Träningstips: jaga den gravida.

I takt med att tempot går ner på mina distanspass blir träningen lättare för min man. Henrik och jag brukar träna en hel del löpning ihop. För mig är vanligtvis det här perfekt eftersom mannen är bättre än mig på 10 km såväl som halvmaran med sina pers på låga 34 och 1.16. För att vara före detta cyklist är det riktigt vassa tider tycker jag. Och för mig som satsande marathonlöpare är det perfekt att kunna springa ihop. Kvalitetstid på bästa vis. Dock ligger vi på en lite för olika nivå just nu för att träningen ska bli helt optimal. Antingen får jag slita mer än jag bör eller så får Henrik gå på lite väl för mycket tomgång. Det är inte kul att ha handbromsen i på varje träningspass bara för att man ska ut och valla sin gravida fru.

Kreativitet i träningen är inte dumt och för att vi båda ska få ut så mycket som möjligt av löppassen har vi konstruerat den lekfulla träningsformen jaga den gravida. Det går i all enkelhet till så här. Den gravida sticker ut på önskad distansrunda. Den icke gravida mannen eller för den delen en löparkompis utan bulle i ugnen följer med i den gravidas tempo under önskade kilometer som uppvärmning. Därefter stannar den icke-gravida till, tar en kort paus och ger den gravida ett försprång på en minut. Sedan startar intervalljakten. Den gravida fortsätter i sin takt, lyssnar på kroppen och kör sitt distanspass efter förutbestämd runda så att den icke-gravida vet vart han ska. När den icke-gravida jagat ikapp den gravida i full karriär ska pulsen vara hög som på en tuff intervall. Den icke-gravida stannar till och tar en minuts vila, den gravida fortsätter på sin distansrunda, den icke-gravida sätter återigen iväg i intervallfart efter en minut och jagar ikapp. Scenariot upprepas till utmattning, eller som för Henrik i lördags till kräkskänsla på de tre sista intervallkapplöpningarna. En win-win situation där den gravida får visst sällskap på sin runda och där den icke-gravida får grym peppning varje gång han kommer ikapp. Dessutom kan en stark gravid öka lite i tempo när hon känner flåset i ryggen och reta den icke-gravida lite grann. Uppskattas dock inte alltid och skulle kunna sluta i dispyt. Så sistnämnda tipset får användas med klokhet.

Träningsleken jaga den gravida ger mig en chans att lyssna på min kropp och inte hetsa iväg i någon annans tempo och Henrik få möjligheten att träna på som vanligt trots att han springer samma runda som mig och ynglet i magen. Ett roligt sätt att umgås och ett bra sätt att få mannen att inte bli sympatigravid utan hålla kvar sina egna rutiner och utmaningar med träningen.

Nu är jag en bit in i vecka 24 och närmar mig sista trimestern av graviditeten. Inte konstigt att kroppen inte riktigt vill springa i samma distanstempo längre. Jag är aningen tyngre, även om jag inte gått upp speciellt många kilon. Tyngdpunkten är lite annorlunda. Benen är fyllda med mer blod, vilket verkligen ger avtryck vissa dagar under de första kilometerna av löppassen i form av stasande känsla och lite lätt krampkänning. Detta släpper efter ett tag, men är lagom oskönt. Pulsen är högre än i vanliga fall. Flåset svårare att undvika med tanke på att hjärta och lungor får jobba med mer blod och syresättning. Jag är dessutom nöjd med att fortfarande kunna springa och känner inget behov av att pressa upp tempot, utan tar varje pass efter dagsform och känsla. Ibland går kilometerna fortfarande ner mot 4.30 på distanspassen men många dagar så ligger komforttempot numer på 4.45. Lite annorlunda eftersom långpassen brukar ligga en bit under 4.30 i vanliga fall och distanspassen runt 4.20. Nu är känslan samma på tider som tidigare upplevdes som jogg. Den gravida kroppen är annorlunda än den vanliga, skulle man kunna sammanfatta det hela. Och mitt distanstempo är perfekt för Henrik att jaga intervaller efter den gravida tokiga frun.

Sparkar, sötsaker och kramp.

