Ville 1 år.

Natten till den 18 februari kommer vara speciell varje år. Jag trodde inte det skulle kännas så här, men idag för ett år sedan föddes vår älskade Ville. Och det är den i särklass häftigaste upplevelsen och natten i mitt liv. Att få förmånen att föda barn var något alldeles enastående. Och utan tvekan det coolaste jag varit med om. Att få uppleva Villes första år har varit underbart. Idag firar vi världens goaste ettåring som är helt ovetandes om födelsedagar och om hur hans existens skakat om vad som är viktigt i livet. Men alla bilar i paketen kör han gärna med sitt klockrena brummande ljud. Han gör sina föräldrar lycklig av att bara vara sig själv. Den lilla gullunge han är som ibland kan driva en till vansinne men som har all vår kärlek och båda sina föräldrars hjärtan i sin hand.

På lördag kommer vi ha ett litet kalas med de närmsta i familjen. Då är det två månader sedan mitt älskade pappa gick bort. Två dagar före julafton, den 22 december, lämnade pappa jordelivet, tog sina sista skälvande kämpande andetag, hjärtat slog de sista slagen, pappa fick ro efter en lång och fruktansvärd kamp mot cancern. Pappa ville inte dö, han kämpade in i det sista utan att kunna prata och med en enorm smärta som lindrades med så mycket smärtlindring att vårdpersonalen inte sett något liknande. Han vägrade ge upp även in i det sista. Pappa ville vara morfar och uppleva vår lille sons utveckling och upptåg. Han ville leva sitt liv längre än till en ålder av 62 år. Min pappas minne kommer leva kvar genom mig och Ville. På pappas begravning läste jag en dikt som sätter ord på att vi inte dör, även om det är just det vi gör när hjärtat inte vill slå längre.

Gråt inte vid min grav. Jag finns inte där.
Jag är tusen vindar över sjön.
 Jag är silverglittret över snön.

Jag är solsken över mogen säd.
 Jag är stilla regn i höstens träd.
När du vaknar i morgonens vila, är jag tysta fåglar som ila

i cirklande flykt över vatten.
 Jag är milda stjärnor om natten.
Så gråt inte vid min grav. Jag är inte död. Jag har bara gett mig av.

Pappa var så glad när han blev morfar och jag är så glad för att han och Ville fick träffas. Vi hade många fina stunder under 2013 som blev ett galet år. Det är märkligt när det mest fantastiska och det mest fruktansvärda kan hända samma år. Jag föder vår son, ser honom ta sina första andetag, ger liv till honom efter att han levt inuti mig. Drygt tio månader senare vakar jag vid min pappas sida så mycket det bara går, den sista tiden i livet. Sedan håller jag pappas hand, smeker hans panna och pratar lugnande till honom samtidigt som tårarna rinner och livet rinner ur hans kropp. Sakta tar det slut. Min pappa finns inte mer. Som jag hade velat att han fick uppleva Villes första födelsedag. Idag tänker jag lite extra på min pappa som är saknad, men som aldrig kommer bli glömd.

Idag firar Henrik och jag ett år som föräldrar. Ens barns födelsedag är större än ens egen. Det är något speciellt att tänka tillbaka på den där natten när allt drog igång. Nu är det Henrik som är pappa och jag mamma. Och vi har möjligheten att bli precis lika bra föräldrar som de vi själva har växt upp med. Livet med en ettåring är roligt. Han blir mer och mer med, har sin egen vilja och har lärt sig pussleken. När man frågar om mamma får en puss så lutar han fram pannan och vill ha en puss på pannan. Han får mitt hjärta att smälta, han får mig att vilja leva. Det är så mycket jag vill uppleva tillsammans med honom och så mycket jag vill visa honom. Han är det bästa som finns. Min älskade son. Snart kommer din pappa som älskar dig så mycket hem och då ska du få presenter. För många blir det och nästa år när du förstår mer får vi hejda oss. Men i år så firar vi med en liten plättårta med ett ljus och presenter med fyra hjul. Du fyller bara ett år en gång. Hoppas morfar sitter på ett soligt moln och tittar på dig.

När man vet att livet går mot sitt slut.

