl godkänt. Som på maran i Stockholm tidigare i år. Total tillfredsställelse och obeskrivbart. En känsla jag vill känna igen. En känsla jag hade hoppats få njuta av på söndag. I Frankfurt. Men återigen, livet är en liten gåta.

Lustigt att kika på förra inlägget om att nästsista veckan inför en mara genomförts på väldigt olika sätt. Förra veckan blev ett lysande exempel på att det inte går att ta något i livet för givet. Och en helt annorlunda nedtrappningsvecka genomfördes. Den stavas cykling eller snarare spinning. Kände mig lite sliten efter lägerhelgen av senaste veckornas träning. Avslutade söndagen med duathlonklassen jag höll i på SATS. Löpning, cykel, löpning. Härligt gäng och roligt hade vi. Men min ena vad ville inte helt vara med under löpningen och just det här passet var troligen det som fick droppen att rinna över bägaren. Startade därför nedtrappningsveckan återhållsamt. Men har bägaren redan blivit för full så är det svårt att hålla kvar ytspänningen när kroppen leker hela havet stormar och är i obalans. Nu har jag lärt mig något och det är att naprapaten jag för flera år sedan fick rekommenderad av Jenny kan trixen att få obalans att bli till balans. Han har fixat mig flera gånger när jag haft någon liten känning och Patrick är verkligen guld värd. Enormt kompetent på det han gör och jag har fullt förtroende för att han verkligen vet vad han pysslar med. Är det någon jag rekommenderar så är det Patrick på Ryggakuten, utan tvivel. Alla har vi någon akilleshäl. Min sitter i svanken eller ländryggen. Har jag ont någonstans så verkar det alltid bottna i att något är obalanserat och låst här. Så även den här gången. Ischiasnerven har nypts åt nere i vaden och musklerna därnere har fått för lite blodtillförsel och blivit stumma. Låsningen i ryggen har gjort att jag felbelastat hela rörelsepaketet. Och för att göra en lång historia kort så insåg jag när jag i måndags efter naprapatbesöket gjorde magstyrka att den där låsningen troligen suttit där sedan sommarsemestern. Det var då jag kände mig stel i ryggen och det var då jag tyckte att jag var lite mindre rörlig vid vissa bålstabilitetsövningar. Troligtvis var det då jag började dra mig själv snett. I måndags kunde benen vara helt raka i samma övning och jag ta ut magmuskeln på rätt sätt igen. Det var inte stela baklår som gav en känsla av stelhet, det var en låsning i ryggen. Kroppen är spännande och lite läskig. Och ibland räcker det inte att man lyssnar och är lyhörd på sin egen kropps signaler när man inte känner någonting utan helt plötsligt bara kommer det onda utan egentlig förvarning. Lärdomen av detta är att ett naprapatbesök då och då för att gå igenom kroppen är en bra investering. Lite som att stretcha efter varje löppass för att förebygga eller som att äta extra bra med C-vitamin på vintern. Tänka efter före får bli det nya mantrat.

En vecka går väldigt fort. När det inte går som man tänkt sig får man tänka om. Finna sig i förändringen för det går inte att backa klockan. Förra onsdagen kändes det som om någon stack en kniv i vaden varje steg jag tog sista tjugo minutrarna hem. Idag, en vecka senare, efter lite för många cykelpass för att mentalt kännas bra inför söndag kändes benen buslätta. Så nu vet jag inte vad jag ska tro. Det kändes som om jag sprang i mockasiner på små moln och knivhuggen i vaden var som bortblåsta. Nu känns det lite lätt stelt men förhållandevis bra. Imorgon kommer avgörandet. Sista löppasset på morgonen, sedvanliga flytintervaller med en förhoppning om bra känsla eller ingen känsla alls om vi pratar om vaden. Naprapatbesök efter det. Någonstans där borde jag veta svaret på min skälvande fråga och ta ett beslut. Marathonåskådare eller marathonlöpare på söndag?!

Inspirerad.

