Min älskade pappa.

Det här inlägget, årets första, är tillägnat min älskade pappa som, liksom min mamma, alltid funnits där för mig. I vått och torrt. I mörker och i ljus. Glada dagar. Ledsamma dagar.

Som enda barnet får man total uppmärksamhet av sina föräldrar. Massor av kärlek och säkerligen en lite för stor portion av bortskämdhet. Det närmar sig 33 år som min pappa har varit just pappa. Idag för 34 år sedan gifte mina föräldrar sig, ett tag efter det producerades jag på sedvanligt vis. Nio månader senare krystades jag ut av min starka mamma med pappa stöttandes bredvid. Där och då började deras resa som föräldrar. En resa jag misstänker är full av utmaningar och svårigheter, men mest glädje och säkerligen en del oro. Den sista tiden har jag fått anledning att tänka tillbaka. Det finns tillfällen i livet när allt bara stannar. Tid och rum står helt still. Mattan rycks undan. Jorden rämnar under fötterna. Jag vill bara skrika rakt ut. Högljutt. Ohämmat. Avgrundsvrål. Men ingenting hjälper. Känsla av maktlöshet. Utan kontroll. Man kan inget göra. Mer än att hoppas. Då börjar jag tänka. Tankarna virvlar runt. Ögonen tåras. Jag hinner inte ens få en klump i halsen för allt går så fort. Tårarna är där snabbare än ljusets hastighet. Sorgligt. Orättvist. Hemska tankar stormar runt i huvudet. De som får en att känna att ingenting känns viktigt utan just livet självt. Existens. Att finnas. Att andas. Att existera. Ingenting är viktigare än just det. Livet. Min pappa. Snällare pappa är svårt att få tag på. Och så kommer skrattet. Lika snabbt som gråten. Panik och rädsla byts till varma tankar. Känslorna blandas i en höghastighetsmixer av bästa sort. Virrvarr. Känslosvall. Glädjen som varit. Minnena. Inget ska få ta min pappa ifrån mig.

Jag har hört många roliga berättelser om mina föräldrar. Sådant som utspelade sig före min tid. Mamma och pappa träffades unga och min far var en så kallad ligaledare. Det låter det. Och jag ler när jag tänker på det. Ligaledare förr och nu är inte samma sak. Pappa var helt sonika den fräcka killen alla ville vara med. Eller så är det en dotters försköning av verkligheten. Hur som så har handlingskraft och driv präglat allt min far har gjort. En naturlig ledare och entreprenör. Skojiga upptåg, fart och fläkt har alltid omgett mina föräldrar. Historierna är många. En av dem har lärt mig mitt första tyska ord. Nockenwellenzahnrad. Kamhjulsdrev. En bilresa genom Europa, bilen gick sönder och päronen var strandsatta ett bra tag. Mina föräldrar är sådana där som många kompisar i uppväxten tyckte var roligare än sina egna. Skojfriska. Långt ifrån mossiga. Dans på borden är den klockrena beskrivningen. Öppenhet. Tillit. När man inte har några syskon kan det bli ensamt ibland, men det rådde mor och far bot på. Kompisar var ständigt välkomna, såväl hem som ut till landet. Jag är stolt över båda mina föräldrar.

Jag har många härliga minnen som gör mig varm i hjärtat. Som när pappa glömde vår lilla hund utanför servicebutiken och en boende i området hittade vårt telefonnummer och ringde hem en bra stund senare. Alla myskvällar pappa och jag haft när mamma jobbade natten på Handkirurgen. Kvalitetstid pappa och dotter. Världens bästa mamma hade fixat två stora tallrikar med alla de gottigheter som stod redo i kylen för oss två bortskämda, pappa och jag, att hugga in på. Vi hyrde filmer. Inga kulturella direkt, utan sådana där filmer jag gillar än idag. IQ-befriade amerikanska actionfilmer, en och annan thriller eller komedi. Koppla av och ha en skojig stund. Die Hard filmerna var självklara favoriter. Mamma gillade inte de här filmerna, utan det var pappas och min grej. När vi sett den första Tillbaka till framtiden var vi i videobutiken och tjatade otal gånger om uppföljaren. Det tog, enligt oss, för många år innan den kom. Pappa och jag doppade ostmackor i varm choklad och spelade badminton hellre än bra. För ett barn går tiden ibland långsamt. Pappa var inte sen på att komma på någon form av lek, frågesport i bilen på väg till landet, ”vänta-på-mig-leken” när man springer ikapp på väg till skolan. Uno var ett annat kul tidsfördriv. Var jag snäll så kunde vi köra några omgångar på morgonen före skolan. Det var just morgonen som var pappas och min stund på dagen. Som egenföretagare jobbar man mycket. I perioder sågs vi knappt alls. Jag tränade, pluggade och hade mina egna saker för mig. Pappa jobbade mycket. Men helgerna hade vi tillsammans. Då lagade pappa söndagsfrukost. Världens godaste stekta äggmacka special. Ingen gör den som honom. Annars var det min mor som stod för den goda kokkonsten. Allt utom pappas tolkning av lasagne, som är gjord med spagetti. En riktig höjdare. Höjdpunkten på året var sportlovsresan till San Agustín. Där kopplade vi av tillsammans, vår lilla familj. Trillingskålade och hade det bra. Pappa och jag aktiverade oss bland annat med dartspelande. Jag badade och hittade vänner. Pappa spelade vattenpolo, skrattade och njöt av livet. Mamma lapade sol, njöt och dansade. Vi var tillsammans. En familj. Mamma var den som fick ta det stora familjelasset och höll ihop oss tre. Jag är evigt tacksam för det. Och jag älskar min mamma precis lika mycket som min pappa. I min familj är vi optimister. Tidsoptimist är en tolkning av det. Mina föräldrar är inga akademiker, men den akademiska kvarten har alltid utnyttjats. Det var inte sällan gästerna ringde på dörren och pappa fortfarande stod i duschen. Allting ordnar sig är ett mantra jag växt upp med. Jag vill tro att allt verkligen kommer att ordna sig. Jag vägrar tro något annat.

