söndag 31 maj 2009

2.50.27.

42 195 meter avverkade. Årsmålet införlivat. Gamla perset avställt. En 5:e plats i Stockholm Marathon bland kvinnorna och en 4:e plats bland de svenska får ses som en fantastisk bonus. Men det var inte detta som gjorde att ögonen tårades efter att jag passerat mållinjen. Utan det var det faktum att jag lyckades ha glädjen med mig i varje steg. Ett brett leende på läpparna så att publiken ropade att jag såg pigg ut även på slutkilometrarna. Speakern innan andra passeringen av Västerbron kommenterade detta leende. Hela loppet var som ett glädjerus. Och det kom från hjärtat. Jag hade bara roligt. Och med den underbara glädjen kom resultatet.

fredag 29 maj 2009

Turnummer?


Somliga skulle sätta den här nummerlappen upp och ner. Otur likt en hästsko där turen rinner ut om den inte ler mot en. Imorgon skiner solen. Garanterat. Både utomhus och inombords. Och min plan är att le oavsett mitt finfina nummer. Oavsett kilometertider och annat som har med siffror att göra. Fasiken. Det ska bli riktigt roligt att springa en mara igen. Det är få förunnat. Och det gäller att ta tillfället i akt och njuta. Dessutom kunde inte dagens uppladdning bli bättre. Allt har gått enligt plan och kvällen avslutades på en perfekt italienare på Söder. Pasta spetsad med hummer. Champagne sparas dock tills imorgon. Helt klart bättre än sportdryck. Det ser jag fram emot. Det härliga i kråksången är att natten tillbringas i rum nr 613. God natt.

torsdag 28 maj 2009

Ståpäls och tårar.

Jag har läst så många visa ord det senaste. Såklart handlar det om löpning. Och en sak har gått upp för mig. Vi som springer regelbundet är relativt lika. Oberoende av målsättning. Oberoende av vad som driver oss. Oberoende av vilken anledning vi har till denna regelbundenhet i löparskor. Så har vi något gemensamt. Vi har en relation till den i mina ögon enklaste sporten som finns. Och jag gillar det enkla. Det avskalade. Inget krångel. Löpning är en ärlig sport. Och jag gillar ärlighet. Den finns säkerligen lika många målsättningar, anledningar och förklaringar till vad som driver oss som vi är många som springer. Alla har vi vår egen lilla historia. En kollega skrev en bra sak i veckan till mig när vi mejlade om träning. Lycka till, och kom ihåg att allt ska vara kul, även en tre timmars tur genom Stockholm. En mycket vis man. Det fick mig att inse något. Min historia, min relation till löpning. Den handlar inte om att tävla mot andra. Möjligtvis att tävla mot mig själv. Men egentligen grundar sig min historia på det som de flesta relationer gör. Man kan inte förklara varför man tycker om någon. Varför man älskar någon. Om man vill så finns det tusentals, miljontals anledningar varför någon eller något är så underbart. Men när det väl kommer till kritan, när du skall sätta fingret på vad det är. Välja ut en enda sak. Då går det inte. Sådan är min relation till löpning. Det går inte att förklara. Men det går inte heller att leva utan. Man kan inte leva utan att andas. Sista strofen i en av mina favoriter med Kent lyder: Vad vore jag utan dina andetag. Om man känner så för en annan människa så är jag övertygad om att man har hittat rätt. Om man känner så för något man tycker så vansinnigt mycket om att göra. Då behövs det inga förklaringar. Med det sagt så är det med förväntansfullt pirr i magen som väskan packas och kosan styrs mot Stockholm imorgon. Jag tror inte att man glömmer någon genomförd marathon. Men man glömmer definitivt aldrig känslan av att korsa mållinjen i sin första. Jag önskar att jag fick ha den oskulden kvar. För det var en helt galet häftig känsla. Eufori, blandat med trötthet, glädjefnatt blandat med salt varm smak från kinderna. Man hör på avstånd speakern tjattra på. Ljudet blir högre och högre ju närmre anrika Stadion du kommer. Helt plötsligt är du där, svänger vänster utanför, höger ner mot marathonporten, höger in på arenan. Ljudet av publiken är fantastiskt, du känner inte dina egna löpsteg längre, det är som om någon annan springer dem åt dig. Sista 250 metrarna inne på Stadion inser du att du har gjort det. Din första marathon. 42 195 metrar springandes i ett sträck. Huden knottrar sig. Någonting brister till inom dig. Hjärtat ler. Saltet på kinderna är tårar som ringlar sig ner för kinderna. Glädjen obeskrivlig. Glädjen är total. Vi ses i mål.

torsdag 21 maj 2009

I ett nötskal.

