26.2 miles.

Ibland är löpning som poesi. Det var min lyckliga tanke imorse när jag hittade de fina benen. Fast första minutrarna med Stadion i blickfånget var det allt lite morgonsegt. Väldigt mycket det senaste har genomförts enligt en lista, mentalt inprogrammerad eller enligt mängder av post-it lappar. Som en robot har jag kryssat genom livet och bockat av punkt efter punkt. Idag blev jag återigen påmind om mitt livs kontraster. Maslows behovshierarki, ni vet. Den högsta punkten i pyramiden, självförverkligandet. Vad får dig att nå dit upp? Runners High. Det är självförverkligande för mig. Storstaden småslumrade fortfarande när jag pinnade Valhallavägen fram. Jag hade det i mig idag. Igår kväll visste jag inte hur jag ens skulle lyckas pricka av passet med någon som helst värdighet. Igår kväll var jag inte löpare. Febrilt fingrandes på en dator som inte ville fungera på hotellets knackiga uppkoppling. Men sista riktiga passet innan en mara är inte att förakta. Och jag tackar för dagens uppvaknande. Höstluften. Löven. Färgerna. Jag hann med både start- och målgångssträckningen av Stockholm Marathon samt stora delar av Tjejmilen. Fina lopp det där. Men idag var det inget race. Det var njutning. Rent. Enkelt. Kompromisslöst. Andetag. Steg. Klapper mot marken. Och denna vackra miljö. Kaknästornet. Siluetten av en bildskön stad. Vattnet. Blankt och stilla. Träden. Husen. Stockholm är en vacker stad. Att springa här är fantastiskt. Glädjelöpning. Uppvärmning. Flytintervaller. Nedlöpning.


Nästa gång benen tar löpsteg är det på annan mark. Starten går uppför den långa Verrazano Bridge. Från Staten Island över till Brooklyn, in i Queens, halvvägs och en stund senare över vattnet in på Manhattan, Bronx nästa, Manhattan och slutligen in i Central Park. Målgång.



New York har mycket att erbjuda. Lance Armstrongs cyklar är på aktion på Sotheby's. Det vet jag en som ser fram emot. Jag ser fram emot att bära det gula Livestrongbandet på armen. Längtan är förbi. Vi har semester. Ikväll är det pasta och packning, imorgon landar vi på JFK, på fredag hämtar vi nummerlappar på en riktig sportmässa, på lördag pastaladdar vi i Little Italy och på söndag njuter vi av atmosfären. 26.2 är inte som 42,2. Det är mycket kortare.

På räls.

Sitter här och tänker mig bort. På resande fot, påväg mot Stockholm, just nu. Rullar böljandes fram och håller tummarna för att inga farliga baciller omger mig. Vill inte äventyra mitt äventyr på söndag. Nästan alla träningspass före maran är genomförda. Förra veckan landade på 8h effektiv tid. Säger inte så mycket, jag vet. Men det var färre timmar i träningskläder än på länge. Precis som det ska vara. Högre grad av njutningspass och löparglädje än tokkörning. Hitta flytet. Lyssna på kroppen och våga vila. Ingen vill komma sliten till en marathonstart. Inte i benen och inte i huvudet. Löpsug. Det är vad den här veckan handlar om. Att skapa det. För ingenting kommer som bekant gratis. Imorse vaknade jag i ottan och körde sista distansen, lagom lätt återhämtning. Ikväll kryper jag ner mellan hotellakanen och drömmer mig bort. Imorgon bitti är det jag som intar Stockholm i gryningen. Flytintervaller. Hoppas att det känns bra i kroppen. I benen. I huvudet. Hotellfrukost på det. Heldagsutbildning. Situationsanpassat ledarskap och självledarskap. Kanske kan komma väl till pass även i min löparbubbla. Avbrott för pastaintag. Kontraster. Mitt professionella jag. På ena sidan. Tjejen med margaretaflätor och passion för löpning. På den andra. Två roller. Lika som bär. Båda har många järn i elden. Båda vill prestera. Hemresa. Packa om. Avresa. Hoppas nu bara att ingenting spårar ur.

