2.49.02.

När vi väl stod där i fållan med minutrarna kvar så infann sig någonstans ett djupt lugn. Djupa lugna andetag. Ingen oro. Och samtidigt en rädsla större än någon. Stockholm Marathon i maj, mitt livs lopp. Skulle nu minnet av detta suddas ut. För alltid raderas. Skulle jag bli besviken och ledsen. Skulle känslan av att springa marathon vara en helt annan om några få timmar. Man måste våga förlora för att vinna. Courage. Som det står i sten ovanför skylten med bild på Paula Radcliff utanför Nike Town. Just do it. Hennes Nike vet hur man ska tänka. Men ibland är det inte värt det. Ibland vill man inte satsa allt och ta en besvikelse. Ibland vill man bara njuta av en djupt rotad känsla av underbarhet. Så som senaste maran. Att New York skulle kunna bli ett lopp med mitt livs lopp känsla fanns det inte en endaste tanke på. Målgång var en självklarhet. Men hur skulle det kännas. Skräckblandad förtjusning definierad. Allt kan hända under ett marathonlopp. Slå bort den tanken. Kunde Henrik se mitt falska leende. Kunde han se skräcken i mina ögon. Hörde han på rösten att jag var livrädd för att sekundrarna bara försvann. Mot start. Snart dags. De manliga elitlöparna presenterades. Det amerikanska hoppet. 27 år sedan en amerikansk man vann senast. Skulle det bli nu. Med facit i hand. Ja. Tvåsamhet. Minnen att dela. Jag hade kunnat välja en annan väg till min start. Jag accepterades till något kallat sub-elite program. Men det hade inneburit att Henrik och jag hade fått resa till starten separat. Att vi skulle skiljts åt på hotellet kl 04.45 och ses i mål. För mig var det aldrig ett alternativ. Minnen är till för att dela. Det var därför vi åkte till New York. Men jag var ändå lite orolig för att jag skulle hamna långt bak i starten och att funktionärerna inte skulle låta mig gå fram en bit. Dit min till synes låga nummerlapp hörde till. Inget jag sa till någon. Med facit i hand. Var det värt oron. Rungande ja. Visst. Henrik och jag fick aldrig tid att värma upp. Vi fick stå still och på ren göteborgska knö i över 40 minuter. Stå och titta på tjejerna och killarna i sub-elite springa stegringslopp. Se dem stå med mycket utrymme runtomkring sig och ladda. Men att få en kram innan start. Få vara stöd för Henrik på hans första marathonstart. Få hans stöd. Få dela detta oerhörda världsarrangemang ihop. Det var värt allt knö man kan tänka sig. Trots blå läppar och nerkylda kroppar när startskottet väl gick. Nationalsången. Där brann startskottet. Pip. Klockan igång. Sikte på första mile. Uppför Verrazano bridge. Hade inte känt på benen ett skvatt innan. Nu eller aldrig. Vinna eller försvinna. Sådan var känslan. Hur skulle kroppen kännas. Andningen. Hur skulle benen svara. De planerade 6.10 på första mile satt på sekunden. 3.50-tempo för den som funderar. Perfekt start. Kunde jag tempot. Kände jag det. Eller var det bara ett lyckokast. Kommande miles var avgörande. Till en början sida vid sida. Sedan tog jag häng på Henrik och en annan svensk kille. 