Vardagsvärme.

Jag har fått två stycken så kallade awards. De delas vitt och brett ut bland bloggare, mellan varandra och man visar uppskattning för olika personers bloggar. Och jag började fundera lite kring det är. Detta är i allra högsta grad individuellt, partiskt och utan någon som helst statistik eller vetenskap bakom. Tycke och smak. Emotionella värden är det allt grundar sig i. Och jag känner en tacksamhet att jag fått två sådana här. Magnus och Johanna, varmt tack till er. Inte för att jag tror att min blogg är speciellt intressant. Inte heller för att jag tror att mitt liv är speciellt intressant för någon annan än mig själv och möjligen för de få som verkligen älskar mig. Men för att jag gillar att skriva, fundera, få ner de där tankarna på pränt och för att jag är glad att det finns någon eller möjligen några som tycker att det är kul att läsa. Att vara sig själv är för mig det viktigaste i livet. Har man levt en stor del av sitt liv och känt att man alltid varit annorlunda än alla andra, och därför försökt att passa in. Då är vara sig själv viktiga ord. I skolan ville jag inte uppfattas som sportfåne och plugghäst, så jag gjorde allt för att vara kompis med alla. Inga fiender. Bara vänner. Detta förföljer mig än idag. Att vara rätt. Att passa in. Att inte vara annorlunda. En sorts konflikträddhet. Vi är stöpta i en form och formen ger krav. Fyrkantigt och tråkigt, men alla ska helst vara likadana. Bloggvärlden har gjort att jag känner att det finns lika knäppa människor som jag därute. Sådana som älskar att leva sitt inrutade träningsliv. Och det gör att livet känns så mycket enklare. Det är ok att vara jag. Löparen som så gärna skulle vilja kapa några minutrar till. Tjejen som inte följer med kollegor på häftiga tillställningar i reklam- och medievärlden. Åtta år i en bransch där min prioritering varit träning när andras har varit after work med rödvin. Somliga tycker säkert att jag är på fel plats om jag inte uppskattar livet som följer med jobbet. Flickan som sedan elva års ålder valt träningspass framför i stort sett allt. Min prioritering har alltid varit solklar. Det har nästan känts som ett kall. Skolan och träningen. Det svåra började när yrkeslivets krav kom nära inpå. För i det här samhället belönas övertid, och tävlan om vem som kan jobba mest är den mest prestigefyllda. Den tävlingen kommer jag aldrig att vinna. Missförstå mig rätt, jag vill göra ett kanonjobb på min arbetsplats, och kunderna ska självklart alltid vara i fokus. Kräver det övertid så gör det. Man ska alltid göra sig själv rättvis och man är sitt eget varumärke. Det är självklart och sitter i ryggmärgen. Men jag skulle aldrig göra ett bra jobb om jag inte fick springa och göra allt det som den här bloggen handlar om. Jag vet att min blogg inte berättar om vad som händer i mitt liv varje dag. Och jag tror inte att någon är intresserad utav det heller. Varje träningspass skulle jag såklart kunna berätta om. Men likt många möten man är i så är det så många människor som gillar att prata och göra sin röst hörd. Jag brukar vara relativt tillbakadragen på de mötena för jag eggas inte av att höra min röst. Jag eggas av intervallträning, distans, svett och endorfiner. Då är jag nöjd. Det är en bra dag för mig. Att berätta om det varje dag skulle urvattna mig själv. Men det är ju det som är det underbara med att ha en blogg, du bestämmer vad du vill skriva och dela med dig av. Och om du vill skriva varje dag eller flera gånger om dagen så är det toppen, så länge det känns toppen för dig. Jag skriver när jag känner att min hjärna behöver andrum eller när mitt hjärta behöver lättas. Är du en av dem som läser det och kommer tillbaka till mitt löparhjärtas andrum så är jag glad. Är du en av de som ogillar mig och det jag skriver så är det helt ok. För man gillar inte alla människor eller alla bloggar. Man kan irritera sig och man kan tycka att folk är pretentiösa. Jag tror att bloggar är lite som med vänner. Lika barn leka bäst. Så de man känner gemenskap med är de man gillar. Ordet är fritt och vi har demokrati i det här landet. Man får lov att både tänka och tycka vad man vill. Skriva det, begrunda det. Hålla med eller förkasta. Det är ju det som är det vackra med bloggar. Så tack Johanna och Magnus för att ni läst och gav mig lite vardagsvärme. Jag skickar med glädje tillbaka awarden till er.

Min blogg är utan länkar och reklam. Men jag läser, och tar till mig av, vad andra spännande människor skriver och det finns många som jag skulle vilja ge lite värme. Här och nu var det sju som skulle väljas ut. Jag känner inte alla av dessa, men jag vill länka till följande härliga skribenter och personligheter som på ett eller annat sätt ger avtryck, inspiration och energi: Mannen i mitt liv, Cykelmyggan, Monika Björn, Compositemannen, Jennie Düring, Löpeld samt En marathonmammas weblog.

Och när jag ändå håller på så skriver jag träningsprogram till två härliga bloggande tjejer (utöver Cykelmyggan) som också är värda värme: Helena och Natalie. Ni ger mig energi genom vårt bollande av träningspass.

Slutligen, om man accepterar denna award, så ska man berätta sju intressanta fakta om sig själv. Jag får ge det ett försök, ger man sig in leken får man leken tåla. Eller hur?

1. Pratkvarn och långa utläggningar är en av mina specialiteter, när jag känner människorna i fråga och befinner mig på säker mark.

2. Blyg och vill gärna försvinna från jorden eller gå och gömma mig, när jag är bland självsäkra duktiga mer eller mindre mäktiga personer eller när jag befinner mig på osäker mark. Något människor gärna utnyttjar.

3. Nördigt idrottsintresserad och läser alltid sportdelen först i varje tidning jag kommer åt. Just nu ser jag fram emot kvällens SVT program kring OS, nästa Vinterstudion och självklart själva olympiska spelen. Vad är bättre än att först genomföra sin träning och sedan bänka sig med brunch i soffan och se på sport, bara sport, bara sport, bara massor utav sport.

4. Hatar att sjunga mer än något annat för att jag en gång fick höra att jag inte kan sjunga. Varje gång jag tar till ton så säger hjärnan till mig att sjung inte, du kan inte. Det kan jag inte heller men jag lyckades få 5:a i ämnet ändå, av någon konstig anledning.

5. Första reserv en gång i tiden på LÄFO, läkarutbildning med forskningsinriktning, där man valde ut de sökande efter IQ-test, betyg och test kring socialt beteende. En av mina yrkesdrömmar, som jag idag önskar blev sanning. Då hade jag kunnat ge pappa ett bättre stöd just nu.

6. Har nästan enbart Twist & Tango kläder i garderoben. Finns inget klädmärke som jag lyckas trivas i så bra som märket från Haga ett stenkast bort.

7. Ensambarn med prestationsångest och höga krav på sig själv.

Om du nu var en av de sju och ser detta så är tanken att du ska skriva sju saker om dig själv och ge den vidare till sju andra bloggare. Varför just sju. Måste vara för att det är ett heligt tal.