Inga hemligheter.

Jag gillade när Lisa Blommé bloggade utan knussligheter på marathon.se. Hon var ärlig och pratade tider och upplägg relativt fritt. Nu har jag på öppet dagsboksmanér successivt fyllt på en månad av min träning. Intressant, nej inte så värst. Jag är ju inte direkt lika intressant som Lisa och andra av våra grymma löpare. Men en öppenhet som jag själv gillat. Nu på söndag börjar en månad med uppföljning på nike.com. Mer om det när den startat. Jag fortsätter att skriva in varje dags träning här men minimerar mig till att återigen visa en vecka i taget. Verkar lite väl att ha en hel månad växandes i kanten. För min filosofi är att några få timmar efter ett träningspass kan man analysera passet ifråga, men i flera dagar är det inget som skall ältas. Passen skall genomföras, ett efter ett, på bästa möjliga sätt och med bästa tänkbara humör och insats varje gång. Men sedan är det leva i nuet och möjligen planera lite och blicka en bit framåt som gäller. Hörde en av skidskyttetjejerna i en intervju häromhelgen få frågan hur hon skulle träna fram till VM. Hon svarade att hon inte hade en aning, utan att Wolfgang skickar ett program om någon dag och då kör hon. Det där gillar jag. Genomförandet och inte en massa tankar kring det. Man vet att man skall träna. Och man vet att man måste träna om man vill bli bättre. Konstigare än så är det ju inte. Då får man göra plats i sin kalender för träning och vad vore bättre än att bara få ett program skickat till sig att följa. Det hade jag gillat. Men nu är jag ju uppenbarligen på en lite annan nivå än våra kära skidskyttedrottningar. Och det finns charm och styrka i att skriva sina egna program också. Allt är relativt och så nära deras liv jag kan komma försöker jag. Utan konstigheter. Utan krussiduller. Med fokus. Med ett heltidsjobb (vid sidan av). Det finns ju ändå inget hemligt recept på framgång. Utan ska man bli bättre då får man sätta in träning på kontot för att kunna plocka ut tillräckligt på tävling. Okomplicerat. Och på något sätt riktigt skönt.

Vättern otränad.

Henrik sa något lustigt häromveckan när vi diskuterade livets prioriteringar. Ja ni vet, skaffa barn, vad man ska jobba med och andra livstankar. Och då kom vi in på årets utmaningar. Han talade helt sonika om att Vätternrundan den kan du göra vilket år som helst. Otränad om det är så. Motionera kommer du alltid att göra, men satsa på att springa gör du kanske inte varje år. Så sant som det var sagt så har jag nu mer och mer vant mig vid tanken att inte testa nattcykling i 30 mil. Cykeln åker med till La Santa ändå. Men nu när vi kikat igenom årets tävlingsplanering (som jag håller för mig själv och presenterar successivt när jag har lust) så finns det inte plats för några cykellopp. Ett gäng med halvmaror, en hop med millopp och comeback på marathonbanan. Jösses vad kul vi ska ha. Dessutom har en ny tanke väckts. En skön bloggare med grym motivation skrev häromveckan att Vértex Fjällmarathon fick bli ett av hennes nya mål i år. Och jag blev såklart nyfiken. Så nu ska vi köra mixklassen H och jag. 8 augusti. Första berget efter starten är 500 höjdmeter och sammanlagt är det 1700 ackumulerade höjdmeter. Borde inte vara några problem efter La Gomera förra året och de 800 metrarna vi tog i ett svep. Ett par gånger. La Santa blir det perfekta lägret med varje pass i motlut och nu funderar vi på vad sommarens semester skall kunna tillföra detta event. För det är just det. Inga tider att jaga utan ett minne för livet och ett test på hur vi klarar många timmar av prestation ihop som ett lag. Varken H eller jag är lagsportare utan envisa individualister. Men efter dryga sex timmar Rogaining i Stockholm november 2007 så vet vi att jag klarar av terräng som jag inte vill träna i när det är tävling och adrenalin inblandat. Och vi vet att H blir låg utan att trycka i sig mat av olika slag mest hela tiden. Så med det i bagaget så ska vi ge de andra mixade lagen en match. Riktigt kul äventyr. Taggade och redo ska vi vara. Precis som jag hade varit om jag bestämt mig för Vättern. Henrik har rätt. Jag hade säkert kunna cykla Vättern otränad. Men det kommer aldrig att hända. Startlinje. Startskott. Kamp. Driv. Vilja. Jävlaranamma. Förberedd skär jag mållinjen. Hur kul skulle det annars vara?

