Äääntligen.

Bring it on har varit ett motto för mig ett bra tag. Och sub 1.20 ett stort mål i några år. Nu har jag tänkt om kring det förstnämnda och kan säga äntligen om det sistnämnda. Bring it on är lite väl reaktivt. Och att göra en mental gräns av en tid är det dummaste jag gjort. En god klubbkompis sa till mig för ett tag sedan att hon vill inte sätta några gränser för hon ser inga gränser på hur bra hon kan bli. De orden och orden jag fick höra någon dag innan Varvet av en annan god vän; det blir alltid som du tänkt dig, har tillsammans med några ytterligare goda erfarenheter och lärdomar under senaste halvåret hjälpt mig att se lite annorlunda på mig själv, min löpning och de mål jag har. Reaktiva tankar som att det blir som det blir fungerar inte om du ska prestera på toppnivå. Det är ett val du har gjort och ingenting kommer gratis. Det gäller att kämpa på varje träningspass, även om du har svårt att andas när det är minusgrader ute eller om du får en pipig andning av pollen. Det är hårt att idrotta och en sak är säker ingenting blir bara utan det händer av en anledning. Och den anledningen är det du själv som förfogar över.

Så med ovan sagt kanske det inte är svårt att lista ut att Bring it on inte längre är något motto. Mitt nya motto har jag inte hittat ännu, om jag ens ska ha något. I så fall ska det andas det blir alltid som du tänkt dig känsla. För jag tänkte 1.19, 1.19, 1.19 dagarna före GöteborgsVarvet och jag släppte inte den tanken under loppet. Jag var fokuserad, jag vinkade inte till någon som hejade på i år. För jag hade bara ett endaste mål med det här loppet, att radera den där magiska gränsen, den mentala spärren som funnit där alldeles för länge. 1.19.43. Nu ser jag inga begränsningar längre. Nu ska jag flyga fram, springa snabbare och träna tufft mot nya utmaningar med helt andra tider. Race report kommer. Nu njuter jag av känslan att ett ok fallit av mina axlar. En liten tyngd som ingen annan satt där utan enbart jag själv.