tisdag 18 februari 2014

Ville 1 år.


Natten till den 18 februari kommer vara speciell varje år. Jag trodde inte det skulle kännas så här, men idag för ett år sedan föddes vår älskade Ville. Och det är den i särklass häftigaste upplevelsen och natten i mitt liv. Att få förmånen att föda barn var något alldeles enastående. Och utan tvekan det coolaste jag varit med om. Att få uppleva Villes första år har varit underbart. Idag firar vi världens goaste ettåring som är helt ovetandes om födelsedagar och om hur hans existens skakat om vad som är viktigt i livet. Men alla bilar i paketen kör han gärna med sitt klockrena brummande ljud. Han gör sina föräldrar lycklig av att bara vara sig själv. Den lilla gullunge han är som ibland kan driva en till vansinne men som har all vår kärlek och båda sina föräldrars hjärtan i sin hand.

På lördag kommer vi ha ett litet kalas med de närmsta i familjen. Då är det två månader sedan mitt älskade pappa gick bort. Två dagar före julafton, den 22 december, lämnade pappa jordelivet, tog sina sista skälvande kämpande andetag, hjärtat slog de sista slagen, pappa fick ro efter en lång och fruktansvärd kamp mot cancern. Pappa ville inte dö, han kämpade in i det sista utan att kunna prata och med en enorm smärta som lindrades med så mycket smärtlindring att vårdpersonalen inte sett något liknande. Han vägrade ge upp även in i det sista. Pappa ville vara morfar och uppleva vår lille sons utveckling och upptåg. Han ville leva sitt liv längre än till en ålder av 62 år. Min pappas minne kommer leva kvar genom mig och Ville. På pappas begravning läste jag en dikt som sätter ord på att vi inte dör, även om det är just det vi gör när hjärtat inte vill slå längre.

Gråt inte vid min grav. Jag finns inte där.
Jag är tusen vindar över sjön.
 Jag är silverglittret över snön.

Jag är solsken över mogen säd.
 Jag är stilla regn i höstens träd.
När du vaknar i morgonens vila, är jag tysta fåglar som ila

i cirklande flykt över vatten.
 Jag är milda stjärnor om natten.
Så gråt inte vid min grav. Jag är inte död. Jag har bara gett mig av.


Pappa var så glad när han blev morfar och jag är så glad för att han och Ville fick träffas. Vi hade många fina stunder under 2013 som blev ett galet år. Det är märkligt när det mest fantastiska och det mest fruktansvärda kan hända samma år. Jag föder vår son, ser honom ta sina första andetag, ger liv till honom efter att han levt inuti mig. Drygt tio månader senare vakar jag vid min pappas sida så mycket det bara går, den sista tiden i livet. Sedan håller jag pappas hand, smeker hans panna och pratar lugnande till honom samtidigt som tårarna rinner och livet rinner ur hans kropp. Sakta tar det slut. Min pappa finns inte mer. Som jag hade velat att han fick uppleva Villes första födelsedag. Idag tänker jag lite extra på min pappa som är saknad, men som aldrig kommer bli glömd.

Idag firar Henrik och jag ett år som föräldrar. Ens barns födelsedag är större än ens egen. Det är något speciellt att tänka tillbaka på den där natten när allt drog igång. Nu är det Henrik som är pappa och jag mamma. Och vi har möjligheten att bli precis lika bra föräldrar som de vi själva har växt upp med. Livet med en ettåring är roligt. Han blir mer och mer med, har sin egen vilja och har lärt sig pussleken. När man frågar om mamma får en puss så lutar han fram pannan och vill ha en puss på pannan. Han får mitt hjärta att smälta, han får mig att vilja leva. Det är så mycket jag vill uppleva tillsammans med honom och så mycket jag vill visa honom. Han är det bästa som finns. Min älskade son. Snart kommer din pappa som älskar dig så mycket hem och då ska du få presenter. För många blir det och nästa år när du förstår mer får vi hejda oss. Men i år så firar vi med en liten plättårta med ett ljus och presenter med fyra hjul. Du fyller bara ett år en gång. Hoppas morfar sitter på ett soligt moln och tittar på dig.