Otippat.

Många saker är otippade här i livet. Att jag skulle komma trea på jobbet i vadslagningen med hur många frågor och ställningstaganden som helst i och med fotbolls-EM är en utav dem. Grymt stolt är jag över det eftersom mina kollegor är golfare och fotbollsfantaster. Nu kan de tro att jag i varje fall är ett utav det. Golfare kommer jag nämligen aldrig att bli. Att jag skulle springa i löparshorts är nog den största högoddsaren man kan tänka sig. Nu har jag ju erövrat ett Adidas kit och då borde jag ju använda det. Inget fel på passformen men jag vet inte, det är lite allergi mot just shorts sedan man var påtvingad detta innan min klubb (förr om åren) kom fram till att även vi skulle få hotpants (80-tals läskigt, jag vet, numer kallat korta tajts). Vilken 14-åring vill ha löparshorts när alla andra glider runt i snygga tajta. Men shortsdesignen kanske har förändrats. Om jag nu får lov att säga det, och här får jag ju säga vad jag vill, så kommer det inte bli fladder runt benen och T-shirt. Men man måste alltid ha lite torrt i bagaget, så jag tackar och bockar. Skorna var jag skeptisk till, talade till och med om det. Ärlighet varar längst. Men jag blev lovad att Adidas Adistar Cushion 6 ska kunna göra att jag springer halvmaran under 1.20. Så visst, jag är inte den som är den. Testade och jag viker ner mig och säger att de var riktigt sköna och gled fint fram på mitt två timmars pass. Utan tendens till skavsår och med den rätta känslan. Inte en intervallsko eller tävlingssko direkt. Men ett bra komplement till allt annat smått och gott på skohyllan. Det mest otippade av allt är att jag här och nu ska delge mina mål med löpningen. Men det var det som var grejen med att alla kollegorna och jag fick ett löparkit, vi ska sätta tydliga mål med vår egna träning. Inte så svårt för mig för mina mål är helt klara sedan ett bra tag. Men kruxet är att det inte är så många som vet om dem. Men nu så. Ska man ha mål så ska de vara uttalade och något man står för och siktar mot fullt ut. Så jag som inte direkt har lust att snacka om mina prestationer och tankar om vad jag vill skriver nu ner det hela.

Håll till godo: 10 km kortsiktigt (i år): ordentligt under 37 minuter (helst ner mot 36 min 30 sek). 10 km långsiktigt: under 36 minuter. Halvmarathon: under 1 h 20 min. Marathon: under 2 h 50 min.

Så nu finns det att träna för. Och allt är ju på skoj, det handlar om att se vad ens egna kropp klarar av. Så länge man är hel, frisk och har skoj. Nu sitter vi ledbrutna i soffan efter att ha utmanat varandra för hårt på intervaller. 20 min uppvärmning, 10x2' + 10x1' med 1' joggvila och sedan 20 min nedjogg. Ett standardpass med 30 min effektiv intervalltid. Men idag gick det fort med en puls som peakade över 170 på samtliga och närmare 180 på de flesta, när vi väl kom igång. Nu krampar benen lite lätt. Morgonjogg imorgon är ett hett tips. Och inte alls otippat.

Spridda risker.

Det finns nog lika många åsikter om skor som det finns skor skulle jag tro och jag är benhårt fast besluten om att mina Zoom Elite har varit grymma både för mina ben och mina tider. Kommer att köpa på mig ett par till och ska jag vara helt ärlig så kommer jag nog alltid att se till att ha ett par redo på skohyllan för alla träningsmil. Det är verkligen den första skon som jag helt och fullt fastnat för. Henrik undrade idag om jag får lov att tycka till om olika skor i och med att jag ju ska se till att vi säljer alla sorter och marknadsför alla med samma kraft. Jag hyser ingen agg mot något märke och är beredd att testköra samtliga. Men eftersom jag köper mina skor själv som alla andra så har ju jag rätten att ha en åsikt om mina små (som tenderar att bli stora) inköp. Med detta sagt så har jag nu spritt riskerna lite grann. Så i kommande leverantörsmöten kan jag säga att jag kör det mesta. Erkänn svenskt och tråkigt. Pretto. Men som det var när jag var liten så är jag lite kompis med alla, de tuffa gängen, plugghästar och sportfånar. Jag tillhörde nog lite av allt. Så nu till skoinköpen. Jag är kär i mina zoomisar med swoosh, jag har köpt mig ett par sprillans nya DS Trainer idag, jag har ett par turkosa Puma Eutopia på hyllan sedan tidigare, jag har erövrat ett par trestrecksrandiga även de sprillans nya skor i och med utmaningen på jobbet (mer om det imorgon), dessutom har jag tre par skor med swoosh till och nu har jag bestämt mig. Det blir gula pumisar att köra tufft och förhoppningsvis snabbt i. Jag tackar för kommentarerna (förvärvade mig Asics trots allt men inte att tävla i) men väljer inte Nike Katana Racer den här gången. Baserade helt enkelt valet på att jag ska köra race på distanser mellan 10 km till marathon och det klarar inte dessa lätta godingar av. Så det får bli en lite tyngre sko men ändå av lättviktsklass. Alltså nedan gula Puma Complete Roadracer II. Kommer bli riktigt kul. Sedan får jag se om de pallar marathon eller om det blir det starkt beprövade kortet till det. Behöver jag säga vilka skor jag syftar på då. Nej tänkte väl det. I så fall borde jag nästan bli sponsrad i och med allt tjat.