Några intervallpass senare.

En liten analys av hur jag fungerar. Jag skulle aldrig frivilligt stanna på ett löppass. Utan det är yttre omständigheter som en älg mitt framför näsan i skogen eller en bil som är i vägen på övergångsstället som får mig att stanna. Och ishalkan som nu dyker upp titt som tätt när man minst anar det. I övrigt blir jag förbannad om jag får sekunder av gång eller stillastående när det är springa jag ska göra. Varje sekund räknas. Varje steg räknas. Men när det kommer till tvåminutare inser jag att det är något läskigt magiskt som kryper på mig. En känsla jag hade förr om åren när jag önskade att tävlingsarenan hade brunnit ner innan jag kom fram så att jag slapp tävla. Den där känslan är negativ och överjävlig. Men den är svår att skaka av sig. Och jag vet precis vad det är jag är rädd för. Likt att köra intervaller på bana så är tvåminutare något som gör riktigt ont när man kör hårt. Och eftersom Henrik var så satans hård förra veckan så fick jag smaka på piskan och äckelkänsla två gånger om. Andra intervallpasset var precis som nedan beskrivna, förutom att vi körde två intervaller färre eftersom jag skulle coacha Aktivitus-löpare och köra intervaller med dem efteråt. Jag talade återigen om för han som står vid min sida att jag ska fan aldrig mer köra intervaller och absolut inte med dig. Jag snäste att han bara kunde knipa käft när han talade om att vi kör på bra. Otrevlig. Bara förnamnet. Jag tror att de flesta som känner mig tycker att jag är relativt trevlig. Men förra veckans tvåminutersintervaller gav djävulen ett ansikte. Nu blickar jag sällan bakåt utan ser framåt. Men jag måste bara säga att det som fick mig att inse att det är huvudet och tvåminutarna i huvudet som spelar mig ett spratt var veckans intervallpass. 3x4’, 3x3’, 3x2’ och 3x1’, alla med 1’ joggvila visade nämligen att jag inte är så kass på att ta ut mig på intervaller samtidigt som jag är positiv, peppande och har en bra känsla i kroppen. Vilka intervaller, vilket flyt, vilken fart och vilken härlig känsla att pressa upp pulsen en bit över 180 på de sista. Tryck i benen och kraft i kroppen. Riktigt lyckat pass. Och det får mig osökt att tänka på att de tävlingar jag kört som bäst är de lopp där jag haft en harmonisk känsla av flyt rakt igenom. Det ska vara hårt, men inte alls överjävligt hela vägen. Sedan tror jag väl i och för sig att jag borde ha lite mer ont och tvinga mig till det för att riktigt lyckas pressa ner tiderna till mina mål. Det ska ju inte vara skönt att tävla. Eller att köra intervaller heller för den delen. Det är de tuffa passen som räknas. Imorgon är det dags igen.

Hård eller hårt.

