torsdag 28 februari 2013

18 februari kl 07.43.


Vår underbara son bestämde sig för att komma till världen måndag morgon min första dag som föräldraledig. 3290 gram tung. 49 centimeter lång. Och helt perfekt på alla sätt. Ynglis i magen visade sig vara en fantastisk liten kille, älskad redan när han var inne i kulan och varmt välkommen till världen. 10 dagar gammal idag och jag som trodde min längsta vila från träning på väldigt många år, kanske till och med längsta sedan ungdomsåldern, skulle bli abstinensbetingad. Men likt efter ett marathonlopp, efter prestationen i sig och i synnerhet när man är grymt nöjd över sin insats, så är inte träning det man behöver mest utan vila och kontemplation känns prioriterat. Bebisbubblan finns och nu njuter hela lilla familjen Nordström av den och allt det nya i livet. Lugnt och stilla.

fredag 15 februari 2013

39 veckor bakom ryggen.


Nedräkning pågår med största allvar. De där veckorna man fokuserar på som gravid har helt plötsligt förvandlats till dagar att räkna. Sju kvar. Jag säger det igen, sju ynka dagar kvar till bf. Beräknad förlossning för den icke invigda i graviditetsterminologi. Kroppen har försatts i någon form av väntläge. Förväntansfulla känslor blandas med de där oroliga vibbarna när man inte har kontroll utan måste flyta med. Ena dagen vill jag att det drar igång, att startskottet går, jag känner mig redo och taggad till tänderna. Nästa dag känner jag mig inte helt i form och vill gärna ha några dagars mental förberedelse till. Precis så som det känns när man ska springa en viktig halvmara eller mara med målet att prestera på toppen av sin förmåga.

Jag är dock lugnare nu, än för några veckor sedan, och känner att jag mer och mer är redo för utmaningen. Det är nog så jag fungerar när jag har ett datum att sikta mot, ju närmre det kommer desto mer redo blir kroppen och huvudet. Mentala bitarna börjar falla på plats och jag kan slappna av för att hitta den där rätta känslan av harmoni och att jag vill anta utmaningen. Fysiskt är förberedelserna gjorda, träningen inför loppet sitter i ryggen och kan inte påverkas längre. Precis som med graviditeten, barnet ligger där inne i magen och jag kan inte påverka när processen drar igång och hur kroppen kommer reagera. Inte på annat sätt än att jag har gjort de förberedelser jag kan. Tränat kroppen för att klara en förlossning så bra det går, fysiskt i form av alla träningspass som gravid och andnings- samt avslappningsövningar. Mentalt genom att vara så påläst som det går.

Just nu flyter jag med och tillåter mig att successivt bli mer och mer fokuserad, laddad men inte övertänd. Det är bara timmarna innan det där viktiga loppet som fullt fokus ska kopplas på, nerverna som pirrar ska hjälpa en och koncentrationen på uppgiften är det enda som ska finnas inne i huvudet. Jag brukar vara inåtvänd som i min egen bubbla. Jag vet vad som krävs och nervositeten hjälper mig även om den är obehaglig. När startskottet väl gått infinner sig den skönaste av känslor. Strunta i alla andra, nu är det jag, mina löpsteg, min plan mot mål, min klocka, mina kilometertider och alla positiva tankar ska matas fram i huvudet som ett mantra. Målgång är det som räknas med bästa möjliga resultat för dagen.

Så ska det bli att föda barn, även om jag inte riktigt vet vad som blir startskottet. En slempropp som släpper, vattnet som går eller värkar som sätter igång. Men när väl startskottet gått så kommer jag förstå. Och då är det fullt fokus framåt. Mitt första 12h eller 24h race i livet ska genomföras. Utan löparskor. Utan tävlingslinnet med nummerlapp nålad på bröstet. Barfota, mänskligt, naket och utlämnat. Jag ser fram emot att lära känna en annan dimension av min kropp. Så långt ifrån löpning man kan komma. Men rent filosofiskt väldigt nära. Enligt de som vet, den häftigaste upplevelsen i livet. Jag längtar tills det där udda startskottet slår till. Kampen in mot mål, eufori, sprakande känslor, en emotionell explosion, ett fyrverkeri av kärlek.

torsdag 14 februari 2013

Förevigad kärleksmage.


