Hatkärlek eller nykär.

Idag lever jag lyxliv. Sitter med en take away latte från vårt underbara fik nedanför. Tjejernas som vi kallar det, men Café con Amor som det heter, är stans bästa och mysigaste häng. Con amor, med kärlek, stämmer bra. För allt de tar sig för är med kärlek och det märks. Och latten är magiskt bra, dumlekakorna likaså, för att inte tala om mackorna och salladerna. Väl värt ett besök. Jill och Johanna kommer ta väl hand om er. Jag sitter här med min härliga latte efter att ha avverkat 8 km morgonjogg. Funderandes på veckorna som gått och träningen som genomförts. Brukar försöka att inte tänka tillbaka så mycket utan mer leva i nuet. En dag i taget när det gäller träning. Gårdagens pass finns inte så mycket att göra åt. När analysen är klar så är det historia. Det är dagens pass jag kan påverka och tankarna in i framtiden.

Just idag så reflekterar jag över saker och ting. Jag har gått igenom en period med ett knä som inte helt varit med i matchen. I varje fall inte den matchen jag vill gå med många kilometer i veckan. Nu har knät och resten av jag tröskat oss igenom allehanda alternativträning, jobbat oss igenom en fas där jag slitits mellan bra löpkänsla och tuffa tag mentalt. Det är inte lätt att vara i sitt livs form, vilket det kändes som jag var där i oktober, och få ont någonstans. Sakta men säkert försvinner formen och den yttersta spetsen som tagit tid att forma. Det positiva i kråksången är att ha känt hur det kändes att vara där och all erfarenhet man har med sig av träningspass och hur kroppen svarade på dem. Dessutom vet jag ungefär vilka pulstal som korrelerar med vilket tempo på intervaller och på tröskelpass när jag var i form. Träningsdagbok, halleluja. Så nu när jag tänker tillbaka på veckorna som gått så ser jag en härlig tendens. Successivt ger varje träningspass och pö om pö lägger jag tillbaka bitarna i pusslet som föll isär för ett litet tag.

Det finns två löppass som är extra läskiga. Kanske inte fysiskt. För det handlar egentligen om intervaller som så korta som 80'' eller mindre respektive helt vanliga intervaller som håller på en bit under 4'. Så vad är egentligen mitt problem. Intervaller som varar kortare än 1,5 minut och en bit över 3,5 minut borde inte vara något att ens fundera över. Och det hade de inte varit om de låg i en stege, pyramid eller lika många av samma längd. De är inte heller så värst mycket jobbigare egentligen, fysiskt alltså. Pulsen pressas upp ungefär lika mycket och det är utmanande och hårt att köra intervaller. Precis som det ska vara. Men så står de utskrivna som 10x400 meter eller 10x1000 meter. Då blir allt, precis allt, så mycket allvarligare. Mätbarheten i att veta exakt hur lång intervallen blir, på vilken tid och med vilken puls är det som skrämmer mig. Svart på vitt. Men något litet inom mig gillar ju matematik, statistik, siffror och mätbarhet. Det är inte för inte som jag jagar mina egna tider. Det är inte för inte som jag som den gamla räv jag är vill komma förbi mitt eget livs form. Och då behövs mätbarhet, då behövs svart på vitt. Så det är väl dags att ta bort ordet hat i hatkärlek och försöka hitta den riktiga kärleken i 400-ingar och tusenmetare. Vem vet, kärlek är ju så konstigt och ogreppbart, helt plötsligt kanske detta blir mina favoritintervaller.