5 km enligt plan, 19.13. En kvinna sprang förbi mig, liten dam eller tant skulle man kunna säga. Ropandes; go girl, continue with your great step. Färden fortsatte Brooklyn fram. Åskådare, polis och funktionärer. Mycket ljud. Jag i min egen bubbla. Inte min dag. Benen inte alls så lätta som i Stockholm. Då kändes tempot som jogg. Nu fick jag mer fokusera på att springa på i förutbestämt tempo. Hur skulle detta sluta. Hur länge skulle det hålla. Sakta ner. Nej. Den tanken fanns inte. Enligt plan. Javisst. Eller rentav lite fortare. 10 km passerades på 38.33. Nu var loppet igång. Folkmassorna blev allt större. Ljudet ännu högre. Nästan så att det var jobbigt. Nästan så att det överröstade mitt mantra. Brooklyn gick över i Queens. Steg efter steg. Nästa mentala anhalt. Passering över Pulaski bridge, halvmarathon, med tiden 1.23.00. Exakt, på sekunden, en minut snabbare än i Stockholm. Var det trots allt en bra dag. Andningen var med mig. Inget fel på den. Lätt i hjärtat. Men benen kändes. De som sprungit alla kvalitetspass. Intervaller i parti och minut. Snabbdistans pinande. Benen skulle vara med. Så var det bara. Andningen och hjärtat. Självklart. Mile after mile. Håll kvar. Bara kör på. Mot 16 miles markeringen. Där skulle mamma och hennes vän stå och heja. Dit skulle jag med stolthet. Framåt. Nästa bro. Queensboro bridge. Seg som kola. Men jag passerade löpare. Så jag var inte segast. 25 km markeringen, 1.39.17 och fortfarande i fas. Manhattan. Och jag lyfts fram. Publikens rop är alarmerande. Det är nästan så man funderar på att vända tillbaka till lugnet på bron. Inte en djävul som hördes. Men nu. Skrik, rop, rävsaxar, ljudet stiger. Första tjej skriker någon. En annan, är det tjejer med i loppet också. Jo, jag har själv inte sett några. De stegringsloppsspringande av mitt kön på Verrazano bridge passerade jag redan där. Min fart. Mitt mantra. Jag bryr mig inte om någon. Men nu gick det upp för mig att jag var ganska så ensam med kvinnliga hormoner, bröst och definitivt margaretaflätor. Sporrande. Eggande. Minst sagt. Manhattan lyfte mig fram. Fokuserad nu. Inte överilad. Inte ta ut något i förväg. Trots allt lite drygt 15 km kvar. Men jag hade växt in i loppet. En lättare känsla. Mamma skulle få uppleva min målgång i New York. Hennes vän också. Och jag skulle passera linjen. Den underbara. Tanken stark. Glädjen av att springa marathon ramlade över mig. New York Marathon var inte riktigt njutbar i början. Långt ifrån Stockholms euforin. För mycket tankar i huvudet. Men glädjen, den sanna kröp fram efter hand. Ju fler miles jag tillryggalade desto mer glädje kände jag i hjärtat. En lärdom. Något att ta med sig. Livet är inte en dans på rosor. Man måste kämpa för glädjen. För livets underbara känslor. En bit före 30 km siktade jag svensken som Henrik tagit följe med. Jag passerade och ropade heja Sverige. Pretentiöst. Något kanske. Men under ett marathonlopp händer så mycket och ett tillrop av någon, några bytta ord, under loppet kan ge så mycket. Och jag fick tillbaka några ord jag med. Gemenskap. Något speciellt. Marathon är så mycket mer än bara ett lopp. En stund senare, också det före 30 km markeringen siktade jag med ledsamt hjärta Henrik. Det såg tungt ut och 50 meter framför mig stiger han ut åt sidan och börjar gå. Jag är rädd att något hänt. Så jag skriker rakt ut med full stämma, tömmer mina lungor på luften; älskling hur mår du, hur går det?! Sekundrar i ultrarapid. Jag fortsätter. Henrik säger att han har ont i låren. Jag förstår