Rädda liv.

Jag har förmånen att få tillhöra en arbetsplats som utbildar sin personal i HLR, hjärt- och lungräddning. Vi är vanliga tjänstemän. Sitter i en kontorsstol mest hela dagarna. Har otal med trevliga möten. Löser spännande uppgifter för våra kunder. Jag är helt enkelt inte brandman. Jag jobbar inte heller med något högriskarbete. Men ändå har man valt att låta oss gå en sådan här kurs. Enastående bra måste jag säga. En människa som råkar ut för hjärtstillestånd kan hållas igång manuellt av att en person varvar 30 bröstkompressioner med 2 inblåsningar i munhålan. Takten på kompressionerna ska vara omkring 100 bpm. Djupet ner i bröstkorgen ca 5 cm, så det gäller att ta i relativt hårt. Tryckytan ska vara på bröstbenet. I teorin är det inte svårare än så. Jag hoppas att jag aldrig behöver genomföra detta i verkligheten. Men efter att ha gått den här utbildningen så är förhoppningen att man inte skulle stå helt handfallen om det, gud förbjude, skulle hända någon i min närhet något. Det kan vara på ett löppass, det kan vara på en fest, det kan vara på jobbet. När man minst anar det kan det man fruktar mest i livet inträffa. Ambulanssjukvårdaren som utbildade oss fick oss alla, trots sin galghumor, att inse allvaret i detta. Efteråt köpte vi varsin egen docka att träna på samt för att förevisa hur man gör hemma. Tekniken är inte speciellt svår. Men man måste veta hur man gör för att våga ta initiativ och göra det. Man blir svettig, det är tufft fysiskt för en normaltränad person att genomföra detta och det skulle troligtvis vara den värsta upplevelsen man skulle vara med om att tvingas genomföra HLR på riktigt. Det är 30% chans att överleva om hjärt- och lungräddningen startas direkt. Med den statistiken i åtanke tycker jag att alla arbetsplatser borde ta en förmiddag och utbilda sin personal i något av det viktigaste man som medmänniska bör kunna. Hjärtat är helt enkelt vår viktigaste muskel. Träningskort sponsrar man. Hur vore det att sponsra livräddning.

Fantastisk överraskning.

Enastående. Fabulöst. Underbart. Ljuvligt. Superbt. Perfekt. Destination Nösunds Värdshus & Orangeri. Nösund är en gammal utskeppningshamn på Orust. Numer skeppas inte så mycket produkter därifrån. Men desto mer njutning i lyxvariant finns det att ta del av. Eller vad sägs om ett välkomnande med champagne och tryfflar, räksmörgås på hembakt pumpernickel i bästa form och vilostund med en god bok i sängen med utsikt över västkustens karga höstskönhet. Följt av avslappning i badtunna med 39 gradigt saltvatten utomhus vid strandkanten, en god drink i biblioteksmiljö med filosoferande tankeverksamhet om livet och allt det sköna och efter det avslutades kvällen med en välkomponerad fantastisk femrättersmiddag med utsökta viner och smaksensationer. En god natts sömn i sjöbodsrummets mysighet. Frukost och frisk havsluft i näsan på morgonen. Långpass och helgen var fulländad. Tid för eftertanke. Tid för många leenden. Tid för att inte göra någonting alls. Men ändå så mycket. Obeskrivligt bra helg. Tusen tack. Djupt från våra hjärtan.

SMS kl 09.21.

God morgon! Väskorna packade? Badkläder och KARTBOK medtages. 12.30 styr ni mot Uddevalla. Ät inte på vägen då lättare lunch väntar vid framkomst. Vi hörs! - Sara och Matte.

Nyfikenheten är på en hög nivå just nu. Men innan avresa är det dags. Lördagsintervaller. 6x5' blir fint det.

Självdistans.