Eller de här.

Eller ska jag köra en otippad klassiker. Puma. Varför inte. Gul signalfärg och fötterna kommer att synas bra i mängden. Vem vill vara en i mängden och osynlig. Puma känns dessutom för mig lite som Craft. Ett märke som kommit tillbaka stort med riktigt schysst design. Kanske inte är så dumt. Sedan är ju flera grymma löpare sponsrade av dem och kan de springa fort i små pumisar så borde väl jag kunna göra det med. Skorna kan man i varje fall inte skylla på. Jag får helt enkelt sova på saken.

Kanske dessa.

Nu är det på allvar. Häromdagen hade vi kick-off och invigningsfest på nya kontoret här hemma i Göteborg. Helt fantastiskt snyggt och stilrent. Nästan lite tokigt att jag gillar ett kontor lika mycket som mitt hem rent stilmässigt. Min kollega som kört racet med att inreda har fått allt klockrent i minsta detalj, såväl estetiskt som funktionellt. Jag har en helt grym arbetsplats och ser fram emot tiden efter semestern. En av övningarna på invigningsdagen var att leta oss upp till slingan vi rekommenderas att ta promenader eller löpningar på under lunchtid. Perfekt kuperat och Safjället är bekant sedan tidigare. Från kontoret är det en dryg kilometer rätt upp till slingan. Ser fram emot att köra skiten ur både mig själv och en och annan kollega på korta tuffa kuperade pass. Backintervaller kanske det också skulle kunna bli. Vi får se. Dusch och omklädningsrum finns så det kan bli svårt att undvika. Gott. En andra övning var att sätta sina egna mål rent idrottsligt och sedan få ett kit med kläder och skor och framöver ännu en liten medhjälpare att nå målen. Mina mål är redan satta och kitet vet jag inte om det kommer att hjälpa mig. Men mer om detta i ett litet inlägg senare. Idag har vi startat helgen med två timmar härlig löpning och sedan en sväng på stan för att leta upp de små blommiga tävlingsskorna. Men vet ni, det är triathlonskor som jag siktat in mig på. Och beskrivningen av en triathlonsko är att den är mer stabil och uppbyggd för en person som inte är specialiserad på löpning och som inte behärskar tekniken fullt ut. I vart fall sa han så i butiken där vi fann dem. Så bli inte arg på mig ni som pysslar med den fysiskt krävande sporten. Men för mig känns just nu inte skon så lockande längre. Den vägde dessutom mer än vad jag vill att min tävlingssko ska göra och som neutral löpare behövs inte pronationsstödet. Speciellt inte om det ska vara en racesko. Så nu är mitt huvudbry tillbaka. Kommer bli många race framöver och jag är så sugen på att köra lätt och flyga fram. Ska det bli Nike ändå. Eller.

Vilken metropol.

Det finns många underbara världsstäder. Men vad karakteriserar då en sådan stad. Många spännande saker. Och dessvärre nuförtiden lika många skrämmande. En sak som är bland det viktigaste är dock att man kan få sin take away latte precis när man vill. Starbucks är the shit om någon skulle fråga mig. New York eller varför inte vackra Boston har detta finfina utbud. Men även här hemma finns ett ställe som ligger om inte i samma klass så i vart fall nära. Waynes. Helsingborg har det. Malmö likaså. Stockholm såklart. Sundsvall, kan ni fatta. Men helt otippat så har även Jönköping hamnat på kartan. Med andra ord. Sista dagen, kvällen, natten i en riktig metropol. Kunde man inte tro. En latte av klass med ett lätt stänk av vanilj, gärna efter träningen, är min melodi. Kanske kan denna selektering hjälpa mig att välja ut höstens marathonlopp. Varje riktig stad har som bekant även ett marathonlopp. Flack bana är viktigt i sammanhanget men en regelrätt latte kan fälla avgörandet. Amsterdam, Budapest, Odense eller varför inte Milano.

Så skönt.