Det är tidigt på morgonen, jag har precis hållit i min Indoor Running klass på SATS Kompassen och kör ett alternativpass på crosstrainern för att rensa huvudet. Den senaste tiden har varit väldigt påfrestande och både kropp och knopp säger ifrån. Det blir reklam på TV:n framför mig, kameran filmar en barnfamilj i ett soligt semesterparadis, en liten kille som precis lärt sig gå töltar fram, kameran zoomar ut och visar en äldre dam, kameran går tillbaka på barnfamiljen, på kvinnan, på den lilla pojken, på den äldre kvinnan som reser sig tar tag i pojken, båda skrattar och hon kastar sig ner i poolen ihop med pojken, sedan filmar kameran en yngre kvinna som ler, pojkens mamma och en glad melodi spelas. Mina tårar rinner nerför kinderna och jag får en stor klump i halsen. Min pappas cancer som var obotbar har under hösten förvärrats och blivit okontrollerbar. Det har sedan en tid inte funnits några läkemedel som kan bromsa förloppet mot det oundvikliga. Sedan en och en halv vecka tillbaka är pappa på hospice. Ett fantastiskt ställe, med helt underbar personal. Men samtidigt det värsta stället på jordklotet. Första veckan blev det två rum lediga, av elva. Och det är inte så att någon flyttar hem utan människorna blir till änglar, eller vad vi nu blir när vi dör. När jag ser reklamfilmen kommer allt över mig. Det är inte så att vi gråter hela tiden, vi har fått förmånen att bearbeta sorgen ganska länge, vi har vetat vad som ska hända. Men jag har skjutit det ifrån mig. Henrik och jag är ju samtidigt nyblivna föräldrar. Igår blev Ville tio månader, en helt fantastisk liten kille som inte förstår varför vi tillbringar stora delar av dagarna på hospice. Men han har börjat känna igen sig och vi har hittat en rutin även för det. Ville har skoj när han går genom den långa korridoren med gåvagnen som finns där. Först funderade vi över varför det finns klossar, bilar, spel och andra leksaker där. Men det är ju så att jag inte är ensam om att ha en pappa som just blivit morfar som inte kommer finnas kvar. Dessutom finns det grader i helvetet. I rummet bredvid pappa ligger en kvinna som är några år yngre än mig. Hon födde sin underbart söta dotter dagen efter jag födde Ville. Det om något är smärtsamt. Hennes man känns som världens mest stabila och starka person, och hon också för den delen. Lilltjejen och Ville förstår sig inte riktigt på vad det är att leka ännu, men de ser varandra och det är roligt. Tänk att det mitt i den värsta av världar och den största sorgen går att hitta ljusglimtar. Jag önskar jag kunde göra något för dem. Livet är så orättvist.

Jag hade hoppats att Ville skulle fått möjligheten att lära känna sin morfar. De hade hittat på så många hyss och gjort så mycket roligt tillsammans. Nu blir det istället så som det blev för mig. Min morfar dog när jag var 2,5 år. Jag kommer inte ihåg honom, men jag har sett bilder och jag har fått berättelser om vilken fantastisk människa han var. Jag tror att jag har fått mitt intresse för att baka av min morfar. Wilhelm Ehlers hette han, och Ehlers bageri är för äldre göteborgare något välkänt. Gott, bra bröd bakades förr i tiden. Nu kommer det bli min uppgift att låta min pappa leva kvar, genom mig och Ville, det har jag lovat honom. Vår lille Ville som döptes i maj till Ville Per Ingemar. Henriks pappa heter Per och min älskade far heter Ingemar. Reklamfilmen är bara en sak som påminner mig om vad det är jag kommer sakna. Villes morfar och allt vad det skulle innebära är ju större än att bada i en pool tillsammans. Häromdagen när jag tog upp min mobiltelefon kom det över mig. Snart kommer ingen svara på numret som säger pappa i displayen. Det finns inte ord. Mitt hjärta gråter.