Jag är en blandning av mina föräldrar, vilket alla barn är. Pappas ben har jag fått höra att jag har. De verkar ju kunna springa, så jag antar att jag ska vara tacksam för ett par karlben. Skämt åsido. Pappas dotter har jag alltid varit. Inte så tjejig av mig. Skämten och upptågen mina föräldrar hade för sig som jag som tonåring skämdes för, men som jag idag är stolt över. De gillade att ha kul. Bejaka livet. De var sig själva. Spelar ingen roll var de var någonstans. De var sig själva och det är det som till syven och sist räknas. Och än idag är de sig själva. Till och med när pappa har fått det värsta beskedet man kan få så kan han säga små skämtsamma saker för att han inte vill att det ska kännas för jobbigt för mig. Lätta upp stämningen, locka fram ett skratt. Vi har gått igenom tuffa tider förut. Inte minst mina föräldrars skilsmässa när jag var arton år. Något som präglat mig sedan dess. Och självklart dem, det var ju deras förhållande och inte mitt. Men föräldrar tar man förgivet. Att de ska finnas där. Leva ihop. Folk går isär. Förhållanden går i kras. Men barn är alltid barn. Oavsett ålder. Föräldrar mår dåligt när deras barn inte mår bra. Men det är faktiskt vice versa. När ens föräldrar mår dåligt, då mår man inte speciellt bra själv heller. Jag vet. Jag har varit med förr. Då skilsmässa. Nu sjukdom.

En riktig streber och kämpare. Det är min pappa det. Arbetat sig igenom livet, byggt upp ett företag, slitit ihop med sin bror och lyckats. Första bilden jag kommer ihåg av min pappa och mig är ett gammalt fotografi. Lilltjejen utan hår och pappa med långt blont hårsvall, vilket jag sedermera ärvt, klassisk gul tröja med blå kronor (möjligen vice versa). Ursvensk stolt pappa. Han som flera gånger sedan dess sagt och önskat att jag var så där liten igen. Pappas lilla dotter. Kärt barn har många namn. Sedan dess har jag varit Stumpan. Tårarna rinner ner för mina kinder och du kanske undrar varför jag skriver allt detta. Möjligen för att skriva av mig och för att må bättre. Troligen för att det allt handlar om kommer att prägla varje månad, vecka och dag det här året. Livet är viktigare än löpningen. Viktigare än allt. Och jag kan inte blunda för den bistra sanningen. Hur gärna jag än vill. Jag kan inte sticka ut och springa, kilometer efter kilometer, mil efter mil, rensa huvudet och tro att allt är bra igen när jag kommer hem. Det går inte. Inte den här gången. Den 23 december kom ett besked som fick hela jorden att skaka. Ovissheten under jul var olidlig. Resan vi påbörjade dagarna före nyår är smärtsam. Det fruktansvärda beskedet. Den lilla lågan av hopp som fanns över juldagarna slocknade tvärt. Svart på vitt. Ingen återvändo. Nu börjar den riktiga resan. Resan mot ett friskt liv. Pappa, jag älskar dig. Jag finns för dig. Nu ska vi kämpa starkare än på det värsta marathonloppet. Med vittring på världsrekord. Målmedvetet. Kraftfullt. Jävlaranamma. Fighting spirit. Tro kan försätta berg. Pappa, nu vinner vi det här loppet.