Tre spännande veckor 2010.

Slutet av maj och början av juni nästa år blir den perfekta tiden. Planeringen är i full gång. I stort sett allt är bokat, eller anmält när vi pratar tävlingar. Veckan innan Stockholm Marathon är som nu. Just idag. Lördag. Maradeffen är som bäst. Mil i benen. Nervösa känslor. Spritter i kroppen. Men ändå inte. Formen hoppas man som bäst på. Men är den verkligen på gång? Avslappnat. Sköna känslor för man har allt framför sig. Nästa mara blir lördagen innan helt annorlunda. Jag blir fru Nordström den dagen. En vecka före 42,2 km. Dagen i mitt liv. En vecka före endorfinrus skrider jag kyrkgången fram iklädd vitt. Henrik och jag. Vi blir ett. En egen familj. Glädjeruset kommer vara större än allt man upplever i ett par löparskor. Nervositeten kommer vara som bortblåst. Precis som när startskottet gått. Innan känns det pirrigt i magen. Men när det är allvar, när det är på riktigt. Då försvinner allt det jobbiga. Alla ångestfyllda känslor. För att man vill. För att man får möjlighet att göra det man älskar mest. Springa. För att man får lov att dela sitt liv med den man älskar mest. Henrik.

22 maj 2010 - GöteborgsVarvet
29 maj 2010 - Bröllop i Alnö gamla kyrka
5 juni 2010 - Stockholm Marathon

Fina veckor att se fram emot.

9 dagar kvar.

Hypokondri eller förkylningssymptom. Det är dagens stora fråga.

En epok i graven.

Skohyllan hemma är chockerande för de flesta. Och det säger jag inte för att på något sätt förhäva mig. Skrävel det gillar jag inte. I vårt fall är det inte av hävd som hyllan ser ut som den gör. Den har bara blivit så. Löparskorna har plockat på genom åren. Några har jag som finlöparskor. Ett par som lättviktsskor. En och annan smutsig lervällingssko. En majoritet av distansskor. Och så har vi de som jag av en eller annan anledning ratat för löpning men som fungerar som snygga överdragsskor, efter träning och tävling. De flesta varumärken värda att fundera på avseende löpning representeras i vår hylla. Till och med något märke som jag var tvungen att införskaffa utomlands som inte säljs här. De numer benämnda rosa älsklingarna. Och just de har förpassats till den sistnämnda kategorin av glidarsko. Men så har vi Nike Zoom Elite. Den fantastiska modellen. Persen på både halmara- och maradistansen är med ett par Zoom Elite. Perfekt symbios med mig och min löpning. Som gjuten på foten direkt från kartong. Skon som passar som långpassko, njutningssko, mängdsko, intervallsko, distanssko, temposko, lervällingssko, snabbdistanssko, överdragssko och tävlingssko. Vad ska jag göra när Nike bestämt sig för att lägga ner produktionen. Istället satsar man enligt skoförsäljaren på en Lunarglide-variant. Och så har försäljaren mage att tala om för mig att Nike-säljaren pratat så varmt om den nya skon. Vad vet hon om mina fötter? Vad vet hon om min löpkänsla? Vad vet hon om min kärlek till Zoom Elite? Som om jag inte har testat en mängd med olika skor. Varför skulle just en annan modell av Nike passa lika bra när inga nuvarande ger den rätta löpkänslan. Förutom just Zoom Elite då. Tur att jag säkrade ett par nya till New York i varje fall. Provsprang dem i morse. Som på små moln. Som ett par mockasiner.

2 veckor.

