I have a dream.

Det har funnits många stora människor. Betydelsefulla ord har kommit ur deras munnar. Martin Luther King var en sådan man. Likt honom så har jag en dröm. Likt honom så handlar den om frihet. Storheten i min frihet är lika liten som kvarkar. Men även materiens minsta beståndsdel är viktig. Sommarens träningsläger är ett minne blott. Semestern som lade grunden för det som visade sig bli säsongens höjdpunkt. Alla backar som är som berg. Alla långpass som är som ultrapass. Alla distanspass som är som en enda lång backintervall. La Santa är helt fantastiskt för träning. Vilket troligen ingen har missat, eftersom det är en av mina starkaste åsikter och något jag gärna kommer tillbaka till med jämna mellanrum. I mitt filosoferande, men även fysiskt. I början av hösten ringde telefonen. En av Henriks cykelvänner från Lanzarote, tillika fotograf, undrade om han fick använda en av de bilder vi tog på den annorlunda utflykten vi gjorde en varm och solig eftermiddag. Vi åkte runt till fem olika platser på ön, sprang och cyklade medan kameran sköt av. Träningslägren på ön är egentligen semesterdagar. Och alla brukar vi ha fina bilder att visa efter semestern. Det blir bara lite lustigt att visa familjemedlemmarna bilder på när vi solar eller äter middag och ingenting annat. Sevärdheterna alla jagar på sin semester. Bildbevisen. För oss har de varit spårlöst försvunna. Sightseeingturerna görs i träningskläder. Men vem har en kamera i handen på ett svettigt löppass eller en fartfylld cykeltur för den delen. Fast det är klart. Det skulle man ju kunna ha. Om inte ståndpunkten vore att träning är träning. Stopptid för att fotografera finns inte i vokabulären. Jag har dock ett skönt exempel på den galenheten. Min första New York mara när asiaten bredvid mig sprang förbi, stannade, fotade, kom efter, kom ikapp, sprang förbi, stannade, fotade och så fortsatte det kilometer efter kilometer. Och när jag formulerar det så, då skulle intervallpass egentligen vara det bästa sättet för sightseeing. Förena nytta med nöje. Men eftersom löpningen är båda delarna för mig och fotograferande sekundärt, så var eftermiddagen med en proffsfotograf extra rolig. För när andra i familjen visar upp slott, katedraler, lunch på en piazza och liknande så kan vi nu visa upp vad vi gör på vår semester. Leker fotomodeller. Nej, inte just det. Snarare svettas, får endorfinkickar, ser magnifik natur, njuter av den och mjölksyra. Låter tröttheten krama ur det sista unset av energi, samtidigt som solens strålar etsar sig fast och skapar den klassiska cykelbrännan eller för mig löpardito. Kan verkligen rekommendera den här typen av utflykt. Jag är tacksam för att Steve lyckades fånga oss på bild för varje dag blir jag numer påmind om mitt favoritträningsställe. Att jag skulle bli ytlig på kuppen och hamna på omslaget var inte riktigt tanken. Men där gick en av Henriks drömmar i uppfyllelse. Att gifta sig med en omslagsflicka. Skämt åsido, så har vi alla mer eller mindre banala drömmar. Min dröm är att få vara den där löpande omslagsflickan i La Santa varje dag. Fast bilden ska vara levande. Än lever drömmen.

Är det bara jag.

Inläggen duggar inte direkt tätt som det är nu. Konstigt. Julefridstid som det är. Känner ni inte lugnet, harmonin och det fridfulla. Tid för reflektion och njutning. Visst är det så december ska vara. Kravlöst och vackert. Nej just det. Så var det när man gick på dagis. Efter det så är i varje fall jag lika förvånad varje gång det skyltas för jul. NK brukar hålla på traditionerna. Skyltsöndag. Men i övrigt går världen i spinn. Julpyntet kryper in i oktober. Inte en dag för tidigt. Sarkasm. Söndag och imorgon är det måndag. Igen. Känns dock som att måndagen som kommer imorgon är måndagen som kom för tre veckor sedan. Alltså. Jag ligger mentalt tre veckor efter. Och så säger min käre farbror på lite över de sextio att vänta du tills du blir äldre. Då går tiden så fort att du inte vet varken ut eller in. Jag är ju galen redan nu. Undra hur det blir då. Påskkänslor när det lackar mot jul. Då kommer jag att ligga ett halvår efter mentalt och inte några ynka veckor. Kanske är det därför min alltid lika spännande och halvtokiga mormor ständigt legat en säsong efter hemma. Vid juletid hade hon precis hunnit stöka bort midsommar. Det är inte lätt att vara gammal. Och inte är det lätt att vara ung heller. Nä jag är inte bitter. Inte alls. För när det kommer till kritan så handlar det om I-landsproblem. Och när jag verkligen reflekterar. På riktigt. Då inser jag att jag i skrivande stund är frisk, har människor omkring mig som älskar mig eller nåja, tycker om mig i vart fall. Och jag själv vill, kan och får ge kärlek till andra. För det är ändå det allt handlar om. Att ge. Glädje. Kärlek. Godhet. Ge. Inte få och inte ta. Och när jag funderar lite till så inser jag att många av oss är lyckligt lottade. Speciellt vi som skriver och delar med oss via bloggar eller läsare av de samma. Alldeles för bra. För vem skriver egentligen om negativa saker. Och då menar jag riktigt ledsamma och tragiska saker. Det är inte många. Och visst, inte är det kul att läsa. Om sjukdom eller värre. Om misär och tragik. Inget av detta har drabbat mig. Personligen. Men under senare tid har jag fått anledning att reflektera och verkligen känna tacksamhet. Och jag tror faktiskt att det kan vara bra att reflektera. För i samhället som sådant är det långt ifrån alla som njuter under jul. Det är en överlevnad. Man kan inte ge det man vill ge i form av paket och annat. Och i den här världen så är det inte just glädjen, kärleken och godheten som regerar. Utan det är allt som köps för pengar. Tänk de många som inte har en familj att dela dessa tre med. Tänk de som har det svårt ekonomiskt och inte kan ge sina barn det som dessa barns klasskamrater får. Julen kan vara en misär. Något man bara vill genomlida. Ensamheten. Sitta hemma, ingen som bryr sig. TV:n som sällskap. Titta ut genom fönstret. Öppna dörren i trappuppgången. Känna dofterna från grannarna och höra glada röster. Ledsen om jag förstörde Luciastämningen för någon. Men om du har stämning, då har du kärlek omkring dig. Och det är detta allt handlar om. Inte alla måsten, krav och förväntningar. De tre får mig att vilja sätta mig på första bästa plan långt långt bort och bara vara. Äta, träna och sova. Kanske är det bara jag. Eller så är det så att jag istället ska vara tacksam för att jag faktiskt har måsten, krav och förväntningar att bekymra mig över. Så är det nog.