Skatås Motionscentral en dunkel eftermiddag. Solen är påväg ner. Så många duktiga löpare där i spåret. En häftig känsla att se talanger och fantastiska löpare som vårt lands regerande SM-vinnare på halvmarathon, en viss hinderlöpare och en annan grym kille med lintotthår och perfekt lätt löpsteg, segla fram där på sin uppvärmning, nedvärmning och intervaller. Uppblandat med sådana som mig och andra motionärer med sina egna mål och drömmar. Såväl onsdag som torsdag kväll tillbringades i det härliga motionsområdet. 90 minuter kuperad distans i komfortfart följt av snabbdistans dagen därpå. Läskigt pass som seglat in som höstens kanske viktigaste. Är det något jag behöver så är det en bra bit under 4'-tempo under en längre tid. Intervaller är en sak. Alla distanspass har sin charm och är det lättaste att genomföra. Ingen nervositet. Ingen jobbig känsla i magen under dagen. Intervaller är tufft mentalt. Men hanterbart. Snabbdistans är som tävling. Fast mot dig själv. Min chef frågade mig i torsdags vad jag skulle träna. Min beskrivning var; usch idag är det snabbdistans i Skatås. Det kommer bli riktigt tufft och göra ont. Vad är det för fel på mig. Jag ska ju älska de här passen. För det är ju dessa löppass som jag bevisligen blir bättre av. Det går inte att förbise fakta. Hårdhet kommer från huvudet. En mental coach skulle jag vilja ha. Behöva ha. En hård jäkel. Men så länge jag inte har det så är det Henrik som är hård. Han har inga skrupler den karln. Vad är en bal på slottet? Ja, vad är en snabbdistans? Kan inte mer än att hålla med. Nu när den sedan länge är avklarad. Och jag är den där typen som inte lägger en enda minut på avklarad träning. Det är passé och inget att göra åt. Framåt är min melodi. Men om jag nu tänker bakåt så var det inte så farligt ändå. Nej. Det var faktiskt riktigt kul. De flesta håller ju vanligt distanstempo. Och det innebär att man får en möjlighet att känna sig stursk i spåret. Henrik och jag valde att värma upp ihop och sedan köra 8:an i Skatås som snabbdistans. Men åt varsitt håll. Det är bra att träna ihop. Men det är bra att lära sig att hetsa sig själv. Och det var precis det som var målet. Och vet man att man är den sämre (läs Therese). Så blir man extra taggad av att komma så nära Henriks tid som möjligt. Man möts ju någonstans halvvägs. Så det var bara att hetsa på dit. Kände och såg att jag låg bra till. Så det var bara att stå på och hålla in mot "mål". Väl där så var jag ganska exakt 45'' efter. Och det måste jag säga att jag är nöjd med. Mannen ifråga har ett pers på 10 km som är 2' 24'' bättre än mitt. Säger såklart ingenting. Men nästa vecka så är jag inte lika skraj för denna underbara träningsform. Jag ser fram emot detta pass. 30' 15'' hade jag. Nästa veckas mål får bli under 30'. På träning, en kväll efter jobbet så är det en helt ok tid. Men jag ska prestera den också. Bra träning inför höstens terrängserie, vilken startar den 20 oktober i Fontin. Snabbdistans mot andra vid fem tillfällen under vintern på olika ställen runt omkring Göteborg. Tredje året som fantastiska klubbar arrangerar detta. Första gången jag vågar att delta. Säger en del om mig. Men det får jag bjuda på. Och nu är det ändring på rädsla. För jag har kommit på att när man övervinner rädslor blir man starkare. Rocket science. Nej, inte direkt. Men vem har sagt att jag forskat i kärnfysik. Jag är ju blondin. Eller hur. Kanske borde mitt inlägg hetat snabbdistans. Men vem vill vara tråkig och förutsägbar i denna värld av otal bloggare med sina ord, sina tankar och sin stora portion av just självdistans.

Viktiga tio.

