söndag 29 augusti 2010

Déjà vu i Trelleborg.


Fredag kl 06.45 kickades en hektisk dag igång med spinningklass i instruktörssadeln. Svettigt och ljuvligt. Snabbdusch på det, borsta håret och sminka mig i bilen. Kl 08.15 och bussen kör från Nils Ericssonsterminalen mot Jönköping. 10.30 kliver jag av rätt in i stan jag jobbade ett litet tag i. En latte i farten och vidare med taxi ihop med min Stockholmskollega till Elmia och lastbilsmässa. Fantastiskt trevligt kundmöte ihop med reklambyrån. Varje liten minut utnyttjades, precis som det ska vara. Klockan tickade på och vi alla förvånades över hur tiden kunde springa iväg så. Det går fort när man har roligt har någon sagt och det stämmer. Ny taxiresa i ilfart för att hinna med våra respektive tåg. Kollegan tillbaka mot Stockholm och jag mot Malmö den här gången för att landa i Skåne inför lördagens tävling. Henrik hämtade upp mig på Malmö station, vidare till Trelleborg och Palmfestivalen. Staden kokade nästan över och vi med den. Checkade in på ett fantastiskt mysigt Bed & Breakfast, Systrar och Bönor. Fick i oss en pastaportion efter en dag utan tid att andas. Sedan kraschade vi båda i sängen med en klocka som slagit elva. Fredagen där varje sekund var värd mycket och ingen tid blev slötid var min uppladdning för årets Trelleborgslopp. Racet jag hade förhoppning att persa på och som jag förra året vann. Då skrev jag så här. I år blev loppet på många sätt samma, men ändå annorlunda.

Startskottet gick även i år på den lilla söta arenan bortanför Vångavallen. Jag fick en fin start då killarna i täten pinnade iväg och jag la mig i rygg på den siste av dem ut från stadion. Resan mot mål startade klockrent och jag tror aldrig att ett lopp har startat så smidigt tidigare. Ingen tjurrusning, perfekt tempo från start, mitt tempo, inga armbågar och inget tåtrampande. Utan flytkänsla steg för steg mot första kilometerpassering. 3.37 på den första, 3.32 på den andra och loppet var igång på allvar. Befann mig lite i ett vakuum i början, ensamt majestät med grabbar framför som första tjej. Första delen av loppet är riktigt lättlöpt och det är enkelt att förivra sig i ett för högt tempo och bränna krutet för fort. Med det i åtanke var jag lyhörd och höll farten stabil runt 3.40. Kom ikapp en kille som i efterhand visade sig vara en trevlig spanjor jobbandes i Sverige. Han märkte att jag kom ikapp honom och var en gentleman i några kilometer. Vi sprang ihop och jag fick en rygg att gå på och han fick en tjej som jagade honom. Vi kom ikapp fler grabbar och vid passering 5 km kände jag att övriga tappade men jag var stark. Trots att kilometer fem till sex blev en sopig en med lite småknixar som saktade ner farten lite för mycket så lämnade jag övriga bakom mig och hittade mitt vakuum igen. Jagade mig själv framåt och in på den mer lättlöpta delen av banan. Kilometer för kilometer och vips var det bara 3 km kvar. Tog en efter en utan att ta i för mycket. Kontrollerad löpning och i efterhand tror jag att jag kunnat fortsätta 5 km till. Målgången talade för sig själv. Jag brukar vilja stå still och flåsa en liten stund för att få ner pulsen. Men den där pulsen efter målgång kändes stabil. Vacker lagerkrans runt huvudet och déjà vu känslor från förra året. Inte varje dag jag får en krans runt huvudet. 36.50 stannade klockan på och jag är nöjd men vill ha mer. Varför är det alltid så?