Just nu när det närmar sig slutet av graviditeten har jag fått för mig att jag kommer sakna magen och därför valde vi att föreviga kulan som minne. En mysig stund tillsammans med Lise Korsedahl som är en duktig fotograf och tillika instruktörskollega på SATS. En härlig kvinna som lyckades fånga oss på bild i vecka 36.


Tänk att min gravidmage, den där kulan som växt och växt de senaste månaderna kunde bli till något som jag är stolt över och som jag känner mig fin i. Det kunde jag aldrig tro när gravidäventyret startade där i somras. Jag trodde jag skulle vantrivas med min kropp, känna mig ful, obekväm och inte alls tillfreds med mig själv. Men det blev helt annorlunda. Jag har njutit och jag klappar på den där magen så mycket att pappa frågade mig någon gång när halva graviditeten var passerad vad som är så speciellt med gravidmagar att man måste sitta och klappa på dem hela tiden. Som om man har någon form av fetisch för dem. Och så är det nog. Den enda riktiga förklaringen varför handen söker sig till magen är att det ger en alldeles speciell närhet till den lilla individen som finns därinne. Ju mer magen växer och ju starkare krabaten därinne blir, desto mer gensvar får man. Det kan räcka att jag lägger handen på ett visst ställe så får jag en spark eller buff tillbaka. Underbar känsla är det.


Magisen låg länge på den där snittkurvan vid varje mätning hos barnmorskan, men nu i slutet av graviditeten har den exploderat och närmar sig den övre kurvan med stormsteg. Kanske är det en lång krabat eller så har den rört runt och slagit så många kullerbyttor så att den skapat sig lite mer plats. Det är härligt att höra hjärtljuden och se att magen växer så det knakar.


Henrik sa häromdagen att han aldrig kommer att glömma den där magen och att han också kommer sakna den. Jag har haft någon konstig förkärlek för att dra upp tröjan eller linnet när vi sitter hemma i soffan och ha kulan bar i luften. Som om det känns skönt att lufta magen och som om bebisen därinne kommer närmre oss. Vi har njutit båda två av att se magen växa och följa utvecklingen på det som vi gemensamt skapat som finns därinne. Det, just det, som vi inte vet hur det ser ut, vad det är för kön, för liten person. Nyfikenheten tar inte slut och magen som var en liten bula, som blev till en kula, fotboll, medicinboll och stundom rugbyboll som står helt snett och vint åt alla håll ska snart likt en ballong explodera. Och ut hoppas jag av hela mitt hjärta att det kommer en liten en som mår strålande bra och vill vara med och leka. Allt annat är egentligen oviktigt så länge Ynglis, som vi kallar den, mår bra. Livet är så skört och ett litet barn är ett mirakel. Trots att jag haft lillhjärtat i magen så länge och trots att det idag bara är åtta dagar kvar till beräknat datum så går det inte att förstå. Det enda jag inser är att nu tror vi att vi kommer sakna magen att klappa på, men så fort bebisen kommer ut så finns det ingen mage att sakna. Då är det lilla hjärtat här, det vi har väntat på och redan på något konstigt vis älskar. Varje rörelse, varje spark, även när du stångar mig på en nerv i bäckenet nu i slutet eller sparkar till på ett revben så att jag kvider till gör att jag älskar dig ännu mer. Du finns inte här ute i syret och verkliga livet, men du lever inuti mig och det är påtagligt att du är en energisk liten en som gillar rörelse. Välkommen ut när du är redo, blir det för trångt nu i slutet är det bara att med bestämda rörelser sätta fart på processen. Nu har vi väntat tillräckligt och du borde vara klar. Vi är redo att bli din mamma och pappa. Och vi ska göra vårt bästa.

måndag 4 februari 2013

Huvudet ner och fötterna upp.