Som i dvala. Hela kroppen trött. Avslappnad. Kraftlös. Otroligt tung. Som bly. Det är som om hela min varelse dras längre och längre ner mot jordens mittpunkt. Tyngdlagen har inga gränser. Jag dras likt en magnet mot lakanen. Huvudet inte taggat för fem öre. Benen riktigt slitna. Huvudet vill inte. Ur dvalan öppnade jag ögonen och insåg det oundvikliga. Min målsättning tillåter inte vila. Hur gärna jag än skulle vilja ligga kvar. Låta drömmarna omsluta mig som varm bomull. Inte ett ord säger jag. Fötterna utanför täcket. Löparkläderna tas på. Viktiga intervaller på agendan. Seg som bästa smörkolan i hela kroppen. Benen pirrar från gårdagens dubbla spinningpass. Det går bara inte att springa intervaller idag. Pedalvevandet har satt sig i benen som en regelrätt käftsmäll. Veckans totala träningsdos ihop med jobb och livet i sin helhet har säkert en del att göra med känslan av att luften gått ur mig denna morgon. Fortfarande inga ord som yppas ur min mun. Bara att bita i det sura äpplet. Säkerligen hade det varit lättare om det var en simpel återhämtningsdistans som stod på schemat. Men att förhandla bort de tuffa passen är inget alternativ. Det finns ingen återvändo. Lördag morgon. Jag kommer bli avställd. Pissad på. Men även det blir man starkare av. Intalar jag mig febrilt. Bara att låta min kropp dras ner. Djupt ner i avgrunden. Men jag kom inte så djupt ner som jag trodde. Tio minuter. Tvivel. Stockiga ben. Tio ynka minuter av uppvärmning så såg jag ljust på framtiden. Fem minuter till och sedan var första 4-minutaren igång. Bra fart. Helt ok ben. Vilken vändning. Skön känsla. Tänk vilken onödig energi man lägger på tankar av ovan slag. Det är ju bara att snöra på sig skorna, vara lite positiv och köra igång sin träning. Om man bestämmer sig för att alltid ge det tio minuter så skulle nog många människors strukna träningspass faktiskt bli av. Efter de där minutrarna så kommer en varm känsla. Det ihop med jävlaranamma kan försätta berg. Värre var det förr när längdåkarna ställde sig på skidorna och gick på attack direkt från start. Snart är det lördag morgon igen. Återigen dubbla pass i benen. Nu vet jag bättre. Uppvärmning. Sedan går det mer eller mindre av sig själv. Tufft. Och det är meningen.

Vår tids stenografi.

Jag hörde något kul idag. Inga namn nämnda. Vad ska man ha Facebook till på jobbet? Ja, på jobbet vet jag inte. Men i jobbet. Och det är skillnad mina vänner. Sociala medier. Spännande värre. På Anderssons jobb faxar de fortfarande. På Henriks jobb körs stenografi emellanåt. Oj, så anonyma blev de där namnen inte ändå. Men det är ju så det är. Anonymiteten försvinner mer och mer. Alla vill vara någon. I centrum med namn och bild. Jag är en late adopter om någon. Riktigt kass, faktiskt. Sen på det där med mobil. Sist ut med en blogg. Och nu det däringa Facebook. Jag skulle aldrig vara med. Community. Lite sektvarning. Aldrig. Internet var ju ändå bara en fluga. Men någon på jobbet sa att det är bra om vi har koll på alla medier. Så numer har jag inte bara sms-tumme utan en Facebook-sida. Hur gick det till. Jag är medelålders på jobbet. Jag som alltid varit yngst. Snart sitter jag nog där och säger att det var bättre förr. Bevare mig väl.

Lunchdate.

Klockan 12 idag. Med vem visste jag inte riktigt. Det visade sig vara med Mr Laktat (och då menar jag inte Aktivituslunkan). Mjölksyra, snygga pulstoppar som successivt stegrade sig från 164 till 179, med vägen förbi en majoritet av jämnhet på 175. Vi pratar alltså intervaller. Effektiva tvåminutare. Näst sista var den som gjorde att 175-sviten rann över på 178. En cyklist kom förbi i sakta gemak och då är man inte sen att hänga på. Lite som när cyklister lägger sig bakom en mopedist. Ni vet känslan. Och när den näst sista kunde gå hårt till så måste sista bli än värre. Fin skit skulle man kunna säga. Henrik var med och jagade upp tempot. Onsdagar var tänkt som vår lunchdag under hösten. Nu när jag flyttat in till stan igen. Jag hade nog mer i åtanke en romantisk finlunch för att sätta guldkant på vardagen. Men han känner mig den där mannen. För vad gör en nöjdare än ett stenhårt intervallpass. När det går bra vill säga. Jag bockar tacksamt och hoppas att det inte var en engångsföreteelse.

Konsten att förhandla (med sig själv).