att han inte är sjuk. Jag förstår att det är de magiska 30 km som gör sig påminda. Det ligger något i att ett marathonlopp inte börjar förrän efter de 30 km. Själv har jag hittills haft tur att inte känna känslan av en vägg som tornar upp sig. Kroppsdelar som säger ifrån. Han ropar fortsätt spring. Jag vet att han är ok och hoppas bara att han tar sig in i mål. Sin första marathon. Den målgången är värd mycket. Oavsett tid. 30 km passeringen går av bara farten, 1.59.12. Manhattan är lång. Ett marathonlopp är långt. Mile after mile. Arbeta med huvudet. Utan att tänka. Inte det lättaste. 35 km passeras, 2.19.46. Nära nu. Men fortfarande kan allt hända. Mattan ryckas bort under fötterna. Tiden jag nu börjar förvänta mig kan tas ifrån mig innan jag fått den fastställd. Kör på. Tänk inte på det. Kör. Tänk inte. Med 20 miles bakom ryggen och 6 miles kvar är känslan skön. Benen känns. Jag lever. Jag ler. Jag ryser. Jag är första tjej. Jag passerar. Jag tar mig mot mål. Jag är stark. Jag har mer inuti mig. Med lätta ben kan allt hända. Jag ser fram emot målgång. 5 miles. Samma grymma känsla. Tillbaka på Manhattan från en snabbvisit i Bronx. 4 miles. Någon man skriker. Well done, go, only 4 miles left. Go! 3 miles kvar och en kvinna med ett barn i famnen gör tummen upp och ropar girl power. Go girl, go! In i Central Park. Banan går lite upp, lite ner, lite upp, lite ner. Vad föredrar jag. Uppför såklart. Det är inte för inte som Grete Waitz inte satte sitt rekord i Boston för många år sedan. Nerför är en ren pina den sista biten på en mara. Framsida lår är så rökta att du inte vill känna känslan. Rädsla för kramp varje steg nerför. Uppåt går bra. Banan är vacker i parken. Men 3 miles är inte som 3 kilometer, det är längre. 26.2 miles är kortare än 42,2 km, men ändå samma. Men när det närmar sig slutet så känns miles längre än kilometer, vilket är den krassa sanningen. En man trampar mig på hälen. Jag är hans farthållare, han skuggar mig. För nära och jag är trött. Snäser som en riktig bitch. Inte likt mig. Men det är inte direkt trångt. Vi är få och har allt utrymme vi behöver. Och lite till. Håll dig borta. 40 km passeras, 2.40.13, och mållinjen hägrar. Fortfarande snabbare än Stockholm. Pers inom räckhåll. 25 miles. Där står mamma och hennes vän igen. Mamma på ett kravallstaket. Jag vinkar. Mamma och vännen skriker. Tack och bock. Jag ger slängkyssar och leenden. Mindre än 2 km kvar. Det här ska gå. Som i en liten ask. Men inte ta ut något i förskott. Hade det varit en tävling i att pricka tiden hade jag inte lyckats gissa rätt. Jag gissade dagen innan på 2.52. Och då var jag hoppfull. Men vilken fin tid jag fick. Och då menar jag sifferkombinationen. 2.49.02. Men som Henrik påpekade så fick han ju mer träningstid denna dag. Behöver jag tillägga att jag med glädje ligger 17 minuter minus i jämförelse mot honom. Sist jag spurtade mot målgång i New York Marathon gick jag under drömtre. Nu mer än tio minuter bättre. Då min andra mara. Nu min femte. Mersmaken är stor. Och den här gången skippar jag snacket om mitt livs lopp och något jag aldrig kommer få uppleva igen. Den här gången vägrar jag att aldrig få uppleva det här igen. Jag vill ha mer. Mer av New York. Mer av stadens marathonlopp. Jag är inte färdig