Vi har fått chansen att säga det vi vill till varandra. Pappa låg i helgen i sin sjuksäng och sa till Ville som kröp runt på golvet att han skulle vara duktig i skolan. Bara en sådan sak. Jag har kommit fram till att det inte går att hinna säga allt man vill säga. Livet behövs för att få sagt alla de ord och meningar man vill få fram. Det vi kan säga är att vi älskar varandra. För den som är döende är det ord som är bevingade som ska tas med in i framtiden som sägs. För den anhörige är det ord som ska göra att den sjuke känner sig älskad, hittar ett lugn och får en inre frid. Det är svårt att vara dödssjuk, men det är banne mig inte lätt att vara en nära anhörig heller. Livet är till för att lära sig saker, men vissa lärdomar skulle jag lätt hoppa över om jag hade kunnat slippa. Just nu är det väldigt mycket sjukdom som mina dagar handlar om. Men jag tvingar mig att träna samtidigt, utan träningen blir jag helt galen. Jag har fått lägga planerna på att springa en mara på rekordtid åt sidan för en stund. Men av erfarenhet så vet jag att så länge kroppen får träna och jobba fysiskt så kommer formen kunna komma när huvudet är redo. Var sak har sin tid.

Livet är satt på paus. Konstigt för vi får fortsätta våra liv senare, men pappas pausknapp kommer haka upp sig och livet kommer inte gå att starta upp igen. Sjukdomen suger för varje minut musten ur pappas kropp. Han fungerar inte längre och utan medicin skulle han ha fasliga smärtor. Medicinen i sin tur dränerar ju kroppen den med. Det blir som en ond cirkel. Och det är fruktansvärt att se sin klipska pappa som alltid varit snabb i käften bli förvirrad som en gammal man. Cancer är en hemsk sjukdom. 62 år är ingen ålder. Pappa är en skugga av den han varit. Stark som få har han kämpat i den största kampen. Kampen om sitt liv. Än är den inte förlorad. Pappa vägrar ge sig, han såg så fram emot att få vara med på Villes första jul. Någonstans inne i honom kanske det är det som får honom att inte släppa taget. Jag vill inte att pappa ska dö, men jag vill inte att han ska lida heller. Hoppet är det sista som överger oss. Pappa lever, men nu har vi tvingats inse att hoppet bara gör oss mer illa än gott i det här läget. Jag älskar dig pappa!

Torsdagsrutinen.

Torsdagar är en riktigt fin dag hemma hos oss. Klockan ringer och jag ger mig iväg för att hålla Indoor Running nere på SATS Kompassen. En fantastiskt rolig klass att få coacha, speciellt den här tiden av året när det gäller att hålla kvar den tuffa träningen även när kylan kryper in på skinnet. Då passar inomhuslöpning bra. Efter klassen får jag möjlighet att träna själv. Tidigare under hösten hade jag detta som min långa tröskeldag och gav mig iväg från gymmet med löparryggsäck på, värmde upp och körde sedan en lång sekvens av tröskellöpning. Eftersom tiden på morgonen är tidig så är det inte alltid farten blivit som jag önskat, men den har i vart fall legat som sämst på marafart och många gånger snabbare än så. Tröskel för dagen rätt och slätt där dagsformen och benen fått avgöra. Nu när kylan smugit sig på och när jag ändå är på gymmet så passar jag på att köra lite snabbare och kortare intervaller på löpband. Idag blev det 16x500m med 1 minuts vila. Totalt med upp- och nedvärmning skrapade jag ihop 14km. Jag har något begränsad tid för dessa pass eftersom Henrik tar med sig Ville till jobbet och jag hämtar upp honom där innan vi styr kostan hemåt. Och tur är nog det, för när jag drar igång så lägger jag gärna på någon extra intervall och kilometer här och där i vanliga fall.

Veckans mellersta dag har även inneburit att jag kört ett ordentligt styrkepass mitt på dagen. Då har Henrik antingen sprungit med Ville i vagn på sin lunch eller lekt med vår lille son. Logistik på hög nivå. Men det är också pusslet som ger dessa torsdagar charmen. Att Henrik just nu är ledig på fredagar gör inte saken sämre. För när torsdagskvällen kommer så infinner sig den där fredagsmyskänslan som man brukar ha sista arbetsdagen i veckan, sedan på den riktiga fredagen kör vi fredagsmys igen. Dubbelt upp när det gäller mysiga saker är aldrig fel.