Det är med skräckblandad förtjusning jag inser att tiden är kommen för att förlita sig på att genomförd träning varit den rätta. Att den varit tillräcklig. Eller snarare välbalanserad. Att planen som var lagd utförts till perfektion. Och att den där planen faktiskt var den rätta att lägga. Igår genomfördes sista långpasset. Benen kändes konstigt nog lätta. Tempot relativt högt och en flytande känsla infann sig. Skönt att lägga det till handlingarna. Lördagen spenderades i Skatås med 8 km snabbdistans på agendan. Även den gick förvånansvärt bra med tanke på träningen som finns i benen. Jag ska inte påstå att det gick lätt. Men de första kilometrarna lyckades jag pressa ner mig i tempo under farten jag har på ett 10 km race. Och det kändes stabilt. Sedan kom backarna och med fredagens cykling i benen så var syran ett faktum. Oundvikligt. Och med syran rusade pulsen. Men att med syrade ben lyckas trycka sig fram i under 4’-tempo sista biten gav mig ändå någon form av känsla för att träningen gett och att jag är på rätt väg. Men det är då en annan känsla kryper på mig. Den läskiga, obehagliga, tvivlande känslan. Jag funderar och analyserar. Huvudet spelar mig olika spratt. Och det mest frekvent återkommande är att jag tvivlar på tidigare resultat. Destruktivt. För det finns inget att tvivla på när det gäller något man själv genomfört. Jag var ju där. Jag stod på startlinjen i Haag tidigare i år och stack iväg när kanonen ljöd. Det var jag som hade de lätta benen och formligen flög om folk i slutet. Stark, full av glädje och med facit i hand pers. Och det var mina ben och ingen annans som kom in på Stadion den sista helgen i maj med K13 på bröstet. Det var ju jag som kände gåshuden och värmd av glädjetårar insåg att perset var enormt och placeringen något jag aldrig kunnat drömma om. Jag var där. Huvudperson i mitt eget liv. Men det går fort att glömma. Leva i nuet. Inte leva på gamla meriter. Träning är en färskvara. Och jag har ju tränat. Men ändå är det så lätt att tvivla på sig själv. Tänk om mina löpsteg har tagit slut. Tänk om mitt hjärta inte orkar pumpa lika hårt. Tänk om jag inte alls får den där flytkänslan i New York. Tiden är inte det viktigaste. Men jag vill ändå känna mig ungefär i samma slag som i Stockholm. Känna att min kropp är med mig, att den svarar. Värst av allt är att jag inte kan komma på vad jag gjorde för att lyckas prestera sist. Och det är troligen för att svaret är att jag inte gjorde något speciellt alls. Ingenting. Levde på som vanligt. Tränade som vanligt. Hade till och med en tävling i bagaget, Varvet, som jag inte alls var nöjd med. Trots det så passerade maran revy av bara farten. Som en enda lång komedi, från start till mål. Det är då det slår mig. Jag gjorde ju faktiskt något. Sänkte ambitionen och kraven på mig själv. Att ha roligt var det enda målet. Bara det var drivkraften. Och så sprang jag där på huvudstadens gator och pratade under loppet, full av energi, glädje och tacksamhet för att jag fick springa maran och bara njuta. Och nu inser jag vad jag har att rätta mig efter. Just nu kan jag ingenting mer göra. Ingen träning i världen kan hjälpa mig på den här maran. Traditionsenlig långspinning idag, sista fartpasset imorgon, sedan vila blandat med flytintervaller och lättare löpning. Vässa formen. Eller, vässa huvudet. Det är precis det allt handlar om. Formtopp för mig består av en liten del klinisk planering av träning och en stor gigantisk portion av löpglädje. Vilja att ta ut sig, men främst viljan att ha roligt i 42 195 meter. Steg för steg. Kilometer efter kilometer. Eller som i New York, mile after mile. Det ska genuint kännas skoj att ställa sig på startlinjen. Mitt huvud, min hjärna, behöver vara i harmoni med övriga kroppen. Och för att lyckas så krävs det att kroppen spritter av skratt, leenden och bubbligt glädjefnatt. Så lagom enkelt. Tänk om det var en beställningsvara. Att träna hårt är så mycket lättare. Att hitta sitt eget driv och våga vila. Det är det svåra. Om två veckor är det över. New York Marathon ett minne blott. Nervositeten försvunnen. Endorfinerna och adrenalinet har omvandlats till en skön känsla i kroppen. Hur jag än vänder och vrider på det så vill jag inte att det ska vara över. Med samma skräckblandade förtjusning som jag insåg att jag nått träningens point of no return ser jag fram emot ännu ett marathonäventyr. Från uppladdning till målgång.

Ett minne.