med marathondistansen. Inte alls. Jag längtar redan tills nästa gång. Även om jag vet att jag kommer må dåligt innan. Nervositeten. Ångesten. Men det är värt det. Ingen glädje slår marathonkänslan. Det är något speciellt. Obeskrivligt. Det är tufft att springa marathon. Kanske inte alltid för hjärtat. Men du ska ta dig från A till B utan att stanna. Kroppen har energi för ca 90 minuter i sina depåer. Påfyllnad i farten. På cykeln kan du äta. I löparskor har du en mage att tänka på. Den kan krångla. Du kan få håll. Krampen kan komma när du minst anar det. Du har kontroll. Tror du. Men så smäller det till. Och då försvinner sekundrarna, minutrarna. Det kan bara ta pang bom stopp. Ena sekunden stark, med tillförsikt. Kanonbra. Tiderna klockas och du ligger i linje med din tanke. Nästa sekund kan huvudet spela dig ett spratt. Men oftast är det avgörande på marathondistansen vilka spratt din kropp spelar dig. Vätskebrist. Energibrist. Eller helt enkelt inte brist på något alls. Som tåget. Starkare ju längre loppet går. Mile after mile. I 26.2 miles. Mantrat ekar. 800, 700, 600, 500, 400, 300, 200, 100. Meter för meter. Joan Benoit Samuelson, världens allra första olympiska mästarinna på marathon när det begav sig för 25 år sedan i Los Angeles passerades en bit före mål. Kvinnan som sprang om mig runt fem kilometer och ropade om mitt steg. Kvinnan jag glömt att jag hade framför mig var nu bakom mig. Tjejernas lopp var avgjort sedan länge. Damernas elitfält i New York startar 30 minuter innan den stora massan där jag startade. Inte mig emot. Med hjälp av publiken och alla grabbar runtomkring. På egna ben ångade jag fram. Och efter mållinjen togs jag emot som en vinnare. Jag har aldrig varit med om något liknande. Efter mål mottogs jag av en personlig ledsagare som gav mig vatten, räckte mig ett heatsheet, visade mig vart jag kunde bli fotograferad och talade om vart jag skulle gå vidare. Hon hänvisade mig mot tältet för sub-elite löparna. Där jag valt att inte tillhöra. Tjejerna jag slog. Alla bakom mig. Trots deras uppvärmning, stegringslopp, tänjningar och tävlingsinstinkt. Jag promenerade en sisådär kilometer fram mot UPS bilen med våra överdragskläder. Och jag ryser när jag tänker tillbaka. En efter en applåderade och ropade. First girl. You are the first woman we have seen today. Ovationer utan dess like. Femton tjejer var före mig. Totalt. De riktiga marathonlöparna. Femton kvinnor i världens största marathonlopp. Alla startande i elitfältet. Flera av dem världselit. Och så kom jag in i mål. Först av alla kvinnor i den stora massan. Mottogs som en vinnare. Fast jag bara kom på 16:onde plats. Före flera av de som fick starta i elitfältet. Före alla i sub-elite fältet. Men det spelar ingen roll. Ingen roll alls. Jag tävlar mot mig själv. Och jag uppnådde det jag ville. En underbar känsla. Vilken säsongsavslutning. Jag älskar verkligen att springa. Och allt det roliga som kommer med denna härliga hobby. Fantastiskt. Jag kan bara tacka för att jag kan springa. Att jag mår bra. Och att jag får uppleva allt detta. Mitt liv. Mer närvarande än så här kan man inte vara. Skojigare kan man inte ha. Gåshud. Glädjefnatt. Upprymdhet. Underbarhet. Nä, jag är inte religiös. Men jag skulle kunna bli. Nästan.