Underbara fredag. Igen. Veckorna formligen springer iväg och jag vet inte riktigt vart de tar vägen. I början av graviditeten så tyckte jag att det gick lite långsammare. Jag var mer orolig. Speciellt de där första mer kritiska 12 veckorna. Sedan vi kom tillbaka till jobbet efter sommarsemestern så har det snart passerat åtta veckor. Det är galet. Åtta veckor längre av graviditeten, det är ju en femtedel som bara passerat sådär. Jag älskar fredagar. Av många anledningar kan jag tillägga. Mitt jobb tycker jag mycket om det också, väldigt mycket till råga på allt. Jag stortrivs och ju närmre dagen D det kommer, även om det än så länge är långt kvar, så inser jag att jag inte riktigt vet hur det är att vara ”ledig” om nu en föräldraledighet ses som att vara ledig. Men borta från jobbet kommer jag onekligen att vara. Jag vet hur det är att byta jobb, det har jag gjort några gånger under de snart elva åren efter examen från Handelshögskolan. Semester har jag också haft, många långa sköna veckor. Men det är en helt annan sak att lämna över sina underbara kunder till någon annan för att kasta sig in i en ny värld av blöjbyten, barnaskratt eller skrik, välling eller till en början att leka ko själv. Det kommer bli en omställning. Men fredagar kommer fortsätta att bli speciella även då. Det ska vi se till.

Mest älskar jag fredagarna för att jag får starta dagen på ett så härligt vis. Klockan ringer sex och kroppen vill inte riktigt gå upp men vaknar snabbt till när den kommer på vilken dag det är. Spinningklassen med medlemmarna som är taggade till tänderna kl 06.45 på morgonen. Fredagsgänget på SATS Kungsgatan är helt otroliga. En enormt stor eloge till er alla som gör mina fredagar så underbara. Att få starta dagen med endorfinkick och med likasinnade som vill svettas, trycka till pedalerna hårt med motstånd och köra starkt in i mål är få förunnat. Sedan höststarten kör jag även SatsCore, en bålstabilitetsklass, efter cyklingen och det är skönt att få koppla på magen lite grann även om jag inte riktigt kan dra in naveln mot ryggraden numer. Jag kommer sakna fredagarna under mitt lilla uppehåll. Planen är att hålla alla mina cykelklasser fram till jul. Då kommer jag befinna mig i vecka 31. Men jag tar en vecka i taget och lyssnar på kroppen. Planer kan som vi vet revideras. Fredagsklasserna på Kungsgatan hoppas jag dock vara tillbaka och hålla relativt snabbt. Vi har så kul tillsammans och hela helgen får en bra start. Endorfiner och glädjerus.

Bebisen, som ynglet går över att kallas i vecka 22 även om den medicinska termen fortfarande är foster, verkar ha hittat sin lilla dygnsrytm. Den sover, vilar, softar, njuter, slappar och har det allmänt gott när jag är vaken och igång. I kontorsstolen kan jag dock känna små sprattel och tjuvnyp. På kvällen, speciellt om jag ligger ner i soffan eller sängen, så verkar den vakna till liv på allvar och sprätter runt därinne som om den ägde min kropp. Vilket den ju gör i 18 veckor till. Det är verkligen härligt att känna den röra sig och sparka. Nu har dessutom Henrik fått sig några rejäla sparkar som känns utifrån, häftigt. Och jag ser fram emot att glädjeskutten därinne blir starkare och starkare ju fler veckor som går. En önskan jag har är att få en spark i slutet av graviditeten som gör att jag ser foten genom magen. Har hört vänner som haft det så och det måste se helt galet sjukt ut samtidigt som det borde vara en enormt fräck känsla att se sitt barns fot med bara huden emellan. Ynglet är relativt färdigutvecklat vid den här tiden sett till att den har det en människa behöver. Även om det är i miniatyrformat än så länge. Ju mer tyngd bebisen får desto starkare lär den bli och desto mer kraft i sparkarna kan jag förvänta mig. Spännande.

Senaste två veckorna har jag upplevt kramper i vaderna på natten och även någon gång i låret. Första gången var nästan skrattretande. Jag vaknade av att vaden krampade, var så trött att jag inte riktigt förstod vad det var. Krampen var så stark som den man kan få efter målgång av en mara när man går nerför trappor. Men jag låg ju i sängen och hade inga löparkläder på mig. Inte heller kunde jag påminna mig att jag hade sprungit en mara. Tog några sekunder att fatta vad som hände. Brukar inte ha så mycket krampproblem som löpare, men är ändå van vid vilken åtgärd som måste till för att få det att släppa. Och nu har jag även vant mig vid dessa nattliga spänningsmoment. Lustigt vilka spratt en gravid kropp kan spela en.

Jag läser en del gravidböcker och tidningar, som jag antar att de flesta förstagångsgravida gör. Och det är lustigt att följa de här veckohändelserna. Många saker passar inte in alls på mig, jag har som nämnts förut varit förskonad för många problem, obehagligheter eller vad vi ska kalla gravidsymptom av mindre skön art. Det lilla fnuttiga illamåendet mellan vecka 7 och 9 var jag överlycklig över för det gjorde att jag kände mig normal och att det var ett verkligt tecken på att jag inte drömde. Lite så ser jag krampen i vaderna nu, de nämns i skrifterna och när jag känner dem så är det en form av sundhetstecken på att graviditeten fortskrider sin gilla gång. Dock kan jag gärna fortsätta med att hoppa över att behöva pricka av saker varje vecka, räcker att få några få olika små tecken på att allt är som det ska.