Nostalgitripp.

Förr om åren. På den tiden jag var ung och oförstörd. Det måste varit för länge sedan, tänker någon. Helt rätt tänkt, jag var elva år. Och ja, det närmar sig med stormsteg 22 år sedan. Men det känns som om det var igår. Den senaste veckan har jag blivit påmind om den tiden. Friidrottsepoken. Jag har reflekterat och tänkt. Den betyder nämligen precis allt för mig. Den jag är idag är jag tack vare den prägel och fostran jag fick som ung liten blondin i en friidrottsklubb i Göteborg, GKIK. Gymnastik hade flera år tidigare visats sig vara som att kasta pärlor för svin. Bakåtkullerbyttorna blev sneda och jag kunde varken stå på händer eller hjula. Rida var väl helt ok, några år gick till det där. Innan friidrotten på allvar tågade in i mitt liv. Vi var ofta sena till ridningen och jag fick alltid lilla Shetlandsponnyn Isak. Han var gyllengul, liten och söt, men ettrig som få och stack gärna iväg rakt fram rätt mot manegens väggar. När alla andra skulle göra snett igenom, trava och gallopera på kommando så lyssnade inte lille Isak på mig. Han hade en egen vilja, eller så var det så att min var för svag. Till slut visade det sig. Ridning var ingenting för mig. Abrupt avslutades karriären som ryttare på ett ridläger. Jag skulle vara med i hopptävlingen och det tog jag på allvar. Bildligt talat. Hästen stannade och jag hoppade över hindret med huvudet före. Två gånger om. Hetlevrad häst den gången också. Eller mer troligt så var det personen bakom ratten, nåja, tyglarna, som det var fel på. Scouterna, och skogen, fick även de en chans. Men jag hamnade i en grupp med två år äldre tjejer som tyckte att jag var en gullig sminkdocka. Så där satt vi på scoutläger, jag blev sminkad, de tittade på killar och jag längtade hem. Till slut så kom den där ödesdigra idrottsdagen, vilken präglat resten av mitt liv. Vi sprang 60 meter. Jag vet inte hur jag lyckades, men just den dagen lyckades jag klå alla i klassen och så väcktes mitt intresse för springning. Löpning, vem visste att det hette så. Inte mina föräldrar i varje fall. Så där letade vi i telefonkatalogen efter någonstans att ta den arma flickan med spring i benen. Springklubb. Finns det någon sådan. På något sätt hamnade jag rätt. Vackra Slottsskogsvallen.