Senaste tiden har varit bekännelsernas tid. Ni som inte känner mig får veta lite mer om mig. Ni som känner mig allt för väl blir påminda om hur jag är. Och ni många som känner mig lite halvt om halvt kanske blir smått chockerade av vilket miffo jag är. Men en sak är bra. För ärlighet det varar längst. Ihop med rynkorna så kommer den avslappnade känslan av att våga vara sig själv. Och dessutom stå för sina känslor. Och det är så skönt. Jag vågar säga precis vad jag känner om det mesta rakt ut till personer i min närhet och jag står för det. Självklart rör det sig mest om positiva saker eller åtminstone konstruktiva. Och detta har kommit under de senaste åren. I veckan har jag haft utvecklingssamtal gånger två. Spännande, då min tjänst på jobbet kan ändras radikalt. Igen. Får se vad det innebär. Slutsatsen av dessa båda samtal är att mina chefer, båda relativt nya, förstått vilken person jag är. Mest intressant är att man på gymmet fått en lite mer rättvisande bild. Och där har jag tre klasser i veckan jämfört med alla timmar på mitt vanliga jobb. Mycket just nu är lustigt. Hur som så var det två positiva samtal. Igår var det fredag fast ändå onsdag. Idag är det lördag, fast ändå torsdag, och två lördagar till väntar innan det är söndag. Alla resonerar vi olika. Men fredagar är grymma dagar och lördagar lika underbara. Denna veckan är det som lördag hela veckan känsla. Och idag är det party. Först utflykt. Gunnebo slott bjöd på fika i solen. Via Hönö och Öckerö tog vi oss till Hälsö där glass intogs i solen på bryggan. Nu har balkongen gästats med mousserande rosé. Solnedgången avnjöts även den med ett rosé i handen, fast utan bubblor och med mat från en fiskebod på vägen hem från öarna. Nu har jag hittat ett gammalt blandband inspelat på CD. Ganska kul att uppleva livet förr. Vet inte om någon kommer ihåg Rockslaget. Det var tider det. Musik väcker minnen till liv. Minnen är bra saker. Att komma ihåg gamla. Att skapa nya. Vi har spelat ett spel som heter "Jag har aldrig...". Riktigt kul. Man läser upp ett påstående och så måste man bekänna. Självklart är inte allt helt rumsrent i det här spelet. Men helt klart kul att spela. Och som sagt. Nu för tiden vågar man ju stå för det mesta. Eller hur!? Hur dagen slutar vet jag inte. Men spontandans i vardagsrummet garanteras. För det är jag i ett nötskal. Precis lika mycket jag som att jag på dagens intervaller lyckades lägga till en extra där i mitten. Så många gånger som jag bjudit mig själv på några extra pulstoppar. Att köra en mindre finns inte på kartan. Men att lägga till är inga konstigheter. Glömmer inte när jag la till 100%, det vill säga 10x400 m skulle genomföras. Jag gjorde 20 stycken i uppsatt fart. Träningsläger är alltid träningsläger. Så löd förklaringen. Och det är sådana pass man kommer ihåg. Eller när mamma och pappa stod med middagen klar och var nära att ringa polisen. Träningen kändes så bra så jag körde på där i Änggårdsbergen. Tvåminutarna blev fler och fler. Till slut hade jag inte koll på vart jag var och när jag kom ut i Mölndal hade jag en lång nerjogg hem. Inte så glada föräldrar väntade där hemma. Nu för tiden blir ingen förvånad. Undra varför.

onsdag 20 maj 2009

Målgångssötma.