Ikväll har jag tre härliga serier av en intervallstege på programmet. 3x(500, 400, 300, 200) och mentalt har jag bestämt mig för att inte fega ur. Pulsen ska upp mot toppen och jag ska utmana mig själv. Det är tanken med de här passen. Det ska inte vara skönt att springa intervaller, det ska vara hårt med ett hjärta som pumpar och ben som får slita i de doserade kurvorna. Jag är inte någon snabbhet direkt, min styrka är snarare att hitta ett lagom snabbt tempo och hålla det. Kontrollera farten med en bra andhämtning. Syre in, andas ut. Men kontroll och lagom hur tråkigt är inte det egentligen. Det är med nervositet jag intar tartanbanan i den fina friidrottshallen igen och vi får se om jag kommer våga utmana mig själv eller håller mig på den säkra sidan ikväll. Några revolutionerande tider kommer det inte bli, men om jag är ruskigt trött på den sista 500-metaren och lyckas hålla ihop resten så kanske jag går åt rätt håll. När jag körde både nämnda 400 m och tusingar så hade jag en känsla av att jag kunde göra fem till i samma tempo. Det är fel. Kanske är det så att inställningen är allt. Nykär i tartanbanans kraftfullhet. Tänk om jag kan göra om och göra rätt. Den här gången.

Teknik och reaktion.

Senaste tiden har jag kommit på mig själv med att känna att dagar med "bara" ett träningspass känns som vilodagar. Det finns så mycket tid över jämfört med dagar av dubbelpass. Är det inte lustigt. En del kan inte få in ett träningspass i veckan och jag upplever att ett pass om dagen känns lite väl lite. Då har man skakat om kroppen och fått nya perspektiv. Så det där med vilodag var inget jag tyckte att jag behövde, utan jag försökte förhandla om onsdagen till träningsdag. Varför vila när jag ska på konferens. Ska jag vila en hel dag så vill jag ha den perfekta vilan. Alltså vakna sent, sova ut halva dagen om så krävs. Ta med täcket ut i soffan, titta på Vinterstudion och äta en läskigt lång och onyttig frukost. Förhandling verkar inte vara min starka sida för vila var en order. Och vilken vilodag jag fick. Lyckades på den fria tiden före middagen få in en halvtimmes ben- och fotmassage på det fina SPA-hotellet som min jobbkonferens hölls på. Det är inte fy skam. Sedan så erbjuder tillställningar av detta slag mycket med god mat och fika, så kroppen laddades med energi för kommande träningspass. Något som visade sig komma till användning dagen efter vilodagen. Närmare bestämt torsdag kväll.

En vecka efter testet i Friidrottens Hus var jag redan där igen. Den här gången blev det hela en mycket mer positiv upplevelse. Skön kort distans i ett blött och slaskigt Slottsskogen och därefter teknikträning. Löpskolning väcker glada minnen och att göra det i grupp är riktigt kul. När jag själv instruerar så brukar jag kalla det aerobic i skogen, och lite så är det. Kroppskontroll, koordination, smidighet, spänst och igår även en portion reaktionsförmåga. Träningsvärken oundviklig när detta inte genomförts på ett tag. Inte trodde jag att jag skulle ligga raklång på en tartanbana och på angiven signal, en handklappning, försöka samla ihop mina lemmar och trycka mig tio meter framåt. För att inte ha lekt så här på alldeles för många år så kändes det bra. Men det bästa var att jag hade riktigt roligt. Skipping, hälkick, skippgång, sprätten, pendlingar, samt lite annat smått och gott gjorde mig på riktigt gott humör. Avslutningsvis kördes skipping och upphopp i tjockmattan. Ännu en klassiker från förr. Tur för mig är dock att ett marathonlopp inte avgörs i starten, då hade jag inte haft en endaste chans. Eller så hade jag fått träna reaktionsstarter dagligen. Det är svårt att lära gamla hundar sitta.

Imorse var det en stel Therese som vaknade med ordentlig träningsvärk lite varstans eller mest överallt. Spinningklassen gick trots det finfint. Nu funderar jag på hur pass nummer två kommer att gå. Vattenlöpning kanske inte låter så farligt, men testa att köra en tuff intervallserie med bra frekvens så kommer du känna att motståndet som vattnet ger både höjer pulsen och bränner i benen. Idag är med andra ord ingen vilodag, inte ens en sådan där enpassdag. Vågar inte tänka på hur kroppen kommer kännas imorgon bitti. Träningsvärk för mig kommer värst två dagar efter, så det kan bli väldigt spännande. Mest intressant i kråksången är att då handlar det inte om snällare alternativträning utan hard core träning i form av en vacker pyramidstege av intervaller. Som vi brukar säga, hårt mot de hårda. Antar att enda alternativet är att satsa och köra ända in i kaklet.