Träningsläger för 2,5 år sedan. Portugal. Närmare bestämt Monte Gordo. Två veckor för mig själv. Jag har flera härliga minnen från just detta läger. Det fanns inget annat än jag och min löpning. Jag reste dit själv. Att springa 5 mils pass med Rune Larsson är något speciellt. Även om jag tyckte att det gick lite väl långsamt emellanåt. Jag var, eller kanske är, inte van vid ultralöpning. Men det är ett varmt minne jag bär med mig. Att få lyssna på Evy Palm och att få äran att följa med ut på en middag med fantastiskt goda indiska smaker med bland annat denna löpardrottning är ett minne som jag alltid kommer att bära med mig. Lilla jag. En löpentusiast som fick möjlighet att lyssna på intressanta diskussioner och anekdoter. Spännande och otroligt roligt. Jag bestämde mig för någonting under just den resan. Att försöka se vad min kropp kan lyckas med i ett par löparskor. Att se hur bra jag kan bli. Det var något jag ville då. Det är något jag vill nu. Men frågan är till vilket pris. Jag tycker inte att jag uppoffrar någonting alls när jag väljer träning före annat. Det är en livsstil. Perfekt för mig. Underbar om någon. Redan på friidrottstiden, i tonåren, gillade jag fredagar bäst. Perfekta träningsdagen. Ingen tid att passa. Inga läxor. Inga måsten. Bara träning. Hänga i Friidrottens Hus, på Vallen eller i skogen. Bara vara med sina likasinnade vänner. Jag gillar fortfarande träningsfredagar. Ruterna kommer aldrig gå ur. Hoppas jag. Under resan på Iberiska halvön fick jag även möjlighet att byta några ord med en oerhört intressant person. Han var med på tidigare nämnd middag och en av mina sista dagar följde jag med på en tvåtimmars cykeltur i varierad terräng. Mycket snäll kille och jag har flera gånger sedan dess tänkt på den cykelturen. När min mamma för något år sedan hörde en intervju med honom på radion, i Karlavagnen var det om jag inte minns fel, så imponerades även hon av hans inställning till livet och sin träning. Välutbildad, vältalig, karismatisk och otroligt smart. Det är ord som jag skulle beskriva honom med. Dedikerad. Vågar gå sin egen väg. Tror på sig själv. Sådan är min uppfattning. Och när jag idag var inne på friidrott.se och läste Perspektiv på friidrott, oktober 2009 så bekräftades detta. Gå gärna in på länken och läs. Någon beskrev en gång för mig vad att våga innebär. Våga ta steget. Våga tappa fotfästet för en stund. Ibland måste man helt enkelt våga hoppa. Det är då vi växer. Det är då vi kan lyckas.

Äppelpaj.

Vilodagar bör firas. De är ju så få. Därav smaskig paj ackompanjerad av Nespressos fina Rosabaya alternativt Indriya. Sedan vi köpte den härliga kaffemaskinen driver jag kafé tre våningar upp med utsikt över Skansen Kronan. Nybakat i alla dess sorter. Och jag njuter inte bara av endorfinerna efter tuffa träningspass. Utan gillar även den avkopplande känslan av att skapa i köket och se saker växa fram. Husbestyret som sådant. Dofterna som sprider sig i hela hemmet. Belöningen, nöjdhetens behag, efter ett träningspass. Den sköna känslan i kroppen. En tillfredsställande känsla, svårslagen om någon. Och självklarare än något är att jag hellre skördar frukten av träningen än att stoppa den i pajen. Men de riktigt bra skördarna kräver sitt tålamod. Nyligen nedlagd träningstid är en investering för framtiden. Och förhoppning om fina resultat längre fram. Målet i New York är inte högre ställt än att ha fantastiskt roligt. Huvudsaken de närmsta två veckorna är att ge benen en rimlig chans att återhämta sig. Äpplen, kanel, socker, havregryn, mjöl, smör och vaniljsås. Rätt ingredienser. Väl avvägd mängd. Svårare än så är det inte att springa ett marathonlopp. Nedräkningen till The Big Apple har börjat.

Djupt nere i källaren.

