tisdag 29 april 2008

Slutet.


Morgonen tillbringades idag i löparskorna, finfina 90 minuter runt i stan. Benen var till en början trötta, måste vara gårdagens sejour på spinningscykeln, men vaknade fint till liv mot slutet. Bådar gott inför helgens begivenheter, tänkte jag en kort sekund före naprapatbesöket. Nu har jag blivit manglad av elchocker, värmemaskiner och värst av allt handkraft. Ischiaskänningen som letat sig ned i vaden och stannat där och tittar fram under de tuffa intervallpassen retar mig mer än jag tror. Är sugen på utmaningar och långpass är ingen utmaning längre utan det är mjölksyra och fart som utmanar min kropp mest för tillfället. Nu är min vad genomgången på allvar, foten pekade åt alla håll under elbehandlingen och naprapaten frågade gång på gång; hur går det med foten. Men jag härdade ut och tänkte inte erkänna att det kändes, utan hårt mot de hårda och ont ska med ont bekämpas fick bli melodin på morgonkvisten. Nu känns det som om jag har en tennisboll i vaden som är hård som en golfboll men jag är glad för det är fredag idag, för oss som ska ha långhelg. Det spritter i benen och humöret är på topp. Hoppas nu att bollkänslan skall förvandlas till en lättare variant, kanske en fjäderboll. Nu går jag på grönbete och på måndag blir det uppdateringar med fina träningsminnen från helgens äventyr på vackra Österlen. Hoppas att du får en underbar Valborg och Kristiflygare! Gå gärna in på slutet.se och följ råden. Jag citerar Winston Churchill: Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning.

söndag 27 april 2008

Överraskande utflykt.


Att sitta i bilen och filosofera påväg till något roligt är en skön sysselsättning. Kroppen får vila, stillasittandes sippande på en Statoil latte och lyssnandes på härliga låtar med ett heldagsäventyr inom räckhåll. Precis så startade vår lördag. Dagen till ära så blev jag gulligt gratulerad på namnsdagen. Stilpolisen till Henrik har nu sett till att jag inte skämmer ut mig i Brösarp. En mtb-åkare ska helst inte ha korta fingrar på sina handskar. (Henrik hade i stort sett varje dag på Lanzarote långfingrat i stekande sol och värme. Imponerande på ett sjukt sätt.) Nu är ju inte jag cyklist och absolut ingen mtb-åkare så jag trodde att jag kunde köra med souvenirerna från La Santa, ett par snygga Assos med korta fingrar. Fast det är klart kan ju vara kallt också, så kanske var det av omtänksamhet jag fick nya juveler till min allt mer växande cykelprylsamling. Själv tror jag att det var form före funktion som gjorde valet. I vilket fall otroligt snällt med namnsdagspresent. Förra veckan hade Olivia namnsdag, mitt andranamn som tidigare nämnts. Då förärades hemmet med en stretchmatta. Lyckligt lottad borde varit mitt namn. Lördagen blev helt fantastisk för både hjärta och själ. Lillbilen fick åka till Skövde för att överraska Henriks mor som var på helgkonferens på Billingehus. Vilket grymt ställe att träna på. Vi körde en perfekt upplagd dag som hade allt. Vår glada vän Linda tävlade halvmarathon så vi kikade på det och djävulen flög som vanligt i mig när jag hejar på andra så jag var på slutet tvungen att jaga bakom skrikandes. Skövdebor är ett artigt släkte för det var många som tackade för alla hejarop och applåder men så var åskådarantalet inte direkt överväldigande. Linda hade nog klarat sig utan mitt skrik, fokuset var stort och en andra plats resultatet. Gott jobbat! Väl uppe på Billingehus stövlade vi in mitt i lunchen bland alla konfererande kvinnor och Desirée såg inte Henrik förrän han stod mitt framför henne. Att överraska andra med roliga saker är något av det bästa som finns. Efter en stund tog konferensen vid igen och vi passade på att utforska ett soligt vårvackert Billingen. Skogen hade en matta av vitsippor, solen värmde och stigarna var utmanande. Vi började med den lila milen som ordet kuperad var en underdrift för. Benen var lite sega och andningen lite pollenpåmind. Men så vackert och gott att tillryggalägga soliga kilometrar och stinna av omgivningens hänförelse så stack vi även iväg på den flackare gröna milen som visade sig vara ännu finare. Vi tog det lugnt denna dag och bara njöt. Första milen landade på 5 min/km och andra milen på en 4.50 min/km. Skönt långdistanstempo med andra ord och en snittpuls på stadiga 150. När det är känsla före siffror som gäller så var det inte slut där utan en bit till fick vi springa för att hyfsa till tiden på klockan. Lite lustigt det där. Idag sa Henrik att när han blir motionär på riktigt så ska han sluta springa efter tid då ska han köra milen och inget mer. Nu är det längden på passen som får styra och då blir det ju en hel massa kilometrar istället. Belöningen efter passet var att få sitta i godan ro på ett mysigt fik i Skövde centrum med solen i ansiktet och sippa på en latte, goda kakor och prata om livet med Henrik och hans mamma. Den bästa stunden på den här dagen och det är inte dåligt för inget brukar slå stunderna i skogen, speciellt inte en dag som denna.

torsdag 24 april 2008

Flyt.