En marathondag.

Kroppen full av förväntan. Magen full av fjärilar. Depåerna fulla av kolhydrater. Kl 04.15 är det dags. Klockan ger ifrån sig små pip. Jag reser mig upp som ett ljus ur sängen. Morgonträning, spännande resor och tävling, de tre som kan få morgontrötta jag att formligen hoppa ur sängen. En halvtimma att ta på sig tävlingskläder, överdragsdito och fläta de sedvanliga margaretaflätorna. Utanför hotellet på Manhattan 28th street mellan 6th och 7th avenue ska taxin vänta kl 04.45. Minutrarna går men ingen bil. Vår concierge kommer ut och meddelar att taxin är på väg. Fler marathonlöpare kommer ut med trötta ögon. Mörkret omger oss i en stad som aldrig sover. En yellow cab hämtar upp någon. Medan en annan tar sitt pick och pack för en promenad åt tunnelbanans håll. Vi väntar. En vit limousine glider upp framför oss. Chauffören frågar om vi ska till South Ferry. Lite retsam fråga tycker vi. Men svarar artigt ja. Kommer tillbaka strax blir svaret. Vi ler åt hans skämt. Kl 05.30 ska vi ta färjan över till Staten Island. Det man minst vill är att känna sig stressad timmarna före en marathonstart. Harmoni ska vara ens vän. Klockan har blivit 05.05 och lite smått redo för att fara känner vi oss när chauffören kommer ut igen. Döm om vår förvåning när han välkomnar oss in i den vita springaren. Något hade blivit fel med vår bokning och bilen som stod närmast var visst den långa lyxiga varianten. Hotellet står för mellanskillnaden. Fnissiga som två små barn åker vi Manhattan fram, över New Yorks alltid lika alerta gator. Nervositeten gör en smått flamsig i sinnet. Likt känslan av bubblig champagne. Och att få åka limousine mot en marathonstart kan få vem som helst att bra le. Vilken start på dagen. Skulle man förvänta sig något storartat. På något sätt så kändes det så. Minst sagt en speciell känsla att stiga ut bland övriga marathonturister på South Ferry terminalen för vidare transport bitvis över Hudson med utsikt över New Yorks kända skyline och Frihetsgudinnan. Trots detta var jag fortfarande inte med mentalt. Skulle jag verkligen springa världens största marathonlopp. Hade jag lyckats hålla mig ifrån förkylningarnas pockande. Tydligen. 30 minuter över vattnet. Nålade fast nummerlappen på bröstet. 292. En fin sifferkombination. Satte fast chipet på skon. Nu är det allvar. Eller var det bara lek. Hursom så leker livet. Kontrasterna gör sig återigen påminda. Vi kliver av färjan och omges av andra löpare samt häxor, ballerinor, människor med blodiga ansikten och svarta ögon, höga klackar, långa naglar. Endorfiner och tigerbalsam blandas med lukt av sprit och gammal fest. Halloween är inget att hänga i granen, om du bor i Sverige vill säga. Men i USA slår man som bekant gärna på stort. Vägarna skiljs åt. Partyentusiaster åt ett håll, marathontokar åt ett annat. Bussar hämtar upp och tar oss till en marathonby som heter duga. Tre timmar till start. Amerikansk ordning slår det mesta. Det är rått i luften. Tung himmel. Molnigt. Små regndroppar. Oj vad jag fryser. Regnponchon är räddningen från förfall. Uppladdning under ett träd. Sittandes på wellpapp på en hård trottoarkant. Två timmars tidsfördriv. Ett tidsfördriv att dö för. Vem hade inte velat byta plats. Sippar på vatten. Bageln växer i munnen när jag försöker få ner den. En sista måltid. Den som ska bära mig in i mål. Tur att depåerna redan är välfyllda. Timmarna, minutrarna, sekunderna masar sig fram. Toalettköer. Måste bara kissa en gång till. Bara en gång. Två små droppar. Nervositet är bara förnamnet på ett sådant beteende. Kylan går genom märg och ben. Hur ska det gå att springa i det här. Hur ska benen kunna röra sig framåt när jag är så kall. Men jag har inget att bevisa. Inte för någon. Det vill säga. Inte för någon annan. Bara för mig själv. Målgång. Dit ska jag. Publikens höga jubel, öronbedövande skrik, påhejande tillrop. Central Park. 1 mile kvar. Banan svänger höger. Höger igen. Upploppsrakan 800, 700, 600, 500, 400, 300, 200, 100. Meter för meter. Dit ska jag. 1 november 2009. New York Marathon. Det 40:onde i ordningen. The big apple. Årets stora mål. För mig. För många. Startskottet. Närmare och närmare för varje sekund som gick. Längtan. Glädje. Rädsla. Fem minuter kvar. Klockan 09.40 smäller det. Känns som om en hel dag har gått. Men det är höstmorgon i New York City. Städernas stad. Så liten man känner sig. Ingen uppvärmning. Inga stegringslopp. Men ett tydligt mål. Tydligare än någonsin. Mile after mile. Mantrat skulle följa mig från steg ett till det sista. 26.2. Mile after mile. Mile after mile. Mile after mile. Sedan. Målgångseuforism. Mitt femte marathonlopp. Nu är det dags. Högtalarna byter sitt ekande ljud om att vi befinner oss i det orangefärgade startområdet. Den kvinnliga rösten ber oss lämna in våra saker i UPS bilarna. Ta er till er wave, vår startvåg. Den längst fram. Strax bakom elitgrabbarna. Tjejerna hade startat en halvtimma före. Min idol och de duktiga kenyanerna. Nu var det vår tur. Vi ledsagades fram. Upp på bron. Håll fållan. Gå inte för fort. Ta det lugnt. Alla får plats. Lite längre fram. Rätta till linnet. Kika ner på skornas dubbelknutar. Kasta bort en tröja till bättre behövande. Ponchon är av. Startklar. Redo. Ingen återvändo. Jag älskar det här. Nationalsången. Nedräkning. Nervositeten släpper. Nu är det fokus. Nu börjar det roliga.