Då har träningen inför årets utmaningar börjat. Jag har skippat allt vad nyårslöften heter. Inte min grej alls. Varför starta ett nytt liv bara för att vi råkar räkna 365 dagar och vissa år en extra dag. Om jag har lust att ändra på något så kan jag ju likaväl göra det en regnig dag i oktober som en solig dag i maj. Men demokrati är riktigt bra. Och ett avstamp och spark i baken kan många behöva. Så om jag är tyst, koncentrerar mig på mig själv och låter alla andra göra samma. Det blir så mycket enklare då. Insåg nämligen en sak idag. På mitt jobb finns det underbara människor som är lite oroliga för mig. "Jag tränar ju så mycket." "Och det är ju så duktigt." "Men det kan inte vara bra." Det hela började med att jag frågade en skön kollega, som kör lunchträning för att få ihop sitt liv, när han skulle köra nästa vecka. Är lite sugen på att få till lite mer styrka och då är det lunchen som gäller. Det satt en annan kollega bredvid som hörde resonemanget och som hörde att jag tränar i stort sett varje dag. Vilket ju flera av oss inte tycker är några konstigheter. Min söta kollega fick förklarat för sig hur det såg ut statistikmässigt i Sverige på halvmarathon förra året. För det hade han jag tränar med såklart koll på. Vet inte hur. Men flugan Internet är visst inte död ännu. Så från att ha varit idiotförklarad med en skruv lös så fick jag en ursäkt. Lite lustigt det där. Som om min placering i vårt avlånga land, som jag i och för sig är nöjd med, skulle ha något att göra med att jag tränar en massa. Jag tränar och då helst löpning för att jag älskar det. Svårare än så är det inte. Undra då vad kollegorna skulle sagt om de såg oss i onsdags eller igår för den delen. Onsdagskvällen spenderades utefter cykelbanan mot Billdal. Perfekt den här tiden på året om man skall kicka intervaller en mörk och kall kväll. Och det var precis vad vi skulle göra. 12x2' med 1' joggvila stod på den spontana intervallplaneringen. Vilka intervaller vi kör just nu är inte det viktigaste, utan genomförandet av intervaller och att de körs hårt är det enda som räknas. I bakhuvudet har jag mitt värsta intervallpass någonsin ständigt närvarande. Friidrottens Hus när det begav sig. Doserad 200-meters tartanbana. Spikskor. Fart. Kort vila. Många intervaller. Hård sparring av träningskompisar. Mjölksyra. Blodsmak. Mer mjölksyra. Ännu mer blodsmak. Syra som gör att det bultar och svider i varenda muskel i benen. Syra som gör att det är en pina att finnas till. Man segnar ner vid sidan av löparbanan och det finns inget annat än obehag och tårar kvar. Fruktansvärt. Stenhårt. Det är sådana pass som gör en bättre. Det är pass som får en att nå en högre dimension och höjd smärttröskel. Det är dessa pass som räknas. Och det är dessa pass som får mig att känna mig pirrig och nervös timmarna innan träning varje gång det vankas hårdkörning. Och det värsta är att det är sådana pass som man måste göra för att nå sina mål. I onsdags gällde det alltså igen. Första halvan gick lekande lätt och Henrik var den svaga av oss två. Jag tyckte att det gick lätt och problemfritt. Men med fyra intervaller kvar så inser jag mitt misstag att verka kaxig och lägga ribban för tempot från start. Med tre kvar skriker jag ut att jag aldrig mer ska köra intervaller. Med två kvar är jag satans förbannad för att Henrik verkar vara starkare än mig. Och med en kvar så har jag ångrat mig. Jag ska köra någon form av intervaller två gånger i veckan fram till Haag. För det är så sant som det är sagt. Man orkar alltid en intervall till och när man har sista kvar då viker man ju inte direkt ner sig. Men det var hårt. Henrik var hård. Gårdagen visade dock vem som hade mest intervaller kvar i benen. "Dagen efter känsla" led den stackarn av. Seghet i baklår och ena benet ville inte vakna till liv förrän efter en halvtimma. Jag var märkbart irriterad när distansfarten var tvungen att saktas ner och anpassas. Lätt att leva med. Nej. Fokuserad. Ja. Men vad ska jag säga. Det är väl inte mer än rätt att köra hårt mot de hårda.

Två små månader.