Dagens första pass kan beskrivas som flyt i dubbel bemärkelse. Badkrukan i mig förträngdes när 2000 meter avverkades i bassängen. Simning är roligare än man kan tro. Kallsupar och klorlukt till trots. Tiden försvann riktigt fort för varje längd förgylldes av en geting som försökte hålla sig över ytan. Jag vet, jag är hemsk. Jag räddade den inte. Har fått pappas allergi och sist jag blev stucken svullnade låret upp till dubbel storlek, så jag tänkte att det här var min hämnd. 1-1 Therese-getingar. Våren har hittills kantats av mängdträning med inslag av pollentrötthet och en arg ischiasnerv. Det hela har gjort att flytet inte velat infinna sig riktigt. Visst jag gillar mängd, jag gillar långa pass och jag gillar låg fart länge. Kanske ultra kunde vara något ändå. Brukar slå bort den tanken lika fort som den kommer för jag gillar mjölksyran, fartkänslan och drivet i benen precis lika mycket. Och den senaste tiden verkar ett uns av detta ha kommit tillbaka. Och då är det den hårda skolan som gäller. Att köra intervaller som långlöpare är inget fingöra utan det är hårt benpiskande. Man brukar säga att det är 30 minuter effektiv intervalltid som gäller. Igår piskades därför min ben i 15 tvåminutare med en minuts joggvila. Liknande pass i lördags före fartleken med Aktivitus och en hel del distans på detta samt lite alternativträning har gett kraftigt träningssug. Kan behöva de där kallsuparna för att återställa vätskebalansen. Hoppas att flytet håller i sig ett tag till. Det är nämligen inte alltid kul att träna. Men har man fått smaka på den härliga känslan av flyt då vill man tillbaka dit och då är det värt att kämpa. Och om den inte infinner sig så kan man ju börja med flummig floating.

onsdag 23 april 2008

Om en vecka.



"Vintern rasat ut bland våra fjällar, drivans blommor smälta ned och dö. Himlen ler i vårens ljusa kvällar, solen kysser liv i skog och sjö. Snart är sommarn här i purpurvågor, guldbelagda, azurskiftande, ligga ängarne i dagens lågor och i lunden dansa källorne." Snart sjunger vi orden och då har vi Österlen under våra fötter. Våren är här på allvar. Vid den här tiden om en vecka laddar alla här hemma upp som bäst för årets spex, traditionsenliga Cortègen. Vi flyr spektaklet och byter det mot Brösarps backar. Jag har sällan skådat en så härlig natur som därnere. I somras tillbringade vi en vecka i samma stuga. En av de bästa veckorna i mitt liv. Allt var så rätt. Korvgrillning i öppna spisen efter fyra timmars löpning säger ju allt. Helt fantastisk omgivning för både cykling och löpning. Har sparat att premiärcykla den nya snygga, men snart är det alltså dags. Och om kroppen är med mig så blir det tävlingspremiär också. Men det får vi se. Något jag vet att det blir är vackra kvällar i solnedgång, lugna stunder med en bok framför kaminen, god mat och gott vin, härliga frukostar med färskt bröd från det genuina bageriet i Brösarp och många sköna och några tuffa löppass över ängarna. Ser fram emot detta lilla bonusläger som ett barns längtan till sommarlov. I somras sprang vi enbart när vi var därnere och vilka rundor det blev. Vissa felberäkningar gjorde att två timmars passet dubblades och i mörker irrade vi oss fram i kvällningen mot stugan, när den dök upp hade vi 3 timmar 55 minuter på klockan så det var bara att ta benen en bit till för har man nästan fyra timmar då vill man fånga dem. Säger en del om mig.

Baby boom.


Det är galet just nu. Jag ser barnvagnar överallt. Till och med när jag flyr in i skogen för lite lugn och ro så dyker de upp i raketfart med en galen testosteronstinn farsa bakom spakarna. Och när man har en barnvagn i handen då äger man tydligen världen och bara kör på som en ångvält. Det räckte att se Henrik när han lånade Wilhelm med vagn i lördags och körde runt den på Aktivitus-löpningen. Han piskade alla andra på sista korta fartleksintervallerna, med vagn. Underbart att se för han skulle ju ta det lugnt och hade efter våra intervaller som vi körde innan ingen lust att springa mer, men med vagnen i handen då ändrades allt. Det lustiga är att jag vet att jag kommer bli precis likadan. Men det är väl som en kollega berättade när han blev pappa så beskrev han det som att världen stannade och när han tittade på nyheterna undrade han varför de inte nämnde den största nyheten; att han och hans fru hade fått en son. Ja, jag säger då det. Alla lever vi i vår värld och när man får barn så verkar det verkligen som att man går in i en bubbla. Mamma brukar säga; vänta så får du se själv, innan man har fått barn så vet man ingenting. Tänk 31 år av inget viktigt vetande. Blir spännande hur mycket jag kommer att få veta i framtiden. En kompis beskriver dock hela sin graviditet som att hon blir dummare för varje dag, det finns ju bara en tanke i huvudet, eller snarare ett ord; bebis. Lustigt det där. Var tvungen att kolla upp det här med varför jag bara ser barnvagnar och varför så många av alla i min närhet har en krabat i magen, på väg ut eller precis utkommen. Och det är inte så att jag blivit galen eller fått fnatt utan statistiskt sett så är det just nu en baby boom på gång. Skönt att veta att hela Sverige sprutar ut bebisar. En härlig kollega till mig blev mamma häromdagen (grattis!), min gamla bästis (fjantigt ord) ska bli mamma om två veckor, en annan glad nära vän blir mamma i sommar, ytterligare en kollega blir pappa nästa vecka för andra gången, en skojig killkompis och hans tjej går och väntar en vecka över tiden (om han får idag så ska jag vicka spinning så jag väntar på ett sms). Ja, ni hör ju. Jag kan fortsätta räkna upp vänner som är gravida just nu eller som har fått söta små barn nyligen eller för ett tag sedan, men ni fattar poängen. Till råga på allt så är det ett av mina gudbarns dopdag idag och nästa vecka är det mitt andra gudbarns dito. För två år sedan så blev jag inom loppet av en vecka gudmor till två underbara sötisar. Lustigt i sammanhanget är att storebror till den ena fick vara med att välja och han tyckte att det var rätt att jag blev en av de två faddrarna för jag har ju inga egna barn. Barn är rationella ibland och tänker på ett skönt sätt. För er som inte vet vad en fadder ska göra så är det bland annat att ta hand om den kristna uppfostran. Spännande uppgift för mig som inte hade tid att konfirmera mig. Satsade hellre på fler träningspass än att få konfirmationspresenter. För det var ändå det som var anledningen för de flesta kompisar till varför de just valde att sitta i kyrkbänken några timmar i veckan. Tackar dock för förtroendet ändå och jag lovar att båda gudbarnen ska få känna på hur det är att löpträna och känna mjölksyra och blodsmak, det är ändå en viktig del av livet. Lycka till alla ni härliga vänner med bebisar i antågande! Och grattis mina gulliga guddöttrar Elna och Agnes på era respektive dopdagar! Och nej, jag är inte gravid och har inga tankar på att försöka bli heller. Min sprudlande kollega Renée sa igår att ju mer man övar desto bättre bebis blir det. Och jag gillar ju träningsläger så varför inte.

fredag 18 april 2008

Novis.


Vilken underbar ledig eftermiddag. Fick en present för en månad sedan när vi firade ett år och det var att det hela skulle firas igen en månad senare. Detta gjordes igår. Löpning vid Delsjöarna i 90 minuter följdes av bubbel, snittar och härlig stund. Extra spänning i tillvaron gav ackompanjemanget som Göteborgs bästa fotbollslags anhängare bjöd på i form av skrålande och skålande inför derbyt. Vet inte hur många gånger ordet hata poppade ur deras munnar. Verkar inte lika bra uppladdning att vara positiv och sjunga "assa brassa mandelmassa" längre. Jag har blivit för gammal. Miljöombyte förnöjer och vår lägenhet byttes mot Gökboet vid sidan av Avenyn. Fråga mig inte varför det kallas så. (Kanske Henriks chef vet.) En mysig liten lya är det i vart fall, belägen i samma fastighet som Henriks jobb. Och det kändes som att bo på hotell i sin egen stad. Efter skön uppladdning så tog vi oss några meter till kvällens norrländska höjdpunkt. Takida. Sundsvalls stolthet. Ok då, inte riktigt men nästan. Med tanke på att Ånge ligger närsgårds så borde det ju vara så. 10 mil, vad är det däruppe. Jag har inte varit med om något liknande. Jag var så borta. Så dåligt påläst. Så fel. Curly Sue. Bra låt och faktum den enda låten jag hade hört före konserten. När jag vanligtvis är på liknande tillställningar brukar jag ha koll. Vanligtvis är det Kent som gäller för mig och då kan jag varje mening, varje ord. Och ja, jag brukar rata de som inte känner till låtar som Blåjeans, Kräm och Bianca. Jag brukar låta som tjejerna bredvid mig efter konserten som tydligt talade om hur kasst det är med folk som bara känner till hitsen och nynnar med och som står som fån resten av konserten när de riktiga låtarna kommer. Själen. Historian. Jag kan inte annat än att hålla med. 747, vad hade en Kent konsert varit utan den låten. Ingenting. Jag har aldrig varit en bra skådespelare, men vad jag mörkade igår. Redan på förbandet Blowsight var jag igång efter bästa förmåga. Men jag var så slagen. Kändes som gymnasiets Rockslaget. Friidrotts Therese hade ingen koll men jag hoppade och kastade mig fram och tillbaka. Igår något lugnare. Och jag fick nya idoler. Paret som var där med sin dotter och med femton år plus i relation till min ålder kunde sjunga med i varje låt. Jag tänkte att det är klart det är deras son som är med i Blowsight. Ja, det måste vara trummisen. Nöjd med den slutsatsen kände jag att jag inte var helt fel. Men. Takida startade upp. Och om paret var livade och kunniga innan så var de kungar nu. Kunde varje ord, varje stavelse och händer i luften och precis rätt på varje takt. Inte hade de väl även en son med i Takida. Hur stor är chansen för det. Jag är inte bara gammal utan jag är helt klart en okunnig förlorare. Lite lätt patetisk och med nya förebilder. Så cool ska jag vara när jag blir förälder. Stenkoll ska jag ha. Takida var trots allt riktig bra. Kvällen var fantastiskt kul. Nästa konsert blir 12 juli i Eskilstuna. Då får jag upprättelse. Då blir det Musik Non Stop. Till slut.

onsdag 16 april 2008

I ottan.


I början av det här årtusendet (häftig känsla att kunna säga så) så sprang min före detta tränare och numera underbara vän morgonpass varje fredag. Vanligtvis blev det en knapp timma ute i skogen. Vi upplevde många vackra soluppgångar på detta sätt och säkerligen lika många regnkyliga stunder för den delen. (Det sistnämnda har jag förträngt.) Det var på den tiden, som tidigare berättats, hennes son myntade namnet Spring-Therese när jag stövlade in på morgonen och belamrade hallen med väskor och grejor. Och dessutom begagnade duschen, med alla faciliteter som jag ville. Mycket generöst välkomnande måste jag säga. En och annan strumpa fick utlånas, är nog skyldig ett gäng med nylon om jag skall vara ärlig. Dessa fredagar saknar jag emellanåt. Vi brukar säga att det var som att ta en fika att ses dessa mornar och dryfta allt möjligt som hör livet till. Det sägs att de viktigaste avtalen sluts efter arbetstid över ett glas på krogen. På den här tiden så löstes världsproblemen runt sjöarna i Skatås. Jag lyckades bland annat överleva Handelshögskolans högtravighet med alla dessa människor som nog gärna hade blivit USA:s president om de bara kunnat. Så här i efterhand så tror jag att det var alla dessa arla kilometrar som lade grunden till bådas första Göteborgsvarv. Och vi måste ha tränat på bra för likt två tvillingar så lyckades vi helt oberoende av varandra i olika startgrupper springa på samma tid som när på några sekunder. Ganska fascinerande på något sätt. Dessutom överträffade vi våra egna fantasier och andras också tror jag. Lite lustigt, men en kollega som slog vad med mig innan det loppet, och trodde att han skulle slå mig, pratade knappt med mig på en vecka efteråt. Lustigare är att han året efter definitivt inte pratade med mig, då var han verkligen sur. Man skulle kunna säga att dagens första pass var back to basic. 70 minuter genom en sömndrucken stad. Tänk att det kan ge en sömntuta som mig sådan mersmak. Men det är väl också det enda som kan få upp mig ur sängen alldeles för tidigt.

måndag 14 april 2008

Pollen och visdom.


Förra veckans träningsfacit får klassas som hyfsat. Fick till den där för löpare magiska siffran tio mil. Därtill spinning, styrka och stretch. Summa sumarum 12h 15' effektiv konditionsträning uppdelat på 7h 45' löpning och 4h 30' på spinningcykeln. Känns gott att gå in i en ny färsk träningsvecka igen. Gillar måndagar skarpt när pappret är blankt och standarden för veckan kan sättas. Jag brukar inte tänka tillbaka på träningspass. De passerar revy ett efter ett. Känns på något sätt irrelevant att lägga energi på gårdagen när nuet är här. Gjort är gjort och det är framåt vi skall. Eller som Kent säger "vi ska alla en gång dö". Även om nuet kan vara precis hur kasst som helst (förhoppningsvis för stunden) så är det nog ändå bättre att ta till vara på det. Vaknade imorse av efterdyningarna av gårdagens utfallssteg med pollen i ögonen. Fy satan (ursäkta uttrycket) vad det svider i benen. Och fy dito vad mina ögon inte vill vara med. Men ont ska med ont förgås. Idag blir det traditionsenligt lekande med pulsklockan på spinningcykeln. Antar att även ordspråket allt ont för något gott med sig måste stämma. Så länge man inte är vis själv får man lita på sådant där trams. Med andra ord allt pollen som trilskas med snorig näsa och tunga ben som följd ger ju trots allt en vår med vackra blommande träd. Kan faktiskt vara värt det. Och visdomstanden som värker inne i kinden måste helt enkelt göra mig fruktansvärt klok. Om inte. Vem kan jag reklamera mig själv till.

söndag 13 april 2008

Inspirerande.


I början av veckan fick jag månadsmejl från en av våra bästa 1500-meterslöpare på herrsidan och det var minst sagt upplyftande att läsa vad han hade att säga om sitt liv som heltidslöpare. Tänk att ha löpningen som sitt jobb. Låter helt fantastiskt kul. Men ändå inget för mig med mina taskiga tävlingsnerver. Bäst när det gäller av legendaren Willi Railo var boken min tränare stack i min hand där på tidigt 90-tal för att försöka få mig att tukta de darriga. Har kvar den i bokhyllan som ett minne och plockar fram den ibland. Ganska rolig att läsa. Jag hade det dock inte värst på den tiden. Fanns träningskompisar som syntes i buskarna utanför arenan kräkandes innan start. Några som lärt sig att tygla nervositeten och som stod för ytterligare inspiration denna vecka var löparna som gjorde säsongspremiär i Skatås igår. Riktigt kul att se några av de bästa svenska löparna trycka sig tre varv på en 2 km bana. Imponerande löpning och tillika klädval med linne och korta tajts. Ja, det sägs ju att våren är här. Själv frös man med en kaffe i handen i det knappt femgradiga vädret. Gott var det att bli hembjudna till familjen Lundqvist på latte och hembakta (och så goda) bullar och till det mer skönt träningsprat. All denna drivkraft gav mersmak. Inte för att tävla men för att köra hårda pass. Så Henrik och jag gav oss hem laddade att köra en 90 minutare i tuffare tempo. Jag brukar vara den mest talföra på våra gemensamma pass (ligger nog i släkten), men denna gång var det Henrik som höll låda. Tror inte han i de första 34 minutrarna kände vilket tempo vi körde i. Ungefär då tunnades orden ut och några minuter senare så slutade han prata om allt mellan himmel och jord. Ganska kul att se. Själv funderade jag redan vid knappa 30 minuter om tempot skulle hålla. Och om ärligheten skall fram var jag då ganska så arg för att det skulle snackas så mycket oväsentligheter. Nu vet jag hur det känns när alla får lyssna på mitt skitprat under passen. Efter 65 minuter så hade jag bestämt mig för att det var hårt mot de hårda som gällde. Andra människor kan verkligen inspirera men motivationen och njutningen måste man nog ändå hitta själv någonstans. Tror att vi fann den i helgen.

fredag 11 april 2008

5400 sekunder.


Ingen evighet direkt men allt är som vi vet relativt. Springer du 270 sekunder per kilometer så hinner du 20 kilometer på 5400 sekunder. Häromdagen testade jag detta. Dock ett gäng med kilometrar i lite tuffare tempo och några i lutning med lite lägre fart som resultat. Är ju ingen astronomisk distans och ingen direkt solljusfart men ändå ett litet tecken om att benen kan röra sig framåt. Även om jag om ärligheten skall fram är besviken. Senaste halvmaran hade jag 232 sekunder per kilometer. Känns som ljusår till jag är där. Och läskigast är att jag hade tänkt att vara där nu. Kanske inte på träning men känslomässigt i benen. Ibland när jag funderar på min löpning och all tid som går åt till att genomföra träning och fundera över densamma så brukar jag fundera i alternativkostnader. Och det är väl det som allt här i livet handlar om. Vad måste jag försaka för att göra det jag vill. Eller snarare vad vill jag inte försaka för att må bra. Tid är som vi vet en bristvara i dagens samhälle. Konstigast är dock att när jag tränar så kan jag tänka mig att göra det länge och väl men när jag tävlar då ska tiden såklart minimeras. Löpningens baksida är allt detta tidsfokus. Jag gillar nog mest att hålla på länge. Med andra ord jag gillar nog mest att träna. Men tur är väl det för hur skulle annars kroppen kunna förbereda sig för tuffare tag. Än så länge har jag inte funnit en alternativkostnad som slår löpningen. I vart fall inte löpträning. Tävlandet har jag inte bestämt mig om. Overheadkostnaden som nervositeten bör ses som är en obehaglig kostnad. När jag skall förklara för mindre bitna hur tiden finns så säger jag att mitt dygn har en sisådär 22 disponibla timmar. Hur många timmar har ditt dygn? På ett skottår går det 31 622 400 sekunder. Man behöver inte vara matematiker för att räkna ut hur många 90 minutare det är.

onsdag 9 april 2008

Klassiker 3.


Nu gick det upp för mig. Anledningen till att jag inte blev en sångfågel är alla dessa musikaler jag växt upp med. De kan ha haft en lätt avskräckande effekt. Men ack vad sköna må bra filmer det är. Den tredje klassikern blev underbara Sound of Music. Ett musikalmarathon som utspelar sig i slutet av trettiotalet. Stora frågan är nu vilken nästa nostalgifilmtripp ska bli. Kanske Törnfåglarna. Även den osynad av Henrik. Till helgen blir det sport. Det mer kvinnliga tittandet den senaste tiden skall nu vägas upp med Moto GP hela söndagen, varvat med Paris-Roubaix och London Marathon. Apropå Törnfåglarna, boken börjar så här: "Det finns en saga om en fågel som sjunger endast en gång i sitt liv men då sjunger den vackrare än någon annan varelse på jordens yta. När den lämnar sitt bo söker den efter en törnbuske och ger sig inte förrän den har hittat en sådan. Sedan sitter den och sjunger bland de taggiga grenarna, fastnaglad vid den vassaste och längsta taggen. I sin dödskamp sjunger den vackrare än både lärkan och näktergalen. En storartad sång till priset av sitt liv men hela världen stannar för att lyssna och Gud ler i sin himmel. Ty det bästa kan endast födas ur stora smärtor... så säger åtminstone sagan." Sista meningen låter som något Lance Armstrong skulle kunna ha sagt. Sagan ligger inte långt från sanningen.

Klassiker 2.


Statoil latten och kanelbullen som vi avnjöt bredvid dvd-stället var det som gjorde att vi köpte in Grease till samlingen av mer moderna filmer. Att sedan Henrik tyckte att det var den bästa filmen på länge fick mig att gå loss i nostalgitrippen totalt. In i en videobutik några dagar senare och fram med två filmer till som inte heller de var kända för den stackars mannen ifråga. Och nummer två fick helt klart bli Dirty Dancing. Ja, ni vet filmen som fick oss småtjejer att rodna. Vad ni killar funderade på vet jag inte. Visst är jag väl inte ensam om att ha sett även denna film några gånger för mycket?! Jag säger bara, "Nobody puts Baby in a corner". Vem hade inte velat få smeknamnet Baby?!

Klassiker 1.


Alla har vi troligen våra filmminnen från uppväxten och jag har den senaste veckan fått uppleva tre av dessa igen. Och då snackar vi filmklassiker man inte får missa. Alltså inte Die Hard som pappa och jag tittade på när mamma jobbade natt. Och inte heller Tillbaka till framtiden som vi i en massa år gick och frågade när tvåan skulle komma. (Tog lång tid innan den kom förresten.) Utan här snackar vi lite lätt kultbetonade filmer om man frågar mig. Pinsamt nog så har jag sett dem för många gånger så att de satt sig fast i huvudet lite för hårt. Och lustigt nog så har Henrik inte sett en enda av dem. Förrän nu. Först ut var Grease. Jag hoppas att ni har sett den. Underbart skön film där vi småtjejer (åtminstone jag) ville vara Sandy. Att hon heter Olivia Newton John i verkligheten gjorde mig såklart extra glad eftersom mina föräldrar i en svag stund valde Olivia som andranamn. Tur att jag är född före filmen. Annars hade jag väl fått heta Betty (även kallad Rizzo) eller Frenchy. Vem vet.

måndag 7 april 2008

Morgonstund.