Lördagens lopp blev en påminnelse om hur jag fungerar. När inte den rätta känslan vill infinna sig och det gäller att kämpa för varje steg för att inte tappa mark mot tidsmålet då börjar mitt huvud tvivla. När sedan kroppen strejkar så har jag än svårare att hålla ihop det. Jag är i efterhand otroligt nöjd att jag höll hela vägen in i mål. Även om tiden inte blev helt som jag ville, även om minnet av loppet inte platsar in på listan bland bästa löparminnen. Men det fina är att det inte gör någonting. Timmarna och dagarna efter målgång har varit roliga. På så många olika sätt. Värmen sprider sig i kroppen när jag tänker på känslorna efter Varvet. Det är något visst. Obeskrivligt. Vackert. Hatkärlek. Så sant som det är sagt. Och någonting släppte. Man kanske kan tro att det är lätt att bara gå ut och springa och prestera, men det är mycket som ska stämma. Speciellt om man mer triggas av träning än tävling. Speciellt när man kan tycka att tävlingar sabbar träningen. Man måste ju vila innan för att vara på topp och blir inte tävlingen som man vill så blir ju träningen man kunde genomfört istället ännu mer missad. Vet inte om det är någon som är med på resonemanget. Kanske inte. Men rakt av så är vägen till målet det viktigaste för mig. Allt det roliga i varje underbar vecka i livet. Jag har aldrig behövt lära mig att älska träning. Jag har aldrig behövt lära mig träningsdisciplin. Men att gilla och tävla är det jag håller på att försöka lära mig nu. Kan man lära sig att dricka vin som bara är surt och blä så ska det nog gå att gilla tävling. Och ibland går man på nitar. Ett dåligt vin helt enkelt. Men emellan de dåliga kommer så många välsmakande. Jag har haft en hel del dåliga tävlingar i mitt liv. Som när det gick riktigt bra på JSM på 3000 m och jag klev av banan utan förklaring. Rädsla tror jag det var den gången. Rädsla att inte kunna hålla. Rädsla för att bli besviken på mig själv. Samma sak hände i ett terräng-SM, också som junior. Jag hade helt enkelt för höga krav på mig själv. Tjejen som grät när hon hade två fel på ett prov. Det är jag. Colting säger att man vill ju bara se snygg ut naken. Jag tyckte aldrig att jag såg snygg ut. Men med åren lär man sig dricka det sura vita och det tunga röda, man lär sig leva med sina fel och brister. Och inte ens en dåligt genomförd tävling är något man fäster för mycket vikt vid. När jag sprang New York Marathon så hade jag inga förväntningar på mig själv alls. Jag startade första halvan med pers och fortsatte i samma stil. Lyckades pressa mig under den magiska gränsen, tre timmar för den som funderar, och var helt överlycklig. Den dagen platsar på listan av lyckligaste dagen i mitt liv. Helt underbart. Första söndagen i november. 18 grader. Solsken. Löparbränna. Löparkänsla. Eufori. En japan som sprang förbi, stannade och tog kort, sprang förbi igen, stannade och tog kort och så fortsatte det. Endorfiner. Amerikanska nationalsången i starten. Glädjerus. Tre miljoner människor som kantade banan. Påhejandes. Gospelkörer. Rappare. Staten Island. Brooklyn. Queens. Manhattan. Bronx. Manhattan igen. Central Park. Målgång. Nu sitter jag med ett riktigt gott vin i handen uppfylld av sköna känslor inombords. Den första november står jag på startlinjen igen. Fyra år senare. Då kommer ingenting annat än just målgång finnas i mitt huvud. För det var det som släppte på Varvet. Det var det jag lärde mig. Ingenting är som att skära linjen. Målgång. Det är inget att vara rädd för.

lördag 16 maj 2009

(Miss)nöjd.