Där och då började det. Min första tränare Herman Richter och hans fru Inger var fantastiska friidrottsföräldrar som gav mig en bra start på något som skulle bli en hittills livslång passion. Sedan kom Ralf in i bilden. Han som lärde mig allt möjligt om träning, löpning och livet. Det Ralf sa var lag för mig. Han sa bland annat att kaffe har mer än femtio gifter i sig. Numer skriver jag träningsprogrammen själv. Och dessutom är jag ett lattefreak av hög rang. Men det tog självklart lång tid innan giftet intog min kropp. Efter Raffe kom Jenny in i bilden. Min underbara vän som har samma känslor för löpning som jag. Enda skillnaden är hennes naturliga snabbhet, till skillnad från sega tråkiga jag. Friidrotten fostrade och lärde mig det mesta om livet. Vännerna fanns där, de likasinnade. Glädjen fanns där, vi gjorde det vi älskade att göra. Träna var det bästa jag visste. Disciplinerad i skolan, med fokus, så att resten av tiden kunde ägnas åt att träna. Kände jag mig förkyld gick jag till skolan, för jag visste att om jag var hemma skulle jag inte få gå till träningen. Väl där så fanns det alltid något att göra. Var man snuvig så fanns det styrketräning. Alltid kunde man förfina något. Allt för att bli bättre. Idolerna fanns där. Maria Akraka var min. Numer är det Paula Radcliff. Målsättningarna fanns där. Då var drömmen att få springa Finnkampen. Numer är det att se hur min kropp kan utvecklas och prestera. När tar stegen slut? Vilken prestation kommer vara min att minnas för evigt? Inte är det alla medeldistanslopp förr om åren i vart fall. 800 m, 1500 m, 3000 m. Att ingen kunde ha talat om för mig att jag var kass. Ingen naturlig snabbhet i överhuvudtaget. Hur skulle jag kunna springa medeldistans. Det är på asfalt, långt och länge som jag gör mig bäst. Synd att ingen såg det. Fast vad gör det. Jag hade roligt. Och jag fann min passion. Det är mer värt än något. Det är det som räknas. Ibland önskar jag dock att jag varit bättre förr. För då hade jag kunnat hålla på mer nu. Men vem vet. Hade jag brunnit som nu. Älskat det som nu. Kanske inte. För mig var det inte bättre förr. För mig är det som bäst just nu.

Tiden står stilla. Jag reflekterar. Funderar. Njuter av det som varit. Det jag blivit påmind om. Så kul att få tänka tillbaka. Jag fick dispens för att få träna med mina två år äldre klubbkamrater. Friidrottens Hus. En dröm. Tartanbanans unika lukt. Intervaller. Kvalitet. Fokuset i träningen. Och jag missade inte ett pass. Jag rabblade mellantider. Skrev träningsdagbok. Ville så mycket. Men det var träningen jag brann för. Tävla var läskigt. Jag var slagen innan startskottet hade gått. Jag visste vart jag skulle placera mig, innan vi ens hade kommit in på upploppet. Jag var en förlorare innan loppet var avgjort. Lustigt, för numer tror mina kollegor att jag är en tävlingsmänniska av naturen. Viljan är stark. Men rädslan större. Jag minns min första bantävling. Hade det varit förr i tiden nu så hade inomhussäsongen precis startat. Ingen av träningskompisarna hade sprungit 800 meter under 3 minuter, vi var elva år och det var Julklappsjakten. Doserad kurvlöpning och fyra varv på den nya fina inomhusbanan. Pappa hade fått engagera sig i att rigga utrustning för eltider. Tänk vad föräldrar kastas in i. Startskottet gick. Varv efter varv. Mållinjen passerades sekunden under de viktiga tre. Och på den vägen är det. Många intervaller, blodsmak, mjölksyra, tårar, glädje, ilska, uppgivenhet och benhinneinflammationer senare finns det inget som heter inomhussäsong. I mitt huvud. Jag slutade friidrotta efter ett gäng med skadeperioder. Allt eller inget. Så var det under en lång tid. Jag hade bestämt mig för att aldrig springa igen. En idrottsläkare hade talat om att en av skadorna hade gjort att jag aldrig skulle kunna springa som innan. Mattan rycktes bort. Jorden rämnade för en stund. Livet fick en annan mening. Men ett tomrum växte sig större och större. I mitt hjärta. Jag var inte hel. Något saknades. Innan jag slutade med löpningen hade jag ett standardsvar när någon undrade hur jag hann träna så mycket. Jag resonerade lite lätt snusförnuftigt att mitt dygn hade 22 timmar till förfogande, eftersom 2 timmar alltid gick till träning. Kanske är det just den tanken som följt mig livet igenom och som gör det så enkelt att avvara tid för det som verkligen räknas. Det handlar inte om att prioritera. Det handlar om att se träningen som något självklart. För mig är det inte ens en självklarhet längre. Det är essentiellt. Alltså. Livsnödvändigt.

Post-marathon.

4 veckor har passerat sedan målgången i New York. Det känns som igår. Varje vecka och dag fylls av intryck. Alldeles för många dessutom. De flesta reagerar man inte över, några fastnar på näthinnan och får en reflektion, men det är långt ifrån många som stannar kvar en längre tid och blir ett livslångt minne. New York Marathon 2009. Definitivt ett av de positiva, glada och underbara minnena. Ett av de där jag hoppas att jag som gråhårig skröplig tant med en käpp i ena handen och ett barnbarn i knät sitter och berättar om. Vissa lopp vill man bara glömma. Se dem som träningspass med inställningen; nu var det gjort nu blickar vi vidare. Andra lopp etsar sig fast och vid blotta tanken på det genomförda så kommer det fåniga leendet fram. Tänk att det kan betyda så mycket. För livet är så mycket mer än löpning. Men kanske är allt det mycket mer, helt enkelt bara mycket, för mycket och egentligen inte det som är livet. Kanske är det minnena i löparskor som just är det rena och enkla. Det bästa av det bästa. Det ljuva. Det goda. Livet. För vem bestämmer vad som är meningen med ditt liv och vad som är det som faktiskt är själva livet. Det är ju så mycket. Och vad är du beredd att plocka bort för att må bra. En fråga att fundera över. Det som återstår, det du prioriterar, är förhoppningsvis det du verkligen vill. Det som ger den sanna glädjen. Vad gör man då efter ett marathonlopp. Det är en bra fråga. Efter Stockholm Marathon i maj så fanns det fler mål och säsongen tangerade halvtid. Vila fanns inte i huvudet. Bli kvitt de stolpiga benen snabbt och hitta en bra känsla. Två veckor senare var det dags att sätta pers och årsbästa på 10 km. Det lyckades. Efter det, vidare mot nya mål, maror, halvmaror och 10 km race. Säsongen var i sin linda. Nu är den slut. Finito. Och jag upplever en stor mental skillnad. Post-marathon är ett tillstånd som verkligen existerar. Vad händer nu? Överträffade målsättningar. Är det slut nu? Eller är det bara början. Finns det nya mål därborta i horisonten? Klart det finns. Hur ser de ut? Vem vet. Ställningstagande. En senare fråga. För var sak har sin tid. Post-marathon känslor. Kroppen vill träna. Men inte hårt. Huvudet vill. Men ändå inte. Fysiskt och psykiskt slut. Hålla igång är ledordet. För att må bra. För att inte tappa bort sig. För att man vill uppleva det fina igen. Men jag vill inte tänka. Mentalt urladdad. Mentalt behövde jag höstvila. Tur är väl det. För kroppen behövde troligen en dos av densamma. Och nu har jag haft det. Träningsmässigt och på det sättet bloggmässigt. Under post-marathon så finns det tid för reflektion. Senaste tiden har inneburit njutning och ofokuserad träning. Jag har befunnit mig i en egen liten glädjebubbla. Där har jag jobbat, hittat på lite tokerier på mina spinningklasser och så har jag försökt att vara en vanlig person som fikar och umgås. Det sistnämnda har inte gått så bra. Konstigt är det. Men mitt något inrutade liv med träningspass i fokus på ledig tid är något jag trivs med så ofantligt mycket. Och inget jag vill prioritera bort. Varför skulle jag vilja det. Men när människor runtomkring frågar hur jag hinner med och tycker att det är duktigt att träna så gör sig tidigare nämnda kontraster sig påminda. Och tankarna kretsar kring om man är rätt eller fel. Och om man gör rätt eller fel. Jag har kommit fram till att det inte finns en endaste tvekan om att varje löppass, och spinningpass för den delen, är precis det jag vill göra under den tidpunkten. Fika med en kompis kan vara trevligt. Men "min" Jenny brukar säga att löppass är som en fika fast mycket bättre. Det är mitt sätt att koppla bort allt annat, det är mitt sätt att koppla av och det är mitt sätt att leva den lediga tiden. Jag försakar inte en endaste sak. Jag prioriterar. Mitt liv. Jag gör det jag vill av den tid jag kan förfoga över. Det är inte duktigt att träna hårt och mycket. Det är roligt och något jag både vill och mår bra av. Och är det något jag är trött på så är det att höra att jag är så duktig för att jag tränar. Det är en livsstil. Ingen säger väl till någon som golfar eller seglar att de är duktiga. De nämnda tidsfördriven tar också tid i anspråk, men det är ingen kontighet att befinna sig på en gräsmatta och slå på en boll i timtal. Är det för att jag svettas, får mjölksyra och för att det av andra upplevs som jobbigt att springa som jag är så duktig. Märkligt. Jag skulle dö av tristess i en segelbåt eller med en golfklubba i handen. Jag gillar puls, jag gillar svett, jag gillar när min kropp arbetar hårt. Svårare än så är det inte. Det svåra är att plocka minutrar. Överträffa sig själv. Få sin kropp att lyckas göra något den inte gjort förut. Jag har befunnit mig i ett vakuum. Ett tillstånd kallat post-marathon. Tankar. Funderingar. Griller i huvudet. Så mycket nonsens. Men. Och ett stort sådant. Jag har kommit fram till en sak. Jag vill ha mer. Jag vill fortfarande veta vad min kropp kan prestera. Jag har inte fått nog. Men kanske har omgivningen fått det av allt mitt pladder.

Bilder från New York.

Resans syfte.


42 195 meter asfalt, eller snarare betong, genom fem stadsdelar.


Några timmar före.


Några timmar efter.


Olika intressen. Ferrari. Bilar.


Samma intressen. Nike Town. Sport.


Vackra cyklar. Fantastisk idrottsman. En detalj. Visdomsord.


Livfull stad. Marknad.


Kulturella inslag. MOMA.


Turister. Frihetsgudinnan.


New York City. Manhattan. Dagtid. Starbuckslattetid.


New York City. Manhattan. Nattetid. Cosmopolitantid.


Världens finaste souvenir.


Resans signum.

2.49.02.

