Just nu när det närmar sig slutet av graviditeten har jag fått för mig att jag kommer sakna magen och därför valde vi att föreviga kulan som minne. En mysig stund tillsammans med Lise Korsedahl som är en duktig fotograf och tillika instruktörskollega på SATS. En härlig kvinna som lyckades fånga oss på bild i vecka 36.
Tänk att min gravidmage, den där kulan som växt och växt de senaste månaderna kunde bli till något som jag är stolt över och som jag känner mig fin i. Det kunde jag aldrig tro när gravidäventyret startade där i somras. Jag trodde jag skulle vantrivas med min kropp, känna mig ful, obekväm och inte alls tillfreds med mig själv. Men det blev helt annorlunda. Jag har njutit och jag klappar på den där magen så mycket att pappa frågade mig någon gång när halva graviditeten var passerad vad som är så speciellt med gravidmagar att man måste sitta och klappa på dem hela tiden. Som om man har någon form av fetisch för dem. Och så är det nog. Den enda riktiga förklaringen varför handen söker sig till magen är att det ger en alldeles speciell närhet till den lilla individen som finns därinne. Ju mer magen växer och ju starkare krabaten därinne blir, desto mer gensvar får man. Det kan räcka att jag lägger handen på ett visst ställe så får jag en spark eller buff tillbaka. Underbar känsla är det.
Magisen låg länge på den där snittkurvan vid varje mätning hos barnmorskan, men nu i slutet av graviditeten har den exploderat och närmar sig den övre kurvan med stormsteg. Kanske är det en lång krabat eller så har den rört runt och slagit så många kullerbyttor så att den skapat sig lite mer plats. Det är härligt att höra hjärtljuden och se att magen växer så det knakar.
Henrik sa häromdagen att han aldrig kommer att glömma den där magen och att han också kommer sakna den. Jag har haft någon konstig förkärlek för att dra upp tröjan eller linnet när vi sitter hemma i soffan och ha kulan bar i luften. Som om det känns skönt att lufta magen och som om bebisen därinne kommer närmre oss. Vi har njutit båda två av att se magen växa och följa utvecklingen på det som vi gemensamt skapat som finns därinne. Det, just det, som vi inte vet hur det ser ut, vad det är för kön, för liten person. Nyfikenheten tar inte slut och magen som var en liten bula, som blev till en kula, fotboll, medicinboll och stundom rugbyboll som står helt snett och vint åt alla håll ska snart likt en ballong explodera. Och ut hoppas jag av hela mitt hjärta att det kommer en liten en som mår strålande bra och vill vara med och leka. Allt annat är egentligen oviktigt så länge Ynglis, som vi kallar den, mår bra. Livet är så skört och ett litet barn är ett mirakel. Trots att jag haft lillhjärtat i magen så länge och trots att det idag bara är åtta dagar kvar till beräknat datum så går det inte att förstå. Det enda jag inser är att nu tror vi att vi kommer sakna magen att klappa på, men så fort bebisen kommer ut så finns det ingen mage att sakna. Då är det lilla hjärtat här, det vi har väntat på och redan på något konstigt vis älskar. Varje rörelse, varje spark, även när du stångar mig på en nerv i bäckenet nu i slutet eller sparkar till på ett revben så att jag kvider till gör att jag älskar dig ännu mer. Du finns inte här ute i syret och verkliga livet, men du lever inuti mig och det är påtagligt att du är en energisk liten en som gillar rörelse. Välkommen ut när du är redo, blir det för trångt nu i slutet är det bara att med bestämda rörelser sätta fart på processen. Nu har vi väntat tillräckligt och du borde vara klar. Vi är redo att bli din mamma och pappa. Och vi ska göra vårt bästa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar