Pojke eller flicka.

Vi har gjort en del personlighetsanalyser på mitt jobb och jag är en grön-blå person. Den gröna personens signum är att den bryr sig om och den blå personen gillar struktur, analys och är lite av en forskartyp. Inte konstigt att jag då är nästan helt säker på att jag kommer föda en liten grabb. Familjen Nordström radar upp man efter man, brödraskara efter brödraskara en lång väg tillbaka. Henriks söta farmor sa två saker i somras när vi presenterade nyheten att vi väntar barn. Första var att hon inte trodde att vi skulle ta oss tid för det utan att det inte skulle bli några barnbarnsbarn. Det andra var att det skulle vara roligt om det var en liten tjej, fast Therese det går ju inte, vi Nordströmmare föder pojkar. Statistiken i familjen, eftersom mannens spermie är avgörande för könet, säger solklart att det blir en pojk och dessutom med stort sportintresse.

Men sedan har vi min mamma som är övertygad om att det är en flicka, samma med min pappas fru och min farbrors kvinna i livet. Alla tror de på en tjej när de ser magen. Men sedan har vi de som ser magen som står rätt ut som är övertygade om att magens form säger att det är en grabb. Och eftersom jag inte lagt på mig på rumpa eller nämnvärt på annat ställe, i vart fall inte i så hög grad, så är det också tydligen en kille. Bebisen sparkar en hel del och då finns det de som säger att en stark sparkande bebbe såklart är en kille.

Sedan har vi det kinesiska sättet att se det som kan utrönas på nätet där man utgår från när barnet blev till eller när beräknad födelse är. Och när man kikar på det så blir det på ena datumet en pojke och utgår man från det andra så blir det en flicka. Fiftyfifty då kanske. Men så föds det ju fler killar än tjejer eftersom det står att läsa att dödligheten bland män är högre än kvinnor. Så lite större chans att det blir en kille kanske ändå. Men så är det ju inte krig nu, för tydligen i krigstider föds det mer grabbar eftersom många dör i kriget. Hur sjutton kan två kromosomer, kvinnans X och mannens X eller Y veta att det dör fler män i krig så att det är bäst att vi fyller på med lite manliga avkommor för att väga upp bortfallet. Låter helt osannolikt i mina öron. Men så är jag ju blå också och har svårt att tänka att det bara är så, jag måste få veta fakta.

Statistiken talar enligt min logik för att jag blir pojkmamma. Men så sa en kompis att det inte bara hänger på spermien utan vissa ägg är mer mottagliga för den ena sortens spermie än den andra och att ägget nekar vissa spermier att bryta sig igenom till en befruktning. Sedan har vi de som tror på yllekalsongerna. Om mannen i fråga bär varma underkläder förstörs de snabbare manliga spermierna med Y-kromosom och de som överlever och lyckas simma är de lite segare kvinnliga. Är det alltså därför tidskillnaderna relativt sett sjunker ju längre löpsträcka en man och kvinna tävlar på. Kvinnor är ju sega ultralöpare och har ju en annan fallenhet för detta i och med fettdepåer och annat. Även om männen har bättre tider även här. Kanske är det så att detta redan finns med oss i den där dubbla uppsättningen av X-kromosomer och att den mannen tillför är en riktig seg jäkel.

Ibland funderar jag på om jag inte valde lite fel väg ändå i mitt yrkesval. Jag var väldigt inne på genetik och biologi samt läkare när det begav sig och jag fascineras fortfarande av detta. Men det är klart, mina gröna medmänskliga sidor enligt personlighetstestet kanske inte kommer till sin rätt i ett labb genom att prata med celler hela dagarna.

Sedan finns det en uppsjö av skrock kring det här med könet och lika många tips finns det kring när barnet blev till i menscykeln och ställningen när mannen gjorde sin del av graviditeten. Vi går inte in på dessa detaljer. Utöver detta så kan man även fundera över hur illa man mått under graviditeten, hur en ring pendlar över magen och andra spännande funderingar som kan fylla ett gravidhuvud. Kilometertider på tröskelpass, tempo på intervaller, antal kilometer sprungna i veckan, alla dessa tankar kring min träning och mina mål har ersatts av ett helt värdelöst tänkande. Jag kan ju ändå inte veta vad som befinner sig inne i min mage avseende kön. Och jag vill ju inte veta utan det blir en överraskning när jag kört de två marorna på raken och pressat ut vår Ynglis. När vår underbara bebis väl är ute så ser jag så fram emot att fylla huvudet med lite mer löpartankar igen, saknar dessa funderingar enormt och målsättningen med träningen. Planlöst tränande och filosoferande över magen kan man bli galen av. Men ack så mysig tid detta ändå är.

Hur som helst Henrik är cyklist. Han har nött många mil i en cykelsadel, det skapar friktion och värme värre än ett par yllekalsonger. Men han är samtidigt en Nordströms-pojk. Vi är båda individualister och tävlingsmänniskor. Statistik är till för att lura. Könet på Ynglis spelar egentligen ingen roll, men jag gillar att vinna över siffrorna och det är väl enda anledningen att det vore skoj om det blev en tjej. Att bevisa att det visst skulle gå. Löjligt. Javisst är det. Spännande. I allra högsta grad.

Splittrad i tankarna.

Vid den här tiden på året så brukar höstvilan vara över eller så är den precis i antågande efter att ett underbart marathonlopp genomförts. Just nu är det varken höstvila, för den har jag inte förtjänat, eller någon mara i sikte. På den där höstvilan så brukar jag ändå träna och hålla i mina klasser på SATS, för att sitta helt stilla är inget för mig. Och under den här tiden så smids alla planer inför kommande år, drömmar om personliga rekord, snabba lopp och härliga upplevelser i löparskor tar form. Om några veckor brukar det vara ett träningsläger i sikte, bara leva drömmen av äta, träna och sova i sol, värme och fina löpförhållanden. Vid den här tidpunkten har jag redan anmält mig till de prioriterade tävlingarna för nästkommande år. Och som jag brukar se fram emot dessa lopp. Löpningen har varit, och är fortfarande, en så stor del av mig att det är med en liten klump i halsen jag sitter här och reflekterar. Jag är överlycklig att ha vårt lilla yngel i magen och jag njuter verkligen av det här med att vara gravid på många sätt och tycker inte att magen är så mycket i vägen alls. Kanske är det även så att det är en behövlig paus i ekorrhjulet av all planering och pusslande som krävs när man både har ett kvalificerat jobb att sköta, klasser på bästa träningskedjan samt en elitsatsning i löpning att genomföra. Kanske är det så att det här är bra för mig.

Istället för att lägga upp budgetar för träningsläger och tävlingsresor så planerar vi för inköp av barnvagn, babysitter, skötbord, badbalja, spjälsäng och annat smått och gott. Istället för att räkna semesterdagar och allokera dem till olika träningsintensiva perioder så sätter vi oss in i det här med föräldradagar. Istället för att kika på resmål och lägga upp resrutter tittar vi på möbler till vår lägenhet som håller på att omvandlas till både större och mer barnvänlig. Är det detta man kallar att boa sig. Trots att tankarna om nästa halvmara och mara flyger runt i huvudet på mig så har det nog aldrig varit mysigare att ligga hemma i soffan och titta på lampor, mattor, fåtöljer, soffbord och annat som vi tänkt byta ut. Nu när vi ska bli vuxna på riktigt. För det är så det känns. Hittills i livet har man inte riktigt blivit behandlad som vuxen, för man är fortfarande barnet i familjen. Det är nu det blir ändring på det. Det är nu Henrik och jag skapar vår alldeles egen familj som vi ska skapa traditioner och stabilitet i. Aldrig tidigare har det varit så mysigt att vakna på morgonen och lägga sina händer på magen och känna den livliga rackaren som lever runt så att magen formas kantig så att det syns utifrån. Omställning kommer det bli och det är svårt att förstå att allt vi kommer att göra Henrik och jag i framtiden innefattar ett litet barn. Vi har levt ett på flera sätt egoistiskt liv där vi satsat på oss själva och vår passion i livet, utöva idrott och njuta av sport från TV-soffan. Så länge till kommer det inte bara vara vi som tittar på när Hellner slår Northug i Vinterstudions sändningar eller när Fredrik Kessiakoff kniper polka-dot-jersey i Tour de France. Redan när Inomhus-EM i friidrott går av stapeln här hemma i Göteborg i början av mars borde det lilla livet vara ute och när vårklassikerna drar igång så är det en bebis som kommer ligga bredvid oss i soffan när vi njuter av kullerstenens Paris-Roubaix och en god brunch efter egen genomförd träning.

Livet är underbart och jag längtar med aningen skräckblandad förtjusning efter det nya. Lite som att längta till ett marathonlopp man satt upp höga mål för. Men samtidigt snurrar tankarna vidare. Henrik och jag brukar träna många av våra pass ihop och gillar det sättet att leva, det kommer bli den största förändringen för oss. Vi båda vill röra på oss och känner jag oss rätt så kommer vi båda vilja njuta av vår bebis, lukta och pussa på den, tillsammans. Jag ser redan fram emot att få börja träna efter förlossningen. Det är nog där kruxet ligger för mig. Barnmorskan sa sist att det enda jag kan träna i flera veckor efteråt är bäckenbotten. För vem i hela världen är knipövningar i bäckenbotten träning. Jag fick ett träningsprogram med olika sätt att knipa för att träna explosivitet, uthållighet och styrka. Jag kunde inte annat än att le och känna att kallar man det träning så kan man aldrig ha tränat något på riktigt i hela sitt liv. De där knipövningarna gör man ju titt som tätt spritt över dagen i kontorsstolen, i soffan, i kön i mataffären eller var som helst. Men inte är det träning för mig. Så det största dilemmat mitt huvud genomlider nu är att jag vill hålla igång träningen de sista dryga tolv veckorna så bra det bara går eftersom det längsta träningsuppehållet på mer än 15 år väntar mig. Femton år. Helt galet. Jag förstår att jag kommer vara lite skör i de nedre regionerna efter att ett barn har pressats ut. Och jag förstår att jag kommer känna att det behöver läka innan tuffa träningspass blir aktuella. Men flera veckor av vila och möjligen någon promenad känns väldigt främmande i min värld. Jag vet inte hur man lever en hel vecka utan att träna ett enda pass. Och jag hoppas att jag inte kommer bli alltför odräglig och klättra för mycket på väggarna. Hoppas på en smidig förlossning där vi får åka hem ganska så raskt, för att sitta på ett sjukhus och glo verkar värre än att klättra på väggarna de där hemma. Där någonstans stannar tankarna för nu. Tror jag behöver bearbeta och vänja mig vid tanken på några inaktiva veckor. Gäller att inte göra något dumt av all uppdämd energi efter det där stillasittandet så att jag inte drar på mig någon onödig löprelaterad skada. Efter förlossningen får träningsupplägget bli standard ett a i att bygga upp sig och träna sig tillbaka på samma sätt som efter att ha varit skadad. Nej, jag vet, graviditet är ingen sjukdom men det är lite som att vara skadad om man är van att träna tufft, mycket och länge. Smyga igång och ge det hela tålamod kommer bli vårens nyckel. Kanske är bra att jag inte anmält mig till några lopp ännu utan har drömmar i huvudet som ingen annan vet innebörden av.

Att vi väntar barn är underbart. Trots min ovana att se fram emot ett år som är så odefinierat och obestämbart. Och någonstans inne i hjärtat och magen så vet jag att det är det bästa som hänt Henrik och mig. Vår kärlek har varit stark från första stund, min tvillingsjäl. Och jag trodde inte att det var möjligt att känna som jag gör nu, en känsla av att vår kärlek och våra band knyts ännu starkare för varje dag som går och ju mer magen växer. Kärleken blir vackrare än någonsin och vår gemenskap etsas samman till något helt annat och obeskrivligt härligt.

Drömmar, hårväxt och långa naglar.

Nu har jag klivit en bit in i tredje trimestern, vilken kommer att bli den mest spännande och i särklass mest händelserika. Examination i graviditet, målgång i det viktigaste marathonloppet, eller ska vi säga ultradito, någonsin. Dessutom kommer många andra saker hända under den här sista tredjedelen. Eftersom jag mått så bra så har jag kunnat leva till stora delar som vanligt. Och eftersom jag mått så bra så har vi nära på blivit lämnade lite vind för våg, är min känsla. Efter inskrivningsmötet så träffade vi barnmorskan för provtagning och så har vi gjort våra två ultraljud på sjukhuset. Utöver detta har jag klarat mig på egen hand utan några frågestunder med barnmorskan, undersökningar på MVC eller annat. Är en bit in i vecka 27 och har drygt 13 veckor kvar. Och från nu kommer det bli kontinuerliga undersökningar på mödravårdscentralen, pappaseminarium för Henrik, föräldrakurs eller grupp för oss båda, profylaxkurs vilken numer är valfri och inte obligatorisk som på det glada 70-talet och säkert annat smått och gott på resan mot slutdestinationen att bli föräldrar.

Spännande och kul känns det att resan tagit sig så här långt. Jag gillar inte att vänta. Framförallt gillar jag inte att flyta med lite skönt tillbakalutad. Och ännu värre är det väl för Henrik som kommer från familjen där man vankar fram och tillbaka lite lätt otåligt när saker går långsamt. Väntans tider har fått en helt ny innebörd och jag måste säga att Henrik visat sig mer tålmodig under den här tiden än vad jag kunnat tro. Han som alltid gör allt så snabbt. Kanske behövde även han den här tiden för att vänja in sitt huvud att bli pappa. Jag har definitivt behövt en invänjningsperiod och det där med att en graviditet pågår i nio månader fyller ändå en funktion. På det rent personliga planet har det här varit ett otroligt lärorikt och nyttigt halvår för oss båda. Tre månader återstår och det är bra för jag behöver några veckor till att vänja mig mentalt i tanken att bli mamma. Har svårt att se mig som mamma. Många bilder kan jag måla upp i mitt huvud, men bilden att vara mamma till mitt barn som jag troligen kommer älska mer än något annat på jorden är svår att projicera på näthinnan. Min största rädsla är att jag inte blir en sådan mamma som jag önskar att jag ska bli. Tålmodig, glad och världens snällaste, men samtidigt uppfostrande, hård men rättvis när det behövs och viktigast motiverande utan att ställa för mycket krav, inspirerande så att den lilla nya människan vågar prova sina egna ben och vingar. Tankarna inför det nya uppdraget i livet är många och det snurrar runt i huvudet emellanåt. Eller mest hela tiden.

Tankarnas snurrande kraft följer för en gravid även med på natten. För mig i högre frekvens och intensitet än vad jag kan komma ihåg att de gjort tidigare. Möjligen när jag var barn att jag kom ihåg drömmar och blev påmind om dem i samma grad som nu. Jag drömmer inte enbart om barnet utan om alla möjliga konstiga saker. Obehagliga mardrömmar blandas med mer behagliga drömmar man gärna stannar kvar i en stund. Sedan drömmer jag om barnet också men inte sådär konkret att jag vet att det är en pojke eller flicka, att jag ser hur det ser ut även om jag nog tror att det blir en lintott med blå ögon. Utan det är mer diffust. Några drömmar handlar om när barnet föds, det går snabbt, lätt och jag fixar det själv. Det händer inte i sjukhusmiljö utan på konstiga platser och på tok för tidigt. Antar att det finns någon undermedveten rädsla att fostret ska välja att komma till världen tidigare än tanken är. Så jag brukar tala om för det titt som tätt att det får vänta tills efter nyår i varje fall för då borde det vara tillräckligt utvecklat. Helst vill jag att det kommer exakt på planerad dag. Inte så konstigt för det hör till min natur att bestämma att det är då det ska komma. Vi får väl se hur det blir med den saken. Spännande är det och jag sa till barnmorskan att jag längtar till förlossningen och det är sant. Jag tycker det ska bli superhäftigt att få vara med om detta. Men helst inte en för tidig sådan själv i badrummet som i en av alla drömmarna.

25+3, för lite mer än en vecka sedan, var vi på första mäta magen och lyssna på hjärtljuden besöket. Jag var egentligen inte så orolig innan, men fick mig en tankeställare under helgen före då en bekant på en fest undrade om det var i vecka 16 jag var. Nä, jag har precis gått in i vecka 26 svarade jag och fick kommentaren hur liten magen var. Spännande det här med kommentarer. Till de som går upp mycket i vikt får man inte yppa ett ord för det är hemskt att säga att någon gått upp mycket i vikt. Min mamma fick höra i slutet när hon bar mig att det såg ut som hon skulle föda tvillingar. Inte så kul att få höra kan jag förstå. Men det är inte heller så kul att få höra att man är så liten och den där mindre roliga kommentaren jag fick häromveckan; ska du föda ett litet barn eller. Kommentarer du är vacker som gravid, du har en fin mage etc. är såklart snälla och gör mig väldigt glad. Men kommentarer som oroar om att magen är liten känns ju sådär. Därför var det extra skönt när barnmorskan mätte livmoderns tillväxt och visade på kurvan att jag låg precis mitt på snittkurvan för min vecka. Det finns en övre kurva och en undre också, men jag låg där på snittet och det kändes gott efter de där kommentarerna. Annars spelar det inte så stor roll om man ligger mitt på, över eller under, så länge magen växer och formar en egen stabil tillväxtkurva så är allt bra och ok. Alla är vi olika, och tur är väl det. Ingen graviditet är lik den andra, så jag jämför inte utan jag reflekterar mest över fenomenet en gravid kvinna och hennes mage.

Jag springer fortfarande och veckan som gick blev en riktigt fin löpvecka ihop med spinning och cross. Hade jag varit på väg tillbaka från en skada så hade det varit en perfekt träningsvecka och det är nog lite så man får se det. Löpmängden får anpassas som att kroppen är skör som efter en skada och variationen med bra alternativträning ger en dos att vara nöjd över. Jag är ju ändå gravid. Desto mer sporrande att prata kilometertempo och springa förbi folk i mitt mediokra 4.45-tempo. Är inte flåset som sätter stopp eller pulsen, för känslan är att den är lägre nu än för några veckor sedan. Känns nästan som om jag blivit mer vältränad i gravidkroppen nu än i vecka 20. Då hade jag kramp i vader ibland och var mer andfådd med en högre puls. Nu har kroppen vant sig vid lite mer vikt och pulsen är skönt stabilt låg på varje löppass. Dagsformen var mer avgörande för några veckor sedan. Det som sätter stopp är att livmodern har en tendens att hårdna när benen pinnar på för fort. Sammandragningar är normalt och livmoderns sätt att träna sig inför förlossningen. Men än så länge behöver den ju inte ligga i träningsläger direkt, så någonstans runt 4.45-4.50 min per kilometer verkar vara mest skonsamt just nu. Och långsammare såklart, men det är ju onödigt om det inte behövs. Passen senaste veckorna har legat runt 10-14 km och det känns ganska så lagom per gång. Har inga problem att springa längre men vill vara smart och försöka undvika foglossningar eller andra krämpor. Återigen jag är ju gravid, bäst att påminna sig om det. Och kroppen är fantastisk. Naglarna växer snabbare och är hårdare, håret växer som ogräs. Inte riktigt så man föreställer sig en graviditet, att kroppen skulle kännas sundare och friskare än i vanliga fall. Jag hade förstått det om jag åt en massa tillskott, men det gör jag inte. Och fiskätande vegetarian är jag till råga på allt fortfarande. Trodde kroppen skulle dräneras på det mesta och jag få förhållningsorder från barnmorskan. Men inte, utan med orden träna du på som du gör lämnade hon oss till nästa besök fyra veckor senare med en bebis i magen vars hjärta tickar på i lättare distanspuls dygnet runt.

12 km morgondistans, en inställningsfråga.

Nordström den äldre, min svärfar, brukar säga att de flesta saker i livet är en inställningsfråga. Och även om jag inte håller med om att det är så i allt, för vissa saker kan man inte själv påverka av olika anledningar, så måste jag säga att han har en stor poäng i detta. Vet dock inte om min graviditet och dess förfarande går att påverka med det egna huvudet. Men viss del i det hela, hur jag mår och ser på det här med att ha en bulle i ugnen, handlar nog ändå om inställning och vilja.

Jag har nämnt tidigare att jag trodde att det här med att inte kunna styra över sin egen kropp och go with the flow skulle vara lite svårt för en kontrollmänniska som mig själv. Men hittills så har jag kunnat släppa på kontrollen och låta det som händer med kroppen hända. Jag vill ju mer än något att magen ska växa som bäst och att lilla ynglis ska bli en liten människa. Då behöver min mage bli större, det är mer logiskt än något annat. Dock så behöver man inte svullna upp som en ballong. Det finns säkert någon som retar sig på det jag skriver nu. Men det är inte sunt för den blivande mamman att gå upp alltför mycket i vikt under en graviditet. Det är en påfrestning på hjärta, kärl och hela kroppen som det är att vara gravid. Ska sedan kroppen behöva jobba ännu hårdare med att bära runt en vikt den inte är van vid så blir det en än större påfrestning på leder och organ. Så tänker jag i vart fall. Sedan är det självklart individuellt och det handlar inte om att räkna kilon, utan det handlar om att ta hand om sin kropp. Äta sunt, röra på sig och lyssna på kroppen. En inställningsfråga helt enkelt.

När jag blev gravid bestämde jag mig för att äta sundare än jag gör i vanliga fall. Kan tyckas konstigt att en satsande löpare kan äta sundare än hon redan gör. Men jag brukar vanligtvis njuta av sötsaker och annat smått och gott, för det är en del av livet för mig. De flesta förväntar sig nog motsatsen, att nu när jag är gravid så borde jag tillåta mig att unna mig lite. Jag äter ju ändå för två. Märkligt uttryck det där. För det är inte många kalorier extra om dagen en gravid kvinna behöver förrän hon är långt gången eller snarare mot slutet av graviditeten. Och att vara orolig att barnet inte får i sig det den behöver kan man glömma. Den tar vad den behöver och det är din kropp som får behålla slasket som är kvar. Detta faktum gör det för mig ännu mer logiskt att det är viktigt att både jag och barnet får i oss bra mat i lagom mängd. För inte vill jag att bebisen i magen ska simma runt i sockervatten och få en sådan start. Livet har ju redan börjat, även om inte Henrik och jag fått lära känna krabaten så känner jag ett stort ansvar att den får i sig bra saker. Dessutom tycker jag det är viktigt att jag trivs med min kropp och lever så vanligt som det går. Om jag mår bra så mår bebisen bra. Det blir en så stor förändring att bli föräldrar ändå att vi inte riktigt har råd att förlora oss själva som individer och som par på vägen. Henrik och jag har ju levt ett lyckligt liv innan barn och det livet ska ju fortsätta med barn. Inte kommer jag bli en bullbakande hemmafru och lägga mina intressen på hyllan bara för att vi får barn. Jag kommer ju fortsätta springa och vi kommer fortsätta leva det liv vi lever idag. Även detta tror jag handlar om inställning. Och att förlora sig själv på vägen och tro att man ska vara på ett visst sätt för att man blir mamma tror jag att hela familjen förlorar på i slutändan. Livet är underbart som det är. Och jag var med mina föräldrar på en massa saker som har gjort mig till den jag är. Nu är det dags för vårt barn att få följa med på våra äventyr genom livet. När den sedan blir vuxen får den förkasta vårt sätt att leva och välja en egen väg att forma sitt liv med det vi ger i bagaget. Spännande att få möjlighet att ge en annan människa inspiration och verktyg till livet.

Konstigt nog så trivs jag fortfarande med min kropp, trots att den väger några extra kilon och att jag har en putande mage. Konstigt skriver jag för att jag i hela mitt liv när jag har tänkt på att vara gravid har förknippat det med att jag inte skulle kunna leva mitt liv. Utan att jag skulle bli tvungen att förändra mig. En förändring jag tänkt att jag inte skulle trivas med. En förändring som än så länge inte uppenbarat sig.

Jag närmar mig 25 fullgångna veckor, bebisen har nått så långt i utvecklingen att det finns en liten chans till överlevnad om den bestämmer sig för att komma ut. Den skulle kunna syresätta sig med hjälp genom lungorna. Detta viktiga syre. Vaknade imorse i Stockholm, på Birger Jarlsgatan för att vara exakt. Krispiga 2-grader utomhus, sol och en blå himmel. Jag, mina löparskor, min puls, mina andetag, syre ner i lungorna, en bebis i magen som verkar sova sött. Jag var inte ensam på min löptur, det var jag och vårt blivande barn som sprang upp mot Stadion, Valhallavägen fram, starten på underbara Stockholm Marathon, vi vek av ut på Gärdet och vidare efter vattnet på Djurgården. En härlig sväng, jag och min putande mage. En och annan tittade på mig och log. Någon tänkte säkert; måste hon vara ute och springa gravid. Någon annan tänkte kanske tvärtom; att det är starkt jobbat. Ord som jag fått påhejat under en annan löptur med magen i vädret. Jag struntar i vad andra tänker, jag njuter, för jag mår bra och känner mig så levande. I somras satte jag en gräns på vecka 20, dit skulle jag springa, gick det inte efter det så skulle jag inte bli ledsen. Inställningsfråga som jag mentalt behövde förbereda mig på. Det är därför det känns helt ok att snart gå in i sista trimestern av graviditeten och inte kunna springa varje dag. Min kropp har senaste veckorna sagt till mig att vara lyhörd på ligament och mjukdelar som blir ännu mjukare. Jag känner mig stelare än tidigare efter löppass. Sprang ett 17 kilometerspass för drygt en vecka sedan och efteråt kändes det som om jag sprungit ytterligare tio kilometer. Så något händer i kroppen. Imorse var jag glad och nöjd över mina 12 kilometer. Slog mig ner vid en underbar frukostbuffé på hotellet, laddad för ännu en arbetsdag i huvudstaden.

Nu sitter jag på tåget hem igen och förbereder spinningklassen som ska hållas i arla morgonstund imorgon. Spinning, crosstrainer och underbara löppass förgyller mina gravidveckor mer än jag någonsin vågat hoppas på. Än så länge är kroppen med mig, den vill svettas, flåsa och hålla igång. Undra om det är en inställningsfråga. I så fall ska min förlossning bli som ett marathonlopp och jag arbeta mig igenom den värk för värk, likt kilometer för kilometer. Och likt ett marathonlopp krävs förberedelser. Vi ligger i träningsläger lilla ynglet och jag för att vara mentalt och kroppsligt förberedda för värkar, krystarbete och målgång. Tur att jag ska ha med mig bästa hejarklacken och coachen som brukar säga precis rätt saker vid rätt tillfälle under mina lopp. Han får en betydande roll även här. Funderar på hur många gånger han kommer säga ordet andas, andas djupare. Vi ska ha med ett tidtagarur och massa Kent- och Winnerbäck-låtar. Musiken att njuta till mellan varven. Tidtagaruret för att jag har läst att en värk håller på 60-90 sekunder och kommer med 2-3 minuters mellanrum i det tuffaste skedet. Och när man öppnat sig 3 cm så tar det ungefär 1 timma per centimeter för en förstföderska och man ska öppna sig tio innan det är dags. En lätt överslagsräkning på det ger 85-100 värkar att ta sig igenom. Det blir många kilometer det och tanken två marathonlopp på raken verkar ju stämma ganska bra. Värk efter värk, kilometer för kilometer, andetag för andetag, intervall efter intervall. Det blir om inte annat en intressant upplevelse. Naiv eller inte. Förberedelser är viktiga. Inställningen är allt.

Träningstips: jaga den gravida.

I takt med att tempot går ner på mina distanspass blir träningen lättare för min man. Henrik och jag brukar träna en hel del löpning ihop. För mig är vanligtvis det här perfekt eftersom mannen är bättre än mig på 10 km såväl som halvmaran med sina pers på låga 34 och 1.16. För att vara före detta cyklist är det riktigt vassa tider tycker jag. Och för mig som satsande marathonlöpare är det perfekt att kunna springa ihop. Kvalitetstid på bästa vis. Dock ligger vi på en lite för olika nivå just nu för att träningen ska bli helt optimal. Antingen får jag slita mer än jag bör eller så får Henrik gå på lite väl för mycket tomgång. Det är inte kul att ha handbromsen i på varje träningspass bara för att man ska ut och valla sin gravida fru.

Kreativitet i träningen är inte dumt och för att vi båda ska få ut så mycket som möjligt av löppassen har vi konstruerat den lekfulla träningsformen jaga den gravida. Det går i all enkelhet till så här. Den gravida sticker ut på önskad distansrunda. Den icke gravida mannen eller för den delen en löparkompis utan bulle i ugnen följer med i den gravidas tempo under önskade kilometer som uppvärmning. Därefter stannar den icke-gravida till, tar en kort paus och ger den gravida ett försprång på en minut. Sedan startar intervalljakten. Den gravida fortsätter i sin takt, lyssnar på kroppen och kör sitt distanspass efter förutbestämd runda så att den icke-gravida vet vart han ska. När den icke-gravida jagat ikapp den gravida i full karriär ska pulsen vara hög som på en tuff intervall. Den icke-gravida stannar till och tar en minuts vila, den gravida fortsätter på sin distansrunda, den icke-gravida sätter återigen iväg i intervallfart efter en minut och jagar ikapp. Scenariot upprepas till utmattning, eller som för Henrik i lördags till kräkskänsla på de tre sista intervallkapplöpningarna. En win-win situation där den gravida får visst sällskap på sin runda och där den icke-gravida får grym peppning varje gång han kommer ikapp. Dessutom kan en stark gravid öka lite i tempo när hon känner flåset i ryggen och reta den icke-gravida lite grann. Uppskattas dock inte alltid och skulle kunna sluta i dispyt. Så sistnämnda tipset får användas med klokhet.

Träningsleken jaga den gravida ger mig en chans att lyssna på min kropp och inte hetsa iväg i någon annans tempo och Henrik få möjligheten att träna på som vanligt trots att han springer samma runda som mig och ynglet i magen. Ett roligt sätt att umgås och ett bra sätt att få mannen att inte bli sympatigravid utan hålla kvar sina egna rutiner och utmaningar med träningen.

Nu är jag en bit in i vecka 24 och närmar mig sista trimestern av graviditeten. Inte konstigt att kroppen inte riktigt vill springa i samma distanstempo längre. Jag är aningen tyngre, även om jag inte gått upp speciellt många kilon. Tyngdpunkten är lite annorlunda. Benen är fyllda med mer blod, vilket verkligen ger avtryck vissa dagar under de första kilometerna av löppassen i form av stasande känsla och lite lätt krampkänning. Detta släpper efter ett tag, men är lagom oskönt. Pulsen är högre än i vanliga fall. Flåset svårare att undvika med tanke på att hjärta och lungor får jobba med mer blod och syresättning. Jag är dessutom nöjd med att fortfarande kunna springa och känner inget behov av att pressa upp tempot, utan tar varje pass efter dagsform och känsla. Ibland går kilometerna fortfarande ner mot 4.30 på distanspassen men många dagar så ligger komforttempot numer på 4.45. Lite annorlunda eftersom långpassen brukar ligga en bit under 4.30 i vanliga fall och distanspassen runt 4.20. Nu är känslan samma på tider som tidigare upplevdes som jogg. Den gravida kroppen är annorlunda än den vanliga, skulle man kunna sammanfatta det hela. Och mitt distanstempo är perfekt för Henrik att jaga intervaller efter den gravida tokiga frun.

Sparkar, sötsaker och kramp.

Underbara fredag. Igen. Veckorna formligen springer iväg och jag vet inte riktigt vart de tar vägen. I början av graviditeten så tyckte jag att det gick lite långsammare. Jag var mer orolig. Speciellt de där första mer kritiska 12 veckorna. Sedan vi kom tillbaka till jobbet efter sommarsemestern så har det snart passerat åtta veckor. Det är galet. Åtta veckor längre av graviditeten, det är ju en femtedel som bara passerat sådär. Jag älskar fredagar. Av många anledningar kan jag tillägga. Mitt jobb tycker jag mycket om det också, väldigt mycket till råga på allt. Jag stortrivs och ju närmre dagen D det kommer, även om det än så länge är långt kvar, så inser jag att jag inte riktigt vet hur det är att vara ”ledig” om nu en föräldraledighet ses som att vara ledig. Men borta från jobbet kommer jag onekligen att vara. Jag vet hur det är att byta jobb, det har jag gjort några gånger under de snart elva åren efter examen från Handelshögskolan. Semester har jag också haft, många långa sköna veckor. Men det är en helt annan sak att lämna över sina underbara kunder till någon annan för att kasta sig in i en ny värld av blöjbyten, barnaskratt eller skrik, välling eller till en början att leka ko själv. Det kommer bli en omställning. Men fredagar kommer fortsätta att bli speciella även då. Det ska vi se till.

Mest älskar jag fredagarna för att jag får starta dagen på ett så härligt vis. Klockan ringer sex och kroppen vill inte riktigt gå upp men vaknar snabbt till när den kommer på vilken dag det är. Spinningklassen med medlemmarna som är taggade till tänderna kl 06.45 på morgonen. Fredagsgänget på SATS Kungsgatan är helt otroliga. En enormt stor eloge till er alla som gör mina fredagar så underbara. Att få starta dagen med endorfinkick och med likasinnade som vill svettas, trycka till pedalerna hårt med motstånd och köra starkt in i mål är få förunnat. Sedan höststarten kör jag även SatsCore, en bålstabilitetsklass, efter cyklingen och det är skönt att få koppla på magen lite grann även om jag inte riktigt kan dra in naveln mot ryggraden numer. Jag kommer sakna fredagarna under mitt lilla uppehåll. Planen är att hålla alla mina cykelklasser fram till jul. Då kommer jag befinna mig i vecka 31. Men jag tar en vecka i taget och lyssnar på kroppen. Planer kan som vi vet revideras. Fredagsklasserna på Kungsgatan hoppas jag dock vara tillbaka och hålla relativt snabbt. Vi har så kul tillsammans och hela helgen får en bra start. Endorfiner och glädjerus.

Bebisen, som ynglet går över att kallas i vecka 22 även om den medicinska termen fortfarande är foster, verkar ha hittat sin lilla dygnsrytm. Den sover, vilar, softar, njuter, slappar och har det allmänt gott när jag är vaken och igång. I kontorsstolen kan jag dock känna små sprattel och tjuvnyp. På kvällen, speciellt om jag ligger ner i soffan eller sängen, så verkar den vakna till liv på allvar och sprätter runt därinne som om den ägde min kropp. Vilket den ju gör i 18 veckor till. Det är verkligen härligt att känna den röra sig och sparka. Nu har dessutom Henrik fått sig några rejäla sparkar som känns utifrån, häftigt. Och jag ser fram emot att glädjeskutten därinne blir starkare och starkare ju fler veckor som går. En önskan jag har är att få en spark i slutet av graviditeten som gör att jag ser foten genom magen. Har hört vänner som haft det så och det måste se helt galet sjukt ut samtidigt som det borde vara en enormt fräck känsla att se sitt barns fot med bara huden emellan. Ynglet är relativt färdigutvecklat vid den här tiden sett till att den har det en människa behöver. Även om det är i miniatyrformat än så länge. Ju mer tyngd bebisen får desto starkare lär den bli och desto mer kraft i sparkarna kan jag förvänta mig. Spännande.

Senaste två veckorna har jag upplevt kramper i vaderna på natten och även någon gång i låret. Första gången var nästan skrattretande. Jag vaknade av att vaden krampade, var så trött att jag inte riktigt förstod vad det var. Krampen var så stark som den man kan få efter målgång av en mara när man går nerför trappor. Men jag låg ju i sängen och hade inga löparkläder på mig. Inte heller kunde jag påminna mig att jag hade sprungit en mara. Tog några sekunder att fatta vad som hände. Brukar inte ha så mycket krampproblem som löpare, men är ändå van vid vilken åtgärd som måste till för att få det att släppa. Och nu har jag även vant mig vid dessa nattliga spänningsmoment. Lustigt vilka spratt en gravid kropp kan spela en.

Jag läser en del gravidböcker och tidningar, som jag antar att de flesta förstagångsgravida gör. Och det är lustigt att följa de här veckohändelserna. Många saker passar inte in alls på mig, jag har som nämnts förut varit förskonad för många problem, obehagligheter eller vad vi ska kalla gravidsymptom av mindre skön art. Det lilla fnuttiga illamåendet mellan vecka 7 och 9 var jag överlycklig över för det gjorde att jag kände mig normal och att det var ett verkligt tecken på att jag inte drömde. Lite så ser jag krampen i vaderna nu, de nämns i skrifterna och när jag känner dem så är det en form av sundhetstecken på att graviditeten fortskrider sin gilla gång. Dock kan jag gärna fortsätta med att hoppa över att behöva pricka av saker varje vecka, räcker att få några få olika små tecken på att allt är som det ska.

Cravings som många får och som jag hört så många berätta om är något jag inte upplevt alls. Sötsaker som väldigt många nästan får problem med under graviditeten, och som är något som jag verkligen gillar, finns inget sug efter. Hembakta godsaker och choklad är något jag vanligtvis inte tackar nej till. Men under graviditeten så vill min kropp hellre ha mat och nyttiga saker. Är kanske mentalt mitt huvud som känner att det är både min och bebisens kropp det handlar om. Det är en sak när jag stoppar i mig något smarrigt och blir sockerstinn. Men att mitt lilla yngel ska starta livet och simma runt i sockervatten känns inte så bra alls. Så tur är det väl att jag inte har några tokiga begär efter det ena eller andra att stoppa i munnen. Jo, en sak. Min dagliga latte är ett måste. Inte så mycket kaffe i den, desto mer mjölk. Och det ger ju som vi vet starka ben. Inväntar med förtjusning de starka yngelbenens sparkar.

Gravidglömska.

Disträ, förvirrad, seg i kolan. Jag har drabbats av gravidglömska. Idag fyller ynglet 21 veckor och gottar sig för fullt där inne i magen. Lätta små sparkar, eller snarare knuffar, dyker upp titt som tätt. Och det är skönt att känna att den är aktiv och rör på sig. Ingen idé att ligga på latsidan när den ska födas in i den här familjen. Livmodern verkar ha blivit större för nu är det på lite fler ställen man kan känna att det finns liv. Ungefär 26 centimeter och 400 gram foster sägs det. Lustigt det där att ha början till en annan människa inne i sin kropp. Det är något jag aldrig riktigt reflekterat över tidigare. Och det är om man ska vara krass enormt många saker man aldrig haft en tanke på förut. Alla dessa funderingar ihop med allt annat som fortfarande måste få plats i mitt huvud så är det ju inte direkt förvånande att jag upplever att en röd lampa tänds som varnar för att hårddisken snart är full. Annorlunda gravidsymptom men ett av de väldigt få jag känt av hittills. Förskonad är nog rätt ord för jag mår strålande bra och tycker det här med graviditet är sjukt häftigt och spännande på många sätt. Att se vad min kropp klarar av, hur den reagerar och vad som kommer att hända.

Torsdagar och fredagar startar min dag med mina mått mätt väldigt tidigt. Kl 06.45 ska jag sitta pigg, glad och redo i spinningsadeln där dagens tanke och upplägg med klassen ska levereras. Och det är underbart. SATS Kungsgatan är centret jag kört på i 6,5 år och jag älskar det. Fantastiskt roligt har vi. Tillsammans med medlemmarna på mina klasser skapar vi skön magi, svett och endorfiner.

Än så länge har jag inte tappat det helt, jag skulle inte vilja dra mitt lilla dilemma så långt och säga att jag skulle kunna glömma att jag ska hålla min klass. Men igår morse började jag på allvar fundera på om graviditeten satt sig på minnet. Lite allmänt disträ kan alla känna sig, men jag börjar misstänka att min hjärna tappat några celler eller är väldigt självupptagen med bebistankar som jag inte kan styra över. Eller är det bebisen som snott några minnesceller. Skämt åsido. Jag stod med pulsklockan i handen och skulle sätta den på armen, i nästa sekund stod jag i badrummet och borstade tänderna. Iväg till klassen. Väl innanför dörrarna på SATS kände jag på armen som var tom. Klockan kvar på soffkanten hemma. Hur gick det till. När jag sedan kommer till jobbet förstår jag att knoppen inte riktigt är som den ska. Efter en härlig Tour de France klass, som är temat för höstens torsdag morgon, inser jag att jobbmobilen, den där som inte går att leva utan ni vet, ligger kvar i köket och laddar hemma. Även mobilen hade jag haft ögonen på, tänkt att jag drar ur kontakten när jag druckit ur vattenglaset och tar med den. Vattnet drack jag upp, men mobilen stannade kvar hemma.

Idag fick jag med mig alla pinaler till gymmet i arla stund. Cykelklassen som på fredagar körs med SATS Kungsgatans järngäng av medlemmar. Fulla av energi, utmanar de sig innan tuppen gått upp. Nöjd i hågen kände jag mig. Men istället lyckades jag helt hoppa över en av övningarna i vår stående balanslåt i mitten av Core-klassen som jag håller i direkt efter cyklingen. Detta kunde dock rättas till på slutet och vi fick med allt vi skulle göra.

Trött på sig själv kan man bli för mindre. Och det här är bara några få exempel på spratt min hjärna spelar mig just nu. Tur är att jag har min man som kan hålla reda på mig. Jag upplever vanligtvis att jag har huvudet på skaft. Till råga på allt är jag en kontrollmänniska ut i fingerspetsarna. Men det verkar som att jag får vänja mig vid att huvudet mer eller mindre omedvetet bestämmer vilka funderingar och tankar som ska få plats. Spännande och lite läskigt.

Den smarta gravida kroppen.

Vi backar bandet till 17 juli och vecka 9 i graviditeten. Vårt inskrivningsmöte, det första besöket hos barnmorskan blev kanske i senaste laget. Många vill komma på sitt första besök ett gäng med veckor tidigare. Jag resonerade som så att jag ville komma till den mödravårdsenhet som låg närmst hemmet och även jobbet eftersom det i slutet kommer bli en hel del besök och då kändes det viktigt för mig att slippa åka en längre bit. Smidighet och närhet prioriterades framför att skrivas in tidigt. Det som händer gör det hur som helst under de första veckorna. Och jag hade inga speciella frågor.

När väl dagen kom var det spännande att sitta ihop med en främmande människa och bli utfrågad om allt mellan himmel och jord. Fylla i papper kring min livsstil. Jag var öppen från start kring hur jag lever mitt liv och berättade i detalj hur mina veckor ser ut eftersom de är fullproppade av träningspass vilket påverkar kroppen på olika sätt. Jag ville se vad barnmorskan sa och vilka råd hon skulle ge mig. Vi är alla olika. Jag mår bra av att träna och det som jag mår bra av mår även det lilla livet i magen bra av. Så beskrev vår barnmorska det hela. Tursamt att hon är en så underbar, erfaren, kunnig och positiv person. Hon lyssnade och förklarade att min kropp inte kan jämföras med personer som inte tränar. Utan jag måste utgå ifrån mig själv och vad jag är van vid. Någon som i vanliga fall upplever att 15 km är en väldigt lång distans kanske inte ska springa det som gravid. Men för mig är det ju som en "vanlig dag på jobbet" och inget alls. Hon förklarade att kvinnor bör röra sig när de är gravida, men att alla måste utgå ifrån sin grund när de går in i en graviditet och anpassa sin träning efter vad kroppen klarar av. Det är kanske inte rätt tidpunkt att börja löpträna för någon som aldrig sprungit tidigare. Men det är inte heller rätt tidpunkt att pausa all träning och lägga sig på soffan och invänta att storken kommer. I samband med första barnmorskebesöket läste jag allt jag kunde komma över kring just träning och graviditet för att ta reda på så mycket fakta som möjligt kring hur hårt jag kan träna och vad jag inte bör utsätta mig för. Både barnmorskan och vänner som löptränar och befinner sig eller har befunnit sig på elitnivå sammanfattade kort och koncist förhållningssättet jag hållit mig till. Din kropp kommer att säga till dig vad du kan och inte kan göra. Och precis det är vad som styr mig under träningsveckorna.

Jag vet hur det känns i min kropp, jag är den som känner min kropp bäst. Och det är så sant som det är sagt. Jag känner också min hjärna och min envishet bäst. Och något sa mig i början att det är dags att ta en paus från den fokuserade tuffa träningen. Enligt böcker och fakta jag läst om träning och graviditet så ska man inte få mjölksyra för det tenderar att stressa fostret. Dessutom är det bra att ha lite koll på pulsen och inte ligga för mycket över 160 slag. Det där med pulsen känns som man kan ta lite med en nypa salt i och med att det är väldigt individuellt. Dock så kändes mjölksyratanken som en bra tanke. Och jag vet med mig att när jag springer tröskelpass så kan jag driva på ganska så hårt och laktat kan ackumuleras i musklerna även om det känns kontrollerat och relativt lätt. Därför valde jag att ta bort intervall- och tröskelträning från min löpträning direkt. Men det finns en bredd i känslan på träningspass kvar att jobba med och dessutom fler saker att träna än enbart löpning. Spännande period med en paus från den hårt fokuserade träningen men ändå med veckor fyllda av många härliga, svettiga och flåsiga pass. Förlossningen och en sund välmående kropp är det jag tränar för. Sedan hoppas jag att jag ska ha nytta av det jag gör nu lite längre fram när fokuserad hård löpträning finns på schemat igen. Den där träningen där huvudet ska tala om för kroppen att pusha lite extra även om det är tufft och kroppens signaler säger stanna. Nu stannar jag om kroppen kräver det, nu saktar jag ner tempot om kroppen vill det, nu kortar jag ner passen om det är det som kroppen mår bäst av. Kroppen är smart och talar till dig. Det gäller att ta ut öronpropparna och lyssna.

19 kilometer i vecka 19.

Kroppen är fantastisk. Henrik och jag har valt att säga att det är vi (och inte jag) som är gravida. Stockholm marathon blev som bekant inget race för min del i år. Det blev en bebis istället. Skadebekymret som hängde som ett olycksmoln över mig under Varvet och satte käppar i hjulet för maran blev till det mest ljuvliga man kan tänka sig. Ett växande liv.

Idag går vi in i vecka 20 och det närmar sig halvvägs av de 40 veckor som en graviditet generellt sett förutspås att pågå. Det har varit en bergochdalbana av känslor. Alla som varit gravida någon gång vet precis vad jag menar. Själv kunde jag inte föreställa mig att det var så här det skulle bli. Jag kände i kroppen på en gång att det var något som var annorlunda och visste direkt var det var utan att jag någonsin varit med om någon liknande känsla tidigare. Jag är inte typen som brukar var extremt rädd om mig själv. Jag pushar mig, tränar på hårt och tänker kanske inte alltid efter vad det får för konsekvenser på min kropp. Hittills i livet har träningsvanor, matvanor och andra vanor bara påverkat mig och min kropp. Helt plötsligt handlar allt och då menar jag verkligen precis allt om en annan blivande individ. Några celler som förökar sig och ska bli till ett litet liv. Ett liv man börjar älska mer än något annat innan det ens finns. Innan man ens vet om det kommer bli något av det. Allt ställs på sin spets. Underbart. Spännande. Läskigt.

Jag visste inom mig men vågade inte tro att jag tolkade kroppens signaler rätt. Men ack så rätt det var. Ett plustecken har aldrig varit vackrare. Samma helg gick jag på en spinningworkshop och cyklade inne i en kokhet sal. Där och då förstod jag att träningspassen framöver inte bara skulle handla om mig. Aldrig tidigare har pulsen och känslan på passen varit viktigare att ha kontroll på. Veckan efter var magisk och känslorna av lycka for runt i kroppen. Henrik och jag, en gemenskap djupare än någonsin tidigare. En hemlighet större än någon annan som vi beslutade att behålla för oss själva ett bra tag. Kärleken till det lilla som knappt fanns prövades nästan direkt då jag bara några dagar efter att vi fått veta föll så illa på Älvsborgsbron. Otroligt ångestladdat att veta att magen och kroppen är extra sårbar. Livrädd att själv göra något som förstör den lycka som spridit sig inom oss. Perfekt att då falla pladask och slå i knän och landa på magen. Som tur är så var den lilla pyttiga cellklumpen väl skyddad och inget hände. I vanliga fall hade jag beklagat mig över den smärta och de problem som följde mig under sommaren på grund av fallet på knäna. Det blev minst sagt långdraget och kändes av länge på löppassen. Men jag kände bara en enorm tacksamhet över att det lilla som börjat växa fortsatte att göra det. Tänk vad känslan för vad som är viktigt i livet kan ändras fort.

Under sommaren och semestern, på den höga höjden i St. Moritz var jag inte ensam när jag var ute på mina fantastiska löppass. Innan vi åkte upp så hade jag ingen aning om hur kroppen skulle reagera. En graviditet påverkar som bekant kroppens förmåga att prestera. De som varit på hög höjd och tränat vet hur jobbigt det kan vara. Att samtidigt befinna sig i de mest kritiska första 12 veckorna av en graviditet kan någon tycka vara dumdristigt. Men de föder barn i Alperna också och i allra högsta grad på Kenyas höjder. Och veckorna i Alperna var någonting utöver det vanliga. Vår egen lilla hemlighet som ingen visste om kunde vi njuta av till fullo. Inte för att det syntes någon mage direkt, men andra delar på kroppen växer och på något sätt går det att se i ögonen att en kvinna är gravid. Då var det skönt att få genomleva denna sköra period på tu man hand.

Det var de längsta 12 veckorna i mitt liv. Rädslan och oron över att förlora det lilla ynglet hängde över mig varje dag. Missfallsrisken är som störst dessa veckor och jag har svårt att ta vissa saker i livet för givna. Veckorna gick och vi läste om vad som hände inne i livmodern. Jag åt duktigt mina folsyratabletter varje dag, undvek alla goda ostar i Schweiz. Tror aldrig jag kommer bli så nojig över något i hela mitt liv igen. Men de restriktioner som finns i vårt avlånga land för gravida, vad man bör och inte bör stoppa i sig har jag följt slaviskt. Regler är till för att följa. Lustigt bara att människor blir gravida över hela världen och jag misstänker att riktlinjerna skiljer sig ganska markant åt.

Sista veckan på vår semester gjorde vi vårt första ultraljud med tillhörande tester. Om veckan efter det lilla plusset var magisk så var det helt obeskrivligt att se den lilla individen på drygt 7 cm ligga därinne i magen. Krabaten såg helt klar ut med alla extremiteter och framförallt det tickande lilla hjärtat på plats. Att få med sig ultraljudsbilder hem på det lilla livet var häftigt och gjorde det mer påtagligt och verkligt. Som enda barnet så är det bara jag som kan ge mina föräldrar barnbarn. På något sätt så har jag upplevt det som en press, men samtidigt skjutit bort de tankarna. Nu när vi hade bilden i handen på det som förhoppningsvis ska bli en liten människa så småningom var det med en stor glädje vi firade vår sista semestervecka med att berätta för våra föräldrar att de skulle bli mor- och farföräldrar. Vecka 14 var vi i då, snart sex veckor sedan, och hemligheten blev till en överraskning. Eftersom jag själv upplevde att vem som helst på gatan måste se att jag är gravid bestämde vi att berätta på våra jobb och för våra kompisar. Nästan så att det kändes konstigt att prata om det samtidigt som det är precis det man vill göra. Dubbla känslor. Ju mer veckorna gått har dock magen växt och då är härligheten ett faktum som inte går att dölja även om man velat.

Jag har mått oförskämt bra. Som en skolbok mådde jag lite tjyvens mellan vecka 7 och 9. Detta välkomnade jag med öppna armar, det var ju ett tecken på friskhet i mina ögon. För den icke känsliga kan jag nämna att tarmfunktionen hos en gravid kvinna ändras till att gå i slowmotion för att kroppen ska hinna suga åt sig varje liten näringsbit av maten som går igenom. Det gör att magen inte funkar riktigt som man önskar. Dock helt normalt och också välkommet. Sunda tecken på graviditet är i mina ögon inget att klaga över. Och kanske är det därför jag själv uppfattar att jag nästan mått för bra. För barnmorskan beskrev jag det som oroväckande bra. Jag trodde innan ett annat liv intog min kropp att en graviditet skulle vara ett rent helvete. Nog för att jag känner att jag är gravid, flera olika tecken där självklart den växande magen och den numer fylliga bysten står i fokus för den som ser mig.

Första ultraljudet gick bra och det var igår dags för det andra och sista. Även om allt för drygt fem veckor sedan verkade toppen så har jag ju närmre fredagen den 28 september vi kommit blivit mer och mer nervös. Kanske är det för att jag just mått strålande och kanske är det för att trots att logiken säger mig att något finns där inne så känns det så sårbart på något sätt. Trots att jag skyddar det hela allt vad jag kan. Hursomhelst gick allt så bra det kan gå. Fantastiskt duktig barnmorska. Hon kändes empatisk och förstod att vi var nyfikna. Pedagogiskt gick hon igenom alla delar som hon rutinmässigt ska gå igenom och mäta. För att se att allt står rätt till med extremiteter, organ och annat samt för att få fram beräknat förlossningsdatum. Riktigt roligt att hon tog sig tid att skoja om fostrets rörelser och gjorde ultraljudet till en upplevelse vi kommer ha med oss resten av livet.

Så nu står vi här med drygt tjugo veckor framför oss som ett oskrivet blad. Spännande och otroligt roligt samtidigt som det är skrämmande på något vis. Livet kommer aldrig bli sig likt och jag längtar efter att barnet ska komma ut. Samtidigt som det är en väldigt mysig period just nu. Henrik sa häromdagen att det är en så härlig tid att det inte hade gjort något om barnet var i magen två år. Vi njuter av det här. Fast jag som bär fostret i en växande livmoder känner att det blir precis lagom med den tiden som är kvar. Hittills har jag kunnat träna på och leva nära på som vanligt. Men varje vecka som går kommer troligen innebära nya upplevelser och anpassningar fram till att det är dags. Spontanitet, lyhördhet och flexibilitet blir de viktigaste orden närmsta tiden. Speciellt med tanke på att jag är van att träna minst ett pass (många gånger två) om dagen i vanliga fall. För en icke elitsatsande person blir nog inte omställningen i hur vardagen ser ut lika stor på en gång. Jag har upplevt att jag från dag 1 av graviditeten har tänkt på ett helt annat sätt när jag tränar och utmanar min kropp. På ett sunt sätt insåg jag från första sekund att det inte handlar om mig längre och att jag aldrig skulle förlåta mig om jag själv gör något som påverkar det växande livet illa. Jag tränar relativt sett mycket fortfarande och hoppas kunna fortsätta hela vägen. För min skull och för barnets skull.

Jag trodde innan jag själv blev gravid att anpassningen skulle bli ännu tuffare. Att kunna springa härliga 90 minuters löppass i en helt ok hastighet när det närmar sig halvvägs överträffar alla mina förväntningar. Ödmjuk är jag till varje ny vecka, jag lyssnar på kroppens signaler och är tacksam för varje träningspass. Jag njuter av att vara gravid. En mening jag aldrig trodde jag skulle uttala. Jag trodde det på många sätt skulle kännas obekvämt, jobbigt och mer som en nödvändighet eftersom jag verkligen vill bli mamma. Att få njuta av den här perioden fanns inte i min fantasi. Tänk vad livet kan överraska en. Lycklig är jag över att det är så som känslorna är.

Detta var lite historik kring första halvan. Nu när jag går in i vecka 20 är min tanke att lilla bloggen som funnits med mig ett tag ska ändra skepnad i form av kortare inlägg kring min träning och hur jag upplever att det är att gå från en helt ok marathonlöpare till att bli mamma. Mina reflektioner kring att träna under graviditetens olika stadier med fokus på att fostret och jag ska må bra. Förhoppningen och min dröm är att under nästa år bli en marathonlöpande mamma. Följ gärna med mig på min spännande resa.

Två hjärtan slår i min kropp.

Ja, det är sant, jag har en liten bebis i magen eller än så länge foster för embryostadiet är för länge sedan förbi. Tack och lov. Men det är en bebis vi hoppas att det ska utveckla sig till. Surrealistiskt är bäst ord att beskriva mitt, som en del beskriver det som, välsignade tillstånd. Trots teknikens under och möjligheten att få se det lilla livet är det svårt att förstå. Lyckokänslor blandas med en rädsla att något ska gå fel. Idag 19 fullbordade veckor av graviditeten, ultraljud avklarat med en livlig liten en som slog kullerbyttor, gapade, kliade sig i pannan, greppade tårna med handen. Tacksamhet över att ynglet mår bra. Nu gläds vi åt detta och hoppas att en liten kommer ut om sisådär 21 veckor.

Bloggen som legat lite vilande kommer förhoppningsvis att vakna upp mer framöver. Tänkte mig att jag skulle föreviga och dokumentera sista halvan av min graviditet med fokus på min träning. Målsättningen är att må bra. Mina tankar på att prestera och att elitlöpa ligger och pausar just nu.

Vägen fram till ett marathonlopp är många gånger det bästa som finns. Och i slutet av februari har jag ett av de viktigaste prestationerna framför mig. Att föda ett barn. Det kräver precis lika mycket psykisk och fysisk förberedelse som det gör att springa ett marathonlopp.

Min långsiktiga målsättning med löpningen är att jag vill prestera mina bästa halvmara- och marathontider efter att jag blivit mamma. Det största i livet misstänker jag dock inte kommer handla om mig själv, mina prestationer, tider och placeringar utan om något mycket mer fantastiskt och underbart. Henrik och jag ska bli föräldrar, mamma och pappa. Livet är underbart och jag är ödmjuk till vad vi har framför oss. Hela min kropp och hjärta hoppas att det ska gå bra. Jag tar inte längre någonting för givet. Det är ett litet mirakel och helt magiskt. Lustigt hur känslan kring vad som betyder något i livet kan ändras så. Och en sak har jag förstått, ingenting kommer någonsin bli detsamma igen.

Barfota med solen som klocka.

Boken Born to run har jag haft i min ägo väldigt länge. För länge för att inte ha läst den skulle man nog kunna säga. Jag har inväntat rätt tillfälle. I St. Moritz förra året började jag, men slutade så snart skadan dök upp för jag har fått för mig att jag ska njuta av löpning samtidigt som jag läser boken från pärm till pärm. Så den packades ner till Sydafrika i vintras och där borde den ju ha passat ypperligt att läsa, men jag fick inte riktigt ro i kroppen och det där lugnet för att ge mig tid att njuta av den. Så tredje gången gillt på hög höjd, med löpning som fokus inväntade jag rätt känsla efter att ha plöjt igenom ett gäng med andra böcker. Nu i efterhand är jag verkligen glad att jag sparade på den. För den var likt Ultramarathon man och What I talk about when I talk about running riktigt läsvärd. Efteråt har jag funderat en del på min egen löpstil, på vilken typ av skador jag fått senaste åren när träningen intensifierats efter uppsatta mål samt vad det är för träning jag bedrivit. Jag har också funderat en del på hur vi människor som lever nu blivit som vi har blivit. Ordentligt sjukt lata. Vi är gjorda för att springa, röra oss och använda kroppen vi fått. Born to run gav mig en kick och att i samband med läsningen av den få möjlighet att springa i alptystnaden och njuta har varit en ynnest. Ensamheten som går att uppleva när löpningen sker på alpstigar är härlig. Naturens storslagenhet och den maffighet som miljön utstrålar är svår att uppleva på hemmaplan. Då kan man ju bara tänka sig hur det är att springa där tarahumarafolket håller till.

Nu springer ju inte jag barfota och jag planerar inte att börja heller. Senaste åren efter att favoritskon Nike zoom elite gått ur tiden (dock har den återuppstått i en enligt mig sämre tappning nyligen) så har jag testat ett otal modeller och märken. Lagom till semestern har jag nu hittat en ny favorit. Asics sky speed. Jag testade modellen när skon introducerades men kände att utsidan var något hög mot fotknölen och kunde ge skav. Detta rättade de till och uppföljarna (II och III) är fantastiska. Löpkänslan finns där den ska och bonusen fräscht vit (II) eller kaxigt orange (III) gör ju inte ont. I lika bra timing till ledigheten ersattes min finfina Polarklocka av en Garmin. En present och lite plåster på såren från Henrik för min otur den senaste tiden med skadekänningar och snubbeltrubbel. Så efter att ha lovordat det som står att läsa i Born to run och samtidigt som jag känner mig ödmjuk till boken så är jag motsägelsefull. För jag tror i varje fall att jag behöver löparskor och jag tar gärna del av en del av den teknik vi ändå har att tillgå och tror att den tillför en del till löpningen. Men boken har helt klart fått mig att fundera och ta till mig smått och gott. Inspirerande.

Minst lika inspirerande är det att sent om sider upptäcka gps-klockans fördelar. Jag har troligen sprungit ett gäng med fler kilometer i veckan än vad jag tidigare räknat med. Fram till för fem år sedan lite drygt klarade jag mig bra att springa på känsla och utan pulsklocka, men när jag väl skaffade en så var jag fast och den pulsbaserade träningen har lärt mig mycket om mig själv och min egen kropp. Late adopter som jag är så har jag nu alltså lärt mig uppskatta gps-funktionen som ger möjlighet att se tempot i realtid eller som jag föredrar aktuellt snitt per kilometer. Jag retar mig inte alls så mycket som jag trodde på att behöva vänta en liten stund utanför porten för att få satellitkontakt. Och jag känner mig inte det minsta stressad av att se kilometertiderna ticka in kontinuerligt. Utan snarare tvärtom, det är peppande och känns otroligt lätt att tillryggalägga varje meter fram mot nästa lilla pip. Jag trodde att jag skulle pressa och stressa mig själv mot klockan på ett helt annat sätt och det har varit en av anledningarna till att jag inte haft minsta intresse för exaktheten i att träna med en sådan här avancerad träningsattiralj. Nu känns den snarare som en kompis som gör mig sällskap mot nya äventyr. Jag brukar lyckas känna tempot väl och springa jämnt som en klocka utan klocka på armen så jag upplever inte att jag behöver gps-varianten av den anledningen utan den är mer som ett roligt tillskott i tillvaron. Om jag ser puls så kan jag likaväl se tempo. Varje träningspass är oavsett klockans funktioner unikt och går på känsla likt så det gjorde förr när jag hade den gamla löparklockan utan större finesser på armen. Känslan och dagsformen går alltid före allt annat, pulsen blir en indikator och tempovisningen rolig kuriosa. Och jag gillar det här sättet att träna, dessutom är det kul att ha en ny klocka på armen och inte den gamla. För jag föredrar att ha min löparklocka med mig jämnt och inget fånigt smyckesur på armen. Polarklockan har dock aldrig varit med på tävling och det kommer inte Garmin heller få vara utan där håller jag mig till min gamla Casio. Trots att jag både fått en och annan blick i startfållan på min omoderna klocka. Det är inte klockan som ska tävla. Tävling handlar om ännu mer känsla och lyhördhet än träning och då går det enligt mig inte att slaviskt springa efter en klocka eller puls. Men vem vet, jag kanske ändrar mig här i framtiden också.

Semestern börjar lida mot sitt slut. Vi har lämnat St. Moritz bakom oss. Den lilla lägenheten vi hyrde nere i byn var idealisk och vi vill gärna komma tillbaka igen. Som före detta banlöpare var det extra skoj att bo precis bredvid arenan i år. Varje löppass startade och slutade vid banan. Och det var en känsla av gemenskap att sitta och stretcha tittandes på friidrottarna som sprang intervaller på den röda tartanen. Det är en stor gemenskap friidrottare emellan, precis som det är mellan långlöpare som tjingar på varandra eller cyklisterna som susar fram och tjenixar. Kroppen har laddat upp sig med alpluft och energi. Utflykterna till Livigno, Bormio och Chiavenna har hjälpt till. Det italienska köket och folket är både godare och varmare än de något stiffare schweizarna. Även om bakverken på konditorierna inte är så dåliga så står den italienska pastan högre i kurs för en hungrande löpare. Via Mellbystrand och några fina halländska mil styrdes kosan upp till Alnö och norrländsk frisk luft. Att bila ner till Schweiz och sedan upp till Norrland för att sedan ta sig hem till Västergötland igen kräver att man gillar att åka bil och kommer överens med den man reser med. Skulle kunna ha varit en prövning men det har snarare varit tvärtom och en fantastisk semester att blicka tillbaka på när höstmörkret och ruskvädret är här. Jag längtar till att få kura med tända ljus. Hösten kommer bli spännande, troligen den mest spännande i mitt liv. Och den banar vägen för det häftigaste marathonloppet jag någonsin kommer uppleva. Barfota och definitivt utan klocka på armen.

Motivation i kubik.

Solen skiner ute och det är runt tjugo grader. St. Moritz och den vackra alpmiljön visar sig från en helt annan sida i år. Visst var det vackert förra året och visst var det många härliga löppass som tillryggalades innan den där ödesdigra skadan kom som en blixt från klar himmel. Fast det var ju just det, få dagar förra året visade en klar himmel och njutningen var inte fullkomlig. Men i år har solen, den blå himlen och värmen visat sig på allvar. En frusen själ från Norden behöver lite sommarkänsla för att tina upp och njuta på riktigt. I år har jag tagit med mig ett gäng med varma kläder, lärde mig av misstaget förra året, men som tur är smög jag ner de färgglada löpartopparna och i år kan de måhända komma till användning. Solen lyser på oss och det skummande vattnet i alpbäckarna ler sitt vackert turkosa leende mot mig när jag springer fram. Värmen på huden under de underbara löppassen gör att jag nära på blir sugen på att hoppa ner i alpsjöarna jag springer runt. Fast jag vet hur kallt vattnet är och vilken badkruka jag är, så jag väljer att hålla mig på land. Jag stångas med motvinden och njuter av medvinden. Vindarna från Maloja ligger på hårt över sjöarna via den mysiga byn Sils Maria med kaféet som är väl värt sitt besök, vidare till Silvaplana där vindstyrkan ligger på hårt och pockar på kitesurfarnas uppmärksamhet, innan den blåser vidare mot vår lilla sjö här i St. Moritz.

I år har jag upptäckt nya underbara vägar och det känns som jag aldrig vill stanna utan bara fortsätta framåt och upptäcka vackra grusstigar av perfekt löpmodell som sträcker sig utefter olika vattendrag, över åkrar och intill kanten av bergen med sina stundom snötäckta toppar. Glaciärerna lyser lite förrädiskt isblått långt däruppe. Det finns en infrastruktur av vandringsleder och mountainbikestigar utan dess like och det är som löpare bara att välja och vraka. Ta sikte på de röda eller gula skyltarna som visar riktningen mot de olika gemytliga alpbyarna. Frågan är om du vill springa flackt eller kuperat, alla möjligheter finns. Celerina, Pontresina, Samedan och Bever, byar jag i år valt att ta sikte på lite mer och jag har inte blivit besviken utan den totala motsatsen. Överväldigad av att jag skulle kunna springa en ny runda varje dag om jag velat. Det blir sällan långtråkigt att träna med St. Moritz som bas.

Henrik startade semestern med en rejäl förkylning men nu är han igång med sina mountainbikerundor. Han hinner se långt mycket mer än jag och kommer tillbaka och berättar olika historier om vandrare och kor han susat förbi och hiskeliga branter han tryckt sig uppför. Vackra vyer att njuta av när han skråkör på berget eller när han väljer att köra lite styvt på en bergskam. Det där sistnämnda som jag helst inte vill veta att han håller på med. Men det syns i ögonen att han älskar sin cykel och det han kan göra med den. Precis samma känsla som jag har när jag stoppar ner fötterna i mina löparskor och sätter ena foten framför den andra. Det behövs inte mycket för att glädjen ska genomsyra kroppen. Det är därför jag springer. Därför.

Idag är det 6 veckor sedan jag föll så illa på Älvsborgsbron och idag var första gången på alla dessa veckor som jag kunde stretcha ut framsida lår ordentligt igen. För en löpare är det lite lätt frustrerande att i varje steg känna av ömhet i sina knän och att inte kunna ta tag i foten efter löppasset och skönt sträcka ut den främre lårmuskeln. Knäna har satt stopp och efter det senaste årets toppar och dalar så kände jag den här gången att jag nära på fick nog. Jag behöver löpningen mer än vad den behöver mig. Men ju mer dagarna gick med knäont ju mer kände jag att energin och viljan rann ur mig. Jag orkade inte kämpa för att få ihop kilometrar med en sargad kropp. Semestern närmade sig med stormsteg och med tanke till vad vi planerat att göra så behövde jag mina knän mer än någonsin. För hur roligt är det att åka en månad till alpmiljön där man finner löpstigarnas mecka och inte kunna snöra på sig skorna.

Tacksamheten var stor idag när jag drog bak foten mot rumpan och det gick att stretcha ut låret. Det är de små sakerna som gör det. Visst är knäna ömma fortfarande och det är två små lustiga bulor på dem, två små toppar som på ett berg uppe på knäskålarna. Förra veckan var den första veckan sedan innan GöteborgsVarvet som jag var uppe i en löpmängd som känns acceptabel. 90 kilometer blev det. Innan knäna fick sig sin kyss så hade jag kommit upp i nästan åtta mil efter att ha trappat upp löpningen successivt efter den sabla överansträngningen i höften eller ljumsken. Veckan som var är den första som inte något kroppsligt problem tvingat mig till vila eller alternativträning. Inga knän som svullnar upp efter varje löppass. Och ingen annan känning. Det är nästan så man inte vågar skriva det, av rädsla att orden ska slå tillbaka.

Lyckan för en löpare är att kunna springa skadefri och utan minsta känning. Då ler livet mot en. Löppass att komma ihåg och njuta av för man vet inte bakom vilken krök nästa oturlighet eller klantighet väntar. Lyssna på kroppen tänker någon, jo det gör de flesta löpare men ibland spelar det ingen roll för när man börjar känna problemet så kan det redan vara för sent att vila. Då skulle man gjort det tidigare. Lite som att man inte ska dricka vatten när man är törstig utan innan man blir det. Så är det med skador. Det gäller på något sätt att lära känna vad sin kropp klarar av i träningsmängd och sedan våga vila och säga stopp när det sunda förnuftet säger att nu är du uppe i maxdos, allt du gör nu är en risk du inte vill ta. Jag hoppas att jag har lärt mig något om mig själv och att jag i framtiden kan plocka fram det starkaste huvudet och säga stopp till mig själv i tid. Att träna många pass och köra på är inte det svåra. Att sätta stopp och begränsa sig, att vila är det som kan göra skillnaden på fiasko eller framgång. Lättare sagt än gjort, som så mycket annat.

En intressant reflektion så här på mitt tredje träningsläger på hög höjd. St. Moritz ligger för den icke invigda på dryga 1800 möh. Och för de flesta är det tufft att acklimatisera sig om du ska träna en konditionskrävande idrott och det gäller att gå varligt fram. Jag har inte på de tidigare höghöjdslägren upplevt några större bekymmer, som jag beskrivit tidigare. Men den här gången har det gått absolut lättast att komma in i träningen och hitta ett flow med bra syresättning och en pulsnivå ihop med tempo som känns helt klart hanterbart och inte fy skam. Skön känsla när det fungerar för vid träning här uppe på höjderna gäller det att vara extra lyhörd och att komma från en skadeperiod är kanske i ärlighetens namn inte det optimala.

Pågående vecka har startat bra och målsättningen är att lyhört fortsätta öka mängden något ytterligare. Fokuset i träningen just nu är att bygga grunden igen och mycket handlar om distans i olika varianter. Tävlingar och planer framåt ligger lite vid sidan just nu. Viktigast är att helt känna att både huvudet och kroppen är tillbaka på banan igen. Men en sak är helt säker, motivationen är på lika hög nivå som alptopparna och den långsiktiga målsättningen att springa marathon och halva sträckan en bra bit snabbare är orubblig. Frågan är när det blir. Svaret är när jag är redo. Vi ses i marschallens skugga.

Platt fall.

Höftböjaren eller ljumsken började släppa taget och jag såg en ljusare tid framför mig med fina löppass. Stockholm marathon, en favorit, visade inte direkt sin soliga varma sida i år så det gjorde väl inget att jag på grund av skada slapp loppet, så här i efter hand. Men när träningen inriktats mot ett mål så är det surt som rönnbär att inte få genomföra planen. Och ska jag vara ärlig så kan jag tycka att jag och livet omkring sprungit i lite väl mycket motvind det senaste både i löparskor som i andra sammanhang där inte direkt flytet varit med oss. Och då pratar jag såklart om pappas obotliga cancer som hänger över honom varje sekund och mig lika ofta. Hur som helst så hade skadan gett med sig och jag fått till två riktigt bra löpveckor. Det var dags att trappa upp med kvalitetsträning och lite tuffare tag igen. Och jag såg med glädje fram emot detta. Att få jobba mig tillbaka mot formen och om det ville sig väl stå på startlinjen längre fram i sommar.

För snart två veckor sedan sattes bildligt talat käppar i hjulet. Mina egna ben var käpparna och något skräp på marken var hjulet som käpparna fastnade i.

Steg för steg på en skön distans. Älvsborgsbron i solsken i motsatt håll jämfört med GöteborgsVarvets bansträckning. Andetag för andetag i den branta knäppan upp mot krönet. Kroppen var med mig denna dag och det var så kul att känna att smärtor och skavanker lämnats bakom ryggen. Ena foten framför den andra. Vänster fot trampar på en ring av stål, kanske 3 decimeter i diameter, den slutna cirkeln ställer sig upp och höger fot fortsätter framåt för att förflytta mig upp sista biten av bron. Istället för att foten sattes ner i asfalten åkte den in i ringen. Innan jag visste ordet av, på en millisekund, satt båda mina ben fast. Pang. Asfalt är hårt. Jag hörde smällen, kände den i hela kroppen och blev rädd. Helt stum och ställd. Inte ett ord, inga tårar kom ur mig. Sakta vände jag mig om från liggande på mage till att ligga på rygg. Sakta kände jag ifall något var brutet. Blodet rann från ena benet. Henrik som sprungit bakom mig såg skakad ut. Hans röst var det enda jag hörde medan jag själv rörde mig på marken som i slow motion. Han såg darrig och skakad ut. Hur gick det med ansiktet, hur gick det med ansiktet. Jag förstod inte vad han menade, det var ju mina knän som gjorde ont. Men ifrån hans vinkel snett bakifrån så såg han ju precis vad som hände. På något sätt har den här sega marathonkroppen någon form av reaktionsförmåga eller skyddsmekanism. Jag lyckades ta hela smällen med mina två knän med lite stöd av hakan och höger armbåge. Med blodet rinnande och en smärta i knäna insåg jag ganska snabbt vilken otrolig tur jag hade. Då kom lilleskutt-tårarna. Mest för att jag blev så arg på mig själv och förstod att det kommer ta ett tag tills jag är smärtfri igen. Men lika mycket av ilska för att jag tycker att det var orättvist att jag skulle råka trampa på något som skulle fälla mig brutalt.

Så här i efterhand inser jag att det är var tur att jag sprang uppför och inte utför. Tursamt att inte ansiktet fick ta den värsta smällen med tänder, näsa och annat som hade varit jobbigt att sätta på plats igen om de möblerats om. Handleder och axlar som lätt hade kunnat brytas eller rufsas till på annat sätt klarade sig bra.

Just nu med lite perspektiv på fallet så vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Vara tacksam över att det inte blev värre eller vara sur över att det efter två veckor fortfarande gör ont i båda knäna i varje liten rörelse och steg. I sängen om natten, vid skrivbordet om dagen och när jag ska försöka träna ska vi inte tala om. Mitt olycksaliga problem är ju ingenting jämfört med att vara cancersjuk. Och som min pappa varje tisdag vecka ut och vecka in behöva genomgå en heldag med tuff behandling för att sedan vara sängliggande och må dåligt resten av veckan. Vad är lite ont i knäna jämfört med det. Självklart ingenting. Så varför beklagar jag mig. Ja, varför beklagar sig så många människor över så små saker när det finns så mycket värre att vara ledsen över. För mig handlar det om att jag behöver min löpning för att orka med att vara ledsen över att min älskade pappa inte kommer att kunna bli frisk. När det blir för mycket tokerier och ledsamheter på en och samma gång så orkar man inte riktigt med. Och då ligger det nära till hands att tycka lite synd om sig själv och slicka såren en stund. Ibland behöver vi människor få tycka lite synd om oss själva även om det inte handlar om en dödlig sjukdom eller annat hemskt. Det är troligen mänskligt att inte alltid vara på topp och ropa hurra. Men det finns grader i helvetet.

Det är som om det finns en liten djävul däruppe någonstans som tycker att jag ska sättas ordentligt på prov. Så jag testar en ny taktik och tackar den däruppe som gör det jävliga ännu jävligare. Mig rår du inte på. Utan vi ska kämpa ser du. Min pappa är av segt virke och det är jag med. Och några små ljusglimtar ska vi allt finna mitt i töcken och dimma. Solen skiner ute. Än har inte jorden gått under.

Tio på raken.

I år firar jag tio år i mitt yrkesverksamma liv inom media, reklam och marknadsföring. Det startade på en reklambyrå i Göteborg. Där och då startade även min svit i tio GöteborgsVarv på raken. Efter att ha arbetat på företaget ett år och pratat om att jag varit löpare när jag var yngre samt att jag fortfarande sprang en del för skojs skull startade något som jag idag är både glad och stolt över. Min andra ”satsning” som löpare. En kollega till mig slog vad om och trackade mig en hel del för att han skulle slå mig. Varje år sprang han på 1.45 plus minus någon minut. Min goa Jenny och jag var ute på våra morgonlöpningar på fredagar före jobbet. Och den enda träningen jag bedrev var sköna distanspass och så gick jag på en och annan spinningklass på Sats Kungsgatan, på den tiden Olympic, där jag numer är instruktör själv.

Året var 2003. GöteborgsVarvet var för mig något långt och outforskat. Jag hade som liten G-kicka i friidrotten många år tidigare varit funktionär. Flaggvakt och delat ut vattenmuggar, påhejandes alla tokar som skulle springa så där galet långt. Det jag då inte hade förstått var att 800m, 1500m och 3000m inte var mina sträckor, utan det var ju de här längre skräckinjagande tokloppen på flera mil som var min grej. Jag kommer ihåg att Jenny och jag veckan före första Varvet på ett distanspass sprang in på Slottsskogsvallen och testade att springa in oss på femminuterstempo i några varv. Det tempo jag hade tänkt hålla större delen av loppet förutom en liten ökning på slutet för att slå kollegan och komma segrande ur vadet.

Tävlingsdagen var kommen. Jag nervös som aldrig förr. Startskottet gick där bak i näst sista startgrupp. Vi promenerade fram till mattan som satte igång min tid på chipet. Efter en fantastisk folkfest och mycket zick-zack löpning sprang jag i mål på den välbekanta tartanbanan där jag i ungdomsåren sprungit många medeldistanstävlingar och än fler intervaller. Tiden mitt första GöteborgsVarv blev 1.37.16.

Jag vann vadet och min kollega hade nog inte riktigt trott att jag skulle slå honom och med flera minuter. För mig var dock inte vinsten av ett vad det viktiga utan att jag kunde känna glädje till löpningen och stå på en startlinje igen.

När jag sitter här och filosoferar inser jag hur mycket det betyder att springa för mig. Den tanken slår mig allt som oftast och jag har skrivit om det förut. Men när jag tänker tillbaka på mitt första GöteborgsVarv, från att jag var 26 år och tiden fram till nu, så inser jag allt mer vilken betydelse det hade att jag stod där på startlinjen och vågade springa de där 21 097,5 meterna genom min hemstad. Nu är jag 35 år och möjligen nio år visare. Fast jag känner mig precis som samma människa som då, om än lite löpstarkare och med fötterna lite mer stilla och fast på jorden. Som 26-åring efter att ha avslutat en utbildning och jobbat ett år på första riktiga arbetet är man av naturliga skäl lite uppe i det blå. Efter tio år i en stundom tuff bransch i en ännu hårdare värld lär man sig både ett och annat om sig själv och om andra människor. När jag reflekterar så inser jag dock att det som lärt mig mest om livet är min löpning och upplevelser som jag haft i samband med den. Och en kraftfull insikt är att vad som än händer i livets bergochdalbana så har jag löpningen att krampaktigt hålla mig fast vid. I glädje och i sorg. När jag slutade satsa som junior sammanföll det tråkigt nog med två skadeuppehåll, mina föräldrars skilsmässa, min student och de första stapplande stegen in i vuxenvärlden. Så här i efterhand kan jag le och se det som erfarenheter för livet. Men just då var det inte så lätt att försöka stå på egna ben samtidigt som en stark identitetskris drev in när löpningen försvann ut. Något jag inte kunde sätta fingret på då.

Uppehållet från löpningen i slutet av 90-talet och början på det nya årtusendet var skakiga år. Jag utbildade mig förvisso på Handelshögskolan i Göteborg, läste en del utomlands och tog vara på tiden väl skulle man väl kunna säga. Med ett gäng av extraknäck som lärarvikarie samt även lärare med egna klasser och andra jobb under en studietid jag inte ser tillbaka på med glädje. Utifrån sett verkade nog allt vara väldigt bra och jag duktig. ”Duktig flicka syndromet” är det värsta jag vet. Men det visste jag inte då, utan med näbbar och klor hölls jag fast inuti det. Och det skulle väl bara vara den där lite väl smala kroppen som fanns där under en period som skvallrade om att något inte stod helt rätt till. En erfarenhet även det, så här i efterhand. Det gör ont när knoppar brister. Det gör ont att bli vuxen. Men om det handlar om att knoppen blommar ut i en prunkande vacker pion, eller min favorit ranunkel, må det vara hänt om det är några jobbiga år som resulterar i ett vackert liv. Så det är så jag ser tillbaka på de där tuffa åren, det blev ju bra tillslut. Löpningen gjorde mig hel och den hjälper mig varje vecka att må bra och njuta av livet precis så som livet är. Upp och ner.

Jag höll igång med spinning en hel del under de där åren, så pumpen fanns väl där och jag sprang ett och annat pass också efter att ha ingått det där vadet. Första halvmaran, eller första maran för den delen, glömmer man aldrig. Jag kan än idag känna frustrationen när jag på slutet på cykelbanan innan Änggården och över den smala gångbron inte kom förbi löpare. Jag var stark hela vägen och min första halvmara blev startskottet på att upptäcka långlöpningens underbara värld, en mersmak som jag aldrig tror kommer ta slut. Varje år sedan dess har jag sprungit GöteborgsVarvet och tiderna har sänkts efter hand. Från de där 1.37 till 1.31, 1.28, 1.24, 1.21, 1.21, 1.22, 1.20 och 1.19 förra året.

GöteborgsVarvet 2012. Mitt tionde på raken och en dröm om att placera mig fint i resultatlistan på den bästa tiden av de varv genom stan jag tillryggalagt. Helst av allt hade jag velat sänka den där första tiden från 2003 med 20 minuter. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. Och jag får i efterhand vara glad att jag kom i mål.

Träningen efter Stramilano och perset där gick bra. För bra skulle man kunna konstatera när mitt huvud talar om för benen att springa lite väl mycket och hårt. Paketet som kom på posten hade adressaten överansträngd. Det var jag det. Varför lär jag mig aldrig. Den analysen har jag nu gjort och en del förändringar kommer att göras för att få bukt med mitt problem att inte lyssna på kroppen, men det är en annan historia. Till start kom jag i vart fall och efter en uppvärmning på tjugo minuter där varje steg kändes som ett knivhugg var det dags. Adrenalin och endorfiner är bra skit, så höftböjaren eller ljumsken på vänster ben kändes inte så värst mycket under själva loppet. Men med så få löppass som jag hade med mig i bagaget kunde ingen förvänta sig stordåd. Jag själv gjorde ju det ändå, vilket gjorde loppet till en enda stor pina. Frustration, enorm frustration, under varje meter i ett halvmarathonlopp är varken bra för psyket eller kroppen. En eloge och stort tack till de som hejade på mig. Så mycket gensvar i form av leenden och vinkningar bjöd jag inte på. Men springer du från kilometer fyra till sexton med den enda tanken i huvudet; vart är det smidigt att bryta och göra slut på det här lidandet någonstans, så är det inte så värst muntert. Bryta hade jag egentligen ändå bestämt mig för att inte göra om inte benet skulle gå av, men frustrationen av att inte kunna göra mig själv rättvis och få ut det jag löpmässigt ville var enorm så det gick inte att tänka positivt utan enbart en negativ kamp mot mål. Någonstans inom mig fanns troligen en så stark vilja att springa i mål på mitt tionde att benen gick av sig själv. Så att jag inte behövde huvudet och den mentala biten som brukar vara det som hjälper mig framåt. Största incitamentet att springa i mål, på vilken tid som helst och till vilket pris som helst, var att min älskade cancersjuka pappa och min underbara mamma samt annan släkt och vänner stod och hejade på Skanstorget som alla år. Och dit skulle jag bara. Och dit kom jag. Och från passering Skanstorget utanför bästa Café Con Amor, med kärleksfulla tillrop så blev mitt tionde GöteborgsVarv till något positivt trots allt. Med en klump i halsen och njutning kunde jag springa de sista knappt tre kilometerna in i mål. Fyra sekunder till godo på tiden från året innan, och därmed den bästa tiden på detta lopp någonsin. 1.19.39. Femtonde platsen var väl helt ok, men jag hade velat ha mer än en femte plats i SM-klassen. Dock med lite perspektiv på uppladdningen inför så har jag kommit fram till att jag får vara glad för målgång. Dagen efter kunde jag knappt stödja på benet och sedan dess har jag rehabtränat. Men det tionde på raken var värt det onda efteråt och är jag lite smart så ska jag nog ändå få njuta av skön löpning under sommaren trots allt.

Tio GöteborgsVarv med minnesvärd löpning emellan är svårt att summera. Första åren var det bara Varvet som hägrade i maj, men sedan beslutade jag mig för att testa den dubbla distansen efter att en halvhjärtad satsning på att genomföra Klassikern gick i stöpet. Och efter mitt första marathon i Stockholm 2005 blev jag helt fast. I slutet av det året i New York, på min andra mara, lyckades jag precis springa in under de där sub3 som så många längtar efter. Sedan dess ser jag med skräckblandad förtjusning fram emot kicken det är att springa de sista 12 km på starka ben och in i mål på den klassiska sträckan 42 195 meter. Under de senaste fem åren har det rullat på i olika spännande löprelaterade upplevelser, fantastiska resor med många kilometer i benen, härligt många löparskor har slitits ut, favoritskomodeller slutat tillverkas och många pers slagits i roliga lopp. En del tårar över skador och missnöjsamhet över prestationer har runnit ner för kinderna. Men mest av allt har de senaste nio åren med GöteborgsVarvet i maj som en höjdpunkt varit underbara och minnen för livet har skapats.

Nästa år har jag bestämt mig för att njuta av loppet vid sidan av. Heja på alla löpare och känna stämningen i stan på ett annat sätt. Tio år på raken är en fin svit. Femton eller tjugo år ännu finare, tycker någon. Och det är just det där som gör att jag sätter punkt nu. Skulle jag göra mitt elfte så vet jag att det blir ett tolfte och då skulle det vara så nära ett femtonde. Vips skulle jag vara 45 år och summera tjugo år i maj. Och någonstans där på vägen skulle glädjen försvinna för det finns roliga vårmaror och andra fantastiska upplevelser jag inte vill missa. Löparskorna kommer fortsätta sitta på fötterna, vi får bara avvakta och se vart de väljer att gå i mål nästa gång.

Stramilano, löparyra och magnolia.

1.18.56. Fantastiskt fin avslutning med en härlig spurt gled jag leendes över mållinjen som sjua med en knuten näve, energi kvar i kroppen och ett pers på halvmaran. Mitt jämnaste lopp någonsin. Möjligheten att få möta våren i Italien, dricka gott kaffe, äta god mat, tina upp och få koncentrera sig fullt ut på löpningen gjorde susen. En kropp som inte alls kändes stark och redo för halvmararace några dagar tidigare fick extra energi, vilja och kraft. Det har varit en tuff vår på det personliga planet. Livets tuffhet och elände kombinerat med mycket jobb, en illa förkylning både sett till timing och hur den påverkade mina luftrör gjorde nästan att jag kastade in handduken redan innan start. Vi var väldigt nära att ställa in resan och inte åka. Men så fick jag en vecka före loppet till ett ok löppass och kände att kroppen började svara igen. Vi bestämde oss för att åka på vinst eller förlust. Även om loppet inte skulle bli som jag tänkt mig, även om jag skulle besluta mig för att inte starta så skulle en långhelg med sol, värme och vår göra både mig och Henrik gott. I söndags var det fyra veckor sedan loppet, och jag inspirerades av svenska helt fantastiska ultraframgångar och lyckades persa på tio tusingar med en minuts vila. Men vi backar bandet lite grann till den där magiska vårdagen i Milano.

Resan startade med en omväg till Rom där sista pusselbiten avseende löpning i den italienska huvudstaden lades. Via Appia (Antica) hittades. Den stenbelagda antika väg som lades före vår tideräkning och som förband Rom med bland annat södra Italien och Sicilien då det begav sig. Nu en otroligt vacker och lång sträcka, att vandra eller om jag får välja springa, som vi fick möjligheten att avnjuta i solnedgången. Dagen efter, och två dagar före race day, vaknade vi i arla stund för att ta oss vidare till slutmålet Milano. Och här började ett makalöst och för mig oväntat äventyr. Man skulle kunna kalla de kommande tre dagarna att göra studiebesök bland den riktiga eliten. Henrik och jag blev behandlade som celebriteter. Jag som helst av allt vill gömma mig innan en tävling, inte bli påmind om den och inte på något sätt bli särbehandlad för att jag kvalat in i ett elitstartfält. För jag är mycket väl medveten om vilken nivå jag själv håller och vilken nivå de bästa löparna som jag fått förmånen att stå i samma startfålla som på några lopp. Det stavas nivåskillnad. Jag lyckades dock finna en viss harmoni i det ovana och annorlunda. Njuta av det på ett ödmjukt sätt. Se det som en rolig upplevelse att vara med om en gång i livet.

När vi kliver av planet i Bergamo, en bra bit utanför Milano står en av sponsorbilarna Stramilano-stripad väntandes enbart på oss. En härligt italiensk chaufför kör oss till vårt hotell där nummerlapp, allehanda papper kring prispengar, när bussen hämtar innan start och annat smått och gott delades ut. Jag som brukar ta mig till starten själv och vem har någon tanke på prispengar. Min enda tanke var där och då att jag hoppades att någon form av energi skulle infinna sig i den arma kroppen så att benen kunde prestera på en ok nivå och att jag inte skulle känna att det blev för pinsamt. Det hade nu hunnit bli fredag mitt på dagen. Lördag innebar acklimatisering i Milano, våren, solen och presskonferens. Det sistnämnda gjorde att jag knappt kunde hålla mig för skratt och jag valde att tacka nej eftersom möjligheten fanns till nej på den frågan. Kändes inte riktigt som om jag hörde hemma där bland fantastiska italienska löpare och andra löpare från framgångsrika nationer. Någon måtta fick det vara på turistandet i elitledet. Dagen före loppet tillbringades istället med mannen jag älskar i ett av de underbaraste av länder. Jag tycker verkligen om Italien, maten, energin, kaffet och atmosfären. Ett lugn infann sig inombords under den här dagen. Ingen nervositet alls utan en skön förväntansfull känsla av glädje och vilja. Än så länge hade jag loppet i min hand och kunde göra det bästa av det. Det handlade helt och fullt om inställning. Lusten att springa en halvmara kröp på mig mer och mer. Morgonpasset i parken där både start och mål skulle ligga dagen därpå. Några fina flytlopp. Kroppen kändes stabil. Varken lätt eller trött, utan lite så där dagen före. På ett bra sätt. Underbar mat, en skön natts sömn, frukosten på morgonen som alltid är lika svår att få i sig för att nervositeten kommer som ett brev på posten. Och vips var det dags att snöra på sig tävlingsskorna.

Utanför hotellet väntade elitlöparnas officiella transport. I sätet framför satt tre grönklädda herrar som diskuterade sin öppningsfart. 2.55 will be a good opening pace. I think I will go for that. Jajjamensan. Henrik och jag tittade på varandra och log. Bredvid Henrik satt bästa italienska herre, ville det visa sig i efterhand. Och på samma säte som oss bredvid italienaren satt dagens kvinnliga vinnare som sprang på en tid under det svenska rekordet. Det var klass på folket i det här racet. Kände mig ganska så liten i den storartade löparbussen. Var nog ingen som hyste någon rädsla för mig direkt och inte jag för dem heller. Vi spelade lite i olika ligor skulle man kunna säga. Jag blev på ett konstigt sätt lugnad och kände mig taggad av att se dessa makalösa löpare vara så avslappnade innan race. Inte tillstymmelse till nervositet utan mer skratt, uppslupenhet och glädje. En dag på jobbet för dem och en spännande lärorik upplevelse för mig.

Uppvärmningen gav även den lärdom kring det här med långlöpning. Sprang en sisådär fyra kilometer före start runt i parken vid startområdet mitt i centro di Milano. Och varje varv jag sprang mötte jag samma manliga löpare, den italienske snabbspringaren och hans vänner, på ungefär samma plats i motsatt riktning. Detta borde innebära att vi höll ungefär samma uppvärmningstempo och så såg det ut och kändes. Det är inte tempot som gör dig varm innan tävling som räknas, det är själva loppet som gäller. Något för många löpare man ser inför lopp att tänka på som värmer upp både på tok för länge och snabbt jämförelsevis. Det fick mig att tänka lite i vart fall. Benen kändes inte glimrande före start, men laddade och jag samlad. Inte för nervös, men inte heller blasé utan lite så där svenskt tråkigt lagom laddad.

Startskottet gick efter att favoriterna presenterats samt att några av oss andra nämndes. Lite lustigt att höra mitt namn läsas upp inför havet av löpare i ett så här stort och anrikt race. Therese Nordström, svenska. Fick mig att le. Och med det leendet var vi iväg.

Jag hade lovat coach att inte öppna för fort utan att vara återhållsam. Det lyckades bra. Första 5 km snittade på 3.41 per kilometer och planen var att inte gå under 3.40, så det var en korrekt öppning. Hittade ganska så snabbt in i min egen rytm. En sväng runt parken upp på en lång raksträcka som tog oss till banans enda vändpunkt, tillbaka mot parken igen och ut på varvet som skulle ta oss mot markering 10 km. Där passerade jag med fortsatt jämnt tempo och en tid på 37.02. Stramilano är en platt, välarrangerad och bra halvmara. Breda fina gator, perfekt klimat på våren, vackert och med en engagerad publik. Forza!

Tempot, drivet och lugnet inom mig gjorde att benen tickade på som om de vore en inställd klocka. Jag tävlar inte med pulsmätare, utan kör på känsla och någon GPS äger jag inte. Utan jag förlitar mig helt på att klocka mig själv varje kilometermarkering och att jag hittar in i ett jämnt tempo. Detta är de flesta långlöpare fenomenala på. Övning ger färdighet och det är ju några kilometer som tillryggalagts genom åren.

Upplägget jag brukar ha för marathonlopp är att tänka 5 km i taget. Inget annat gäller i mitt huvud än att ta mig 5, 10, 15, 20, 25, 30, 35, 40 och in i mål. Det är livsnödvändigt för mig att tänka fem, fem, fem och inte bryta ner loppet i mindre sekvenser. Faktum är att det känns lättare mentalt att springa en mara i ett land där markeringarna är miles och inte kilometer. 26.2 är kortare än 42,2. Hur man än vänder och vrider på det. Och 8 femkilometerssjok är kortare än 42 enkilometare. Det fungerar för mig, testa du också. Hursomhelst så handlar Stramilano om halva sträckan och på alla mina halvmaror tidigare i livet har jag bara lyckats tänka i 5 km delar fram till 10 km och sedan har jag brutit ner loppet till kilometer för kilometer in i mål mentalt. Skillnaden den här gången var att jag beslutat mig för att testa min marathonstrategi. Så jag hade denna dag bara fyra stycken femkilometare och en spurt framför mig. Och det verkade fungera bra.

Henrik var nog lite orolig eftersom jag haft en del problem med andningen efter förkylningen och att jag slet åt mig en flaska vatten när han såg mig vid strax efter tio kilometer. Runt 15 km stod han och hejade igen. Jag såg tydligen väldigt fokuserad ut, inte speciellt glad som jag ibland gör när jag kan le och vinka, säga något trevligt ord. Och om sanningen ska fram så var jag rädd att jag skulle tappa det fantastiska flytet jag hittat. För det var helt makalöst att benen gick så jämnt, att jag hade en så lätt känsla och att jag inte började tappa något. Utan jag var väldigt fokuserad på uppgiften, men samtidigt njöt jag av att vara starkare än jag någonsin kunnat tro.

Målmedveten passerade jag markering 15 km. Beslutsam om att inte tappa loppet jag hade i min hand. Men inte tillräckligt sammanbiten och elak mot mig själv att jag vågade plåga mig redan här. Utan jag njöt lite för mycket av löpningen fram till 18 km. Där hade jag kunnat öka och tjäna sekunder som jag gärna hade haft med mig in i mål. Något att komma ihåg nästa gång. Men från 18 km vaknade en lite djävul inom mig. Några gubbs i sina bästa år siktades som sprungit om mig tidigare i loppet. Jag seglade om. Vid 19 km vågade jag tro på pers och en tid en bra bit under 1.20. En gräns jag bara pressat mig under en gång tidigare och då endast med 17 sekunder, för tio månader sedan och på senaste halvmaran hemmavid. Forza, forza, forza, publikens jubel. Nu kör vi. 20 km markeringen passerad. Mina vinterbleka ben, mitt gröna Ullevilinne, mina margaretaflätor mot mållinjen. En kille springer förbi, jag tar rygg, publiken skriker och det är glädje. Jag tittar på klockan på armen, svänger in på den lilla antika stadion i parken. Ser att jag kan tvinga mig under 1.19 om jag lägger in en liten spurt. 1.18.56. Fyra små viktiga sekunder för framtiden. Det finns inte längre några mentala gränser. Inget sub 1.20. Jag ska aldrig någonsin framöver hänga upp en löpsträcka vid en fix tid, en fix idé om vad som går och inte går. Varje lopp är unikt och det gäller att plocka ut det man har i kroppen och inte minst huvudet den dagen. Det mina vänner är långlöpning för mig just nu.

Vinkar till Henrik som troget står på läktaren. Han är minst lika vältränad som jag just nu, men står över tävlingar för att supporta mig. Det är kärlek det. Han persade på milen häromveckan och han är superstark på sina intervaller. Men på de lopp som jag prioriterar i år så är han åskådare. Och det skönaste är att han vet precis hur det är att stå i tävlingskläder och vara kinkig innan start, han har varit där själv och vet hur en nervös idrottare fungerar. Han vet hur det är att bli besviken, inte vilja prata och han är beredd att sopa upp resterna de gånger som jag är nedbruten. Men han får också glädjas av min glädje de gånger den bubblar fram. Och delad glädje är dubbelglädje. Det roligaste är att fira efter målgång och vi hade en helt underbar kväll i vårens fotbollsstad. Utanför stadion mötte vi några svenskar som undrade vad det var för event. Jag tittade lite förvånat på dem och log, sa att det var som GöteborgsVarvet fast i en lite mindre skala. Han frågade hur långt det var och kontrade med att säga att Zlatan gjort en femetta. Jag tittade lika frågande på honom och konstaterade endorfinstinn att det var en skön dag att vara svensk i Italien. Så kände jag och så kände de, sport som sport.

Halvmaran i Milano är egentligen ett minne blott. Igår var det en månad sedan, en hel evighet sett i genomförda löppass. Men Stramilano är en karamell väl värd att suga på i ett litet tag till. Om mindre än sex veckor har jag både en halvmara och en mara till att se tillbaka på. Innan dess ska vi äntligen få njuta av det den sköna italienska våren gav en försmak av. Solsken, varma vindar, blommande körsbärsträd och prunkande magnolia. Vårkänslor och spritt i benen på det så kan allt hända. Forza!