Jag har alltid hävdat att löpning är ingen prylsport i överhuvudtaget. Men detta statement är ju bisarrt att stå för som löpare nu för tiden. Inte minst inser jag det när jag kikar runt på olika bloggar. Spelar ingen roll om man är megamotionär eller elit, prylarna har en stor betydelse för de flesta. Så jag får nog ändra mig. Fast med klausulen att det är en billig sport och en grymt icke prylkrävande för att bli bra. Se bara på kenyanerna. Med det sagt så kan vi frossa i mina nya pumisar. Alltså Puma Complete Magnetist II. Kan egentligen inte förklara varför de kom med hem i överhuvudtaget. Det kunde ha varit den gröna accentfärgen som matchar Craft-jackan jag fick i julklapp. Men eftersom det är olagligt att välja löparskor på färg så var det ju inte så de kom över tröskeln. Utan mest vårkänslor och spring i benen. Är kul att få slänga ett gäng med mer eller mindre slitna löparskor och byta ut i hyllan. Dessutom så känns det så underbart att flyga fram i nya skor. Skaderisken minskar om man ständigt uppdaterar sin skohylla. Och springer man dessutom mycket och hårt och satsar så är man inte bara värd att ha ett gäng med olika löparskor, man är även smart om man har det. Skorna är ju det vi löpare verkligen skall satsa på. Puma-skorna invigdes igår på en skön återhämtningsdistans. De har en annorlunda design avseende hur de knyts och de ger en helt annan löpkänsla än de skor jag sprungit i det senaste. Säljaren hävdade att de liknar Nike Zoom Elite som är min favoritsko att köra mycket i, men som även burit mig fram till pers på halvmaran och maran ett antal gånger. Jag kan inte hålla med honom alls. Men jag är såld på Puma som varumärke och jag är grymt nöjd med dessa skor. Får bli en distanssko att köra många vårmil och träningstimmar i. Men Zoom Eliten kommer inte att överges och när vi snackar tävling så är Asics DS Trainer sköna och det ska även bli intressant att se hur Adidas AdiZero svarar på mina fötter. Att den är snabb är det ingen tvekan om. Frågan är bara om jag är tillräckligt snabb. För tillhör man inte yppersta världseliten så spelar något gram hit eller dit inte så stor roll. Det är känslan som är det viktiga. Det är känslan som avgör. Den perfekta känslan hoppas jag på om två månader. Exakt. Det går inte att undvika en pirrig känsla när jag tänker på det. Fjortonde mars. Årets tävlingspremiär närmar sig med stormsteg.

En icke komplimang.

Inte ett grått hår och inte en rynka. Till. Bör väl tilläggas, för en och annan kråkspark runt ögonen har ju varje kvinna av respektabel ålder. Vet inte om ni på morgonen när ni vaknade när ni var små och fyllde år ställde er framför spegeln och tittade om något hade hänt. Jag gjorde det varje gång och blev alltid lika besviken. Inget hade hänt. Jag såg precis likadan ut. Någon liten ynka skillnad kunde väl bjudas på. Men nejdå. Nu är det där inte lika viktigt. Födelsedagar i sig är inte lika viktiga. Det är som jul. De är till för barnen. Och de är till för att umgås med de man älskar. Vid större högtider gärna även med vänner för att få ett tillfälle att riktigt slå klackarna i taket. Men jag kan inte sticka under stol med att det är roligt att ha en extra mysig dag. Och det är just vad det är idag. Och det i särklass bästa är att känna sig som ett barn när man öppnar ett paket. Imorse kom den känslan över mig. Jag kände att det är ett par löparskor. Och jag öppnade. Och det var ett par nya grymma sköna snabba och helt enkelt de bästa löparskorna att träna i för mina ben. Nike Zoom Elite. Dagens löparrunda kom före frukost och jag hade kunnat ställa av både en och annan, om jag bara hade velat. Benen var grymma. Farten var hög och 70 minuter kändes som absolut ingenting. Vilken känsla. Dagen började bra. Och dagen är välplanerad in i minsta detalj. Precis vad jag gillar. Slippa bestämma. I varje fall när någon som vet rätt bestämmer åt mig och allt blir perfekt. Det där med ålder är lustigt. När jag var liten ville alla se äldre ut. Nu börjar folk runt omkring sträva efter att se yngre ut. Jag förstår ingenting. Vad har vi människor för problem. Igår mötte Henrik sin chefs fru när han stressad dök ut ur en affär med underbart randigt presentpapper i en påse. Charlotte frågade om jag fyllde år. Och Henrik svarade ja. Nästa mening som kom var. "Jaha, fyller Therese 29?" Nu är det ju inte så stor skillnad på några år hit och dit, plus eller minus trettio. Det som räknas är om man kan lura expediten på Systemet att fråga efter leg. Det är precis lika kul varje gång som frågan kommer. Sist var för ett år sedan si så där efter att vi haft Aktivitus-löpning. Iklädda löparkläder körde vi lite lördagshandling när den är som bäst. Utsvulten åker alla godsaker utan pardon ner i vagnen och slutligen måste det goda vinet med hem. Och det är riktigt kul att se minen när kvinnan framför inser att det är de hårdsminkade brudarna runt omkring som borde få håva upp sina leg. Det där med ålder är inte lätt. Och min åsikt är att det är helt ointressant. För från nu och resten av livet så är varje år den perfekta åldern. Man gör vad man vill. Alla andra ska skita i vad man gör. Det är grymt.