Idag vaknade vi nog mer sömndruckna än vanligt hemma. Och jag ganska abrupt av ordet "Fan!". Jag hoppade till och undrade vad som hänt. Något allvarligt tänkte jag. Vände mig raskt om och undrade frågande vad som stod på. Men inget hade hänt. Jag fick bara en trött lite småsur blick och konstaterandet "Det är inte lördag idag." Nix, det är måndag. Och dessutom en sådan där härlig måndag då tvätten skall hämtas innan jobbet och sedan är det en rad med möten som väntar. Det är då det är skönt att ha det rätta guldet på jobbet. De små vackra pralinliknande förpackningarna som efter att ha genomgått maskinens mangling på en sisådär 9 bar ger det där svarta fina med crema på toppen. Än bättre är det med den ångade mjölken som rinner ut till den perfekta latten. När jag var ung och oförstörd nybliven tonåring så tutade min tränare i mig att kaffe minsann har 50 gifter och det skall inte drickas. Detta kom jag hemspringandes och berättade ivrigt för mina föräldrar som förövrigt fick höra mycket från den tiden då man hade en förebild som visste bättre än alla andra. En icke kaffedrickare var jag länge. Höll i sig till universitetet. Och när långa kundmöten kom in i bilden blev jag fast. Numer blir det ingen morgonstund utan (giftigt) guld i mun.

lördag 5 april 2008

Generation Y.


Hmmm. Jag tillhör helt enkelt fel generation. Jag är en enkel 77:a. Stolt sådan. Förr om åren. Men har på den senaste tiden förstått att det är på 80-talet man ska härstamma från. Då är man individualist. Kräsen och krävande. Även kallad generation why. Låter som smartare säd som har såtts där. Helt enkelt. Själv är man en ja-sägare sedan barnsben. Men mina nya (yngre) kollegor säger lätt att "vad menar du, jobba fem år här och få lånad semester avskriven, vad menar du?". Ja, jag vet inte vad jag menar, men efter sex år så är jag väl antagligen helt fel (trots avskriven semester). Trots att jag undervisat en hel del 80-talister genom åren, då jag lekte lärare. De har klart ett försprång. Tekniskt sett. Och det är väl det som gäller. Trodde att det var 40-talister som pensionerade sig men man börjar ju undra när man känner sig så gammal. Erfarenheten till trots. Idag har Henrik och jag tryckt oss igenom 90 minuter hård distans men inte ens det fick mig att känna mig ung. Vi är helt enkelt inte så på det som de yngre. Men Kent är räddaren i nöden. Låten Generation Ex räddade oss ikväll i köket efter några glas vin. Jag säger bara. Jag har rätt. Jag har rätt. Du har fel. Lyssna på Kents senaste skiva. Generation Ex. Helt plötsligt känns det bra att vara 70-talist ändå. Eller ska vi säga underbart. X är före Y i alfabetet. Och först är störst.

fredag 4 april 2008

Strongt.


Igår gjorde jag något annorlunda som säkert många hade imponerats utav. Dock inte jag. Och troligen inte du som läser heller. Efter den egna distansen på vanliga 90 minuter i relativt bra tempo så återvände jag till Sats för att hämta upp en grupp löpare som genom att Sats, GT och GöteborgsVarvet har ett samarbete fått möjligheten att under fyra månader bli coachade av en personlig tränare för att lyckas med deras stora mål. Att springa varvet runt stan den 17 maj. Mig har de som löpspecialist (eller i vart fall entusiastisk springtok) för att få teknikträning och råd inför loppet. Igår sprang vi drygt halva loppet som träning så att de ska kunna få en känsla för vad det innebär och jag berättade anekdoter och tänkvärdheter utefter banan. Det som är så fantastiskt är att de här fem personerna knappt rört på sig de senaste åren, somliga inte i hela sitt liv. Själv började jag ju löpträna vid elva års ålder, så vad gjorde då jag som var så speciellt. Sprang i tre timmar. Två löppass på raken á goda 90 minuter. Det ena tuffare än det andra. Men vad är det mot den prestation som dessa nyblivna löpare just nu genomför. Och den utmaning de antagit. Det är de som är verkliga motionärer på hel- och halvmarorna runt om som gör de riktiga beundransvärda bedrifterna. Fantastisk drivkraft. Vilken sisu. Grymt starkt.

torsdag 3 april 2008

Flower power.