När vi väl stod där i fållan med minutrarna kvar så infann sig någonstans ett djupt lugn. Djupa lugna andetag. Ingen oro. Och samtidigt en rädsla större än någon. Stockholm Marathon i maj, mitt livs lopp. Skulle nu minnet av detta suddas ut. För alltid raderas. Skulle jag bli besviken och ledsen. Skulle känslan av att springa marathon vara en helt annan om några få timmar. Man måste våga förlora för att vinna. Courage. Som det står i sten ovanför skylten med bild på Paula Radcliff utanför Nike Town. Just do it. Hennes Nike vet hur man ska tänka. Men ibland är det inte värt det. Ibland vill man inte satsa allt och ta en besvikelse. Ibland vill man bara njuta av en djupt rotad känsla av underbarhet. Så som senaste maran. Att New York skulle kunna bli ett lopp med mitt livs lopp känsla fanns det inte en endaste tanke på. Målgång var en självklarhet. Men hur skulle det kännas. Skräckblandad förtjusning definierad. Allt kan hända under ett marathonlopp. Slå bort den tanken. Kunde Henrik se mitt falska leende. Kunde han se skräcken i mina ögon. Hörde han på rösten att jag var livrädd för att sekundrarna bara försvann. Mot start. Snart dags. De manliga elitlöparna presenterades. Det amerikanska hoppet. 27 år sedan en amerikansk man vann senast. Skulle det bli nu. Med facit i hand. Ja. Tvåsamhet. Minnen att dela. Jag hade kunnat välja en annan väg till min start. Jag accepterades till något kallat sub-elite program. Men det hade inneburit att Henrik och jag hade fått resa till starten separat. Att vi skulle skiljts åt på hotellet kl 04.45 och ses i mål. För mig var det aldrig ett alternativ. Minnen är till för att dela. Det var därför vi åkte till New York. Men jag var ändå lite orolig för att jag skulle hamna långt bak i starten och att funktionärerna inte skulle låta mig gå fram en bit. Dit min till synes låga nummerlapp hörde till. Inget jag sa till någon. Med facit i hand. Var det värt oron. Rungande ja. Visst. Henrik och jag fick aldrig tid att värma upp. Vi fick stå still och på ren göteborgska knö i över 40 minuter. Stå och titta på tjejerna och killarna i sub-elite springa stegringslopp. Se dem stå med mycket utrymme runtomkring sig och ladda. Men att få en kram innan start. Få vara stöd för Henrik på hans första marathonstart. Få hans stöd. Få dela detta oerhörda världsarrangemang ihop. Det var värt allt knö man kan tänka sig. Trots blå läppar och nerkylda kroppar när startskottet väl gick. Nationalsången. Där brann startskottet. Pip. Klockan igång. Sikte på första mile. Uppför Verrazano bridge. Hade inte känt på benen ett skvatt innan. Nu eller aldrig. Vinna eller försvinna. Sådan var känslan. Hur skulle kroppen kännas. Andningen. Hur skulle benen svara. De planerade 6.10 på första mile satt på sekunden. 3.50-tempo för den som funderar. Perfekt start. Kunde jag tempot. Kände jag det. Eller var det bara ett lyckokast. Kommande miles var avgörande. Till en början sida vid sida. Sedan tog jag häng på Henrik och en annan svensk kille. 5 km enligt plan, 19.13. En kvinna sprang förbi mig, liten dam eller tant skulle man kunna säga. Ropandes; go girl, continue with your great step. Färden fortsatte Brooklyn fram. Åskådare, polis och funktionärer. Mycket ljud. Jag i min egen bubbla. Inte min dag. Benen inte alls så lätta som i Stockholm. Då kändes tempot som jogg. Nu fick jag mer fokusera på att springa på i förutbestämt tempo. Hur skulle detta sluta. Hur länge skulle det hålla. Sakta ner. Nej. Den tanken fanns inte. Enligt plan. Javisst. Eller rentav lite fortare. 10 km passerades på 38.33. Nu var loppet igång. Folkmassorna blev allt större. Ljudet ännu högre. Nästan så att det var jobbigt. Nästan så att det överröstade mitt mantra. Brooklyn gick över i Queens. Steg efter steg. Nästa mentala anhalt. Passering över Pulaski bridge, halvmarathon, med tiden 1.23.00. Exakt, på sekunden, en minut snabbare än i Stockholm. Var det trots allt en bra dag. Andningen var med mig. Inget fel på den. Lätt i hjärtat. Men benen kändes. De som sprungit alla kvalitetspass. Intervaller i parti och minut. Snabbdistans pinande. Benen skulle vara med. Så var det bara. Andningen och hjärtat. Självklart. Mile after mile. Håll kvar. Bara kör på. Mot 16 miles markeringen. Där skulle mamma och hennes vän stå och heja. Dit skulle jag med stolthet. Framåt. Nästa bro. Queensboro bridge. Seg som kola. Men jag passerade löpare. Så jag var inte segast. 