Hur var då mitt eget lopp. Årets tredje halvmara. Den första gick av stapeln i underbara Haag i mars, den andra alltid lika läskigt nervös på hemmaplan bland alla andra goa gubbar och nu den tredje i härliga löparstaden Stockholm. Alla lopp jag sprungit i vår huvudstad har varit fantastiska på ett eller annat sätt. Bäst i test var såklart maran i maj. Den upplevelsen är det inte säkert att jag någonsin får ta del av igen. Perfekt. Optimalt. Jag är fortfarande lycklig. Och om jag rannsakar mig själv så är det nog det som är felet just nu. Jag är så glad över den prestationen att jag redan satt den på topp i år. Hur ska man kunna prestera maximalt när topprestationen redan är uppnådd. Det är något att fundera på. I lördags hade jag dock större problem än så. Efter en vecka av konstig spänningshuvudvärk, en kropp som känts allmänt konstig. Skum känsla i musklerna. Kroppen har helt enkelt känts sur. Trodde att förkylningen skulle komma, så jag höll starten öppen in i det sista. Hotellet var redan betalt och att få tillbringa en helg under hotelltäcket hade varit ok det också. Nummerlappen hämtades ut på lördag förmiddag, sedan intogs sängläge och jag kände mig inte helt hundra. Men viljan var starkare och inga klara symptom på att det skulle vara farligt att starta fanns. Jag ville verkligen springa. Så underbart att få stå på startlinjen. Benen kändes förvånansvärt lätta under uppvärmningen. Någonstans inne i kroppen finns det tider att plocka ut. 3'45''-tempo är inget jag är rädd för längre. 4'-tempo är som ett träningspass. Visst det låter som om jag tror att jag är någonting. Men så är det inte utan det handlar bara om min inre känsla. Jag är inte rädd för tempon som tidigare känts som en utopi. Startskottet brann av. Fantastiska löpare som Isabellah, Johanna, Anna, Malin etc. omgav mig där i startfållan. Det är ett privilegium att få starta längst fram bland dessa duktiga människor. Och det är en spännande känsla att känna att man hänger med några utav dem. I lördags blev det jag och två tjejer till som höll ihop ett bra tag. Men något stod inte helt rätt till i min kropp, som jag befarade. I varje liten motluta (och då ska man veta att det inte är några riktiga backar vi pratar om, som i La Santa) fick jag det tufft. Till slut utvecklade sig loppet till att jag fick släppa i motlutor för att sedan komma ikapp på det flacka, släppa lite, komma ikapp och så fortsatte det. Mina ben och min kropp svarade inte som jag ville. Jag hade lovat Henrik att bryta loppet om det inte kändes bra så det var så jag bestämde mig för. Bättre att fly än illa fäktas. Eller snarare. Viktigare att ta hand om hälsan än att trilskas, få en tid man ändå inte vill ha och bli sjuk på kuppen. Smartness. Synd att belasta en blondin, som mig, för just det ordet. Kommer inte ihåg när, men någonstans efter ungefär halva loppet kommer en viss Szalkai ångandes förbi med en ballong förtöjd i tröjan. 1.20-gruppen. Hack i häl ett gäng med grabbar som precis som jag trånar och längtar efter en sub 1.20 tid. Ungefär samtidigt hör jag hejarrop. Och det är fler utefter banan som ropar mitt namn. I stora staden där man är anonym i vanliga fall. Det är då jag kommer på att mina kollegor från Sthlms-kontoret kanske är ute runt banan. Klart jag måste gå i mål. Hur kass än tiden blir med mina mått mätt så är den helt annan i deras ögon. Och är det något jag ogillar så är det folk som snackar om sin träning och sina prestationer men inte levererar. Jag vill inte verka som en sådan i deras ögon. Inte för att jag vitt och brett pratar om vad jag gör på fritiden, men det är nog svårt att undgå min passion för löpning. Helt tyst om det hela är det ju svårt att vara. Det logiska var inte längre logiskt i loppet. En målgång är som bekant alltid en målgång. Bryta lopp är destruktivt. Är man dock inte helt kurant så är det möjligen smart. Men som sagt belasta mig inte för att vara det. Målgång alltså. Även om det skulle vara med en tid i samma tempo som jag gjort på dubbla distansen. Omförhandling. Göra om tävlingen där jag hade höga förväntningar till ett träningspass i hög fart. Behagligt men ändå något utmanande. Kontrollerat. Så fick det bli. Tempot sänktes strukturerat till moderata 4 min/km, snittfarten jag i runda slängar hade på maran. Ett tempo som kilometer för kilometer inte var något problem att hålla. Förhandlingstekniken fungerade. Jag hittade tillbaka till loppet. Jag var inte besviken längre. Jag hittade motivation att fullfölja med glädje. Jag kom ikapp en och annan kille som varit tvungen att släppa farthållarna i gruppen som ångade om. Jag lekte att det var jag som drog dem fram. Lyckades hitta en annan form av mening med loppet. Jag njöt av banan och jag tog mig meter för meter in mot mål. Räknade lite på tider i huvudet och insåg att så dåligt skulle det trots allt inte bli. Men jag ville ju så mycket mer. Formen jag hade för två veckor sedan var magisk. Det var den jag ville få utlopp för. Näst sista kilometern var jag sur som ättika. Var tvungen att straffa mig själv med en 3.40 kilometer och känna på farten. Det var en härlig känsla att kunna bestämma sig för att öka tempot bara så där. I varje lopp finns det något att glädjas åt. Och det är verkligen roligt att gå i mål i Stockholm. Och 1.21.46 är inte så pjåkigt trots allt. Placering 9 är inte heller att förakta. För två år sedan var detta tider och placeringar jag hade varit överlycklig över. Nu får jag istället se fram emot nästa säsong. Med tre ynka sekunder missade jag årets mål på halvmaran, mina 1.20.02 i Haag är årsbästa och tillika pers. Men ska jag vara ärlig så gör det ingenting. Nu har jag ju något att verkligen längta efter. Jag ska under 1.20 någon gång i mitt liv. Och när det är uppnått ska jag fira så det står härliga till. Fram tills dess så njuter jag av att jag i år har lyckats hitta en inre känsla där jag inte är rädd för att stå på startlinjen längre. Jag vet lite mer vart jag har mig själv löpmässigt. Det är på något sätt en skön känsla att känna sin kropp och ha en inre vetskap om att 37.30-tider på 10 km är lekande lätt. Ungefär så känns det med 1.21-tider på halvmaran. Det är bara att gå ut och leverera. Vilken 'shitty day' det än må vara. Och det är den känslan jag tar med mig framöver. Jag kan övertala mig själv och jobba med huvudet under loppet. Och jag kan hålla ihop ett race på tider som jag varit överlycklig över förut. Tänk om jag kunde nöja mig där. Bara vara glad och tacksam. Fast hur kul skulle det vara, egentligen?