Ibland vill man bara glömma någonting och gå vidare. GöteborgsVarvet i år är en sådan sak. Jag skulle kunna göra en lång redogörelse med en massa detaljer från loppet. Mitt lopp. För Varvet i sig har många en egen relation till. Men jag fattar mig istället kort. Så kort som jag kan. (Riskerar därför att bli för långt för att kallas kort.) Öppnade loppet i 3.30-tempo. Blir gärna så av någon anledning. Och de senaste åren har det varit exakt samma första kilometern. Men det är ingen fara utan bara gott att känna benen pinna på. Sedan flöt det på ganska så bra. Tidsmässigt. Jag låg i rätt fart för rätt sluttid enligt min målsättning. Men något hände runt fem kilometer. Den rätta glädjen ville inte infinna sig. Avsaknad av den rätta viljan. Jag gjorde inte det här loppet för min skull utan av någon annan konstig anledning. Som om jag är tvungen att springa Varvet varje år. Att det bara är något som skall göras. Många har det som sitt stående träningsmål för att de ska pallra sig ut i spåret. Jag behöver inte de där målen men jag vill ha tävlingsmomentet för att se min progression. Fast på mina villkor. Det senaste har det inte riktigt känts som den rätta glädjen funnit där. Inte för att tävla. Träningspassen har varit underbara. Jag kände ingen närvaro i mitt eget lopp. Nedanför Älvsborgsbron spelar alltid en skön orkester och där brukar jag knyta handen och göra ett litet glädjeskutt. Inte ens där hände det som borde hända i min kropp. Ärlighet varar längst. Jag hade ett riktigt pissigt skitlopp och jag ville bryta och lägga ner hela verksamheten de sista sexton kilometrarna. Inget verkade fungera. Inte ens kilometer för kilometer tanken. Och visst jag låg på bra fart fram till tio kilometer. Och jag fortsatte hyfsat även efter det. Men utan gnista - inga stordåd. Så är det bara. Och så kom jag till punkten där det var sju kilometer kvar. Då fick jag ett fruktansvärt lock för höger öra som intensifierades in mot mål. Det kändes som mitt huvud var i en egen värld och andetagen ekade inuti hela mig. Kanske var detta lock svaret på att inte känslan fanns där. Troligen något skit i kroppen och min aning är att det kan vara lite pollenstörning. Det finns bara en enda anledning att jag fullföljde. Och håll i hatten nu för detta låter egotrippat. Runt hela loppet hörde jag ekot av mitt namn. Kändes som halva stan visste vem jag var. Jobbarkompisar, vänner, bekanta, folk från mina spinningklasser och annat löst folk som tydligen kände igen den där tokan med margaretaflätor på huvudet. Vid 2,5 km kvar visste jag att den stora hejarklacken befann sig och jag ville inte göra någon annan besviken. Min far hade rustat upp för partaj för vänner och bekanta på kvällen. En tradition vi haft de senaste åren. Och hur skulle det se ut om jag bara klev av. Hur skulle jag kunna berätta det för de som hejade så fint. Och hur skulle jag kunna komma till jobbet på måndag och säga att jag bröt. Och försöka förklara anledningen. Jo, jag låg 11 av tjejerna, 6 bästa svenska och 1 av tjejerna i Göteborg (något Varvet lite roligt eller kanske lätt lokalpatriotiskt brukar räkna) och jag hade ett skitlopp med en tid jag inte ville ha. En tid de flesta jag känner skulle vara överlyckliga om de sprang på. Men den dög inte för mig. Saker och ting gick inte som jag ville så jag flydde. Lite motgång och jag kliver av. Nä, hur skulle det se ut. Och hur skulle det låta. Så med tiden 1.22.03 passerade jag mållinjen. Ganska exakt 2 minuter sämre än för två månader sedan. Ganska exakt 1 minut sämre än förra året. Och ni som läser tycker så klart att detta inte är någonting. Alla har vi våra ups and downs. Och det måste gå lite dåligt ibland för att kunna gå bra. Och jag håller med er. Visst är det så. Men jag ville så mycket mer. Mest av allt inte bryta sviten av den ständiga förbättringen i Varvet. Men nu är det gjort och årsbästa är ändå pers. Så det är verkligen skit samma. Men det lustigaste med mig är att jag under loppet verkligen bestämde mig. Jag ska inte springa Varvet på många många år. Kanske när vi fått barn. Det var löftet jag gav till mig själv. Sjunde loppet blir det sista. Men så slog ju inte brandman Brink mig som han skulle. Trots att han var uppe och förbi. Så på kvällen lovade jag att jag ställer upp nästa år och att han då ska få slå mig. Men motstånd ska han få. Lustigt hur fort man kan glömma. En annan sak bestämde jag mig också för under loppet. Målgång är mitt mål. Och jag ska vara nöjd. Och trots att upplevelsen i Haag i mars jämfört med årets lopp på hemmaplan är som natt och dag. Så har jag i år fått uppleva Haag-känslan när man känner sig urstark och allt bara flyter på. Med den upplevelsen i bagaget och med den tiden så är det så mycket lättare att känna sig nöjd efter dagens lopp. Med blandade känslor summerar jag med två ord. Målgång. Nöjd.

fredag 15 maj 2009

Folkfest och flow.

Det är något annorlunda som ligger i luften från tidigare år. Känslan inför morgondagens varv genom den kokande staden är stark hos många. Det går på något sätt att ta på den. Och det vibrerar av adrenalin. Det känns som lugnet före stormen på många sätt. Så mycket förväntan, så mycket vilja, så mycket glädje. Och en hel massa löpare och ännu fler påhejande sköna människor som bara vill så väl när de gång på gång ställer frågor. Vet inte hur många gånger jag den senaste veckan svarat på frågan om jag är laddad. Vem går runt hela dagarna i en vecka och är laddad för ett lopp. Då skulle man ju vara helt slut när det väl var dags. Men det är välvilja, intresse och nyfikenhet. Det är helt enkelt en folkfest. Inte bara för löpare utan för alla. Det är en underbar dag i vår vackra stad. Kanske den bästa dagen på året. Med eller utan löparskor. I sedvanlig ordning avnjöts sportmässan och nummerlappsutdelningen, fast i omvänd ordning, med allt från kända löparansikten och härliga produkter till lukten av tartanbana. Det är vid tidpunkten då jag sträcker över startbeviset och får tillbaka kuvertet med min nummerlapp som kroppen och knoppen inser att det är allvar. Det är då jag börjar närma mig bubblan. Det bli race och det är nära. Dagen till ära så delade landets bästa höjdhoppstränare ut min lapp, killen som själv hoppat grymt högt som junior, men nu tränar flertalet grymma friidrottare i just hoppgrenar. Själv sätter han fötterna i ett par löparskor imorgon och kör sitt första varv. Kul. Och jag är övertygad om att resultatet bli kanon. Det är så härligt med GöteborgsVarvet för det är så många nya löpare som testar utmaningen och det är så många som ser fram emot denna dag. Och det har gjort att jag har bestämt mig för att det ska bli kul imorgon. Jag kan inte bestämma vilken sluttid jag får. Jag kan inte bestämma hur det kommer att kännas i kroppen. Jag kan helt enkelt inte ha full kontroll. Och kanske är det charmen med att tävla. Att bara släppa på kontrollspärren och hitta flow. Gå in i bubblan, den berömda zonen. Det är där jag brukar befinna mig under tävling. Avskärmad för mig själv med min löpning och mitt huvud. Och kanske är det en sak jag kan bestämma över. Att det ska bli riktigt roligt. Jag kan precis som alla andra bara vara mig själv och springa mitt lopp. Men jag kan bestämma mig för att min bubbla ska vara positiv. En enda stor folkfest. Ett enda stort flow.