Om tävlingar skulle kännas som igår varje gång så skulle jag lätt kunna tävla varje vecka. Ingen större nervositet innan. Lite stel i ett baklår och småsega ben efter en första jobbvecka som tog på krafterna. Men det fina var att det där försvann ur huvudet när endorfinerna började kicka in under loppet. Jag kontrollerade ett för mig relativt högt tempo. Kände mer att det var som ett snabbdistanspass än en tävling. För mig brukar 10 km lopp vara läskiga och tuffa. På något sätt så är det hårdare att springa så korta lopp för du tvingas ligga så nära din tröskel och ska både våga och ha sinnesnärvaro till att ligga på varje steg loppet igenom. Tappar du gnistan och drivet för en sekund så förlorar du värdefulla sekunder. För 10 km handlar mer om sekunder än vad andra lopp gör. Halvmarathon och marathon är för mig något helt annat. Tempot är inte avgörande på samma sätt utan det är andra saker som spelar in mer. Det mentala och det muskulära att springa under så lång tid. Gårdagens lopp gav mig stor mersmak för 10 km och jag vill förbättra mig en minut innan jag sänker ambitionen. Det är en redigt tuff minut, jag vet. 4 sekunder från pers igår och jag är glad över att trycka mig under 37 minuter ännu en gång. Fast inte direkt lysande när årets målsättning är 36.30. Delar av mig vill leta reda på ett bra lopp för att ge det hela en chans till i år. För igår var inget perfekt lopp, jag var för pigg efteråt. Men å andra sidan så var jag oftast det förr om åren som medeldistansare också. Efter de bästa loppen var jag så pigg att min tränare, jag hade då, lät mig springa av mig på några 200-meters intervaller bara för att lugna ner mig. Igår blev det inga intervaller efteråt och inte ens någon nerjogg. Det blev däremot glada skratt och tillfälle att umgås med Myggan som jag skriver löpprogram till och som dängde till med ett riktigt gott pers. Det var en seger om något. Stort grattis och så roligt att se en vän bli så glad i sina löparskor. Och dessutom fick både Henrik och jag umgås en stund med andra underbara löpare; Daniel, Sofie, Anna, Sara och Maria. Solen och leendena sken ikapp. Ni är så härliga allihopa.

En del lopp passerar förbi obemärkta, men gårdagens race blev ett sådant där välbehövligt avstamp för mig. Jag brukar säga att det tar tid att lära sig att springa marathon. Nu har jag efter många års nötande i löparskor kommit på att 10 km är inget man bara gör så där. Det tar lika mycket tid och lopp att lära sig att springa så här relativt korta lopp. Mersmak för intervallträning, mersmak för snabbdistans, mersmak för de där ruggiga passen som gör ont och inte alltid är så roliga. Var sak har dock sin tid och nu närmar sig en mastodont träningsvecka. Vi får se om det blir något mer 10 km lopp i år. En sak är dock säker, imorgon bitti före jobbet väntar snabbdistans och nu hembakt sockerkaka.

tisdag 24 augusti 2010

Löpardag - lördag 4 september.

För dig som vill få inspiration och bli en bättre löpare kommer jag tillsammans med Monika Björn att ta med dig på en dag fylld av träningsglädje. Oavsett vad du har för målsättning med din löpträning får du med dig verktyg att jobba med på egen hand för att utvecklas.

En fulladdad dag med teknikträning, styrka för löpare, rörlighetsträning, intervallpass och inspiration till att skapa ditt eget träningsprogram står på schemat.

Pris: 795:- inkl. moms. Lunch ingår.

Boka genom att betala in beloppet på bg: 222-9029.
Uppge namn, e-post samt medlemsnummer vid bokning.

Frågor? Maila: monika@incycle.se

Vore fantastiskt roligt om vi blev ett härligt löpargäng denna dag!

I samarbete med:

måndag 23 augusti 2010

Midnattsloppet.


Så var det vardag igen. Vårt kontor har flyttat och jag klev in i en ljus nymålad lokal. Vita väggar, kryddat med rosalila detaljer och min chef har gjort ett fantastiskt jobb med vårt nya tillhåll. Gillar det skarpt. Som pricken över i, grädde på moset och ja ni vet, så ligger nya stället en minut från Sats där jag har mina cykelklasser och tio minuter från vår lilla lägenhet. Inte mycket tid som ska spillas här inte. Efter jobbdagens slut var det dags att kliva in i cykelsalen igen, inta instruktörsrollen och försöka leverera. Inget att hålla på, hösten kickades igång med hardcorecykling direkt. Lagtempo var ett faktum. 90 minuter underbar energi. Vi har tidigare haft 36 platser på klasserna och någon extracykel. Men det händer grejer även på Kungsgatan. Nytt skåp i omklädningsrummet. Fick liksom skrivbord på jobbet även välja sist här, men det är helt ok. Skrivbord och skåp är liksom inte det viktiga, så länge de fyller sin funktion och står på ett relativt ok och ostört ställe. Viktigast var att det idag fanns 44 cyklar att fylla och vi hade fantastiskt roligt. Åtminstone jag. Vilken energi och vilket driv. Kände mig ringrostig efter att ha sprungit hela sommaren, med undantag för de två utomhusspinningklasserna på Playitas, så det var med lätt nervositet jag klev in i salen. Fast det är ett sundhetstecken. Nervositet är bra, man skärper sig. Utan att vara nervös inför en tävling så skulle det inte gå bra. Nervositeten släpper loss saker i kroppen och vi gör oss redo för kamp. Nu är jag inte nervös inför varje cykelklass, för det är inte en tävling utan något helt annat. Men nu är hösten i vart fall startad och faktum är att jag i hjärtat saknar att spinna när jag har längre uppehåll ifrån det. En otroligt bra träningsform som komplement och när man får träna med så taggade människor kan man inte annat än le. Entusiastiska, glada och fulla med jävlaranamma. Peppar varandra, ger järnet, ger av sin energi och suger åt sig. Vad kan man mer säga än att ödmjukt tacka att jag får träna med er vecka ut och vecka in. Nu kör vi, varje måndag (och fredag om ni vill) hela vägen in i kaklet, ända fram till jul. Och jag lovar vi ska cykla delar av Paris-Roubaix någon gång under hösten. Bäckstedt vann etappen vi kommer köra och på varje kullerstensdel kommer det att svida i våra ben likt det gör i cyklisternas i filmen. Utbrytningarna duggar tätt och målgången är rafflande. Att det blir åka av är ett understatement.