Traditionsenliga helgfiranden har inte alltid varit lugna tillställningar. Men den senaste tiden har vi lyckats med detta. Julen var underbar och så skön (om vi bortser från ishala springvägar), nyår firades in på vårt vis, påsken firade vi inte utan den tränade vi bort i La Santa på bästa sätt och nu midsommar som blev helt fantastisk. Gästfriheten var helt klart toppen. Tack och bock. Traditionerna som hör högtiden till följdes perfekt (allt utom snaps intogs och det var vi alla lika glada för eller ska vi säga att vi var tillräckligt glada utan). Vi lyckades dessutom inta första parkett för att se en utomordentlig resning av stången. En lite annorlunda sådan med ringar runtomkring och de som skötte det hela tog det på lika stort allvar som vi tar vår träning. En diger ceremoni som vi mot slutet tröttnade på. Solen tittade fram och vi trotsade blåsten och vin av alla dess sorter ihop med ost och kex (uttalas med tje-ljud) samt härlig grillspettsgrillning fick avsluta en lugn och harmonisk dag. På träningsfronten fick vi till två riktigt bra löppass. Midsommarafton körde vi en 90 minuter kombinerad sightseeingtur i Skara med skönt distanstempo. Dagen efter blev inte en så hård dag som för andra, men för att kompensera det hela så körde vi tuffa banintervaller. Jag vet, det lät lite väl pretentiöst. Men faktum är att det var riktigt gott att få till 10x400 m på fina blå tartanbanor. Tempot var bra, vi körde dem på ett fint snitt och grymt jämnt tempo. En minuts vila emellan. Efteråt infann sig den där nöjda känslan som så gärna infinner sig efter den här typen av tuffa pass. Jag har inte sprungit banintervaller med andra människor sedan friidrottstiden och det var ju som bekant väldigt länge sedan. Var riktigt kul att köra ihop och peppa varandra. Tror att tempot hade varit detsamma om jag sprungit själv, brukar inte ha problem att pina mig själv. Men jag hade inte haft en känsla efteråt av att kunna göra två till om jag inte haft detta härliga sällskap i Linda och Henrik. Hade den sistnämnda sagt att nu kör vi på så hade jag inte direkt vikt ner mig. Men planen var tio stycken och den ska inte revideras utan snarare att varje intervall i så fall borde gått lite fortare. Hur som, får bli mer av den här varan framöver. Så kul har det inte varit på länge. Resten av helgen som bitvis avnjutits i soffan framför friidrotten fick oss nästan att känna oss som friidrottare på riktigt. Men bara nästan. Fast en sak är säker, jag har gjort skäl för skorna. Och det är väl dags att jag köper ett par Asics. Min chef sa idag att riktiga löpare springer inte i Nike. Hallå. Nike Zoom Elite då, de är ju grymma. Jag är övertygad. Men resten av världen är inte det. Och som ni vet, på andra sidan hade kunden alltid rätt. Nu är jag på den sidan och borde ha rätt. Men. Då är det ju såklart chefen som har rätt. Alltså. Asics blommiga tävlingskor får bli mitt första återtåg. Får se om det blir ett felsteg eller ett steg i rätt riktning.

Midsommarnjutning.

Tema vatten de senaste dagarna. Vaknade av smattrandet mot fönsterbläcket imorse och var glad att jag packat väskan för morgonsimning. Var ett tag sedan jag plaskade runt och det var en riktigt skön start på dagen. Hittade såklart en i crawlbanan bredvid att tävla mot så att det blev lite träning utav det hela och inte enbart rekreation för trötta löparmuskler. Efter dagens trevliga möte på hemmaplan dagen till ära så var det då långhelg. Hoppas på lite solsken och goa träningspass i kombination med avslappning, gott vin och jordgubbar. Övrig mat som hör högtiden till känns inte så noga. Faktum är att det nog inte finns någon högtid där maten är så värst viktig för mig. All denna tradition, alla dessa måste. Varför kan vi inte bara ta det lugnt och njuta av livet och den lediga tiden utan att gör oss så mycket besvär. Ta det lite mer som det kommer och inte blåsa upp allt så stort som många i generationer före mig gör. Ser på min mor som genom årens lopp fixat urhärliga firanden på jul, nyår, påsk och midsommar, men till vilket pris. Stressens. Apropå midsommar så hörde jag ett grymt negativt tänk häromdagen. Det går mot mörkare tider. Underbart. Förvisso är det sant eftersom det är sommarsolståndet som vi firar med pompa och ståt. Men än så länge är det allt långt kvar till höstens sköna mörka stunder med tända ljus. Och det är ju det som är charmen att vi än så länge har våra årstider. Ett liknande negativt tänk sa en gammal kollega en gång dagen efter sommarsemestern. Nu är det ett år kvar till nästa gång. Som om livet tog slut. Det finns ett kul liv efter semestrarna och det finns en lång härlig sommar kvar. Positivt tänkande. Ja, varför inte. Det får i varje fall mig att må så mycket bättre. Så njut nu av lite ledighet, många söta små röda jordgubbar, sommar även om det skulle regna. Allt hänger inte på att få tillbringa sin tid i trädgården. Det kan vara mysigt och underbart att fira sommarens mitt ändå. Glad midsommar!

Vatten.

Visst är det underbart med vatten. Livsnödvändigt för alla organismer. Och så rogivande att titta på. Havet känns på något sätt skönast. Kanske är det dess oändlighet eller så är det bara så när man är uppväxt på kusten och van vid de salta kallsuparna. Gårdagens två löppass gick runt ett bra substitut. Sjöar. Munksjön ger en bra morgontur. Drygt två varv med skön musik i öronen och vips så har dagen börjat på bästa sätt. En timma löpning i bra fart med flyt i benen. Solen glittrar i vattnet och staden vaknar när klockan går från sex till sju på morgonkvisten. Lika vackert blev kvällens 90 minuters pass utefter Vätterns strand. Dock inte på så underbart packad sand som ovan utan på asfalt och cykelbana. Skön sommarkväll. Bra träningsdag. Mer underbar löpning blir det på semestern. Vi kommer de sista två veckorna att gästa Portugal och den fantastiska träningsorten Monte Gordo. Mjölksyra ska varvas med livets vatten.

Huvudbry.