Ibland får man bara ett infall. Helt plötsligt. Oplanerat. Som en blixt som slår ned från ovan. Senast jag klippte mig var på Centralstationen i Stockholm när jag skulle slå ihjäl en timma i väntan på tågavgång. För över ett år sedan. Det bara blev så, där och då. Idag hände det igen. Imorse fick jag tuppjuck på det blonda ogräset. Spontaniteten tog överhanden på lunchen. Och nu sitter jag här med ett kortare fast ändå långt hår. Vackert fönade korkskruvar. Slumpen gjorde att jag satte mig i en frisörstol där min före detta kollegas fru befann sig. Fantastisk duktig. Och en otroligt trevlig stund fick jag. Ompysslad. Avslappnad. Omhändertagen. Precis det avstamp min arma kropp behövde. Idag är början på nästa fas i träningen inför maran. En tuff period avslutades med dryga tolvtimmarsveckan (effektiv tid) och ett 2h 15’ vackert långpass i söndags. Gårdagens 2,5h spinning blev sedvanlig bonus. Botten på sinuskurvan är nådd, nu vänder det upp igen. Förhoppningsvis. För än har jag inte sett vändningen. Vilodag idag. Två smarta träningsveckor. En uppladdningsvecka. Då hoppas jag att jordkällarens mörker, med en tung kropp, ersatts av solens varma strålar, och en fjäderlätt känsla.

Pisspass.

Himlen öppnade sig. Successivt. Mer och mer regn. Blåst. Och så kom det. Hagelskuren. Skönt med hår på huvudet. Värre var det för han bredvid som har lite mindre. Isbollarna kändes, om man säger så. Tur att fontanellen växt igen. Riktigt höstväder. Helt perfekt timing för nederbörd. Fem fina minuter och sedan tio i skyfall. Jag hann precis bli stelfrusen under uppvärmningen. Perfekt redo för dagens hårda tag. Snabbdistans på schemat. Senaste dagarnas eller ska vi säga veckornas upptrappning av tuffa pass har satt sina spår. Lugn och skön distans har fått en annan betydelse än förr. Jag njuter verkligen av de passen. Längtar efter dem. För numer är fler pass krävande. Och det märks. Både fysiskt och psykiskt. Men ingen tvingar mig. Bara jag själv. Vila är inget alternativ. Men idag borde det ha varit det. Självförtroendet fick sig en törn där i spåret. Och då är det ju inte enormt från start, kan tilläggas. Iskall kropp. Stela ben redan innan. Trött huvud. Och kylan gjorde ju ingenting bättre direkt. Gårdagens dubbelpass satte sig i både kropp och själ. 90' distansen på kvällen var förvisso ett riktigt fint pass, men hälften var i rak motvind och då snackar vi La Santa varning. Med andra ord stormkänsla och man väntar bara på att följa med upp i skyn. Så från igår till idag. Som ur askan i elden. Plaskvåt mark. Hala löv. Mörkt. Elbelysning som inte gör sitt jobb. Dålig sikt. Det känns som om det går undan. Dunklet är marigt. Fotisättningen blir en mindre chansning. Mörkret vilseleder farten. Har inte känt den påtagliga känslan av detta förut. Det gick undan. Fram till första kilometerklockningen. Där insåg jag att det blir tuffare än jag trodde. Där fick jag svart på vitt. Andningen var inte med mig. Kroppen kändes starkare än jag trodde. Men det gick inte fortare. Innan hade jag bestämt att omständigheterna och känslan fick styra farten. Men lika förbannat så känner jag mig helt tom när snabbdistansen är över och kroppen inte alls svarade som jag ville. Så som den gjort de senaste veckorna. Det går upp och ner. Jag vet. Och just nu ska vara en tuff period. Och det är helt ok att det känns som det gör i kroppen. Men mitt lilla självförtroende behöver jag fram till maran. Jag har så lätt att filosofera, fundera, vända och vrida på tankarna. Och helt plötsligt så står jag här och funderar på hur sjutton jag kunde hålla 4'-tempo i 42,2 km för drygt 4 månader sedan. Är det inte lustigt hur man kan vara funtad. Träningen sedan dess har ju inte direkt varit lätt och sporadisk. Utan raka motsatsen. Ett litet ynka grisigt snabbhetspass. Tänk att jag värderar känslan på dem så högt. Tänk att ett pass jag har glömt imorgon kan få mig att tvivla idag. Intervallpass går upp och ner utan större tankeverksamhet. Distanspass kan kännas som om benen vore stockar och jag funderar inte ens. Men när det kommer till tävlingslika moment. Mätbara sådana. Då gäller det att vara stark i sinnet. Om man nu är funtad som mig. Vill säga. Rubriken säger allt. Bara att bryta ihop och komma igen.