Så kan det kännas veckorna före ett marathonlopp. Man har inte helt börjat ladda, men det mesta av den viktiga träningen är avklarad och tvivlen börjar komma. Tankarna snurrar i huvudet och alla de där drömmarna om personliga rekord, grymma tider och placeringar känns avlägset på något vis. Nervositeten kickar in. Nu ska inte jag springa något marathonlopp och jag ska inte heller ge mig på att stå på händer utan det är vårt lilla yngel som har vänt sig uppochner med huvudet långt ner fixerat i bäckenet och resten av kroppen står uppåt. Rumpan vid naveln där den brukar trycka sig stenhårt som om den försöker pressa sig ut eller sitta ner. Benen mest ut på min höger sida där den hittat ett hålrum att pressa fötterna så att hela magen ser skev ut. Ganska så charmig verkar den lilla filuren vara. Svarar när man klappar på magen. Hicka känns av och det strålar lite lätt obekvämt när huvudet stöter i bäckenbotten.

Senaste barnmorskebesöket var för två veckor sedan, då var jag i vecka 36 nu i vecka 38. Hjärtljuden låg stabila och fina, lite lägre puls än tidigare men fullt normal. Magens mått som legat på snittkurvan hela vägen hade nu skjutit i höjden och låg mellan snittkurvan och den övre kurvan för sin vecka. Misstänker att det blir en lång rackare som kommer ut, men vi får se. Kan ju vara att den bökat runt så mycket i all denna rörelse som jag känner dagarna i ända som gjort att den skapat sig plats därinne, vem vet. Jag mår ju strålande bra fortfarande och några tester gjordes inte på mig i den här veckan mer än blodtrycket som såg fint ut. Min vikt har totalt sett inte ökat så mycket men allt annat tyder på att graviditeten fortskrider som den ska. Bebisen tar det den vill ha helt enkelt och fortsätter träna hårt därinne verkar det som. Ben som sparkar, en kropp som ålar sig, ett huvud som stångas och hickan indikerar att lungorna förbereder sig för chocken att börja andas luft.

Från vecka 37 till 42 ses som helt normalt att föda. Ett spann på fem veckor. Det är inte så ofta man ställs inför dilemmat att vilken dag som helst säger din coach till dig att det är idag marathonloppet du ska persa i går av stapeln. På med tävlingslinnet, turstrumporna och börja ladda, starten går om sex timmar. Men så är det att invänta guldklimpen i magen. Vilken dag som helst blir det två marathonlopp på raken. Du ska vara fulladdad med kolhydrater, redo för smärta, ha humöret på topp, viljan stark och prestera tuffare än du någonsin gjort tidigare. Inte kilometer för kilometer utan snarare värk för värk och då snackar vi inte siffran 42,2 utan snarare det dubbla och lite till. Om man inte vill tänka värk för värk kan man jobba sig centimeter för centimeter. Bara det att från 3 cm öppning till de där magiska 10 cm när krystvärkarna tar vid så tar varje liten centimeter en timma. Lite jobbigt att ha ett delmål att bocka av så sällan som varje timma. Jag väljer att tänka en värk i taget och vi ska andas igenom detta.