Blickar tillbaka på en fantastisk helg. Jag hade förmånen att få åka med när stadens bästa juniorer inom medel- och långdistanslöpning samlades med tränare för en helg där flera av dem skulle försöka kvala till NM nästa helg. Tilläggas bör att även några seniorer var med även om det är tunnare bland eliten bland de äldre så finns det några riktigt duktiga och dessutom fantastiskt trevliga löpare. Själv var jag väl lite som en katt bland hermelinerna. Äldst och inte alls samma meritlista som de här härliga löparna. Men vi har samma passion för det vi gör och det var en otroligt inspirerande helg. Jag känner mig priviligerad som fick följa med. Många av juniorerna befinner sig i den åldern som jag gjorde när jag la av med löpningen. Nu springer jag ju tillsynes igen, men jag hade ett uppehåll i löpningen under flertalet år. Och projektet som ligger bakom helgens läger ska försöka finnas bakom som stöd när dalarna kommer som de gör för de flesta juniorer som ska ta klivet över till senior. Löpprojektet är fantastiskt och jag blir så glad för den här typen av initiativ i en idrott som kanske inte är den med mest pengar och inte heller den mest glamorösa. På programmet stod en hel del vetenskapsbaserat tänkande kring träning och då med fokus på höghöjdsträning. Intressanta diskussioner och en bra genomgång av fördelar och nackdelar kring att träna på hög höjd. Men det som satte mest griller i huvudet på mig var norrmannen och tillika elitlöparen som pratade om hur norska löpare bedriver sin träning. Jag visste inte att träningsfilosofin skiljer sig så från den här hemma i Sverige. Men jag gillade vad jag hörde. Efterföljande träningspass på 8x5 min på norsk tröskel med 1 min vila var en trevlig upplevelse. Jag som är en ensamlöpare eller springer med Henrik fick nu springa med ett gäng duktiga juniorer och det var fantastiskt kul. Dessutom mättes laktat på några utav dem för att sedan visas som teori. Puls- och laktatbaserad träning är intressant och den norska filosofin har mycket i sig som jag kommer att fundera vidare på för min egen träning. Idag känner jag mig upprymd och inspirerad men samtidigt trött efter en riktigt tuff träningsperiod nu liggandes i bagaget.

Mindre än två veckor kvar till årets sista målsättning. Lite läskigt är det allt. Men å andra sidan så är det alltid spännande och smått nervöst att ställa sig på startlinjen i ett marathon med önskan och viljan att prestera något ens kropp aldrig tidigare gjort. En snabbare tid. Och det är mitt mål. Det är det jag vill. Fast jag har också lovat mig själv att ha riktigt roligt i Frankfurt. För vem vet när jag kommer att springa just Frankfurt Marathon igen. Nästa år väljer jag troligtvis andra bansträckningar och kanske på andra tidpunkter. Så varför inte passa på att njuta när jag har chansen. Sedan är marathonlopp så för mig, en njutning och något jag verkligen gillar att göra. Att jag vill under 2.48.19 som det där perset och årsbästat lyder är något annat. En inre drivkraft som vill se hur många fler sekunder den här 33-åriga kroppen har att plocka ut. Finns det en eller finns det flera. Framtiden får utvisa det.

Hur som helst har jag nu kommit till den där puckeln i träningen när det inte finns så mycket mer som kan göras innan marathonloppet som ligger där framför mig. För många pass just nu stjälper snarare än hjälper och det är nu, under de närmaste två veckorna, som någon typ av form ska byggas upp. Kanske det jag tycker är svårast med att vilja förbättra sig samtidigt som man älskar att träna. Våga vila och förlita sig på genomförda pass. De hårda träningsveckorna är bakom ryggen och det är dags att känna sig nöjd och komfortabel med det. Nu handlar det om att dra ner på träningen och få till effekter i kroppen som gör att den blir starkare, uthålligare och kan prestera ännu lite mer än den gjort tidigare. Att gå från något sliten och nedbruten till pigg och laddad. Under de närmaste två veckorna är det sistnämnda mitt fokus.

Senaste fyra veckorna har passerat med både bra kvalitet och mängd. Siffernörden i mig tittar i träningsdagboken och summerar 51 mil fördelat på 12, 14, 13 och 12. Till det har jag hållit i någon löpträning som inte räknas som egen träning och så har jag haft sedvanliga 3,5h spinningklass i veckan med undantag för Rosa Dygnet då det blev 5h. Förvisso som instruktör. Men mina ben cyklar och det blir en form av alternativträning för mig att köra de roliga cykelklasserna med gänget på Sats Kungsgatan varje vecka. Egentligen är jag emot att skriva exakt upp hur många mil som springs för jag gillar inte jämförelser som folk gör med varandra utan att veta vad som ligger bakom de där milen och framförallt så är vi alla på olika nivå och det gäller att successivt jobba sig upp i kilometerdos. I helgen hörde jag om en junior som tränar 25 mil i veckan, något som för mig i min livssituation och med min kropp skulle vara helt omöjligt. Så jämför inte med andra utan låt dig inspireras av andras träning och forma sedan din egen efter dina mål och förutsättningar. Din kropp är unik och det handlar om att ta reda på vad som fungerar för en själv. Jag vet vad som brukar fungera för mig sista veckan innan en mara eller halvmara. Jag har hittat mitt upplägg som jag känner mig komfortabel och trygg med. För det är just trygghet som är viktigt att känna inför ett lopp. Nu är det veckan före sista veckan och den har jag genomfört väldigt olika genom åren beroende på om andra lopp legat i nära anslutning eller inte. Om jag får önska så vill jag ha lika lätta ben som jag hade i Stockholm förra året, benen var enormt lätta och det var något speciellt med just det loppet. I New York senare förra året och i Stockholm i år hade jag visserligen bättre tider men inte alls samma lätta steg som på små tussar av moln. Och det är bra, för jag vet att jag kan kämpa med lite tunga ben och ändå springa acceptabelt. Men tänk att få lätta ben och flyga fram genom Frankfurt. Helgens inspiration tas med in i nästa träningsperiod. Nu lutar jag mig lite mer tillbaka än vanligt med benen i högläge och drömmer om ett underbart marathonlopp. Hälften sitter i benen och andra hälften i huvudet. Nästan.