2010+1+1.

Då har januari passerat revy och det var en månad och en dag sedan året som var, 2010, skulle summeras. Då befann vi oss som bäst mitt i vårt smultronställe La Santa på Lanzarote. Lavasand under fötterna och under cykelhjulen för Henrik. Sjätte gången på våra år ihop som vi varit just här. Platsen vi förlovade oss på, platsen som alltid kommer att finnas i mitt hjärta även om andra ställen lockar för träningsläger. Den här gången upptäckte vi tack vare mitt knä lite mer av byn än vi gjort tidigare. Innan har vi mest varit för oss själva, om vi inte umgåtts med vännerna Steve och Maria på ProBike. Annars är det vår lilla lägenhet som vi hyr av spanjorskan Ana och hennes familj som är vårt häng och utgångspunkt. Den här gången har vi utforskat själva Club La Santa lite grann och jag gillar vad jag ser. Kompetent personal och en fullfjädrad anläggning med allt vad en elittränande person behöver och därmed allt och lite till för en motionär. Knät känns nu bra, om skrockfulla jag vågar säga så. Efter en viloperiod har min kropp en tendens att kännas lite ringrostig och någon mindre skavank kan helt plötsligt ge sig lite väl mycket tillkänna. Den här gången var det inte lika lätt för bästa naprapaten Patrick att lösa mitt problem. Men han hittade det och lokaliserade vissa svagheter i min kropp. Och jag som trodde att jag var vältränad har nu fått krypa till korset och medge att jag inte lever som jag lär. Löpning med kilometerjagande och lite alternativt iform av spinning har byggt denna marathonkropp. Svag i rumpa, svag i bålen, svag i baksidorna, svag i framsidorna, svag i ryggen och då har vi inte pratat om armarna som inte orkar lyfta upp vikterna på stången som benen ska pressa. Jag har lite att jobba på, skulle vi kunna sammanfatta det hela. 2011 blir ett styrkans och förändring i träningens år. Vad mer kan jag säga än spännande. Mycket spännande. Läskigt spännande till och med.

Nu har vi varit hemma ett litet tag från paradiset, solen och värmen. Solbrännan bleknar bort och jag sitter och tittar ut från tågfönstret som just nu tar mig ner till Tylösand. Konferens med en härlig kund i dagarna två. Och jag har min första vilodag i år. 2011 är ett år där jag kommer att få utmana mig själv både en och två gånger. Utmaningarna startade redan i december när ett våtvästpass avslutades med ett svanhopp från 5:an på Valhalla. Alltså 5 meter upp i luften från hopptornet. Och svanhopp var att ta i. Träningskompisen hoppade glatt ett flertal gånger från 7,5:an och säger sig hoppa från 10:an nästa gång vi kör gemensamt våtvästpass. Jag har en del att lära mig. Jag har hämningar som behöver släppa. Igår lyssnade jag på hur det är att hoppa från 216 meter. I och för sig fastspänd i ett bungyjumprep. Jag är imponerad. Jag som har 211 meter kvar att våga. Jag som stod på avsatsen i hopptornet och darrade likt ett asplöv innan mitt hopp. Med vita knogar och skräck kastade jag mig handlöst ut. Patetiskt med tanke på att det handlade om fem ynka meter. Tvekan är det största hotet. Det får bära eller brista. Våga förlora. Våga vinna. Huvudet i ett marathonlopp kan vara allt eller inget. Negativa tankar kan även om du är i ditt livs form förstöra precis allt. Jag tror inte att ett hopp från 10:an (eller ens ett bungyjump på 216 meter) skulle lösa det problemet, men det skulle vara en bit på väg. Att gå rätt uppför stegen och se sig själv gå rakt fram över avsatsen och utan minsta tvekan, utan att titta varken ner eller bakåt bara kasta sig ut. Liknelsen kan användas inför ett lopp. Liknelsen är för mig vad jag förändrat inför det här året. Jag har tagit första steget och kastat mig ut. Än har jag inte riktigt landat, men jag är på god väg. Och jag känner mig taggad och mer inspirerad än på väldigt länge. Jag har bestämt mig vad jag vill och det här kommer bli det roligaste löparåret på väldigt länge. Tänk att få vara nyss fyllda trettiofyra år och känna så. Livet kan ta hemska vändningar, livet kan kännas hopplöst och hemskt, men ur svårigheter kan man ibland gå klarsynt ut på andra änden. 2010 är svårt att summera. Det är mitt bästa år hittills i livet, men det är samtidigt det absolut svåraste och värsta jag varit med om. Året har varit som ett töcken. Av gråt och oro, av glädje och framtidstro. Och en hel del stress och omprioriteringar.