Vardagen startade efter att semestern avslutades. Logiskt nog. Och det gjorde den med att ligga i soffan och slappa i lördags. Se på film, läsa böcker, äta och tävla. Midnattsloppet gjorde sitt intåg i stan och jag är en människa som gillar traditioner. Eller som min far sa en gång; har man satt djävulen i båten får man ro i land. Lite så är det med traditioner. Lite så är det med mig. Har svårt att släppa GöteborgsVarvet-traditionen med åtta raka lopp. Får mig osökt att tänka på hur ska jag göra med Varvet och maran i Stockholm nästa år?! Går det att köra båda, ska jag bryta sviten eller hitta en annan mara. Vem vet. Med Midnattsloppet fick jag möjlighet att vara med från början här i Göteborg. Tredje gången i år, men jag var mindre sugen i och med att vi trillade in hemma efter fyra veckors bortavaro i fredags eftermiddag. Men så vill man vara med i gemenskapen och det handlar om mer än att tävla. Dessutom är traditioner jobbiga att bryta, så nog stod jag där på startlinjen likt förra året. Lite annan, tuffare, bansträckning i år. Men ändå mer dynamisk på något sätt trots sina knixar, kurvor och kullerstenar. Kul kan sammanfatta loppet. En happening, folkfest och något annorlunda. Trottoarkanter att se upp för, spårvagnsspår och mörkret som faller ger loppet en annan utmaning och karaktär än den vanliga vid löpartävling. Tidpunkten är även den en spännande faktor att väga in. Men det är inte lösningen på en löparekvation jag är ute efter utan ett bra fartpass, ett startskott att öva på och en rolig upplevelse. Och det sistnämnda blev det. Hejarklacken, den trogna hemma och de som skrek runt banan, lyfte oss löpare fram. Tack och bock. Tiden är inget jag fäster så mycket vikt vid. Den här gången. Placeringar brukar jag inte bry mig så mycket om, men det var roligt att prata med den ödmjuka och glada norskan som vann. Och även träffa på andra härliga likasinnade i mål efter loppet och vid starten. Och det var roligt att få vackra blommor och ett bidrag till kommande träningsläger. En härlig bonus och fin inramning på en vacker sommarkväll.

söndag 22 augusti 2010

En del av mitt hjärta.


Endorfindrogen intog min kropp till fullo de två första veckorna på sommarsemestern. Träningsläger i sann löparanda. Löpningen i fokus och inget annat. När du inte ligger plant ner i en säng eller i ömsom sol och skugga med en god bok eller sovandes så äter du och fyller på med vatten. Alla andra ingredienser är onödiga för de snor din träningsenergi. Du vet vart ditt fokus ligger och du vet varför du valt bort allt annat just där och då. Träningsglädje i en bubbla. Mitt livselexir. Livskvalitet. Att kunna göra det du vill med din kropp. Det är ingen annan som sätter din ena fot framför den andra och får dig att springa nära 2h varje dag. Du har en tanke, du uttalar den och håller dig till den med en lyhördhet.