26.2 miles.

Ibland är löpning som poesi. Det var min lyckliga tanke imorse när jag hittade de fina benen. Fast första minutrarna med Stadion i blickfånget var det allt lite morgonsegt. Väldigt mycket det senaste har genomförts enligt en lista, mentalt inprogrammerad eller enligt mängder av post-it lappar. Som en robot har jag kryssat genom livet och bockat av punkt efter punkt. Idag blev jag återigen påmind om mitt livs kontraster. Maslows behovshierarki, ni vet. Den högsta punkten i pyramiden, självförverkligandet. Vad får dig att nå dit upp? Runners High. Det är självförverkligande för mig. Storstaden småslumrade fortfarande när jag pinnade Valhallavägen fram. Jag hade det i mig idag. Igår kväll visste jag inte hur jag ens skulle lyckas pricka av passet med någon som helst värdighet. Igår kväll var jag inte löpare. Febrilt fingrandes på en dator som inte ville fungera på hotellets knackiga uppkoppling. Men sista riktiga passet innan en mara är inte att förakta. Och jag tackar för dagens uppvaknande. Höstluften. Löven. Färgerna. Jag hann med både start- och målgångssträckningen av Stockholm Marathon samt stora delar av Tjejmilen. Fina lopp det där. Men idag var det inget race. Det var njutning. Rent. Enkelt. Kompromisslöst. Andetag. Steg. Klapper mot marken. Och denna vackra miljö. Kaknästornet. Siluetten av en bildskön stad. Vattnet. Blankt och stilla. Träden. Husen. Stockholm är en vacker stad. Att springa här är fantastiskt. Glädjelöpning. Uppvärmning. Flytintervaller. Nedlöpning.


Nästa gång benen tar löpsteg är det på annan mark. Starten går uppför den långa Verrazano Bridge. Från Staten Island över till Brooklyn, in i Queens, halvvägs och en stund senare över vattnet in på Manhattan, Bronx nästa, Manhattan och slutligen in i Central Park. Målgång.



New York har mycket att erbjuda. Lance Armstrongs cyklar är på aktion på Sotheby's. Det vet jag en som ser fram emot. Jag ser fram emot att bära det gula Livestrongbandet på armen. Längtan är förbi. Vi har semester. Ikväll är det pasta och packning, imorgon landar vi på JFK, på fredag hämtar vi nummerlappar på en riktig sportmässa, på lördag pastaladdar vi i Little Italy och på söndag njuter vi av atmosfären. 26.2 är inte som 42,2. Det är mycket kortare.

På räls.

Sitter här och tänker mig bort. På resande fot, påväg mot Stockholm, just nu. Rullar böljandes fram och håller tummarna för att inga farliga baciller omger mig. Vill inte äventyra mitt äventyr på söndag. Nästan alla träningspass före maran är genomförda. Förra veckan landade på 8h effektiv tid. Säger inte så mycket, jag vet. Men det var färre timmar i träningskläder än på länge. Precis som det ska vara. Högre grad av njutningspass och löparglädje än tokkörning. Hitta flytet. Lyssna på kroppen och våga vila. Ingen vill komma sliten till en marathonstart. Inte i benen och inte i huvudet. Löpsug. Det är vad den här veckan handlar om. Att skapa det. För ingenting kommer som bekant gratis. Imorse vaknade jag i ottan och körde sista distansen, lagom lätt återhämtning. Ikväll kryper jag ner mellan hotellakanen och drömmer mig bort. Imorgon bitti är det jag som intar Stockholm i gryningen. Flytintervaller. Hoppas att det känns bra i kroppen. I benen. I huvudet. Hotellfrukost på det. Heldagsutbildning. Situationsanpassat ledarskap och självledarskap. Kanske kan komma väl till pass även i min löparbubbla. Avbrott för pastaintag. Kontraster. Mitt professionella jag. På ena sidan. Tjejen med margaretaflätor och passion för löpning. På den andra. Två roller. Lika som bär. Båda har många järn i elden. Båda vill prestera. Hemresa. Packa om. Avresa. Hoppas nu bara att ingenting spårar ur.