torsdag 14 maj 2009

Bara en linje.


En blå linje är nu målad. Bara en endaste linje. Det brukar vara tre lite tunnare målade bredvid varandra och det är dem jag följt de senaste sex åren i rad. Nu sjunde året så har det blivit lite förändringar. Varvet växer så det knakar och det är grymt kul. På väg till jobbet idag så dök linjen helt plötsligt upp på fel ställe. Några extra små 90 graders svängar, en extra liten knix uppför. Banan är förändrad. Spännande kan man tycka. Men inte helt, när man är vanan trogen. En liten löpare som gillar att ha kontroll. Eller ska vi säga en person som krampaktigt håller kvar i de där små ritualerna för att lyckas överleva. Då är det extra utmanande att helt enkelt skita i allt och bara vara. Jag har fått höra att det är dags att släppa taget för min del. Bara flyta med. Som Henrik sa. Nu kan du bara luta dig tillbaka på den betonghårda väggen av träning och tävling du genomfört sedan sist. Du har det i dig nu. Och kanske är det så. Ikväll ska jag kika ut på den blå som snirklar sig förbi här utanför. Ta det lugnt och njuta av en helt ledig kväll. God pasta och hembakt tänkte jag bjuda min cyklist på. Hemifrån är det sisådär 2,5 km till mål. Det perfekta stället att placera ut sin hejarklack på. Och det perfekta stället att promenera tillbaka till efter loppet. Den stunden ser jag fram emot. Den stunden är den bästa med hela GöteborgsVarvet. Målgång. Nöjd känsla. Strosandes, njutandes på trötta ben vid sidan av massor av löpare som springer mot sin målgång.

onsdag 13 maj 2009

Ritualer.

Nu är vi många som har små fnurror på nervtrådarna och fjärilar i magen. Alla dessa små funderingar som flyger genom våra små huvuden. Denna vecka kändes benen oroväckande bra både på tisdagsmorgonens flytintervaller á la 5x3’ och samma sköna fartkänsla upplevdes idag på de traditionsenliga 10x1’ av flytlöpning i bra fart, avslappnat och fint. Alla har vi våra små egenheter och ritualer. Speciellt innan ett race. Mitt ritutövande börjar en vecka före loppet. Det är då jag tar ut nålarna ur min egentillverkade voodoo-docka. Skojar bara. Men uppladdningen börjar med någon form av genomkörare. Antingen ett tufft pass eller ett kortare lopp, som Helsingborg nu senast. Sedan vila söndag, måndagen brukar det av naturliga skäl bli alternativ körning i form av min spinningklass, dock bara 90’ för att spara benen. Sedan tar redan nämnda flytintervaller och alltså de sista två löppassen vid, tisdag och onsdag. Efter det vila bortsett från en liten morgoncykling fredag i arla stund på min sedvanliga klass. Ingen extra cykling som det brukar vara, bara 40’ med superlätt motstånd. Gott att rulla runt lite blod i benen. När sista löppasset är genomfört på onsdag morgon så är det en skön känsla som sprider sig. En känsla av att ingen mer träning ger inför loppet. Man har helt enkelt gjort det man kan. Och det är bara onödigt att ödsla energi på att tänka på genomförda pass och vad man kunde gjort annorlunda. Så sista dagarna är det annat som gäller. Jag är ofta helt ovetenskaplig. Resonerar som så att ingen har forskat på min kropp, så jag borde ju känna den bäst. När huvudet var med mig för några år sedan så sprang jag en mara under tre timmar med en torr plain bagel och en banan i magen. (Inget jag rekommenderar och en helt annan historia.) Men det bevisade för mig själv att det är dagarna innan ett lopp som gäller och att min egen minivariant av må bra kolhydratladdning fungerade. Betydelsen av att fylla depåerna med lite fräsch god pasta i lagom mängd och annat som smakar gott att stoppa i sig. Formtoppning eller inte. Det är en definitionsfråga. Men med tanke på att uppladdning och toppning i allra högsta grad kan ses som mental föreberedelse lika mycket som fysisk så är det nog just formtoppning jag brukar syssla med. Mindre träningstimmar, mer fokus på tävlingsfart med bra löpkänsla och flyt, mer tanke på vad jag stoppar i mig och mer fokusering på att benen skall få vila. Men kanske viktigast. Mest av allt försöka hitta känslan av att det ska bli roligt att springa hårt under en relativt lång tid, att det ska bli kul att ta ut sig stenhårt, redo mentalt för att stå på startlinjen utan demoner och konstiga krav i huvudet som ingen i verkligheten ställer. Redo att knyta handen och njuta av stunden. Jag är inte riktigt där ännu. Men jag jobbar på det.

