Fartkänsla och sendrag.

Nybilsdoft är ingenting jag gillar. Det spelar ingen roll hur mycket forskning som läggs ner inom detta område, jag har nära kräkreflexen vid bara åtanke av att sitta i en ny bil. Annat är det med träningskläder. Vad gott de luktar. Nya löparskor, stuns och härlig gummilukt. Jackor, linnen, underställ, tights i bästa passform, design och vällukt. Stora delar av veckan har jag tillbringat i närheten av nästa hösts träningsplagg. Med glimrande ögon och ett leende på läpparna luktade, fluktade och suktade jag efter alla vackra färger i härligt funktionsmaterial. Många varumärken och däribland mina klara favoriter. Craft och Nike. Dagarna har fyllts av fantastiska människor och deras tankar kring idrottsprestationer, sportbranschförsäljning och höstsäsongsplanering. Massor av träningsprat. När jag begav mig hemåt i onsdags var jag energifylld. Intervaller stod på schemat och intervaller blev det. Den här gången stirrade jag inte på en vit fläck utan på mig själv. I vitögat. Uppvärmning i en kvart och jag insåg att 4.45-tempo är som jogg. Det bådade gott. Med bandet inställt på 1% i lutning och 3.35 min/km stack jag iväg på första tvåminutaren. Farten kändes inte mördande i sig, pulsen kunde gott pressats upp en bit till. Men jag har respekt för löpband. Ett enda litet felsteg eller spark på vaden i farten kan skapa obalans med ett fall som följd. På band är jag en ovan löpare. Trots det höll jag mig till mitt tempo, intervall efter intervall. Den aktiva vilan på 1’ upplever jag som svårare vid den här typen av löpning än utomhus, på riktigt. Det bli gärna att joggvilan blir för nära lätt distanstempo med en för liten pulsminskning som följd. Anledningen är att det tar tid att speeda upp bandet från vilofas till ansträngande. Med andra ord, det är av ren lathet som vilan blir i för hög hastighet. Mot slutet av intervallpasset kommer tröttheten och då blir det mer naturligt att verkligen jogga. Då kommer planeringen in, att höja tempot lite innan vilan är slut så att så få sekunder som det går missas på intervallen. Fast det är klart det tar ju tid att få ner farten från de där 3.35 också när klockan indikerar på vila. Så benen fick troligen sin beskärda tempodel. Värmen inomhus genererar mer svett än vanligt. Och då tillhör ju jag redan den där gruppen tjejer som fått kommentaren ”du svettas som en man”. Charmig kommentar. Ungefär lika charmerande som sendraget i höger fot och krampen i gubbavaden på nerlöpningen efteråt. Vätskebristen satt som en käftsmäll. Fast det visste jag redan innan. Kluckande mage och risk för håll alternativt ett tufft pass med risk för lite väl låg vattenmängden i min arma kropp. Jag valde det sistnämnda. Idiotiskt eller härdande. Bestäm själv. Hur var det nu. Blir man bra på det man tränar? Vi får väl se.