Vila är lika viktigt som att träna. Hemma är det dock lite svårt att få till den där siestan som spanjorerna håller fast vid. Jag tillhör exempelvis en av alla människor som säger att jag inte hinner läsa böcker och det är verkligen sant. Jag har inte en timma över om dagarna för att försjunka mig djupt ner i en bok, vilket är synd och skam. För jag gillar att läsa, Henrik också, och därför fick vi betala övervikt på resan ner. Och hem. Men det var det värt. Deckare har blandats med verklighet där bland annat en bok om kronprinsessan har sträcklästs, Mia Skäringers bok med en något snuskig titel har plöjts igenom, Michael Nyqvists bok och Liam Norbergs Insidan är två andra biografier. Familjens projektledare säger upp sig, av en härlig Gunilla Bergensten som jag jobbade ett kort tag med i början av mitt yrkesverksamma liv. Tänkvärd och provocerande på ett bra sätt. Kriminalromanen Mamma, pappa, barn av Carin Gerhardsen rekommenderas, liksom Miraklet i Anderna av Nando Parrado. Bara några av alla böcker vi släpat tur och retur. Jag gillar att läsa om olika livsöden. Verkliga berättelser och inget hittepå. Livet är inte enbart en dans på rosor och att läsa om olika händelser som drabbat andra ger stor behållning och dessutom lär man sig mycket om sig själv genom de funderingar som dyker upp. Men att få bryta av med en spännande kriminalare eller en relativt blond och IQ-befriad tjejbok kan också vara skönt. En sådan där bok med rosa framsida som andas läppglans så långt ögat når, en bok Henrik inte skulle ta i. Två sådana hade jag med också, för balansens skull. Något måste väga upp hans maffiaböcker. Mixen av böcker vi hade med var perfekt. Harmoni och balans. Lite som med löppass. Långpass varvas med vanlig distans, bryter av med dubbelpassdagar, blandas med kortare löppass, varieras med intervaller, snabbdistans och annan hårdare körning.


Det har blivit dags att summera årets semester, träningsläger eller bröllopsresa, om man så vill. Första halvlek i La Santa var fantastiskt bra och i siffror blev det 30 mil uppdelat på två 15 mila veckor. Två långpass i veckan för att miljön tillåter och lockar mig till det, intervallpass på bana, tuffa bergspass och ett helt gäng med vanliga underbara lavadistanspass. Sedan vände vi blad som Myggan så fint beskrev det. Vi lämnade det spartanska livet på Lanzarote mot bröllopsreselyx på den sandigare grannön Fuerteventura och byn Playitas. Den här gången hade jag dock riktigt svårt att släppa taget och inse att tiden i byn är semester och lånad tid. Mitt liv är inte där, även om jag så gärna vill. Jag hoppar in i andra människors liv och gästspelar. Med löparskor njuter jag av det som för dem är frukost, lunch och middag. Men den här gången var det annorlunda. Vi har aldrig haft det bättre i La Santa. Både Henrik och jag har svårt att sätta fingret på vad det var som gjorde det. Melankoliska och med en stor saknad klev vi ombord på den där färjan och sa hejdå för den här gången. Efter en lång resdag med cykelväska, resväska och bag samt en IKEA-kasse (!) införskaffad i Arrecife som extra hjälp i vår lilla semesterflytt ankom vi Playitas. Lokalbussen var vårt färdmedel, vilket är en stor kontrast till det vi landade rätt in i. Chartervärlden, ytlighet och ett hotellkomplex med golfbana. Om jag ska vara elak. Med höga förväntningar var det många saker som gjorde oss besvikna när vi kom. Men det mesta låg i vårt eget huvud för att vi kom från vårt paradis och hade en annan bild av vad det här stället skulle erbjuda oss.


Vi ska inte grotta in oss i tråkigheter och därför lämnar jag vårt första intryck åt sidan. Men måste poängtera att det är dåligt av ett hotell som marknadsför sig som träningskomplex med bland annat löpning och cykel i fokus att inte kunna berätta något i överhuvudtaget kring vart man bäst springer. Mer än att du kan springa i ytterkanten av golfbanan om du vill eller ta dig en tur mot piren där du hittar markerade grusvägar fast markeringarna är bortplockade så det kan vara svårt att hitta rätt rutt. Säger man så till mig så tänder jag på alla cylindrar. Henriks svar blev; ge mig en färgburk och en karta så kan jag märka upp dem åt er. Hur svårt ska det vara? Ja, jag håller med, hur svårt kan det vara. Men jobbar man som guide och inte har tagit ett löpsteg själv och inte kikat runt hörnet på hotellet man jobbar på, så kanske man ska vara ursäktad. Fast nä, det ska man inte för vi betalar en hel massa för att åka dit för att springa och cykla. Och den här typen av hotell kräver lite andra guider i min mening. När Henrik sedan på frågan vart cyklar jag bäst mountainbike får svaret det gör du bäst nere i Morro Jable (över 5 mil bort) eller i Corralejo (runt 10 mil bort) så tappar jag nästan fattningen. Så han ska cykla asfalt 5 alternativt 10 mil tur och retur (alltså 10 respektive 20 mil) för att där kunna cykla sitt träningspass på single tracks, när han har åkt till hotellet på ön som marknadsför sig som ett paradis för löpare, cyklister och motionärer som gillar andra typer av aktiviteter. Lite lustigt kan tyckas.