Krokusarna som kom upp i början av mars har återhämtat sig ute i Hagaparken. De har ruskat av sig snön och växer nu vidare. Våren är alltså så smått här. Detta firades med tillskott av vårnyheter. Skönt att kunna skylla på något när likvida medel byter ägare. Och när jag inte skyller på årstiden eller att det är helg eller att jag är värd det så kan jag nu ett tag framöver skylla på att jag måste få fira mitt framtida nya jobbäventyr. Jag kommer sakna lite allt möjligt nu när jag ska byta utmaningar på arbetsfronten. Främst en del sköna och underbara personligheter. Men även butiken jag inte kan leva utan. Twist & Tango. Så vackra saker i skyltfönstret som ständigt passeras. Måste ha känslan brukar infinna sig titt som tätt. Eller mest hela tiden. Gillar egentligen inte shopping. Ser det mer som ett tidskrävande ont. Men butikernas butik ligger vägg i vägg med nuvarande jobb. Så bra. Så enkelt. Så snyggt. Sålde på mig själv en härlig tunikaliknande klänning i gråblå nyans med ornamentliknande blommor (såg för blomsterfreak lite ut som Löjtnantshjärtan) och en färggrann sjal med odefinierade blomliknande växter. När jag sedan hämtade redan nämnda juveler så blev blomstersamlingen komplett. Verkar som blommigt är DET. Vart styrkan i skorna sitter behöver jag därför inte fundera på.

onsdag 2 april 2008

Löparskor.


Dagens bloggämne verkar vara skydd för fossingarna. Och jag har ju aldrig varit en riktig leader (mer än på dagis då kanske) utan en fullfjädrad follower. Jag har blivit ett löparskofreak tror jag. Räknade på hyllan hemma och kom fram till att jag just nu varvar fem par Nike. Därtill ett par sprillans Puma i högsta klass för att testa ett annat märke. Eller om jag ska vara ärlig så köpte jag för första gången ett par löparpjux för färgen. De var vit/turkosa och så snygga och passade det neutrala löpsteget (tack och lov). Man får inte köpa löparskor på färg utan det är känslan och att de passar för din fot som gäller. Men jag har blivit för influerad av alla cyklistsnobbar runt om som glider runt i sina snygga kläder. Redan konstaterat att det är prylsporten nr 1 och att det är läcker framför funktion som gäller. Eller?! Att jag då har lurats att köpa på mig ett par nya Shimano är ju nästa pinsamt att erkänna. Dessutom på grund av att de ser snygga ut. Jag säger då det. Men till de otal av springande skor så har jag när jag idag hämtar ut ovan juveler tre par cyklande skor. Det är två par för många med tanke på att jag inte kan cykla och än mindre kan titulera mig cyklist. Men till lillcykeln hemma har jag inte fått tillåtelse att knäppa i vad som helst i klossarna. Att det finns stilpoliser vet man men cykelstilpoliser var något helt nytt. Min åsikt har alltid varit att man inte ska överklä sig. Inte ploga ner i senaste och hetaste kitet med någon som skriker tyngden på dalskidan bakom dig. Helt enkelt. Så fel. Men ändå. Så rätt.

tisdag 1 april 2008

Löparglädje.


Vulkanöns underlag är ett minne blott. Men vilka rundor det finns kvar i minnet. Det är en sådan känsla att få springa fram i värmen med solen i de kisande ögonen. Bonus är att bo i en sådan fantastisk by med löpstigar och perfekta vägar in på knuten. Ännu mer bonus är det att byn ligger precis vid vattnet och att vägarna mestadels sträcker sig uppåt på berget så att du kan få rundor som stiger rätt upp i över en timma i ett sträck utan problem och då i bra fart och hög puls. Det har varit en sann glädje att få springa. Hemma brukar jag stoppa in iPoden i öronen emellanåt, men därnere fanns inget behov av musik. Tiden flög iväg under passen, vips hade jag sprungit ett för långt pass igen. Alldeles för lätt att fördriva över två timmar i löparskor när utgångspunkten är från La Santa. Hoppas känslan håller i sig ett bra tag nu när knopparna brister igen. Helgen tillbringades mestadels hemma för att acklimatisera våra arma kroppar. Men en sväng ut till underbara Skatås hann vi med. Med Aktivitus löpning. Femte gången som ett gäng glada löpare (denna gång rekord med 30 entusiaster) träffades för att bli drillade i löpteknik. Kände mig som om jag var med i det militära och undrar vart jag får luften ifrån när jag gastandes försöker peppa alla. Kommer lätt att tänka på förr om åren på alla bantävlingar när man skrek och hejade på. Är en speciell känsla att peppa och heja på andra. Riktigt kul. (Hoppas löparna tycker det också.) Denna gången var det fartlek på schemat. Och i efterhand har jag hört det viskas i träden att träningsvärk var det sköna resultatet för många. Gott. Att springa ihop med andra är en härlig känsla och att göra det med gänget på Aktivitus löpningarna är riktigt kul. Nästan samma underbara känsla och glädje som över slätten på lavasand. Nästan.