32.

Jag har en lätt släng av fetischism för sifferkombinationer. Kanske inte i nivå med en viss höjdhoppare. Men jag ser redan nu fram emot 10-01-10. Summerar man dessa ettor får man fram siffran 3. Och det är just 33 jag blir om ett år. Att jag dessutom är född kl 01.03, gjorde inte siffernörderiet sämre direkt. Jo, jag vet. Ibland så är det så att man vill säga "intresseklubben antecknar" åt mina inlägg. Men det bjuder jag på. Jag är helt enkelt för gammal för att inte skriva det jag har lust med. Och jag är för gammal för att skämmas för att jag talar om att jag fyller år. Mycket gott som kommer med åldern helt enkelt. Men riktigt helt vuxen tänker jag aldrig bli. Och apropå siffror så finns det några sköna datum kvar i slutet av det här decenniet och i början på nästa; 090909, 101010, 111111 och 121212. Tänk om man kunde pricka lite barnafödande på något av dessa. Man måste ju bli en grym idrottare med enbart ettor i personnumret. Även om man säger att tidigt född är det som gäller. Frågan är när man skulle ha märkt det. Nä, jag är inte bitter.

Igen.

Ibland blir man kär. Man faller. Och man faller djupt. Helt pladask. Det är inte många gånger man känner så. Men för La Santa, att löpa i dess omgivning och att cykla Lanzarote runt, föll vi som furor förra våren. Så fruktansvärt bra var det att det inte gick att tänka sig något annat för den här påsken. La Santa i två veckor. Helt underbart. Den här gången ska min egna cykel med så att jag kan ta Tabayesco lite fortare på mina vilodagar, från löpning. Om nu fem timmar i sadeln kan ses som vila. Men det är andra muskler, annan träning, annat fokus och det brukar fungera bra. Men mest av allt längtar jag efter att knyta på mig löparskorna och ta mig an den härliga grusstigen upp mot Tiagua. En si så där 40 minuter senare fortsätter stigningen på asfalt och en timma rätt upp är inga problem att få. Sedan nedför i motvinden som håller pulsen konstant även i utförslöpningen. Det perfekta lägret. Och vad jag längtar. Trots att kinderna fick sig sin dos av sol alldeles nyligen. Och trots att vi fick springa i linne och korta tajts. Men vad är det man säger, mycket vill ha mer. Att få vara ledig och njuta är helt enkelt livet. Så länge det innehåller mycket träning. Vi har lagt upp årets tävlingsplanering. Lite rufft. Årets träningsläger. Mer i detalj. Och det är fantastiskt att leva. Jag har inte bara fallit för La Santa. Utan sättet att leva med träningen ständigt närvarande med den man älskar är helt fantastiskt och få förunnat. Man ska njuta medan man kan. I mars för två år sedan föll jag ännu djupare än vad jag gjorde för La Santa. Kärlek. På riktigt.