I ett nötskal.

Senaste tiden har varit bekännelsernas tid. Ni som inte känner mig får veta lite mer om mig. Ni som känner mig allt för väl blir påminda om hur jag är. Och ni många som känner mig lite halvt om halvt kanske blir smått chockerade av vilket miffo jag är. Men en sak är bra. För ärlighet det varar längst. Ihop med rynkorna så kommer den avslappnade känslan av att våga vara sig själv. Och dessutom stå för sina känslor. Och det är så skönt. Jag vågar säga precis vad jag känner om det mesta rakt ut till personer i min närhet och jag står för det. Självklart rör det sig mest om positiva saker eller åtminstone konstruktiva. Och detta har kommit under de senaste åren. I veckan har jag haft utvecklingssamtal gånger två. Spännande, då min tjänst på jobbet kan ändras radikalt. Igen. Får se vad det innebär. Slutsatsen av dessa båda samtal är att mina chefer, båda relativt nya, förstått vilken person jag är. Mest intressant är att man på gymmet fått en lite mer rättvisande bild. Och där har jag tre klasser i veckan jämfört med alla timmar på mitt vanliga jobb. Mycket just nu är lustigt. Hur som så var det två positiva samtal. Igår var det fredag fast ändå onsdag. Idag är det lördag, fast ändå torsdag, och två lördagar till väntar innan det är söndag. Alla resonerar vi olika. Men fredagar är grymma dagar och lördagar lika underbara. Denna veckan är det som lördag hela veckan känsla. Och idag är det party. Först utflykt. Gunnebo slott bjöd på fika i solen. Via Hönö och Öckerö tog vi oss till Hälsö där glass intogs i solen på bryggan. Nu har balkongen gästats med mousserande rosé. Solnedgången avnjöts även den med ett rosé i handen, fast utan bubblor och med mat från en fiskebod på vägen hem från öarna. Nu har jag hittat ett gammalt blandband inspelat på CD. Ganska kul att uppleva livet förr. Vet inte om någon kommer ihåg Rockslaget. Det var tider det. Musik väcker minnen till liv. Minnen är bra saker. Att komma ihåg gamla. Att skapa nya. Vi har spelat ett spel som heter "Jag har aldrig...". Riktigt kul. Man läser upp ett påstående och så måste man bekänna. Självklart är inte allt helt rumsrent i det här spelet. Men helt klart kul att spela. Och som sagt. Nu för tiden vågar man ju stå för det mesta. Eller hur!? Hur dagen slutar vet jag inte. Men spontandans i vardagsrummet garanteras. För det är jag i ett nötskal. Precis lika mycket jag som att jag på dagens intervaller lyckades lägga till en extra där i mitten. Så många gånger som jag bjudit mig själv på några extra pulstoppar. Att köra en mindre finns inte på kartan. Men att lägga till är inga konstigheter. Glömmer inte när jag la till 100%, det vill säga 10x400 m skulle genomföras. Jag gjorde 20 stycken i uppsatt fart. Träningsläger är alltid träningsläger. Så löd förklaringen. Och det är sådana pass man kommer ihåg. Eller när mamma och pappa stod med middagen klar och var nära att ringa polisen. Träningen kändes så bra så jag körde på där i Änggårdsbergen. Tvåminutarna blev fler och fler. Till slut hade jag inte koll på vart jag var och när jag kom ut i Mölndal hade jag en lång nerjogg hem. Inte så glada föräldrar väntade där hemma. Nu för tiden blir ingen förvånad. Undra varför.