Idag är min grymma PT Michael Hansson på SATS Kungsgatan uppe och arbetar i Stockholm och jag har gett mig själv ledigt ifrån att skapa träningsvärk. Istället ska Ville och jag göra klart en adventskalender med paket varje dag fram till julafton. Eftersom sonen inte förstår sig på att uppskatta paket riktigt ännu och dessutom får tillräckligt så är det mannen i huset som kommer få öppna ett paket fram till jul. Det kallar jag mys på hög nivå. Men så är han kärleken i mitt liv och utan honom hade aldrig torsdagarna startat så bra som idag heller. 24 paket är inte tack nog, men det är i vart fall något.

En hektisk vecka bakom ryggen.

Vaknade imorse med nästan tio timmars sömn i kroppen. Det var väldigt längesedan och senaste tiden har vi tänjt på många gränser. Få sömntimmar, många träningstimmar och fullspäckade dagar. Att krypa ner i sängen lite efter klockan nio på kvällen skulle aldrig ha hänt innan vi fick barn och att se halv åtta som en sovmorgon var lika osannolikt. Sömn är viktigt och utan den slutar man fungera och idag känner jag mig mer utvilad än på väldigt länge. Så skönt.

Sitter vid vårt matbord med en bebis lekande bakom mig på golvet, med en god kopp kaffe och blåbärsgröt till frukost och njuter av den vecka vi tillsammans lyckades få ihop Henrik och jag. Två individualister som idrottare har blivit riktiga teamplayers. Utan Henrik hade jag aldrig kunnat träna så som jag gör och jag vågar påstå utan mig hade mannen ifråga inte fått ihop alla sina kilometer heller. Jag är nog lite duktigare på att hålla i piskan. Men så har ju jag inte lagt av min satsning heller. Henrik tränar för att må bra och bli bättre i för honom "fel" sport. Utöver all träning ska vi få veckor som den förra att gå ihop. När Henrik är ute på resande fot och jag har lilleman själv. När vi sedan planerat in helgen späckad med funktionärsuppdrag för min klubb, middag hemma hos oss med goda vänner, workshop och rolig teamspinningklass på gymmet jag är instruktör på och annat smått och gott så gäller det att hålla tungan rätt i mun. Det är då jag får gå upp i soluppgång och köra långpasset innan funktionärströjan dras på för en heldag på stående fot med ett tidtagarur i handen. Kanske inte helt optimalt, men egen träning prioriteras inte bort. En yngre klubbkamrat skulle träna efter vi varit funktionärer och hans visa ord ekade i huvudet på mig. När du vilar tränar dina konkurrenter. Så sant så sant. Ibland är vila bra och ett måste, men de flesta dagar om året är ju ändå träningsdagar. Och så var även söndagen.

Veckan summerades ihop med 12 kilometer tröskel i ett svep. Fick bli på löpband denna dag, både för att det var kallt tidigt på morgonen och för att jag skulle infinna mig på gymmet för workshop och en cykelklass för våra medlemmar. Vi cykelinstruktörer på SATS Kungsgatan körde en 90 min klass där vi instruerade tio minuter var. Du kan tänka dig vilket ös det blir när nio taggade instruktörer får så få minuter var med headset på. Då blir det åka av varje minut. Energinivån var hög och jag fick se det som ett bonuspass efter mina 18 kilometer som veckans sista löppass med upp- och nedvärmning resulterade i. Vid sådana tillfällen är det bra att ha sprungit ett gäng med marathonlopp. Det är ingen stor grej att cykla en och en halvtimma när man känner sig nöjd och glad efter en träningsvecka som blev riktigt bra. Obligatoriska långpasset och tre fina tröskel-/kvalitetspass. Lite distans på det och två spinningklasser så blev det både fin mängd och god kvalitet. Styrka och smidighet blir som äggen i sockerkakan, det får allt att hålla ihop. Vecka ut och vecka in ska de olika ingredienserna av pass genomföras och om receptet visat sig vara tillräckligt bra så kan man plocka ut det bästa ur ugnen på tävlingsdagen.

Tempofylld barnvagnsrullning.

