fredag 28 januari 2011

Svunna tider.


Så står jag där igen. 15 varv ska avverkas på en 200-metersbana och det är testlopp. En uppsatt fart som ska hållas varv efter varv. När det inte går att kämpa sig fram i tempot längre ska man kliva av. Gå åt sidan. Snopet. Som ett nederlag. Men det är spelets regler. En helt vanlig träningskväll.

Fast jag är långt tillbaka i tiden mentalt. Uppvärmning en kvart runt Friidrottens Hus med omnejd och jag drömmer mig bort till svunna tider. De som jag skulle göra gårdagens test ihop med är i den ålder jag var när jag sist beträdde tartanbanan inomhus med doserade kurvor. Det är en speciell känsla. Min första friidrottstävling var därinne. Julklappsjakten och klubbens tävling. En av årets höjdpunkter. Jag var 11 år och en liten tjej som blev först i träningsgruppen att komma under dröm-3. Då inte på någon marathondistans utan på 800 meter. Men det är inte enbart goda minnen jag har av den där friidrottshallen. Utan jag har minnen som etsat sig fast. Då jag var slav under ett träningsprogram. Då jag fick dåligt samvete när jag inte genomförde alla mina pass. De otal gånger av benhinneinflammationer av för tuff medeldistansträning och spikskor. Gångerna jag var missnöjd och hade tårar i ögonen för att det inte blev som jag ville.

Men det finns också fantastiska pass som det där på 5x200 meter max där jag lyckades plocka ut den lilla pyttelilla snabbhet jag lyckats träna mig till. Jag har aldrig haft sådan mjölksyra varken före eller efter det passet. Blodsmak och mjölksyra så att jag mådde riktigt dåligt och inte kunde stå på benen efter den sista av dessa envarvslöpningar. Eller när jag fick vara med på en uppföljning för de bästa i regionen. Jag platsade väl inte riktigt men lyckades få till det där träningspasset med 1000-metare på ett sätt jag aldrig lyckats tidigare. Lycklig och glad som få var jag den dagen. Sådana träningspass glömmer man helt enkelt inte. Det är så få pass som får tio av tio i betyg i träningsdagboken. Men de där två var sådana. Då hade jag drömmar att bli bra på 800 och 1500 meter. Något som inte riktigt lyckades. Inte alls faktiskt. Istället tog tartanbanan kål på mig och all kärlek till löpningen försvann. Inte ett löpsteg tog jag på flera år och jag lade helt av. Tränade lite spinning och höll igång, men trodde aldrig att jag skulle springa igen. Så fel jag fick.

Och så står jag där igen. Friidrottens Hus med alla dessa minnen. Jag nyss fyllda 34 år och mina medlöpare 14-15 år yngre. Jag är mest nervös av oss och helt orutinerad. Fast jag borde ha mest rutin, jag som har sprungit så många fler mil med mina ben än vad de andra gjort. Jag som var i deras ålder när de var fem år gamla. Det var minst femton år sedan jag sist var därinne med träningskläder på. De andra med spikskor, jag med ett par gamla Nike Zoom Elite som jag persade i marathon med i maj. Så sticker vi iväg. Och det går avslappnat och fint i början. Men jag har det inte i mig. Farten och kraften finns inte i benen. Jag har inte vilat en dag sedan den 27 december och jag har helt enkelt inte tempot som krävs. Vet inte ens om viljan fanns där. Efter 2000 meter av de 3000 planerade steg jag av. Precis så som vi skulle göra när inte farten kunde hållas. Men alla andra fortsatte hela vägen även om inte farten hölls helt av alla. Flashback från mitt sista SM på bana. JSM i Luleå, tror jag det var. Det gick jättebra den gången och jag hade häng men inte huvudet på plats. Jag klev av och efter det blev det knappt några fler bantävlingar. Så vad har jag gett mig in på nu. Igår kändes det som att jag bröt ett lopp. Även om jag skulle kliva av. Det var träning, men för mig var det blodigt allvar och jag var urkass. Och kunde inte ens hålla öppningstempot som jag brukar hålla på en halvmara eller ett millopp. Efteråt kunde jag inte annat än fundera om jag inte borde köra lite intervaller istället. Troligen skulle det varit medicinen för att få mig nöjd och glad. Det får mig att tänka på när jag i femtonårsåldern persade på 800 m men var enormt missnöjd. För att få tyst på mig sa Raffe åt mig att springa ett gäng med tvåhundringar. Efter det var jag utpumpad och tillfreds. Så funkade jag då och troligen gör jag det än idag. Tartanbanan och jag är inte överens med varandra och jag vet inte hur jag ska göra för att bli kompis ens på träning. Ge mig lite skog, ge mig grusvägar, men mest ge mig otal med mil på asfaltsvägar.

Dagen efter comebacken i Friidrottens Hus och jag sitter här och känner efter. Ingen som helst mersmak och jag är livrädd. Livrädd för att förlora löpglädjen igen. Det är så mycket nytt jag ställs inför. Fast bitterljuvt nog så är inget av det egentligen nytt. Det är så som det var för 15-20 år sedan. Jag har fått en andra chans att fokusera på löpningen så som jag gjorde då. Och det gör mig livrädd. Det gör mig osäker och jag tvivlar på mig själv. Jag är en löpare som vill mer. Så mycket mer att jag valt att förändra ett och annat i min träning och lita på andra än enbart mig själv. Men med det kommer kraven. Tänk om jag inte lyckas prestera det förväntade. Tänk om jag inte lyckas nå de mål jag satt upp. Det är lättare att sätta mål som är låga och ta dem med råge. Men när man stagnerar och inte kommer längre men vill så mycket mer så behöver något förändras. Och jag vill utvecklas. Men ännu mer vill jag behålla löpglädjen och känna kärleken till löpningen. Det är en passion, det är mitt liv och det är inte något som får kännas glädjelöst, påtvingat och läskigt. Så den stora frågan är om det går att utvecklas och krossa mina gränser med ett leende på läpparna och löpglädjen i behåll?!