lördag 9 maj 2009

Repriserad genomkörare.


Så var det gjort. Helsingborg tur och retur. Uppladdning i bilen. Blåsigt väder. Solsken. Ben som inte riktigt ville varken på uppvärmning eller under själva loppet. Ett huvud som inte riktigt hade lust det heller. Men vad fasiken. Tävling är tävling. Startskottet brann av. Startfältet rusade iväg. Jag hade före loppet blivit upplyst om att en vass landslagsjunior gästade startfältet. Vår grymma Isabellah fanns det ju självklart inga tankar om att hänga på. Förra året var hon etta och jag tvåa. Långt långt distanserad. Såklart. I år var landslagsjunioren med. Men vem bryr sig. Det är jag, mina löparskor, mina demoner, mitt lopp och mina tider som skall slås. Men trots det blir jag stressad. Unga människor sticker gärna iväg lite snabbare än vi med lite mer seghet i kroppen. Och jag hakade på. Banan i Helsingborg är relativt tuff, kuperad genom Pålsjöskog och detta år även lite missbildad av ombyggnationer i stan. Till det en minibuss som förvirrade sig mitt framför mig. Sekunder tickade iväg under loppet på en massa skit. Men sånt är livet. Hur som helst så var motlutan genom Pålsjöskog min räddning. Enda stället på banan jag kände mig stark var på det stället jag minst förväntade mig. Var tvungen att springa förbi junioren som jag fått tips om skulle hålla en bra fart. Och efter det var mitt mål att hålla samma ställning som förra året. Alltså tvåa efter Isabellah. Inget snack om tider. Ingen bra känsla, som förra året. All träning, alla mil i benen det senaste har gjort sitt. Det är inte nu jag ska ha ett lätt steg. Tror jag. Eller snarare. Hoppas jag. Men jag lyckades på något sätt hålla ihop det. Bra träningspass. Tiden vill jag inte nämna. Men det är ju löjligt att inte säga något om den. Håller med. 37' 32'', en sekund sämre än öppningen i Haag. Och då fortsatte jag i mer än det dubbla. Inte min dag idag. Men en riktigt bra genomkörare. Några sekunder sämre än förra året, men perfekt halvmarathonfart. Nu gäller det att hitta lugnet och viljan för att köra på som en tok i det dubbla. Vissa delar av mig vill. Om en vecka hoppas jag att hela jag har lusten, glädjen och den rätta känslan. Är det någon som är värd mitt andrapris idag. Ett par dyra Puma löparskor från Löplabbet så är det Henrik. Han persade så det skrek om det på den tuffa banan. Läs mer om hans upplevelser på hans blogg. Vilken utveckling av en cyklist och vilken träningskompis jag har. Vi som aldrig skulle bli kompisar.

fredag 8 maj 2009

Jag just nu.

Mitt allmäntillstånd är på många punkter bra. Några punkter är jag glatt ovetande om. Andra vet jag att det är lite fnurra på men det är nog ingen större fara. Men så har vi mitt mentala tillstånd. Fasiken vilken dag. Nervositet kontra prestationsångest. Vad handlar det om. Wikipedia gör mig inte så mycket klokare:

Nervositet är en benämning på ett känsloläge där personen ifråga känner en oro eller har ett ångestfyllt förhållande till något som skall ske. Ångesten, som är utfallsrelaterad, kan antingen bero på att personen inte vet vad som kommer att ske, eller inte vet hur det som sker kommer att tas emot av andra.

Prestationsångest är när en individ är nervös över att inte räcka till eller så är de egna kraven (eller den egna uppfattningen hur kraven är ställda) så högt ställda att personen känner en djup ångest inför utförandet - en skräck inför faktumet att inte räcka till.