Mitt signum är inte direkt märkesnörd. Men när det kommer till löparskor så verkar jag ha blivit lite av en sådan på de senaste åren. Konstigt. Förr i tiden bytte jag märke som jag bytte, nä förresten inte så ofta. Trosor byts ju tack och lov flera gånger om dagen om man tränar mycket. Men variationen av märken var stor och lojalitet för något speciellt fanns inte direkt. Om jag inte minns helt fel så tyckte dessutom en tränare att det var bra att variera sig för fötterna. Lite som att byta schampo emellanåt som frisörerna brukar rekommendera. Men som sagt det har väl inte undgått någon att det är swoosh som gäller. I vart fall för mig. Neutralt steg som man har så kan man köra på enkla modeller. Så jag kan kalla mig billig. Om det nu skulle vara något man skulle vilja bli kallad. Pegasus har i varje fall varit skon man rekommenderat. Brukar vara som hittat. Tröttnade dock på den modellen under förra säsongen och har utökat samlingen med ett flertal andra swoosh klenoder. Har sagt det tidigare och det tåls att sägas igen. Zoom Elite är the shit. Helt klart en fantastisk sko. Speciellt föregångaren till den som finns ute nu. Den är mörkblå med limegrönt. Så snygg och så skön. Har ett annat tygval på lästens insida som är grymt. Hela löpkänslan är underbar. Kommer nog att tvingas leva med dessa relikar länge för nu finns de inte längre på marknaden. Tränar inte i dem utan sparar dem till race days. De har persat för mig på Varvet två gånger och även på några millopp. Förr om åren var det lättviktsskor, spikskor, terrängskor och vanlig distanssko. Löpning kan vara en prylsport även den. Om man så vill. På dagens två löppass har jag funderat lite. Löparskor är som mjölk, en färskvara. Och då inte enbart att de blir sura och måste slängas ut utan har man ett gäng på hyllan så kan man ju inte tävla i fel årsmodell. Dessutom hittade jag idag dessa färgglada blomsterskor. Visst blir man glad. Ok, de är kitschiga, tjejiga och gräsliga. Men på något sätt helrätt. Hatade tjejprylar förr men nu är det lite coolt att man gör prylar anpassade för oss lite mer glitterskimrande idrottare och inte bara gör en rip-off av det ni grabbar har. Jag skrev ju för ett bra tag sedan att blommor är inne. Tvingas ju alltså erkänna att cykelvärlden är mer modemedveten än löpskovärlden i och med blomsterprakten på mina cykelskor. Så nu ska jag bara bestämma mig. Ska jag vara illojal. Vågar jag svika swooshen. Är jag värdig dessa lättviktare.

Hemkänsla.

Då var det vecka igen. Antar att det inte har undgått någon. Förutom för dig som kanske har tidig semester. Stackare nu när det är ruggigt kallt ute. Dagens svarta himmel med regntunga moln fick mig att utnyttja sista stämpeln på träningsstället jag tidigare skrivit om. Körde på bra och fick en effektiv timma på en spinningcykel med 161 i snittpuls och bra driv. Kändes gott och blev ju lite som en snabbdistans. Vågar inte ens tänka på vad de andra på klassen tänker om mig när jag sitter där i min egna värld och piskar på. Fast kunde man bry sig mindre så skulle jag det. För en sak som är säker det är att träning bedriver man för sin egen skull. Egentligen hade jag 90 minuters distans i åtanke för dagen. Men reviderade planer var nog inte så dumt med tanke på att jag de senaste två veckorna haft besök av herr ischias igen. Något som är konstigt med den annorlunda smärtan i ena rumphalvan är att det kommer och går lite hipp som happ. Herr ischias verkar vara nyckfullheten själv. För efter loppet i lördags har det inte känts någonting alls. Verkar för bra för att vara sant. Så planen för resten av veckan är mycket löpning och sedan hoppas jag på att den planen kan fortskrida i några veckor till och in i semestern. (Speciellt de sista två semesterveckorna som kommer bli fantastiska.) Då kanske både Henrik och jag kan putsa persen ytterligare. Min förhoppning är att även kunna göra det på halvmaran och maran i höst. Halvan blir i Stockholm. Marathonloppet är inte spikat ännu men jag är bra sugen på ett flackt lopp i en trevlig stad. Förena nytta med nöje är min melodi. Frågan är om loppet är nöjet. Är då vinskålandet efter loppet nyttan. Verkar inte så bra. Idag har jag känt en lustig känsla. Vi människor är för bra på att anpassa oss. På kvällen stegade jag in på hotellet för att checka in och en känsla av hemma spred sig i kroppen. Läskigt för jag vill vara i min egen sköna säng på natten. Men trots det så kan jag inte undgå att jag vant mig vid att bo här och när personalen i receptionen vet vad man heter så blir det lite för amerikanskt för mig. Eller så är det det som kallas service på hög nivå. Trevligt skulle man också kunna säga.

Scenskräck.

Måste visa något fantastiskt som Camilla och jag fick med oss i helgen. Varsin gigantisk pokal. Camillas av naturliga skäl lite större än min. Det mest underbara är vad en av mina kollegor sa idag: det är ju riktigt kul, vart ska du ha den hemma? Jomen visst. Den stora stoltheten. Whiha. Som om den skulle stå framme hemma. Känns mest som vi var två tjejer som varit med i hästhoppning och fått varsin pokal. Är bara ponnyn som fattas och den fina rosetten som hästen så fint får. Blommorna var lite småtorra och lämnades i Malmö. Men krämerna som vi fick ska jag tigga mig till massage hemma. Tills de är slut. Helt klart en bra vinst. Det lustigaste av allt var att få priset utdelat av våra stora stjärnors agent. Daniel Wessfeldt delade ut priset till oss så kallade damer. Närmare friidrottstoppen än så kommer jag aldrig komma. Kul anekdot. Ungefär som att stå på samma pall som vår stjärna Isabellah sist som Skåne gästades av oss glada göteborgare. Sist men inte minst så gjorde jag bort mig. Likt en pinsam fjortis stod jag däruppe på scen och fick de mest konstigaste frågor. Har du tränat länge för det här? Vad svarar man på det? Tränat länge på att springa en mil i Malmö? Sen jag var elva och började i friidrotten med utövande av samtliga grenar. Nä, kanske inte just det svaret. Hade inga svar att ge på någon fråga. Så det slutade med att jag pep ur mig likt en förskrämd höna att jag inte gillade att stå på scen så här och svara på frågor. Pinsamt. VD:ar och marknadschefer har man mött i mötesrummet. Headsetet är på i spinningsalen. Men prata om löpning (som är det enda jag egentligen riktigt kan prata om) på en scen lyckades jag inte med. Är det det som kallas scenskräck?!