Hur som helst så är vi inte missnöjda alls. Faktiskt inte alls. Utan vi har fått riktigt bra träning och haft en underbar andra halvlek med bad i vår egen pool, lugn och ro på vår egen altan i den trerumsvilla vi hyrde som honeymoon boende sista två veckorna. Påhälsning av våra vänner Steve och Maria. Moet i solnedgången, massvis av tapas och god mat, gott vin, solsken och bokläsning. Testat spinningklasser och coreklass utomhus under bar himmel med vacker utsikt på hotellet. Instruktörerna är riktigt duktiga och då är jag något (läs: väldigt) kräsen. Åkt runt med bil och sett hela ön och alla trevlig surfbyar samt mindre trevliga överbyggda turistorter. Men jag hade inte planerat att springa mina kvalitetspass på löpband när jag skulle befinna mig i paradiset. Det finns en löpbana att låna nyckel till som troligen är ypperlig i Gran Tarajal. Kändes dock lite ensamt att vara där själv och blåsten som står som en vägg i ansiktet varje dag var inget bra alternativ för att få till riktig kvalitet på de tuffa passen. Så jag har njutit av löpband i sjuk värme inomhus. Något borde det ha gett, hoppas jag. I vart fall lite lagom med pannben. Långpass lyckades jag samla på mig, men i ömsom mycket trafikerad väg och ömsom motvind så att det var värre än värst. Svårt att beskriva, men när du springer i femminuterstempo men får trycka på som om det vore 3.45-tempo så förstår du. Vinden har vissa pass varit så extrem att jag tappat glädjen i löpningen. Det är svårt att njuta av att trycka på hårt när det går sakta, mer motiverande att trycka på när du känner farten i ansiktet och trycket i benen. Men det är säkert härdande på något sätt det också. Och jag har haft några riktigt fina pass också och fått fina mängdveckor blandat med kvalitet även på den sandiga ön.


Nu låter det kanske som om jag inte skulle rekommendera Playitas till någon. Men faktum är att Fuerteventuras träningspärla nog passar de flesta bättre än vad mitt smultronställe gör. Om vi får barn så är Playitas perfekt för att kombinera sin träning med kul för kidsen. För min mamma som älskar att träna och hennes Kjell så är det ett riktigt bra ställe att åka på aktiv semester till och de kommer att åka dit framöver. Men för en marathonlöpare som vill springa många, långa varierade rundor är det inte bästa stället i min mening. Men gillar man att kombinera med annan träning och få en härlig vecka kan det ändå vara värt ett besök. Allt är som vi vet relativt. Och vi måste alla skaffa oss vår egen åsikt. Själv kommer jag att välja enbart La Santa nästa gång. För om man trots bröllopsreselyxen saknar det spartanska livet i en liten lägenhet i en spansk by på Lanzarote så vet man helt enkelt vart hjärtat hör hemma. Semestern sjunger på sista versen. Winnerbäck sjunger är det jobbigt att tiden går och man blir äldre eller är det kul att vara med. Och vi njuter till fullo av de sista skälvande timmarna med ännu en god bok i handen. Den jag sparat till sist för att njuta som mest. Chasing Lance. En bok om Armstrongs sjunde raka Tour de France seger. Det är kul att vara med som svar på Winnerbäcks fråga och det är en underbar sommar som lider mot sitt slut. Vardagen är här. Spinningklasser, jobb, löpning och lite annat däremellan. Livet hemma är det riktiga livet. Men jag kan inte säga borta bra men hemma bäst. För La Santa är lika bra som här. Nu går deras liv vidare och vårt här. Bebispojken blir äldre, Maria och Steve jobbar på i cykelbutiken, Basil serverar tapas och kaffe. Och någon gång tangerar vi varandra igen. En del av mitt hjärta finns där.

onsdag 11 augusti 2010

Härliga vänner och 600 möh.


Luften står still. Solen står redan högt på himlen. Det kommer bli en varm dag. Vi blir upphämtade utanför Pro Bike av vår vän Steve. Maria ska cykla landsväg från cykelbutiken, Henrik och Steve ska köra grymma single tracks på norra ön och jag ska än en gång få springa mitt Tabayesco. Steve undrade om jag var klok när jag sa I’ve been longing for the Tabayesco switchbacks. Men så är han ju före detta mountainbike proffs som troligen inte tagit ett löpsteg sedan tidens begynnelse. Han skulle kunna cykla timme efter timme med sina fortfarande grymt vältränade ben. Förståelse för att springa finns inte. Men träning, passion och utmaningar. Det förstår han sig på. Och det är precis vad Tabayesco är.