Cravings som många får och som jag hört så många berätta om är något jag inte upplevt alls. Sötsaker som väldigt många nästan får problem med under graviditeten, och som är något som jag verkligen gillar, finns inget sug efter. Hembakta godsaker och choklad är något jag vanligtvis inte tackar nej till. Men under graviditeten så vill min kropp hellre ha mat och nyttiga saker. Är kanske mentalt mitt huvud som känner att det är både min och bebisens kropp det handlar om. Det är en sak när jag stoppar i mig något smarrigt och blir sockerstinn. Men att mitt lilla yngel ska starta livet och simma runt i sockervatten känns inte så bra alls. Så tur är det väl att jag inte har några tokiga begär efter det ena eller andra att stoppa i munnen. Jo, en sak. Min dagliga latte är ett måste. Inte så mycket kaffe i den, desto mer mjölk. Och det ger ju som vi vet starka ben. Inväntar med förtjusning de starka yngelbenens sparkar.

Gravidglömska.

Disträ, förvirrad, seg i kolan. Jag har drabbats av gravidglömska. Idag fyller ynglet 21 veckor och gottar sig för fullt där inne i magen. Lätta små sparkar, eller snarare knuffar, dyker upp titt som tätt. Och det är skönt att känna att den är aktiv och rör på sig. Ingen idé att ligga på latsidan när den ska födas in i den här familjen. Livmodern verkar ha blivit större för nu är det på lite fler ställen man kan känna att det finns liv. Ungefär 26 centimeter och 400 gram foster sägs det. Lustigt det där att ha början till en annan människa inne i sin kropp. Det är något jag aldrig riktigt reflekterat över tidigare. Och det är om man ska vara krass enormt många saker man aldrig haft en tanke på förut. Alla dessa funderingar ihop med allt annat som fortfarande måste få plats i mitt huvud så är det ju inte direkt förvånande att jag upplever att en röd lampa tänds som varnar för att hårddisken snart är full. Annorlunda gravidsymptom men ett av de väldigt få jag känt av hittills. Förskonad är nog rätt ord för jag mår strålande bra och tycker det här med graviditet är sjukt häftigt och spännande på många sätt. Att se vad min kropp klarar av, hur den reagerar och vad som kommer att hända.

Torsdagar och fredagar startar min dag med mina mått mätt väldigt tidigt. Kl 06.45 ska jag sitta pigg, glad och redo i spinningsadeln där dagens tanke och upplägg med klassen ska levereras. Och det är underbart. SATS Kungsgatan är centret jag kört på i 6,5 år och jag älskar det. Fantastiskt roligt har vi. Tillsammans med medlemmarna på mina klasser skapar vi skön magi, svett och endorfiner.

Än så länge har jag inte tappat det helt, jag skulle inte vilja dra mitt lilla dilemma så långt och säga att jag skulle kunna glömma att jag ska hålla min klass. Men igår morse började jag på allvar fundera på om graviditeten satt sig på minnet. Lite allmänt disträ kan alla känna sig, men jag börjar misstänka att min hjärna tappat några celler eller är väldigt självupptagen med bebistankar som jag inte kan styra över. Eller är det bebisen som snott några minnesceller. Skämt åsido. Jag stod med pulsklockan i handen och skulle sätta den på armen, i nästa sekund stod jag i badrummet och borstade tänderna. Iväg till klassen. Väl innanför dörrarna på SATS kände jag på armen som var tom. Klockan kvar på soffkanten hemma. Hur gick det till. När jag sedan kommer till jobbet förstår jag att knoppen inte riktigt är som den ska. Efter en härlig Tour de France klass, som är temat för höstens torsdag morgon, inser jag att jobbmobilen, den där som inte går att leva utan ni vet, ligger kvar i köket och laddar hemma. Även mobilen hade jag haft ögonen på, tänkt att jag drar ur kontakten när jag druckit ur vattenglaset och tar med den. Vattnet drack jag upp, men mobilen stannade kvar hemma.

Idag fick jag med mig alla pinaler till gymmet i arla stund. Cykelklassen som på fredagar körs med SATS Kungsgatans järngäng av medlemmar. Fulla av energi, utmanar de sig innan tuppen gått upp. Nöjd i hågen kände jag mig. Men istället lyckades jag helt hoppa över en av övningarna i vår stående balanslåt i mitten av Core-klassen som jag håller i direkt efter cyklingen. Detta kunde dock rättas till på slutet och vi fick med allt vi skulle göra.