Tre spännande veckor 2010.

Slutet av maj och början av juni nästa år blir den perfekta tiden. Planeringen är i full gång. I stort sett allt är bokat, eller anmält när vi pratar tävlingar. Veckan innan Stockholm Marathon är som nu. Just idag. Lördag. Maradeffen är som bäst. Mil i benen. Nervösa känslor. Spritter i kroppen. Men ändå inte. Formen hoppas man som bäst på. Men är den verkligen på gång? Avslappnat. Sköna känslor för man har allt framför sig. Nästa mara blir lördagen innan helt annorlunda. Jag blir fru Nordström den dagen. En vecka före 42,2 km. Dagen i mitt liv. En vecka före endorfinrus skrider jag kyrkgången fram iklädd vitt. Henrik och jag. Vi blir ett. En egen familj. Glädjeruset kommer vara större än allt man upplever i ett par löparskor. Nervositeten kommer vara som bortblåst. Precis som när startskottet gått. Innan känns det pirrigt i magen. Men när det är allvar, när det är på riktigt. Då försvinner allt det jobbiga. Alla ångestfyllda känslor. För att man vill. För att man får möjlighet att göra det man älskar mest. Springa. För att man får lov att dela sitt liv med den man älskar mest. Henrik.

22 maj 2010 - GöteborgsVarvet
29 maj 2010 - Bröllop i Alnö gamla kyrka
5 juni 2010 - Stockholm Marathon

Fina veckor att se fram emot.

9 dagar kvar.

Hypokondri eller förkylningssymptom. Det är dagens stora fråga.

En epok i graven.

Skohyllan hemma är chockerande för de flesta. Och det säger jag inte för att på något sätt förhäva mig. Skrävel det gillar jag inte. I vårt fall är det inte av hävd som hyllan ser ut som den gör. Den har bara blivit så. Löparskorna har plockat på genom åren. Några har jag som finlöparskor. Ett par som lättviktsskor. En och annan smutsig lervällingssko. En majoritet av distansskor. Och så har vi de som jag av en eller annan anledning ratat för löpning men som fungerar som snygga överdragsskor, efter träning och tävling. De flesta varumärken värda att fundera på avseende löpning representeras i vår hylla. Till och med något märke som jag var tvungen att införskaffa utomlands som inte säljs här. De numer benämnda rosa älsklingarna. Och just de har förpassats till den sistnämnda kategorin av glidarsko. Men så har vi Nike Zoom Elite. Den fantastiska modellen. Persen på både halmara- och maradistansen är med ett par Zoom Elite. Perfekt symbios med mig och min löpning. Som gjuten på foten direkt från kartong. Skon som passar som långpassko, njutningssko, mängdsko, intervallsko, distanssko, temposko, lervällingssko, snabbdistanssko, överdragssko och tävlingssko. Vad ska jag göra när Nike bestämt sig för att lägga ner produktionen. Istället satsar man enligt skoförsäljaren på en Lunarglide-variant. Och så har försäljaren mage att tala om för mig att Nike-säljaren pratat så varmt om den nya skon. Vad vet hon om mina fötter? Vad vet hon om min löpkänsla? Vad vet hon om min kärlek till Zoom Elite? Som om jag inte har testat en mängd med olika skor. Varför skulle just en annan modell av Nike passa lika bra när inga nuvarande ger den rätta löpkänslan. Förutom just Zoom Elite då. Tur att jag säkrade ett par nya till New York i varje fall. Provsprang dem i morse. Som på små moln. Som ett par mockasiner.