Varför bry sig.

Har du någon gång känt att intervallträningens baksida är vilan. Du sticker iväg på given signal. Tar spjärn mot marken. Piskar igång farten. Trycker upp pulsen. Håller kvar tempot. Stumt och hårt. Klockan piper. Det är dags att vila. Skönt. Ner med pulsen. Koncentrera sig på nästa pulstopp. Du. Din träning. Inte en jävel ska bry sig. Du är stark. Och det spelar ingen roll om folk runtomkring undrar vad du håller på med. Joggvila i sakta gemak. Helt plötsligt när någon kommer ikapp dig i spåret sätter du fart och ökar. Nästan som om du vill markera att mig springer ingen om. Eller som idag. På cykelbanan. Klockan 07.20. Nio av tio intervaller avklarade. Sega ben. Starkt huvud. Taggad för att köra den sista intervallen. Trettio sekunder kvar av joggvilan. Där och då blev jag förbannad. En man i sina bästa år. Troligen har han aldrig kört en endaste intervall i sitt liv. Joggen går som sig bör sakta. Och mannen har mage att ropa: Här går det undan! Som om du ska bry dig i vilken fart jag behagar glida fram i arla morgonstund. Frågan är varför jag fick ett adrenalinpåslag som hette duga och tänder till. Om jag hade yppat ett ord så hade han vunnit. Vad skulle jag skrika tillbaka. Vad jag än hade sagt så hade han troligen inte förstått ändå. Nu sa jag inte ett pip utan gav utlopp för min irritation på asfalten istället. Men jag återkommer ändå till det lilla dilemmat som en joggvila innebär. Det är ju inte just där och då man skulle vilja att en kollega skulle komma cyklandes förbi. Och tänka tanken jag trodde hon var snabbare än så. Utan det är ju på den snabbaste tvåminutaren man vill "visa upp" sitt löpsteg. Lustigt det där. Men trots allt så gillar jag den aktiva vilan som just joggvila innebär.

4 veckor.