Löpare.

Just nu går livet i överfart och då borde man på ledig tid se till att slappna av och ta det lugnt. Men nejdå. Hem från Jönköping fredag eftermiddag, packa om väskan och upp och hoppa för nya löparäventyr. Malmö var målet och stadslopp med start kl 15. Fin dag med bra temperatur. Huvudvärk och trötthet blåste bort så snart startskottet gått. Öppning på 3.23 och loppet startade bra. Flack och trevlig bana, som gjord för bra tider. Om benen varit helt med. Höll jämn och bra fart första 7 km fast kroppen kändes inte tävlingssugen alls. Hade efter de senaste två veckornas sömnbrist och snurrande huvud bestämt mig för att ta det som en kul grej och ha roligt. Grämer mig nu när jag känner att perset kunde blivit så mycket bättre än vad det blev. Men slår man pers så gör man, så 37.13 får vara ok. För nu. Det var den härliga och duktiga triathleten Camilla Lindholm och jag som tampades med varandra. Jag fick se mig besegrad, vilket inte gör någonting alls. Grattis Camilla, verkligen roligt att ditt knä höll och att du fick ett så bra race. Min 2:a plats känns kul, facit i år placeringsmässigt ser ju fint ut. Om det var det som räknades. Nu är ju målet att slå mig själv det som driver och vissa uppsatta tidsmål. Apropå cykling så träffade vi på Katarina eller som vi säger hemma, cykelmyggan. En blogg jag ofta läser och en tjej som verkar vara glad och härlig. Detta bevisades när vi efter loppet stod och pratade en stund. Även hon satte pers, verkar vara en dag för detta med tanke till Henriks bedrift. Trodde för ett år sedan att vi skulle vara cyklist och löpare. Punkt. Men nu Henrik, nu är du löpare på riktigt. Under 36 minuter. Riktigt bra. Riktig löpare. Känns otroligt roligt att du gjort en "35-någonting-tid". 35.55, måste säga att jag är imponerad. Grattis älskling! Motivationen blev efter gårdagens lopp riktigt stark och nu har jag höjt mina egna mål till råga på allt. Jag vill inom kort ha en 36-tid och efter det är mitt långsiktiga mål under 36. Gärna senast nästa år om kroppen är hel och med för bra träning. Nu är jag laddad och nu är jag riktigt sugen. Gårdagen gav mersmak. Jag är stolt över Henrik. Missnöjd med mig själv trots pers. Men sugen på att utvecklas. Och om jag ska ner på sådana tider då behöver jag sparring i spåret och vad är bättre än att bli piskad på intervaller av den man helst tillbringar tid med. Är du med på tuffa tag framöver? För visst fick du också mersmak? Sub 35 nästa, eller?

Spionage.

Kvällens aktivitet efter sköna budgetgenomgångar och annat smaskigt fick bli yrkesspionage. Det är inte inom många branscher man kan stövla in på "kontoret" och ta för sig av yrkeshemligheter hur som helst. Men inom gymvärlden står dörren öppen och för en liten lätt summa kan man köpa in sig på ett pass eller två. Har varit på Friskis & Svettis förut och jag lovar det är inte bara hopp och skutt där numer. Men och ett stort men det skiljer sig stort från det jag är van vid. Jag var ju helt klart förvarnad eftersom även Sundsvall har avsaknad av "mitt" gym. När vi var där på en klass i vintras så dracks det mest ur flaskan sittandes upprätt utan motstånd på cykeln och så hade tjejen som kallade sig instruktör några underliga hoho-ljud för sig för att påkalla uppmärksamhet. Nej, vänta nu. Det var ett annat ställe jag spionerade på då, kommer inte ihåg vad det hette. Receptionisterna var trevliga. Men det var det enda. När vi besökte stället jag även gjorde idag så var det mannen med den korta cykeltröjan och lilla kulan på magen som körde. Lustigt var det. Lugnt, harmoniskt, ständigt vattendrickande och hoppande i kadens utan struktur var det där också. Med pauser mellan låtarna så att man inte ska bli för trött. Jag går väl inte på spinning för att vila. Sitta och titta ut på solen utanför för att ta gemensamma drickapauser, kasta med det utsläppta håret och inte svettas en droppe. Då kan man ju likaväl ligga på en yogamatta och öva andning. Ska det cyklas inomhus så ska det banne mig cyklas och drivas runt med hög puls. Det är ju fördelen med denna aktivitet. Att pulsen kan ligga konstans högt som i löpning. Idag besöktes alltså denna anläggning i Jönköping. Jag har en gång kvar på klippkortet jag köpte och är man i Småland då slår snåltarmen till så jag tvingas väl utnyttja den sista möjligheten till att se hur andra gör. Måste dock ge lite kredit. De som har haft headsetet på sig var garanterat 50-plusare. Inte typen av instruktör som imponerar på mig. Men på något sätt är det starkt av dem att sitta där framme med unga starka killar i salen. Då krävs det självförtroende. Sedan att det berättades att man jagat gratis CD-skiva på Maxi för att finna lite nya låtar. Ja, då tappade jag tron på det hela igen. Effektiviteten är fantastisk. På 70 min klasser får man vara där lite före för att lyckas få ihop 60 min effektiv tid. Dessutom är det inte bara en instruktör där, utan en värd. Är jag för pessimistisk kanske. Är ändå nöjd med dagens pass. Pulsen snittade på 158 i 65 minuter och benen känns lätta och sugna inför lördag. Så varför sura. Man gör ju ändå som man vill. Och av kommentaren baserad på min svettpöl så såg jag tydligen redo ut för Vättern. Haha. Ni förstår ju. Hade jag suttit inomhus en solig dag som denna om jag hade Vättern framför mig. Nä just det. Ber om ursäkt för att mitt spioneri inte gjorde mig speciellt ödmjuk. Men när det kommer till träning så är jag kräsen. Och vet ni. Jag inser att långt ifrån alla gillar mina 90 minuters klasser med total avsaknad av koordinativa övningar á la aerobic. Och tur är väl det för hur hade världen sett ut då. Inte lika vacker. Demokratin är fantastisk.