Första inlägget förra året tillägnade jag min älskade far, före jul hade vi fått veta att pappa hade cancer och att han hade haft det ett bra tag men fått fel diagnos. Ovissheten sköljde över oss med full kraft och jag orkade inte tänka mer än en vecka framåt i taget. 2010 som skulle bli lyckans år. Henrik och jag hade vårt bröllop framför oss. Vi var i färd med att skicka ut inbjudningskorten och allt var rosenrosa skimmer. Helt plötsligt kändes ingenting viktigt längre. Jobbet, bröllop, tävlingar, resultat, äta, sova, vardag eller helg. Det handlade om det mest primära i livet. Överlevnad. Utan det så finns det inget liv. Utan min pappa såg jag inget liv längre. Livet kan vara svart eller vitt och vårt blev helt plötsligt nattsvart. Jag lärde mig en hel del om cancerbehandlingar och fick till och med frågan av en läkare om jag var i branschen. Vilken jävla fråga till en dotter som precis fått veta att sin far är sjuk. Frågvis har jag alltid varit och är det någon rekommendation jag skulle ge till en annan anhörig så är det att aldrig sluta fråga och sluta inte att ifrågasätta. Vården är fantastisk, men som patient behöver du själv ha huvudet på skaft. Det går inte bara att checka in på sjukhuset och tro att allt ska ordna sig. Det handlar om en enorm kamp. Och när inte patienten själv orkar, vilket en cancerpatient inte gör, då gäller det att de anhöriga finns där och slåss med envishet, näbbar och klor.

Nu har vi lämnat 2010 bakom oss och pappa njuter av livet som om han fått en andra chans. Och på sätt och vis så är det ju precis det han fått. Han tog sig igenom det värsta marathonloppet man kan. Som anhörig finns det en gnagande rädsla att allt ska kastas omkull igen. Men med oro och tvivel kommer man ingenstans i löparskorna, så inte heller i livet. Däremot känns det som att vi i min familj har lärt oss en sak under 2010. Att leva och försöka göra det vi kan för att njuta här och nu. Carpe diem har fått en verklig betydelse för mig, för Henrik och för mina föräldrar. Jag märker på oss att vi trots att vi är samma människor på något sätt blivit mer ödmjuka till livet och det sätt vi väljer att leva det. Många jag känner tyckte säkert att det var tokigt att springa GöteborgsVarvet ena lördagen, gifta sig nästa och sedan avsluta trilogin med Stockholm Marathon. Och det kanske det var efter en djävulsk vår där löpningen inte hade fullt fokus utan mer fyllde en andhålsfunktion för att orka med. Men det var den 29 maj 2010 vi hade i sikte under förra våren. Kunde vi ta oss dit och få ett positivt besked innan så skulle det bli ett avstamp in i framtiden på så många sätt. Och pappa fick sitt positiva besked. Henrik sa ja i Alnö g:a kyrka, jag fick en vigselring på mitt finger och ett nytt efternamn. Livet kunde inte vara vackrare än det var sista helgen i maj. Höjdpunkten på 2010. Och de två löptävlingarna helgen före och efter är de bästa löppassen som genomfördes förra året. Maran kunde för en klubbansluten inneburit SM-brons. Men jag bryr mig mer om tiden som är perset jag har för avsikt att slå i år. 2011 här kommer jag. Handlöst har jag kastat mig ut, nu återstår att se vart jag landar. Men en sak är säkert, det krävs långt mer än att hoppa från 5 meter för att springa fortare och för att nå målen.