Det enda jag vet är att det inte har med andra personer och deras reaktioner att göra. Det har med mig själv att göra. Tävling. Hualigen. Nu börjar det. Trodde halvmaran i Haag skulle göra mig lugn. Speciellt om det gick bra. Och det gjorde det ju. Men nejdå. Ok. Några val för kvällen. Lugnande medel. Eller kanske lite balsam för själen. Alltså lite vin, ost och choklad. Eller sätta mig med en miniräknare och med skräckfylld blick räkna på mellantider sett ur olika scenarier. Eller sätta mig med Willi Railo i knät. Det ena måste inte utesluta det andra. Rättelse. Kommer inte utesluta det andra. Jo. Om jag skiter i allt och ser på hockey istället.

torsdag 7 maj 2009

Regn slickar hela staden.

Som en fuktig kall tunga. Allt är asfalt. Smutsigt vatten. En av många låtar jag gillar med Kent. Och de senaste dagarna har det verkligen regnat. Och vad jag är lycklig över detta. Alla små elaka saker i luften som gett mig tryck över bröstet, flåspip i halsen och obehagskänslor på alla tuffa pass under senare tid var som bortblåsta. Eller snarare låg de som klegg på marken. Underbart solig kväll i frisk rensad luft. Morgonpasset på en timma var ett minne blott och intervaller skulle intas. Fullängdare brukar jag kalla intervallpass som får en effektiv intervalltid på 30'. Då är det på riktigt och kroppen får möjlighet att verkligen trycka ur både fart och energi. Musklerna och andningen får chansen att vänja sig vid en belastning som är hög och som kan liknas lite vid tävling. Gårdagens pass var det sista av den här sorten före Varvet och därför mentalt otroligt viktigt för mig och alla mina demoner. Som sagt senaste tidens träning har varit grym på många sätt, mest i positiv bemärkelse. Men även den motsatta med hämmad andning och ett tempo samt en puls som inte riktigt kunnat piskas upp så hårt som jag velat. Fysiskt omöjligt och de där demonerna har spökat lite lätt i huvudet. Men igår var de som bortflugna. Benen var bortskämt lätta med tanke på att det var andra passet för dagen. Uppvärmning 15' förbi vårrustokeriet i Slottsskogen på traditionsenliga cykelbanan ut från stan mot Billdal. Sedan intervallserien 5 (3', 2', 1') med 1' joggvila. 15 fina intervaller. 30' nedvärmning in mot stan igen. Tutti 90 friska minutrar. Löpning när den är som bäst. Flyt i benen, hög fart, blicken högt, djup andning trots en puls en bra bit över 170. När klockan piper för sista minuten så infinner sig kraften att trycka till, pressa pulsen det lilla extra. Kroppen svarar på ett vackert sätt, viljan finns där, men framförallt den rätta löpkänslan. Det går inte att missa när löpkänslan är som klockren. Men det går inte att bestämma själv när den skall infinna sig. Om jag skulle försöka sätta ord på den så får detta enda räcka. Lycka.

måndag 4 maj 2009

Bildbevis.

Eller helgen i bilder.

De omtalade backarna.


Karlakarl.


Ovanlig syn.


Mer vanlig syn.


Kort civiliserat fikastopp i Kivik. (Bures rekommenderas varmt. Fantastiskt goda delikatesser. Vi avnjöt dem till gott vin denna kväll.)


Mellan passen. Fika och raklångt läge i strålande solsken.


Och jag.

söndag 3 maj 2009

Harmoniskt slutfört.