Mellanlandning.

Det är nyttigt för mig att vara borta från stadens stad ett tag. Jag gillar Göteborg skarpt, men ibland vet vi alla att vi kan tröttna och längta bort. Har funderat över utlandsjobb. Att flytta till annan ort i vårt avlånga land. Igår när jag kom tillbaka för att ha möten här hemma idag såg jag min hemstad med nya ögon. Jag trivs verkligen här. Trots snålblåst eller snarare orkan igår. Trots att det regnar underifrån emellanåt. Trots att jag kan varje gata och att man sällan blir så överraskad. Tänker man träning så är det spännande att vara borta ett tag och hitta nya vägar, men det passar mig bäst på semestern. Äventyr på ledig tid är perfekt. När dagarna knappt räcker till då är det gott att veta vart bästa löpningen finns, bästa badhuset, bästa cykelvägarna, bästa spinningen och bästa gymmet. Ja, du fattar. Det går både fortare och är smidigare att träna där man känner till allt. Då tas ingen energi från utövandet utan du kan gå in i träningskoman och bara köra det du ska. Ha kul. Le. Trycka till. Låta mjölksyran komma. Mellanlandar gärna på andra orter. Är fantastiskt roligt med nytt jobb och en otrolig chans jag fått. Men goa gubbars stad. Kal & Ada. Det får vara min bas. Klyschigt som satan. Jag vet. Men. Borta bra. Hemma bäst.

Självplock.

Vilken helg. Kom hem i torsdagskväll och sedan dess så har det verkligen gått i ett. Fast i positiv bemärkelse. Jag har ju inga egna syskon utan får hålla till godo med Henriks goa brorsa. I helgen bodde han hos oss och vi har gjort en mängd med roliga saker. Allt från äventyrsbad med våghalsig vattenrutschkana till Lisebergbanan. Solen och värmen gjorde ju inte saken sämre. Söndagen tillbringades på en klippa efter en för somliga av oss tuff distans på 1 h 40 min. Vet dock inte vad som var tuffast; attraktionen på Liseberg eller backarna i Änggården. Jag tyckte båda var härliga. Benen svarade när de tog sig upp för de kruttorra stigarna och magen pirrade sådär kittlande skönt i berg- och dalbanan. Men skönast av allt var det att bara få vara ledig i solen och njuta med den man helst av allt spenderar sin tid med. Det är nog den skönaste av känslor. Helgen har inneburit större del tid med nära och kära och inte så många träningstimmar. Ibland så behöver kroppen andra saker än att brytas ner (övertalade jag mig själv). Tror att första veckan på nytt jobb tog ut sin rätt och framförallt de få sömntimmarna. Huvudet har sagt en sak men kroppen en annan. Är dock nöjd med söndagens löppass. Middagen på kvällen var somrigt ljuvlig på goda vänners innergård. Riktigt gott och mysigt. Måndagen har inneburit transport till Jönköping igen och tuff spinningklass efter jobbet. Lite alternativt för att göra benen pigga och förhoppningsvis sugna och laddade för lite tuff löpning till helgen. Nästan nervöst att tänka tävling igen. Men riktigt kul ska det bli. Nu har måndag gått över till tisdag och jag borde slumrat in för länge sedan. Men ensam på ett hotellrum verkar jag fördriva timmarna på kvällskvisten lite för bra. Har idag lärt mig allt om P1 och då pratar jag inte radiokanalen (så länge inte Die Hard fimerna är kulturella så är nog inte jag det heller om inte idrott räknas till gebitet) utan en teknisk manick. Om min RS800 kallas löpardator så kallas min nya telefon för fickdator. Och då snackar jag inte dator att skriva på utan nåbarhet och service på alla plan. Den skulle nog kunna servera mig en latte på morgonkvisten om jag lärde den det. Men det är ju just det där. Jag ska lära den. Eller än bättre den ska lära mig. Är det inte lustigt när tekniken lär dig vad du ska göra för att du ska lära tekniken vad du vill. Som ett enda stort smörgåsbord eller självplock där du väljer ut de finaste jordgubbarna. Individens individualitet främjas. Hörde jag lagsport. Fotboll kanske. Nä, tänkte väl det. Mobilitet har nått nya dimensioner. Självplocket likaså. Man kan lära gamla hundar sitta. Jordgubbar kan växa på balkongen. Tro det eller ej.