Ljuspunkterna är många som mammaledig till ett litet energiknippe som snart kommer lära sig gå. En av dessa är att få se solen. Den här tiden på året brukar man vanligtvis inte se så mycket ljus, det är mörkt när man går till jobbet och mörkt när man går hem. Ännu mörkare brukar det vara på såväl löppass före som efter arbetsdagen. Ville sover tack och lov väldigt bra i sin löpvagn. Och han är van sedan den vanliga barnvagnen med liggdel att åka i snabbare fart än söndagspromenadens. En vanlig onsdag i min mammaledighet kan allt som oftast innebära att mata sonen med gröt, leka lite och när han blir lagom trött packas han in i gosiga varma kläder, ner i vagnen och iväg. Idag blev det drygt 20 km knuffande av vagn i fint tempo. Jag hade inte valt att springa fortare utan vagn, så det fungerar perfekt. I motlut känns det att jag har barlast. 9,5 kg bebis plus vagn blir en del. Men på flacken rullar vagnen superbt och nerför drar den med mig i ett snabbare tempo än planerat. Motvind är tuffare än motlut, fast medvind blir som att springa med ett paraply så känslan blir flygande likt Mary Poppins. Vill tro att jag blir starkare av detta knuffande och ihop med övriga löppass utan vagn borde inte löptekniken förstöras alltför mycket.

Nu har jag varit gräsänkling i tre dagar. Måndagens arla tröskelpass avverkades innan mannen satte iväg på en fullspäckad jobbvecka. Hemma har Ville och jag haft träningsläger. Barnvagnsrace och styrka i hemmagymmet. Sonen tränar hela tiden och utvecklas ständigt. Han vill så mycket och blir så frustrerad när det inte riktigt går hans väg. Precis som sina föräldrar verkar han vara envis och bestämd i vad han vill. Men så länge jag har fått gjort min träning och följer min plan så får han träna hur mycket han vill. Jag är ju hemma för hans skull och tillsammans njuter vi av en annorlunda föräldraledighet med marathonlopp och barnben som springer i sikte. Men först får vi träna, träna, träna lite till. Spännande att se om sonen släpper sargkanten före sin mor och tar sina stapplande steg innan mamman gör maracomeback.

3, 2, 1.

Nedräkning pågår förvisso till Villes första jul, till hans första födelsedag och till mammans comeback på marathonbanan. Det sistnämnda med högt uppsatta mål. Personligt rekord vore trevligt och för det krävs disciplin. Rubriken handlar därför inte om att räkna ner utan om intervaller. När jag var yngre och sprang banlöpning så hade siffrorna antytt längden på intervallerna i minuter. Men som marathonlöpare krävs lite mer mängd, distans och tuffa tag. Numer genomförs många pass före frukost, härdande både för kropp och knopp. Idag värmde jag upp 20 min, sedan körde jag 2x3km, 2x2km och 2x1km tröskel, avslutade med 10 min nedjogg. Totalt blev det 12km tröskel och en bit över 18km. Det är en bra start på veckan och på en regnig måndag. Nu har jag två distansdagar innan nästa tuffa pass körs på torsdag. Skillnaden på mig före och efter barn är att jag inte ältar varje löppass längre. Jag genomför, lägger det bakom mig och går vidare. Dessutom lägger jag inte så mycket energi och tankeverksamhet på passen innan, jag har slutat vara nervös för intervall- och tröskelpass. Jag vet att jag behöver dem för att nå mina mål. Distans och långpass har aldrig varit något problem för mig att motivera mig till. Men tuffa pass har jag tidigare varit lite rädd för. Rädslan att misslyckas på träning. Men nu resonerar jag att varje tufft pass kan inte innebära personligt rekord, oavsett om det blir ett grymt pass eller ett mediokert tröskelpass så kommer tempo och ansträngning främja vägen mot målet. Tror inte jag bara blivit mamma utan lite mer vuxen. Jag har konstigt nog börjat tycka om att köra många kilometer tröskel. Det är inte bara skönt efteråt utan roligt under tiden.