Andningen tror jag kan vara allt. Och min inställning är att jag ska klara mig med massage från min käre man, TENS-apparaten som vi haft hemma vilken vanligtvis hjälper våra trötta ben att få genomblödning efter hårda träningspass samt andningsteknik. Jag vill inte ha någon medicinsk smärtlindring mer än lustgas. Men jag vet, det är lätt att vara stursk och säga allt det här före stormen. Dock så ska man ha en tanke innan, som är genomdiskuterad med partnern ifråga som ska vara med på förlossningen, detta skrivs i ett brev ihop med barnmorskan och det ska vi göra på onsdag, när vi har 2 veckor och 2 dagar kvar till beräknat datum. Jag har alltså redan passerat de magiska 37 fulla veckorna och varje minut tar oss närmre bokslut av dessa nio månader. Min tanke är klar och sedan går jag in i en av livets stora utmaningar med öppet sinne, hjärta och ögon. För man kan alltid ändra sig. Fast likt att springa ett marathonlopp och beta av varje 5-kilometersjok så handlar det om att beta av de olika faserna i en förlossning och där tror jag att den mentala biten ihop med inställningen är viktiga verktyg. Dels att tro på sig själv, att ens partner stöttar en och ser sin kvinna som stark och kapabel att föda. Jag vill ha en coach bredvid mig som säger att jag är stark när det är som jobbigast både fysiskt och mentalt. Likt så Henrik ropat på de tre senaste marathonloppen när jag av olika anledningar kanske inte sett så pigg och självsäker ut, men ändå lyckats hålla ihop loppen och sätta personliga rekord. Tider som jag idag är stolt över, även om tanken är att de ska förbättras.

Maror har jag många chanser att springa, men barn kommer jag inte föda så många så den här gången gäller det att vara bäst när det gäller på riktigt. Peppad för uppgiften, laddad och sugen på att kämpa även när det är som tuffast i huvudet och för kroppen. Även om jag känner att det inte går, att jag inte orkar så gäller det att hålla ihop varje värk in mot mållinjen när vår älskade bebis ser dagens ljus. Positivt mantra i huvudet, andningsfokus, inställningen att inte hålla emot utan ge efter för det som ska ut, lustgas, massage, pilatesboll, rörelse, varma bad och TENS. Mentalt har jag bilden framför mig. Kroppsligt har jag inte en aning, mer än att jag tror att det gör hundra gånger mer ont än att springa marathon. Det är ändå en början. Och än så länge håller jag fast vid en så naturlig födsel som bara är möjlig. Det jag tror på och vill göra är nog det som passar mig bäst. Sedan kan det vara en helt annan lösning som någon annan väljer. Blir spännande och jag längtar, eller snarare ser fram emot att anta utmaningen.

Känslan är att min kropp gör sig redo samtidigt som det känns som att det är ett litet tag kvar. Dock svårt att veta som förstföderska. 22 februari är datumet vi siktat in oss på, frågan är vad livet i magen fått för arvsanlag. Läste att det inte har med storleken på barnet eller om det fixerat sig att göra, utan vad det har för anlag. Jag föddes 5 dagar för tidigt och Henrik ungefär detsamma. Det borde stämma med min känsla att kroppen gör sig redo. Jag har dock planerat att jobba till en vecka före, det vill säga denna och nästa. Det är spännande att inte veta när det verkligen kommer sätta igång, vilket datum och i vilken situation jag befinner mig då. Hursomhelst bebisen kom inte väldigt tidigt eller före årsskiftet, den kom inte på Henriks födelsedag och inte heller på min, den kom inte i januari utan nu har vi gått in i en ny månad, den som faktiskt vårt barn är tänkt att födas i. Det är inte skottår, så det går inte att pricka in den dagen. Om barnet kommer på alla hjärtans dag må det vara hänt eftersom det ändå kommer vara vårt lilla hjärta resten av våra liv. Svärfars födelsedag den sjätte mars är datumet som närmst är det vi hoppas undvika och dit är det långt kvar. Innan dess tror jag att han har blivit farfar, Henrik pappa och jag mamma. Men det är inget vi kan råda över. Bara att flyta med och låta Ynglis huvud borra sig allt längre ner och njuta av de välriktade sparkarna uppåt i min kropp, snart är de ett minne blott.