Kväljningar.

Déjà vu liknande upplevelse idag när jag satte mig i bilen likt en turist med kartan på ratten. Målet var löparspår i den småländska skogen och dagens andra löppass. Självklart körde jag lite fel, skyller på att bilen har en bra toppfart. Och med en bra toppfart så vet ju vi som håller på med konditionsträning att då blir distanslunken i stadstrafiken lite högre än för de med lägre max. Men likt en orienterare sneddade jag in på första bästa tväris och det blev perfekt. Rätt på. Gps:en lämnades hemma i Göteborg den här gången. Vet inte varför, men jag gillar mer att klara mig själv än att få hjälp av andra. Så det var säkert det som avgjorde. Och vem vet Henrik kanske har surrat fast vuxenleksaken på mtb:n. Tillbaka till mina vägval. När jag kom till korsningen där jag skulle välja mot Axamo så förstod jag direkt att jag varit här förut. Frågan är bara om det är min vecka av mindre sömnvolym som gjorde att långtidsminnet tog vid istället för korttidsminnet. Men istället för att gå in på alla déjà vu teorier så kan jag lugna er och säga att jag varit här förut. (Första landsvägstävlingen jag såg live förra året.) Och i samma sekund som jag kom på det så mindes jag löprundan från sist. Attans också. Inga breda Skatås spår här inte utan mer á la obanad terräng och listan med underlag kan göras lång. Hur man i strålande sol och torr terräng kan bli lerig hela vägen från fot upp till knäveck är för mig en gåta. Men med tanke till sandlådeterrängen som varvades med rötter, kvistar, nedfallna träd, smala två decimeters stigar och midsommarblomster till midjan på vissa ställen kanske kan förklara saken. Detta ihop med kombinationen svett ger lera. Men det var inte det värsta med dagens pass. Blunda och tänk dig in i följande scenario. Du står på en underbar sandstrand, vädret är perfekt, solen skiner, det är varmt och omgivningen är ganska så trevlig. Ingen annan människa i närheten, du är helt själv. Men idyllen totalförstörs. Det börjar blåsa storm, du har precis badat och tänkte soltorka. Men sanden yr, du har helt enkelt sand över hela din kropp, i öron, mun, ögon och näsa. Överallt. Tänk nu istället att alla sandkorn var små små illgröna flugor. Aptitretande eller hur. Så gott var det idag. Fick mig en rejäl proteindrink av saliv och små monster. Kväljningarna var ett faktum och i slutet på den kuperade 70 minuters rundan var det tur att ingen annan var närvarande för jag fräste som en storrökare hostar. Fräscht nästan jämt. Men vad gör man inte för konsten.

Vila är halva träningen.

Lika bra att komma ut. Fick en ingivelse att vara ärlig. Att träna är som en drog. Man bara vill ha mer och mer och mer. Det är otroligt kul och det är gott att känna att man kontrollerar sin kropp. Visst. Det var inget nytt. Vi är många som går på den här drogen. Endorfinerna sprutar och när man inte får ge utlopp för det så är man inte lika trevlig. Om man nu inte är trevlig från början så antar jag att man skulle vara överjävlig. Tur att jag är så trevlig. Och ödmjuk. (Och ironisk.) Har alltid varit en ja-sägare och tar gärna på mig lite extra av allt. Är bra på att ge andra tips och råd om hur de borde göra i olika situationer. Bra egenskap. Ibland. Men när man inte kan leva upp till det man ger alla andra råd om då är man inte direkt ärlig mot sig själv. Nytt liv på många sätt just nu. Senaste året har varit turbulent på ett positivt sätt. Idag lovade mina nya kollegor och jag varandra att påminna om att inte läsa mejl efter arbetstid. Vad gör jag det första när jag stegar in på hotellrummet. Svår gissning. Nej. Jag svarar på mejl. Såklart. Från och med nu ska jag skärpa mig. Om man ger andra råd om hur de bör leva sitt liv för att må bra så måste man ju lyda sina egna råd. Hur trovärdig blir jag annars. Kanske ska börja leva som jag lär. I så fall har jag lyckats med en sak idag. Vilodag. Orden ekar i mina öron än idag. Det var friidrottseran, jag var en god förebild och ordningsam flicka på den tiden. Penna och träningsprogram i högsta hugg skrev jag ner minsta detalj. Satte betyg på mina pass och skrev träningsdagbok som hette duga. Kommer än idag ihåg tider på endel guldintervallpass. Kan man kanske inte tro. Men det var preussiskt. Så till vida ordnung muss sein. Men en sak var jag dålig på redan då. Att vila. Nu har jag försökt att bli bättre på det här. För en skadad och sliten löpare slår inga pers. Och framförallt en skadad och sliten löpare har ingen bra känsla på sina pass. Det är på vilan vi bygger upp kroppen. Om vi inte skulle sova så skulle vi dö. Om en människa som tränar inte vilar blir det samma effekt, om än inte så drastisk. Ni förstår. Vila är halva träningen. Tåls att upprepas. Tåls att fundera över. Tåls att efterleva. Tur att jag har en person som kan ge mig råd och som själv är bra på att vila emellanåt. Jag behöver någon som drar i tyglarna. Piskan kan jag hålla i själv.