25 km markeringen, 1.39.17 och fortfarande i fas. Manhattan. Och jag lyfts fram. Publikens rop är alarmerande. Det är nästan så man funderar på att vända tillbaka till lugnet på bron. Inte en djävul som hördes. Men nu. Skrik, rop, rävsaxar, ljudet stiger. Första tjej skriker någon. En annan, är det tjejer med i loppet också. Jo, jag har själv inte sett några. De stegringsloppsspringande av mitt kön på Verrazano bridge passerade jag redan där. Min fart. Mitt mantra. Jag bryr mig inte om någon. Men nu gick det upp för mig att jag var ganska så ensam med kvinnliga hormoner, bröst och definitivt margaretaflätor. Sporrande. Eggande. Minst sagt. Manhattan lyfte mig fram. Fokuserad nu. Inte överilad. Inte ta ut något i förväg. Trots allt lite drygt 15 km kvar. Men jag hade växt in i loppet. En lättare känsla. Mamma skulle få uppleva min målgång i New York. Hennes vän också. Och jag skulle passera linjen. Den underbara. Tanken stark. Glädjen av att springa marathon ramlade över mig. New York Marathon var inte riktigt njutbar i början. Långt ifrån Stockholms euforin. För mycket tankar i huvudet. Men glädjen, den sanna kröp fram efter hand. Ju fler miles jag tillryggalade desto mer glädje kände jag i hjärtat. En lärdom. Något att ta med sig. Livet är inte en dans på rosor. Man måste kämpa för glädjen. För livets underbara känslor. En bit före 30 km siktade jag svensken som Henrik tagit följe med. Jag passerade och ropade heja Sverige. Pretentiöst. Något kanske. Men under ett marathonlopp händer så mycket och ett tillrop av någon, några bytta ord, under loppet kan ge så mycket. Och jag fick tillbaka några ord jag med. Gemenskap. Något speciellt. Marathon är så mycket mer än bara ett lopp. En stund senare, också det före 30 km markeringen siktade jag med ledsamt hjärta Henrik. Det såg tungt ut och 50 meter framför mig stiger han ut åt sidan och börjar gå. Jag är rädd att något hänt. Så jag skriker rakt ut med full stämma, tömmer mina lungor på luften; älskling hur mår du, hur går det?! Sekundrar i ultrarapid. Jag fortsätter. Henrik säger att han har ont i låren. Jag förstår att han inte är sjuk. Jag förstår att det är de magiska 30 km som gör sig påminda. Det ligger något i att ett marathonlopp inte börjar förrän efter de 30 km. Själv har jag hittills haft tur att inte känna känslan av en vägg som tornar upp sig. Kroppsdelar som säger ifrån. Han ropar fortsätt spring. Jag vet att han är ok och hoppas bara att han tar sig in i mål. Sin första marathon. Den målgången är värd mycket. Oavsett tid. 30 km passeringen går av bara farten, 1.59.12. Manhattan är lång. Ett marathonlopp är långt. Mile after mile. Arbeta med huvudet. Utan att tänka. Inte det lättaste. 35 km passeras, 2.19.46. Nära nu. Men fortfarande kan allt hända. Mattan ryckas bort under fötterna. Tiden jag nu börjar förvänta mig kan tas ifrån mig innan jag fått den fastställd. Kör på. Tänk inte på det. Kör. Tänk inte. Med 20 miles bakom ryggen och 6 miles kvar är känslan skön. Benen känns. Jag lever. Jag ler. Jag ryser. Jag är första tjej. Jag passerar. Jag tar mig mot mål. Jag är stark. Jag har mer inuti mig. Med lätta ben kan allt hända. Jag ser fram emot målgång. 5 miles. Samma grymma känsla. Tillbaka på Manhattan från en snabbvisit i Bronx. 4 miles. Någon man skriker. Well done, go, only 4 miles left. Go! 3 miles kvar och en kvinna med ett barn i famnen gör tummen upp och ropar girl power. Go girl, go! In i Central Park. Banan går lite upp, lite ner, lite upp, lite ner. Vad föredrar jag. Uppför såklart. Det är inte för inte som Grete Waitz inte satte sitt rekord i Boston för många år sedan. Nerför är en ren pina den sista biten på en mara. Framsida lår är så rökta att du inte vill känna känslan. Rädsla för kramp varje steg nerför. Uppåt går bra. Banan är vacker i parken. Men 3 miles är inte som 3 kilometer, det är längre. 26.2 miles är kortare än 42,2 km, men ändå samma. Men när det närmar sig slutet så känns miles längre än kilometer, vilket är den krassa sanningen. En man trampar mig på hälen. Jag är hans farthållare, han skuggar mig. För nära och jag är trött. Snäser som en riktig bitch. Inte likt mig. Men det är inte direkt trångt. Vi är få och har allt utrymme vi behöver. Och lite till. Håll dig borta. 