3, 2, 1.

Nedräkning pågår förvisso till Villes första jul, till hans första födelsedag och till mammans comeback på marathonbanan. Det sistnämnda med högt uppsatta mål. Personligt rekord vore trevligt och för det krävs disciplin. Rubriken handlar därför inte om att räkna ner utan om intervaller. När jag var yngre och sprang banlöpning så hade siffrorna antytt längden på intervallerna i minuter. Men som marathonlöpare krävs lite mer mängd, distans och tuffa tag. Numer genomförs många pass före frukost, härdande både för kropp och knopp. Idag värmde jag upp 20 min, sedan körde jag 2x3km, 2x2km och 2x1km tröskel, avslutade med 10 min nedjogg. Totalt blev det 12km tröskel och en bit över 18km. Det är en bra start på veckan och på en regnig måndag. Nu har jag två distansdagar innan nästa tuffa pass körs på torsdag. Skillnaden på mig före och efter barn är att jag inte ältar varje löppass längre. Jag genomför, lägger det bakom mig och går vidare. Dessutom lägger jag inte så mycket energi och tankeverksamhet på passen innan, jag har slutat vara nervös för intervall- och tröskelpass. Jag vet att jag behöver dem för att nå mina mål. Distans och långpass har aldrig varit något problem för mig att motivera mig till. Men tuffa pass har jag tidigare varit lite rädd för. Rädslan att misslyckas på träning. Men nu resonerar jag att varje tufft pass kan inte innebära personligt rekord, oavsett om det blir ett grymt pass eller ett mediokert tröskelpass så kommer tempo och ansträngning främja vägen mot målet. Tror inte jag bara blivit mamma utan lite mer vuxen. Jag har konstigt nog börjat tycka om att köra många kilometer tröskel. Det är inte bara skönt efteråt utan roligt under tiden.

Ville firar nio månader idag, lika många månader utanför magen som inuti. Det är stort. Med en nyfiken liten krabat hemma går vi upp timmar tidigare än vad vi gjorde förr. Så det är inte riktigt lika tufft att ta sig upp och springa de där trösklarna på morgonen som det varit om alternativet var att ligga kvar i sängen. Nu går vi ändå upp eftersom sonen vill upp. Detta har resulterat i att Henrik och jag skaffat ett hemmagym i Villes barnrum. Där myser vi på mornarna, eller snarare tränar styrka. Lille Ynglis tror att vi leker när vi ligger där på golvet, men vi svettas och kör fina stärkande pass. Underbart att hela familjen kan ha roligt tillsammans innan Henrik piper iväg till jobbet. Veckorna passerar och vårt pussel läggs vecka för vecka. Familjepusslet där vi lyckats lägga till några bitar som inte ingick före vi fick barn. Och det är spännande. Nu lyckas vi köra styrka och jag gå på yoga, saker som förut var svårare att prioritera. Ibland blir man inte klok på sig själv. Men det är nog så att barn gör en mer effektiv. Lustigt nog.