Ville firar nio månader idag, lika många månader utanför magen som inuti. Det är stort. Med en nyfiken liten krabat hemma går vi upp timmar tidigare än vad vi gjorde förr. Så det är inte riktigt lika tufft att ta sig upp och springa de där trösklarna på morgonen som det varit om alternativet var att ligga kvar i sängen. Nu går vi ändå upp eftersom sonen vill upp. Detta har resulterat i att Henrik och jag skaffat ett hemmagym i Villes barnrum. Där myser vi på mornarna, eller snarare tränar styrka. Lille Ynglis tror att vi leker när vi ligger där på golvet, men vi svettas och kör fina stärkande pass. Underbart att hela familjen kan ha roligt tillsammans innan Henrik piper iväg till jobbet. Veckorna passerar och vårt pussel läggs vecka för vecka. Familjepusslet där vi lyckats lägga till några bitar som inte ingick före vi fick barn. Och det är spännande. Nu lyckas vi köra styrka och jag gå på yoga, saker som förut var svårare att prioritera. Ibland blir man inte klok på sig själv. Men det är nog så att barn gör en mer effektiv. Lustigt nog.

Comeback på tävlingsbanan.

Jag tycker om att skriva och därför har jag haft en blogg. Och jag älskar att springa, så det är det jag mestadels skrivit om. Sedan Ville kom har jag njutit av att vara mamma och föräldraledig. Och jag har njutit av att träna, springa och se min kropp arbeta sig tillbaka till att bli den löpare jag var innan graviditeten. Jag hade planer på att skriva om detta, men så har det inte blivit. Jag har inte tappat suget för att skriva och det hade varit så roligt att i efterhand kunnat läsa om Villes vackra dop i maj och första leendet, första sommaren, att han är väldigt tidig på att både krypa och stå, vilket vi är stolta över samtidigt som det inte är någon brådska alls. Ja, det finns så mycket jag skulle velat föreviga i texter. Men ibland får man bara inte till det.

Dagarna med Ville springer iväg både med och utan löparskor. Att få in många kilometer löpning ihop med styrka och annat välbehövligt en löpare som aspirerar på att ta sig upp till elittider med svenska mått mätt i marathon kräver sin planering och tid. Löparvagnen har haft en betydelsefull del, stor vilja och min underbara Henrik, all bollning och stöd gör det möjligt att njuta av löpningen igen. Utöver att vara föräldrar och uppleva vår sons fantastiskt spännande utveckling i livet med att lära sig åla, krypa, stå och säga mamma så har jag lyckats få till en smygcomeback i tävlingslinnet.

Copenhagen half marathon några dagar innan Villes sjumånaders dag. Jag anmälde mig i ett svagt ögonblick i somras. Kände att jag var nyfiken på vad kroppen kunde klara av drygt ett halvt år efter förlossningen och med den träning som jag skulle lyckas få till innan loppet. Till det hela hör att jag tävlade GöteborgsVarvet 2012 senast och att jag två veckor efter det blev gravid med vårt lilla yngel. Jag gick in i graviditeten vältränad men med en överansträngning i låret vilket var anledningen till att det inte blev någon mara i huvudstaden, den där regniga och iskalla gången. När vi fick plusset som alla som vill ha barn pratar om bestämde jag mig för att inte köra någon intervallträning alls. En del tuffa pass på cykel och cross blev det dock i början av graviditeten, men alla löppass var distanspass. Jag hade även ett uppehåll med ingen löpning alls under fem månader. De sista två och en halv av graviditeten på grund av att jag fick lite ont i en fot, kroppen är ju lite skörare, samt de första två och en halv månaderna efter födseln för att ta det säkra före det osäkra och invänta efterkontrollen. Men jag mådde ju strålande i nio månader och tränade på både mycket och bra hela vägen fram till några timmar innan förlossningen drog igång. Och eftersom jag läkte ihop bra kunde jag cykla både hårt och bra ganska snabbt efteråt. Med allt detta sagt så var jag i somras väldigt nyfiken på vad min kropp kunde åstadkomma på ganska så kort tid med kvalitetsträning och därför anmälde jag mig till en halvmara. Samtidigt bestämde Henrik och jag att träningen behövde fokuseras.

Sommaren tillbringades till stora delar på resande fot och vi umgicks en del med både mina och Henriks föräldrar och fick hjälp med passning av Ville så att vi kunde köra en del pass ihop. Tiden som vi bara var vår egen lilla familj planerade vi perfekt så att vi båda kunde köra precis den träning vi ville men samtidigt vara förstagångsföräldrar med en liten krabat att njuta av. Vilken sommar det blev, underbar på många sätt. Och träningen arbetades upp från enbart distansträning till att under sju veckor före loppet innehålla rejäla tröskelpass. Till en början kändes det väldigt knackigt att springa fort. Det var inte flåset och hjärtat som satte stopp utan benen ville inte hålla det där snabba tempot de behövde. Men till slut blev passen riktigt bra och som exempel körde vi 5x2km med 1,5 minuts vila. Många längre trösklar och bara ett pass med renodlade kortare intervaller. De lite läskiga 10x1000m med en minuts vila. Och inte ens de är ju egentligen korta intervaller. Men det verkade funka för kroppen svarade på träningen och jag fick till farter som började likna den löpare jag var innan Ville kom till världen.