Trött på sig själv kan man bli för mindre. Och det här är bara några få exempel på spratt min hjärna spelar mig just nu. Tur är att jag har min man som kan hålla reda på mig. Jag upplever vanligtvis att jag har huvudet på skaft. Till råga på allt är jag en kontrollmänniska ut i fingerspetsarna. Men det verkar som att jag får vänja mig vid att huvudet mer eller mindre omedvetet bestämmer vilka funderingar och tankar som ska få plats. Spännande och lite läskigt.

Den smarta gravida kroppen.

Vi backar bandet till 17 juli och vecka 9 i graviditeten. Vårt inskrivningsmöte, det första besöket hos barnmorskan blev kanske i senaste laget. Många vill komma på sitt första besök ett gäng med veckor tidigare. Jag resonerade som så att jag ville komma till den mödravårdsenhet som låg närmst hemmet och även jobbet eftersom det i slutet kommer bli en hel del besök och då kändes det viktigt för mig att slippa åka en längre bit. Smidighet och närhet prioriterades framför att skrivas in tidigt. Det som händer gör det hur som helst under de första veckorna. Och jag hade inga speciella frågor.

När väl dagen kom var det spännande att sitta ihop med en främmande människa och bli utfrågad om allt mellan himmel och jord. Fylla i papper kring min livsstil. Jag var öppen från start kring hur jag lever mitt liv och berättade i detalj hur mina veckor ser ut eftersom de är fullproppade av träningspass vilket påverkar kroppen på olika sätt. Jag ville se vad barnmorskan sa och vilka råd hon skulle ge mig. Vi är alla olika. Jag mår bra av att träna och det som jag mår bra av mår även det lilla livet i magen bra av. Så beskrev vår barnmorska det hela. Tursamt att hon är en så underbar, erfaren, kunnig och positiv person. Hon lyssnade och förklarade att min kropp inte kan jämföras med personer som inte tränar. Utan jag måste utgå ifrån mig själv och vad jag är van vid. Någon som i vanliga fall upplever att 15 km är en väldigt lång distans kanske inte ska springa det som gravid. Men för mig är det ju som en "vanlig dag på jobbet" och inget alls. Hon förklarade att kvinnor bör röra sig när de är gravida, men att alla måste utgå ifrån sin grund när de går in i en graviditet och anpassa sin träning efter vad kroppen klarar av. Det är kanske inte rätt tidpunkt att börja löpträna för någon som aldrig sprungit tidigare. Men det är inte heller rätt tidpunkt att pausa all träning och lägga sig på soffan och invänta att storken kommer. I samband med första barnmorskebesöket läste jag allt jag kunde komma över kring just träning och graviditet för att ta reda på så mycket fakta som möjligt kring hur hårt jag kan träna och vad jag inte bör utsätta mig för. Både barnmorskan och vänner som löptränar och befinner sig eller har befunnit sig på elitnivå sammanfattade kort och koncist förhållningssättet jag hållit mig till. Din kropp kommer att säga till dig vad du kan och inte kan göra. Och precis det är vad som styr mig under träningsveckorna.

Jag vet hur det känns i min kropp, jag är den som känner min kropp bäst. Och det är så sant som det är sagt. Jag känner också min hjärna och min envishet bäst. Och något sa mig i början att det är dags att ta en paus från den fokuserade tuffa träningen. Enligt böcker och fakta jag läst om träning och graviditet så ska man inte få mjölksyra för det tenderar att stressa fostret. Dessutom är det bra att ha lite koll på pulsen och inte ligga för mycket över 160 slag. Det där med pulsen känns som man kan ta lite med en nypa salt i och med att det är väldigt individuellt. Dock så kändes mjölksyratanken som en bra tanke. Och jag vet med mig att när jag springer tröskelpass så kan jag driva på ganska så hårt och laktat kan ackumuleras i musklerna även om det känns kontrollerat och relativt lätt. Därför valde jag att ta bort intervall- och tröskelträning från min löpträning direkt. Men det finns en bredd i känslan på träningspass kvar att jobba med och dessutom fler saker att träna än enbart löpning. Spännande period med en paus från den hårt fokuserade träningen men ändå med veckor fyllda av många härliga, svettiga och flåsiga pass. Förlossningen och en sund välmående kropp är det jag tränar för. Sedan hoppas jag att jag ska ha nytta av det jag gör nu lite längre fram när fokuserad hård löpträning finns på schemat igen. Den där träningen där huvudet ska tala om för kroppen att pusha lite extra även om det är tufft och kroppens signaler säger stanna. Nu stannar jag om kroppen kräver det, nu saktar jag ner tempot om kroppen vill det, nu kortar jag ner passen om det är det som kroppen mår bäst av. Kroppen är smart och talar till dig. Det gäller att ta ut öronpropparna och lyssna.