Rookie.

Det var med stora förväntningar, sömn i ögonen och några små fjärilar i magen som jag satte mig i bilen vid halv sju imorse och körde till nya jobbet. Många mil senare, en latte och tankning så var jag då där. Intersport. Riktigt roligt och fantastiskt spännande. Nu sitter jag på mitt hotellrum och tänker tillbaka på dagen. Glatt förvirrad. Precis så känner jag mig. Och vet ni. Det är precis så man ska känna sig när man är ny. Har jag fått veta. Tack. Det snurrar och hjärnan går på högvarv. Lustigt mitt i allt nytt och spännande var att pulsklockan på min arm premierades. Tänk att få ha ett jobb där det haglar av sporttermer och där det uppmärksammas att man har en värsting Polar på armen. Pulsklockan eller förlåt löpardatorn som den så fint kallas kanske jag nu borde lära mig till fullo. Risken att få frågor på alla dess funktioner verkar överhängande. Men det är nog inte de enda frågorna som jag kommer att få utan det känns som jag ska kunna och veta otroligt mycket. Allt. Receptet för att klara det är att få till många träningspass mellan varven så att hjärnan kan rensas och sortera upp all information. Dessutom kan jag ju se om alla produkter som säljs håller måttet. Borde ju ändå vara en viktig del. Eller? Intalar mig det även om sortiment inte ligger på mitt bord. Precis så fungerade det idag. Inte bara första dagen som rookie är avklarad utan första löppasset är väl genomfört. Hade så mycket adrenalin, snurr i huvudet och tankar att jag stack iväg och fick upp pulsen fint i solgasset och den otroliga sommarhettan. Så helt plötsligt utan tankar med fullt fokus låg jag där och pumpade tuff distans runt Munksjön i centrala stan, en bra bit över fyra varv fick jag till, 90 minuter och en puls på 157 i snitt. Faktum är att den låg stadigt där på i stort sett samma pulstal hela vägen. De säger att det är 5 km runt, vet inte om jag tror det men i så fall hade jag grymt schysst fart i benen idag. Inte för att jag egentligen bryr mig om det just idag. Känslan var grym. Älskar att träna i värme och sol. Skönt att känna sig varm i kläderna på något sätt dagen till ära.

Gräsänka.

Idag var jag snarare cykelänka ute i Landehov där det var tuff körning med värmerekord. Fast jag trivs med det måste jag säga. Kliva upp tidigt på morgonen för att avverka den egna träningen och sedan stå bredvid och planera vart på banan man ska stå för att se mest. Förstår mig inte på de som sitter på en filt och kikar på ett ställe med en kaffekopp i handen. Speciellt inte när de sitter vid målgång. Då ser man ju ingenting. Jo, målgången men hur intressant är den, vi snackar ju inte hundrameters final direkt. Jag var lite här och där med kameran i hand. Dessutom langade jag för första gången. Ni vänner som inte vet vad man gör då så försäkrar jag att det är helt lagligt. Finns till och med en utmärkt sträcka där det hela ska ske. Javisst är cykelsporten ordningsam. Vet inte om den alltid är laglig, men idag vet jag att det var tillåtna grejer i allas flaskor och rent spel. Skönt gäng som är där ute. Riktigt mysigt. Henrik lyckades grabba tag i flaskan och jag är nöjd att jag inte missade. Hettan tog ut sin rätt på de flesta så vätska var extra viktigt idag. Fast jag undrar de som klämmer i sig gel på dryga timmens körning. Lite överreklamerat kan jag tycka. Kul att vara vid sidan av och riktigt gott att se tillbaka på en perfekt ledig vecka. Solen har skinit och jag har likt en orm bytt färg på skinnet mot en friskare soligare nyans. Dessutom har jag avverkat 13 timmars effektiv konditionsträning med merparten löpning och på det en del styrka och stretch. Inte fel att ha med sig in i en ny månad med nya utmaningar. Jag börjar nu mitt jobb som marknadskoordinator på Intersport. När sommarlovet börjar för de flesta så känner jag en sprudlande spännande glädje av att få nya utmaningar på andra plan än i löparspåret. Imorgon bär det av till Jönköping där jag kommer att tillbringa veckorna den närmsta tiden. Hoppas på spännande rivstart på jobbet och även tid för att ta ut mig ordentligt på ett gäng med löppass. Har bestämt mig för att springa en hel del lopp till i år. Trodde aldrig att mersmaken skulle komma men jag har insett en sak. Jag är vuxen. Och kan ta både uppgång och fall, motgång men såklart helst medgång. Då är det så mycket enklare att ställa sig på en startlinje och ha kul. Nästa race är om två veckor i Malmö. 10 km sightseeing i en trevlig stad. Äntligen ska jag få se den vridna torson livs levande. Men innan dess är det alltså två veckor med hotellfrukost, nya kollegor och nya löparvägar. Henrik blir med andra ord gräsänkling ett tag och kan bättra på mtb-tekniken här hemma medan jag piskar intervaller i de småländska skogarna. För är det något jag behöver för att nå mina egna små mål med löpningen så är det intervaller och fart. Och vad kul det är med den träningen. Och är det något Henrik behöver för att plocka lite placeringar så är det lite mer rötter och tok under hjulen på träning. Han är grym och imponerar i skogen men är lite lätt ringrostig. Så kanske att vi kan göra något riktigt bra av den här tiden.