Jag sticker iväg från Steve och Marias vackra hus i Mala på norra öns västkust. Jag befinner mig några meter över havet vid startpunkten för dagens löppass. Första gången vi tog oss uppför Tabayescodalen och Haría-serpentinerna var på cykel. Det var på vår första resa hit för flera år sedan, då jag hade lite små skavanker med en strulande ischiasnerv och hyrde en tung mtb som jag släpade runt på riktigt långa cykelpass. Efter det har det inte blivit några cykelpass för mig på Lanzarote utan så länge kroppen vill så vill jag springa. Henrik däremot tar helst cykeln med sig på träningspassen eftersom han upplever att värmen är tuffare mot honom när han springer. Så vi delar på oss och det är skönt att träna själv med sitt eget huvud, sina tankar, andetag och puls som stiger i den takt man själv känner för just den där dagen. Ingen hänsyn till någon annan än dig själv. Ibland är det gott att just genomföra sin träning på det där egocentriska viset. Och Tabayesco-svängen är en sådan där löptur som inte alla hade uppskattat. Det är över trettio grader och starten från havsnivå tar dig sakta men säkert upp mot toppen på 600 höjdmeter. Just den här dagen springer jag relativt flackt den första delen. Från Mala väljer jag några fina grusvägar med utsikt över berget dit jag ska upp och havet dit jag ska återvända. Tystnaden och jag. Passerar ut från grusvägen och igenom byn Tabayesco där asfalten tar vid. Först några mindre serpentinsvängar i dalen och sedan konstant fin lutning på skrå på ena sidan av berget. Blickar uppåt mot toppen och radarstationen. Känner den för dagen tunga motvinden trycka sig mot min kropp. Det kommer bli ett tufft pass. Springer förbi en tjej på mtb som cyklar samma väg upp. Förutom henne så ser jag få bilar och hör skällandet av några hundar som väcker mig från lugnet. Utöver detta så är det blåstens vinande och de egna andetagen som hörs. Rytmiskt försöker jag hitta in i löpningen uppför. Inte trycka på för hårt men inte heller fega ur och inte våga höja pulsen. Det går alltid att sänka farten om det blir för tufft, men det går inte att ångra sig i efterhand att man inte utmanade sig själv lite extra. Med det ekande i öronen försöker jag njuta av här och nu. Planen för dagen var 2h långpass och ju mer jag springer desto mer känns det som kalkyleringen av min runda är rätt. Jag kommer att hinna ända upp till toppen och ner igen. Något annat alternativ existerar i och för sig inte, då får helt enkelt passet bli längre. Vägen svänger och jag får lite sidvind som känns som medvind, vägen svänger igen och motvinden känns som en rejäl käftsmäll och så svänger den sista gången och det är som en raka på skrå upp sista biten genom dalen innan det går att välja att springa ner till Haría eller upp genom serpentinkurvorna till toppen. Jag väljer det sistnämnda.

Lite flackare lutning nu och betydligt mer trafik. Det gäller att ta serpentinerna på rätt sida och inte helt korrekt trafikmässigt. Du vill inte möta en turistbuss i en innerkurva med en bergvägg som tornar upp sig på ena sidan och ingenstans att ta vägen. Så jag sicksackar lite grann över vägen, på det sätt som känns mest säkert. Blåsten friskar i ju högre upp jag kommer och i varje serpentinsväng ändras vindriktningen, från motvind till medvind, från medvind till motvind och det gäller att vara så stadig på benen som det går när du ska parera vinden utan att falla. Det är en markant skillnad att springa uppför med vinden i ryggen, lutningen känns knappt längre även om det lutar rejält på sina ställen. Skön känsla. Mindre skönt är det att kämpa i motvinden med samma lutning, dubbel lutande effekt är upplevelsen och en puls som vill skena när solen närmar sig zenit. Men vad gör man inte för konsten. Turisterna såväl som lokalbefolkningen i sina bilar med luftkonditionering tittar förundrat på mig där jag springer fram. I ingenmansland inser de att jag har sprungit en bra bit för att komma till dessa serpentiner och att jag troligen har en lika lång bit kvar för att komma hem igen. Förundrad är vid närmare eftertanke fel ord. De tänker nog mer i termer av fanatism, idioti och galenskap. Men det bjuder jag på. Jag vet ju vad jag gör och jag vet vad som väntar.

