Inga hemligheter.

Jag gillade när Lisa Blommé bloggade utan knussligheter på marathon.se. Hon var ärlig och pratade tider och upplägg relativt fritt. Nu har jag på öppet dagsboksmanér successivt fyllt på en månad av min träning. Intressant, nej inte så värst. Jag är ju inte direkt lika intressant som Lisa och andra av våra grymma löpare. Men en öppenhet som jag själv gillat. Nu på söndag börjar en månad med uppföljning på nike.com. Mer om det när den startat. Jag fortsätter att skriva in varje dags träning här men minimerar mig till att återigen visa en vecka i taget. Verkar lite väl att ha en hel månad växandes i kanten. För min filosofi är att några få timmar efter ett träningspass kan man analysera passet ifråga, men i flera dagar är det inget som skall ältas. Passen skall genomföras, ett efter ett, på bästa möjliga sätt och med bästa tänkbara humör och insats varje gång. Men sedan är det leva i nuet och möjligen planera lite och blicka en bit framåt som gäller. Hörde en av skidskyttetjejerna i en intervju häromhelgen få frågan hur hon skulle träna fram till VM. Hon svarade att hon inte hade en aning, utan att Wolfgang skickar ett program om någon dag och då kör hon. Det där gillar jag. Genomförandet och inte en massa tankar kring det. Man vet att man skall träna. Och man vet att man måste träna om man vill bli bättre. Konstigare än så är det ju inte. Då får man göra plats i sin kalender för träning och vad vore bättre än att bara få ett program skickat till sig att följa. Det hade jag gillat. Men nu är jag ju uppenbarligen på en lite annan nivå än våra kära skidskyttedrottningar. Och det finns charm och styrka i att skriva sina egna program också. Allt är relativt och så nära deras liv jag kan komma försöker jag. Utan konstigheter. Utan krussiduller. Med fokus. Med ett heltidsjobb (vid sidan av). Det finns ju ändå inget hemligt recept på framgång. Utan ska man bli bättre då får man sätta in träning på kontot för att kunna plocka ut tillräckligt på tävling. Okomplicerat. Och på något sätt riktigt skönt.