40 km passeras, 2.40.13, och mållinjen hägrar. Fortfarande snabbare än Stockholm. Pers inom räckhåll. 25 miles. Där står mamma och hennes vän igen. Mamma på ett kravallstaket. Jag vinkar. Mamma och vännen skriker. Tack och bock. Jag ger slängkyssar och leenden. Mindre än 2 km kvar. Det här ska gå. Som i en liten ask. Men inte ta ut något i förskott. Hade det varit en tävling i att pricka tiden hade jag inte lyckats gissa rätt. Jag gissade dagen innan på 2.52. Och då var jag hoppfull. Men vilken fin tid jag fick. Och då menar jag sifferkombinationen. 2.49.02. Men som Henrik påpekade så fick han ju mer träningstid denna dag. Behöver jag tillägga att jag med glädje ligger 17 minuter minus i jämförelse mot honom. Sist jag spurtade mot målgång i New York Marathon gick jag under drömtre. Nu mer än tio minuter bättre. Då min andra mara. Nu min femte. Mersmaken är stor. Och den här gången skippar jag snacket om mitt livs lopp och något jag aldrig kommer få uppleva igen. Den här gången vägrar jag att aldrig få uppleva det här igen. Jag vill ha mer. Mer av New York. Mer av stadens marathonlopp. Jag är inte färdig med marathondistansen. Inte alls. Jag längtar redan tills nästa gång. Även om jag vet att jag kommer må dåligt innan. Nervositeten. Ångesten. Men det är värt det. Ingen glädje slår marathonkänslan. Det är något speciellt. Obeskrivligt. Det är tufft att springa marathon. Kanske inte alltid för hjärtat. Men du ska ta dig från A till B utan att stanna. Kroppen har energi för ca 90 minuter i sina depåer. Påfyllnad i farten. På cykeln kan du äta. I löparskor har du en mage att tänka på. Den kan krångla. Du kan få håll. Krampen kan komma när du minst anar det. Du har kontroll. Tror du. Men så smäller det till. Och då försvinner sekundrarna, minutrarna. Det kan bara ta pang bom stopp. Ena sekunden stark, med tillförsikt. Kanonbra. Tiderna klockas och du ligger i linje med din tanke. Nästa sekund kan huvudet spela dig ett spratt. Men oftast är det avgörande på marathondistansen vilka spratt din kropp spelar dig. Vätskebrist. Energibrist. Eller helt enkelt inte brist på något alls. Som tåget. Starkare ju längre loppet går. Mile after mile. I 26.2 miles. Mantrat ekar. 800, 700, 600, 500, 400, 300, 200, 100. Meter för meter. Joan Benoit Samuelson, världens allra första olympiska mästarinna på marathon när det begav sig för 25 år sedan i Los Angeles passerades en bit före mål. Kvinnan som sprang om mig runt fem kilometer och ropade om mitt steg. Kvinnan jag glömt att jag hade framför mig var nu bakom mig. Tjejernas lopp var avgjort sedan länge. Damernas elitfält i New York startar 30 minuter innan den stora massan där jag startade. Inte mig emot. Med hjälp av publiken och alla grabbar runtomkring. På egna ben ångade jag fram. Och efter mållinjen togs jag emot som en vinnare. Jag har aldrig varit med om något liknande. Efter mål mottogs jag av en personlig ledsagare som gav mig vatten, räckte mig ett heatsheet, visade mig vart jag kunde bli fotograferad och talade om vart jag skulle gå vidare. Hon hänvisade mig mot tältet för sub-elite löparna. Där jag valt att inte tillhöra. Tjejerna jag slog. Alla bakom mig. Trots deras uppvärmning, stegringslopp, tänjningar och tävlingsinstinkt. Jag promenerade en sisådär kilometer fram mot UPS bilen med våra överdragskläder. Och jag ryser när jag tänker tillbaka. En efter en applåderade och ropade. First girl. You are the first woman we have seen today. Ovationer utan dess like. Femton tjejer var före mig. Totalt. De riktiga marathonlöparna. Femton kvinnor i världens största marathonlopp. Alla startande i elitfältet. Flera av dem världselit. Och så kom jag in i mål. Först av alla kvinnor i den stora massan. Mottogs som en vinnare. Fast jag bara kom på 16:onde plats. Före flera av de som fick starta i elitfältet. Före alla i sub-elite fältet. Men det spelar ingen roll. Ingen roll alls. Jag tävlar mot mig själv. Och jag uppnådde det jag ville. En underbar känsla. Vilken säsongsavslutning. Jag älskar verkligen att springa. Och allt det roliga som kommer med denna härliga hobby. Fantastiskt. Jag kan bara tacka för att jag kan springa. Att jag mår bra. Och att jag får uppleva allt detta. Mitt liv. Mer närvarande än så här kan man inte vara. Skojigare kan man inte ha. Gåshud. Glädjefnatt. Upprymdhet. Underbarhet. Nä, jag är inte religiös. Men jag skulle kunna bli. Nästan.