Toppen är nådd, det flackar ut och jag unnar mig att springa slätt och luta mig härligt mot vinden tills det börjar gå nerför. Där vänder jag och tar mig tillbaka. Nu utför, nu med vinden mestadels i ryggen och nu tillbaka mot Mala och havet igen. Andetagen lättar, tempot ökas och benen rullar nerför. Fast det är med en viss försiktighet jag tar mig tillbaka, då löpningen nerför berget kommer vara den som gör sig påmind dagen efter. Det är stötarna från det högre tempot utför som blir det tuffa för kroppen nu när den börjar ta av sina reserver när långpasset går in i slutskedet. 600 höjdmeter i löparskor och 2h 10’ senare är jag tillbaka vid min startpunkt igen. Sugen på vatten och nuun slår jag mig ner och blickar ut över den storslagna utsikten över norra ön. Svarta lava berg, vita hus och blått skimrande vatten. Det är i paradiset jag befinner mig och jag har just genomfört ett av alla fantastiska löppass som Lanzarote erbjuder. Dock måste poängteras att dessa pass inte hittas på södra ön bland turistbyar och neonskyltar. Men från La Santa kan en långlöpare som springer längre löppass finna fantastiska rundor. Och genom att ta sig fram på norra ön så går det att hitta både grus och asfaltsvägar att upptäcka nya rutter på i storslagen natur. Men det är inget för den som gillar att springa en halvtimma på semestern, då passar turistbyns strandpromenad bättre. Det här är för de som gillar långt och länge i löparskor, uppför och nerför, hög puls och utmaningar. Intervallerna blir naturliga i bergen. Men vill man ha dem preussiska då och då, vilket många av oss vill, så är det bara att gå in på tartanbanan i La Santa eller ta en av backarna och köra backintervaller eller välja ett flackt parti och köra fram och tillbaka. Möjligheterna är många här, det är enbart fantasin som begränsar.




Alla var nöjda med sina träningspass den där Tabayescodagen. Maria cyklade 90 kilometer, en bra förberedelse för halva Ironman som hon ska genomföra första helgen i september i Arrecife. Grabbarna körde sina vackra single tracks och fick ihop i runda slängar 60 km. Vi njöt av vattenmelon på terrassen en lång stund, lyssnade på Steves olika anekdoter på härlig brittiska, lät solen värma oss mer än vi kanske behövde innan vi duschade kallt och bytte om för att äta på en lokal liten taverna i Arrieta.




Jag rekommenderar starkt att våga sig utanför boxen och allt vad vanligt turistande på Lanzarote heter. Det finns så mycket mer att upptäcka här på kanarieöarna än vad som visas i filmer som Sällskapsresan eller vad charterbolagen väljer att visa upp. Det är rent av elakt mot spanjorerna att säga att kanarieholmarna är grisfest när man själv inte vågat lyfta blicken och möta det lokala. Det handlar om kulinariska upplevelser, salta bad i egna små vikar, lugn och ro, spansk gästfrihet och glädje. Lika lätt som det är att hyra en stuga på västkusten i Sverige på sommaren är det att hyra något eget här för en vecka. Och dessutom behöver det inte bli så mycket dyrare utan snarare tvärtom. Bara lite mindre paraplydrinkar, inte lika många som pratar tyska med dig och riktigt god mat. Men som sagt, då gäller det att våga ta seden dit man kommer och bara vara lite mindre svensk i paradiset där det är varmt och bra löpväder året om.

söndag 8 augusti 2010

La Santa otra a vez.


Ociviliserat är möjligen fel ord för La Santa. Men på ett skönt, rent av underbart sätt så är det just så det uppfattas. Mañana-mentalitet. Det spanska oplanerade, avstressade, råder. Livsnjutning. Fulländad sådan. Varför behöva göra saker på semestern när det är göra ingenting man vill och behöver. Om nu femton mil i veckan är ingenting. För mig är det just det. Just nu. Även om såklart femton mil är en hel del och tufft. Men löpningen är inget man gör, det är livet. Mer behövs inte för att göra mig lycklig under lediga semesterdagar. Och jag tror att jag rent av skulle kunna bo här. Kilometer i löparskor, vackra lavaberg, oändliga nätverket av vägar att välja bland. Enkelheten. Eller som vår vän Maria säger It isn’t hard to train. It’s hard to not train when the playground is right around the corner. Jag kan inte mer än att hålla med. Och det är svårt att inte göra varje pass till ett minst 90 minuters sådant. Bara för att det är så enkelt att tillryggalägga kilometer här i det ultimata landskapet. Visst, det är hårt när värmen ständigt är över de trettio. Visst, det är kanske inte så lätt att springa uppför i en timma för att sedan vända ner i fyrtio minuter innan du är tillbaka i byn. Och visst, det blåser och när du får möte av en bil modell större i den redan blåsiga omgivningen så gäller det att vara stadig på fötterna för att inte ramla. Det är utmanande att träna här. Intervallerna på tartanbanan får fina snittider när merparten av intervallen råkar hamna i medvind. När det istället är vice versa så är det bara att trycka sig igenom vinden för att inte förlora för många sekunder på snittet. Vilket såklart är omöjligt och sämre tider är ett faktum. Men vad spelar det för roll när kraften i benen är det som räknas och det är hårt. Nyttigt. Fostrande. Jobbigt. Men så är det också charmen med livet här. Och livet är precis det som fortgår i La Santa. Lugnet i byn och allt är precis som vanligt när taxin stannar utanför huset på sedvanliga gatan. Vi packar ut flygplanets största väska ur bilen, den med Henriks mtb. Vår dueña Ana ser inte längre förvånad ut, för allt är ju precis som det brukar vara. Vi säger hej, byter några korta spanska fraser. Får nyckeln och så har vi landat mitt in i den vanliga lunken.