Minisolskenslägret är fullbordat, komplett och slutfört. Och vilken avslutning det blev. Solen sken, femton grader i skuggan och de berömda kullarna intogs. Jag hade med avsikt sparat dem till sist. Har gjort dem förut så om de inte hade blivit genomfört av någon anledning så hade jag ändå klarat mig med ett leende på läpparna. Men efter dagens löptur så är leendet fånigt brett och känslan i kroppen riktigt skön. Dessa underbara kullar i Brösarps backar, den fantastiska vegetationen och de lummiga snåriga vingliga stigarna vindlar sig fram. Terränglöpare har jag inte utgjort mig för att vara så på ett långpass där farten behöver hållas nere så passar detta vägval mig perfekt. Idag var en sådan dag. Många mil i benen från de senaste dagarna, men den där farliga känslan av mersmak finns där. Den där som lätt kan göra att man blir skadad om man inte vilar. Så lägre fart och bara njuta löparskor var tanken. Efter en sisådär 90 minuter så vände min runda ut på asfalt och stigarnas underlag hade gjort sitt i benen. Jag kände för första gången den här helgen att benen var som mättade på löpning. De ville inte trycka på uppför asfaltsbackarna så jag fick lugna mig lite. Väl uppe på mer kuperad terräng så svarade benen lite mer. Konstig kropp jag verkar ha. Från att ha varit sliten och längta tills långpasset var över så fick jag kraft och la in några extra växlar. Sista sisådär 20 minutrarna pushade jag på lite extra. Kul att kunna göra när klockan går mot två timmar och även passerar. Berättade ju häromdagen om musiken i öronen som hjälper till på vissa pass. Idag var den lille iPoden med igen och sista låten som dök upp, Losing med Takida, fick djävulen att formligen flyga i mig. I'm losing all of the time. I'm losing. I'm losing please change my mind. I'm losing. Om du kände mig förr om åren, som någon form av medeldistanslöpare, så vet du att jag inte var direkt vass de sista 150-200 metrarna. Jag är hyfsat jävla trött på de destruktiva tankarna som dyker upp ibland i mitten av ett lopp och ibland i slutet. Som om jag är nöjd med min insats innan målgång. Med åren har jag blivit lite bättre i huvudet. Men inte nog. Idag avslutade jag (enligt mig själv) mitt 2 h 10' långpass med bravur. Jag hittade kraft trots att hammaren var nära. Jag hittade en spurt som heter duga. Jag mot ett gäng med olika brevlådor under de sista minutrarna med Takida pumpandes ikapp med mitt blod. Mållinjen flyttades fram mer och mer, klockan stoppades och jag fortsatte slutspurten. Bara för att det var så ont skönt. Vilken långhelg. Henrik beskrev den som den bästa helgen i hans liv. Jag är inte sen på att instämma. Finns inte ord för hur underbart vi haft det. Punkt.

lördag 2 maj 2009

Lägerkänslor.

Imorse vaknade vi förväntansfulla inför tredje dagen här på Österlen. Två pass inplanerat och inget mer. Absolut inget alls. Om man exkluderar raklångt läge och matintag. Precis som det ska vara på träningsläger. Bättre sent än aldrig kanske man får lov att säga efter La Santa vistelsen. Jag lovade mig själv att inte gnälla. Idag sprack det för en stund. Benen är som sig bör lite lätt möra och det vackra blomstrande vädret ger stryptagskänslor då och då. Härdande och inget jag borde bry mig om. Men jag hatar att behöva sänka ambitionen under ett intervallpass. Varje pass räknas. Och idag blev jag avställd av Henrik så det sjung om det. Ok, han ska vara bättre. Men jag ska ligga tio pulsslag högre och då i stort sett hänga med fartmässigt. Ingen anledning att sura. Men jag erkänner. Jag är svår att leva med och jag surade. Såklart inte på Henrik, han var grym idag. Utan på mig själv. Intervallserien: 3x4', 3x3', 3x2', 3x1'. På ettorna hade jag krut att utmana mannen i mitt liv, alltid något. Det bästa är att det är lätt att glömma och komma igen. Speciellt när man är långt ifrån vardagsstressen och inne i bubblan. Eller ska jag kalla det mitt i träningskoman. Och vilken 180 graders sväng. Eftermiddagen förgylldes av 90' distans. Henrik varvar med mtb så jag körde på efter eget tycke. Halvtimman längre än planerat av bara farten och ben som konstigt nog svarade. Överlycklig sprang jag förbi får, kossor, hästar, grisar, långhåriga hornbeklädda kor, raps och vacker bokskog iklädd linne och kortbent. Dagsdos i löparskor blev 2 h 45' blandad glädje, lyckorus och ilska. En trött kropp som vill ha mer. Jag känner igen känslan från alla läger i tonåren. Skumt men kul. Det första Henrik sa när han vaknade idag var (jag citerar): Jag längtar till La Santa. Tänk när vi kliver av planet och tar taxin med cykelväskan på taket. Vi kommer fram och Ana möter oss och ger oss nyckeln. Underbart kommer det bli (slut citat). Jag är inte ensam om mina lägerkänslor. Detta är livet på en pinne.

fredag 1 maj 2009

To the beat.

Jag har både läst och hört att riktiga löpare inte springer med musik i öronen. Låtsaslöpare eller inte. Under dagens lilla pass på 1 h 45' distans på den perfekta solskens bokskogsrundan var just musiken min lilla räddning, det lilla extra och en skön motivator för högre puls och ökad fart. Det finns inga rätt eller fel när det gäller träning så länge den som tränar är nöjd och glad. I varje fall enligt mig. Oändliga möjligheter erbjuder våra backar. Idag Myrestad, Södra Lökaröd, Hörröd, Agusa, Bertilstorp, Lönhult, Norra Björstorp, Torrasteröd och åter Myrestad. Fantastisk runda. Planen 90 friska minutrar fick en extra kvart med Korn och Twisted Transistor pumpandes i öronen sista biten. Fullt spett som en målgång. Och som jag trivs. Kanske ska man återvända till Skåne och tävla till musik i höst. Det skulle vara någonting det.