En marathondag.

Kroppen full av förväntan. Magen full av fjärilar. Depåerna fulla av kolhydrater. Kl 04.15 är det dags. Klockan ger ifrån sig små pip. Jag reser mig upp som ett ljus ur sängen. Morgonträning, spännande resor och tävling, de tre som kan få morgontrötta jag att formligen hoppa ur sängen. En halvtimma att ta på sig tävlingskläder, överdragsdito och fläta de sedvanliga margaretaflätorna. Utanför hotellet på Manhattan 28th street mellan 6th och 7th avenue ska taxin vänta kl 04.45. Minutrarna går men ingen bil. Vår concierge kommer ut och meddelar att taxin är på väg. Fler marathonlöpare kommer ut med trötta ögon. Mörkret omger oss i en stad som aldrig sover. En yellow cab hämtar upp någon. Medan en annan tar sitt pick och pack för en promenad åt tunnelbanans håll. Vi väntar. En vit limousine glider upp framför oss. Chauffören frågar om vi ska till South Ferry. Lite retsam fråga tycker vi. Men svarar artigt ja. Kommer tillbaka strax blir svaret. Vi ler åt hans skämt. Kl 05.30 ska vi ta färjan över till Staten Island. Det man minst vill är att känna sig stressad timmarna före en marathonstart. Harmoni ska vara ens vän. Klockan har blivit 05.05 och lite smått redo för att fara känner vi oss när chauffören kommer ut igen. Döm om vår förvåning när han välkomnar oss in i den vita springaren. Något hade blivit fel med vår bokning och bilen som stod närmast var visst den långa lyxiga varianten. Hotellet står för mellanskillnaden. Fnissiga som två små barn åker vi Manhattan fram, över New Yorks alltid lika alerta gator. Nervositeten gör en smått flamsig i sinnet. Likt känslan av bubblig champagne. Och att få åka limousine mot en marathonstart kan få vem som helst att bra le. Vilken start på dagen. Skulle man förvänta sig något storartat. På något sätt så kändes det så. Minst sagt en speciell känsla att stiga ut bland övriga marathonturister på South Ferry terminalen för vidare transport bitvis över Hudson med utsikt över New Yorks kända skyline och Frihetsgudinnan. Trots detta var jag fortfarande inte med mentalt. Skulle jag verkligen springa världens största marathonlopp. Hade jag lyckats hålla mig ifrån förkylningarnas pockande. Tydligen. 30 minuter över vattnet. Nålade fast nummerlappen på bröstet. 292. En fin sifferkombination. Satte fast chipet på skon. Nu är det allvar. Eller var det bara lek. Hursom så leker livet. Kontrasterna gör sig återigen påminda. Vi kliver av färjan och omges av andra löpare samt häxor, ballerinor, människor med blodiga ansikten och svarta ögon, höga klackar, långa naglar. Endorfiner och tigerbalsam blandas med lukt av sprit och gammal fest. Halloween är inget att hänga i granen, om du bor i Sverige vill säga. Men i USA slår man som bekant gärna på stort. Vägarna skiljs åt. Partyentusiaster åt ett håll, marathontokar åt ett annat. Bussar hämtar upp och tar oss till en marathonby som heter duga. Tre timmar till start. Amerikansk ordning slår det mesta. Det är rått i luften. Tung himmel. Molnigt. Små regndroppar. Oj vad jag fryser. Regnponchon är räddningen från förfall. Uppladdning under ett träd. Sittandes på wellpapp på en hård trottoarkant. Två timmars tidsfördriv. Ett tidsfördriv att dö för. Vem hade inte velat byta plats. Sippar på vatten. Bageln växer i munnen när jag försöker få ner den. En sista måltid. Den som ska bära mig in i mål. Tur att depåerna redan är välfyllda. Timmarna, minutrarna, sekunderna masar sig fram. Toalettköer. Måste bara kissa en gång till. Bara en gång. Två små droppar. Nervositet är bara förnamnet på ett sådant beteende. Kylan går genom märg och ben. Hur ska det gå att springa i det här. Hur ska benen kunna röra sig framåt när jag är så kall. Men jag har inget att bevisa. Inte för någon. Det vill säga. Inte för någon annan. Bara för mig själv. Målgång. Dit ska jag. Publikens höga jubel, öronbedövande skrik, påhejande tillrop. Central Park. 1 mile kvar. Banan svänger höger. Höger igen. Upploppsrakan 800, 700, 600, 500, 400, 300, 200, 100. Meter för meter. Dit ska jag. 1 november 2009. New York Marathon. Det 40:onde i ordningen. The big apple. Årets stora mål. För mig. För många. Startskottet. Närmare och närmare för varje sekund som gick. Längtan. Glädje. Rädsla. Fem minuter kvar. Klockan 09.40 smäller det. Känns som om en hel dag har gått. Men det är höstmorgon i New York City. Städernas stad. Så liten man känner sig. Ingen uppvärmning. Inga stegringslopp. Men ett tydligt mål. Tydligare än någonsin. Mile after mile. Mantrat skulle följa mig från steg ett till det sista. 26.2. Mile after mile. Mile after mile. Mile after mile. Sedan. Målgångseuforism. Mitt femte marathonlopp. Nu är det dags. Högtalarna byter sitt ekande ljud om att vi befinner oss i det orangefärgade startområdet. Den kvinnliga rösten ber oss lämna in våra saker i UPS bilarna. Ta er till er wave, vår startvåg. Den längst fram. Strax bakom elitgrabbarna. Tjejerna hade startat en halvtimma före. Min idol och de duktiga kenyanerna. Nu var det vår tur. Vi ledsagades fram. Upp på bron. Håll fållan. Gå inte för fort. Ta det lugnt. Alla får plats. Lite längre fram. Rätta till linnet. Kika ner på skornas dubbelknutar. Kasta bort en tröja till bättre behövande. Ponchon är av. Startklar. Redo. Ingen återvändo. Jag älskar det här. Nationalsången. Nedräkning. Nervositeten släpper. Nu är det fokus. Nu börjar det roliga.