Duktig adept.

Idag är jag lite stolt. Jag lärde för drygt ett år sedan känna en man i sina bästa år. Det vill säga runt 40 år fyllda. Mer energisk man kan man inte träffa. Alltid glad. Alltid lika trevlig. Och alltid lika intresserad av träning. Genom SATS möttes våra vägar. Jag som instruktör. Denna man som adept, medlem, glad spinningdeltagare. Kalla det vad du vill. På Aktivitus-löpningarna som jag hållit i under senare år, höst- och vintertid, visade han snabba muskelfibrer, vilja och löparglädje. Någon gång under våren skrev jag ihop första träningsprogrammet. GöteborgsVarvet gick inte som han ville. Dagsformen var troligen inte vad den skulle. Måhända att han var övertänd. Eller som jag tror, lite mer tid av programmet krävdes. Mer träningstid. Under Midnattsloppet i Göteborg noterade denna glada löparentusiast en härlig tid. I runda slängar 38.30. Jag har vetat hela tiden att han skulle klara runt 4 min/km i en halvmara. Men det räcker inte att en tränare eller dito tror någonting. Man ska ju som bekant prestera själv. Mina tränare från förr trodde nog en hel massa om mig och att jag kunde mer än jag bevisade. Det är först på äldre dar jag har kommit tillrätta med mig själv och hittat glädjen i att tävla. Det går inte att bara älska att träna. Man måste gilla att tävla. Den sköna känslan innan startskottet. Att knyta näven och bara le åt att startskottet kommer inom några minuter. Mannen jag gett programmet och jag möttes i startfållan under uppvärmning och stegringslopp. Han hade känt sig lite sisådär i kroppen, precis som jag, den senaste veckan. Men vi kom överens om något viktigt. Vi skulle ha kul igår. Kramades och sa lycka till. Jag höll tummarna för honom. När vi hördes efter loppet var det sann glädje jag kände. Från förra årets pers på 1.28.20 lyckades han prestera över sin egen förväntan. Pers med nära fyra minuter. Och jag visste att han skulle klara det. Jag visste att han hade det rätta jävlaranammat. Att han sedan sagt att han följt mitt program till punkt och pricka gör mig glad. Att jag fick massor av 'tack-för-hjälpen-glädje' i luren igår kväll gjorde mig fantastiskt glad. Men det är inte jag som sprang denna mans lopp. Det var han själv som lyckades prestera över sin egen förväntan. Men något är säkert, jag om någon tror mig veta hur känslan att prestera över sin egen förväntan känns. Det är det bästa. Det är en sådan underbart skön känsla. Man har satsat. Man har försakat. Men man har trott någonstans inom sig att det ska gå. Och på den rätta dagen då går det. Jag kan bara säga grattis. Mitt eget lopp tar vi en annan dag. Idag är det glädjen över att någon annan gjort en fantastisk prestation som räknas. Grymt bra jobbat.