Vi tog bilen ner till Köpenhamn, Henrik, Ville och jag. Endast mina föräldrar visste om att jag skulle springa en halvmara och det berättade vi bara några dagar i förväg. Jag ville känna mig fri att göra som jag kände med loppet utan att någon skulle veta. Alla har vi våra skamgränser och ska jag tävla så vill jag underskrida vissa nivåer annars passar det mig bättre att träna. Vi njöt av sensommar i Danmarks fina huvudstad, åt lagom med pasta, försökte hålla ner förväntningarna på mig själv och se det som en rolig grej. Nummerlappen hämtades från ett trevligt expo. Jag hade trots allt anmält mig till elitledet på gamla meriter. Tjejen som delade ut nummerlappen visade mig startlistan och pratade om några efteranmälda löpare. Jag nickade trevligt och kände väl inte direkt att det var nödvändig information. Jag skulle ju mest ta oskulden på tävlandet som mamma, och inget annat.

Söndagen kom, frukostbuffé, amma bebis, göra tävlingsflätor, pussa på bebis, packa ihop tävlingskläder och torrt till efteråt, ge bebis gröt, spänna fast bebis i bilen och åka till starten. Amma bebis och sedan sticka iväg ut på uppvärmningsrunda i området kring starten. Nervositeten var enorm. Det var pirrigt och väldigt läskigt. Jag hade en plan att gå efter, inte starta för snabbt utan växa in i loppet men inte heller fega utan pers var det jag skulle gå för om kroppen svarade. Både Henrik och jag trodde att jag skulle kunna göra en tid lite under 1.19. Så hade träningen sett ut även om den inte var så diger så hade den gått förvånansvärt bra på så kort tid. Starten gick, jag höll min plan och tempot kändes riktigt bra och lätt. Flöt fram enligt plan, men någonstans kring milen började jag ana att benen stumnade något. Någonstans vid tretton kilometer hände något, jag och tjejen jag sprang jämnt med kom ikapp en annan tjej som började spela lite rävspel med oss, farten höjdes och sänktes. Samtidigt kom vi in på ett litet parti kullersten. Det sög till i mina ben och jag tappade mark. Fick det lite kämpigare att hålla den tänkta farten och fick dra ner tempot lite grann för att känna att jag kontrollerade det hela. Ville inte satsa för hårt och sedan längre fram springa in i väggen utan försökte lyssna på min egen kropp och springa därefter. Det lyckades och jag fick kraft tillbaka när jag närmade mig mål och under de sista fem kilometerna och speciellt de sista tre lyckades jag hålla ihop det och öka aningen. Klockan visade att om jag låg på bra in i mål så skulle den stanna på en tid under 1.20. Detta kontrollerades och med tiden 1.19.50 korsade jag mållinjen. Där fick jag bästa belöningen, en puss vardera av man och son. Även om man får sno en själv av den sistnämnda som inte vet bättre. Ville fick följa med upp på sin första prispall eftersom jag hamnade på en femteplats. Vi får hoppas att det blir fler för honom i framtiden och kanske även i min famn. Det får tiden utvisa.

Comebacken var rolig. Trots att jag siktade lite högre var jag i efterhand när jag smält det hela väldigt nöjd. Det var flera år som jag kämpade för att komma under de där för mig magiska 1.20. Att då springa 54 sekunder från pers och nära nästpersen var en helt ok dag i löparskorna. Jag bevisade för mig själv att det går att komma tillbaka efter en graviditet. Nu får jag spendera mer tid i träningsskorna och även bevisa, för mig själv, att det går att slå mina personliga rekord på både maran och halvan som mamma. Det är målsättningen. Tiden får även utvisa om detta är möjligt.