Surfarna ligger ute i havet och guppar på brädan. Väntan för dem kan vara lång. Vågor finns det gott om och det är en surfares paradis. Men den tålmodighet de uppvisar är imponerande. De ligger där utanför fiskebyn nära vassa klippor och känner de förföriska strömmarna under sina kroppar. Timme ut och timme in väntar surfarna på den perfekta vågen.

En och annan triathlet är här och sommartränar även om det är en lugnare period nu när Ironman är avklarad. Många cyklister viner förbi på vägarna men som löpare är man ganska så ensam. Pro Bike med sitt fantastiska utbud, och ännu mer fantastiska ägare som i år verkligen blivit våra vänner, är en medelpunkt i byn vi ständigt saknar när vi är hemma och som vi känner oss så hemma i när vi är här. Det är skönt att ha funnit ett ställe där man får vara sig själv och ingen lyfter ens på ögonbrynet när man kutar iväg på sin runda. La sueca rubia, corriendo otra a vez. Det är jag det.


Turisterna, många utav dem från ett av våra grannländer, cyklar vansinnesspurter genom byn när vi dricker café con leche efter dagens träning. Samma trevliga danskar gästar vår favorit restaurang på kvällen. Amendoa. Var gång välkomnas gästerna med ett glas bubbel. Maten är fantastiskt god och det är svårt att inte välja trerätters var gång. Vi befinner oss långt från det vanliga turistandet på ön. Det råder en helt annan stämning i byn. Pratar du spanska så svarar spanjorerna mer än gärna på sitt eget språk. Det finns en helt annan ärlighet här. Det genuina och hjärtliga.

Efter att ha varit här några gånger under senare år börjar vi nu känna några av personligheterna som bor eller jobbar här, vilket gör saker och ting ännu härligare. Vår egen Basil serverar kaffet till godtyckliga priser. Det han känner för just den dagen gäller, men alltid är det med känsla av kompispris även om det egentligen inte är det. Vi tittade på de sista etapperna av touren på Bike stop, det danska haket där Morten mixar fruktjuicer och gör gudomliga mackor till mer svenska priser. Men mest handlar vi spanskt i mataffären och lagar själva i den lilla spartanska lägenheten vi hyr. Veinte lonchas de queso Gouda, por favor. En fras de som arbetar hört i butiken många gånger. Gasolspis och tvättmaskin. Byns enda pool och den lite väl korta sängen karakteriserar vårt boende. Om somrarna bor familjen vi hyr av själva här. Familjärt bjuder de på egenodlade druvor och om vi har tur egna fikon eller mindre tur det egenproducerade vinet. Det är trevligt att komma nära den lokala befolkningen. De lever här och det är precis det vi vill göra. I år kom livet på allvar. Ana blev mormor och hennes dotter med man bor en trappa upp. Stor bebismage hälsade oss välkomna och en vecka senare hälsade vi på livets magi när en tre dagars bebis dök upp på vår innergård. En ny liten pojk kom till världen och stoltare mormor har jag inte sett.

Tanken var att uppdatera bloggen något mer frekvent, göra inlägg och försöka skriva ner allt det underbara. För att spara för framtiden till de där barnbarnen som man aldrig vet om man kommer att få. Men med ett internetkafé som håller öppet mellan kl 10 och 12, eller rättare sagt när ägaren känner för det, är det desto svårare. Datorerna är numer inhysta i surfaffären och där inväntas ständigt den perfekta vågen. Så är det en blåsig dag, vilket det alltid är i La Santa, så är det lättare att leta efter surfaren ute i vattnet än i hans affär. Och just de där två timmarna på dagen är inte riktigt prioriteringen att sitta och slöa framför en dator med seg uppkoppling. Men nu har vi lämnat smultronstället, vårt träningsmecka, och tagit båten till grannön. Efter en busstur med de lokala bussarna över större delen av ön har vi nu bytt ut ”vår” lägenhet mot ett på tok för stort hotellrum, en så kallad villa, där inget verkar fungera. Men mer om det senare, för jag vill stanna kvar i minnet av La Santa ett litet tag till.