1 vecka.

Så var dagen D där. Den där jag haft framför mig och väntat på med stor portion glädje. Men med lika delar förvirrad nyfikenhet och nervositet. Hur skulle det nu bli. Hur skulle det kännas. Jag vaknade förra måndagen och kände ett otroligt pirr i magen. Förväntansfull fick jag skjuts till min nya arbetsplats. Jag kommer inte ihåg de känslor jag hade när jag började första klass. Och jag har ju haft flertalet jobb genom åren. Men trots det kan jag inte minnas att jag känt så här. Känslan kan bara liknas vid de där stapplande stegen man tog in i skolan första gången med ett otal år framför sig. Tänk att sådana känslor kan väckas till liv 25 år senare. I vuxen ålder. Med en massa erfarenheter om livet. Märkligt. Men ändå så skönt. Nervositeten visar att det är på riktigt. Man ska vara spänd och nervös för att det ska gå bra. För att man ska skärpa sina sinnen. Inte vill man göra ett dåligt första intryck. Man vill vara rätt. Säga rätt saker. Verka skärpt. Precis som om det vore en tävling. Utan att det är det så är det samma känsla av prestation. Inte vet jag om jag sagt något smart. Och inte vet jag vad de tycker om mig. Men en sak är säker. Jag har bara varit mig själv. Och jag har haft en riktigt bra första vecka. Inblick i spännande och utvecklande saker. Harmoni. Och många skratt. Jag säger som min nya chef. Det här kommer bli riktigt bra. Egentligen har det varit en ganska vanlig vecka i mitt liv. Äta, träna, sova. Så som fritiden brukar se ut. Och jag gillar det skarpt. Sedan lite sociala delar någon gång emellanåt. När andan faller på. Eller när man spontant blir inbjuden till en kräftskiva utan att känna några. Som i lördags. Vilken enastående kväll det blev. På volley, utan planering. Löppassen något färre, träningstimmarna likaså. Förra veckan var starten på att försöka hitta formen till lördag. Fullmatad spinningvecka. Det vill säga alla tre klasserna kördes och vad kul vi hade. I synnerhet när fläktsystemet började blinka och la av helt. 29 starka cyklister och jag tog oss igenom den sista halvan av 90'-klassen med bravur. Luftfuktighet och värme som i en våtbastu. Sista intervallerna var inte att leka med. Och jag är imponerad att inte någon klagade efteråt. Men som en kille uttryckte det, med VM i fotboll 1994 och hettan som rådde i åtanke. En av fotbollsspelarna sa då, att inte har vi kommit hit för att känna på värmen utan vi ska spela fotboll. Och på samma sätt resonerade killen på klassen. Med rätt inställning kommer man långt. Att se saker som en möjlighet och en utmaning istället för att stirra sig blind på problemen kan nog hjälpa oss alla i olika situationer. Idag började en ny vecka. Den andra på min nya arbetsplats och det känns som jag varit där flera veckor. Inte alls för att jag känner mig varm i kläderna och inte alls att jag presterar på en sådan nivå. Ännu. Men den harmoni man känner och det lugn mina kollegor utstrålar får mig att le och känna äkta glädje. Varma människor. Samma sköna känsla som jag kände på dagens spinningklass. Avslutningen gav mig gåshud. Så har jag aldrig känt som instruktör förut. En fantastisk klass och jag är stolt över att få vara instruktör för de som kommer på mina klasser. Jag hoppas på mycket skratt och gåshud under hela hösten. På många olika sätt. Varje vecka.