Igår var det ett år sedan som allt började. En utmaning. Några dagars bollande på två bloggar. Jag försökte göra jobbet som marknadsförare. Skapa uppmärksamhet. Nyfikenhet. Intresse. Skapa en åsikt. Få till ett ställningstagande. Gärna ett avslut. Jag lyckades. Henrik antog utmaningen. Resten är historia. I Haag krossade han kvaltiden. Under sommaren krossades även perset på milen. Och nu har karlsloken gått från klarhet till klarhet avseende långdistansträning. Det finns inte längre några sura miner på långpassen. Den där simmiga blicken. De där arga ögonen, när jag glatt pratar på och tvåtimmarsstrecket passerats, är borta med vinden. Det är en vanesak att springa långt. Och Henriks kropp verkar ha vant sig vid den uppgiften. Idag är det 4 veckor kvar tills vi skålar i champagne efter Henriks första marathonmålgång. Är det någon oskuld som är underbar att ta så är det maraskulden. På något sätt önskar jag att även jag hade den kvar. För vilken obeskrivligt lycklig känsla det är att gå i mål i ett marathon. Varje lopp etsar sig fast som ett livslångt minne. Det är något helt annat än att springa de kortare distanserna. Svårt att beskriva. Det behöver helt enkelt upplevas. Så många dimensioner. Fysisk utmaning. Balansgång. Psykisk utmaning. Sinnesnärvaro. Det är en resa med din egna kropp som transportmedel. Första gången är speciell. Din löparresa. Men du har inte den blekaste aning hur din kropp kommer att reagera. Kommer du få motorhaveri, punktering, soppatorsk eller kommer det vara en solskensresa från start till mål. Varje resa kräver sin planering. Och marathonresan kräver en noggrann sådan. En cykel behöver luft i däcken och en bil bensin i tanken. En löpare behöver både syre och drivmedel. I rätt mängd, med jämna mellanrum, då finns alla chanser för en resa med dans på röda rosor. Stockholm i år var något helt fantastiskt i mitt liv. Känslan jag hade då är svårslagen. Det var så mycket mer än ett marathonlopp. Allt klaffade. Och jag vet inte om ett lopp någonsin kommer att kännas så igen. Det bara hände. Det var bara så enkelt. Allting var ren lycka. Varje minut. Varje löpsteg. Varje kilometer. Men att gå i mål i New York Marathon är på något sätt annorlunda. Loppet är ett strå vassare. Med sin karaktär och storslagenhet når marornas mara andra dimensioner. Första gången du springer ett marathonlopp så vet du inte vilken glädje som väntar dig vid målgång. Din egen glädjestorm. Upploppet är något helt enormt. Och i Central Park är det enastående. Det känns som det var igår jag såg klockan räkna ner och jag slank under drömtre. Just där. Just då. Jag ler vid tanken. Känner en varm känsla i hjärtat. Vilken känsla du har framför dig älskling. Att skära mållinjen i New York. Din mållinje. Din första marathonresa.

Två huvudlösa pass.

Jag berättade i förra veckan om mina snabbdistansfasor. En negativ tanke hade satt sig i mitt huvud och jag var nervös som inför ett race. Det var ju bara ännu ett vanligt träningspass. Ett sådant där som jag efter genomförandet glömmer av och inte funderar över. Inte lägger någon energi på alls. Bock i protokollet. Framåt. Mot nästa träningspass. Mot nästa utmaning. Mot det verkliga målet. Om varje löppass skulle bli som en tävling så skulle jag snabbt tappa gnistan. Träning, medel för att nå mål. Så skulle man kunna se det. Men för mig är träning en livslång relation. Fast jag älskar inte alla hårda pass. Alla tuffa intervaller. Att ha ont och ändå fortsätta. Men känslan efteråt är obeskrivlig. Samma sköna tillfredsställelse som efter en lyckad tävling. Och jag älskar känslan under tiden, när det är fokus. Min bubbla. Jag. Ena foten framför den andra. Övervinna sig själv. Fokusera. Lite snabbare. Håll kvar. Planera. Varje steg. Bit dig fast. Varje andetag. Syre. Och jag drivs av mina egna mål. En strävan som bara jag bestämmer över. Ingen annan. Och för att nå de där målen så behöver träningen ses som ett medel. Träna på att tävla. Ibland. Inte alltid. Den passionerade löpningen är viktigast. Som i alla relationer. Njutningen. Men det gör ont att nå sina mål. För det gör ont att älska. Jag insåg detta i tisdags när ännu en snabbdistans passerade revy i Skatås. Det var som om passet var ett jobb. Och någon skulle göra det. Jag. Min verklighet och ingen annans. Imorse kom samma känsla. Intervaller innan tuppen hade vaknat. Innan frukost. Några få plusgrader. Första passet med vantar, buff och reflexväst för i år. Men inte en enda negativ tanke. Inte en enda fundering på att inte genomföra. Inte en tanke på att inte trycka upp både fart och puls. Det finns ingen rädsla för de tuffa passen längre. Jag längtar efter dem. När jag håller spinningklasser så har jag väldigt lätt att säga saker som att benen gör vad huvudet säger att de ska göra. Samma sak när jag är löptränare. Men det är svårare att coacha sig själv. Då är det ibland bättre att koppla bort hjärnan. Ingen idé att tänka för mycket. Kroppen vet ändå vad den ska göra. Hur det ska kännas. Så numer ser jag mig som huvudlös på tuffare träningspass. Allt blir så mycket enklare då. För inställningen kan vara den enda skillnaden mellan att misslyckas och att lyckas.