Ljusglimtar en vanlig vecka.

Försöker stanna upp för en kort sekund och fundera lite över livet. Det här året har varit ett av de viktigaste i mitt liv men samtidigt ett av de tuffaste. Gång på gång har jag blivit påmind om att det är nu vi ska leva. Kan leva. Vill leva. För livet kommer inte tillbaka. Utan det tickar på likt en gigantisk klocka. Minut för minut, år efter år. Förra måndagen stannade tiden till för en stund. Lunchlöpning och jag skulle klämma in veckans snabbdistans. Kontoret ligger nära gymmet så jag ilade ner, hoppade upp på bandet, värmde upp och det var då det hände. En man gick förbi och kikade som så många andra in genom fönstret likt man ser på apor i bur. Men den här mannen var annorlunda, min blick fastnade vid honom. Han linkade sakta fram med ena handen på sin rullstol. Han hade en ledsagare med sig som gick bredvid. Solen sken utanför och lyste upp gestalten. Våra ögon möttes. Som de gör med så många andra utan att man reagerar. Men mannens ögon lyste och han log världens varmaste leende. Rakt in i hjärtat. Jag sprang där på bandet och blev varm i hela kroppen samtidigt som jag kände en stor klump i halsen. Där sprang jag ett fånigt löppass på band medan mannen utanför kämpade för varje steg. Och då slog det mig att man ska vara enormt tacksam över de små sakerna. Mannen utanför såg mig som sprang och såg genuint glad ut, varför ska jag då få klumpar i halsen när han utstrålar sådan värme. Vem ger mig rätten att känna så. Den här mannen satte prägel på hela veckan och fick mig att ännu en gång vakna upp ur livets lilla ekorrhjul. Behöver jag säga att snabbdistanspasset gick fortare än tidigare och att jag la på tio minuter extra. Det fanns liksom ingen ursäkt att inte göra det. Jag älskar att springa och jag vill bli bättre, då gäller det att ligga i och vara positiv. Mannen kunde likaväl bli körd i rullstolen, men han ville gå och han gick. Allting är relativt, men det mesta handlar om vilja.

Och med vilja kommer man långt. Exakt hur långt Stefan Manning och Sara Rönne kom när de cyklade 24h i ett sträck på Rosa Dygnet vet jag inte. Men en sak är säker. I min bok är det en imponerande, fantastisk och enastående prestation. Tänk att sätta sig själv i andra hand och tänka vad är lite skav i rumpan och trötta ben mot en sjukdom som cancer. Stefan och Sara, det var underbart att se er cykla efter 21 timmar och se era leenden och fighting spirit. Jag är glad att jag fick hålla i både det passet och även lördagens löprelaterade aktiviteter. Det kokade av energi och ljusglimtarna var många. Gladast blev jag när Stefan efter cykelklassen säger att jag fick honom att snedtända och ta i som en galning och att han hade roligt. Efter 21 timmar i cykelsadeln. Det gjorde mig varm i hjärtat.

Lika varm i hjärtat blev jag på lördagsmorgonen när jag fixade med föreläsning med ena handen och mixade cykelklass med den andra och H kommer hem med en take-away latte att avnjuta. Även om han tycker att just den typen av kaffe är helt onödigt att spendera pengar på. Små som stora ljusglimtar i livet ska man ta till vara på och bevara i sitt hjärta länge. Härligast är att få vakna varje morgon bredvid den man älskar. En sådan ljusglimt slår allt på en dag.